I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom häktningen av aktivisten från Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med den häktade kamraten från Rojavakommittéerna! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Som upproriska tonåringar stängde kompisarna för många år sedan ner det lokala köpcentret på en ekonomisk högtidsdag genom bombhot. Den ekonomiska förlusten för företagen i köpcentret blev betydande. Kompisarnas glädje över att ha stoppat det kapitalistiska dödsmaskineriet, om bara för en dag, visste inga gränser. 

Flera år senare har jag för vana att regelbundet göra små uppror i vardagen. Det kan handla om alltifrån att lönearbeta strategiskt långsamt, planka, befria enskilda ickemänskliga djur, göra gatukonst, stjäla, till att inte rösta. Vissa kan säkert tycka att detta är banala och obetydliga sätt att påverka, uttrycka sig på (typ, ”vad gör det för skillnad i långa loppet?”). Men att kanalisera och manifestera min anarkism i insurrektionella ögonblick i vardagen är sätt för mig att orka leva i skitsamhället. 

Jag definierar mig i grunden som anarkist utan adjektiv. Det innebär bland annat att för mig är det exempelvis viktigt med både facklig organisering och sabotage. För mig finns ingen motsättning mellan att bygga upp och bryta ner, mellan att tänka långsiktigt och leva för stunden. Om någon ändå skulle tvinga mig att konkretisera (vilket skulle vara högst o-anarkistiskt), skulle jag nog placera mig en bra bit ut på det svarta/gröna fältet av anarkismen. Jag dras automatiskt ofta till och peppas av sammanhang med vängrupper, direkt aktion och konfrontation. 

Det finns flera sätt att göra motstånd. Jag tycker därför det är viktigt att organisera för att bygga upp och vidmakthålla anarkistiska alternativ till skitsamhället. Likväl består en stor del av min anarkism av att förstöra det som förstör mig. Att vägra samarbeta. Sådant som arbete, skola, konsumtion, utnyttjandet av andra arter, är otroligt tärande att leva med och delvis tvingas delta i. Hur hanterar en person som hatar nationalstaten och dess normer att dagligen leva i och förknippas med det system som man vill förstöra? Jag tror inte en världsvid revolution som mynnar ut i ett utopiskt världssamhälle är rimlig. Jag tror däremot på möjligheten att skapa egna alternativ till skitsamhället, etablerandet av upproriska öar, som naglar i ögat på nationalstaten. I dessa tillfälliga autonoma zoner kan den upproriske finna mening, om än bara för en kort stund. Det finns för mig något befriande i den anarko-nihilistiska perspektivet att allt inte måste bli bättre sen. Det ger mig större frihet att vara kreativ och agera idag, i vardagen. 

I sammanhanget blir det viktigt för mig att motarbeta, sakta ner och förstöra systemet i vardagen. Jag väntar inte på revolutioner, jag skapar dessa i ögonblicket. Likt en ensamagerande vardagsterrorist saktar jag ner, och strör grus i maskineriet. Jag är min egen vängrupp. Koncentrerad direkt aktion. Utan att behöva koppla mina handlingar till något större, utan krav på långsiktighet, eller att behöva ta ansvar offentligt, sover jag bättre på natten, har mer ork att fortsätta organisera på andra sätt, och får distans till att tvingas leva i skitsamhället. 

Ta vara på varje tillfälle att förstöra skitsamhället! 

Inlägget UPPROR I VARDAGEN dök först upp på anarkism.info.

Vi står i solidaritet med kamrater i Prosfygika, Aten, i så kallade Grekland, som den senaste tiden har attackerats av staten.

Prosfygika är squats där folk i 14 år genom självorganisering bland annat tillhandahåller sjukvård, bibliotek och utbildning för den som behöver.

Sedan i början av juni har snuten trappat upp repressionen och attackerat Prosfygika. Allt som kamrater tillsammans har byggt upp under flera år är nu i fara.

Kamrater i Prosfygika har bett om internationell support. Vi står såklart i solidaritet med Prosfygika. Genom direkt aktion och självorganisering behöver vi som radikal rörelse bygga upp våra egna strukturer och försvara dessa när så behövs.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

————————-

We stand in solidarity with comrades in Prosfygika, Athens, in so-called Greece, which has recently been attacked by the state.

Prosfygika are squats where people for 14 years, through self-organization, provide among other things, healthcare, libraries and education for those who need it.

Since the beginning of June, the cops has stepped up the repression and attacked Prosfygika. Everything that comrades have built up together over several years is now in danger.

Comrades in Prosfygika have called for international support. Of course, we stand in solidarity with Prosfygika. Through direct action and self-organization, we as a radical movement need to build up our own structures and defend them when necessary.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

——————————-

Läs mer/Read more:
->  https://sykaprosquat.noblogs.org/english/collective-memory/

-> https://en.squat.net/2024/06/28/athens-call-for-internationalist-solidarity-for-the-community-of-squatted-prosfygika/

Inlägget HANDS OFF PROSFYGIKA! dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

Dessa korta betraktelser om filmen kommer därmed inte innehålla några jämförelser med boken, utan blir en reflektion där filmen får stå på egna ben.

Först och främst tycker jag att det är en sevärd film. Det märks snabbt att det inte är en Hollywoodrulle, och filmen bygger sakta upp en spänning med snygga tagningar och stämningsfull musik som får mig att tänka på Bladerunner. Vi får följa processen när en brokig grupp aktivister går från ord till handling, och försöker spränga en oljeledning i Texas. Vi följer handlingen, men får också tillbakablickar som presenterar de olika karaktärerna och deras motivation till aktionen. Filmen lyckas på ett bra sätt undvika en del vanliga fallgropar i den här typen av scenarion. Å ena sidan finns ingen mystisk ”master mind” i gruppen, som fungerar som den egentliga ledaren, utan det är ett mer organiskt samarbete mellan människor med olika idéer och kunskaper som kompletterar varandra. Vi slipper också den så tröttsamma liberala tropen som går någonting i stil med:

”De ville så väl i teorin, men nu mördade de en massa oskyldiga människor, oj så tokigt det blev, helgar ändamålen verkligen medlen? Kanske skulle de använt energin till att rösta hårdare istället, då hade de också varit moraliskt överlägsna varelser.”

Just det här har jag också sett en del förnärmade liberaler beklaga sig över när det gäller filmen. Att den skriver folk på näsan, eftersom den inte presenterar ett scenario långt inne på en gråskala, utan ganska tydligt tar ställning för att det som personerna gör är rättfärdigt.

Problemen för liberaler består här egentligen av två delar. Den första är att liberaler förvisso i någon mån medger orättvisor, men gärna ser att de förfördelade försöker åtgärda dem genom att följa det riggade spelets etablerade spelregler. För att minska avståndet mellan ideal och verklighet kan sedan en liberal våt filt läggas över historien och sanera ”bråkiga” folkrörelser så att de framstår som fredliga, reformistiska och laglydiga. Det andra problemet är att liberal kritik av orättvisor sällan är djupgående och systematisk, och att där de ändå ser inneboende problem med exempelvis rasism och sexism så finns inte motsvarande analys när det gäller kapitalism i allmänhet och privat ägande i synnerhet. Det är för liberaler strukturer som är rimliga, näst intill heliga, och problemen med miljön eller rätten till territorium måste förskjutas någon annanstans. Att attackera privat egendom (eller statlig egendom) är därför fullständigt tabu.

Av den anledningen kan inte kämpande ursprungsbefolkning, aktivister, arbetare eller andra som bryter mot denna heliga lag utmålas som annat än i bästa fall moraliskt grå. Men grejen är att inte allting i vår omvärld – och därmed i vårt historieberättande – är först och främst ett moraliskt dilemma. Frågor om gränser och nischfall är förstås relevanta, men i det här sammanhanget används de ofta snarare som en slags säkerhetsventil, en tvångströja, en slags ”opt out” möjlighet för såväl berättaren som betraktaren. Kan idén vara farlig för den rådande ordningen? Ja, då kan man gömma sig bakom det gråskaliga moraliska dilemmat som ”problematiserar” utan att ge något annat alternativ än att fortsätta springa i samma hamsterhjul som de rådande makterna ställt fram för att trötta ut och splittra radikal kritik och praktik.

How to Blow Up a Pipeline gör inga sådana akrobatkonster, utan fokuserar istället på vad som driver de olika personerna, på hur själva processen går till, och till en lite mindre del på hur de brottas med sina olika valmöjligheter och hur de ser sina handlingar i ett större sammanhang. I det här avseendet vill jag mena att filmen på riktigt är radikal och tar ett kliv bortom liberala ramar.

Ska en däremot hitta något att kritisera så tycker jag exempelvis att karaktärerna är något platta. Jag har redan nämnt att jag gillar draget att inte fokusera på en huvudperson, och inte framställa någon i gruppen som tydlig ledare. Men där detta gör filmen mindre klyschig, så får det tyvärr också den konsekvensen att vi får väldigt lite tid med varje karaktär – och då tvingas filmskaparen jobba hårt med stereotyper för att vi ändå ska få en igenkänningsfaktor – något som tyvärr skiner igenom i min mening. Budgeten sätter säkert vissa ramar här, men i en drömvärld hade jag velat se en film av den här typen med lite mer utvecklade karaktärer, det vill säga längre helt enkelt – eller rentav en miniserie.

På sina håll är det också svårt att hålla fast vid det som ibland kallas för ”suspension of disbelief”, vilket olika berättelseformer kräver i olika utsträckning. Kort handlar det här om att vi, när vi exempelvis ser film eller spelar spel, i viss mån är villiga att ha överseende med grejer som inte är helt realistiska eller som stökas undan väl snabbt. Om vi gillar storyn och känner oss engagerade i karaktärerna, så gör sådant inte så mycket. Men det handlar om att ge och ta, och också om vilken typ av berättelse som målas upp. I en fantasyvärld med storslagna äventyr är det lättare att komma undan med sånt här, även om det fortfarande kan vara tecken på lat berättarteknik, medan en hårdkokt deckare kommer att få mer problem om den på ett orealistiskt sätt för handlingen framåt.

I How to Blow Up a Pipeline förekommer en del scener av den typen. Några av dem är actionscener där det var svårt att köpa att vissa personer kunde komma undan på det sätt som skedde, i andra fall var det de höga höjderna och djupa dalarna när det gäller säkerhetstänk. Utan att avslöja för mycket kokar karaktärerna i filmen ihop olika avancerade sätt för att försöka undkomma myndigheterna, men har ibland såpass bristande säkerhetstänk att jag varit med och satt upp banderoller med avsevärt högre säkerhetströskel.

Men den kanske viktigaste kritiken av filmen är hur den porträtterar radikal aktivism. Mycket av de faktiska sabotage mot oljeledningar som ägt rum i verkligheten har skett i form av – eller som en del av – öppna landkonflikter där myndigheter och företag försöker kuva en motvillig lokalbefolkning på vars land ledningen ska dras. De radikala handlingarna är både som mest radikala och också rent historiskt som mest realistiska, tycker jag därför, när de sker som en del av ett större socialt sammanhang. Även när det inte främst är människor från en viss geografisk plats som genomför ett visst sabotage på platsen, så är de ofta från en befintlig och ganska väldefinierad politisk och social sfär och rörelse.

Detta gör för det första att gruppens sammansättning i filmen känns orealistisk. De har så vitt skilda bakgrunder, och har kommit i kontakt med varandra på så osannolika sätt, att det är svårt att köpa det. Istället fungerar filmen bäst om gruppen i sig ses som en metafor – de sätt på vilka staten och kapitalet förstör vår miljö drabbar många olika människor på många olika sätt, och även om vi drabbas olika mycket, så är vi på många sätt en del av samma kamp. Som representationer för allianser mellan olika grupper, som leder till olika former av styrkor men också motsättningar, fungerar det hela därför bättre. Och här kan en till och med gissa att processen för filmskapandet gått precis såhär fast tvärtom. Rörelser är svårare att representera, och har då destillerats ner till individer. Men jag vill mena att filmen på detta sätt har tappat en otroligt viktig dimension.

Istället blir personerna som utgör gruppen både isolerade från ett bredare socialt sammanhang, och samtidigt också i det närmaste en slags ”low key” superhjältar med olika ”origin stories”. Visst framställs de som vanliga personer utan superkrafter och med sina vardagliga anledningar till motstånd, men detta motstånd realiseras under former som knappast är realistiska eller möjliga för de allra flesta av oss. Förvisso är det uppfriskande med kreativa och förändrande pseudosuperhjältar, till skillnad mot den norm med reaktionära sådana som exempelvis David Graeber beskrev i sin text Superposition, men vad blir lärdomen för oss andra? Att valet står mellan liberal reformism eller att med en liten cell främlingar ställa sig i garaget och försöka skapa egna sprängämnen, och genomgå en rad nära-döden upplevelser medan en samtidigt försöker hålla FBI på armslängds avstånd?

Det här ska inte tolkas som en kritik av metaforer i sig. Det går naturligtvis bra och är ofta nödvändigt att ta till sådana, exempelvis i ett hypotetiskt fall med en faktisk superhjältefilm som försöker säga något om en viss samhällsfråga. Men i fallet med faktiska superhjältestories är metaforen uppenbar – obviously kommer inte Spindelmannen att rädda arbetarklassfolk från giriga storföretag, utan det är ett inspirerande ”call to action”. Men när själva handlingen i all väsentlighet är materialet som metaforen beskriver, så är det lätt att förväxla de två. Där det är lätt att förstå denna bildliga roll hos Spindelmannen, blir det alltså lätt att tro att det faktiskt är såhär våra radikala aktioner ska se ut i fallet med How to Blow Up a Pipeline. Och här är det viktigt att påpeka att det inte är mot den här typen av militanta handlingar i sig jag vänder mig. Tvärtom, all heder till de som genomför sabotage mot staten, fossilkapitalet, fascister och andra rörelser eller annan infrastruktur som förstör människor, andra djur och natur. Vi behöver mer sånt.

Men verkligheten är att radikalitet ser ut på många olika sätt, och i bästa fall är aktioner som en sprängd oljeledning bara toppen på ett isberg. Ett isberg som består av att på riktigt bebo territorier, av möten, konferenser och workshops, av att bygga motmakt bland gräsrötter på arbetsplatser eller i bostadskvarter, av att underminera gränser, genomföra djurfritagnignar eller inbrott i syfte att blotta djurfabrikers innandöme, av organisering kring ömsesidig hjälp och koalitionsbyggande, av att tillsammans drömma om andra världar över en öl på något ockuperat socialt center, eller vid lägerelden på någon miljöaktion tillsammans med tusentals andra, eller i fikarummet på jobbet, och så vidare. Det handlar om att bygga och delta i sociala rörelser, och i dessa finna och förfina en mångfald av uttrycksformer.

Filmer och serier har väldigt ofta detta problem där radikalitet framställs som en slags karikatyr av den mest extrema sortens gärningens propaganda. En elitgrupp som utför ett storslaget dåd, ett coolt uttalande, och sedan ett antal copycats som fortsätter och utökar konflikten i små isolerade celler eller som en del av en abstrakt, ofta internetbaserad massa, men i princip ingen verklig rörelse däremellan. Det kan såklart vara svårt att fånga verkliga brokiga rörelser som består av oerhört många människor som bidrar på väldigt olika sätt, och kanske under lång tid, i ett så kort format som en film. Filmens hjältar står i det avseendet alltför ofta i ett självslutet vakuum, och säger därför på ett sätt väldigt lite om oss själva och våra kamper. Kanske är det här till viss del en reell begränsning inbyggd i dessa medier, men jag tror att det går att göra dessa skildringar på ett mer träffande sätt än vad som blev fallet denna gång.

Filmen How to Blow Up a Pipeline lyckades i alla fall med att spränga gråskalan när det gäller rätt och fel kring militanta miljöaktioner och därmed bli en inspirerande gnista för radikal aktivism. Men det återstår att befolka tomrummet explosionen lämnar efter sig med rörelser som visar att den verkliga sprängkraften ligger i vår kollektiva styrka.

Inlägget En instruktion för att spränga en oljeledning dök först upp på anarkism.info.

Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Begreppet ”sörj inte, organisera” myntades av Joe Hill strax innan han mördades av den amerikanska staten. Jag känner mig kluven inför det. Joe Hills död var ett hårt slag för den frihetliga fackliga rörelsen och frihetlig socialism överlag. Det fanns all anledning att sörja. Sorg är en viktig känsla, ett slags bearbetande av förluster. Att hoppa över det bearbetandet låter typiskt för någon på hastig färd mot utbränning. Därför tycker jag att ”sörj för all del, men organisera också” kanske är en vettigare, om än mindre slagkraftig, slogan.

Men när det kommer till valet vi just genomlidit, är sorg verkligen rätt ord att beskriva de olika känslorna som kan bubbla upp? Sorg antyder en förlust av något kärt eller viktigt, men vad har vi egentligen förlorat av värde? Ingenting. Att vara upprörd, arg, nedstämd eller orolig för att vi kan få fascister i en extremhögerregering är förstås helt rimligt, även om det inte heller är helt säkert hur det blir än. Ett enda mandat skiljer, fler röster ska in, och kanske går det att köpa liberalerna igen? Det lär bli en del partipolitiskt rävspel innan något är klart.

Och vad är alternativet? Fyra år till av sossig nyliberal rasism med vänligt ansikte? Fyra år till där allt bara stadigt blir sämre? Jag ser inget sätt på vilket det i sig till slut skulle leda till något positivt. Nej, det finns inget att sörja. Nog för att det som hänt är förjävligt, men som det parlamentariska läget såg ut innan så var vi fast i ett träsk, sakta sjunkande, och nu kastas vi in i ett reaktionärt men osäkert och bräckligt kaos. Det ger, trots allt, lite möjligheter till motstånd, rörelse, och förändring.

Visst behöver vi samla nya krafter, och organisera för att förhindra, försvåra och fördyra politik som kommer vara både rasistisk och miljöfientlig, såväl som med en skarpare udd riktad mot arbetarklassen. Aktierna för privata skol- och välfärdskoncerner rusar i höjden, och SD-profiler mysheilar på valvakor. Men andra dörrar öppnas. På stor skala blir det svårare för sossarna att lamslå de bitar av en tynande folkrörelse som de fortfarande har klorna i. LO-fack, Hyresgästföreningen, och liknande sammanhang fungerar inte som kamporganisationer när sossar har makten. Jag tror i och för sig att de i grunden är helt bortom räddning som organisationer i det långa loppet ändå, och vi kan knappast förvänta oss underverk, men det finns möjligheter att bygga bredare motstånd mot extremhögerns politik när sosse-bromsklossen inte har makten. Inte för att sossar själva någonsin går i opposition – de blir bra tillfälligt förlägna makthavare – men deras passiviserande närvaro kan bli mindre påtaglig.

Kanske blir det också en väckarklocka för de som alltför lätt låter sig tröstas av en röst på V eller MP, och passiviseras snarare än aktiveras när dessa partier får några fler procent och hamnar nära makten. Kanske inser fler att det är upp till oss på gator och torg att skapa förändring. Och det är förstås ingen garanti för någonting, den utomparlamentariska rörelsen är inte i ett fantastiskt läge. Det är gott om interna kriser och en minst sagt lågintensiv aktivitet i övrigt. Men det finns undantag som exempelvis det fina initiativet Take Concrete Action. Det är sådana aktioner och sånt nätverksbyggande vi behöver överallt i samhället.

Direkt aktion är förstås ingen magisk lösning, och tar också tid. Det är en sak att direkt agera i en konkret fråga som plötsligt uppstår, men en annan att bygga upp en generell kapacitet för socialt omhändertagande och kamper på större skala. Faktum är att det krävs mer tålamod för att bygga upp sådana alternativa strukturer, och stor integritet att inte falla för frestelsen att ta genvägar som något nytt roligt partipolitiskt initiativ eller någon välgörenhetsorganisation utlovar. Det är lätt att luras in där medieljuset, pengarna och löftena om makt befinner sig.

Det finns inte heller något som säger att det automatiskt blir bättre organisering när situationen i samhället blir sämre. Istället finns det gott om exempel på att det kan gå åt båda hållen. När folk får det sämre är de såklart mottagliga för nya idéer och taktiker, samt har mindre att förlora och allt större anledning att försöka förändra. Men samtidigt kan rörelser må bra av att kunna bygga upp sin kapacitet och verka i relativ frid, jämfört med om de med näbbar och klor behöver slåss för sin existens samtidigt som de försöker förändra samhället.

Vad vi har att förvänta oss är en skarpare variant av det som redan pågått länge. Grövre repression mot sociala rörelser och aktivism, hand i hand med utplundring av de gemensamma resurser som fortfarande finns kvar. En av de saker som hände efter att Trump tog makten i USA exempelvis, var att olika repressiva myndigheter fick luft under vingarna och själva började agera aggressivare. Folk som tidigare inte bedömdes som rimliga måltavlor började kidnappas av ICE för att deporteras – ofta trots att de bott i landet i många år och haft familj, jobb, och permanent uppehållstillstånd. Då var det ofta starka lokala protester och initiativ som gjorde att de kunde komma tillbaka till sina familjer.

Mer sånt är att förvänta i Sverige också. Vi kanske får nya inre gränskontroller, och snutar både vid gränsen och överallt i landet som blir mer öppna med rasism och sexism, och tänjer ytterligare på gränserna när det gäller vad de kan komma undan med. Mot detta behöver motståndet vara smart, för att å ena sidan stå emot och skydda varandra så bra som möjligt, men å andra sidan inte ta onödiga smällar när vålds- och maktkåta snutar letar efter anledningar att trycka dit nån. Vi behöver inte främst fler martyrer, utan fler aktiva deltagare i våra olika rörelser och organisationer.

Men det allra viktigaste är att vi nu försöker kickstarta en rörelse vars syfte inte är att återställa sakerna till hur de var innan valet, utan att röra sig framåt och bygga motmakt så brett och utomparlamentariskt som det går. En rörelse som formulerar sina visioner om ett annat samhälle helt utanför ramarna för vad partierna, staten och kapitalet anser vara möjligt. När organisering går ut på att vinna val, så går valfunktionärerna hem efteråt oavsett utgång, utan att ha skapat någon som helst infrastruktur för fortsatt kamp. På så sätt kan även en seger vara en förlust när det gäller potential för effektiv och radikal förändring.

Men för de som försöker bygga organisationer, nätverk och rörelser som direkt förändrar samhället, så kan potentialen för samhällsförändring öka trots förlust för förment ”progressiva” partier i riksdagsval. Miljöpartiet och vänstern är på dekis, samtidigt som vi haft Sveriges första miljömassaktion på Gotland i sommar, och en växande om än spretig miljörörelse överlag. Missnöje med årtionden av nyliberala reformer pyr under ytan, men har inte riktigt någonstans att ta vägen. Take Concrete Action uppnådde sin målsättning att tillfälligt stänga ner produktionen för Cementa, och det ska nu bli spännande att se hur initiativet utvecklas utifrån den koalition av grupper som deltog. Poängen är att de inte förlorat något val, och det behöver inte vi andra heller tro att vi har gjort.

Dessutom är det som händer inte heller en unik svensk trend, utan ett globalt fenomen där olika länder kommit olika långt. I vissa har extremhögerpartier redan makten, i andra har de återigen tappat den, och i några har de klantat bort möjligheten innan den ens kommit. Så naturligtvis måste vi formulera problem och lösningar i vårt eget unika sammanhang, men vi får inte heller överdriva den grad till vilken unika svenska förhållanden bäddat för det som händer. Kapitalismen är global, stater och gränser finns nästan överallt, och det speglas i politiken på olika platser i världen. Därför behöver vår organisering och solidaritet också sträcka sig bortom alla gränser.

Så den här gången tycker jag att vi trots allt ger Joe Hill rätt, och hoppar över sörjandet. Det som har hänt är allvarligt men varken fullständigt katastrofalt eller oväntat, och det enda alternativet var inte precis någon ljuspunkt. Det finns mycket att göra, det är helt okej att vara nedstämd, arg eller besviken, och det blir inte lätt, men med tålmodigt och målmedvetet arbete kan vi komma ur det här stärkta, göra stor nytta, och faktiskt börja bygga en gräsrotsrörelse som på riktigt gör våra liv bättre och pekar mot ett helt annat samhälle. Inget av det här kan något av partierna göra ändå, hur hårt vi än röstar på dem, så varför ska vi ta på oss deras vinster och förluster när vi kan skriva vår egen berättelse istället?

Inlägget Sorg och organisering dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

Artikeln publicerades ursprungligen på tidningen Arbetarens hemsida valåret 2018 och finns nu också på engleska på Libcom samt på znetwork.

Det är valår. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död” (se tidskriften Tvärdrag, augusti 2008). Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gjorde genom 2019 års antistrejklag. Åtminstone skulle sådana lagförslag snabbt mötas av storstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till strejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx populariserade en så kallad ”materialistisk historiesyn”. Det innebär att samhällets struktur betraktas på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Den materialistiska historiesynen förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa självständighet. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

En materialistisk historiesyn blev tidigt allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två uteblev.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: ”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar rörelsesocialism. Se hans bidrag i den offentliga utredningen Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112). Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt. Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara. Nyliberalismen har privatiserat begreppet.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar. Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i ca 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det riskerar utmynna i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop.

Det handlar inte bara om att bedriva upplysningsarbete utan kanske främst om att bygga en facklig gemenskap som konkurrerar ut de nationella gemenskaper som bruna krafter lockar med.

På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken. SD knyts allt närmare Svenskt Näringsliv.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I protesterna mot 2019 års antistrejklag uppstod nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Därefter har liknande initiativ tagits till försvar av LAS. Dessa nätverk och initiativ kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Inom kort är årets valcirkus över. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på arbetsplatserna året runt.

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC

Inlägget Att rösta eller inte rösta? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Det är <i>inte</i> frågan</span> dök först upp på anarkism.info.

Om Miljön
På Gotland finns det höga naturvärden vilka hotas utav framförallt att vattnet förorenas utav kalkbrytningen. Det underlag som Cementa har presenterat angående riskerna för dricksvattnet på Gotland har varit bristfälliga vilket troligtvis beror på att en för stor utredning skulle visa på hur katastrofal deras verkasmhet är för färskvattnet på Gotland. Den kalkbrytning som sker på Gotland driver in saltvatten i grundvattnet förstör den redan dåliga tillgången på grundvatten på Gotland och är påväg att göra det omöjligt att bo på Gotland, samt att bedriva jordbruk där.

Om Klimatet
Cementa är det företag som släppte ut näst mest koldioxid per år i Sverige, med drygt 1,9 ton 2020. Det motsvarar cirka 3-4% av ALLA utsläpp av växthusgaser som sker inom sveriges gränser. Mycket av Cementas utsläpp kommer ifrån förbränning av kol – som tills nyligen till stor del importerades från Ryssland.
Globalt har cementproduktionen ett gigantiskt koldioxid-avtryck – minst 8% av de globala utsläppen kommer ifrån Cementindustrin, vilket är mer än den globala flygindustrins utsläpp! Dessutom ökar produktionen av cement för var år som går. Om Cementproduktionen var ett land, skulle det vara den tredje största utsläpparen, efter endast Kina och USA.

Om Oss
Vi är klimataktivister från olika delar av Sverige som har tröttnat på politikers oförmåga att ta klimatkrisen på allvar. Vi tänker inte förbli passiva, och DU kan vara en del av det. Följ med till Gotland och STÄNG NER Cementa – för en värld värd att leva i!

Take Concrete Action ( länk till hemsidan )

Inlägget Take Concrete Action! Massaktion 25-28 augusti på Gotland dök först upp på anarkism.info.

Stöd dina kamrater i Ukraina genom att köpa en flagga. Gör din beställning via mail: fgstockholm@protonmail.com eller instagram: FGStockholm
200kronor (eventuell frakt tillkommer)

Inlägget Stöd kamrater i Ukraina! dök först upp på anarkism.info.

Kring millennieskiftet klev min generation ut på arbetsmarknaden. Vi kunde förvänta oss sämre arbetsvillkor och sämre offentlig välfärd än våra föräldrar, samtidigt som Sverige var (och är) rikare än någonsin tidigare. Gustav Fridolin skrev en bok om att vi blivit just Blåsta.

Dagens unga kanske får uthärda ännu sämre villkor, men det är ingen naturlag. Det var facklig kamp som en gång drev Sverige från ett brutalt klassamhälle till ett någorlunda civiliserat land. Det är klasskamp uppifrån, från arbetsgivarna och deras vapenbröder i politiken, som återigen brutaliserar samhället.

Så, lösningen är alltså att alla unga löntagare går med i facket? Nja, det räcker inte särskilt långt.

Jag gick med i en fackförening år 1997 och räknas väl som fackgubbe numera. Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar, hur flata de är mot både arbetsgivare och politiker. Listan över bakslag är lång: 2019 års antistrejklag, så kallad hyvling av heltidstjänster till deltid, de pågående angreppen på LAS vilka föregicks av urholkade kollektivavtal etc. Den kanske mest alarmerande statistiken är att drygt 770 svenskar dör av arbetsrelaterad stress varje år.

När missnöjda medlemmar försöker göra facken mer demokratiska och stridbara kommer nästa chock: de blir ofta motarbetade av ombudsmän och andra fackliga representanter.

Om du är migrant är risken stor att du hamnar i klorna på en kriminell arbetsgivare. Det kan rentav vara så att något fackförbund håller skurken om ryggen. Överdriver jag? Nej, läs förslagsvis en artikel av den fackliga organisatören Daria Bogdanska eller av det regionala skyddsombudet Emil Boss.

Det är begripligt att ge upp hoppet om de svenska facken men jag vill upprepa: kamrat färsking, fortsätt kämpa! Klämkäcka rop är dock till föga hjälp. För att förstå de svenska fackens risiga tillstånd, behövs ett kritiskt perspektiv på den svenska modellen för arbetsmarknadens reglering. På följande rader anlägger jag ett sådant perspektiv. Jag tänker också ge några råd till löntagare som vill bygga starka fackföreningar.

Jag skrev ursprungligen en lång artikel om den svenska modellen för en amerikansk publik. Nedan anläggs alltså samma perspektiv men i förkortad form.

En majoritet av löntagarna i Sverige är fackligt anslutna och arbetar under kollektivavtal. Men de flesta fackföreningar lever på gamla meriter och upprätthåller imponerande fasader.

Sverige är känt för det som kallas ”samförstånd”, alltså en stark anda av samarbete mellan tre styrande skikt: facktoppar, företagsledare och politiker. Statsvetaren Peter A. Swenson har belyst arbetsgivarnas förhållningssätt till fackföreningar, vilket formades i början av 1900-talet:

”Det organiserade kapitalet i Sverige ville ha starka fackföreningar, och när kapitalet fick dem ångrade man inte konsekvenserna (…) Genom att göra dygd av det oundvikliga, såg arbetsgivarna de nationella fackföreningarna som en potentiell allierad i säkrandet av arbetsgivarnas makt över löntagarna. (…) Med tiden fattade kapitalet tycke för den socialdemokratiska arbetarrörelsen, åtminstone i jämförelse med alternativet, inklusive en situation utan fackföreningar. Centraliserade förhandlingar, med fackföreningar som hade övergett alla ambitioner att erövra makten på arbetsplatserna, visade sig vara mycket bekvämt.”

Se Swensons bok Capitalists against markets, sida 76 (min översättning av citatet ovan). Ganska träffande har ledarna för det Socialdemokratiska partiet och dess fackliga stödorgan (LO) beskrivits som ”röda patriarker”. Detta uttryck är myntat av Olle Sahlström, tidigare chef vid tankesmedjan LO idédebatt.

Det svenska samförståndet sägs ofta vara den magiska formeln bakom en hög levnadsstandard och generell välfärd. Denna bild är i bästa fall en halvsanning. Bilden döljer det faktum att det var en upprorisk arbetarklass som skrämde fram ett samförstånd i toppen, ett samförstånd som medgav förbättringar för arbetare på botten (under en begränsad tidsperiod).

En våg av arbetsmarknadskonflikter präglade 1920-talet i Sverige. Nya vågor av stridbarhet präglade 1970- och 1980-talen. Utan återkommande hot från arbetsgolven skulle fackliga representanter inte ha uppnått mycket vid förhandlingsbordet. En grundläggande logik i klasskampen är att arbetsgivare kan ge upp en liten del av sin rikedom och makt, för att undvika att stridbara arbetare orsakar ännu större skada. I detta avseende skiljer sig Sverige knappast från andra länder.

Stridbarhet handlar inte bara om att iscensätta strejker (och det börjar sällan med strejk). Stridbarhet omfattar en mångfald olika sätt att pressa köparna av arbetskraft.

Ett problem med de flesta svenska fackföreningar är att de inte främjar löntagarnas stridbarhet utan tvärtom kväver stridbarheten och förstör den. Det är ingen olyckshändelse utan ett systemfel. Defekten är inbyggd i de tre fackliga centralorganisationer som dominerar arbetsmarknaden: LO, TCO och Saco. Defekten kan sammanfattas på följande sätt.

Merparten av de svenska fackförbunden kännetecknas av toppstyre, centralism och lojalitet med arbetsgivarsidan. Fackens medlemmar har ingen rätt att delta i beslut om strejk eller andra stridsåtgärder. Beslut tas av de nationella förbundsstyrelserna och i vissa fall måste stridsåtgärder dessutom godkännas av den högre LO-styrelsen.

Medlemmarna har ingen rätt att avvisa eller godta förslag till kollektivavtal på nationell branschnivå. Beslutande medlemsomröstningar är också väldigt sällsynta när det gäller kollektivavtal på lokal arbetsplats- och företagsnivå. Det är vidare så att LO och till viss del även TCO hämmas av lojalitet med Socialdemokratiska partiet. TCO och ännu mer Saco präglas av yrkesegoism.

Sammantaget är detta bra recept för att kväva löntagarnas stridbarhet. Således förstör fackliga företrädare den främsta hävstången mot näringslivet och statsapparaten. Följaktligen blir facken allt sämre på att försvara löntagarna och ännu sämre på att flytta fram positionerna.

The Swedish (Top) Model är på dekis, inte på topp. Fackligt arbete idag handlar faktiskt om att rädda den svenska arbetarrörelsen.

I Sverige finns det två fackföreningar som sticker ut med sina principer: Hamnarbetarförbundet och syndikalistiska SAC. Principerna kan sammanfattas på följande sätt: medlemsdemokrati, solidaritet mellan arbetskamrater och oberoende från alla intressen utanför kollektivet av arbetare. Detta är kärnan i syndikalismen. Samma principer förespråkas av många gräsrötter inom LO i opposition mot de fackliga byråkratierna. En sådan gräsrot är gruvarbetaren Jari Söyrinki. I nättidningen Kontextpress skriver han:

”Jag säger inte att vi ska ’avskaffa’ facket, gå ur eller starta nya fack; jag säger att vi ska bedriva det fackliga arbetet på egna premisser. Oberoende fackgrupper direkt på arbetsplatserna producerar helt andra värden. De är rörliga, livliga och nyskapande. De är riktig arbetarrörelse.”

Medan löntagare i LO har den fackliga byråkratin emot sig, likt en bromskloss, har löntagare i SAC och Hamnarbetarförbundet facket bakom sig. SAC bygger på lokala samorganisationer (LS). På enskilda arbetsplatser bildar medlemmarna sektioner. Det är fackklubbar för alla yrken utom cheferna. Flera sektioner i samma bransch bildar tillsammans ett syndikat, alltså en fackavdelning. Syndikalistiska sektioner tillämpar direkt demokrati och är självbestämmande i lokala angelägenheter.

Jag ser Hamnarbetarförbundet som den svenska fackföreningsrörelsens flaggskepp i nuläget. Medan detta förbund fokuserar på en bransch, välkomnar SAC anställda i alla branscher.

Problemet för SAC är att vi i flera decennier haft svårt att omsätta våra principer i stridbar praktik. Varför? Det hänger ihop med att vi har låtit facklig klientverksamhet bli dominerande, alltså facklig service i individuella ärenden. Denna typ av verksamhet är förvisso viktig men får inte sluka alla resurser som behöver gå till organisering på arbetsplatserna. Organisering innebär att arbetskamrater utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt.

Vad händer när klientverksamhet tar över i facket? Det innebär att våra LS, syndikat och även sektioner främst sysslar med förhandlingar. Kruxet är att framgångsrika förhandlingar är finalen på en lyckad organiseringsprocess. Att däremot rusa direkt till förhandling och konflikt ger sämre resultat (eller inga resultat).

Trots slagsidan mot klientverksamhet har vi i ett antal fall lyckats spela korten rätt. Då har olika arbetargrupper först byggt upp en viss kollektiv styrka för att sedan utöva styrkan och flytta fram positionerna. Ett aktuellt exempel är arbetarna på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Genom punktstrejker har personalen bland annat lyckats höja lönerna, som låg under golvet i Kommunals kollektivavtal, en bit över golvet.

Ett annat exempel är arbetarna på Zalandos lager norr om Stockholm. De har nyligen tilltvingat sig fler pauser och stolar att sitta på; ja, så omänskligt är arbetslivet att rätten att vila fem minuter på en stol får ses som en viktig seger.

Att fackligt arbete i syndikalistisk tappning är slagkraftigt visar sig i återkommande nytändningar bland SAC:s gräsrötter. Men dessa nytändningar brukar tyvärr klinga av och vårt medlemsantal växer inte. Så, vad bör göras?

I tidningen Arbetaren har jag föreslagit tio satsningar som kan göras på LS-nivå. Dessa förslag bygger på boken Vad vill syndikalismen? Den är skriven av mig och ges ut av Federativs förlag i samarbete med Umeå LS av SAC. Texten kan laddas ned som gratis PDF-dokument.

På följande rader tänker jag inte copy-pejsta alla tio förslag från Arbetaren. Jag ska bara sammanfatta tre av förslagen: att prioritera arbetsplatsorganisering, formalisera det fackliga engagemanget och främja könsbalans i facket.

Vi behöver alltså prioritera organisering framför klientverksamhet. Så är det för alla seriösa fackföreningar. Inom SAC är våra LS-möten forum för deltagarnas arbetsplatser (dessa möten bör i alla fall vara det). Mellan mötena kan medlemmar som har tagit på sig rollen som organisatörer ha tätare träffar med stöd från LS-styrelsen eller en särskild kommitté.

Så, över till frågan om att formalisera det fackliga engagemanget. Informell organisering på arbetsplatsen är ofta en bra början men det brukar bli kortlivat. Det är viktigt att bygga både sektioner (eller fackklubbar) och tvärfackliga grupper. Det handlar om att arbeta på två spår samtidigt. En tvärfacklig grupp är helt enkelt en grupp arbetskamrater som möts regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, i syfte att diskutera och driva gemensamma intressen.

Vidare, till frågan om könsbalans. År 2010 presenterades en könsmaktsutredning i SAC. Utredningen visade att andelen aktiva kvinnor är hyfsat hög på arbetsplatserna. Andelen är lägre på LS-nivå och ännu lägre på central SAC-nivå. Utredningen belyser tre orsaker till mansdominans: kvinnors dubbelarbete, en homosocialitet och machokultur. Homosocialitet innebär att män primärt umgås med och framhåller varandra och osynliggör kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Det finns två enkla satsningar som har testats i några LS av SAC och gett en bättre könsbalans. Den ena satsningen är att en valberedning jobbar året runt med att ringa och tipsa kvinnor och icke-binära medlemmar om kurser och förtroendeuppdrag. Valberedningen kan gärna arvoderas på deltid. Den andra lösningen är att kvinnliga ledare och icke-binära ledare tar ton på offentliga arrangemang, interna möten och i medlemsblad. Dessa ledare och förebilder inspirerar fler kvinnor och icke-binära att delta i det fackliga arbetet.

Alla som har lyckats bygga kollektiv styrka på jobbet håller sannolikt med om att det kräver tålamod. Jag avslutar den här artikeln med två tips till dig som tar de första stegen som organisatör.

För det första: hitta en lämplig sakfråga att samla arbetskamraterna kring! Kanske är det stressnivån, schemaläggningen, lönesättningen eller något annat? Du hittar en lämplig sakfråga genom att vara en god lyssnare. Frågan bör engagera många arbetskamrater och engagerar dem starkt. Frågan ska också vara möjlig att vinna genom personalens kollektiva påtryckningar. Dessutom bör den strid ni tar svetsa samman personalen ännu mer inför nästa sakfråga ni lyfter.

För det andra: överlåt inte sakfrågan till fackliga representanter! Om ni på arbetsgolvet förlorar initiativet och kontrollen riskerar ni att förlora kampen. Ni kan givetvis utse förhandlare och andra förtroendevalda kollegor. Men se till att ni på golvet bestämmer vilka fackliga krav som ska drivas och vilka metoder som ska används. Ni bör bestämma vilka uppgörelser som ingås med arbetsgivaren. Lycka till!

Rasmus Hästbacka

Hästbacka är jurist och medlem i Umeå LS av SAC sedan 1997. Sommaren 2021 tillträdde han som SAC-funktionär på heltid. Artikeln bygger på en ny bok om syndikalism.
(Foto i sidhuvudet: Solveig Betnér)

Inlägget <strong>Ung på arbetsmarknaden? </strong><strong>Kämpa genom facket!</strong> dök först upp på anarkism.info.

Feminism är inte att ha en kvinnlig statsminister. Feminism är inte att ha 50/50 könsfördelat i ledningen på ett företag. Feminism är inte att kapitalisera kvinnors kamp. Feminism är inte vi och dem, oss och ni, det är alltid VI. Vi tillsammans enade mot förtryck av kvinnors rättigheter.

Idag är allt feminism. Alla är feminister. Kläder är feminism, poliser är feminister, chefer är feminister, solen och universum är feminister. Allt är skit-feminism. Det är uttjatat och obegripligt. Ingen kämpar idag för kvinnofrågor och kvinnokamp.

Förr var feminism att föräldrar skulle ha rätt till dagisplats. Idag är det feministiskt att köpa smink från kvinnliga influensers för att de är just kvinnor. Jag kräks. Mår illa och skäms.

Jag har skrivit förut om anarkafeminism och hur olika maktstrukturer och normer förtrycker oss. För mig handlar det inte om att ta makten tillbaka, utan att avskaffa den helt! Det ligger på oss att genomföra dessa förändringar, krossa förtryck och orättvisor. Det ligger inte på någon stat, något parti eller någon organisation. Utan på oss själva. Vi måste bli mer militanta i vårt tänkande och i vårt agerande.

Vi måste kanske sluta se oss som dem extrema. De andra är maktgalna extremister . Det är dem som är de riktiga extrema. Vi vill bara existera på samma villkor och premisser som dem, det är inte extremt. Men frihet är inget man får, det är något man tar. Vi måste ta vår frihet tillbaka och förkasta makten. Ingen är fri förrän alla är fria. Feminism är du och jag, vi tillsammans. Om så vägen är trough hell, är det inget vi fruktar. Låt världen se att det ska kosta att förtrycka kvinnor, att det kommer motstånd. Kvinnokampen kräver det.

Så grattis till dig som är beredd att göra världen till en bättre plats, alla ni andra kan dra åt helvete.

Inlägget Bättre sent än aldrig dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

Som misstänkt har du rätt att inte prata med polisen under förhör. För att inte riskera säga något som kan användas emot dig i en förhandling. För att inte riskera säga något som kan förvärra situationen för dina kamrater. Snacka inte med snuten! 

Även om din tystnad kan nämnas i en eventuell rättegång, är din tystnad inte godtagbart som bevis mot dig, dvs att du skulle riskera att framställas som mer skyldig till brott. Du har därför egentligen inget att förlora på att inte snacka med snuten! 

Snuten har olika knep för att få dig att prata. T ex kan snuten försöka vara din vän, de kan prata om annat än förhöret. Snuten får dock aldrig hota dig, eller erbjuda dig fördelar. Vad än snuten gör, håll tyst! 

Du har mycket att vinna på att inte snacka med snuten. Efter ett förhör har du bättre koll på vad snuten vill veta, och du har större möjlighet att planera vad som är bäst att göra. Likväl är varje situation unik, och du behöver i slutändan själv bestämma hur du ska agera mot snuten. (Ibland kan det vara lämpligt att diskutera olika strategier med din försvarare).**

Kom ihåg. Staten har givit snuten våldsmonopol för att försvara skitsamhället. Därför är snuten aldrig en vän. Snuten vill inte hjälpa dig. Underlätta därför inte snutens arbete. SNACKA INTE MED SNUTEN! 

*Det är andra förutsättningar som gäller om du är kallad till förhör som vittne. Eller om du står anklagad för brott i en rättegång. 

**Om snuten kallar dig till förhör har du tid att i förväg planera hur du ska agera. Snuten behöver dock inte berätta vad förhöret handlar om. Samt kan snuten ibland hämta dig under tvång, utan att du blivit kallad. I stressiga situationer är det generellt lättare att trassla in sig och berättar mer än vad som är bra. Du har därför mycket att vinna på att vara inställd på att aldrig snacka med snuten! 

Det finns mycket som är bra att känna till, om hur du kan agera mot snuten. Tips på fortsatt läsning:

• Snutkoll

• ”Aktivistens lagbok” av Åsa Ågren

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #3: ”snacka inte med snuten” dök först upp på anarkism.info.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras.* Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020. 

Rapporten tydliggör flera saker. Bland annat att samhället har olika sätt att övervaka och kontrollera människors åsikter. Via regeringen och riksdagen, till myndigheter, Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen (SÄPO) och CVE, överlåts nu en viss del av arbetet åt Rädda Barnen att försöka rädda barn från så kallad ”extremism” (barn och unga 0-21 år). 

Enligt Rädda Barnens rapport är det främst två grupper som ringer. Först handlar det om olika samhällsaktörer, som lärare, andra yrkesverksamma, och personer inom fritids- och föreningslivet. Den andra gruppen är familjemedlemmar, vänner, och bekanta.

Eftersom Rädda Barnens telefonlinje är ett led i CVE:s arbete mot radikalisering kan hyfsat många ärenden ganska lätt slussas vidare till myndigheter, för olika åtgärder. Redan vid ung ålder dokumenteras, hanteras och kontrolleras alltså människors åsikter i Sverige. På detta sätt görs vuxna till åsiktspoliser, till golare, vilka förväntas ta hjälp av staten för att avradikalisera barn. Eller överlämna barn till staten. I sammanhanget kan vuxna, som kamrater i vår rörelse, anses vara opassande som vårdnadshavare. 

I rapporten går det att utläsa att telefonlinjen fungerar som en typ av jourhavande medmänniska. Du ringer, någon lyssnar. Men att du tillfälligt pratar ut i Rädda Barnens öra kan innebära risker. Du kan exempelvis tappa kontrollen över processen när myndigheter kopplas in. I slutändan är det relativt oklart hur ditt barn kommer behandlas när det ska tvingas att omfamna statens långa arm. 

Rädda Barnen utrycker i rapporten kritik mot att jobba utifrån SÄPO:s kategorier för ”våldsbejakande extremism” (höger, vänster och religiös). Kritiken är ungefär detsamma som många har sagt i flera år, i verkligheten är det svårt att kategorisera människors åsikter utifrån rigida extremistgrupper. Däribland syns problemet med att klumpa ihop olika typer av fascister med den utomparlamentariska vänstern. Det är antingen naivt, eller urbota dumt, om någon tror det går att avprogrammera samhällskritiska människor, med väldigt olika åsikter, till att börja gilla staten. 

Precis som med CVE:s åsiktsregistrering av vuxna ”extremister” är det i jämförelse endast ett fåtal ”vänsterextrema” som orossamtalen till Rädda Barnen berör. Samtalen gäller i majoritet nazister och fascister (exempelvis sympatisörer till NMR och IS). Nu kan man såklart tycka det är bra att samhället agerar mot fascister. Som anarkister måste vi dock alltid kritisera och bekämpa staten. I detta fall handlar det om att staten egentligen inte vill bekämpa fascister. Istället vill staten förstärka sin egen makt. Vi får alltså inte förblindas av CVE:s dimridåer, utan vi måste komma ihåg att staten inte är en antifascist. Staten vill befästa den liberala statsordningen, vilket är en grogrund för fascister.

Utvecklingen på statens åsiktsregistrering är vidrig och skrämmande. Indoktrineringen av barn och unga intensifieras, där Rädda Barnen blir nyttig idiot åt en maktfullkomlig statsapparat. Allt för att barn inte får växa upp och hata staten. Här borde vi som rörelse kunna göra mer. Exempelvis kan vi bygga strukturer för att stödja kamrater, såväl föräldrar som barn, när de demoniseras av skolan. Vi kan befästa rutiner att vi vare sig kontaktar eller litar på myndigheter. Vi kan erbjuda information om hur föräldrar i vår miljö kan göra i förebyggande syfte för att deras barn inte ska fastna i CVE:s nät. Vi kan vara en holistisk gemenskap. Vi kan öppet visa solidaritet för barnen i vår miljö som staten demoniserar. Vi kan högljutt visa att vår kritik av staten är befogad. Låt oss rädda barnen från staten! 

(*Termen ”radikaliseras” kan ha olika innebörder. Med en radikal person menas ursprungligen någon som vill förändra genom att gå till roten av ett problem. I sammanhanget kring svenska staten och CVE betyder radikalisering en process varvid en person anammat en kritisk inställning till den liberaldemokratiska statsordningen, vilket utmynnar i att personen inte tvekar att använda våldsamma medel för att bekämpa dagens samhälle. I sammanhanget råkar staten lägligt glömma bort att nämna något om det i jämförelse grova våld som staten systematiskt alltid utövar, mot sin befolkning, direkt och indirekt.)

Inlägget RÄDDA BARNEN FRÅN STATEN dök först upp på anarkism.info.

Det andra avsnittet av COPWATCH:s nya filmserie handlar om snuten och drönare. 

Svenska snutar har fått alltmer makt att bestämma vilka de ska övervaka med drönare. Resultatet? Allt oftare använder snuten drönare i tjänst, på olika sätt. Hela bostadsområden filmas kontinuerligt med drönare, och snuten använder drönare för att dokumentera demonstrationer. Det innebär att människor som vare sig är misstänkta för, eller begått, brott bevakas. Den så kallade rättsstaten använder filmmaterial från drönare som bevisföring, för att i efterhand sätta dit folk. 

Vi som övervakas är inte sällan de som demoniseras och marginaliseras i samhället, som arbetare, fattiga, icke-vita och radikala. 

Som bekant skyddas snuten av lagen. Ganska nyligen instiftade den svenska staten lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”(2020). De som uppfattas sabotera snutens verksamhet riskerar höga fängelsestraff. Om du hindrar snuten från att filma dig med drönare är det inte omöjligt att det kan räknas som blåljussabotage. ACAB includes cop drones! 

För dig som inte vill bli filmad av snutdrönare, om du inte vill bli igenkänd av snuten, för den som vill undvika snutens repression, är det bra att ha koll på snuten och dess drönare. Exempelvis vilka drönare svenska snutar använder, och hur drönarna fungerar. 

Be careful with each other, so we can be dangerous together…

(Snuten på Minuten är en filmserie för alla som vill avskaffa polisen. Har du förslag på ämnen till avsnitt? Tipsa gärna oss på Wickr: anarkotips01, anarkotips03)

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #2: drönare dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

I filmen Nomadland spelar fantastiska Frances McDormand en änka i 60-års åldern som ger sig ut på en till synes ändlös roadtrip efter att arbetsplatsen där hon länge arbetat läggs ner i spåren av finanskrisen, vilket leder till att hela samhället där hon länge bott går under. Vad som följer är en lång rad möten med delar av USAs magiska natur, såväl som med olika karaktärer som ratats eller slungat sig själva ut ur normsamhället – nomaderna. Det är en oerhört vacker resa, fylld av sorg såväl som glädje, samt både ensamhet och gemenskap.

Filmen är producerad och redigerad på ett sätt som i stor utsträckning får den att framstå som en dokumentär, men har ändå vissa gemensamma drag med tidigare filmer som exempelvis Into the Wild, där en ung man vid namn Chris ger sig ut på egen hand. Men där Chris är en ung ”thrill seeker”, på väg mot den ultimata vildmarksupplevelsen, är Nomadlands huvudrollsinnehavare, Fern, en person i färd med att återupptäcka och återuppfylla en mindre extrem men minst lika djup längtan efter vidderna, efter rörelse, och efter en slags frihet som är sällsynt och svårfångad, även – eller kanske framför allt – i ”The Land of the Free”.

Det finns ett underförstått antagande i dagens samhälle att den som inte är välanpassad är i någon slags knipa. Det stämmer i och för sig ofta, men det är inte nödvändigtvis alltid så att en person faller utanför normsamhällets ramar på grund av underliggande problematik, utan det kan tvärtom vara vägran att vara en del av de normer som tas för givna som skapar problemen till att börja med. På så sätt får vi en hel skala av längtan och flykt: Från de som längtar bort och därför straffas ut av samhället, och de som straffas ut av samhället och därför längtar till något annat.

I en scen i filmen Nomadland möter Fern en bekant kvinna och dennas barn. Kvinnan frågar om Fern fortfarande bor i sin skåpbil, och säger att det finns plats i deras hus om hon behöver någonstans att bo, synligt oroad över Ferns situation. Fern står på sig, och säger att hon är okej. När mamman gått stannar ett av barnen kvar, och frågar:

”Min mamma säger att du är hemlös, är det sant?”

Varpå Fern svarar:

”Nej, jag är inte hemlös, jag är bara… huslös. Inte samma sak, eller hur?”

Den här distinktionen hade jag redan stött på innan, inte minst när jag under en tid bodde i Oakland. Det finns nog få platser i världen som genomgår en så intensiv och brutal gentrifieringsprocess som området East Bay i Kalifornien. I San Francisco är gentrifieringen nästan fullbordad, där har vanliga människor inte råd att bo, men Oakland är fortfarande en så kallad urban front. Och att detta för tankarna till ett krig är inte speciellt långsökt.

Desperation, fattigdom och våld hörde till vardagen, och redan efter några dagar hade det skett ett väpnat rånförsök precis utanför vår ytterdörr. Samtidigt var varje skrymsle under de mångtaliga motorvägsbroarna fullt med tält, som bildade de största tältstäder jag någonsin sett med egna ögon. Framför allt var det svarta som i många fall bott i området i generationer, som trängts ut ur sina bostäder på grund av de skenande hyrorna. I de här kvarteren var det inte ovanligt se fattiga svarta gå nerför gatan med sina ägodelar i en kundvagn, i princip sida vid sida med hippa techarbetare på elcykel på väg till eller från jobb på nåt av East Bays många IT-företag.

De människor i området som organiserade kring bostadssituationen var tydliga med att skilja på begreppen hemlös (homeless) och huslös (houseless eller unhoused), och insisterade på att de jobbade med problemen kring huslöshet, inte hemlöshet. Hem, det saknade nämligen inte de här personerna – de var där de borde vara hemma, men hade trängts ut ur sina bostäder. Det här var viktigt för att belysa att det som skedde var ett konkret och systematiskt fråntagande av något som dessa människor länge haft, men förmedlar också indirekt något annat. Att ett hem inte bara – eller kanske ens främst – är en plats eller en byggnad, utan kanske något som en bär med sig, ett rum i ens hjärta som en fyller med platser, relationer och minnen.

Liknande teman lyfts i det storybaserade dataspelet Life is Strange 2 som jag spelat nyligen, där de två bröderna Sean, 16 och Daniel, 9, tvingas ut på en färd genom USA på grund av oerhört traumatiserande omständigheter, och upplever allt från tågsurfande hippies, rasistiska butiksägare, camping i norra Kaliforniens makalösa redwoodskogar, till Arizonas vidder och landskap i ett självständigt och isolerat community, byggt av husbilar och skrot, med det passande namnet Away.

På alla dessa platser bär människorna som bebor dem med sig sorger och livstrauman, som ofta fått dem att omvärdera vad som är viktigt i livet. Men är de egentligen så annorlunda än andra människor, de som är kvar i samhället som dessa nomader eller outcasts lämnat? Snarare är det kanske just en sorts längtan som förenar dem alla. En längtan efter flykt, bort från något eller till något. Ibland är det en nyfunnen längtan som uppstått just i att möta någon slags livskris, men i andra fall har känslan alltid funnits där, kanske till och med begravts, för att till slut ändå vinna och bli oemotståndligt stark. Andra kanske uthärdar, låter den passera, eller dämpar den på andra sätt. Kanske skaffar de familj, hus, bil, hund, och går sedan ut på den där lilla promenaden ner till vägen på kvällen och hatar sig själva och sitt mörker, för att parafrasera huvudpersonen i filmen Farväl Falkenberg.

I de olika berättelser jag nämnt finns det ibland en kritisk punkt då huvudpersonen efter en tids nomadliv träffar människor som hen klickar med, och ställs kanske inför möjligheten att avbryta nomadlivet på grund av nya förutsättningar. Ofta väljer personerna i det här fallet att till slut fortsätta nomadlivet, även om de ibland slår sig till ro igen. Jag tror att det här ställer en intressant fråga om oss och om samhället. Är denna längtan efter frihet och autenticitet bara ett resultat av omständigheter, eller något mer? Är det här bara personer som, likt bråte i en orkan, slitits loss och virvlar runt, som en pusselbit som innerst inne ändå drömmer om att hamna på sin fördefinierade plats?

Jag tror att det handlar om en genuin längtan, och inte så mycket om att hitta den där platsen i pusslet som om en vilja att skapa den på egna premisser. Nomadlandet behöver därför inte heller ses som en gemenskap främst grundad på olyckliga omständigheter, utan på samma längtan, samma utanförskap, ofta lika mycket trots, som på grund av, hur det övriga samhället ser ut. Livet på de här platserna, i denna rörelse och i dessa gemenskaper, visar plötsligt en glimt av någonting annat, som bryter mot nästan alla konventioner och laddar uttrycket utanförskap med en del positivt, nästan utopiskt, innehåll.

Samtidigt rör det sig inte heller om en total isolationism, utan om en slags skör balansgång. Ofta porträtteras såväl historiska utopiska projekt som nutida ”utanförskapsprojekt” som totalt världsfrånvända och naiva, men som en av personerna i det lilla samhället Away säger:

”Inte ens här går det att fly undan verkligheten. Vi lever bara lite vid sidan av den.”

Om vi slutar avfärda den här utsidan som naiv, eller omöjlig, om vi slutar ignorera vår längtan, utan omfamnar och undersöker den ärligt och öppet, så kanske vi hittar något som kan ge oss en skymt av andra världar. Det är idag rätt vanligt att se samhällsutvecklingen på ett sätt som får folk att längta tillbaka till en slags ideal välfärdsstat under efterkrigstiden. Men jag tror att det här är ett sätt att vingklippa vår längtan, dels för att bilden är rosaskimrande och inte beskriver en verklighet som någonsin funnits, dels att den ändå är ofrånkomligen förlorad, och dels för att den aldrig egentligen kunde uppfylla våra behov.

Det betyder inte att människor som lever i oerhört utsatta situationer ska börja ropa efter en abstrakt revolution eller drömma sig bort till ett nomadliv, utan, för att ta konkreta exempel från nämnda Oakland och dess närområde, exempelvis bygga ockupationsrörelser som kan ta tillbaka hus, som Moms 4 Housing, bygga små egna oaser mitt i eländet, som Cob and Wood, eller omvårdande institutioner som Berkeley Free Clinic. Jag tror att vi istället för att planera vårt motstånd baserat på vad staten och kapitalet tagit ifrån oss under historiens gång, behöver planera en flykt utifrån det som staten och kapitalet aldrig kunde ge oss till att börja med, och söka lösningarna hos oss själva, genom att underminera makten istället för att be den om saker. Då kanske vi märker att flykten från skitsamhället inte nödvändigtvis försvagar, utan tvärtom stärker vår kamp i och mot det.

***

En person som funderat mycket på det här med utanförskap och flykt från ett akademiskt perspektiv är sociologen, antropologen, författaren och anarkisten Andrej Grubačić. Han skrev för några år sedan boken Living at the Edges of Capitalism – Adventures in Exile and Mutual Aid. I boken diskuterar Grubačić bland annat något som han kallar för exilrum (exilic spaces). Exilrum är, enligt Grubačić, en slags platser av koncentrerad ömsesidig hjälp, som organiseras relativt autonomt, och till stor del utanför staters regleringsförsök såväl som kapitalismens logik.

Historiskt har det förstås funnits mycket stora områden runtom i världen som varken stater eller kapitalet förmått att införliva, även om dessa blir allt färre. Men Grubačić menar att dessa exilrum inte bara, eller idag ens främst, är geografiska, utan också strukturella. Även om det finns exempel som är nära knutna till geografiska områden, som exempelvis Zapatistas i Chiapas, revolutionen i Rojava, eller alla de antistatliga impulserna i det område i Asien som James Scott kallade för Zomia, så är det här i Grubačićs analys inte ett förhållande mellan stater och platser utanför dem – icke-stater – utan snarare en relation mellan systemets totalitet och exilrum som existerar både i och utanför totaliteten på en och samma gång.

Enligt Grubačić finns det ständigt en konfliktfylld relation mellan dessa totaliserande systems försök att tränga in, och ett slags grundläggande materiellt liv, som följer en annan logik, och hela tiden utgör ett motstånd som försvårar, frustrerar och ibland subverterar systemet. Det här kan beskrivas som en slags flykt, och för att poängtera att det här inte bara handlar om geografi, säger Grubačić att ”vi kanske är på flykt i detta nu”, under en föreläsning om boken.

En annan aspekt av dessa flykters dubbelnatur är att de å ena sidan sker på grund av systemet, men å andra sidan också sker trots systemet. Grubačić pratar här om två sorters sociologier. En sociologi av det frånvarande, det som systemet försöker radera ut och osynliggöra, till den grad att vi knappt kan förstå att det finns en utsida, och en annan sociologi av det framväxande, en slags ny värld som redan finns i skalet av den gamla, som bubblar under ytan, och som gör det möjligt för oss att föreställa oss konkreta utopiska framtider om vi kan identifiera dessa bubblande tendenser i nuet.

Grubačić menar vidare att vi behöver förändra hela vår syn på ekonomi – att vi behöver se den i mycket bredare termer än tidigare, bortom produktion, varor och tjänster. Vi behöver istället se ekonomi som produktionen av människor, gemenskaper, natur, intersubjektiva relationer, kollektivt välmående, såväl som kollektiv glädje.

På så sätt kan vi se att när vi rör oss mot systemets marginal – vare sig vi pratar om en svensk förort, en tältstad i Oakland, en ockupation, eller ett nomadsamhälle i Arizona – så skiftar fokus från varuproduktion till produktionen av just dessa sociala värden. Det här är något som uppmärksammades redan på 1800-talet av anarkisten och vetenskapsmannen Peter Kropotkin i boken Ömsesidig hjälp, där han påpekade att distinktionen mellan arbete och lek är något specifikt för det kapitalistiska samhället, och att vi bör främja de impulser som försöker upplösa den uppdelningen.

Här blir det uppenbart att teorier och tankesätt som bara ser vår aktivitet som ett utslag av statens eller kapitalets olika dragningskrafter inte lyckas se bortom skynket bakom vilket ”det frånvarandes sociologi” döljs. Dessa teorier kan därför varken förstå helt varför vi gör vissa saker, tänka sig alternativ som på riktigt pekar bortom staten och kapitalet, eller identifiera sådan aktivitet där den redan sker på mindre skala. Med andra ord: För den som bara ser människor som en klass, som agerar utifrån de belöningar eller bestraffningar – klassintressen – som det rådande systemet erbjuder, blir det mycket svårt att förklara en hel del väldigt vanligt mänskligt beteende, och utan att förstå det beteendet, blir det omöjligt att föreställa sig en framtid som bygger på det. Alla potentiella framtider förutsätter redan som utgångspunkt statens och kapitalets logik.

Där exempelvis ortodox marxism i stor utsträckning fokuserar på kapitalismens utveckling och dynamik, var figurer som Marcel Mauss och Peter Kropotkin mer intresserade av kapitalismens ständiga ”utsida”, vilket var oerhört viktigt för att kunna tänka sig någonting bortom den. Till den nästan mekaniska utvecklingen som, på olika sätt, framhävdes av både kapitalismens supportrar och en del av dess motståndare, tillförde sådana idéer ett levande subjekt i ständig konflikt med systemet, och därmed framhävdes också frågor kring hur vi aktivt kan försöka bygga institutioner som är relativt autonoma. Det breddar också vår förståelse av socialism från att nästan enbart utgöras av egendomsförhållanden till att också omfatta en slags historiskt förankrad etik, såväl som hela den reproduktion av människor och mellanmänskliga relationer som staten såväl som kapitalismen ständigt anfaller men samtidigt är beroende av.

På samma sätt som ett inifrån-kapitalismen perspektiv inte ger oss hela bilden, kan vi inte heller begränsa oss till att tolka vår samtid utifrån vår förståelse av historien. Vad vi behöver göra, enligt Grubačić, är att tolka samhället som det är idag, utifrån idéer om en potentiell framtid – idéer vars frön vi redan kan se överallt omkring oss i subversiva sociala relationer. Istället för att se historien som en närmast deterministisk rörelse mellan totala block, feodalism, kapitalism, kommunism, och så vidare, behöver vi se att ömsesidig hjälp, anarki, kommunism, socialistiska aspirationer, eller vad vi nu vill kalla det, redan är här, redan hägrar över vår samtid. Och om vi tar dessa tendenser, och ser vilka möjligheter de medför om vi bygger ett helt samhälle av dem med redan idag existerande tekniker, fylls den gigantiska och växande skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara med revolutionär sprängkraft.

En annan anledning till att dessa exilrum så sällan identifieras eller teoretiseras, menar Grubačić, är att de är svåra att sätta fingret på och utgör en del av en slags dold historieskrivning. Men under tider av djup ekonomisk eller politisk kris och olika sociala omstruktureringar, kan dessa exilrum plötsligt bli en del av en öppen historieskrivning, och ta steget från att vara frön, till att börja växa.

Istället för att tänka oss den här flykten som också en flykt från kamp, kan den tvärtom ses som en intensifiering av kamp. Ju mer av våra relationer och materiella behov som vi kan föra ut från under statens långa arm och kapitalets omänskliga logik, desto svagare blir deras makt över oss. Det är inte svårt att tänka sig att människor som exempelvis kollektivt ser till att bli helt eller delvis självförsörjande på mat, inte är lika beroende av lönearbete eller marknadslogik för sin fortlevnad. Och i tider av kris kan sådana kollektiva lösningar gå från att vara en slags vardaglig ömsesidig hjälp till att utgöra grunden för radikal social förändring.

Det utopiska för också in en slags optimism, som motvikt mot den nedslående tanken på hur staten och kapitalismen är en ofrånkomlig allomfattande totalitet. Istället, närmast tvärtom, ser vi att systemet vilar på en grund av sociala förhållanden som står helt i strid med dess logik, och att dessa förhållanden inte bara är ett frö för en utopisk framtid, utan att statens och kapitalets processer av införlivande alltid är ofullständiga, hela tiden frustreras, är gradvisa, och i slutändan reversibla.

När vi längtar bort, vare sig vi gör det i tysthet mitt i vår vardag, vare sig det är genom en längtansfull blick ut genom lägenhetsfönstret i vårt kvarter, eller om det är från en landsväg på en resa utan slut, vid en tillfällig lägerplats, i ett kollektiv, i ensamhet, i en replokal eller på ett politiskt möte, så är det kanske inte bara en känsla som kapitalismen skapat, utan något som uppstår när kapitalismen möter oss som varelser vars finaste impulser och relationer bygger på en helt motstridig logik, som bygger på benägenheter som fanns innan kapitalismen, och som kommer finnas kvar efter den.

Och den här längtan samt dess medföljande praktiska flykt är inte heller något som främst berör en relativt privilegierad medelklass som har möjlighet att i någon mån realisera eller reflektera över den. Den är också realiserad i de informella ekonomier som miljontals människor redan är involverade i på systemets marginal. Ställen som El Alto i Bolivia, i kåkstäder eller slum i länder som Etiopien, Chad, Afghanistan eller Nepal. I städer som Bombay, Mexico City eller Dhaka. I områden som Chiapas eller Rojava och bland en hel uppsjö andra ursprungsfolk runtom i världen. Det finns spår av den i La Zad i Frankrike, i varje ockupation eller autonom zon, i tältlägren i Oakland, i självförsörjande jordbruk på Sveriges landsbygd, i förorten, samt bland de frivilliga och ofrivilliga nomaderna på USAs vidder. Denna flykt realiseras också varje gång statens fula tryne för ett ögonblick sopas bort av en storm eller någon annan katastrof, och varornas och konkurrensens logik ersätts av produktionen av välmående, sociala relationer och ömsesidig hjälp.

Antropologen och aktivisten David Graeber brukade säga att revolutionära gemenskaper alltid inbegriper en underförstådd allians mellan de minst alienerade och de mest förtryckta. Och vad är det konkret som förenar alla dessa i praktiken om inte just olika former av flykt?

I en annan av många känslofyllda scener ur filmen Nomadland berättar en kvinna om en arbetskamrat som dog precis innan pensionen på grund av njursvikt. Han hade köpt en båt, men den hann inte komma längre än till hans garageuppfart. Han fick aldrig chansen att använda den. Bland det sista han sa till henne innan han dog var ”ödsla ingen tid, ödsla ingen tid”, och hon tog ut förtidspension så fort hon kunde efter hans död. ”Jag ville inte att min segelbåt skulle stå på uppfarten när jag dog”, sade hon en kväll runt lägerelden. ”Och det är den inte”, tillägger hon med en tår i ögat, ”min segelbåt är här ute i öknen”.

Jag tror inte att sammankopplandet av längtan med en politisk aspekt nedvärderar våra känslor eller vår politik. Tvärtom tror jag att de stärker varandra. Liksom insikten att den eventuella flykten tar olika former beroende på olika människors förutsättningar. Idag pratas det mycket om att det är bråttom att förändra samhället på grund av den skenande klimatkrisen, och det är helt sant. Men det problemet kan i sig självt kännas så stort, abstrakt och oöverkomligt att det snarare leder till apati och depression.

Men det finns också en annan anledning att skynda, att aktivt börja fly och inte låta båten stå kvar på uppfarten. Motståndet mot det totaliserande system vi lever i, som håller oss gisslan och samtidigt förstör ekosystemet, finns redan i varje vrå, det består redan ofrånkomligen i många avseenden av livet självt. Insikten om att vår flykt redan pågår kan ge flykten ännu mer vind i seglen. Istället för att vara hopplös och deprimerande så kan flykten och kampen ge oss mening, glädje och en skymt av den framtid som den själv kan hjälpa till att skapa. Och kanske framförallt, kan allt detta leda till insikten att det aldrig är för tidigt eller för sent att börja organisera den.

Inlägget Längtan och flykt dök först upp på anarkism.info.

Skurkarna tenderar tvärtom att vara lika rebelliska som fantasifulla. De har alltid planer, idéer och låter kreativiteten flöda fritt – om än för syften som oftast är långt ifrån beundransvärda. Vi kan, ibland medvetet och ibland omedvetet, förmås att hålla lite på dem – men sensmoralen brukar ändå ofta vara att denna råa kreativitet behöver kontrolleras och fångas in, för att inte leda till meningslöst våld och allmänt förfall.

Graeber låter därefter resonemanget gå åt ett annat håll, och betraktelsen gäller långt ifrån alla superhjältar, utan kanske främst många av de som får mest genomslagskraft i Hollywoodproduktioner, men jag tycker att det finns något intressant i denna iakttagelse. Om vi för ett ögonblick tar den här superhjältelogiken för given, så kan vi ställa oss frågan: Hur ska någon som är kritisk till den rådande ordningen, speciellt i tider när en ”superskurk” lurar i kulissen, kunna formulera en radikal kritik utan att själv utdefinieras som en av skurkarna?

***

I början av mars började de dyka upp på Sveriges gator och torg. En till synes brokig skara av entreprenörer, konspiratörer, hälsogurus och fascister – för sanning och frihet. De har odlat sina budskap på bloggar, i Telegramgrupper och konspiratoriska alternativmedier. Det handlar om ett allmänt motstånd mot coronarestriktioner, misstro mot att pandemin är ett reellt hälsoproblem, och vaccinmotstånd. Allt detta utgör en sedvanlig sammansmältning av några få korn av sanning kryddade med en rejäl dos av fantastiska påhitt.

De tror att pandemin är en bluff, och i artiklar eller kommentarer går det att läsa om allehanda alternativa kurer mot denna ”förkylning”. D-vitamin och rätt kläder ska tydligen hjälpa – men vaccinet är en världskonspiration. De refererar till artiklar där kanske en av tio härstammar från en vetenskaplig tidskrift, och de andra från mystiska källor – ju oklarare källa desto mer dramatiskt tenderar budskapet vara.

Under den brokiga ytan finns alltså trots allt en slags röd tråd. Tonerna av coronakonspiration är desamma som när det pratas om globalister eller antisemitiska konspirationer. Toleransen för rasism och antisemitism är därmed också mycket hög, vilket gjort det lätt för extremhögern att hitta en plats i rörelsen. Men förutom den gemensamma konspiratoriska nämnaren finns det också en annan. En slags nyliberal individualism.

Nyliberalismen möjliggör inte några strukturella lösningar, utan vill se och forma allting till en slags individualism där allt är både individens frihet och ansvar. Därför måste nyliberalismen också låtsas att det inte finns några strukturella problem. När sådana ändå tränger sig på, blir vägen kort till att i denna ideologiska sfär hitta konspirationen som en problemformulering. Det är därför inte förvånande att samlingarna också kan ses som ett slags väckelsemöte för entreprenörer.

Att läsa resonemangen i den här miljön medför också alltid samma frustration även om formen varierar. En frustration som uppstår eftersom frågor som faktiskt har en strukturell relevans förvrängs och kommer ut på andra sidan som missriktade konspirationer. Istället för en strukturell kritik av hur den globala politiska och ekonomiska situationen skapar fattigdom, krig och tar ifrån oss makten över våra liv, och tankar om hur vi tillsammans behöver organisera oss mot detta – det vill säga i mångt och mycket det som på 90-talet var anti- eller alterglobaliseringsrörelsen – får vi en vag och osammanhängande globalistisk konspiration. Istället för kritik av kapitalismen som ett ekonomiskt system så får vi antisemitiska konspirationsteorier. Och så vidare.

Reaktionerna på demonstrationerna har också varit de förväntade. En blandning av oro för att en sådan missriktad rörelse kan försämra smittoläget och göra saker värre för en redan tungt belastad vård, och förlöjligande av de bisarra konspiratoriska idéerna som utgör den här rörelsens essens.

Själv följer jag händelserna med en slags dubbel obehagskänsla. Dels på grund av vad foliehattarna håller på med, men dels vad reaktionerna säger om vår samtid. Hur foliehattsdemon blir den kreativa skurken, och i princip alla andra, från höger till vänster, det rådande undantagstillståndets superhjältar. Det är någonting som skaver. Pandemin är på riktigt, den har framför allt drabbat fattiga människor, och de som har utsatta jobb med stora kontaktytor mot allmänheten – speciellt i omvårdnadsyrken – har fått ta den allra största smällen.

Men betyder det att restriktionerna i sig, i Sverige eller på andra ställen, har varit rimliga? Betyder det att det är fel eller farligt att demonstrera? Att ens ställa frågan känns som att placeras in bland foliehattsskurkarna. Samma vecka som foliehattarna återigen är ute på Sveriges gator i mitten av mars, har stora demonstrationer i Storbritannien lyckats skjuta upp införandet av ny antidemokratisk lagstiftning och trycker nu på för att den ska skrotas helt under namnet ”killthebill”. På flera andra håll har det också varit stora demonstrationer under det senaste året. Så är det bra eller oansvarigt att demonstrera just nu?

De förbud och restriktioner som vi lever under idag i Sverige började först införas i mars 2020, för att sedan skärpas under årets gång. För att få en bättre bild av vad de innebär idag, och för att kunna svara på den frågan, behöver vi ge oss ut på en resa som börjar i USA under ungefär samma tid.

***

När George Floyd mördades av snuten i maj förra året hade virusets verklighet redan slagit rot runtom i världen. Det var därför många som till en början uttryckte farhågor när protesterna i USA snabbt började anta historiskt stora proportioner. Visserligen var många av dessa röster i grunden motiverade av en rasistisk önskan att kväsa protesterna i sin linda, men oron kan vid tidpunkten ändå förstås som rationell – stora folksamlingar borde ju resultera i betydande ökningar av smittspridning, samtidigt som det rådde stor osäkerhet kring hur viruset faktiskt spreds.

Några månader senare hade USA, lite ofrivilligt, blivit ett laboratorium för studier kring hur smittspridning går till i stora folkmassor. De tidiga resultaten från städer som Minneapolis visade till mångas förvåning att det inte fanns något tydligt samband mellan protesterna och ökade smittotal, något som sedan bekräftades på större skala när data fanns för att testa och jämföra hundratals städer där protester ägt rum. Anmärkningsvärt nog visade data till och med att protester på många håll ökat den sociala distanseringen och bidragit till en försiktig nedgång i antalet fall jämfört med andra städer. I de få städer där en statistisk ökning skett så fanns det en korrelation med att andra restriktioner hade lyfts, och verksamheter som restauranger och barer hade öppnat.

Men hur hänger det här ihop med mycket av det vi fått höra? För det första är det nu allmänt känt att smittorisken är betydligt större inomhus än utomhus, eftersom de smittsamma partiklarna där inte förs bort, och människor tenderar att trängas närmare varandra under längre tid. Däremot har forskning på annat håll, däribland från brittiska fotbollsarenor, visat att smittan gick upp när åskådare tilläts på läktaren.

Men även här finns det en tydlig förklaring – det är nämligen skillnad på folksamling och folksamling. I fallen med fotbollsarenor, många badplatser, och liknande så tenderar människor att trots allt att trängas i inomhusutrymmen – ombytesrum, toaletter, eller restaurangsektioner och pubar. Det är härifrån den markanta smittoökningen kommer.

Och det här leder oss slutligen tillbaka till Sverige. När förbudsförordningen (2020:114) infördes i mars 2020 så förbjöds alla samlingar på över 500 personer, för att sedan gå ner till 50, och till slut 8 personer i november 2020, oavsett om det var inomhus eller utomhus, och oavsett av typ av aktivitet – endast med ett marginellt undantag för begravningar som fick gränsen höjd till 20 personer. Från och med slutet av november kunde demonstrationer alltså i princip inte längre hållas i Sverige – en verklighet vi fortfarande lever med, och som även de som försökt hålla sig till restriktionerna på olika kreativa sätt fått uppleva.

Eftersom det i svensk lagstiftning är svårt att snabbt begränsa dessa saker, så hamnade den här förordningen dessutom under ordningslagen. Det betyder att det nya förbudet var trubbigt – och ta det inte från en konspiratorisk skurkanarkist – såhär skriver Folkhälsomyndigheten i rapporten ”Förutsättningar för smittsäkra evenemang” från slutet av 2020:

Ett skäl till att begränsningen gjorts utifrån ordningslagen är att många av de arrangemang som omfattas är riskfyllda ur smittskydds-synpunkt. Därtill saknar svensk rätt andra effektiva möjligheter att genom skarp reglering begränsa folksamlingar av smittskyddsskäl. Ordningslagen syftar dock främst till att reglera ordning och säkerhet. Detta har inneburit att begränsningarna delvis framstått som omotiverade eller inkonsekventa ur smittskyddssynpunkt.

Huruvida undantag för demonstrationer hade kunnat göras rent legalistiskt är för mig oklart, men inte heller helt relevant. Faktum är att det inte skedde, att förbuden gick under en lag som gjorde dem ännu trubbigare än vad lagar brukar vara, och att inget väsentligt hänt sedan dess när det gäller den här frågan. I januari antogs förvisso en ny undantagslag, så att restriktionerna skulle kunna bli just bättre skräddarsydda till den rådande situationen, men när det skedde fördes de gamla restriktionerna som gäller demonstrationer bara över, och förbudsförordningen blev begränsningsförordningen under den nya tillfälliga covid-19 lagen som gäller till september 2021.

I samma dokument från Folkhälsomyndigheten går det också att läsa en del om vad rekommendationerna till restriktioner baseras på. För det första är texten tydlig med att inomhusevenemang medför större risker än utomhusevenemang. Görs det trots det någon åtskillnad på hur många som får mötas? Nej. För det andra, så nämner rapporten en hel rad undersökningar; det finns referenser till körsång, konserter, religiösa samlingar, fysisk träning i grupp, bröllop, och begravningar som tillställningar där förhöjd risk för smitta råder. Samtidigt framhålls att de riktigt starka sambanden finns i familjekluster som spenderar lång tid tillsammans inomhus på liten yta.

Ingenstans i allt detta nämns någon rapport om förutsättningarna för utomhusdemonstrationer där gemensamma inomhusutrymmen inte delas och där deltagarna försöker hålla visst avstånd samt använder ansiktsmask. Ändå är demonstrationsrätten i princip avskaffad, samtidigt som verksamheter vars syfte tydligt är kommersiella, och som utövas under omständigheter som medför mycket högre smittorisk, har kunnat fortsätta om än i begränsad form. Andra ur smittosynpunkt farliga miljöer, som exempelvis kollektivtrafik och köpcenter, har inte kunnat regleras alls inom ramarna för ordningslagen. För att inte tala om stolpskotten som på olika håll fortsatte med biljettkontroller under pandemin.

Detta trots att rapporten, som skrevs innan den nya lagen trädde i kraft, tydligt förespråkar en mer flexibel lagstiftning just för att kunna göra skillnad på olika evenemang:

Det finns alltså behov av en mer träffsäker reglering som tar bättre hänsyn till olika typer av arrangemang och deras förutsättningar att hantera risker för spridning av covid-19.

I ett hörn finns också situationen för just exempelvis demonstrationer undanskuffad, i en enda kuslig mening:

Om möjligt bör regleringen fästa särskild vikt vid de allmänna sammankomsterna, som har grundlagsskydd till skillnad från offentliga tillställningar.

I en omvärldssituation där auktoritära tendenser och angrepp på demonstrationsrätt liksom fackliga såväl som medborgerliga rättigheter pågår, där nyliberaliseringens shockdoktrin gärna utnyttjar även denna kris till sin egen fördel, känns det här minst sagt obehagligt. Tydligen har väldigt liten vikt fästs vid en så grundläggande sak som demonstrationsrätt, och närapå ingenting har hörts från de som främst drabbas. Vänstern tycks svälja restriktionerna med hull och hår, och i bästa fall fundera på vilka alternativa metoder vi kan tänka oss.

Protester och demonstrationer i sig själva är förstås långt ifrån den mest effektiva metoden för samhällsförändring men de fyller ändå en funktion i att de kan ena, peppa och motivera deltagarna, samt synliggöra de aktuella frågorna. Protester kan också i sig själva störa reproduktionen av systemet när de blir tillräckligt stora, och sätta press på stater såväl som privata aktörer. Och när vi inte ens kan ses fler än 8 personer, undergrävs även andra former av motstånd och direkt aktion, som logistiska blockader eller andra former av social strejk eller mobilisering på gator och torg som stör den vardagliga lunken.

Visst behöver vi vara kreativa, men vi får inte heller släppa några av de mest grundläggande verktyg som står oss till buds helt utan motstånd och kritik. Samtidigt som kommersen i stor utsträckning rullat på, och både stat och kapital sett till att den mänskliga kostnaden för pandemin blivit mycket högre än vad den behövt vara, så sitter vi snällt hemma och väntar på att staten ska säga när det är okej att göra motstånd igen. Det finns alltså många sätt på vilka den svenska pandeminhanteringen hade kunnat vara bättre, men inget tyder på att en så hård demonstrationsbegränsning som vi har idag är en av dem.

Därför är det viktigt att vi granskar och kritiserar restriktionerna, både med avseende på de farliga verksamheter de har överseende med, och de viktiga fri- och rättigheter som de medför djupa inskränkningar av. När det gäller denna viktiga kritik får vi inte lämna walk over till foliehattar och extremhöger. Det stora problemet är inte att de är ute och demonstrerar, utan att de gör det på ett sätt som inte tar hänsyn till pandemin, och att varken deras kritik eller lösningar är det minsta rimliga utan tvärtom farliga och skadliga. Här behövs det röster såväl som aktiviteter som kan navigera den terrängen på ett bättre sätt, som varken hänger sig åt farliga konspirationer eller resignerat landar i en pandemisk apati. Vi behöver helt enkelt kombinera superskurkens rebelliska förändringsdrift och superhjältens goda intentioner.

Inlägget Covidrestriktionerna behöver kritiseras dök först upp på anarkism.info.

Som aktivist har jag formats djupt av civil olydnads-traditionen. Under ett drygt decennium har jag deltagit i en stor mängd civil olydnads-aktioner, bland annat mot deportationer, vapenfabriker, djurindustrin och klimatförändringarna, och åtalats vid en rad tillfällen. Den senaste gången jag kallades till rättegång var den 13/1, då åtalad tillsammans med åtta andra kamrater ur Slakteriinspektionen. Jag är glad och stolt över de flesta av dessa aktioner och tänker med värme på alla fina medaktivister och de mentorer som gett så viktigt inspiration och vägledning. Dock. Att jag genom åren propagerat för och försökt locka in människor i civil olydnads-aktioner är något jag idag har blandade känslor inför. Allt oftare och alltmer har jag känt mig obekväm med den praxis och teoribildning som är huvudfåran i dessa kretsar.

”Civil olydnad” definieras, som alla begrepp, i praktiken med en hel del variation. Jag tänker på politiskt motiverade brott mot lagar eller regler som sker icke-våldsligt och öppet – det vill säga offentligt, utan att ljuga eller dölja sin identitet. Att bryta mot lagen har jag inga principiella problem med. (Det har faktiskt ingen annan heller vid närmare granskning, det är bara retorik från legalisternas sida.) Däremot öppenheten och ickevåldet.

Civil olydnad förstås nämligen ofta som en villighet att ”ta ansvar”. De bestraffningar och det våld vi utsätts för på grund av vår aktivism ses som ett nödvändigt ont, ett hedervärt offer, ibland även som ett eftersträvansvärt martyrskap. Det ska inte undvikas utan accepteras och användas. Ett aktivt eller principiellt motstånd mot repression och straff betraktas som någonstans mellan problematiskt och förkastligt. Att staten och lagen bygger på en massiv våldsapparat som är sexistisk, rasistisk och klassbevarande tonas ned eller osynliggörs. Istället ligger fokus på att aktivister ska vara föredömliga och att inta ett upphöjt lugn när de möter våldet i form av hot och misshandel, polisangrepp, eller rättsliga hot och straff. Konfrontation, eskalering av konflikter, polarisering och fientlighet framställs ofta som principiellt dåligt, snäll ska en vara. Det förutsätts inte sällan att en aktivt ska samarbeta med angripare genom att babbla med polisen och meningsmotståndare, bjuda på kakor, alltid vara glad och trevlig, och göra bestraffningsproceduren så smidig som möjlig. Ett återkommande fenomen är aktivister som vill gå ut offentligt och ta avstånd i pressen från kamrater som anses ha brutit mot ickevåldsprinciper, för att värna sin egen plattform.

Det här gör också att definitionen av våld blir tudelad. Att beväpnade och våldsamma människor (oftast män) kräver underdånighet, hotar med straff, släpar bort någon eller låser in någon i en kal cell (eller värre) uppfattas sällan som våld – om de bär uniform och gör det i statens tjänst. En aktivist, däremot, som maskerar sig för att skydda sig själv och kamrater, eller som ibland höjer rösten, är ovänlig eller påstridig, ses inte som fredlig. Så även om ingen hotas med våld eller kommer till fysisk skada. Inte sällan framställs det som våld att förstöra något som enligt lagen är någon annans egendom, t.ex. att krossa en ruta eller bryta upp ett lås eller avrusta dödsredskap. Men det är inte våld att tvingas betala tiotusentals kronor i böter för att ha agerat i solidaritet med utsatta medvarelser. Synen på våld blir helt enkelt väldigt lik den förljugna, självförhärligande ideologi som staten använder för att dölja det förtryck och våld som samhället generar.

Utöver det här finns inom civil olydnad en stark tilltro till att förändring ska ske genom att idéer förs fram, och tas emot av individer som sen ska bättra sig och förändra samhället. Civil olydnad tenderar därmed att reduceras till en förstärkt form av lobbying med en liberal syn på samhällsförändring, och/eller ett moralistiskt predikande som påminner väldigt mycket om religiösa väckelserörelser.

Sammantaget främjar det här en aktivistkultur som blir naiv inför såväl partipolitiken, det ekonomiska systemet och ordningsmakten, och som får en svag intern solidaritet och en idealistisk och moralistisk förståelse av samhällsförändring. Detta förvärrar risker och skapar onödigt lidande för aktivister och underminerar en välbehövlig mångfald av taktiker, så väl som en långsiktigt hållbar aktivism, menar jag.

Nu är det här inget argument för att civil olydnads-förespråkare borde ta upp vapen och starta underjordiska stadsgerillor, eller för någon grabbig slagordsmilitans, och ännu mindre är det ett slag för att ”ge upp aktivismen” och falla in i ledet. Jag tror även framöver att mycket av det organiserade motståndet kommer ske öppet och ickevåldsligt, och har alls inget att invända mot det. Men det är skillnad på att använda civil olydnad som en taktik i en viss situation eller som ideologi. Som ideologi passar civil olydnad bäst för de grupper och aktivister som inte vill ha någon speciellt radikal samhällsförändring. Civil olydnad kan användas för att radikalisera och trappa upp kamp, men kraven på att allt samhällsförändrande arbete ska ske öppet och fredligt fungerar också som ett bekvämt sätt för makten att kontrollera, tämja och lagföra oss.

Motstånd tar många former, och alla former har sina problem och möjligheter i de sammanhang de används. Och även den mest konstruktiva direkta aktionen har problematiska aspekter. Det finns tyvärr ingen fläckfri aktivism under ett förtryckande system. Ändå måste vi agera, om vi vill vara något annat än lydiga medlöpare i dödsmaskineriets tjänst. För om det är något som främjar våld är det att fortsätta som nu tills allt liv är utplånat.

Jonas Lundström, Örebro, aktivist och författare till bl.a. ”Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning”

Inlägget När civil olydnads-ideologi hämmar motståndet dök först upp på anarkism.info.

COPWATCH planterade såklart professionella anarkister på konferensen. Dels för att ha koll på vilken repression staten planerar, men också för att kunna delge dissidenter och upprorsmakare användbar information i kampen mot skitsamhället.

CVE är statens vakthund med uppgift att sniffa reda på och analysera ”våldsbejakande extremism”, i syfte att hjälpa staten utradera radikal systemkritik. De som jobbar på CVE har gärna bakgrund i det militära eller inom snuten (Jonas Trolle, chef CVE, är ex-snut, han har också byggt en karriär på att han fångade Kapten Klänning). Staten visar inget annat än okunskap i komplexa samhällsfrågor, och bristande respekt för utsatta människor, när erfarenhet av repressiv verksamhet är en merit för att bli experter vid myndigheter, som CVE.

Idagsläget försöker CVE studera tre former av så kallade ”våldsbejakare”: fascister, islamister och vänsterextremister. CVE har i år publicerat rapporter om dessa miljöer. Därutöver har CVE släppt en studie om så kallad ”militant djurrättsaktivism”, som anses ha ”våldsbejakande” element. Vi ser en tendens att staten utökar begreppet ”våldsbejakande” till att gälla flera aktörer, fler metoder, och fler åsikter. Det är därför inte orimligt att vi framöver kommer se hur staten demoniserar andra frihetskamper, t ex militanta miljögrupper.

CVE informerade på konferensen om nya metoder som ska hjälpa lärare, socialarbetare och snutar, att kontrollera så ingen tänker ”fel” i nationalstatens grepp. CVE har alltså inte bara fokus på att förhindra det våld som staten ogillar, utan också på nolltolerans för tankar om det staten stämplar som våld. Det ska inte finnas något substantiellt motstånd mot staten. Lärare och socialarbetare ska känna igen tecken på ”extremism”, och de ska gola till snuten och socialen. CVE har utarbetat samtalsmetoder för att få tag på, och av-radikalisera, individer med extrema tankar. Via kapitalistisk indoktrinering i skolan, till gränslöst agerande av socialarbetare, sträcker sig statens tentakler allt längre in i våra huvuden (detta tillåts ske trots att studier visar att det är få, om några, kommuner som har problem med vänsterextremister som ska omvändas). Den som inte rättar in sig i ledet demoniseras och riskerar falla i snutens våldsamma famn.

Det är såklart vettigt att staten förstår vikten av att bekämpa fascister (även om staten inte är en antifascistisk organisation). Men det blir samtidigt tydligt att staten är blind för sin egen våldsamhet, och att staten genom sin existens skapar problemen den inte tolererar. Genom klassklyftor, rasism, utanförskap, extrem miljöförstöring, klimatförändring och djurförtryck underbyggs en rättmätig vrede som staten via CVE talanglöst försöker radera. Som vanligt ser staten inte sitt eget våldsamma ansikte.

Utifrån redogörelser på konferensen kan vi dra slutsatser hur den förtryckande statsapparaten fungerar, och hur en kan bekämpa den (vi ställde såklart frågor till SÄPO, frågor som ignorerades).

Enligt SÄPO och CVE är ”ensamagerande terrorister” och ”radikalisering på nätet” två aktuella hot mot staten. Vi kan använda statens rädsla för detta till vår fördel. Vi kan,

1) Fortsätta organisera oss i små militanta vängrupper, vars organisationsform förvirrar makten, och som lättare undkommer statens radar. Vi fortsätter utföra ändamålsenliga aktioner.
2) Utveckla hur vi använder internet för att mobilisera mot staten. Vi kan också utöka våra operativa säkerhet på nätet.
3) Fortsätta samarbeta och bygga alternativa strukturer som utgår från andra behov än skitsamhället (enligt SÄPO och CVE är solidariteten stark mellan extremister).
4) Fortsätta blottlägga statens egen extrema och förtryckande våldsapparat.

Den statliga indoktrineringen av medborgare kommer fortgå. Liksom nu kommer delar av allmänheten troligtvis acceptera statens repression framöver. Anarkister kommer att demoniseras, jagas och fängslas. I USA och i Sverige. Vi låter oss varken tystas eller kuvas. Vi fortsätter kämpa mot hierarkier. För frihet. Vi är motståndet!

Inlägget COPWATCH GRANSKAR CVE & SÄPO dök först upp på anarkism.info.

Morgonpasset: Varför tror du att den typen lockas av just Vänsterpartiet?

Dadgostar: Vilken typ är det? Anarkister?

Morgonpasset: Ja, vi säger AFA.

Dadgostar: Det är väldigt konstigt faktiskt, just på grund av att jag tycker att politik ska spela mer roll. När jag hör ”anarkism” så är det typ att det finns ingen stat, det finns inget samhälle, alla gör vad de vill. Jag skulle säga att mitt sätt att se på saken är att vi tvärtom behöver varandra ganska mycket, och vi behöver bygga ett samhälle som respekterar alla, och en stat och en politik som faktiskt löser många problem åt oss, så att säga. […] För den som lyssnar, tänker jag, det politiska här är ju det som är viktigt. Så det är egentligen helt fel, de kanske ska gå med i nåt [som] Moderaterna eller någonting.

Den här ordväxlingen har förvånat och upprört en del, men jag själv är egentligen inte speciellt överraskad. Vänsterpartiet har i viss mån i och för sig försökt upprätta en bild av sig själva som en mysig stuga där alla som känner sig ”vänster” kan samsas och driva frågor tillsammans, och med Jonas Sjöstedts karismatiska och sympatiska ordförandeskap har detta fungerat relativt bra.

Men om en bara tar ett steg tillbaka, och tar en titt på vad Vänsterpartiet faktiskt är, så är det hela egentligen inte så konstigt. Det handlar främst om två saker.

Den första är marxism och marxister. Nu påvisar ju inte Dadgostar någon vidare marxistisk hållning i sin syn på staten – kanske på grund av att hon genuint inte håller med traditionell marxistisk klassanalys, eller för att hon inte vill stöta sig med vänsterväljare som mest bara vill ha en mysig välfärdsstat. Men om vi tittar på Vänsterpartiet som helhet, så är det definitivt ett marxistiskt influerat parti.

Och här några förbehåll: Jag känner många marxister, som utvecklar bra analyser av olika samhällsfenomen, gör många bra saker i praktiken, och är riktigt fina och pålitliga kamrater. Men, om det är en sak där marxister är till rätt liten nytta, så är det analyser av anarkism. Plötsligt förvandlas den mest materialistiska analytikern till en dogmatisk idealist, som hellre upprepar nidbilder från 1800-talet än tar reda på hur saker faktiskt förhåller sig. En tradition av att skjuta ner antikapitalistiska ”konkurrenter” som tyvärr går hela vägen tillbaka till marxismens ursprung – Karl Marx.

Och det här handlar inte om en okunskap som i alla politiska läger frodas på bloggar, i sociala medier eller i små politiska sekter. Jag har själv hört några av de mest kunniga och pålästa autonoma marxister i Sverige påstå saker om anarkism som varit så felaktiga, att om jag vore högstadielärare, så hade jag varit tvungen att underkänna det hela om det var en del av ett skolarbete. På så sätt borde det inte förvåna någon att Vänsterpartiet inte kommer att vara en källa till bra analys och förståelse av anarkism. Det ligger i traditionen att inte göra detta.

Den andra punkten har att göra med respektabilitetspolitik, och en saklig analys av hur det politiska läget ser ut i Sverige. Vänsterpartiet är i all väsentlighet Sveriges socialdemokratiska parti idag – det parti som i praktiken driver en något sånär klassisk keynesiansk politik (fast ibland lyckas de tyvärr inte ens med det). De är i praktiken – och speciellt medialt – oerhört långt bort från radikal vänster och från radikala antikapitalistiska sociala rörelser och ideologier. Som ett parti med maktanspråk måste de uppvisa och leva upp till en slags respekt för de statliga och kapitalistiska institutionerna för att få vara med vid bordet.

Det innebär därför närapå medialt självmord att förknippas med antifascism och antikapitalism i dess direktaktionsbaserade former, även om många medlemmar och gräsrötter förstås kan tumma rejält på det där. Till syvende och sist är ändå partiet och personerna i toppen som är knutna till det väldigt beroende av staten och dess institutioner, och ju mer beroende de blir, desto viktigare blir det att upprätthålla dessa institutioners legitimitet i ord såväl som handling.

Då måste krafter som vill få till radikal förändring och redan idag i teori och praktik underminera de rådande institutionerna hållas på armslängds avstånd. De kan på sin höjd tillåtas att göra lite basarbete, men så fort det passar eller vissa politiska vindar viner till, kan de istället fördömas och utdefinieras som ett hot. Det är ett dubbelspel mot sociala rörelser som vänsterpartier ofta är skickliga på.

Så de som hyser förhoppningar om att Vänsterpartiet på något sätt skulle kunna vara de sociala rörelsernas fot i parlamenten, missar att det i praktiken alltid istället blivit att partiet blir den länk genom vilket staten får en fot i de sociala rörelserna. På så sätt splittras de, eller görs passiva genom att initiativ och makt förskjuts från folk där de är, till politiker, partier och statliga institutioner. Från Syriza till Podemos, genom gröna partier eller sydamerikanska rosa vågor – tendensen är densamma.

Det finns därför inget att sörja ifall bilden av Vänsterpartiet som en myshörna där även anarkister uppskattas – om någon nu haft en sådan bild – går i kras. Det är bättre att vakna upp till verkligheten än att leva i en villfarelse. Istället för att oroa oss för vem som blir ledare i Sveriges socialdemokratiska parti, och vad hen tycker om anarkister, borde vi se till så att de rörelser, fack och andra organisationer som vi är delaktiga i eller vill påverka i anarkistisk riktning undviker att hamna i partiets klor, nu när greppet om dem från de gamla sossarna blir allt svagare.

Många pratar idag om det intressanta fenomenet att de S-bundna fackens intressen numera bättre representeras av V. Men gräsrötternas bästa intresse ligger inte i representation överhuvudtaget. Så, kan vi tänka oss en folkrörelse som inte landar i knäna på partier, lagar, och indirekt representation, som skrider till verket med ömsesidig hjälp, direkt aktion, och byggandet av verkligt autonom motmakt? Hur kan en sådan utveckling se ut, hur stimulerar vi den, och hur förenar vi sådana rörelser utan att ta ifrån dem autonomi och initiativförmåga? Det är betydligt viktigare frågor än att oroa oss för partiledare. De kommer, och de går. Med andra ord, på vänsterfronten intet nytt att rapportera.

Inlägget På vänsterfronten intet nytt dök först upp på anarkism.info.

Följande artikel har tidigare publicerats i SACs medlemstidning, Syndikalisten, och publiceras här i något reviderad form.

Det sägs ofta att arbetsrättslig lagstiftning garanterar ”rättigheter som tidigare generationer fått kämpa sig till”. Lagen ses som ett grundläggande skydd för arbetare. Av detta följer resonemanget att om vi idag stillatigande åser försämringar av dessa skyddande lagar, så innebär det ett svek mot dessa forna kamrater. Detta är ett missförstånd, enligt Jesper Johansson, medlem i syndikalistiska SAC.

I dagens offentliga samtal om arbetsmarknad och arbetares rättigheter står de politiska höger- och vänsterhalvorna i riksdagen synbarligen på motsatta sidor om varandra. De förra vill i princip göra arbetare rättslösa, medan de senare vill säkra ett lagom grundläggande skydd för den arbetande befolkningen. Men, båda sidor har sina positioner inom ramen för samma system, de är rörande överens om de grundläggande förutsättningarna, att ”Lag är rätt”.

När så regering och reformistfack ännu en gång säger att de ska revidera innehåll eller tolkning av gällande arbetsrättslig lagstiftning – naturligtvis blir resultatet alltid till arbetsköparnas fördel – protesterar många reflexmässigt. Lagstiftningen behandlas då som en neutral och allmän överenskommelse som befäster vad som är ”rätt” och ”fel” gällande arbetslivets villkor. Idag väljer även många engagerade i den syndikalistiska rörelsen att med självklarhet ställa sig sida vid sida med den politiska vänstern, i kraftig opposition mot kommande försämringar av Lagen om anställningsskydd (LAS). Detta trots purfärska erfarenheter av liknande ställningstaganden mot förra årets inskränkningar i lagskyddet för fackliga stridsåtgärder.

Arbetare har i alla tider kämpat, inte för lagar, men för att förändra det allmänna rättsmedvetandet till sin egen fördel. Det en stor majoritet av befolkningen ser som rätt, blir också rätt, oavsett lagstiftning. Som rättssociologen Håkan Hydén uttryckte det, ”en rättighet i lag är aldrig starkare än den underliggande sociala normen” (”Arbetslivets reglering”, Liber förlag 1985). Lagstiftning på detta område bör därmed i stället för ett skydd ses som en begränsning av arbetares rättigheter. Politikers reglering av arbetsrätt i lag görs helt i deras egna syften. Inte för att kunna garantera att denna rättsuppfattning består för all framtid, utan för att kunna ta över tolkningsföreträdet i frågan. Om sedan politikerna själva är medvetna om att syftet är egennytta eller om de stiftar lagarna i god tro är i praktiken irrelevant. Det tolkningsföreträde lagstiftningen ger politiker innebär en gräns dragen i sanden, ”hit men inte längre”, eller ”här slutar allmän rätt”.

Tolkningsföreträdet kan sedan användas försiktigt, på tvärs med en opinion för ett starkt arbetarskydd, genom att endast detaljförhållanden manipuleras. Eller så kan det användas ohämmat med en arbetarfientlig opinion i ryggen, för att avskaffa de föreskrivna rättigheterna helt och hållet. Lagstiftningen är alltså inte ett skydd för uppnådda segrar och arbetares rättigheter, utan en möjlighet och ett verktyg för de politiker som vill begränsa eller helt rulla tillbaka dessa. Den fackliga grenen av arbetarrörelsen kan därmed bara försvagas av att på så vis ge upp tolkningsföreträdet av sina rättigheter. När detta flyttas över till den politiska sfären innebär det att den fackliga rörelsen underordnar sig den politiska. Det innebär att man från fackligt håll avsäger sig initiativet till att flytta gränsen för var våra rättigheter börjar och slutar.

Det diskuteras nu om LS¹ eller SAC, som är en basfacklig och rörelsesocialistisk potentiellt revolutionär organisation, bör höja sina röster i kampen för bevarandet av LAS. Det korta svaret är nej. Politikers möjligheter att inskränka de fackliga rättigheterna tar sin början vid fackföreningarnas krav – eller rättare sagt vädjan – om att den för tillfället gällande lagstiftningen måste bevaras. I stället för en egen facklig agenda, innebär alltså en sådan slags påverkanspolitik ett erkännande av politikers tolkningsföreträde. Eller i bästa fall av det tolkningsföreträde som av politiken överlåts till de ”fristående” representanterna för de reformistiska och inte så lite statsbundna fackhierarkierna. Det innebär inte mindre än att den fria fackföreningen avskaffar sitt existensberättigande.

Som syndikalister bör vi ha en pragmatisk inställning till gällande arbetsrättslagstiftning. Det innebär att vi kan använda den till vår fördel då det passar våra syften. Men då utan att ta den i försvar eller erkänna den som en legitim begränsning av arbetares rättigheter i samhället. I den mån arbetsrätten är formulerad så att den gynnar oss i ett eller annat läge, så använder vi oss av den för att få igenom vad vi anser är rätt och riktigt. Pragmatiskt kan vi hänvisa till den som något arbetsköparparten har att rätta sig efter. Men endast då den begränsar dennes rättigheter, inte arbetares eller fackföreningars. Som fackförening bör vi i stället verka praktiskt för att utöka och utveckla en allmänt erkänd rätt, förankrad i sunt förnuft snarare än i lag/avtal.

Som facklig kampmetod är protesten i alla utom de sällsyntaste fall helt verkningslös. Det är inte protester som påverkar politikernas beslut, lika lite som de stärker fackföreningars eller arbetares självförtroende. Misslyckandet 2019 med det verkningslösa motståndet mot de juridiska inskränkningarna i fackliga organisationers stridsrätt borde ha lärt oss samma läxa som tidigare erfarenheter av samma situation. Som erfarenheten av proteststrejken 2006 mot A-kasseförsämringarna, eller av 1928 års demonstrationer mot klasslagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Vi borde ha lärt oss att protester mot lagar och att vädja till överheten inte blir mer än en ritualiserad maktlöshet.

Lagstiftning kring arbetsrätt och inskränkningar av densamma är därmed inte stort mer än snömos, en annan taktik behövs. Lagen binder oss hårdare när vi stödjer oss på den för att bedriva vår verksamhet, men i mindre utsträckning när vi prioriterar fristående självverksamhet på golvet. Sveket mot tidigare generationers kamp består alltså inte i att låta sossar, borgare och reformister riva upp eller slå sönder sina egna lagar, utan sveket består i stället i att alls låta lagen definiera vad som är rätt och vad som är fel för vår verksamhet.

En fri fackförening gynnas i stället bättre av en hållning som låter oss behålla makten att successivt utöka den styrka och de rättigheter vi har som arbetare. Genom att bygga kollektiv basfacklig styrka påverkar vi det allmänna rättsmedvetandet och därmed uppnå bättre villkor än lagstiftare nånsin kan ge oss.

Jesper Johansson

1. LS står för Lokal Samorganisation, och är en geografiskt knuten självständig fackförening. I relation till detta är SAC en fackföreningsfederation som bland annat består av ett antal sådana LS.

Inlägget Varför vädja till överheten? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Syndikalistisk syn på arbetsrättslagstiftning</span> dök först upp på anarkism.info.

Något händer som får en krutdurk att explodera, något blir droppen som får bägaren att rinna över. Nästan omedelbart hamnar fokus på den droppe eller den gnista som fick det hela att börja, och inte på allt det bränsle som redan fanns tillgängligt, som kontinuerligt byggs upp i arbetarklassen och förorten.

På så sätt får händelseförloppet redan från början en inramning som gör situationen till synes ofattbar. Den reaktion som kommer tycks vara helt oproportionerlig med det som orsakade den. Den utlösande faktorn misstas – medvetet eller omedvetet – för de bakomliggande orsakerna. En koranbränning? En rondellhund? En svart man som mördats på andra sidan Atlanten? En man med kniv som skjutits av snuten, eller något annat anstötligt men inte ovanligt polisingripande?

De som reagerar blir ett tomt blad som plötsligt och obegripligt går till handling. Deras ilska och energi ses som närmast monstruös, en kraft lika förkastlig och okontrollerbar som omöjlig att förklara. En slags ursprunglig ondska. Skyltfönster krossas, bilar brinner, det blir kanske sammandrabbningar med polisen. Varför gör de så, ligisterna?

Nu är kulissen målad, och ridån går upp. Skådespelarna intar snabbt plats på scenen, och föreställningen kan börja. Det blir en pjäs om att utdefiniera. På ena sidan hittar vi de som snabbt identifierar ”de andra” och fokuserar på dem. Dessa andra är de som inte kan vara svenskar, det muslimska hotet, alternativt våldsamma vänsterextremister samt landsförrädare. Händelsen fungerar som bekräftande för den redan befintliga världsbilden, och ropen skallar: ”Orcherna anfaller!” Varje klirrad fönsterruta eller bränd bil kan bara besvaras med rop på våld och repression av de grupper som utdefinierats, och här försöker man gärna definiera brett och göra skulden kollektiv och essentiell.

På andra sidan finns de goda liberalerna, centristerna, och allehanda ”ledare från civilsamhället”. De är lika snabba med utdefinierandet, men gör det som en negation av högerextremisternas. De goda förortsborna, de goda demonstranterna, måste till varje pris skyddas och skiljas från de andra. Det finns eventuellt skäl till missnöje, men de goda uttrycker detta respektfullt, snällt och harmlöst, på ett sätt som inte stör eller upprör. De använder ”de rätta kanalerna”, det vill säga de kanaler som tillhandahålls av det system som ligger till grund för orättvisorna. De har förlorat i ett riggat monopolspel, och antar utmaningen att spela en omgång till.

Men de onda, de kommer alltid utifrån. De som gör våldsamt motstånd – och våld här inkluderar varje liten krossad ruta eller trotsig gest mot våldsmonopolet – är varelser av en annan värld. Det är inte riktiga demonstranter, de är bara där för att bråka. Det är inte de som bor i orten. De är inte riktiga muslimer. De är kriminella, de är orcher från ett land som ingen riktigt vet var det finns. Som ett Mordor som ingen kan hitta på kartan.

Den här andra positionen är mer komplex. Här ryms förstås en genuin rädsla för det första utdefinierandet – att alla kollektivt ska få skulden för det som hänt, och att rasister eller det etablissemang som angrips ska få vatten på sin kvarn, med exempelvis ytterligare repression eller rasistiska attacker som följd. Det finns också en aspekt av att söka legitimitet från just etablissemanget, och en rädsla för att militant agerande kan stänga de redan smala stigarna in i maktens korridorer. Det äventyrar nästa runda av monopolspelet. Det är en slags respektabilitetspolitik, vars konsekvenser – oavsett avsikterna – bidrar till splittring, alienation, och till att sätta en tvångströja på människor.

***

Den här pjäsen har många år på nacken, och replikerna känns igen för den som följt sociala rörelsers historia. I USA kallas dessa mytiska orcher för ”outside agitators”. Så vanligt var det här sättet att utdefiniera och försöka skilja på det Goda och det Onda, på de svarta som protesterade korrekt mot rasdiskriminering, och de som var bråkiga, att Martin Luther King, själv ofta utdefinierad som en sådan agitator, kände sig tvungen att kommentera det hela. Han noterade att anklagelsen inte bara var missvisande, utan att den också missade poängen:

Allt som påverkar den ene direkt, påverkar alla indirekt. Vi har inte längre råd att leva med denna snäva, inskränkta idé om agitatorer utifrån. Ingen som lever i Förenta Staterna kan någonsin anses vara en outsider var som helst inom dess gränser.

Långt innan MLKs dagar anklagades den arbetarrörelse som i USA agerade för 8 timmars arbetsdag för att vara infiltrerad av agitatorer utifrån – ett budskap som via den etablerade pressen kunde lägga grunden för den aggressiva linje som bland annat ledde till Haymarket-massakern i Chicago 1886, där polisen sköt rakt in i en folkmassa och dödade civila, samt de efterdyningar där 6 organisatörer på falska grunder pekades ut för delaktighet i ett bombdåd och dömdes till döden.

Bra mycket tidigare än 1886 användes samma linje mot bland annat Frederick Douglass och andra slaverimotståndare i södern. Varken arbetare eller slavar kunde alltså enligt denna linje få för sig att de förtjänade bättre, utan att det behövde gömma sig någon skumrask agitator i bakgrunden. Höjdpunkten för detta skulle kunna sägas sammanfalla med kalla kriget i det som kom att kallas McCarthyism, och det sätt på vilket kommunister kunde hittas i varenda fråga av vikt, och alltid, per definition, beskrevs som ett hot utifrån.

I USA har den här trenden återigen aktualiserats i och med de månader av protester som satte igång efter att George Floyd mördats i Minneapolis i slutet av maj. Agitatorerna från utsidan är alltså allestädes närvarande.

Det här är inte bara en metod att utdefiniera en fiende, eller utdefiniera metoder och företeelser som inte anses ”politiskt respektabla” från de egna leden, utan också – ibland medvetet och ibland omedvetet – ett sätt att diskreditera de människor som närmast berörs, och förklara dem oförmögna att på egen hand bedriva och organisera militant motstånd. Det är ett sätt att inhägna sociala kamper, och att lägga en våt filt över dem.

När det här sker i svenska förorter idag så sväljer många resonemanget med hull och hår, utan att märka hur det historiskt placerar dem på fel sida om precis varenda rörelse för social rättvisa som de antagligen tror sig stödja. Riktiga kvinnor skulle aldrig agera som suffragetterna. Riktiga arbetare skulle aldrig beväpna sig och bryta mot lagar. Riktiga svarta skulle aldrig delta i kravaller eller upplopp. Riktiga muslimer skulle aldrig drabba samman med polisen. Riktiga förortsbor skulle aldrig bränna bilar.

Verkligheten är att sociala rörelser och kamper eller enskilda kravaller aldrig har några tydliga skiljelinjer. De har inget tydligt ”innanför” och ”utanför”. De är som vatten, som sipprar in, trängs undan, tar en annan väg och torkar ut. Som ebb och flod. De utgörs av en mångfald av uttryckssätt och taktiker. De består av planerade såväl som spontana ögonblick. De innehåller nästan alltid olika sorters opportunister, och en mindre andel folk som inte kan sägas stå i kampens centrum, rent geografiskt eller socialt, men det finns nästan aldrig belägg för att dessa har spelat en avgörande roll för rörelsen eller händelsen.

När alla sidor på det här sättet utdefinierar och svartmålar det som sker, kan det ironiskt nog få effekten av en självuppfyllande profetia. Utdömda av hela etablissemanget har dessa människor i förorten bara varandra. De som inte visar sin solidaritet, försöker förstå och försöker knyta band, som inte tillsammans försöker formulera problem och lösningar, lämnar walk-over till andra krafter som gör det. Det är lätt att för utomstående underskatta den solidaritet och samhörighhet som kan finnas i förorten, men det är lika lätt att också underskatta utsattheten. Var tror ni vissa av dem kanske vänder sig för att få känna gemenskap och förståelse, för att få något slags utlopp för den frustration som ständig repression, ekonomisk exploatering och alienation ger upphov till?

Vi behöver förkasta både rasistiska och patriarkala stereotyper om kamp och rörelse. Vi behöver också vägra utdefiniera militanta delar av en rörelse, och istället stå upp för en mångfald av uttryck och taktiker. Vad de svenska förorterna behöver är inte moraliserande i tv-soffan, på ledarsidan, eller från nån dammig partilokal, utan solidaritet och deltagande från en rörelse som på allvar tar sig an problemen som döljer sig bakom protesterna och upploppen. Istället för att köpa allt vi ser utspela sig på scenen, behöver vi själva sluta vara passiva åskådare och också intressera oss för det som döljer sig i kulissen.

Det här gäller också en del till synes radikal vänster, som på samma sätt, men med annat språkbruk ofta avfärdar upplopp i förorter. Det blir mest tydligt bland de som i exempelvis Gula Västarna ser en arbetarklass som vänstern tappat kontakten med, samtidigt som bilder vevas av hur västarna blockerar gator och slåss med snuten på ett sätt som närmast för tankarna till scener från Braveheart. Men när unga i förorten är ute på gatorna eller bränner bilar blir de avfärdade som ett förtappat ”trasproletariat”.

Den som inte kan se en dimension av klass när fattiga, segregerade förorter står i brand, när de möter repression från snuten och fördömanden från ett enat etablissemang, den tittar redan på konflikten med maktens glasögon. Inte bara det, den har redan också antagit en del problemformuleringar som skiftar fokus från just socioekonomiska förhållanden och rasistiska strukturer, till en som i bästa fall sprungit vilse jagandes etablissemangets respekt, och i värsta fall utdefinierar onda och goda, inte sällan längst med etniska linjer.

***

Det som skedde på Rosengård är bara den senaste i en lång rad av liknande händelser. Det är svårt att veta exakt vad som hände för den som inte var på plats. Men om en ska tro det fåtal journalister som ens tagit sig in och verkligen diskuterat frågan med människor på Rosengård, eller de få röster som hörts från de som deltog, så verkar de flesta mena att upploppen, om vilka åsikterna går isär, provocerades fram av snuten, och egentligen inte var ett svar på koranbränningen så mycket som på exempelvis Operation Rimfrost och ständiga trakasserier från snutens sida.

Det rapporteras även om att ett antal islamister var på plats, och att en antisemitisk ramsa sjungits vid några tillfällen. Detta är förstås både sorgligt och fullständigt oacceptabelt. Men de flesta på plats verkar ha varit vanliga unga människor från Rosengård. Poängen är hursomhelst inte att göra en detaljstudie av just detta upplopp, eller att måla det som enbart positivt eller enbart negativt. Poängen är att placera det i ett större sammanhang, i en trend, som en del av en rörelse som kan säga oss något om samtiden.

När de gula västarna marscherat på Frankrikes gator har det hela tiden funnits farhågor om att högerextremister ska infiltrera rörelsen och använda den som ett verktyg för att nå bredare folkgrupper. Trots att rörelsen delvis varit problematisk på olika sätt, så har partier och organisationer från hela den politiska skalan försökt göra anspråk på den och se sig själva i den.

När vi tittar på vad alla försöker göra eller försöker undvika kan vi hitta intressanta saker. Alla vill göra anspråk på de gula västarna. Alla fördömer upploppen i svenska förorter. Men egentligen är de två sidor av samma mynt. De bryter med traditionella politiska uppdelningar och är svåra att definiera och fånga in. De bygger båda på genuina socioekonomiska problem, men får utlopp på ett brokigt sätt och kan dra åt olika håll beroende på hur de bemöts och hur de interagerar med samhället runtomkring sig.

Anledningen till att den ena omfamnas och den andra än så länge förkastas kanske inte är så svår att förklara. Å ena sidan har det att göra med de högerpopulistiska vindar som flyttat fokus på vad som är gångbart att säga och göra. Men framför allt är en rörelse som brutit sig in i mainstream och marscherar i storstädernas centrum omöjlig att ignorera, medan protester och upplopp i förorterna än så länge inte har samma tyngd och lättare kan avskrivas utan närmare engagemang. Det är politiskt billigt att förkasta, och tvärtom väldigt dyrt att ens försöka nyansera.

Samtidigt är viktigt att inte bara se på upplopp i förorten för vad de är idag och vad de är på ytan, utan också vad de är ett tecken på och vart de är på väg. I de här oroligheterna sammanförs i princip alla de stora frågorna i den politiska samtiden. Statens undandragande av välfärdstjänster och utökandet av repression, nyliberalismens privatiseringar och utförsäljningar, ekonomisk såväl som etnisk segregation och rasism, och olika patriarkala strukturer.

Förorten är en frontlinje i en mångsidig social kamp. Vilka gemenskaper som slår rot här, vilken typ av repression som används, vilka konfliktlinjer som uppstår, och vilka subjekt som formar och formas av dessa linjer, kan bli vägledande för hur det kommer att se ut i resten av samhället. Vare sig en är en supporter av välfärdsstaten eller ej, så ser det alltmer ut som om frågan inte är hur och om den kan ”räddas”, utan vilka former av socialt omhändertagande vi kan tänka oss i dess ställe. Det är då inte en fråga om vi kan förhindra parallellsamhällen från att växa fram, utan vilka strukturella former de antar och vilka värderingar de kommer att genomsyras av.

Det här är frågor som autonoma och anarkistiska rörelser eller organisationer inte har råd att missa. Här förenas systematisk kritik av polisen i synnerhet och staten som en repressiv apparat i allmänhet, med feminism, antirasism, antikapitalism, samt byggandet av nya sorters gemenskaper och allmänningar. Det är i förorterna sådant behövs som mest idag, och det är här uppbrottet redan sker. Det är här frågor om hur arbetarklassen kan lyckas eller misslyckas med att formera sig i motstånd mot stat, kapital, patriarkat och rasism under de kommande åren i samhället i stort både ställs och besvaras.

Inlägget Bröd och Rosengård dök först upp på anarkism.info.

I samband med granskningen startar vi nästa nivå av COPWATCH. Fr.o.m nu kan du tipsa oss om snutar att granska. Information om våra säkra tipskanaler hittar du antingen längst ner eller i pamfletten (se länken nedan).

Det är inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Nu är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. Over and out – FTP!

Förord

Snuten är till för de privilegierade vars egendom och säkerhet skall skyddas till varje pris.

Fienden blir du och jag.
Vi som vill leva på vårt vis, men tvingas lida på deras villkor.
Vi är de marginaliserade och demoniserade: arbetare, icke-vita, kvinnor, fattiga, radikala och queerpersoner. Det är oss snuten utnyttjar, förlöjligar,
förföljer, övervakar, misshandlar, våldtar och mördar.
Trots att snuten begår olika övergrepp är det ovanligt att de åtalas eller döms. Snutar skyddas av lagen och kårandan.

Härefter följer exempel hur snutar i Sverige beter sig.
Exemplen är endast en bråkdel av allt våld och förljugenhet som utgör den institutionaliserade våldsextremismen som kallas för polisen.

SNUTEN ÄR FÖRTRYCKANDE

• Svenska snuten bestämmer vilka områden som är ”särskilt utsatta områden”. Snuten ser områdena som grogrund för problem och
polisiär repression är vanligt förekommande där. I dessa områden bor ofta de marginaliserade. REVA, Fittjakommissionen, och på senare tid Rimfrost, har snuten på olika sätt genomfört i våra hemtrakter. Insatserna diskriminerar och stigmatiserar de ”utsatta”, som blir både offer och förövare i snutens ockupationsliknande insatser.

• År 2020 instiftades lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”. Lagen har uteslutande använts av snuten för att anmäla, åtala och försöka döma unga icke-vita män från utsatta områden.

• Svensk snut har ofta kritiserats för att använda en nedsättande jargong om människor som uppfattas vara icke-vita. Exempelvis, snuten lämnar en man i skogen utanför Emmaboda.
Snuten skriker åt mannen;
”Jag ska ge dig en omgång stryk, akta dig. Gå för helvete, din jävla dåre, åk hem din jävla arabjävel, åk hem till ditt jävla land, ditt jävla pack”.

• I nära ett årtionde undgick den rasistiska seriemördaren Peter Mangs snutens radar på grund av att de personer som Mangs attackerade av snuten ansågs vara både offer och förövare i organiserad brottslighet.

• Flera gånger har svenska snutar avslöjats att i slutna Facebook grupper lyfta sina rasistiska åsikter. I en av grupperna beskriver en snut icke-vita som ”människor som kommer till vårt land utan inbjudan”, och att brottsligheten förklaras genom ”massinvandringen från dysfunktionella länder”.

• År 2013 avslöjas det att en snut i Stockholm är nazist. Snuten deltog i nazistiska demonstrationer och var medlem i Svenskarnas parti.

SNUTEN ÄR KONTROLLERANDE

• Svenska snuten har testat ny teknik för ansiktsigenkänning, utan att informera Datainspektionen (som reglementet kräver). Tekniken kring ansiktsigenkänning uppfattas som problematisk av flera teknikföretag, som valt att avsluta samarbetet med andra snutar, såsom den amerikanska snuten. Eftersom forskning visat att teknologin
reproducerar fördomar om ras och kön.

• År 2020 fick snuten större befogenheter att dokumentera och kontrollera befolkningen med hjälp av avlyssningsteknik, kameraövervakning och drönare.

• Den 1 augusti 2020 trädde en lagändring i kraft som gör det enklare att ta beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

SNUTEN ÄR VÅLDSEXTREM, SEXISTISK &
FALSK

• Svenska snuten har dödat drygt 70 personer sedan 90-talet. Mer än hälften av dessa har snuten skjutit ihjäl. Troligtvis har snuten dödat fler, mörkertalet är stort.

• De fem vanligaste brotten för svenska snutar:
1) Kvinnomisshandel
2) Misshandel
3) Rattfylla,
4) Snatteri/Stöld
5) Barnpornografi

• De tre vanligaste brotten för allmänheten:
1) Trafikbrott
2) Stöld
3) Narkotikabrott.
Kvinnomisshandel kommer först på 13:e plats.

• Snuten utreder sig själva för brott, och det är inte ovanligt att en snut som döms för brott får jobba kvar. Ca 1% av anmälningar mot snutar gällande kränkningar och misshandel av kvinnor leder till åtal (år 1998). Ca 40% av anmälningar mot befolkningen i stort, gällande kvinnomisshandel,
leder till åtal. (år 1997).

• En granskning av domar (2014–2018) visar att: ”det är få [poliser] som dras inför rätta och ännu färre som döms för våld i tjänsten.
Av tusentals inkomna ärenden gick ungefär hälften vidare till förundersökning, men i slutändan hamnade bara 34 åtalade personer i rätten – av dem fälldes 13 medan resten friades. En majoritet av de åtalade var poliser, men det fanns även arrestvakter.” Lagen är skriven så det är svårt att fälla en snut.

• En undersökning om snutar som åtalats för våldsbrott (2014–2018) visar att de flesta av fallen handlar om snutar som begått övergrepp i arresten (där videoinspelningar kan användas som bevis).

• Anmälningar av snutar mellan 2006–2010 visar att den statistiska chansen att en snut döms var 1 på 100 (gäller i majoritetsbrott utanför tjänsten).

• Forskning om svenska snuten visar att snuten är en patriarkal och sexistisk organisation, att snutar generellt utvecklar en hög acceptans för
våld, att snutar har en benägenhet att bli fördomsfulla, att snuten ofta ser sig själva som att stå över lagen och skyddar sina kollegor som begår brottsliga handlingar.

• I rättegången efter EU-toppmötet 2001 manipulerade snuten ett filmklipp av kravallerna, genom att klippa ihop ljud och bild som inte överensstämde med situationen den skulle återge, och användes som bevis mot demonstranter.

• Snut tryckte upp sin batong i anus på en person som snuten hade stannat för kontroll. Offret fick fysiska och psykiska skador. Snuten friades.

• Snut dömdes för misshandel, men slapp fängelse då hovrätten utgick från att han skulle förlora jobbet.
Han fick i stället utbilda blivande snutar i konflikthantering på Polishögskolan.

• Snut döms för grov kvinnofridskränkning efter att under lång tid ha misshandlat och hotat sin fru, bland annat hotat att skjuta henne med sitt
tjänstevapen.

• Snut dömd för sexuellt ofredande efter att vid förhör föreslagit för en kvinna att ”knulla bort [hennes] bekymmer” och velat se henne ”naken
utan kläder” med mera. Sedan ljög snuten själv om vad som skett i förhör, men kvinnan hade spelat in.

• Snut vid gränskontrollen erbjuder en utländsk kvinna som utsatts för människohandel att hon får stanna i landet i utbyte mot sex.

• Snut bryter armen på en 19-årig kvinna som misstänktes åka tunnelbana utan biljett. Ljuger om vad som hände i förhör, men döms till slut för vållande till kroppsskada. Får behålla jobbet och befordras snart till stationsbefäl.

• Snut döms för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning (av hustrun),
övergrepp i rättssak, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång.
(Gjort privata slagningar på hustrun i polisregistret.)

• Snut sexchattar med 14-årig flicka på arbetstid, uttrycker vilja att ha sex med henne. Får ingen påföljd och behåller jobbet.

• F.d. snutchef döms för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuella tjänster. Flera tidigare anmälningar om våldtäkt hade lagts ner.

• Snut åtalas för våldtäkt av 16-årig flicka som satt på behandlingshem.

Slutord

Vi är inte bara jagade av snuten, vi är också tvingade att finansiera den institution som förtrycker oss.

Vad kan vi göra för att skydda oss från snuten, och samtidigt avveckla denna våldsapparat?
Om vi kan göra snuten arbetslös blir vi samtidigt av med många våldsverkare och våldtäktsmän i våra områden!

Organisera i ditt bostadsområde, gå ihop med grannar, är en bra början. Vi kan prata om problemen som finns, hur en på bästa sätt kan lösa det utan statens inblandning. Vi vet bäst hur våra problem ska lösas!
Ring inte snuten, ring dina vänner Ⓐ!

Vi tar emot tips om maktmissbrukande snutar på dessa kanaler via Wickr

Guide för Wickr
1) anarkotips01
2) anarkotips02
3) anarkotips03
4) anarkotips04

Inlägget SNUTRANNSAKAN dök först upp på anarkism.info.

När polisstationen i Minneapolis tredje polisdistrikt brändes ner som en del av dessa protester, gick också på sätt och vis myten om polisen som något nödvändigt och allestädes närvarande upp i rök. Radikal kritik av rättsväsendet som länge varit marginell såväl i USA som i resten av världen har plötsligt fått ett uppsving, och även stora dagstidningar, tyckare och politiker har tvingats förhålla sig till kritiken. De här idéerna kan övergripande beskrivas som abolitionistisk politik. Men vad handlar det egentligen om?

Bakgrund
Abolitionism förknippas historiskt främst med slaveriet, och då speciellt som det såg ut i USA, även om rörelsen för avskaffandet också fanns i andra länder och världsdelar. Abolitionism i allmänhet handlar om att helt avskaffa ett missförhållande, och uttrycket används idag för att beskriva många olika kamper. Men den typ av abolitionism och abolitionistisk politik som blivit aktuell i samband med det som händer i USA handlar just om brott och straff – om rättssystemet.

När vi i det här sammanhanget pratar om abolitionism eller abolitionistisk politik så går det att dela upp den i tre delar; att avskaffa polisväsendet, fängelser och massövervakning. På ytan handlar det alltså om tre radikala ståndpunkter, som angriper tre aspekter av samma bredare fenomen av social kontroll. Men under ytan döljer sig också ett djupare resonemang.

När abolitionister pratar om att avskaffa polisen, så menar de inte att vi bara ska byta ut en institution mot en annan, utan om att på ett grundläggande sätt förändra hur vi håller våra samhällen och gemenskaper trygga. Det handlar om att avskaffa ”policing”, vilket innebär en förändring i hela det sätt på vilket vi upprätthåller ordning, vad ordning överhuvudtaget betyder, samt vem denna ordning tjänar.

När abolitionister pratar om att avskaffa fängelsesystemet, så menar de på samma sätt inte bara att vi ska ta bort de fysiska byggnader som idag fungerar som fängelser, utan om att förändra hela vår syn på rättvisa. Från dagens system, som i bästa fall på ett ytligt moraliserande sätt fokuserar på bestraffning och i sämsta fall fungerar som ett verktyg för exploatering, kontroll och repression, till att sätta återställande av både offer och förövare, en form av reparativ rättvisa, samt individuella såväl som kollektiva behov, i fokus.

När abolitionister pratar om att avskaffa massövervakning så menar de inte att vi bara ska ta bort alla kameror i offentliga utrymmen, utan att vi ska sluta med den typen av politik som ser övervakningen som en del av ett maskineri för att disciplinera människor och få dem att inrätta sig i en viss samhällsordning. Det pratas ibland om att slavplantagen egentligen aldrig upphörde, utan flyttade ut i samhället. Detsamma kan sägas om hur det sätt på vilket vi kontrollerar människor i fängelser, kommit att bli det sätt på vilket hela samhället övervakas och kontrolleras.

Grundproblemet
Abolitionister börjar sin kritik från en historisk observation kring hur polis, fängelser och massövervakning uppkommit. Modern abolitionistisk forskning och politik har sitt ursprung på 60-talet, med bland annat pionjärer som norrmannen Thomas Mathiesen, men abolitionistisk kritik av fängelser och polisen har funnits lika länge som dessa institutioner. Anarkister som Proudhon, Bakunin, Goldman, De Cleyre eller Berkman har sedan 1800-talet kritiserat dessa institutioner, och föregångare som William Godwin menade redan i slutet av 1700-talet att den rådande så kallade rättvisan inte var annat än förklätt förtryck.

De rättsskipande institutioner som vi idag tar för givna har sitt ursprung i nationalstater under industrialiseringens tidiga dagar när människor som fråntagits möjligheter till självförsörjning, bland annat genom att allmänningar inhägnats, flödade in till städerna och de nya fabriker som upprättades där. I länder som USA finns det också en tydlig koppling till slavpatruller som skulle jaga och disciplinera förrymda slavar. Redan här framträder alltså bilden av polisens syfte som både rasistiskt och klassbevarande, som en institution i tjänst att försvara staten, privat egendom, och slavägare.

Trots att polisen sedan dess klätts i många nya roller, normaliserats, och ständigt utmålas som oumbärlig genom statlig propaganda, så menar abolitionister att polisens grundläggande roll fortfarande är densamma. På samma sätt menar abolitionister att fängelser – en institution som uppstod ungefär samtidigt som polisväsendet – fyller en repressiv funktion och gjort så ända sedan dess början.

Vi kan nu se att det finns en tydlig skillnad mellan en abolitionistisk analys och den som framförs av liberaler såväl som konservativa. Liberaler ser rättsväsendet som beskyddare av rättigheter och konservativa som ett skydd mot depraverade samhällselements brutalitet. Abolitionister ser däremot inte dessa institutioner som nödvändiga för att upprätthålla ett bra samhälle, utan tvärtom som symptom på en samhällsordning med inbyggda ekonomiska, sociala och politiska orättvisor. Därför ser abolitionister inte heller polis- eller fängelsereformer som en lösning, utan i bästa fall som en del i en större process. En process som består av att avskaffa både de repressiva och skadliga institutionerna, och det samhällssystem som ger upphov till dem och gör dem nödvändiga.

Abolitionism som systemkritik och konstruktiv praktik
Abolitionistisk politik är alltså inte bara en kritik av rättsväsendet, utan också en systemkritik. Rättsväsendet kan inte särskiljas från det samhällssystem i vilket det verkar och för vilket det fyller en specifik funktion. Den här radikala abolitionistiska analysen kan därför också sägas ha två sidor; en destruktiv, där abolitionister arbetar för att stoppa, minska och slutligen avskaffa de repressiva institutionerna; och en konstruktiv, där omhändertagande gemenskaper byggs upp och resurser satsas på att människor ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda, samtidigt som vi bygger alternativa sätt på vilka vi hanterar konflikter och övergrepp, med fokus på återställande (reparativ) rättvisa och konfliktmedling.

Även om abolitionister inte automatiskt ser sig själva som antikapitalister, så är abolitionistisk politik för många nära och uttryckligen sammanflätad med något som skulle kunna kallas för frihetlig socialism eller antikapitalism. För anarkister är det tydligt att polisen, fängelser och massövervakning inte realistiskt kan avskaffas så länge vi lever i ett klassamhälle och så länge det finns nationalstater. Därför propagerar anarkister för en abolitionistisk politik som är både antikapitalistisk och antiauktoritär i bred bemärkelse. Anarkister vill inte ha ytliga omdaningar som alltjämt försvarar kapitalisternas privategendom, eller polisrepression under socialistisk flagg.

Det är också viktigt att påpeka att grundproblemet som polis, fängelser och massövervakning är ett symtom på handlar om makt, och därför måste lösningen innebära att vi tar tillbaka makten över våra liv. Abolitionistisk politik är därför inget vi kan övertala eller ens tvinga politiker eller andra att i sin helhet genomföra åt oss, utan behöver i grunden också vara något som vi skapar själva i alla våra sociala sammanhang.

Myter om polisen
Det finns idag en tydlig global trend i alla de områden och nationalstater som ingår i den kapitalistiska världsekonomin. Omhändertagande funktioner har i allt större utsträckning ersatts av repressiva funktioner. På många håll läggs stora mängder pengar på polis, fängelser och övervakning, på hårda straff och ”ordning och reda”, medan grundläggande samhällsfunktioner, liksom sociala skyddsnät, där de funnits, urholkas och privatiseras bort.

Samtidigt florerar det idel myter om hur polis och fängelser fungerar. Den första myten är att fler poliser och hårda straff hjälper. Politiska partier – ofta från höger till vänster – tävlar om vem som kan trolla fram flest nya poliser, ge dem mer pengar till utrustning och utbildningar, eller införa hårdare straff, men det finns ingen grund för att dessa saker faktiskt skulle ha någon korrelation med minskad kriminalitet. Istället tenderar våld och kriminalitet att öka i mindre jämställda samhällen.

Den här myten går så djupt så att den till och med omfattar vad folk tror att de själva tror om brott och straff. Det finns exempelvis idag en växande opinion för strängare straff i Sverige om folk bara tillfrågas rätt upp och ner om hur straffen borde vara. Men om människor istället tillfrågas i konkreta fall om hur de anser att påföljden borde bli, så tycker de att straffen ska vara lägre än de som faktiskt döms ut. Och ju mer de får diskutera och fundera kring detta, desto större blir glappet mellan vad folk tycker straffen borde vara, och vad de verkligen är.

En annan myt är att polisen för det mesta ägnar sig åt att lösa eller förhindra brott. Denna myt är snillrikt populariserad genom att de flestas förståelse av polisens arbete kommer från filmer, tv-serier eller ”reality”-program där polisen i samarbete med produktionsteam förmedlar en såväl censurerad som snedvriden bild av sin vardag. I själva verket visar internationella undersökningar att mindre än en femtedel av polisernas tid ägnas åt att åka ut på brottsrelaterade utryckningar – varav de flesta dessutom är småbrott – och att knappt 5% av de som arresteras misstänks ha begått grövre våldsbrott. En liknande bild framträder i den svenska forskningen. Där framgår att den svenska polisen endast ägnar 25% av sin tid till det som i forskningen kallas rättsväsendets ”fundamentala uppgifter” – det vill säga att förebygga, lagföra och upptäcka brott. Det är också talande att kategorin ”förebyggande” endast utgör 2% av den sammanlagda tiden.

Samma forskningsrapport konstaterar också följande:

Vissa av aktiviteterna uppfattas av poliserna som centrala för verksamheten och med påtagliga effekter, trots att det finns litet stöd för att det verkligen förhåller sig så. Det omvända förhållandet gäller också –det finns sysslor som faktiskt kan vara effektiva men som undviks eftersom de uppfattas som verkningslösa.

Samt att:

Det [är] viktigt för kåren att agera så att ineffektiviteten inte blir offentligt uppmärksammad och att kritik kan motverkas.

När polisen väl ägnar sig åt sin förmenta ”kärnverksamhet” är det inte så mycket som de faktiskt lyckas med. Av alla brottsanmälningar som kommer in till polisen läggs ungefär hälften ner direkt, och i slutändan är det ca 14% av de brottsanmälningar som kommer in och handläggs som klaras upp. Siffran blir förstås ännu lägre om vi tar hänsyn till alla de brott som aldrig handläggs.

Mycket av det arbete som polisen utför, är alltså inte bara ineffektivt enligt institutionens egna premisser, utan skulle med andra ord inte behöva utföras av beväpnade människor från en organisation med såväl våldsmonopol som en kultur av våldsförhärligande (ex här), klassförakt, rasism (ex här och här) och sexism (ex här och här).

Abolitionistisk politik i praktiken
Baserat på rättsväsendets historiska roll och hur det fungerar idag, vill abolitionister konkret gå in och omedelbart börja omfördela resurser. En vanlig slogan som hörs mycket är att avfinansiera (defund) polisen. I grunden handlar det här om att resurser tas från polisbudgetar och läggs på saker som skola, omsorg, sjukvård, infrastruktur, bra och tillgängliga bostäder, och andra former av sociala skyddsnät. För liberala reformister handlar det om att bara ta en viss del av polisens resurser på det här sättet, medan det för abolitionister handlar om en del av processen genom vilken polisen som sådan i längden avskaffas.

USA-baserade abolitionistiska organisationen Critical Resistance har en mycket pedagogisk tabell som visualiserar det här tänket. Olika åtgärder listas, och klassificeras sedan baserat på en rad frågor: Minskar detta anslagen till polisen? Utmanar det föreställningen att polisen gör samhället säkrare? Minskar det antalet verktyg och taktiker som polisen har till sitt förfogande? Minskar det ”policing” som sådant i samhället? På detta sätt kan ineffektiva ”reformistiska reformer” skiljas ut från abolitionistiska steg mot ett avskaffande.

Som vi redan sett menar abolitionister att systemets förtryckande och skadliga aspekter inte är fråga om en avart, utan i själva verket en grundläggande del av detsamma, och anser därför redan i princip att reformer som syftar till att ”förbättra” rättsväsendet ofta är rent kontraproduktiva. Men det finns också data på hur reformer historiskt fungerat, som ytterligare stärker den abolitionistiska positionen. En av liberalernas favoritåtgärder – representation och mångfald – har exempelvis visat sig vara helt irrelevant när det gäller rasistiskt polisvåld, vilket understryker att rasism och polisvåld handlar om strukturer, inte representation och individer.

Delar av den folkrörelse som nu svept över USA, till viss del under namnet Black Lives Matter, uppstod under Barack Obamas presidentskap, i spåren av att polisen mördat svarta människor. Med det följde reformer, och det kan vara intressant att veta att Minneapolis, den stad där George Floyd mördades i maj, och där personen som mördade honom, Derek Chauvin, ostört kunde missbruka sin position som polis i åratal, var en av sex städer utvalda under Obama-administrationen för ”banbrytande” polisreformer. Poliskameror infördes, poliserna genomgick en rad nya träningar för att hantera eventuell partiskhet och för att lära sig stävja rasistiska beteenden, och nya rutiner infördes för att säkra upp så att polisens beteende var rimligt och ”förtroende” kunde byggas upp i lokalsamhället.

Samma sak gäller fängelser. Som bland annat Angela Davis poängterar i boken ”Are Prisons Obsolete?”, så är fängelset som det dominerande verktyget för att straffa brottslingar en relativt ny företeelse och i sig en medveten reform av tidigare sätt att utdöma straff. Fängelsepopulationerna har dessutom exploderat de senaste årtiondena, inte minst i spåren av ”kriget mot droger”. Aldrig förr har en så stor del av världens befolkning suttit inburad som idag, och ironiskt nog är det ”frihetsälskande” USA som har allra flest fångar – 25% av alla fängslade i hela världen. Fängelset har inte bara utvecklats till en samhällsomfattande disciplineringsapparat, utan är också en rasistisk institution, som dessutom inte sällan utnyttjar fångarna i vinstsyfte. En hel industri har vuxit upp kring detta och i det närmaste vuxit ihop med den militariserade gränsövervakningen samt flyktingförvaren.

Att fängelser skulle ha rehabiliterande funktioner är det få som påstår idag. Tvärtom har de fungerat för att cementera delar av befolkningen, ofta enligt rasistiska linjer, i fattigdom och utanförskap, och de tenderar att systematiskt förstärka de orättvisor och den utsatthet som många svarta, invandrare, hbtq-personer, och andra redan erfar utanför dem. Allt från vård, till hygien och mental hälsa blir betydligt sämre även för fattiga som tvingas i fängelse, och utsattheten att fara illa i ett system med närapå obefintlig översikt och där snutar och vakter håller varandra om ryggen är enorm.

Motstånd mot fängelsesystemet kan i praktiken ta formen av att bygga sociala rörelser som stödjer befintliga fångar, organiserar rättshjälp, propagerar för avkriminalisering, motsätter sig nya fängelser, och jobbar för att befintliga ska avskaffas. I England, Wales och Skottland har detta exempelvis utmynnat i grupper som Cape (Community Action on Prison Expansion), och kampanjer har också bedrivits för att omvandla befintliga fängelser till bostadsområden. Världen över finns det grupper och organisationer som jobbar med fånghjälp eller fångorganisering (Anarchist Black Cross, Incarcerated Workers Organizing Committee, osv).

Abolitionismens styrka ligger i att den på en och samma gång pekar mot ett konkret och radikalt mål, som siktar på problemets rot, men också på en praktisk väg framåt, med medel som förebildar målet. Konkreta exempel på abolitionistiska kampanjer är att pressa städer, regioner såväl som nationella myndigheter att skära i polisbudgetar och omfördela resurserna så att de utjämnar sociala orättvisor, att driva kampanjer för att stoppa nya fängelsebyggen eller omvandla befintliga fängelser till exempelvis bostadsområden med låga hyror, eller att utveckla metoder och praktiker för att hantera mindre förseelser i våra bostadsområden och organisationer utan polisinblandning.

Ett exempel på en sådan abolitionistisk praktik är så kallade rapid response networks. Det är nätverk som rycker ut när det uppstår problem i närområdet, och de kan vara specialiserade på olika typer av utryckningar. Exempelvis växte ett sådant nätverk fram i Los Angeles stadsdel Koreatown från de redan befintliga stormöten som sedan tidigare funnits där för att ta itu med de boendes problem. I fallet med Koreatown var ett av invånarnas stora problem de eskalerande ICE-räder som drabbade människor i området. Därför startades ett nätverk som kunde rycka ut när räder rapporterades för att fördröja, vilseleda och sabotera utryckningarna. Det här är ett viktigt exempel på varför riktig trygghet inte kan komma från institutioner som polisen, eftersom det ofta är just de institutionerna som är ett av invånarnas största problem, speciellt i fattiga arbetarklasstadsdelar där migranter är i majoritet. Rapid response networks kan också bildas för att förhindra konflikter mellan människor, stoppa vräkningar, eller försvara närområdet mot våldsamma högerextremister, för att nämna några exempel.

En intressant aspekt av abolitionistisk politik hittar vi om vi tittar i den tidigare nämnda grafen från Critical Resistance. De olika potentiella åtgärderna delas upp i ”röda”, klassiska reformer som inte leder oss mot avskaffande, och ”gröna”, åtgärder som bygger vår motmakt och underminerar polisens makt över oss. Bland de röda hittar vi ”fängsla mördarsnutar; åtala poliser som har dödat eller misshandlat människor”. Det kan vid en första anblick verka kontraintuitivt, men är ett perfekt exempel för att demonstrera abolitionismens radikala teori och praktik.

En annan syn på rättvisa
Även om krav på ”traditionell rättvisa” kan kännas som en ryggmärgsreflex, och även om det förstås är ett symptom på ett fruktansvärt och rasistisk system när snutar går fria efter att ha orsakat oerhört lidande, så försöker den abolitionistiska metoden hålla huvudet kallt och konsekvent sträva mot det som kan förväntas leda mot ett eventuellt avskaffande, såväl som det som bäst hjälper de drabbade när något inträffar. Att fokusera för mycket på fängelsedomar för snutar är i det större sammanhanget problematiskt.

Dels ger det sken av att det nuvarande systemet kan skipa någon form av rättvisa, när systemet inte är byggt för det ändamålet. För det andra riskerar det att öka snarare än minska anslag till polisen eftersom det lätt paras ihop med krav på fler kommissioner eller organ inom polisen som ska utreda sådana ärenden. Men kanske framför allt är det inte ett sätt som hjälper vare sig den polis som brutaliserat människor eller de människor som drabbats av polisbrutalitet tillbaka till ett värdigt liv i samhället – och det är det som reparativ rättvisa handlar om. Att istället för hot om straff, moralistiska föreställningar om hämnd som rättvisa, och verktyg som främst syftar till att kontrollera människor, använda strategier som återställer och rehabiliterar såväl offer som förövare.

I en uppmärksammad kampanj som drevs av Project NIA i Chicago, som handlade om hur polisen där i årtionden utsatte svarta för tortyr, skenavrättningar och annan brutalitet, fokuserade aktivisterna enbart på att utkräva ett socialt skadestånd för de drabbade och dess familjer, med åtgärder som gratis skolgång, terapi och en förändring i den lokala läroplanen för att inkorporera polisbrutaliteten i historieundervisningen. Mariame Kaba, grundare för Project NIA, sade själv om fallet att det symboliserar ”en djupgående förändring i vår syn på hur rättvisa kan se ut när människor skadas”, och att kampanjen ”förkastade åtal som ett sätt att få upprättelse”.

Abolitionism handlar också om att kritisera det faktumet att ett monolitiskt system antas lösa vitt skilda sociala frågor i dagens samhälle. Därför ska abolitionism inte tolkas som ett anspråk på att ersätta ett system med ett annat utan att ersätta det befintliga med olika system, processer och strategier beroende på sammanhang och behov.

Men hur är det i Sverige?
Ur svenskt perspektiv går det förstås att säga att polisen såväl som fängelsesystemet i USA är oerhört mycket värre och mer brutalt än här, och att en del av de regler och begränsningar som finns i Sverige ter sig som rena drömreformer ur amerikanskt perspektiv. Men betyder det att polisen och fängelser är bra för samhället här? Betyder det att dessa institutioner i Sverige inte i grunden har samma repressiva och klassbevarande funktion? Inte alls. Tvärtom visar svensk polisforskning, liksom otaliga skildringar från personer i förorter, aktivister, och andra som regelbundet drabbas av polisens våld eller fängelsesystemets vardag, att de ”brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande” (citat från boken Batongerna slår nedåt, Fatta Taggtråd Publikationer).

Bland poliser i Sverige är brott som misshandel och kvinnomisshandel överrepresenterade, med en intern jargong som visar på ett djupt patriarkalt kvinnoförakt. Listan över de brott som de få poliser som ändå döms begått är skrämmande och innehåller allt från mord till våldtäkt, barnporrbrott och trakasserier. Polisen har upprättat rasistiska register, i mängder av fall påvisats använda rasistiskt språkbruk, och de flesta brott som anmäls mot poliser går inte ens till åtal. Samma historiska funktion, samma institutionella logik, gäller i Sverige, såväl som Storbritannien, USA, och på andra håll, även om vi alla också behöver förhålla oss till vår egen specifika situation.

I svenska fängelser är människor med utländsk bakgrund samt fattiga överrepresenterade, och detta på grund av rasism i varje led i rättsväsendet där människor som faller utanför vithetsnormen i större utsträckning utsätts för visitationer och andra polisingripanden, oftare åtalas, och oftare döms än svenskar för motsvarande brott. Det svenska fängelsesystemet har också bland annat kritiserats av FNs tortyrkommité, för långa häktestider som ofta också innefattar isolering.

Även om abolitionistisk politik kan tyckas långt borta i Sverige, så visar exempel från andra delar av världen att det är viktigt att redan idag börja propagera och organisera för avskaffandet av såväl polisen som fängelser. Anledningen till att polisens avskaffande blivit en politisk ståndpunkt som även etablissemanget behöver förhålla sig till i USA, och något som startat diskussioner samt organisering även utanför radikala kretsar, är att det i USA under många årtionden redan funnits en liten men påtaglig tradition av abolitionism, med ambitiösa rörelser såväl som underbyggd forskning. När situationen sedan exploderade i våras kunde allt detta snabbt skalas upp, och abolitionism kunde därmed presenteras som ett lika radikalt som praktiskt projekt. Det finns ingen anledning att tro att det skulle behöva vara annorlunda i Sverige.

Sammanfattning
Abolitionistisk politik är ett samlingsnamn för rörelser, teorier och praktiker som är radikalt kritiska till polisen, fängelser och massövervakning. Dessa repressiva institutioners roll såväl som ursprung är enligt abolitionister inte att skydda människor, utan att upprätthålla system av privilegier som staten, kapitalismen, patriarkatet och rasism. Istället förespråkar abolitionister radikala förändringar som dels syftar till att avskaffa de grundläggande missförhållanden som skapar kriminalitet och social oro, och dels ersätta de repressiva institutionerna med verktyg genom vilka vi kan hålla varandra säkra och återställa såväl offer som förövare tillbaka till en värdig tillvaro i samhället. De här radikala förändringarna är knutna till en radikal praktik som redan här och nu kan skydda människor från institutionellt våld och repression, samtidigt som vi bygger alternativen i våra bostadsområden, organisationer och sociala rörelser.

Resurser för vidare läsning
Are Prisons Obsolete? (2004, Angela Davis)
The End of Policing (2017, Alex Vitale)
Kan fängelset Försvaras (1988, Thomas Mathiesen)
Classic Writings in Anarchist Criminology (2020)
Batongerna slår nedåt (2016) (föreläsning youtube)

Critical Resistance
8toabolition
MPD150
Project NIA

Reading Towards Abolition: A Reading List
Study Guide: Disempower, Disarm, Disband
Origins of The Police

Inlägget Abolitionistisk politik dök först upp på anarkism.info.

Det verkar finnas en inofficiell (eller informell) maktbalans och frågan är hur man hanterar och förhåller sig till det. Det kan exempelvis vara personer (läs män) med ett större antal följare på en plattform och får då per automatik större inflytande, även om vi vet att det inte ska spela någon roll eller ens ha betydelse så tror vi ändå att människor kan ha det i aktning och just därför inte vågar kritisera eller ifrågasätta och är oroliga för vilka konsekvenser man kan tänkas få om man gör det. Är det inte viktigt att dessa män aktivt visar att det ligger på deras ansvar att ta några steg tillbaka och ge utrymme för andra att ta plats?

Detta är ett klassiskt exempel på att vara förtryckt av sexism. Rädslan för patriarkatet och hur repression från deras håll kan se ut men dem alla har en gemensam nämnare: Mannen!

Nu får det räcka med dessa ”upplysta” män som säger sig vara feminister, som står sida vid sida och förespråkar kvinnokamp när de själva är beredda förhandla bort det för egna syften och sina egna behov som faktiskt faller under sexism.

Exempel på hur mäns beteende kan se ut:

• Ignorans
• Ghosting
• Använda sig av nedsättande/kränkande ord mot kvinnor
• Härskartekniker
• Använda sin informella maktposition som de själva gjort anspråk på

Vi kommer alltid bekämpa sexism, kvinnoförtryck och hierarkier av alla slag för det anarkismen och anarkafeminism bygger på är just; frihet, jämlikhet och solidaritet! Vi som är anarkister och anarkafeminister kommer aldrig vilja kompromissa med sexistiska män i vår rörelse som har maktpositioner!

Never compromise with sexism!

Inlägget Varför vi alltid måste belysa den sexism som ständigt är närvarande? dök först upp på anarkism.info.

Mellan åren 1990-2020 sköt svenska poliser ihjäl 38 människor. Polisens dödskjutningar har ökat de senaste åren.

* April 2020: Polisen skjuter ihjäl en man i Uppsala
* Mars 2020: En man sköts ihjäl av polisen i Uppsala
* Augusti 2018. Stockholm: Tre poliser skjuter 25 skott mot en ung man med autism och med Downs syndrom, han dör
* Juli 2018, Linköping: En man sköts ihjäl av en polis i Linköping
* Juli 2018. Norrköping: En psykotisk man sköt till döds av polisen
* April 2018. Stockholm: En man avled efter att ha polisen skjutit honom
* Mars 2018, Örebro: Polisen sköt ihjäl en man
* Mars 2018, Luleå: En man i 30-årsåldern sköts ihjäl av polisen
* Juli 2016, Viksjö: Polisen sköt en man till döds
* Juni 2016, Stockholm: Polisen skjuter en man i huvudet, han dör
* Maj 2016, Uppsala: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Oktober 2015: Trollhättan. Polisen skjuter ihjäl en man
* Januari 2015: Ulricehamn. En man i 35-årsåldern dör efter att polisen skjutit honom i magen
* Juni 2014. Ale: En man skjuts till döds av polisen
* April 2014, Uppsala: En 34-årig man sköts till döds av polisen
* Mars 2014, Partille: En man skjuts till döds av polisen
* November 2013, Hagfors: En 45-årig asylsökande man skjuts till döds av polisen
* Juli 2013, Varberg: En 24-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Maj 2013, Husby: En 69-årig man skjuts ihjäl av av polisen
* Januari 2013, Södertälje: En 26-årig man skjuts i huvudet av polisen, han avlider
* Februari 2011, Eskilstuna: En 26-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Januari 2009, Trelleborg: 57-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juni 2006, Falkenberg: 45-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2005, Lindesberg: En 22-årig man skjuts till döds av polisen
* Januari 2004, Katrineholm: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juli 2003, Bräkne-Hoby: En person skjuts till döds av polisen
* Maj 2002, Eskilstuna: En 20-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2001. Jönköping: Polisen skjuter ihjäl en 27-årig flykting
* Mars 2000, Östergötland: Polisen dödar en 31-åring genom att skjuta hen i ryggen
* Maj 2000, Kalmar: En 19-åring skjuts till döds av polisen
* Oktober 1999, Kyrkhult: En piketstyrka skjuter ihjäl en 46-årig man
* Augusti 1999, Järna: Polisen skjuter ihjäl en av två personer
* Februari 1999, Falun: En man i 50-årsåldern skjuts ihjäl av polisen
* Juli 1998, Trollhättan: En man dödas av polisen
* Mars 1995, Möja: Polisen skjuter ihjäl en 48-årig man
* 1990-1995 Sköt polisen ihjäl tre personer

Polisen dödar också på andra sätt

Polisen är ansvarig för minst lika många dödsfall även när vapen inte används. Till exempel vid omhändertaganden i snutbilar och arrester. Minst 30 personer har dödats i samband med ingripanden de senaste 25 åren.

Amnesty International har granskat den svenska polisens dödliga våld:

”I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke.”

Totalt har polisen dödat 70 personer de senaste åren. Troligtvis har polisen dödat fler människor, tyvärr är mörkertalet stort.

– Svårt att fälla poliser –

– Lagen är skriven så det är svårt att fälla en polis.
– Många anmälningar mot poliser gäller våld.
– Enligt studier leder mindre än 2% av anmälningarna till en avslutad förundersökning, eller går vidare till en fällande dom.
– De poliser som fälls jobbar oftast kvar.
– Det är viktigt att vi copwatchar, att vi dokumenterar polisens agerande, så vi kan avslöja och skydda oss från våldsbenägna poliser.
– Mordet på George Floyd spelades in, det hindrade tyvärr inte att George dog, poliserna avskedades och sitter häktade men tyvärr räcker det ej då våldet kommer att fortsätta så länge polisen finns.

Copwatch – anarkism.info

Disclaimer: För att kunna återge en representativ bild av polisens dödliga våld redogör vi alla uppgifter om dödsfall som vi hittat. Det innebär inte att vi står bakom gärningsmännens handlingar/intentioner.

Inlägget Svenska polisens dödliga våld dök först upp på anarkism.info.

För några år sedan rasade en debatt i Sverige om att så kallad ”blåljuspersonal” inte kunde utföra sitt arbete på grund av att de attackerades, av illvilliga ungdomar och kriminella. Främst skulle detta varit ett problem i storstadsförorter, där en bild målades upp av att allmänhetens liv och hälsa riskerades när blåljuspersonalen inte respekterades. Bland annat genom stenkastning mot poliser. Förespråkare för ”lag, ordning och hårdare tag” vädrade morgonluft och i kölvattnet av debatten ville en majoritet av det politiska etablissemanget införa en ny lag med strängare straff för den som förhindrar blåljuspersonal att utföra sin verksamhet. Det påstådda hindrandet kom sedermera att kallas för ”sabotage”. En statlig utredning tillsattes år 2016 och i januari 2020 trädde lagen om ”Sabotage mot blåljusverksamhet” i kraft. Straffet för att sabotera verksamheten för snuten, brandmän och ambulanspersonal kan bli fängelse upp till fyra år. Ifall brottet är grovt ger det som lägst två års fängelse, och som mest livstids fängelse. För att brottet ska betraktas som grovt behöver handlingen ha uppfattats ”varit av särskilt farlig art”, att sabotaget varit planerat och organiserat, samt medfört en ”betydande skada”. Enligt blåljuslagen är det brottsligt att angripa och störa blåljusverksamhet, att använda våld, samt hot, mot blåljuspersonal, och att skada deras fordon och hjälpmedel. Därutöver är det brottsligt att ens försöka genomföra, att övertala någon att begå ett brott (stämpling), eller att förbereda, samt att inte avslöja blåljussabotage.

Kritiken mot lagen har inte låtit vänta på sig. En del debattörer menar att lagen är en stor inskränkning i demokratins så kallade spelregler, exempelvis att en aktivist som begår civil olydnad riskerar livstids fängelse för relativt ofarliga handlingar. Andra menar att lagen kommer göra brottslingar av främst unga, icke-vita förortskids, vars handlingar inte är samhällsomstörtande. Flera debattörer oroar sig för att snuten kommer provocera förortsungdomar att begå handlingar som klassas som blåljussabotage, vilket kan ge livstidsfängelse. Att lagen blir strukturellt diskriminerande. Vissa debattörer oroar sig för att dissidenter som ifrågasätter dagens samhällsordning riskerar relativt långa fängelsestraff, exempelvis för blockader. Många menar att lagen instiftades för att utöka snutens makt och ge större möjligheter till repression, och inte för att, som statens förarbeten och lagtexten ger sken av, tillgodose de faktiska behoven hos andra blåljusverksamheter (räddning- och sjukvårdspersonal). Flera menar att det är olämpligt att likställa snutar, sjukvårdspersonal och brandmän, att yrkesrollerna skiljer sig åt alltför mycket. Vad som enar de flesta kritiker är att de menar att vi får vänta och se hur polisen kommer använda lagen, samt hur domstolarna kommer döma i åtal.

Blåljuslagen har snart funnits i sex månader. Det är nu tillfälle att granska hur lagen använts, ifall debattörernas farhågor besannades. I denna text redogör Copwatch för anmälningar av blåljussabotage, samt de åtal och domar som gjorts sedan januari. Texten har ingen ambition att vara en heltäckande redogörelse, att det ska vara en slutgiltig analys av blåljuslagen. Snarare ska texten ses som en begränsad, kritisk betraktelse i syfte att problematisera lagen och snutens våldsmonopol. Förhoppningsvis kan något i vår analys vara användbart för kamrater i deras kamp mot stat, kapital och snutjävlar.

Undersökningsmaterialet kommer primärt från polisens hemsida (snutens anmälningar av blåljussabotage), från Åklagarmyndigheten, samt från diverse tidningar och nyhetsrapportörer. Vi analyserar undersökningsmaterialet och drar slutsatser, exempelvis ifall lagen verkar tillgodose det påstådda behov den skulle uppfylla, hur lagen har använts av snuten, vilka som drabbats av lagen, samt hur lagen tolkats av åklagare och domstolar.

• Anmälningar, åtal och domar: Snuten fångar inte några sabotörer

I skrivandets stund har snuten gjort 15 anmälningar för sabotage mot blåljusverksamhet (enligt Åklagarmyndigheten har 15 fall rapporterats i år, medan det på snutens hemsida finns uppgifter om minst 18 anmälningar. Troligtvis beror diskrepansen på att snuten har dragit tillbaka några anmälningar). Blåljuslagen har uteslutande använts av snuten, det vill säga att ingen anmälan har gjorts i samband med verksamhet från annan blåljuspersonal, som brandkår eller ambulanspersonal.

Anmälningarna kan grupperas i tre kategorier, 1) händelser som skett när snuten patrullerat områden, 2) händelser som skett när snuten gjort ingripanden i andra ärenden, som rattfylla, 3) händelser som inte verkar skett i direkt samband med snutens agerande. Majoriteten av anmälningarna har gjorts av snuten i mellersta och södra Sverige, endast ett fall har gjorts i norra delen av landet. Ingen av anmälningarna har handlat om grovt blåljussabotage. Alla potentiella brottslingar, som uttryckligen nämns i snutens anmälningar, är pojkar/män, i åldern 15 – 35 år. Majoriteten är i 20-årsåldern. Flera av ingripandena har skett i områden som Husby, Tjärna Ängar, Gränby och Hisingen. Det vill säga i områden som på olika sätt uppfattas vara problematiska av snuten gällande ordningsstörningar. Flera av incidenterna har skett på helger, kvällar/nätter, och på högtider. Många av anmälningarna berör gärningsmän som varit berusade. Handlingar som av snuten klassats som blåljussabotage kan delas in i tre kategorier, 1) person som vägrat lyda order, 2) våld/åverkan på annan person/egendom, 3) person som hindrat polisen. Det går så klart ingen självklar gräns mellan dessa teoretiska kategorier. Vad gäller att vägra lyda order (1), handlar det om personer som exempelvis inte stannat sin bil, eller personer som inte velat stå och gå som snuten beordrat. Vid ett tillfälle slängdes fotanglar mot polisbilar under en biljakt. Personer som snuten uppfattat som våldsamma, och de som har gjort åverkan på egendom (2), har exempelvis kastat sten på snuten eller deras bil, vissa har krossat rutor på, punkterat däck, samt repat snutbilar. Andra har skjutit raketer mot snutar eller dess bilar. Några få har riktat laserpekare mot snuthelikoptrar (alla tonåringar), vilket riskerar vara ett annat relativt allvarligt brott, så kallat luftfartssabotage (något som ungdomarna inte verkade vara medvetna om, snarare såg de handlingen mest som en kul grej). Vid ett tillfälle har en polisstation satts i brand (3), inga gärningsmän greps.  

Utav de 15 anmälningar som gjorts har tre gått till åtal. Ett av dessa åtal har prövats i domstol (7/5). Tingsrättsförhandlingen skedde i Borås och gällde en 20-åring som vid ett tillfälle under våren vägrat lyda snutens order, han slutade inte agera störande i samband med att snuten stannade en bil för att söka efter vapen. Snuten uppfattade personen som hotfull och att hans uppförande förhindrade snutens verksamhet. Åklagaren yrkade på två månaders fängelse. Personen friades (14/5). Anledningen till domslutet beror mycket på att blåljuslagen gör skillnad på vilken verksamhet som en försöker ”sabotera”, om det är ”brottsbekämpande” och ”utryckande” verksamhet. Ifall det är utryckande verksamhet räcker det att en har åsamkat relativt liten åverkan på verksamheten för att en ska dömas enligt blåljuslagen. Vad gäller brottsbekämpande verksamhet behövs det ha gjorts mer åverkan. Domstolen i Borås menade att polisen höll på med brottsbekämpning och att den åtalade inte gjort sig skyldig till sabotage i lagens mening. Åklagaren ämnar troligen överklaga.    

• Slutsatser, reflektioner och vägen framåt: Fortsätt kasta första stenen

Utifrån anmälningar och åtalen som gjorts sedan lagen började gälla i början av året, och tingsrättsförhandlingen i maj, kan vi göra några konstateranden och dra en del slutsatser.

För det första verkar snuten inte alls säkra på hur lagen kan användas. Snuten testar lagen hyfsat ogenerat. I samband med att snutens verksamhet på olika sätt försvåras eller generellt störs, anmäler snuten personer lite på måfå för blåljussabotage. Det gäller dock inte vilka personer som helst, utan främst är det yngre män, ofta berusade, som anklagas för sabotage. Inte en enda anmälan gällde aktivister, konflikter i samband med politiska aktioner eller demonstrationer. Detta har säkerligen att göra med restriktionerna under coronapandemin, att det varit betydligt färre politiska aktiviteter under våren än vanligtvis. Det återstår att se hur snuten framöver försöker använda blåljuslagen i samband med demonstrationer. Vi får avvakta och se om vi eventuellt behöver använda nya tekniker, strategier för att undvika att åka fast.   

För det andra är det intressant att endast snuten verkar haft problem med sabotage, att det bara är polisen som hittills använt sig av blåljuslagen, och inte sjukvårdare eller brandmän. Kan det stämma som vissa debattörer menar, att lagen främst är utformad efter polisens påstådda behov, i syfte att utöka deras makt, för att upprätthålla snutens auktoritet? Vi har (tyvärr) inte sett några stora upplopp i förorterna, där ”galningar” anfallit polisen med tillhyggen, något som teoretisk skulle kunna underbygga behovet av blåljuslagen. Ingen fragdatuggande mobb har hindrat någon person från att få sjukvård. Likväl har snuten gjort anmälningar av blåljussabotage. Anmälningarna har istället handlat om enstaka ungdomar som kastat sten, skjutit raketer mot poliser. Många gånger har detta skett i samband med konfrontation, provokation mellan snuten och förortsungdomar. Som vid ett tillfälle i Tyresö, där konfronterades en person som ”gestikulerat” mot snutarna. Händelsen mynnade ut i att personen kastade en sten mot snuten (som tyvärr missade). I vilken omfattning snuten provocerat fram sådana handlingar lär vi nog tyvärr aldrig få veta.

Vad gäller tingsrättsförhandlingen kan vi dra slutsatsen att det nog inte är lika enkelt att bli dömd, som att en anmäls för sabotage. Det verkar också att lagen inte per automatik innebär ovanligt långa fängelsestraff, åklagaren yrkade på ”bara” två månaders fängelse (dock ett uppseendeväckande hårt straff med tanke på handlingens icke-våldsliga resultat). Det återstår att se hur det går i de andra två åtalen som väckts under våren. Vad gäller många av vårens andra anmälningar är det inte orimligt att flera inte går till åtal, då det saknas uppgifter om gärningsmän i flera av händelserna. Detta tyder nog på att snuten chansar att anmäla för sabotage, trots att grundläggande uppgifter saknas om vad som egentligen skett.

Avslutningsvis är det intressant att se hur domstolen tog fasta på skillnaden mellan att sabotera brottsbekämpande och utryckande verksamhet. Det är inte orimligt att snutens verksamhet ofta klassas som brottsbekämpande, och att det således kan tala till vår fördel i konfrontationer med snuten, ifall en vill undvika att lagföras för sabotage. Ifall någon kamrat ”råkar” konfrontera snuten i samband med utryckning kan det vara strategiskt att verkligen anstränga sig för att undvika att åka fast. Utryckande verksamhet kanske främst kopplas ihop med räddningstjänst och sjukvårdspersonal. Snuten kan dock mycket väl komma att anpassa sig efter domstolarnas tolkningar, och framöver försöka framställa sin verksamhet som främst utryckande (åklagaren som överväger att överklaga målet i Borås argumenterar att snutens verksamhet först var brottsbekämpande, men utifrån hur händelsen utvecklades blev verksamheten utryckande).

Mycket återstår att se och det sista ordet är inte sagt vad gäller hur snuten kommer använda lagen, hur domstolar dömer, vilka som drabbas, och hur vi kan erbjuda motstånd. Utifrån de 15 anmälningar som gjorts denna vår är det svårt att se att det behövs en blåljuslag för att snuten ska kunna utföra sitt jobb, vilket politikerna som instiftade lagen hävdade. Snarare handlar det om att snuten genom lagen vill ha möjlighet att utöka repression och straffa den som inte lyder, den som inte respekterar snutens auktoritet. Mycket kan en säga om snuten, men smarta är de inte. Blåljuslagen får oss att hata snuten ännu mer, och det ökar motivationen att kämpa för en friare värld. Snipp, snapp, snut. ACAB!

Copwatch – anarkism.info

Inlägget Sex månader med blåljuslagen dök först upp på anarkism.info.

Forskning visar att poliser med tiden generellt får ett mer godtyckligt förhållningssätt till den lag som de själva har mandat att upprätthålla. Det vill säga att snutar inte sällan tar sig rätten att agera i strid med lagen. Vad som påverkar en sådan utveckling är så klart att majoriteten av snutens arbete sker i det dolda, att det går att komma undan med övergrepp ganska lätt om du är polis. Kårandan inom snuten är stark. Ifall en snut händelsevis anklagas för tjänstefel utreder snuten sig själv, ett ur rättvisesynpunkt tämligen orättvist upplägg. Därutöver visar polisforskning att snutar över tid tenderar att utveckla en avsevärd tolerans inför den egna våldsanvändningen. Det vill säga att snutar avtrubbas, lättare triggas och anser sig ha rätten att använda sitt våldsmonopol på sätt som är att betrakta som så kallat ”övervåld”.

Ur ett anarkistiskt perspektiv är snuten ett hinder för den värld utan hierarkier, baserad på ömsesidig hjälp och frivilligt samarbete, som vi vill skapa. Polisen skyddar maktens privilegier, upprätthåller kapitalismen och försvarar klassamhället, med våld. Ofta är det avvikarna från normen som utsätts för snutens megalomani, många queers, rasifierade och fattiga vet mycket väl att lagen inte är lika för alla.

Som anarkister är vi hyfsat vana att hantera konfrontation med, eller att undvika repression ifrån, snuten. Likväl finns det mycket mer vi kan göra, exempelvis att tydliggöra hur snuten systematiskt beter sig opassande i sin yrkesroll, såsom att visa när snutar begår lagbrott (utan att få samma straff som andra), som misshandel och trakasserier. Vi kan granska i syfte att skydda oss från snutvåldet, och vi kan ibland dokumentera. En del poliser blir av med jobbet på grund av tjänstefel och förhoppningsvis får de inget liknande lönearbete igen.

Att systematiskt granska snuten kallas ”copwatch”, och det innebär att en på olika sätt bevittnar och dokumenterar snutens agerande. Copwatch förekommer regelbundet i vissa länder (som i USA), i dagsläget sker det inte organiserat i Sverige. Copwatch kan utföras på många sätt, ofta anpassat efter situationen. Copwatch kan genomföras av vem som helst och överallt i samhället. Om du exempelvis ser en snut på stan som ingriper mot människor kan du stanna och studera vad som föregår. På en demonstration kan du filma snuten. Du kan ta del av offentliga handlingar gällande snutar som dömts (exempelvis för våldsbrott) och delge kamrater, i syfte att skydda andra från dessa snutar. Listan på hur en kan bedriva copwatch kan göras lång. Inget av sätten är nödvändigtvis olagliga, dock finns det sådant en bör göra dolt. Snutar gillar generellt inte att bli granskade. Framför allt avskyr snuten när de inte respekteras för sin ”auktoritet”. Därmed kan den som copwatch:ar själv utsättas för snutvåld eller kränkningar. Således är det önskvärt att copwatch genomförs säkert, såsom förberett och tillsammans med kamrater. Det har verkligen blivit dags att granska snutar och dess myndighet i sin helhet och på riktigt. Att visa den sidan av polisen som sällan blir offentlig.

Härmed presenterar anarkism.info ett nytt projekt där vi ocensurerat granskar snuten. I syfte att skydda oss och kamrater, att motverka snutvåldet och för att skapa en annan värld, startar vi från och med idag – Copwatch. Vi kommer återkommande att informera om snutar som begår övergrepp. Vi kommer redogöra för fakta, gällande lagar och hur snuten jobbar. Vi styr upp föredrag och workshops. Vi genomför egna spaningar och vi inhämtar kunskap ifrån aktuell forskning. Vi redogör för säkerhetsfrågor. Framöver kommer vi erbjuda möjligheten att ta emot tips och dokumentation från er, ni kommer kunna kontakta oss med uppgifter om snutar, med filmer och inspelningar.

Nu är det inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Med start idag är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. ACAB!

Copwatch – Anarkism.info

Inlägget COPWATCH dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info vill lyfta fram och sprida vidare information om olika inititativ till ömsesidig hjälp, för att klara Corona-krisen bättre.

Vad kan du tipsa oss om?

Några initiativ att hålla koll på:

https://fikk.se/hjalp-till-drabbade-och-riskgrupper-covid-19/

https://www.facebook.com/groups/Covid19sverige/

https://volontarskartan.com/
(Förvirrande nog gäller detta initiativ bara Sollefteå kommun, men andra kanske kan inspireras)

https://preppatillsammans.se/#corona

Sjukhusockupationen i Sollefteå sker nu på distans

Granne till granne i Malmö

Corona i Dalarna

Corona hjälpgrupp Stockholm

Hjälpgrupp Corona – Västmanland

PS:

Det går givetvis bra att lägga tips i kommentarerna, på så vis blir detta också ett litet monument över all självorganisering som pågått!

Inlägget Ömsesidig hjälp i Corona-tider dök först upp på anarkism.info.

Det är allmänt känt att man inte ska öppna eller klicka på länkar från okända avsändare, men man ska även vara kritisk till att öppna och installera program från någon man litar på. Det kan vara så att de har fått en trojan installerad av snuten som skickar till dig, så det bästa är att kolla av med personen muntligt innan du klickar på länken eller godkänner en installation! En god praxis är också att inte låta snuten ha tillgång till ens telefonnummer och alltid använda kontantkort.

Anarchist Black Cross Göteborg har skrivit en väldigt viktig och tydlig text om den nya lagen, om hur den kan komma att användas och jag rekommenderar att man tar och läser den, ni hittar den HÄR!

Här är några tips på god säkerhetspraxis:

Staten kommer att använda sig av repressiva lagar för att försöka tysta oss. De stiftar inte lagarna bara för att fälla utan även i avskräckande syfte. Snuten är mycket väl medvetna att de flesta försök att komma åt oss kommer att misslyckas, men de hoppas att det ska slå hårt mot oss ändå genom att avskräcka oss från att kommunicera digitalt och på så vis försvaga vår organisering. Vi får inte låta dessa nya lagar (även blåljuslagen) avskräcka oss från att agera mot staten, kapitalismen, fascismen och de andra förtryckarna i samhället. Vi vill i slutändan leva i ett frihetligt samhälle utan förtryckare och härskare och vägen dit är kantad av utmaningar, organisatoriska som personliga. Vi kan dock övervinna det mesta om vi är bra organiserade, redo och i solidaritet med varandra. Vi ska inte bli nojjiga eller rädda för att fortsätta vår digitala kommunikation, men vi ska vara medvetna om säkerheten kring den digitala kommunikationen. Vi i anarkism.info har tidigare hållit i ett föredrag kring just denna lagen och vad den kan innebära och vi planerar inte att sluta med det. Tvärtom så kommer en del av oss att försöka följa upp vad som händer kring både lagen om hemlig dataavläsning samt blåljussabotage och försöka underlätta för kamrater att organisera sig tryggt och säkert. Och för de kamrater som råkar ut för repression så kommer vi fortsätta stödja kampanjer och insamlingar för att underlätta för dom. Solidaritet är vår styrka och de kommer aldrig att kunna stifta bort den.

Inlägget Hemlig dataavläsning? Nej tack! dök först upp på anarkism.info.

Året är 2019. I Dalarna bestämmer sig några djurrättsaktivister för att demonstrera. En av aktivisterna jobbar som lärare på en av arbetarrörelsens mest prestigefyllda folkhögskolor. Demonstrationen går som planerat, sakligt uttrycker aktivisterna sina åsikter, flera åhörare stannar till och diskuterar. Vissa gillar och andra håller inte med. Som sig bör. 

Några dagar efter demonstrationen kontaktar en lokal lantbrukare folkhögskolan, hen hotar samt anklagar läraren för brottsliga handlingar. Läraren hävdar sin oskuld. Lantbrukaren hänger likafullt ut läraren, både i media och till polis, som en ”extremist”. Utifrån lantbrukarens anklagelser startas polisutredningar, en utredning som senare läggs ned och en annan som inte innefattar läraren. Ledningen på folkhögskolan avvaktar inte resultaten av utredningarna utan handlar omedelbart i rädsla för att skolan ska förknippas med ”militant djurrättsaktivism”. Denna ledning består av en styrelse med uppsatta personer inom arbetarrörelsen, ombudsmän/kvinnor på LO och ABF samt en socialdemokratisk riksdagsledamot. Ledningen uttrycker oro för att jordbrukarens anklagelser ska fläcka skolans rykte. Kanske blir ledningen också rädda för att anklagelserna i förlängningen skulle skada socialdemokratin?

Styrelsen och rektorn på socialdemokraternas folkhögskola agerar i detta läge i strid med grundläggande arbetsrätt. I konflikt med arbetsrätten stänger ledningen av läraren ifrån hens tjänst. Samtidigt får läraren och hens familj ta emot hat och mordhot, från jägare, jordbrukare och högertroll. I bakgrunden passar diverse högerpolitiker på att vinna politiska poänger, t ex i kommunfullmäktige samt i parlamentarismens högborg där ärketrollet Bali ser sin chans i riksdagen. Högerpolitiker anklagar folkhögskolan för att fostra ”terrorister”, en anklagelse som i förlängning slår hårt mot läraren som alltmer knuffas ut i kylan av skolledningen. Bakom stängda dörrar verkar ledningen alltmer paranoida, man diskuterar sinsemellan om läraren är en ”vänsterextremist” som har ”infiltrerat” skolan. Ledningen uttalar sig i media, alltjämt med hjälp av negativa associationer om läraren, såsom ”vi på skolan tar såklart avstånd ifrån allt våld”. Ledningen medverkar i socialdemokratisk dagspress och styrelsens ordförande låter sig t.o.m. intervjuas av Jaktjournalen. När SVT hör av sig för intervjuer, av läraren och deltagare på skolan, låser ledningen dörrarna till skolan för utomstående. På folkhögskolans Facebooksida trollar högerdrev mot läraren, skolan låter hat och hot-kommentarer ligga kvar för allmän beskådan ett bra tag innan kräkningarna modereras bort.

När en av deltagarna på skolan slår larm och ifrågasätter om avstängningen av läraren gått rätt till ingriper skolans arbetsgivarorganisation. Det visar sig att ledningen felaktigt stängt av medarbetaren och därför återinsätts hen i tjänst omgående. Dock dröjer det ett bra tag innan läraren är tillbaka på skolan. Förhandlingar inleds mellan skolan och lärarens fackförbund gällande en offentlig upprättelse av lärarens förtroende ifrån skolledningen. Under förhandlingen granskas och ifrågasätts läraren av rektor och styrelseledamöter. T ex undrar ledningen för arbetarrörelsens folkhögskola vad läraren tycker om ”direkt aktion” och om ”våld”. Det tar tre månader innan läraren är tillbaka i tjänst, men med hjälp av sitt fackförbund får läraren igenom alla sina krav. I samband med återgången redogör ledningen offentligt på skolan att man nu har förtroende för sin anställde. Samtidigt hävdar ledningen bakom stängda dörrar att läraren agerat opassande när hen engagerat sig offentligt i en sådan olämplig fråga som djurrätt. T ex kommenterar riksdagsledamoten att ”många bönder är med rätta rädda, vad ska jag säga till bönderna?”.

Under avstängningen, samt när läraren är i aktiv tjänst igen, fortsätter läraren sitt engagemang i djurrättsfrågor. Det dröjer endast några dagar efter återgången innan en jägare mejlar ledningen och ifrågasätter varför skolan har en djurrättsaktivist som anställd. Ledningen konfronterar då återigen läraren, denna gång mer aggressivt än tidigare. Skolans styrelse ställer nu läraren inför ett ultimatum, antingen upphör hen med sitt politiska engagemang annars kommer skolan att avpollettera läraren, trots att det saknas grund för uppsägning. Styrelsen är väl införstådd med att läraren inte gjort något fel, såsom juridiskt (paradoxalt nog sitter styrelsens ordförande till vardags i riksdagens justitieutskott, bl.a är hon delaktig i utredningen om ifall staten ska förbjuda rasistiska organisationer). Att läraren är omtyckt på skolan, både av deltagare och kollegor, verkar oväsentligt för styrelsen. Ledningen menar att det väsentliga är att lärarens agerande riskerar att skada den socialdemokratiska skolans rykte. Läraren argumenterar gentemot styrelsen att det inte är hens agerande som eventuellt skadar skolans rykte utan det är agerandet av en tredje part som utifrån sina politiska motiv använder läraren som ett redskap för att skada skolan. Läraren understryker att en anställd på arbetarrörelsens skola borde ha en ledning som visar klassolidaritet och skyddar personal från yttre hot, framförallt ideologiskt motiverande angrepp från höger. Läraren poängterar självklarheter som att anställda har rätt att utnyttja sin frihet att utrycka sina åsikter. Därefter pressar ledningen läraren med hot om uppsägning. Ledningen börjar samtidigt strategiskt erbjuda läraren möjligheten till en ”fördelaktig överenskommelse” om läraren säger upp sig själv (det är fascinerande hur enkelt chefer kan få till komplexa förändringar på jobbet om det gynnar arbetsköparen!).

På samma gång blir arbetsmiljön på folkhögskolan alltmer ansträngd. Några i personalen slutar och andra som mår dåligt. Läraren får ta emot negativa kommentarer ifrån vissa kollegor om att det är jobbigt att läraren arbetar på skolan, att läraren är ett ”hot” mot deras status. Läraren, som vägrar acceptera styrelsens krav om att hen ska begränsa sitt politiska engagemang och sluta med djurrättsaktivism, vill inte längre jobba kvar på skolan och väljer att ingå en överenskommelse med ledningen. En överenskommelse som innebär att läraren avslutar sin tjänst med en längre uppsägningstid. Ledningen kräver dock att läraren lämnar skolan omgående, endast en dryg vecka efter att läraren återgått i tjänst, med skolans förtroende, och bara några veckor innan slutet på läsåret. Läraren tillåts inte ta avsked av sina kollegor och deltagare. Lärarens tidigare mentorsgrupp kräver dock av ledningen att läraren ska närvara på skolavslutningen. Studierektorn på socialdemokraternas folkhögskola vägrade tillmötesgå deltagarnas önskemål.

En ny värld i våra hjärtan…

År 2019 är djurrätt fortsatt en av de mer politiskt laddade frågorna i Sverige. Det är svårt att sansat diskutera djurrätt utan att behöva försvara varför man inte är en galen terrorist. Via parlamentarismens bakgårdar utövar LRF och jägarlobbyister starka påtryckningar och mobiliserar gentemot privatpersoner såväl som mot organisationer. T ex har Djurfront, Djurens Rätt och läraren på arbetarrörelsens folkhögskola behandlats utifrån lobbyverksamheter som härstammar ifrån dessa intressegrupper. Samarbetet mellan Djurens Rätt och Max avslutades. Vegomässan stängdes ned. Påtryckningarna kan få omfattande konsekvenser för människor som har mindre möjligheter att försvara sig rättvist i media eller mot arbetsköpare. Läraren på socialdemokraternas folkhögskola utmanövrerades av en skolledning helt okunnig om grundläggande djurrättsfrågor. Ledningen var aldrig intresserad att på allvar diskutera djurrätt. Däremot var ledningen väl insatt i den arbetsrätt man gick emot. Detta är en ledning som förväntas kämpa och tillvarata arbetarklassens intressen och uppmana till kritiskt tänkande hos deltagarna samt personalen på skolan. Ledningen gjorde tvärtom. Styrelsen lät en utomstående part, lantbrukaren, sätta agendan i interna angelägenheter gällande personalen. Ledningen föreföll mest vilja göra sig av med den anställde. Därutöver undanhöll ledningen detaljer, såväl för personal, deltagare, som för media, hur skolan resonerat och hanterat avstängningen samt uppsägningen av läraren. Finns det någon annan fråga än djurrätt som hade hanteras lika ängsligt idag?

Vid vissa tillfällen blir det extra tydligt hur viktigt det är med status i den parlamentariska demokratin. När prestige och makt för enskilda riksdagsledamöter hotas säljer det politiska etablissemanget i samma ögonblick ut det opassande. Ibland blir det också påtagligt hur godtyckligt demokratins och rättssystemets spelregler används av politiker och andra makthavare. I fallet med folkhögskolan i Dalarna verkade skolledningen strunta i fackliga rättigheter när bilden av socialdemokraternas statusbygge krackelerade. Det är tyvärr vanligt förekommande att sossarna ”glömmer” sitt radikala förflutna, T ex att vilda strejker en gång i tiden var en vanlig kampmetod, även för sossar. Idag betraktas vilda strejker som extremism. Skolledningens extrema ängslighet gällande ”våld” blottar deras auktoritära inställning i frågan. Ledningen verkade endast intresserad av att demonisera det ”våld” som ”andra” gör. Mönstret känns igen. Alltifrån en begränsad strejkrätt, inskränkt LAS, till enskilda arbetares arbetsmiljö offras i samma ögonblick när sossar med makt ska skydda sig själva och sina luftslott. Maktfullkomliga ”statsbärande” politiska partier tappar till sist perspektiven och gör vad som helst för att behålla makten. Å ena sidan är det är inte konstigt att politiker försöker påverka genom lobbyism. Likväl är det motbjudande när politiker använder sin makt för att trycka ned ”underlägsna”. Kvar blir en glåmig bild av verklighetens socialdemokrati, maktlös, utan ideologiskt innehåll eller moraliskt hjärta och i avsaknad av klassmässig förankring. Det är en socialdemokrati som inte bara i regering eller via riksdagen säljer ut sina värderingar för att klamra sig fast vid makten, utan också kastar sina gräsrötter, partimedlemmar, väljare och anställda till vargarna om det krävs för att ingen ska se att kejsaren är naken.

När sossarna agerar riskerar människor att lämnas i spillror på arbetsplatser. Det kan handla om medarbetare som utmanövreras av chefer, anställda som hängs ut offentligt av ledningen eller personal som allierar sig med makten mot sina kollegor. Splittringar bland medarbetare används gärna strategiskt av arbetsköpare för att kontrollera sina anställda. En underordnad arbetarklass som strider sinsemellan har mindre ork till fackligt engagemang i syfte att försvara sina rättigheter och märker inte när strategiska försämringar implementeras på jobbet av ledningen.

Till slut orkade delar av personalen på folkhögskolan i Dalarna inte bry sig längre, ”det spelar ingen roll vad en säger för det förändrar ingenting ändå”. I samma stund köpte ledningen ut läraren vars politiska engagemang blivit ett problem för kompisgänget i styrelsen. Sossarna på folkhögskolan hade valmöjligheter. De kunde ställt sig bakom lärarens politiska engagemang, tagit det som ett exempel på att någon ”Gör sin röst hörd” (skolans slogan). Grundbulten i skolans agerande är troligen styrelsens rädsla att förlora status. Sossarna verkade ängsliga att inte uppfattas som respektabla av allmänheten. Ängsligheten underbyggde troligen ledningens agerande gentemot läraren. Det är emellertid samma ängslan som i slutändan riskerar att leda till det som sossarna är mest rädd för, att allmänheten ser det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som hycklare och partiet hamnar i politisk karantän. Rädslan är befogad, vem vill ha samröre med hycklare?

Folkhögskolan som skolform har historiskt erbjudit människor på samhällets skuggsida möjligheter att utveckla egenmakt. På arbetarrörelsens folkhögskola i Dalarna råder idag helt andra förutsättningar och normer. Istället för att uppmana till kritiskt tänkande och politiskt engagemang, hos deltagare och personal, verkar skolan motarbeta allt och alla som utmanar status quo. I samband med konflikten kring läraren upplevde deltagare att de lämnades vind för våg av skolledningen. Inställda lektioner och brist på lärarvägledning gjorde att deltagare kom med klagomål på skolan och ställde krav till ledningen. De deltagare som var mest kritiska mot ledningen riskerade i slutändan sin gymnasiebehörighet. En av deltagarna fick en varning för att hen opponerade sig alltför mycket. Deltagarna upplevde i slutändan att deras ansträngningar inte gav något resultat. Ledningen verkade mer intresserade av att skydda sin status än att tillmötesgå deltagarnas behov. Hur ska den största deltagargruppen på folkhögskolan idag, ”nyanlända”, förväntas ta sin rättmätiga plats i samhället utifrån detta studieklimat? Vilket ansvar har skolor och politiker för den strukturella rasism som idag begränsar livet för deltagare som vill bygga nya liv i Sverige? Precis som att läraren motarbetades av ledningen kan deltagarnas framsteg hindras när potentater och personal på skolan känner sin makt eller status hotad.

Är det en mörk framtid som väntar med förtyck på arbetsplatser och med begränsad social frihet? Inte nödvändigtvis! Utmaningarna är stora men vi kan agera, ta initiativ, bygga motstånd och vinna mark. Dock kräver kampen att vi mobiliserar och håller ihop. Att vi jobbar strategiskt och kompromisslöst på olika sätt. Såväl via fristående fackförbund, som med organisering och med aktioner på gatan. Solidaritet är grundläggande om vi ska bjuda motstånd gentemot överhögheten i dess olika former, må vara chefer, styrelseledamöter, politiker, journalister, företagare eller lantbrukare. Fallet med folkhögskolan i Dalarna är ett lärorikt exempel hur det kan gå när makthavare inom företag, media och politiken mobiliserar kring ”känsliga frågor”, som djurrätt. Friheten för ”arbetare”, ”aktivister”, ”icke-mänskliga djur”, begränsas till fördel för makthavarnas inflytande. Ängsligheten kring djurrättsfrågor kan vara till vår fördel om vi använder situationen rätt. Det kräver dock att vi sluter upp och kämpar mot makten, mot lagen och mot normer.

Vi som tar striden, ifrågasätter staten och överhöghetens normer, riskerar att hängas ut i media, vår ”status” sätts på spel, vårt arbetsliv kan offras när politiker och chefer manipulerar rättssystemet. Därav är det desto viktigare att vi tar hand om varandra. Vi kan använda deras falskspel till vår fördel, genom deras agerande blir det tydligt vilket samhälle vi inte vill ha. Utifrån deras dystopi bygger vi vår utopi, Vi upprättar samarbeten och strukturer som gynnar solidaritet och omsorg, varigenom vi blir starka och tar kontroll över våra egna liv. Radikal organisering borde vara en av de viktigaste frågorna framöver. Istället för att förlita oss på etablissemanget, politiker eller arbetsköpare, skapar vi obevekligt våra egna frihetliga förutsättningar. På så sätt kan vi börja bo, äta och umgås utifrån andra villkor än idag. Kampen är antikapitalistisk. Om makten, låt vara sossar på folkhögskolan, jägare eller lantbrukare i Dalarna, tror att de kan vinna över oss kommer de att bli besvikna! Berättelsen om folkhögskolan i Dalarna slutar här. Framtidens historia skriver vi tillsammans, idag!

(Idag är läraren med förnyad glöd engagerad i djurrättsfrågor. Hen kan mycket väl tänka sig att återigen jobba med folkbildning. Däremot kommer läraren aldrig mer att jobba för en så kallad socialdemokratisk arbetarrörelse.)

Aktionsgrupp Informationsbyrån

Inlägget Socialdemokrati till varje pris? dök först upp på anarkism.info.

Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Inlägget Nyårscykeln dök först upp på anarkism.info.

I en diskussionstråd rörande frågan om vad som skulle vara en bra översättning för det engelska begreppet community organizing föreslogs orden gemenskapsbefrämjande grannskapsorganisering. En vitsig själ kommenterade att den som använder det begreppet antagligen är en snut. En annan kamrat länkade till en viktig kritik av Community organizing. I denna förespråkar Ray Valentine en strategi baserad på fackföreningarnas förmåga att hindra produktion genom strejk och andra verktyg. Valentine baserar tanken t.ex. på hyresstrejker som varit ett effektivt verktyg i kampen mot gentrifiering.

Anarkism.info beskriver anarkism som historisk rörelse baserad på en kombination av politisk filosofi och olika praktiker baserade på denna. I pamfletten Vad är anarkism nämns direkt aktion, prefiguration, ömsesidig hjälp och självorganisering. Inom motståndsaktivism, så som den Valentine beskriver är alla dessa praktiker användbara, men motstånd är bara ett ben som en anarkistisk rörelse kan tänkas vila. Motstånd är en viktig aspekt av aktivism och organisering, men en kombination av olika typer av engagemang, sinsemellan sammanlänkade kan skapa en mer levande och mer kapabel rörelse. Ett förslag är att använda tre kategorier eller ben.

• Motstånd
• Motkultur
• Institutioner för att lösa vardagsproblem genom inbördes hjälp

I viss mån är alla dessa lika viktiga. Vart och ett av dem kommer därför att kännas som den absolut viktigaste av dem vars engagemang vilar mest på ett av benen. Om en tänker sig att alla ben är lika viktiga är det lättare att hitta inspirerande och tydliga exempel på Motstånd och Motkultur än på aktiviteter för inbördes hjälp och det saknas bryggor och överlappning mellan de olika benen.

Det finns många artister som använder sig av ett anarkistiskt eller socialistiskt patos i sin konst, teater och musik kan exempelvis fundera på hur de kan bidra till att stärka det politiska motståndet på gatan, eller byggandet av institutioner för inbördes hjälp.

De flesta anarkister som menar allvar med att förverkliga sina politiska ideal är aktiva i någon form av politisk aktivism och det finns många initiativ och rörelser där det åtminstone finns en anarkistisk komponent eller anarkister som främjar ett anarkistiskt förhållningssätt. Däremot är det svårare att hitta konkreta exempel på institutioner som löser vardagsproblem.

Institution är ett krångligt begrepp, stater och myndigheter är formella institutioner, men en förankrad sedvänja eller förhållningssätt är också en typ av institutioner. Dessa kan kallas informella. Anarkismen har varit en utgångspunkt för en principfast kritik mot både formella och institutioner så som exempelvis Emma Goldmans äktenskapskritik (också en institution). Därför kan det vara svårt att förstå vad en anarkistisk institution skulle vara. Men det finns förtydligande och inspirerande exempel. Krossade fönsterrutor på Starbucks, svarta blocks-taktik skulle kunna beskrivas som informella anarkistiska institutioner.

Sociala center, info-shops och DIY-scener skulle kunna beskrivas som formella anarkistiska institutioner, men också vissa av de institutioner nobelpristagaren och nationalekonomen Elinor Ostrom beskriver i Governing the Commons. Här handlar det om självorganiserad förvaltning av allmänningar.

Idén om tre likvärdiga ben för anarkistisk organisering, 1) Motstånd, 2) Motkultur, 3) Institutioner, leder till frågan om varför det inte finns fler anarkistiska institutioner om vi faktiskt tror att ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och inbördes hjälp är ett möjligt alternativ till samhällen byggda på tvång.

Arbetande och arbetsvägrande människor har oavsett identitet några gemensamma problem. Mat, boende, kläder, trygghet, med mera. Att lösa dessa problem genom inbördes hjälp, självorganisering och direkt aktion är kanske inte lika spännande eller (inledningsvis) lika rebelliskt som att praktisera motstånd eller motkultur. Men det är precis lika viktigt. En annan fördel med att prioritera detta ben lika högt som de andra två är att personer som inte själva kan eller vågar ställa sig på barrikaderna, är konstnärliga eller har artistisk talang kan bidra till att bygga institutioner. Indirekt kan det engagemanget bidra till att skapa en infrastruktur som möjliggör ett mer slagkraftigt motstånd och skapar arenor för att praktisera motkultur. På så sätt finns en koppling mellan de olika benen.

Institutionsbyggande kan vara en aktivitet som passar personer som känner att de t.ex. annars är för gamla eller inte har ork att delta i spektakulära aktioner. Det kan i sin tur bidra till att skapa en kontinuitet mellan generationerna och ett historiskt minne. Risken för att uppfinna hjulet på nytt minskar också när generationsklyftorna överbyggs (Minns att dessa är en illusion skapade av kapitalet för att lättare marknadsföra produkter till olika demografier). En bredare och mer inkluderande anarkistisk rörelse blir också mer kapabel att prefigurera och förverkliga visionen om en värld där alla är fria.

Inlägget Revolutionsfrämjande institutionsbyggande dök först upp på anarkism.info.

Samtidigt som vi närmar oss en klimatkatastrof, fortsätter nyliberalismen med sina dödsryckningar i form av strukturell arbetslöshet, privatisering, gentrifiering och nedmontering av olika välfärdssystem. De flesta löften, som klingade falskt redan från början, är brutna. I detta verkar nu även bland annat arbetsförmedlingen dragits in. En myndighet som redan innan mest agerat som en byråkratisk kontrollinstitution har nu tvingats lägga ner kontor och tappat personal till en grad där de inte ens kan göra av med sina egna ekonomiska anslag.

Men precis som dessa gamla socialdemokratiska system var ett tveeggat svärd när de infördes som en klasskompromiss, så finns det både faror och möjligheter när de nu sakta dräneras. En av de tidigaste syndikalistiska fackföreningarna, franska CGT, kom till när fackföreningar slogs ihop med så kallade arbetarbörser – en slags blandning mellan sociala center eller institutioner för ömsesidig hjälp och arbetardrivna arbetsförmedlingar.

Är det inte dags, då, att på allvar försöka organisera kring icke-arbete specifikt? Dels just i form av självorganiserade börser, som kan jobba i mycket bredare bemärkelse än arbetsförmedlingen, som exempelvis tidsbank, informellt arbetsutbyte osv, dels för att från gräsrotsnivå pressa på för kortare arbetstider, typ 4-dagars veckan som ett pyttelitet och i grunden helt realistiskt första steg.

Detta kan kombineras med att gradvis utveckla självhushållning , lokal matodling, skillshares, utarbeta metoder för att undvika skatter och avgifter, osv, som alternativ till beroende på lönearbete och staten. Det hela kan liknas vid ett koncept som Planka.nu fast med arbetsfrihet som mål och direkt aktion som huvudsakligt medel för att under tiden flytta fram positionerna och förbättra vardagen.

Sådana klubbar som organiserar för arbetsfrihet skulle kunna startas helt fristående, eller exempelvis jobbas med som kommittéer inom lokala syndikalistiska samorganisationer. Varför inte försöka starta sådana initiativ, istället för att envist backa in i framtiden genom att vara nostalgisk över en lika överspelad som hopplös socialdemokrati?

Inlägget Organisering kring arbetsfrihet dök först upp på anarkism.info.

För antikapitalister, miljö- och klimatkämpar som inte är djurrättsligt övertygade borde ändå veganismen kunna framhävas som en politisk bojkott av en industri som utnyttjar arbetare (mänskliga och ickemänskliga) våldsamt och bidrar mer än mycket annat till dagens miljö- och klimatkatastrofer.

Som anarkister borde vi i alla sammanhang och rörelser där vi finns arbeta för att underminera tilltron till ekonomiska och politiska makthavare och deras reformvilja, och istället lyfta det akuta behovet av direkt aktion mot lämpliga mål och det vackra i prefiguration, det vill säga att vi som individer, grupper och rörelser så långt det är möjligt och rimligt försöker praktisera och bygga något som pekar fram emot den tillvaro vi vill se.

Bilden är från Slakteriinspektionens aktion i Borås i augusti. Den 13/11 kl. 10 bjuder Slakteriinspektionen in till en öppen (ickevåldslig) aktion mot HKScan i Linköping.)

Inlägget Veganismens otillräcklighet dök först upp på anarkism.info.

På lördag-em samlades vi tillsammans med antifascistiska kamrater för att genom en demonstration hedra Björn på vårt eget vis. Demonstrationen var avslutningen på ett flera månader långt samarbete mellan flera autonoma grupper som på olika sätt jobbat med att mobilisera inför 12:e oktober. Vi möttes i Sthlm City och gick sedan tillsammans genom centrala delar av huvudstaden. Med banderoller, flaggor, slagord och bengaler tog vi plats på gator och torg och visade tydligt att vi som vanligt är beredda att försvara oss och andra från nazister. Vi gick via Drottninggatan, förbi riksdagshuset, till Gamla stan där vi stannade till för att hålla ett tal till minne av Björn. Därefter gick vi som avslutning till Slussen. Vid det laget hade snuten sedan länge gett upp sina tafatta försök att begränsa vår demonstration.

Den antifascistiska demonstrationen igår var vårt sätt att visa solidaritet med Björn och alla som på olika sätt kämpar dagligen mot fascister. Demonstrationen var också en kraftmätning för den antifascistiska rörelsen idag. Att vi på eget initiativ gick genom gatorna i Stockholm, att vi fick mycket positiv feedback från människor på vägen, att vi inte lät snuten eller nassar stoppa oss, visar på engagemanget och styrkan i den antifascistiska rörelsen i Sverige idag.

Senare på kvällen samlades vi igen tillsammans med hundratals andra på SAC:s minnesmanifestation för att hedra Björn med tal och kransnedläggning vid La Mano, följt av ett fackeltåget till Medborgarplatsen. Därpå avslutades manifestationen med utdelandet av civilkuragepriset, tal och musik. Därefter fortsatte samtalen och planerandet kamrater emellan långt in på natten.

Gårdagens manifestationer i Sthlm var inte de enda den dagen som syftade till att hedra Björn. På flera andra orter genomfördes olika aktioner. Sammantaget visade vi styrkan i den autonoma vänstern och den radikala fackföreningsrörelsen i Sverige. Såsom Björn gjorde för 20-år sedan förvägrar vi idag nazister att ta plats på våra gator och arbetsplatser.

För oss som deltog igår och är anarkister är det grundläggande att kämpa mot hierarkier, oavsett om det är mot snuten, staten, arbetsköpare eller fascister! Vi säger därför aldrig igen och kämpar kompromisslöst för en annan värld!

Inlägget God avslut på #12OKT kampanjen! dök först upp på anarkism.info.

Artikeln entusiasmerade mig. Främst för att jag alltför sällan läser om föräldraskap och radikal kamp i anarkistisk media (jag är själv förälder till fyra barn). Jag blev inspirerad av artikelförfattarens kompromisslöshet, texten osar av radikal kamp och engagemang, varvid seger är det enda alternativet. Personligen har jag en positiv inställning till att använda en mångfald av taktiker i kampen för ett frihetligt samhälle. Samtidigt lämnade artikeln mig en aning otillfredsställd. Det känns som att det finns mer att säga i frågan. Min text bör därmed ses som kommentarer till artikeln i Orkanen, inte som en diss.

En slutsats i artikeln från Orkanen är att föräldraskap riskerar försvaga den radikala kampen. Artikelförfattaren menar att det är alltför vanligt att anarkister som blir föräldrar också blir mindre aktiva i kampen. Premissen till detta är att föräldrar har mer att förlora, t ex att förlora kontakten med sitt barn om en hamnar i fängelse. Artikelförfattaren ser en koppling mellan att föräldrar blir mindre aktiva i kampen och att pacifister samt pragmatiker passar på att förespråka att alla anarkister borde besinna sig. Artikelförfattaren ser det som negativt att föräldrar av-radikaliseras och hen argumenterar att det bästa för barnen är att föräldrarna istället fortsätter kampen, om möjligt ännu mer militant. En mer militant kamp ökar möjligheten för seger, något som i förlängningen gynnar barnen. Som förälder är det alltså bättre om du inte kompromissar med dina åsikter och blir försiktigare i kampen. Du kan då med gott samvete se dina barn i ögonen. Om du ändå hamnar i fängelse är det inte hela världen, det finns alltid någon annan som kan ta hand om ditt barn.

Fördelar med förhållningssättet i artikeln är tydligheten i argumentationen och rimligheten i antagandet att den som har något att förlora troligtvis kalkylerar riskerna innan en agerar. En svårighet med argumentationen är att långt ifrån alla anarkister har möjligheten att leva upp till detta kompromisslösa ideal. Många som skulle försöka riskerar nog att bli ångestfyllda utifrån den potentiellt ansträngda relationen till barnet det kan genera. Risken är inte enbart att en förlorar kontakten med sitt barn den stund en sitter i fängelse. En riskerar också att relationen till barnet försämras. En rörelse där flera av oss mår dåligt är väl inget bra utgångsläge? Det är varken attraktivt eller hållbart. Är det ens önskvärt med en rörelse där föräldrarna är hårdföra och biter ihop? Riskerar vi inte som rörelse att tappa lekfullheten om vi börjar fjärma oss från barnen på olika sätt?

Finns det kanske andra förhållningssätt för föräldrar? En hållning som är mer inkluderande, samtidigt som det ger möjlighet för föräldrar att vara radikala? Målet är kanske inte att överbrygga gapet mellan pacifister och radikaler? Utan istället att göra det möjligt för fler att vara radikala på olika sätt. Istället för att stå på barrikaderna och enbart uppmana föräldrar att köra in i kaklet kanske en också kan fokusera på säkerhet, solidaritet och bygga alternativa strukturer? Vi som är föräldrar kanske kan bli bättre på att dela med oss av våra tankar till varandra, om våra rädslor och behov? Om en som förälder blir mer medveten om sina gränser, sina mål, vilka metoder en vill använda, vad en är villig att riskera, kanske ens eventuella oro blir mindre och en blir mer kraftfull i kampen? I detta sammanhang är det viktigt med solidaritet. Att vi hjälper varandra praktiskt. Att vi vågar vara sårbara och ärliga mot varandra. Att inte hårdheten du eventuellt anammat i kampen mot staten motverkar att du öppnar upp inför dina kamrater, samtidigt som du är radikal. Varför skulle inte föräldrar känna att också de har en plats i den radikala kampen?

Det är på flera sätt en utmaning att vara förälder och anarkist. Det samhällssystem en motsätter sig blir tydligt och utmanande på ett helt annat vis efter att en blivit förälder. Det är en sak att vilja krossa systemet, det är en annan femma att mer eller mindre tvingas utsätta sitt barn för det system du själv kämpar att förstöra. Kanske stigmatiseringen som anarkist också blir mer påtaglig om du är förälder, kanske anses du mer avvikande om samhället tycker att du indoktrinerar ditt barn till ”extremist”? Genom att du lever öppet som anarkist riskerar ditt barn att påverkas negativt. Ditt barn kan få höra negativa kommentarer ifrån andra föräldrar och barn. Barnet kan också utsättas för hot ifrån troll, nazister och kapitalister. Den som utmanar status qou anses generellt vara en säkerhetsrisk. T ex föräldrar som idag förespråkar oskolning för sina barn, föräldrar som utmanar den paternalistiska ordningen och inte vill att barnen indoktrineras till liberalkramande kapitalister i det officiella skolsystemet.[2]

I detta samhällsklimat är det troligt att du som förälder tänker dig för flera gånger innan du deltar i alltför radikala aktioner. Vissa metoder kanske blir mindre tänkbara i kampen när du blivit förälder? Kanske priset är högt med civila olydnadsaktioner där en förväntas utmana systemet genom att ta sitt straff? Eventuellt blir det mer intressant med dolda, subversiva, aktioner där den uppenbara risken för repression är mindre? Kanske föräldrar i detta sammanhang har en större benägenhet till att radikaliseras? På samma gång blir det viktigt med säkerhetsfrågor, med tillit och goda kamrater. Idag finns det bra möjligheter att använda existerande (eller bygga upp nya) solidaritetssystem där vi bistår varandra, t ex med ekonomisk hjälp (som Anarchist Defense Fund, ARA SG). Sådan hjälp är betydelsefull för den som döms till böter efter rättegång. Det är viktigt att föräldrar vet att denna hjälpen finns, för hjälpen kanske kan förhindra att en avstår ifrån att delta i radikal kamp. Samt kan det hjälpa en ekonomiskt ansträngd situation och underlätta barnets uppväxtmiljö praktiskt. Det är också viktigt att komma ihåg att inte alla gynnsamma radikala metoder behöver vara turbulenta. Alla medel behövs i kampen och vi kan alla bidra på något sätt!

En tendens idag är att en del anarkister argumenterar för barnlöshet. Några menar att det av olika anledningar inte är önskvärt att sätta barn till världen. Såsom utifrån miljöperspektiv, att barn (dvs fler människor) tär för mycket på jordens ansträngda resurser. Den som tycker att kampen påverkas negativt av att bli förälder kanske inte ska skaffa barn? Precis som det kan vara valbart att föda barn kan det också vara ett val att inte skaffa barn. Eller att du som förälder väljer att vara kompromisslös som revolutionär. Om något borde alla dessa levnadssätt inte vara konstiga för oss anarkister! Men hur önskvärt är det utifrån ett frihetligt perspektiv om en kompromissar bort sitt barn för kampen? Begränsar jag inte friheten för mitt barn om mina val riskerar att påverka barnet negativt, t ex känslomässigt? Finns det inte en risk att den vita medelåldersman som väljer bort sitt barn för kampen reproducerar de patriarkala strukturer och normer en vill förgöra?   

Visst finns det mycket vi som föräldrar kan göra redan idag för att bygga det samhälle vi vill se. En del lever som veganer, några vägrar lönearbeta, medan andra organiserar på jobbet. Vissa tar med barnen på demonstrationer och aktioner, andra väljer den minst dåliga skolformen åt sitt barn. Kanske kunde vi ändå göra mer? Kanske kunde vi vägra foga oss i skolplikten och mobilisera för att istället bygga upp alternativ av frihetlig skolform? Att vi i större utsträckning bistår varandra att bli fristående från staten, mer autonoma, mer självförsörjande och mer radikala. Om en som förälder inte behöver förlita sig på statens falska trygghetssystem kommer en nog ha mindre dåligt samvete för sina barn? Detta kan i förlängningen göra att en har mer ork till kampen, samtidigt som barnen upplever ett annat sätt att leva.

Avslutningsvis. I grund och botten delar jag oron med artikelförfattaren från Orkanen. Jag vill inte att anarkistiska kamper ska försvagas, tvärtom. Frågan om föräldraskapets eventuellt negativa inverkan på den radikala kampen är på inget sätt ny, den har diskuterats tidigare på flera sätt. T ex av Emma Goldman som ifrågasatte att anarkister per automatik skulle vara bättre lämpade att ta hand om barn.[3] Samt häromsistens i Total Liberation. Författaren i denna text har en liknande inställning som jag vill förespråka, dvs alla behövs i kampen:

“These issues (parenthood) need to be addressed if we’re going to extend the possibility of autonomous living beyond the easy grasp of those in their twenties. It’s often forgotten that, besides increasing our capacities as militants, revolutionising the struggle means broadening out meaningful involvement in ways that allow much greater numbers to participate.”.[4]

Om föräldraskap är något som riskerar försvaga anarkistiska kamper tycker jag det borde finnas goda möjligheter att få stöd inom rörelsen, samt hjälp att fortsätta vara radikal samtidigt som en är förälder. Visst ska det gå att vara förälder och revolutionär anarkist samtidigt. Vilket samhälle bygger vi annars? Vi behöver både barn och föräldrar i kampen, annars har vi kanske redan förlorat? Eller som det uttrycktes i en annan grym (och saknad) tidning, Upprorsbladet:

”Revolten behöver allt: tidningar och böcker, vapen och sprängmedel, reflektion och svordomar, gift, dolkar och bränder. Den intressanta frågan är hur vi ska kombinera dem.”.

Seger är det enda alternativet, tillsammans!   

Din mamma     

[1] https://orkanen.noblogs.org/files/2019/05/enedspring2019-print.pdf

[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-avslojar-foraldrar-tipsar-om-hur-man-undviker-skolplikten-i-sluten-facebook-grupp

[3] https://theanarchistlibrary.org/library/emma-goldman-the-child-and-its-enemies

[4] https://theanarchistlibrary.org/library/total-liberation-anonymous-english

Inlägget Children of the Revolution dök först upp på anarkism.info.

Den 12 oktober i år är det 20 år sedan den facklige aktivisten Björn Söderberg mördad av nazister utanför sitt hem i Sätra i Stockholm. Ett par månader innan det jobbade Björn på ett lager där han upptäckte att den fackligt förtroendevalde är en aktiv nazist i bland annat det nazistiska nätverket Info14. Björn kontaktade bland annat Handels, facket där Robert var förtroendevald, och Robert fick avgå som förtroendevald. Han fick även sparken från jobbet kort därpå.

Robert Vesterlund blev ganska snart misstänkt men misstankarna avskrevs och han dömdes aldrig. Istället dömdes 3 andra nazister för mordet på Björn. Tingsrätten valde först att döma alla tre för medhjälp till mord, men hovrätten valde att ändra domen och två nazister blev dömda för mordet på Björn och den ena blev dömd för skyddande av brottsling.

SÄPO hade span på en av nazisterna, men valde att avbryta spaningen drygt en halvtimme innan mordet trots att man såg att nazisten hade handskar på sig den kvällen och trots att man tidigare hade sett nazisten tillsammans med de andra reka i området.

I närtid har nazismen fortsatt att vara en våldsam ideologi vars främsta syfte är att skapa ett rasistiskt och fascistiskt Sverige och våldet har drabbat människor som på något sätt inte passar in i deras skeva världsbild.

För ett par år sedan planterade nazister i den nazistiska sekten NMR en bomb utanför syndikalistiska lokaler i Göteborg. I samband med det planterade man även en bomb vid ett asylboende, något som kostade en städare benet. För ett par år sedan dog Jimi Karttunen av skador orsakad av misshandel från nazister (NMR) som han protesterade mot på gatan i Helsingfors i Finland. För ett par dagar sen mördades 22 människor i El Paso i Texas där mördaren hade publicerat ett nazistiskt manifest på nätet strax innan massakern.

Björns handlingar visar oss att civilkurage är en viktig del av kampen mot nazismen. Vi är inte rädda, och vi fortsätter att hedra Björns minne genom att följa hans exempel. Antifascism är inte bara en kamp som förs på gatan när nazisterna marscherar, det är även en kamp som vi för på våra arbetsplatser, i skolan och i hemmet. Överallt där nazismen visar sitt fula ansikte ska vi sätta stopp för den.

I år minns vi Björn Söderberg och hans handlingar genom kampanjen #12okt, vi uppmanar alla kamrater att använda #12okt för att minnas Björn och sprida information om mordet och Björn. Den 12 oktober kommer det även att hållas en demonstration i Stockholm för att hedra Björns minne och dela ut det årliga Civilkuragepriset.

Inget glömt, inget förlåtet!

Inlägget #12okt – Vi minns Björn dök först upp på anarkism.info.

Att en del väljer att fånga varje ögonblick att distansera sig från ”våldsvänster” och försöker sabotera alla tillfällen för direkt aktion och konfrontation – betyder inte att miljön i sin helhet förändrats. Att en del väljer att avfärda det insurrektionella arv som den autonoma miljön har betyder inte att alla gör det. Att en del övergivit övertygelsen att det krävs revolutionärt våld för att frigöra oss ifrån klassamhällets bojor betyder inte att alla gjort det. Att en del väljer att selektivt sålla bort konfrontation med statsmakten från sin analys av politisk praxis betyder inte att alla gjort det.

Det beklagliga är att en del ”kamrater” väljer att bejaka något som uppstått till följd av repression från statsmakten. Att vi inte ockuperar hus som förr i tiden, att vi inte har gatufester på samma sätt som förr, att vi inte kastar sten lika ofta som förr i i tiden, allt detta går att anknyta till den hårda repression som autonoma miljön fått utstå sedan 2001. Det är inte förvånande att fler agerar mer försiktigt när arbetarklassen lever under alltmer prekära förhållanden. När en vill ha fast jobb hjälper det inte att snuten kommer och hälsar på på ens arbetsplats.

Snuten har varit väldigt ihärdiga med att få oss att bli oroade och mer vaksamma. De uppsöker kamrater i deras hem, när de är ute och handlar, för att inge en känsla av att ”en vet aldrig när de kommer”. Att fler blir mer taktiskt avvägande, säkerhetsmedvetna och försiktiga i sina aktioner är en helt naturlig reaktion på en repression som straffar ”vänsterextrema” särskilt hårt. Vi bor i ett land där knarkkungar kan bli lämnade relativt ifred medan aktivister trakasseras i sin vardag.

Är det ”moget” att vara mer försiktig i sina aktioner? Eller är det en naturlig respons på hård repression? När oförsiktighet kan innebära allvarliga konsekvenser i ens vardag, då är det förståndigt att vara försiktig. Men det centrala är inte vårt beslut att vara mer taktiska, det centrala är den statsmakt som slår oss från början. ”Sossigt”, det är att ställa sig tacksam till statsmaktens repression som tvingat miljön att förändras. ”Sossigt” är att sitta på dubbla stolar, att å ena sidan påstå att en hör till miljön medan en ställer sig till borgerlighetens förfogande i akademin och blottar våra sår. ”Sossigt” är att blicka mot Podemos med suktande ögon och glömma att statsmakten ytterst är till för att kontrollera arbetarklassen.

Den autonoma miljön är långt ifrån ”sossig” (oavsett om vi talar om anarkister eller autonoma marxister), däremot har vi många sossar ibland oss. De syns när vi omnämns negativt i media och skambelägger kamrater som tagit sig mod att agera konkret mot förtryck. De märks när de nostalgiskt beundrar antifascisterna i Spanska inbördeskriget men gråter krokodiltårar när fascister får stryk idag. ”Jämlikhet utan störning av ordningen” är deras implicita paroll. Låt oss ignorera deras stämma och göra det vi vet behövs, låt oss följa våra övertygelser i den mån vi kan – det är inte vi som förkastar mångfald av taktiker. Det är inte vi som pressar andra att agera efter våra övertygelser. Den typen av tråkig politik är det sossar har bäst koll på.

Inlägget Vad är ”sossigt” egentligen? dök först upp på anarkism.info.

Det är frågor jag ställer mig i en längre pamflett som jag har skrivit. Jag börjar med att prata om begreppet strejk. Varje strejk är i grunden en kraftmätning mellan två parter, som sker genom att arbetarna undandrar sitt arbete. Frågan är vem som kan klara sig bäst utan den andra. För att leva fullgoda liv behöver människor mat, boende, sjukvård, utbildning, underhållning, och annan omsorg. På andra sidan står kapitalister och stater som riskerar stora ekonomiska förluster och eventuellt konkurs.

Hur kan de som strejkar bäst öka sin styrka i sådana kraftmätningar? Det som behövs är inte bara en strejkkassa, utan en hel struktur av ömsesidig hjälp som kan tillgodose dessa behov. Sådana strukturer finns redan i någon utsträckning i de flesta konflikter, men vi kan arbeta aktivt med att stärka och utveckla dem för dessa kraftmätningar. Ett sätt att göra det är att förhålla sig till begreppet strejk som något brett och socialt.

Inom alla samhällets områden sker kraftmätningar där vi kan undandra vårt arbete eller störa en maktordnings vardagliga lunk för att förbättra vår situation. Strejken frigörs på så sätt från att enbart vara en arbetsplatsbaserad taktik, och samtidigt kan vi med hjälp av strukturerna av ömsesidig hjälp låta de olika kamperna spilla över i varandra och stärka varandra.

Ju mer oberoende vi blir i förhållande till statens institutioner och kapitalets dynamik , och ju mer saker vi kan ordna själva för varandra genom självorganisering och direkt aktion, desto starkare blir vi förstås i enskilda kraftmätningar. Men det finns också en långsiktig aspekt här, en slags systematisk och gradvis exodus ut ur de befintliga institutionerna, som blir intressant ur ett långsiktigt revolutionärt perspektiv.

Revolutioner sker historiskt ofta i krissituationer. Vare sig vi tänker oss att människors aktiva organisering skapar en kris, eller att en kris får människor att gå till handling, så kvarstår krisen som en central aspekt av en revolution eller närapå revolutionär situation. Här kan vår potentiella struktur av ömsesidig hjälp spela en trippel roll:

”För det första kan den förbättra våra villkor här och nu. För det andra kan den accelerera utvecklingen i revolutionär riktning i en annalkande krissituation. Och, för det tredje, så kan de strukturer som vi byggt upp, i händelse av en djup kris, gå från att vara strukturer av ömsesidig hjälp till att vara strukturer för social förändring. Det vi bygger för att öka vår motmakt blir alltså samtidigt ett embryo för en helt ny värld, i skalet av den gamla. Detta embryo vaknar plötsligt till liv och börjar andas för egen maskin – krisen är dess syre och våra kamper dess blodomlopp.”

Efter att ha målat upp detta sätt att se på sociala kamper går jag vidare och pratar om olika organisationsformer, och börjar med att klargöra några grundläggande anarkistiska förhållningssätt:

”Anarkister har i alla tider förkastat staten, parlamentarismen och hierarkisk organisering i allmänhet eftersom de ansetts vara olämpliga verktyg för revolutionära mål. Detta bygger på historiska erfarenheter men också anarkismens syn på social förändring som grundad i människors självaktivitet: Människor förändrar sin omgivning, och i förlängningen sig själva, genom sina handlingar, på ett sätt som är förebildande. Sättet på vilket människor förändrar sin omgivning kommer också att avspegla sig i de nya sociala relationerna som uppstår. I korthet är detta en syn på social förändring som lägger vikt vid att mål och medel måste vara nära sammanbundna, eftersom medlen kommer att färga av sig på målen, oavsett avsikterna.”

De strukturer av ömsesidig hjälp vi försöker främja kan alltså inte rimligtvis vara en del av de maktordningar och institutioner som vi försöker frigöra oss från, men de kan exempelvis vara

”Fria, gräsrotsbaserade och partipolitiskt oberoende fackföreningar, bostads- eller grannskapsorganisationer, sociala fack som kombinerar organisering på och utanför arbetsplatser, sociala center och bokcaféer, alternativmedia, stora federationer av specifika politiska grupper, eller mindre vängrupper[.]”

Utifrån en definition av tre samhällssfärer (den specifikt revolutionära, mellansfären, och massfären) där olika typer av organisationer befinner sig, argumenterar jag sedan för vikten av att när det är möjligt skapa specifika anarkistiska organisationer. Sådana organisationer bör absolut inte isolera sig utan tvärtom – ibland som individer och ibland som organisation – delta i sociala massrörelser av alla slag, och inom dessa propagera för anarkistiska metoder som direkt aktion, självorganisering, och uppbyggnad av strukturer av ömsesidig hjälp.

I rörelserna bygger anarkisterna på detta viset också upp erfarenhet, som sedan tas med tillbaka till den specifikt anarkistiska organisationen, där erfarenheterna kan diskuteras och ny anarkistisk teori och praktik kan utvecklas i en ständigt pågående process. Det är viktigt att understryka att anarkisterna på detta sättet deltar i sociala kamper tillsammans med andra utan att försöka ta över eller utnyttja de sociala rörelserna, eftersom ändamålet inte är att utse sig själv till någon slags ledare eller att använda rörelser för att öka sitt eget medlemsantal, utan att som en organisk del av rörelsernas kamp propagera för att stärka människors förmåga att självorganisera och med egen kraft lösa sina problem.

Jag påpekar sedan också att vi i vår organisering inte får tappa fokus på byggandet av en självorganiserad struktur av ömsesidig hjälp:

”[D]et kan inte poängteras starkt nog hur viktigt det är att organiseringen inte fastnar i att enbart försöka rädda eller utöka delar av välfärdsstaten eller påverka andra reformistiska och legalistiska förhållanden. Om sådana kamper förs på ett sätt som inte är fokuserat på att öka vår självorganisering och kapaciteten hos våra strukturer av ömsesidig hjälp, så kommer vi stå lika tomhänta efter att kampen avslutats som valfunktionärer efter ett avslutat val. För oavsett om sakfrågan vunnits eller ej, så har då inte vår kapacitet till självorganisering utökats, och även vid en ”vinst” kan vi på lång sikt ha underminerat vår egen position och omdirigerat potentiell motmakt och energi till parlamenten.”

Att just specifikt anarkistiska organisationer lyfts fram ska inte tolkas som att inga andra former av organisering är bra. Bredare aktivistgrupper kan också göra mycket bra teoretiskt, agitatoriskt och praktiskt arbete, och ibland finns inte heller förutsättningarna för att lokalt skapa en specifikt anarkistisk grupp. Men när det är möjligt argumenterar jag för att den specifika anarkistiska gruppen är viktig, eftersom anarkismen som historisk rörelse, teori och praktik är bäst lämpad för att främja ”självorganisering, direkt aktion och icke-hierarkiska organisationsformer.”

Dessutom kan specifikt anarkistiska organisationer potentiellt uppnå en hög grad av teoretisk skärpa och taktisk enighet, och vi saknar idag verkligen platser och organisationer där anarkistisk teori kan användas, utvecklas och förmedlas, på ett sätt som bredare grupper inte kan göra. Alltför ofta tenderar anarkismen att bara reduceras till en tunn utomparlamentarisk praktik, när vi i själva verket har närmare två hundra år av historia och erfarenheter av varför hierarkiska organisationer och parlamentariska partier ständigt misslyckas och aldrig kan leda mot frihetliga mål.

Med den teoretiska lins som utvecklas genom texten framstår självorganisering och den egna kapaciteten att vinna kraftmätningar med hjälp av strukturer av ömsesidig hjälp som centrala för att på lång sikt främja en revolutionär utveckling, vilket får några mycket viktiga följdkonsekvenser som specifikt anarkistiska organisationer kan fånga upp på ett bra sätt:

”För att kunna genomföra kraftmätningar på kort sikt samt växa på lång sikt och på ett sätt som potentiellt lovar självorganisering på stor skala, behöver vår organisering alltid stå i motsatsförhållande till stat och kapital, och inte överges vid åsynen av första bästa parlamentariska parti som lovar att återställa socialdemokratin eller exempelvis försöker göra den livskraftig på lokal nivå. Organiseringen behöver alltså vara antiparlamentarisk snarare än utomparlamentarisk för att bäst sammanfalla med utvecklingen av strukturer av ömsesidig hjälp.

Inte sällan kommer våra sociala kamper ändå att få positiva bieffekter på det parlamentariska eller legalistiska läget, och det är bara bra. Men vi får inte låta det kontrollera våra medel eller mål, och hur vi organiserar oss. Annars riskerar vi att tappa det långsiktiga perspektivet och istället hamna i ett kortsiktigt ”brandsläckande” som i praktiken resulterar i att ”autonoma” grupper ägnar sig åt socialdemokratisk politik, utan att öka vår organisatoriska kapacitet eller bygga någon reell självorganiserad motmakt.”

Jag avslutar med att poängtera att texten är ett skissartat försök att starta en viktig djupare diskussion om anarkistisk organisering, teori och praktik, och att detta försök inte ska tas som en absolut mall utan en inspirationskälla eller utgångspunkt:

”Därifrån handlar det sedan förstås om en process av att ständigt stöta och blöta praktik, som sedan utvärderas och formas om av våra erfarenheter. Ibland kommer vi när vi jämför det vi gör mot den teoretiska skissen behöva justera vår praktik, ibland kommer det att innebära att vi baserat på våra erfarenheter behöver justera skissen.”

Jag hoppas att texten kan väcka lite tankar och diskussioner som jag tycker att vi verkligen behöver inom den anarkistiska rörelsen för att försöka göra anarkismen till en slagkraftig teori och praktik i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Länk till pamfletten: https://anarkism.info/wp-content/uploads/2019/07/Generell-tanke-om-revolution-på-2000-talet.pdf

Inlägget Generell tanke om revolution på 2000-talet dök först upp på anarkism.info.

Hur bör vi anarkister förhålla oss till massmedia? Självklart med en tydlig negativ inställning. När anarkister börjar tala om att media kan vara till vår fördel menar de att det skulle kunna gå att utnyttja medias plattform för att sprida vår egen propaganda. Men hur har det fungerat i praktiken? I många fall har anarkismens budskap drunknat i löjliga påstående och i de fall där det har försökt bli något seriöst har det inte fått den önskade spridningen som var ursprungliga anledningen till att anarkisterna använde sig av massmedier. Det finns som sagt väldigt få exempel då vi faktiskt har lyckats använda massmediernas plattform för vår egen framgång. Så var är meningen med att fortsätta och bör inte vi som anarkister ta ställning emot massmedia just för att det är den tredje statsmakten?

Men om vi fördömer massmedier helt, hur ska vi då nå ut till allmänheten? En av anarkismens absolut viktigaste grundprinciper är självorganisering. Precis som vi självorganiserar ute på gatorna bör vi självorganisera våra egna medier. Och i och med att en stor del av jordens befolkning har tillgång till internet bör vårt fokus vara riktad mot digitala medier, även om anarkistisk papperstidning är önskevärt då det främjar aktivism och livet utanför den digitala världen. En annan viktigt del av uppbyggande av våra egna medier är att vi börjar kommunicera och samarbeta samt sprida information mer koordinerat för att den ska nå maximal spridning.

Det finns massvis med fördelar som talar för att vi bör avvisa massmedia helt och istället fokusera på att bygga upp våra egna plattformar. Vi kan själva styra när, var och hur vi vill skriva och vad vi vill skriva om samt ge röst åt dem som aldrig får möjlighet att göra sin röst hörd i massmedia. Det är också säkrare för oss som aktivister att använda oss av våra egna plattformar och strukturer. Det finns väldigt få saker som talar för att vi ska använda massmedia, och vi bör avvisa dem även när de aktivt söker oss just på grund av den vinklade medierapportering. Trovärdigheten för massmedia bör vara allmänt låg, precis som för den första och andra statsmakten.

Det här är en viktigt fråga som bör diskuteras anarkister emellan och jag hoppas att jag har med denna artikel fått igång lite tankar kring hur vi bör förhålla oss till massmedier. Jag välkomnar diskussion i kommentarsfältet!

Inlägget Den tredje statsmakten dök först upp på anarkism.info.

Att göra motstånd och bygga gemenskap är roligt, men inte enkelt. Konflikter tillhör livet, och är i sig självt inget negativt. Spänningar finns i alla riktiga relationer. Konflikten för upp dem till ytan, och bär i sin famn möjligheter till förändring och utveckling. Konflikter kan och bör inte alltid undvikas, men de behöver hanteras.

I alla sociala rörelser har det förekommit retorik om att det bara är Saken som är viktig. Jag menar att Saken ska underordnas Livet. Vi bryr oss om Saken för att vänner, kamrater, andra levande varelser och miljön är viktiga. Därför får människor aldrig bli enbart medel i kampen.

Det har så klart sagts och skrivits oändligt mycket om konflikthantering, och jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon expert eller föredöme på området. Men jag vill lämna en kortfattat, skissartat förslag till konflikthanteringens process, som jag mer eller mindre hämtat från en specifik historisk rörelse jag studerat mycket (en del vet vilken jag syftar på). Poängen med att betona process är att konflikter kan handla om missförstånd eller bristande insikt, och behöver hanteras med varsamhet för att inte spridas, eskalera och bli enbart destruktiva. Ambitionen är att försöka lösa konflikter med så milda medel som möjligt, och med omsorg om alla inblandade. Det här är så klart ett förslag, en skiss, ingen exakt mall för alla situationer. Och poängen är att försöka nå målet med så få steg som möjligt…

Steg 1: Kommunicera med den berörda

Om du håller något emot någon, eller upplever att någon har något emot dig som du inte kan eller vill släppa, ignorera det inte. Konflikter som inte hanteras tenderar att växa. Kontakta personen ifråga och var inställd på att lyssna på den personens perspektiv utan att gå till attack eller flykt. Alla måste ha rätt att förklara sig gentemot anklagelser. Jag tror inte på onda människor, alla är mer än sina destruktiva sidor, och våra negativa beteenden har ofta förklaringar. Det här är en rimlig strategi i relationer som är hyfsat jämlika. Om det finns ett direkt förtryck, eller en kraftig maktobalans, eller rör sig om allvarliga övergrepp kan det vara direkt olämpligt eller i värsta fall farligt att gå direkt till personen ifråga.

Steg 2: Ta hjälp av andra

Om kontakten inte verkar leda någon vart är det dags att dra in andra. Det kan handla om att vända sig till någon eller ett par vänner, eller att kalla in en vettig person som kan fungera som medlare. Dra bara in så många personer som behövs.

Steg 3: Ta upp det i gruppen

Går det inte att komma vidare i konflikten, eller att ”agree to disagree” är det dags att ta upp det i den grupp som parterna tillhör (alternativt att kontakta den grupp som personen tillhör, om det rör sig om olika grupper). En infekterad relation mellan två personer kan förstöra en hel grupp om den inte behandlas. Låt inte en ”ledare” bestämma själv hur det hela ska lösas, se till att det verkligen är gruppen som bidrar.

Steg 4: Uteslut

En grupp är inte en grupp om det inte finns någon form av ”vi”. Finns det inte vissa trösklar, vissa gemensamma värderingar, så är det inte en grupp. Idealet om att ”alla får vara med” betyder om det skulle förverkligas att alla grupper och sammanslutningar upphör att existera. Det bästa är om det är hyfsat tydligt vad som gäller i en grupp på förhand, men samtidigt är en grupp alltid i förändring, och det går aldrig att spika fast en grupps anda t.ex. genom något dokument. Sen behöver inte en uteslutning vara ”hård”, även om den kan vara djupt sårande och hemsk för den som blir utsatt. Kanske finns det en annan grupp personen passar bättre i? Kanske finns det så småningom en väg tillbaka?

Steg 5: Offentliggör

Människor som återkommande begår övergrepp behöver vård och korrigering, men det kan också vara nödvändigt att varna andra. Som bäst handlar inte uthängningar om att straffa eller hämnas, utan om att värna om andras säkerhet.

Steg 6: Stoppa

Vissa människor har beteenden som helt enkelt behöver stoppas. Hur det bäst sker kan variera, men inte ens här behöver det handla om att (som i rättssystemet) bestraffa eller hämnas. Optimalt sker det på ett sätt som ändå öppnar för personen att förändras.

***

Det finns en oerhörd tillfredsställelse i att kunna lösa eller hantera konflikter med lämpliga medel. Det är både spännande, lärorikt och utvecklande. Det finns aspekter av det här som kan användas även när det handlar om externa relationer och möten eller direkt aktion, men primärt gäller detta hur interna konflikter kan tacklas. Konflikthantering är viktigt för att vi behöver värna om varandra för att alla ska må så bra som möjligt. Men det är också politiskt viktigt, menar jag. Som anarkister bejakar vi att mål och medel måste likna varandra i form och innehåll. Tror vi att ”another world is possible” behöver vi forma grupper, nätverk och rörelser som åtminstone i någon mån fungerar på ett sätt som sprider hopp om att det går att göra annorlunda. Konflikter och övergrepp måste inte som i det rådande samhällssystemet hanteras med väpnade styrkor, inlåsning, straff och hämnd. Det finns andra stigar att vandra och trampa upp.

(En kritik av rättssystemets sätt att hantera normbrott och konflikter finns i ”Batongerna slår nedåt”.)

Inlägget Konflikthantering i sociala rörelser dök först upp på anarkism.info.

Stockholmspolisen var dock inställda på att inte låta oss marschera i fred. Av oklar anledning attackerade dom vårt demonstrationståg flera gånger och misshandlade, pepparsprayade och trakasserade demonstrationsdeltagare. Polisen försökte gripa flera personer men misslyckades i flera fall då deltagarna ställde sig i kedjor och vägrade låta kamrater falla i händerna på den brutala statsmakten.

Den typen av solidaritet som vi hade med varandra på plats är precis det som gör oss starka, den typen av praxis kommer vi även att ha mot våra arbetsköpare när dom säger till oss att vi inte har rätt att kämpa för bättre villkor. Även när lagen träder i kraft är det viktigt att vi är enade och organiserade, att vi hjälper varandra och ser till att ingen av oss faller offer för denna brutala arbetarklassfientliga politiken. I lördags visade vi på gatorna att vi är starka när vi håller ihop. Vi ska fortsätta kämpa för bättre villkor och för ett samhälle utan klass och stat! För en frihetlig framtid!

Vad polisen visade oss i lördags är att dom är våra klassfiender, att statsapparaten gör vad som helst för att tysta ner människor som kämpar för bättre villkor och en bättre tillvaro. Vi kan inte lita på kapitalet oavsett vilken form den antar, våldsamma poliser på gator eller hotfulla arbetsköpare på våra arbetsplatser. Kapitalet har flera fula trynen och alla dom ska vi bekämpa!

Det är viktigt att en ska känna sig trygg efter en sådan händelse som i lördags, polisen använde övervåld och människor blev skadade, inslängda i polisbilar. Behöver du stöd eller legal support kan du vända dig till en lokal ABC-grupp. Om du är i behov av ekonomisk support kan du kontakta International Anarchist Defence Fund, det går bra att kontakta oss om du behöver mer information om hur du går tillväga när du söker support hos fonden.

Inlägget Polisbrutalitet under demonstration till försvar för strejkrätten dök först upp på anarkism.info.

Hur startades Green Anti-Capitalist Front?

GAF växte fram ur en arbetsgrupp inom London Anarchist Federation. Vi diskuterade ekologi och Extinction Rebellion (XR), som just då figurerat i nyheterna på grund av blockader av broar i London, kom på tal. Vi var kritiska till deras taktik, framför allt samarbetet med polisen och den inte helt transparenta organisationsstrukturen, men vi ville inte heller bara cyniskt sitta vid sidan om och inte göra något annat än att kritisera. Vi hade också just deltagit i den nystartade London AntiFascist Assembly (LAFA) som är en allians av olika vänstergrupper runtom London som alla vill konfrontera fascism. Så GAF inspirerades av dessa två rörelser i sitt inledningsstadium.

Såvitt vi har kunnat se så har ni deltagit i klimataktioner runtom London. Är gruppen främst inriktad på det här området? Är ert mål att expandera, eller försöker ni kanske snarare att länka upp med liknande initiativ på andra håll?

Vi ser GAF som en samlande symbol för autonoma rörelser vartsomhelst i världen, och har uppmuntrat de som kontaktat oss och visat intresse, men vill samtidigt undvika en situation där London ses som centrum för en global rörelse. Även lokalt siktar vi på att vara ett nätverk av etablerade grupper och enskilda individer snarare än en formell grupp med en centralkommitté. Ett av de främsta syftena med GAF var att sammanföra grupper och individer som inriktar sig på miljöfrågor och aktioner, men med en antikapitalistisk förståelse av orsakerna, med mer traditionella socialistiska grupper som förstår att miljöförstörelse och ekologisk förödelse är något de behöver konfrontera. Snarare än att skapa ännu en grön eller socialistisk grupp så vill vi bygga nätverk och en större kollektiv kraft.

Vilka ser du som de huvudsakliga hoten mot vår miljö idag?

1) Kapitalistiskt vinstmotiv och marknadskonkurrens som innebär ett oupphörligt förbrännande av fossila bränslen, utvinning av resurser, nedskärningar i produktionskostnader och ökad varukonsumtion.

2) Ökad nationalism, fascism, och förstärkandet av våldsamma gränser, som skapar illusionen att ett land på egen hand kan undkomma eller mildra inverkan av globala klimatförändringar samtidigt som det värsta lidandet externaliseras till världens fattigaste och mest marginaliserade befolkningsgrupper.

3) Massrörelsers accepterande av skenbara lösningar som syftar till att ytligt ”gröntvätta” (greenwash) kapitalistiska sociala relationer och varor utan att ta itu med de grundläggande problemen.

Ni pekar specifikt på kapitalismen som en central del av problemet, och påtalar att klasskampen är absolut nödvändig som en del av klimatkampen. Varför är detta så viktigt?

Kapitalismen kan inte existera utan en klassuppdelning, hur en nu exakt förstår denna uppdelning, och de som har makten att ackumulera kapital vill behålla den makten. Kapitalismen utgår inte från en rationell distribution av resurser, utan från en strikt disciplinering av arbetare och konsumenter så att värde, i form av kapital, kan omdirigeras till den kapitalistiska klassen.

Det här står i motsättning till tanken att människor och samhällen ska kunna bestämma över sin tid, energi och sina resurser på ett autonomt sätt. Vårt eget klassintresse är tätt sammanlänkat med att vi upprätthåller en planet vi kan bebo såväl som ett ekosystem vi kan leva i.

Vad har ni för mål, och vad för slags praktik föreslår ni för att nå dem?

Vi tror att en mångfald av taktiker är viktig, vilket gör att vi kan stödja XRs aktioner även om de inte uttryckligen stödjer våra. Men vi är också en helt ny grupp och de specifika praktiker vi kommer att stödja och använda oss av kommer att bero på vilken riktning denna växande rörelse utvecklas i.

På lång sikt vill vi förstås avskaffa kapitalismen, men för stunden måste vi arbeta med att bygga upp kollektiv kraft genom att exempelvis bygga upp organisatoriska nätverk, kollektivt självförsvar, och alternativ till kapitalistisk konsumtion.

Våra nuvarande miljöproblem har medfört att en rad sociala rörelser har sett dagens ljus, där Extinction Rebellion är en av de mest framträdande just nu. Från vad vi har sett så tycks GAF relatera till XR på ett sätt som skulle kunna beskrivas som ”kritiskt stöd”. Skulle du kunna utveckla hur ni resonerar kring XRs för- och nackdelar, varför ni kände att en kompletterande rörelse behövdes, och vad er relation till XR är just nu?

XRs främsta och mest uppenbara framgång är att lyckas mobilisera och organisera tusentals människor ute på gatorna. De har lyckats med detta genom att ha tydliga mål, ett tydligt narrativ och en väldigt välstrukturerad träningsplan som också är enkel att reproducera. Det här kan förvisso begränsa autonoma initiativ något, men har å andra sidan medfört att de kunnat sprida sig över landet väldigt snabbt och leverera ett budskap som många kunde relatera till, till den grad att tusentals människor var villiga att bli arresterade.

Den främsta nackdelen är deras taktik och (skulle jag säga) naiva tro att de skulle kunna tvinga regeringen att gå med på deras krav genom att utföra en mild form av civil olydnad i samarbete med polisen. De fokuserar också tydligt på att ses som fredliga demonstranter. Det här är förståeligt och har stärkt deras kapacitet att mobilisera många människor, men saknar den flexibilitet som en mångfald av taktiker medför.

Första dagen på Rebellion Week organiserade GAF en inofficiell stödaktion, men vi sa inget till polisen på förhand. Detta gjorde att vi kunde genomföra störande aktioner i hjärtat av Londons finansiella distrikt med mycket färre deltagare än vad XR hade. Om bara en bråkdel av de involverade med XR hade genomfört liknande aktioner hade vi på riktigt kunna lamslå London. Till deras förtjänst ska det sägas att några mindre XR-grupper har genomfört mer radikala aktioner som exempelvis att blockera Londonbörsen.

Vi stödjer XR som rörelse men är alltjämt skeptiska till dess organisatörer och en del av deras kopplingar. Med organisatörer menar vi ”The Holding Group” eller vem det nu är som kan driva igenom ett initiativ som ”XR Business” (som sedan drogs tillbaka). Vi tror att många radikala människor har deltagit i deras ockupationer för att det just nu är det bästa alternativet när det gäller att göra något kollektivt. Vi gick till en av XRs ockupationer i slutet av första veckan och höll i en diskussion om anti-kapitalistiska perspektiv som fick en hel del positiv uppmärksamhet. Vi hoppas att XR rör sig mot en mer radikal hållning och radikalare aktioner, som exempelvis den nyligen genomförda blockaden av Londonbörsen. Om vi kan stödja dem i sådana aktioner så kommer vi att göra det, men vi har ännu inte kontaktats av XR om något sådant, vilket är synd.

Hur föreställer ni er att horisontella och/eller anti-auktoritära rörelser kan få globalt genomslag när det gäller miljöfrågor, och på vilket sätt är sådana lösningar bättre än, säg, lagar och regleringar? Vissa skulle kunna fråga, varför inte bara införa lagar på global, EU, eller nationell nivå?

Historiskt har lagar alltid stiftats till förmån för den klass som för närvarande har makten. När lagar som gynnar arbetarklassen har införts har de varit kompromisser och/eller lätta att dra tillbaka. Även när sådana lagar kommer till stånd som resultatet av energisk och organiserad kamp, så har de försvagats allteftersom hotet av en socialistisk revolution minskat, vilket vi exempelvis kan se i de nyliberala angreppen på fackföreningsrörelsen. När vi nu hotas av en miljökris och ekologisk katastrof så har vi inte råd att ingå kompromisser eller genomdriva lagar som med lätthet kan dras tillbaka.

Vidare så skulle globala lagar med nödvändighet påtvinga homogena lösningar på problem som ser olika ut på olika håll i världen, samt lägga över ansvaret och makten på en liten grupp människor med ett intresse att bevara sin beslutsfattande makt. Det är upp till våra lokalsamhällen runtom i världen att förbli aktiva och vaksamma för att försäkra sig om att vi gör de förändringar som är nödvändiga för att överleva en svår framtid.

Slutligen, är det något mer du skulle vilja säga till folk i Sverige som vill kämpa för vår miljö?

Solidaritet med alla de som deltar i denna kamp, och det gäller inte bara miljöaktioner. Solidaritet med de som bekämpar fascism, jobbar med bostadsfrågor, organiserar mot de våldsamma gränserna, och kämpar mot cishetero-patriarkatet. Vår kamp är en och densamma. Vi startade GAF med idén att andra skulle kunna plocka upp GAF som sin symbol och vi uppmuntrar andra att göra det om det känns rätt för dem. Men vi stödjer också dem som vill göra sin egen grej med sitt eget namn. Love and rage.

Inlägget Intervju med Green Anti-Capitalist Front (GAF) dök först upp på anarkism.info.

However, we must admit to ourselves that we live in a world where surveillance is increasing, fascism is on the rise and growing within the police, and we need to be organized in order to face the growing threat. We can count on capital being well prepared and trying with all its power to crush even the smallest spark of resistance that is lit. A while ago, we published a text by the International Anarchist Defense Fund, a relatively newly started anarchist solidarity fund. Here comes a more in-depth interview with the collective behind the anarchist fund.

How did the project start?

The project is the result of a discussion on solidarity structures among people concerned with repression issues. Back then one of them has been part of decision-making crew of the International Antifascist Defense Fund for few years, and the support structure seemed simple and efficient. An idea of replicating this Fund specifically for anarchists appeared and was supported by a few comrades. Still, we were not enough to start a proper collective, so we issued a call for people to join the future collective. Thus, we got some more trusted comrades and started working on collective processes, security and the actual concent of the A-Fund. In February 2018, the Fund went public and has been operating since then.

Why do you feel there was a need for a project like this?

We felt that we need to facilitate a better distibution of financial resources for tackling repression on the international level. It’s common knowledge that there are some regions where solidarity structures and local funds exist for a long time and are able to cover all kinds of expenses connected with repression (legal costs, help to families, etc.), while in other places there is little or no tradition of these structures and the resources of the movement are insufficient. It’s quite difficult for people or groups from this places to receive international financial support without having contacts abroad. The Fund is an attempt to change this and to offer fairly equal access to international cash to people with less resources. But this doesn’t mean that people from richer countries cannot apply.

Another difference of the Fund from regular solidarity ctructures is an opportunity of direct involvement of the donors to the distribution of the money they donate. Anyone who donates 20 or more euros annually, joins the decision-making crew that considers all requests received by the Fund. This, in our opinion, makes the Fund less alienating than giving money anonymously at some event and relying on some other people to make decision about where the money goes. The latter donation process is also important, but we offer something more than that. The participation is not mandatory though, anyone is free to unsubscribe from the list.

Why is this project any different from for example ABC?

So, our Fund is not a competitor of existing solidarity and antirepression structures, but rather a complementary option. As mentioned above, the collective behind the A-Fund doesn’t have any powers of distributing the money, this is done by donors. At the same time, A-Fund doesn’t claim to be a group that offers a long-term support or legal advice, like many ABC groups do. We only offer one-time financial help and some informational support. Unlike most solidarity groups, we are totally transparent in our expenses – on our site you will find accounts on all our transactions. At the same time, the information about the current amount of the Fund is available to decision-making crew for security reasons. 

Also, upon request from the applicant, we can keep the transaction to them secret or anonymous.

How do you evaluate incoming requests, and how do you decide which to assign funds to?

Every request is first checked by the admin of the email account, just basic check if the situation really happened and the person in whose name the request is filed has really suffered. Then the request is forwarded to the list of decision-makers (people who donated money to the Fund), where the request is discussed for one week. If there are not objections, the decision is passed with concensus, and we send 10% of the current amount of the Fund to the applicant. If there are objections, the next week is dedicated to a simple majority vote, and then the decision is taken based on the option that got the most votes. Thus, any decision takes no more than 2 weeks, which is convenient both for the applicant and the decision-makers. The rule is to send 10% from the Fund’s money, but decision-makers can suggest to send more or less money, which can also become a decision through the same vote process.

The comments sent over the list are anonymised, only the admin knows who sent which comment, people don’t know who else is subscribed to the list.

Giving 10% means that there will always be money in the Fund, because even if you have 1 euro, you still have money left after subtracting 10% and so on.

How has the response been so far? Do you get many requests? Which parts of the world?

The fund has founded about 15 requests and donated around 3000 euros in total. Of course, all new structures need some time to get things going and received some trust from comrades. For many people it may seem like a project that will collapse after a year and the collective will dissappear with all the money. So it’s ok that people are cautious. We work on getting more vouchers among the ABC community with which we have close connections. Also, we were not able to get so much donations, so for the moment we can only offer minor support. But we are planning to work more on advertising the Fund and reach out to more people and groups that can make donations.

So far we have received requests from for instance Russia, Indonesia, France, USA and Canada. 

Do you have any suggestion for platforms to use for recurring payments, that are not paypal?

We understand the unwillingness to use bank tranfers for donations, because this deanonymises the donors. We also accept donations via Bitcoin and other cryptocurrencies, and at the moment we are thinking through an idea of having donation boxes in activist spaces around the world. Please follow the news about that on our website.

What can one do to support this project?

For the moment, we need volunteers who will help to spread the word about our project in their local communities. We want to compile a list of anarchist groups, of anarchist magazines, websites, spaces that we can address and ask for distributing our flyers, putting a banner on their website or an ad in their magazine or newspaper, etc. We are loking for people who can hepl us create such a database for their region or city.

People and collectives are also invited to donate and join our decision-making crew, to organise benefits, install donation boxes, and so on. 

If you can make a presentation about the A-Fund in your town, this is awesome, too!

Also, refer people in need to apply to the A-Fund.

If you have an idea of how to help spread the information about the Fund or attract donations, feel free to write us to a-fund@riseup.net

For more details visit our website A-fund

Inlägget [English] Interview with International Anarchist Defence Fund dök först upp på anarkism.info.

Samma argumentation knyter också an till en brännande ekologisk aspekt – ett samhälle där produktiviteten tvångsmässigt ökar i exponentiell takt är inte bara dåligt för oss som människor, utan för hela vår existens på denna planet. Från ett grönt perspektiv går det alltså att relatera basinkomst till en idé om att vi bör producera och konsumera mindre.

De här och en rad andra infallsvinklar gör tanken på basinkomst lockande, men det vore ett misstag att inte syna de problem som konceptet medför. För det första gäller det att få en sak klart för sig: Vår situation i alla de ovan nämnda avseendena är starkt kopplad till vår maktrelation till de som äger alla samhällets resurser och kontrollerar det politiska livet – staten och kapitalet. Det finns inga regeltekniska genvägar kring det faktum att det är styrkan av vår klassorganisering som avgör vad vi kan göra för att förbättra våra liv, och vad vi kan slita till oss från dessa institutioner.

En basinkomst är lika lätt att urholka vad gäller köpkraft och levnadsförhållanden som löner eller andra bidrag. De som drar nytta av den men inte har vikten av någon kraftfull organisering att luta sig mot kan snabbt se sig utmanövrerade och tvungna att dryga ut basinkomsten för att ha råd med ett drägligt liv. Det här tydliggörs också i praktiken av att basinkomst är en idé som lockat anhängare över hela det politiska spektrumet. Den har dryftats av anarkister, socialister och vänsterpartier, såväl som högerpartier. När experiment utfördes i Finland, så var det just av en högerregering, och en av grundtankarna var att öppna upp för deltidsjobb.

En del av diskussionen kring basinkomst har också att göra med idéer om människors motivation. Kritiken av basinkomst ska inte tolkas som ett erkännande av att människor skulle vara inneboende lata. Tvärtom. Tanken att vi bara skulle sitta och göra ingenting om vi inte var tvungna att lönearbeta, kommer från faktumet att vi idag just tvingas till det, och därför hellre skulle sitta och inte göra något alls. Vår motivation kortsluts av systemet, inte av basinkomsten.

Och här är det viktigt att förstå arbetets karaktär i dagens samhälle. De som menar att produktiviteten skenar iväg, och att vi producerar saker för produktionens skull och inte för behoven har helt rätt. De som pekar på automatiseringstrender har också rätt. Men automatisering är något som skett i hundratals år. Skrå efter skrå tillintetgjordes på 17- och 1800-talet när maskiner drivna av elektricitet och ångkraft kunde ersätta hantverk. Hittills har kapitalismen alltid kunnat lösa upp den här motsättningen och hitta nya vägar och marknader för lönearbete.

När det tog stopp rent geografiskt med en i det närmaste fullbordad imperialism och kolonialism, där nästan hela världen på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, ingår i förhållandet arbete-kapital, kunde kapitalismen utvecklas genom nya former av arbete. Kapitalismens tillintetgörande av tidigare sociala band som knöt oss till människor, platser och gemenskaper har nu gett vika för ett omformande av de nya relationerna den själv givit upphov till.

Den nya kapitalismen använder mänskliga relationer som råmaterial. Serviceyrken, utsuddandet av skiljelinjen mellan arbete och fritid – eller snarare det förras insipprande i det senare – och produktionen av nya relationer, det vill säga en slags bioekonomi, är det senaste sättet att hitta nya vägar ur vad som till synes såg ut som en återvändsgränd. Självklart bygger inte produktionen på våra behov under kapitalismen – den har bara alltid använt dem som en ingrediens. Produktionen under kapitalismen, oavsett form, är sitt eget självändamål eftersom den är drivmedlet för exploatering.

Jag har tidigare skrivit om likheterna mellan gentrifiering och vissa betalningsmodeller för onlinedataspel. Det var i syfte att belysa en av kapitalismens främsta egenheter – en ständig drivkraft att hela tiden söka upp nya platser där den kan omforma mänsklig aktivitet efter sin logik. Det här är så grundläggande, så det nästan inte är någonting kapitalismen gör, utan något den är. Basinkomst kommer inte stoppa den från att fortsätta, och som det numera heter – om du inte betalar för det, så är det du som är produkten. Det är alltså nästan något vi kan räkna med, att en eventuell basinkomst under fortsatt kapitalistisk dynamik kommer leda till försök att skörda människors relationer och aktiviteter för den kapitalistiska dynamikens syften på alla sätt det går.

Men varken automatiseringen eller den absurda motsättning mellan våra faktiska behov och exponentiellt ökande produktion av sånt vi inte behöver är nödvändigtvis tecken på att någonting håller på att gå sönder i grunden. Det är fullt möjligt att tänka sig en fortsatt kapitalism under en ny konfiguration. Och vi kan redan se konturerna av hur denna skulle kunna se ut. I takt med att gapet mellan produktion och verkliga behov vidgas, antar lönearbetet också återigen en alltmer disciplinerande funktion. Det viktiga är inte nödvändigtvis vad – om något – som produceras, utan att människor underkastar sig en uppsättning förhållanden som formar och begränsar dem fysiskt och psykiskt. Produktionen antar på så sätt alltmer karaktären av produktion av kontroll.

Ett möjligt nästa steg i den här utvecklingen är att produktionen av kontroll alltmer blir en angelägenhet mellan medborgare och stat. Många av oss gör redan meningslösa uppgifter – en behöver inte ens läsa något av David Graeber eller Roland Paulsen för att tydligt se detta – så steget är egentligen litet till att kringgå mellanhanden och etablera en mer direkt modell av social kontroll, en där vi är direkt beroende av staten. Här kan basinkomst tjäna som katalysatorn för en sådan omvandling, en omvandling som i sina värsta scenarion har tydliga fascistiska förtecken.

Låter det långsökt? Låt oss titta på upptrappningen till de amerikanska primärvalen. En av de kandidater som från Demokraternas sida tänkt utmana om presidentposten 2020 är Andrew Yang, en New York-baserad entreprenör, som tagen ur den tekno-optimistiska kalifornska ideologin, och en stark förespråkare för basinkomst. Ganska snabbt stod det klart att Yang blivit en favorit i den amerikanska Alt-Right-rörelsen, och många människor i rörelsen som tidigare stöttat Trump, men blivit delvis desillusionerade, har hoppat på tåget och joinat ”The Yang Gang”. Den ytliga förklaringen är att de anser att allt håller på att gå åt helvete, och om det gör det kan de lika gärna sitta hemma med basinkomst. Men det finns också en djupare och farligare tråd här.

Vad som lockar delar av den amerikanska extremhögern till en kandidat som Yang, är, förutom en essentialistisk fetisch av asiater, också idén om att överföra mer makt till staten. Makt att disciplinera människor på det sättet som de idag i mångt och mycket disciplineras av lönearbetet på ett något mer diffust sätt. Det handlar också om något som i en synonym till termen basinkomst gömmer sig i öppen dager: medborgarlön. Vem får den? Endast medborgare så klart, och på så sätt kan en helt ny front öppnas mot alla ”illegala” invandrare i ett givet land.

Ju närmare partier från extremhögern kryper makten, desto mer lockande blir förstås en sådan idé. Det är svårt att inte rysa vid tanken på ett samhälle där en stor procent av människor är helt beroende av en basinkomst från staten, samtidigt som ett parti som, säg, Sverigedemokraterna sitter vid makten, och diskussionen om vem som egentligen är svensk antar närmast existentiella proportioner.

Det här är en möjlighet som vi inte bör ta lätt på. Det är inte på något sätt givet att en fascistisk utopi skulle bli utgången av införandet av basinkomst, men de oroväckande signalerna och tendenserna finns där. Framför allt måste vi bestämt sätta ner foten och avfärda varianter av argumentationen för basinkomst som överhuvudtaget inte bygger någon reell organisatorisk makt eller gräsrotsorganisering, utan bara avser utöva politiska påtryckningar tills någon kandidat genomför projektet ovanifrån. En basinkomst kombinerat med en svag organiseringsgrad är det sämsta tänkbara scenariot.

Vad som kan visa sig vara lika illa är om den skenbara motsättningen mellan en slags vänsterorienterad och en högerorienterad basinkomst i själva verket landar i en synergi mellan de två. Peter Gelderloos skriver exempelvis i en aktuell text att:

Basinkomst istället för välfärd kan rättfärdigas både med retorik om social rättvisa och retorik om att begränsa statlig byråkrati. Sådana sammanfallande intressen ökar möjligheten för en ny slags politisk konsensus. Industrins förespråkare för basinkomst – och dessa blir allt fler – kan använda antikapitalistisk kritik av fattigdom och ojämlikhet för att mana regeringar att investera i exakt de former av social finansiering och socialt ingenjörskap som kommer att lindra de problem som dessa företag och industrier själva orsakar, och samtidigt upprätthålla en konsumentbas som kommer kunna fortsätta köpa deras produkter.

Det här är ett annat problem med en del diskussioner kring basinkomst: Det kan tendera att vara ännu ett i raden (tänk Tobinskatt, klimatnödläge, osv) av recept för att lösa systemets problem inom systemets ramar – ett sätt att rädda staten och kapitalismen från sig själva. Sådana förslags styrka är att de kan verka vara mer realistiska än mer radikala mål och medel – det är ju inte svårt att tänka sig dem implementerade.

Men det här är ett sken på vilket vår ideologiska verklighet kastar en väldigt lång skugga. På ett liknande sätt är det möjligt att föreställa sig en människa lika stor som hela jordklotet, men det är omöjligt att föreställa sig en färg som en inte har sett. Det förra är dock objektivt omöjligt, medan det är ett faktum att det finns färger som det mänskliga ögat inte kan se. Förslagens realistiska grund är därför enbart skenbar, grundad på en ideologi som tar staten och kapitalismen för givna. Även paradoxala ansatser som att skapa rättvisa eller hållbarhet inom ett inneboende orättvist och ohållbart system kan verka realistiska när alternativen inte ens är tänkbara.

Jag är personligen av åsikten att det inte är vår uppgift att försöka rädda kapitalismen, eller ens välfärdsstaten, utan att fokus bör ligga på att bygga upp sätt på vilka vi i allt större utsträckning kan ta hand om varandra utanför ramarna för dessa institutioner, samtidigt som vi bygger organisatorisk styrka. Ofta kommer detta sammanfalla med att försvara delar av det som tidigare generationer kämpat till sig – och det är bara bra. Men det är vår självorganisering som behöver vara grunden vi står på.

Därmed inte sagt att en basinkomst inte skulle kunna utgöra en komponent av en framtid som inte är alltigenom dystopisk, men att börja med att försöka göra basinkomst till en verklighet är att börja i fel ände, samtidigt som det finns fler fallgropar kring idén än vad det först kan verka.

Inlägget Basinkomst som fascistisk utopi dök först upp på anarkism.info.

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

***

Det finns en viss typ av socialister som påminner mig om vägplanerare.

I åratal har forskning visat att fler körbanor på motorvägar inte minskar trängseln i trafiken. Det här går på tvärs med vad som intuitivt verkar rimligt: fler körfält betyder ju att det finns mer utrymme att köra på! Men empiriska studier har tydligt visat att resultatet snarare är att trafiken ökar och fyller den utökade kapaciteten, i vad som kallas för inducerad efterfrågan.

Om du pressar en företrädare för DOT [US Department of Transportation – ungefär en motsvarighet till transportstyrelsen] eller en vägplanerare om det här så kommer de att nicka allvarligt och erkänna att det krävs en fundamental omvärdering på detta område. Men det är nästan omöjligt att hitta dessa insikter införlivade i faktiskt planeringsarbete, vilket är en till synes permanent blind fläck som hålls på plats av en kombination av politik och organisatorisk tröghet. Eller som en stadsplanerare säger till Arthur Dent på de inledande sidorna av Liftarens guide till galaxen, ”Det är en förbifartsled. Man måste bygga förbifartsleder”.

På ett liknande sätt har de senaste århundradena försett oss med otaliga praktiska exempel på hur hopplöst det är att försöka uppnå socialism genom parlamentariska val. Men av växlande anledningar så rubbas för det mesta inte den uppfattning som blivit allmängods bland många socialister – den att vi rör oss närmare socialismen genom att hjälpa socialister att ta makten inom den kapitalistiska staten – inte ens när de tvingas erkänna alla de historiska misslyckanden som reser sig likt ett berg bakom oss.

Det senaste lockropet från den parlamentariska vänstern kommer från förväntat håll, Jacobin Magazine, men från en något otippad källa: Nathan J. Robinson, Current Affairs grundare och uttalad frihetlig socialist.

I sin text ”En socialist i varje distrikt” uppmanar Robinson till socialistiska valkampanjer på den parlamentariska politikens alla nivåer, en slags röd version av den förre ordföranden för Demokraternas Nationella Kommitté (DNC), Howard Deans ”de 50 staternas strategi”. Robinson skriver:

En demokratisk socialistisk president behöver en rörelse i ryggen. Den behöver också en kongress som är så långt åt vänster som möjligt. Därför behöver vi staka ut ambitiösa mål för 2020, om vi vill att ett eventuellt presidentskap för Sanders ska vara framgångsrikt: Det får inte finnas något val, på någon nivå, utan en socialistisk kandidat som ställer upp.

Varenda ett av underhusets säten. Varenda en av de 33 öppna platserna i senaten. Så många av de 50 guvernörerna och 7383 lagstiftarna på delstatsnivå som möjligt. […] Vart det än finns politisk makt som kan bestridas demokratiskt, så bör en socialist finnas som ett alternativ.

Ett av den frihetliga socialismens definierande attribut är dess förkastande av både Leninistiska förtruppspartier och socialdemokratins eller den demokratiska socialismens parlamentariska gradualism. Att uppmuntra socialister att på stor skala engagera sig i parlamentariska kampanjer är, för att uttrycka det milt, okaraktäristiskt för den politiska tradition som Robinson sällar sig till.

Robinsons huvudargument är att socialistiska idéer är populärare och mer spridda än någonsin tidigare, att det är omöjligt att på förhand veta vilka politiska positioner som går att vinna, och att även kampanjer som misslyckas är värdefulla verktyg för utbildning. I en eller annan tappning har det argument som Robinson framför sedan länge vederlagts, bland annat nyligen i texten ”The Lure of Elections” skriven av medlemmar i Black Rose/Rosa Negra Anarchist Federation.

Socialister som försöker gripa statsmakten sågar av den gren de sitter på. Socialistiska parlamentariska kampanjer har en parasitär och i slutändan destruktiv relation till de arbetarklassrörelser som de behöver för sitt momentum. Miterrand i Frankrike, Papandreou och Syriza i Grekland, Ortega i Nicaragua, Allende i Chile: socialister som når maktens finrum måste antingen böja sig för kapitalets diktat eller bli bortplockade. Det här händer också ständigt på lokal nivå, inklusive Bernie Sanders tid som borgmästare i Burlington, Vermont, som präglades av en ”pragmatiskt” reträtt från hans uppmärksammade kampanjlöfte om att stoppa privatiseringen av stadens sjönära områden. Samtidigt innebär detta dränerande av sociala rörelsers energi och deltagare, och dess omdirigering till valkampanjer och statsapparaten, att den enda riktiga motvikten till kapitalet – en organiserad arbetarklass – förlorar sitt oberoende och sin förmåga att tydligt se stridslinjerna i försöken att flytta fram sina positioner. (Det har länge varit allmänt känt att det bästa sättet att påföra nyliberalism och åtstramningar med så lite motstånd som möjligt är att låta socialdemokrater och andra vänsterpartier vara de som gör det.) Och som vi ser överallt i Europa och i länder som Brasilien och Venezuela, så leder den parlamentariska vänsterns oundvikliga stagnation till att röda mattan rullas ut för reaktionära krafter.

För att parafrasera Rudolf Rocker; invalda socialister har inte inneburit att den socialistiska rörelsen fått fotfäste i den kapitalistiska staten, utan att den kapitalistiska staten har fått fotfäste i den socialistiska rörelsen.

Mycket avlopp, lite socialism

Något jag framför allt skulle vilja diskutera är Robinsons nostalgiska åkallande av socialistiska politiker från den amerikanska historien. Han skriver:

Socialister har lyckas parlamentariskt förr. Det fanns en gång i tiden ett tusental invalda socialister. Socialister på delstatsnivå lade fram lagförslag som gick igenom. Milwaukees socialistiske borgmästare satt på sin post i tjugofyra år. Wall Street Journal har just publicerat en fascinerande diskussion om socialistiska kongressledamöter i USA, från Vito Marcantonio till Ron Dellums. Det är anmärkningsvärt att se landets främsta affärstidning erkänna att ”socialister inte är några främlingar i Kongressen.”

Parlamentariska kampanjer på lokalnivå kallas ofta för ”avloppssocialism”, ett erkännande av det faktum att lokalpolitikers och borgmästares politiska gärning har mer att göra med infrastruktur än, säg, sätta åt rika och uppmuntra arbetare att ta över fabriker. Faktum är att det fanns så lite subversivt innehåll i de parlamentariska socialisternas agendor att många av deras idéer lånades i sin helhet av deras liberala konkurrenter (det mest kända fallet är Roosevelt’s Nya Giv). De praktiska nödvändigheter som följer av att regera inom ramarna för den kapitalistiska staten betydde att mycket av den radikalitet som burit fram dessa politiker till makten helt enkelt övergavs, och det bästa som invalda socialister och deras väljarbas kunde hoppas på var en vänligare och mer kompetent förvaltning av kapitalismen. Och det är en uppgift som en inte behöver rösta fram socialister för att utföra.

Under den tid i början av nittonhundratalet då amerikanska socialister upplevde höjdpunkten av sina parlamentariska framgångar fanns det, precis som idag, också frihetliga socialister. Men istället för att samla pengar och röster för socialistiska politiker, kritiserade Robinsons politiska föregångare denna praktik som en kontraproduktiv distraktion från den helt oumbärliga uppgiften att organisera arbetarklassen.

En av de första ”avloppssocialisterna” var Emil Seidel, vald till borgmästare för Milwaukee 1910, och vald till Eugene Debs medkandidat inför den sistnämndes presidentvalkampanj 1912. Samtidigt som Socialistiska Partiets Viktor Berger valdes till Kongressen, blev Milwaukee ett sorts Mecka för aspirerande socialistiska politiker över hela landet. Trots Seidels kändisstatus, undkom hans tydligt icke-socialistiska mandatperiod inte uppmärksamhet från den tidens mest framstående frihetligt socialistiska tidskrift, Mother Earth. I sitt majnummer 1910 listar H. Kelly först Milwaukees socialistiska politikers nyckelfrågor – allt från billigare bensin och spårvagnsavgifter till sänkta priser på bränsle för uppvärmning av hus – för att därefter konstatera att ”Ingen av dessa reformer, utlovade av Milwaukees socialdemokratiska administration, är förkastlig för borgarklassen”. Det är värt att citera Kellys analys utförligt, eftersom den är applicerbar långt bortom Milwaukee:

Det kan inte poängteras nog att det inte är anarkisters eller socialisters sak att administrera den borgerliga statsapparaten mer effektivt. Deras uppgift är istället att förstöra kapitalismen, och på detta systems ruiner grunda den fria kommunen eller det socialistiska samväldet. Parlamentarisk politik kommer inte, för att den kan helt enkelt inte, åstadkomma förändring i grundläggande frågor, och om ”Segern i Milwaukee” spred sig till alla amerikanska städer, så skulle frågan om kapitalismen fortfarande vara obesvarad, såvida inte de exploaterade själva reste sig i revolt mot sina förtryckare och tog kontroll över land, järnvägar, fabriker, o.s.v.

[…]

En av de reformer som borgmästare Seidel genomförde omedelbart efter att han tog makten kommer att intressera socialister över hela världen. Han utökade arbetstiden för offentligt anställda från sex till åtta timmar om dagen. Varenda kapitalistisk tidning i landet har applåderat denna ”socialistiska reform”, och det med rätta, då det handlar om ”effektiv förvaltning” med eftertryck, och har utan tvekan fört oss flera steg närmare det kooperativa samväldet. Dessutom är reformen trogen partiets plattform, som kräver åtta timmars arbetsdag, tydligen även när det innebär att timmarna ökar istället för att minska.

Året därpå fällde Emma Goldman, med sin karaktäristiska sarkasm, en snarlik kommentar när hon rapporterade om sina resor i Mellanvästern:

Allvarligt talat, har något alls förändrats med denna socialistiska regims maktövertagande? Ja, borgmästare Seidel har förklarat att det enda sättet att hjälpa de 25 000 arbetslösa i Milwaukee är att sänka stadens offentliganställdas löner. Verkligen? Alla offentliganställda, inklusive borgmästaren Seidel, kongressledamot Berger, och resten av deras stab? Nejdå. Ingen sådan klassmedvetenhet till de egna. Med offentliganställda avses endast tvådollarskräken. Inte förväntas väl våra Seidels och Genossens att dela sina hårt förvärvade tusenlappar med urfattiga arbetare. De senare får svälta tills ekonomisk determinism levererat hela statsmaskineriet i socialistiska politikers händer.

Allt detta förutsätter dessutom att socialister tillåts ställa upp i val och ta makten om de vinner. Nittonhundratalets första hälft visar hur lätt socialister även på lokal nivå kan kastas ut från de ämbeten de spenderat stora resurser på att vinna. Exempelvis:

¤ I januari 1919 stoppades alla fem socialistiska delegater i delstaten New York från att tillträda ämbeten som de hade vunnit. Omröstningen enade både republikaner och demokrater och var i det närmaste enhällig, 140-6. Det är värt att notera att socialisterna inte svarade med att kritisera det genomruttna systemet, utan genom att hävda att de själva skulle vara bättre förvaltare av den kapitalistiska staten, där en av det socialistiska partiets ledare hävdade att ”detta kommer att klargöra skiljelinjen mellan å ena sidan de Republikanska och Demokratiska partierna som representerar godtycklig laglöshet, och det Socialistiska Partiet, som står för demokratiskt och representativt regerande.”

¤ Samma år stoppades det Socialistiska Partiets Viktor Berger från att återta sin plats i kongressen då han med hjälp av den så kallade spionerilagen [Espionage Act] hade dömts för sina offentliga tal mot kriget. Sedan han avstängts hölls nyval för den tomma plats som han lämnade efter sig – ett nyval som Berger vann igen – varefter han återigen förvägrades att ta platsen av kongressen, vilket medförde att hans plats förblev tom fram till 1921. (Inte förrän Högsta Domstolen avslog domen, vilket lämpligt nog skedde efter att Första Världskriget slutat, kunde Berger återta sin plats i kongressen efter att ännu en gång vunnit val 1922.)

¤ 1947 avskaffades proportionell representation i New York City, helt och hållet på grund av en skrämselkampanj – ledd av Demokraterna – kring faktumet att alltfler radikala ledamöter riskerade att väljas.

Den här typen av processuellt fiffel är fortfarande möjligt om individuella politiker eller partier skulle bli ett störningsmoment. På 00-talet, när Demokraterna i Maine fick se en första invald politiker från Gröna Partiet, så valde de att dra om valdistrikten istället för att samarbeta med honom. I Burlington, Vermont, samarbetade Republikaner och Demokrater för att avskaffa systemet med alternativröstning eftersom en kandidat från Progressiva Partiet vann flera borgmästarval.

Vi bör också hysa viss misstänksamhet mot idén att socialistiska valkampanjer skulle vara, som Robinson uttrycker det, ”utbildningsverktyg”, som utvidgar debatten vänsterut. Historien är full av vänsterkandidater och politiker som när det verkligen gällde stramade åt och begränsade spektrumet av godtagbara vänsteråsikter. I maj 1968 var det franska Socialistiska Partiets François Mitterand som fördömde de unga arbetare som revolterade i Paris och på andra håll, och hävdade att de vilseletts av ”en blandning av ytlig Marxism [och] ett hopkok av förvirrade idéer”. Det var Jean Quan som efter en kampanj där hon betonade sitt fackliga arbete och sin bakgrund som vänsteraktivist, när valsegern väl var i hamn skickade hundratals poliser för att med våld kväva Occupy Oakland 2011. I själva verket visar rörelser som just Occupy Wall Street och Black Lives Matter hur kraftigt vi kan förändra opinionen och det politiska medvetandet genom sociala rörelser, samtidigt som vi står emot inbrytningar från institutionaliserad vänster.

H. Kellys artikel från 1910 i Mother Earth avslutas med en jämförelse mellan resultatet av de röster som gjort sig hörda i Milwaukee och Philadelphia. Medan rösterna i Milwuakee tillhörde medborgare som skickade en handfull socialister till stadshuset, så kom rösterna i Philly från arbetare på företaget Philadelphia Rapid Transit Company. Den omröstningen engagerade tusentals arbetare för en strejk som snart förvandlades till en generalstrejk som omfattade hela staden, vilket ledde till avsevärda löneökningar för transportarbetare i regionen och formade områdets arbetarpolitik för det närmaste decenniet. Kelly uttrycker det träffande:

Den socialistiska administrationen i Miluwakee har efter 25 års agitation lyckats höja antalet timmar som arbetarna tvingas arbeta, medan strejken i Philadelphia höjde lönerna.

När de konfronteras med socialistiska politikers ständiga misslyckanden tenderar parlamentarismens förespråkare att antingen karaktärisera dem som beklagliga olyckor eller bittert förräderi. Men precis som vägplaneraren, som känner till bevisen och ändå hoppas att ännu en fil kanske löser det hela, så vägrar de inse att problemet är av en systemisk och strukturell art.

Att förstå frihetlig socialism

Vad betyder detta för Nathan Robinson och hans märkliga pro-parlamentariska variant av frihetlig socialism? Han utvecklar sitt resonemang kring termen i en text om Noam Chomsky:

Frihetlig socialism ter sig för mig som en vacker filosofi. Den förkastar både ’misär grundad i ekonomisk exploatering” och ’misär grundad i stalinistisk totalitarism’, och betonar att problemet är misären i sig, oavsett källa. Det är ett väldigt enkelt koncept, men det är lätt att missa på grund av ett slags binärt tänkande som ställer ’kommunism’ mot ’kapitalism’. På detta sättet utmålas motståndare av kapitalismen som nödvändigtvis försvarare av de mest brutala socialistiska regimer. Men varje gång sådana regimer kommer till makten, brukar frihetliga socialister vara bland de första att påkalla deras hyckleri. (Sådana människor brukar också vara bland de första som likvideras.)

Robinson verkar avsiktligt undvika den frihetliga socialismens motstånd mot socialdemokrati, då han på annat håll skrivit att han ”är en pragmatisk [socialist], som drömmer om ett statslöst samhälle men tror att en förnuftig regering vägledd av socialistiska principer om ekonomisk demokrati duger gott på kort sikt.”

”Pragmatism” är ett uttryck som nästan enbart används för att slå vänsterut och försöka begränsa de tänkbara utsikterna, så låt oss för våra syften frigöra termen från detta bagage och förstå pragmatism som helt enkelt användandet av de bäst fungerande metoderna för att nå delmål på vägen mot ett större mål. Då framstår de frihetligt socialistiska teorierna om hur förändring kan uppnås i dagens samhälle (det Robinson avser med ”på kort sikt”) som betydligt mer pragmatiska än sådana baserade på valkampanjer för socialister. Frihetliga socialister menar generellt sett att det är maktbalansen mellan klasserna, och inte sammansättningen av den politiska klassen, som avgör utfallen för stiftandet av nya lagar och policys under en kapitalistisk stat. Om vi vill vinna gynnsamma reformer, så behöver vi rubba maktbalansen genom bred folklig organisering och mobilisering, oavsett vem som är vid makten. (En ny våg av mer vänsterinriktade politiker är ofta en eftersläpande indikator: ett resultat av förändrad maktbalans, inte dess orsak.)

För att uttrycka det med Errico Malatestas ord, så ”kommer vi att motta eller vinna alla möjliga reformer med samma glöd med vilken en sliter ockuperat territorium från fiendens grepp.” Tanken att vi behöver en plats vid kapitalets bord för att kunna göra detta är ett fundamentalt misstag, och vi behöver inte gå tillbaka särskilt långt för att hitta bevis för detta.

Senast för en månad sedan avbröts de amerikanska federala myndigheternas nedstängning, och det inte av Demokraterna, kongressens progressiva falang, eller ens Bernie och Oscasio-Cortez: det var rörelsen av vilda strejker som spred sig bland federala arbetare och närliggande industrier – kanske framför allt arbetare vid flygbolag som de i Association of Flight Attendants. På ett liknande sätt stoppades Trumps första reseförbud i stor utsträckning tack vare utbredd direkt aktion som allvarligt störde flygplatser runtom landet. Och för bara några dagar sedan stoppade en lärarstrejk som omfattade hela West Virginia på bara några timmar ett lagförslag som skulle underminera delstatens offentliga utbildningssystem. Denna strejk ägde rum nästan exakt ett år efter att samma lärare och andra arbetare på skolorna organiserat en strejk som gav dem förbättrade villkor och blev gnistan som inspirerade en hel våg av lärarstrejker runtom i landet, både i delstater kontrollerade av Demokrater och Republikaner – en våg som alltjämt fortsätter.

Robinson har helt rätt att hans politiska övertygelse inte medför en skyldighet att på något sätt ursäkta för auktoritära stater under socialismens förtecken. Men om han insisterar på vad som i praktiken utgör socialdemokratiska strategier så behöver han däremot redogöra för dess brott och misslyckanden, inklusive:

¤ De ofantliga mängder av stulna resurser, miljoner av exploaterade människor långt bort, och alla fossilbränslen som bidrog till de vinster vilka utgjorde den skattebas som fick välfärdsstaten att ticka.

¤ Den historiskt villkorade, skakiga och korrupta basen för dess framgångar (världsekonomins specifika sammansättning, storleken och stridbarheten hos arbetar- såväl som andra rörelser, det underliggande hotet från Sovjetunionen, och den kapitalistiska klassens tillfälliga medgörlighet); och

¤ Dess glidning mot nyliberala åtstramningar överallt, inklusive Bernie Sanders älskade Skandinavien, vilket bäddat den politiska terrängen för extremhögern

Vad som är ännu mer besvärligt för folk som Robinson är att de därefter också behöver förklara varför det hela, denna gången, på något sätt skulle vara annorlunda. Det finns ingen anledning att tro att en socialdemokratisk strategi ens ska ge den ”förnuftiga regering” som han hoppas ska kunna ta oss igenom vår nuvarande situation, och all anledning att tro att en sådan strategi kommer att sabotera basen för positiva reformer här och nu och samtidigt ta oss ännu längre ifrån den brytning med kapitalismen som är helt nödvändig för mänskligheten.

På 1930-talet bevittnade Rudolf Rocker med egna ögon de parlamentariska socialisternas fullständiga misslyckande, inklusive sådana jättar som Tysklands SDP: I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

Men det är inte heller allt: Inte nog med att politisk socialism inte kunde uppbåda någon som helst ansträngning i riktning mot socialism, den hade inte ens den moraliska styrkan att hålla fast vid de framsteg som borgerlig demokrati och liberalism representerade, och överlämnade landet utan något som helst motstånd i händerna på fascismen, som slog hela arbetarrörelsen i bitar i ett enda slag.

Att motstå det falska löfte som ett övertagande av statsapparaten utgör är en livsviktig nödvändighet. Vi har inte råd att upprepa nittonhundratalets misstag, som lämnade en fåra av socialismen grundstött på nyliberalismens stränder och en annan fast besluten att omstöpa staten till att spela rollen som den allomfattande auktoritära kapitalisten.

Istället för ”en socialist på varje ämbete,” så är en mycket mer intressant och brådskande tanke en fackförening på varje arbetsplats (och i varje fängelse!). En hyresgästförening i varje bostadshus. Ett studentfack på varje skola. Ett lokalråd i varje arbetarklasskvarter. Det är det här som är byggstenarna som behövs för att vinna segrar idag, och grunden för ett framtida samhälle bortom kapitalismen och staten.

Det kommer alltid att finnas liberaler som gladeligen ställer upp som politiker och ämbetsmän från vilka vi kan vinna eftergifter. Men medan sådana opportunister är givna, så är en organiserad och stridbar arbetarklass långt ifrån en självklarhet. Det är upp till oss alla att förverkliga detta.

Inlägget Socialistiska politiker kommer inte att rädda oss dök först upp på anarkism.info.

1) Demonstrationsrätten på allmän plats är grundlagsskyddad, även om inget tillstånd finns. Det är inte brottsligt att bara delta i en demo, även om den saknar tillstånd. (RF 2 kap 1 §)

2) Polisen har bara rätt att begränsa, bryta upp eller flytta en demo p.g.a. ordning och säkerhet eller ”farsot” (torde vara tillämpbart på nassar…). (RF 2 kap 24 §)

3) Det finns en juridisk skyldighet att söka tillstånd för demonstrationer, och arrangören av en olaglig demo kan bli dömd för brott mot Ordningslagen (2 kap 4 §). Det är dock mycket ovanligt, och nassarna verkar alltid komma undan med det… Det händer ändå ibland att aktivister döms för att ha arrangerat en otillåten demo, jag känner till åtminstone ett par fall från de senaste åren. Om en vill undvika detta är det lämpligt att se till att en demonstration inte har någon som pekas ut eller tar på sig ansvaret som arrangör/er.

4) Bortsett från den etiska och politiska frågan om det är bra att be en väpnad organisation som skyddar den rådande ordningen om lov att få demonstrera, kan det finnas andra problem med att söka tillstånd. Det kostar 250 kr och snuten anger en handläggningstid på en till två veckor, vilket i vissa lägen kan göra att momentum är förlorat. Arrangörerna kan då också hållas ansvariga, och inte minst ges en möjlighet till spökena att jiddra om de ogillar demon, genom att ge tillståndet sent, tilldela en olämplig plats, eller styra och ställa på andra sätt.

5) Om det blir stökigt, vilket just nu i Sverige är ovanligt, ändras förutsättningarna. Att springa med en folkmassa kan t.ex. stämplas som våldsamt upplopp, även om en inte t.ex. kastar något. Om en grupp uppfattas störa den allmänna ordningen kan polisen befalla gruppen att skingras, och den som då inte lyder riskerar att bli dömd för ”ohörsamhet mot ordningsmakten” (ett lindrigt brott). Risken för polisvåld ökar också så fort situationen blir oförutsägbar eller svår för aktörer att kontrollera (även om demon är ickevåldslig.) I en sån situation är du inte säker även om du själv är passiv. Är du inte beredd att ta risken eller är oförmögen att bedöma situationen kan det vara bra att om möjligt röra sig i periferin och se till att du har enkla flyktmöjligheter.

6) Det är i grundläget inte förbjudet att vara maskerad på demonstrationer. Det krävs att polisen bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs.

7) En kan bli omhändertagen, bortkörd eller inlåst i max 6 timmar (i normalfallet) om en enligt PL (Polislagens) 13 § ”stör den allmänna ordningen”. Detta är i praktiken en godtycklig gummiparagraf som inte sällan används (mot lagen) som bestraffning mot den som inte uppfattas tillräckligt underdånig.

8) Du har ingen skyldighet att legitimera dig vid en demo om du inte är misstänkt för brott. Detta kringgås på rutin genom att polisen säger ”du kanske är efterlyst”, så lämna legget (och tågbiljetter, bibliotekskort m.m.) hemma om du inte vill bli registrerad.

9) Polisen har ingen allmän rätt att visitera dig, men får göra det för att identifiera dig eller hitta vapen om du är gripen eller omhändertagen.

10) Polisen följer ofta inte lagen, men de vill samtidigt spara energi och inte strula i onödan, och börjar inte sällan med en vänlig ton. Att visa att en kan sina rättigheter kan ibland räcka för att de inte ska orka. Men de är inte där för din skull, all info som framkommer kan vändas mot dig, och så fort underdånigheten inte är på plats finns risken att våld och hotfullhet kommer fram. Det är vanligt att polisen använder mer våld än vad lagen tillåter, och det finns en stor tolerans för ”övervåld” och för polisen att gå utanför lagens ramar. Polisen ljuger också systematiskt, så lita aldrig på en polis, och minimera det du säger så mycket som situationen tillåter! 

11) Att något är straffbart betyder inte att du behöver bli straffad. Endast en liten, liten del av alla ”brott” som begås leder till fällande dom. Så ha koll på risker, men var inte för ängslig.

12) Det är en beprövad praktik att arbeta med ”vängrupper” vid demonstrationer där det föreligger risker. En ”vängrupp” är 2-5 personer som litar på varandra och backar varandra innan, under och efter en demo/aktion. De kan bygga på existerande relationer och nätverk, eller skapas i samband med en demo/aktion.

Lycka till, gatorna tillhör oss! Vi ses där ute!

Läs mer:

Aktivistens lagbok, Åsa Ågren, Federativs 2012.

Snutkoll.se (hemsida + Facebook)

”Haffakort”

Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning

Inlägget Tillstånd att demonstrera? 12 tips till den demosugna. dök först upp på anarkism.info.

En annan sak som varit tydlig under hela konflikten är hur högerns retorik, i allt från kommentarsfält till tidningsartiklar och pressreleaser, varit en spegling av ett mer generellt ideologiskt mönster – ett mönster som på ytan verkar vara fullt av självmotsägelser. Under hela konflikten har vi bland annat fått höra att hamnarbetarna är bortskämda, med skyhöga löner, och att det egentligen är synd om en helt annan grupp – exempelvis sjuksköterskor. Inte för att hamnkonflikten egentligen handlade om löner, eller att lönerna skulle vara så höga som propagandan gör gällande, eller att någon av dessa högerivrare någonsin skulle få för sig att backa en sjuksköterskestrejk, förstås.

Högern, som vanligtvis brukar försvara skyhöga vd-löner eller kapitalvinster, och beklaga sig över den rådande jantelagen i Sverige, börjar plötsligt skrika om ekonomiska orättvisor. Det är uppenbart att det måste ligga något helt annat till grund för detta. För om sjuksköterskorna strejkat, så hade högern pekat på en ännu mer utsatt grupp, och så nästa, och nästa, tills vi kommer till människor i stånd att dö av svält eller sjukdomar i någon krigshärd. Det är alltid nån som har det sämre, alla ska ha det skit, minsann, så håll käften, sluta klaga, och rätta dig i ledet!

Men låter inte det här lite märkligt? Högern framställer ju ofta kampen med vänstern som en kamp mellan individualism och kollektivism. Mellan individuell frihet och kollektivt förtryck, eller åtminstone förmynderi. Då borde väl hamnarbetarna, med de framdrömda lönerna, ses som entreprenörshjältar som kämpar för sin sak? Hur kommer det sig att chefer, direktörer och kapitalister ”förtjänat” sina förmögenheter genom ”hårt arbete”, ”innovation” eller sin egen oumbärlighet, men hamnarbetarna som vill förbättra sina villkor är bortskämda?

Ju mer vi granskar den här motsägelsefulla retoriken desto konstigare blir det. Ett ganska populärt nytt högeruttryck är ”snöflinga”. Det används som en förolämpning och diskussionsdödare så fort någon uttrycker en preferens som avviker från samhällsnormen – vare sig det gäller personliga pronomen, sexuell läggning, sexism i dataspel, antirasism, tryggare rum, eller något annat. Att håna människor för att de tror att de är unika individer som bejakar sin eller andras rätt till individualitet, är tätt förknippat med den högerkonservativa viljan att bevara samhället precis som det är – eller till och med vrida tillbaka klockan till någon mytisk perfekt svunnen tid. Och den som vill bevara måste jaga de som försöker avvika.

På samma sätt ska kvinnor inte ha kontroll över sina kroppar, med så stränga abortlagar som möjligt, och så ska de antingen tvingas på eller tvingas av olika klädesplagg. Det är inte lite ironiskt att de högerfolk som ropar högst om att alla kvinnor måste ta av sig slöjor, antagligen skulle få hjärtklappning om västerländska kvinnor ville dra runt på stan eller i badhuset i bar överkropp. För så är det ju – högern vill inte att kvinnor ska få göra som de själva vill, utan att kvinnor följer de (patriarkala) normer som högern tycker gäller. Därmed ska slöjan av, för att dölja håret är förtryck, men brösten på kvinnligt kodade kroppar måste skylas och censureras, för allt annat är oanständigt. Det är lätt att tänka sig otaliga ursprungsfolk, i alla fall de som undgått att krossas av västerländsk kulturimperialism, som bara skulle garva åt eländet.

När det gäller skola är det likadant. Det ska, precis som i förorterna, vara ordning och reda, hårda tag och disciplin – linjer som även de så kallade liberalerna stödjer. Utbildningen syftar främst till att strömlinjeforma, att lära människor att rätta sig i ledet, och producera duktiga arbetare för det kapitalistiska maskineriet eller den statliga byråkratin. Uttrycker någon en vilja att bli konstnär, designer eller något annat ”oproduktivt” så är det för det mesta grund för stor upprördhet. Ofta är detta med att disciplinen blir sitt eget självändamål också helt uppenbart – exempelvis kepsförbud och andra regleringar som bara syftar till att lära ungdomarna vem det är som har makten. Och om de – gud förbjude – börjar tänka fritt och ger sig ut på en klimatstrejk, då ska de bannas för att de ”skolkar”, alternativt avskrivas som styrda av nån hemlig agenda. Det går ju inte ens att föreställa sig att någon individ kan tänka själv!

Det här går igen, igen och igen genom samhället och högerideologin. Så vad är det som händer egentligen? Skulle det inte handla om individuell frihet på högerkanten? För den som godtar att höger-vänsterskalan är detsamma som en skala från individualism till kollektivism blir det väldigt förvirrande. Kanske stämmer inte den här gamla sanningen trots allt? Kan det vara något annat som döljer sig under ytan, som får motsägelserna att klarna? Vi testar: Högerns ideologi handlar i grund och botten inte om individuell frihet, utan social kontroll och auktoritet.

Då blir det fullständigt logiskt att fördöma människor som rör om, men försvara de som redan sitter på makten i samhället, att disciplinera kvinnokroppar, att kontrollera människor genom att upprätta gränser eller murar, och att straffa och förfölja de som avviker från den accepterade normen. Det blir också uppenbart hur den skenbara individualiseringen i samhället är menad att fungera. Vi görs alla till individuella bubblor utan meningsfulla sociala relationer, för att vi då är enklare att kontrollera för staten och kapitalet. Få saker upprör högern så mycket som svårkontrollerade kollektiv eller individer.

Går vi riktigt långt ut på högerkanten blir den här överordnade kontrolltanken helt uppenbar. Bland så kallade högerlibertarianer är det exempelvis inte ovanligt att hänvisa till det tänkta drömsamhället som ”konkurrerande diktatur” – alltså en i princip helt privatiserad stat som ersätts av konkurrerande firmor, med absoluta rättigheter gällande privat egendom där markägarna blir som feodalherrar.

Det här maniska nedtryckande av det som är annorlunda har två komponenter. En är psykologisk, och består helt enkelt av rädslan för det okända. Men forskning visar att människor som möter på ”det okända”, exempelvis i form av andra människor från en annan kultur, ganska snabbt kommer över sådan rädsla. Vad som behövs för att hela tiden återskapa och förstärka detta är därför en annan, högst materiell kompletterande komponent: De som har privilegier, baserat på klass, inkomst, hudfärg, etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionsuppsättning, eller något annat, tenderar generellt att vilja bevara dessa privilegier, både medvetet och undermedvetet.

I slutändan är den här friheten och individualiteten som högern talar om, förutom att den är ett verktyg för kontroll, i praktiken endast förunnad ett fåtal ytterst privilegierade personer, medan alla andra mest ska lyda, och hoppas på att de, likt lottovinnare, ska få chansen att en dag själva bli en av förtryckarna. Om den amerikanska drömmen en gång hade ett uns av verklighetsförankring under efterkrigstiden, så kan det idag sägas att den har landat i en ideologi som, för att parafrasera Orwell, påminner om en stövel som trampar på mänsklighetens ansikte i all evighet, och alla tillfälligt utblottade miljonärer eller för stunden maktlösa presidenter önskar att en dag själva få bli stöveln. Det är en förslavandets ideologi. En ideologi som är både för och mot individen på samma gång. Högern upphöjer den abstrakta individen till skyarna, för att den hatar den verkliga.

Men hur kommer det sig att många människor beter sig på ett sätt som vid en närmare granskning verkar vara som att skjuta sig själv i foten? Varför angripa människor som kämpar för förbättringar under täckmantel av denna ytligt individualistiska högerideologi? Kanske för att samma ideologi gör att de upplever att de inte har någon annanstans att skjuta, samtidigt som de känner sig tvingade att försvara sig på grund av en helt korrekt känsla av att de får det allt sämre.

En stor del av den nyliberala ordningens omorganisering av våra liv bestod i att avpolitisera en rad samhällsfenomen – från oberoende riksbanker till privatiseringar, globaliserade kapitalflöden, och förment neutral byråkratisk förvaltning. När så människor förlorar ett av de få sätt på vilka de kände att de kunde utöva lite inflytande över samhället, så måste de söka nya vägar. Om det inte går att sparka uppåt, så går det ändå fortfarande att sparka neråt – och både politiker och kapital är inte sena med att peka ut lämpliga offer. Offer som i själva verket inte är orsaker, utan symptom.

Det hela kompliceras också av det faktum att det faktiskt blir sämre för många, det är ingen missuppfattning, samtidigt som de stora traditionella krafterna som skulle realisera jämlikhet under de senaste 30 åren mest bara snackat om det samtidigt som de administrerat de nyliberala omorganiseringar och åtstramningar som drivit de ökande ekonomiska och sociala klyftorna. De har tömt ut solidaritetens språk till den grad att det blivit meningslöst och vänts till sin motsats.

Så vad kan vi göra åt det här? Det finns inga enkla svar, men om högerns taktik och ideologi är att göra oss till ensamma individer för att lättare kontrollera oss, så kanske vi behöver börja med att skapa gemensamma sociala sammanhang där vi kan förverkliga vår individuella frihet, och bygga konkret solidaritet istället för att bara snacka om den. Som den där gången när vi stöttade hamnarbetarna och inte bara vann, utan också fick högern att slå bakut och sätta sin ideologi i halsen.

Inlägget Högern hatar individen dök först upp på anarkism.info.

Orden tog världen med storm, och förevigades i en rad tecknade serier samt otaliga empatiutbrott i sociala medier. Varför engagerade en liten robot så mycket folk? Kanske för att så många av oss kunde känna igen oss i den ensamhet, sårbarhet och alienation som det förmänskligade meddelandet förmedlade. För att vi känner oss som små rymdsonder, som desperat försöker skicka signaler till en värld vi upplever vara så avlägsen. Där verkligheten känns främmande, och vår vardag känns overklig. Där vi upplever att varje felsteg kan få oss att falla fritt genom en tidlös rymd, likt goldondern Aniara.

Kanske kan utbrottet också förklaras med att vi sällan känner oss så mänskliga och levande som när vi ser en skymt av oss själva i andra – som när vi känner empati.

***

Det finns många sätt på vilka politik brukar delas upp och kategoriseras. Den trötta höger-vänster skalan känner nog de flesta igen. Till den läggs ibland en annan, så kallad GAL-TAN, där sex kategorier kokats ner till en axel. På ena sidan, grön, alternativ och libertariansk, och på den andra traditionell, auktoritär, nationalistisk. Det finns mycket att säga om de skalorna, men det finns en sak jag tycker de förtiger, en dimension som saknas, även om den i viss mån tangerar en del av axlarna.

Jag kunde länge inte sätta fingret på vad det var, men kände redan tidigt i min medvetna politiska praktik att någonting skavde. Som det oftast är när det gäller utveckling av olika slag så skedde det här ryckigt, eller som Elysee Reclus skulle ha sagt, i form av långsam evolution såväl som plötslig revolution. Ett sådant ögonblick av klarhet var när jag följde en diskussion om tiggeri på ett socialistiskt internetforum. Någon där menade att ge pengar till tiggare inte är socialistisk politik. Det finns förstås en poäng i den här argumentationen, om att allmosor inte löser roten till sociala problem.

Men den här argumentationen gick längre än så. I sin iver att bedriva ”rätt” politik osynliggjordes de individer som sitter där, beroende av just den här hjälpen. Ungefär som när sossar vill förbjuda tiggeri för att ”hjälpa” tiggarna. Detta kan få väldigt allvarliga konsekvenser, speciellt kombinerat med vågen av auktoritära lösningar och regimer runtom i världen, som allt mer lockar även folk till synes på vänsterkanten att argumentera för stängda gränser, fler poliser, och hårdare tag som en lösning på samhällsproblem.

Det finns en tendens att ibland dras med i abstraktioner och i vad som är den rätta teorin eller det korrekta programmet, på ett sätt som upphöjer dessa abstraktioner och politiska linjer över riktiga människor och direkta relationer. Som leder till ett ändamålen-helgar-medlen tänk, inte sällan med åtföljande glorifiering av våld, giljotin/gulagskämt samt en generellt avhumaniserande retorik. Det här händer inte bara i den auktoritära ”partivänstern”, utan tyvärr ibland också i utomparlamentariska kretsar.

Anarkisten Errico Malatesta överraskade en del samtida kamrater när han, då han nåddes av nyheten att kung Umberto år 1900 dödats av en annan anarkist, Gaetano Bresci, beklagade sig över båda männens öde; den ene död, den andre dömd att i bästa fall spendera resten av sitt liv i någon fängelsehåla. Malatesta menade att alla liv som spilldes, utan undantag, var att sörja, men vände sig mot den stora uppståndelsen som en kungs död väckte, jämfört med de många arbetare som gick värre öden till mötes, i gruvor, på slagfält, i sjuksäng eller i fängelser. Malatesta avslutar resonemanget med orden:

Hursomhelst är även kungligt lidande mänskligt lidande, och ska beklagas. Men klagosången förblir meningslös om en inte ser till grundorsakerna och försöker åtgärda dem.

Vad Malatesta visar prov på här är att vi kan vara politiskt radikala utan att avhumanisera någon överhuvudtaget. Jag skulle gå så långt som att hävda att denna vägran att avhumanisera människor är en förutsättning för att alls kunna skapa en på riktigt frigörande politik, och att denna vägran hjälper snarare än stjälper oss när vi försöker göra så.

När meningsmotståndare – oavsett politisk tendens – eller till och med vanliga människor istället blir pjäser att besegra eller kuva för att nå ett högre syfte, faller rörelser offer för sin egen cynism. Det är exempelvis svårt att se leninismen som något annat än ett välvilligt försök att befria människor, men med en total blindhet för sociala hierarkier och med en fullständigt omänsklig opportunism som ett av sina främsta arv. Det är inte lite ironiskt att bolsjevikernas statsmaskineri med tidens gång inte bara tuggade i sig reaktionärer eller politiska motståndare inom arbetarklassen, utan också många av dess mänskliga konstruktörer och förespråkare.

För några år sedan startades det i Spanien ett parti med namnet Podemos. Från början var det ett gräsrotsparti som hämtade mycket av sin styrka från gatuaktivism och sociala rörelser som 15M, men allteftersom valframgångarna kom så började saker förändras. För att vinna val byggde partiet vad som kom att kallas en ”elektoral krigsmaskin”. Bland annat strömlinjeformades och centraliserades partiet. Det som började på gatorna med gräsrotsaktivism avfärdades snart av ledare som Pablo Iglesias med ord som att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn”.

Den som bygger krigsmaskiner rustar för krig, och finns det inga så kommer krigsmaskinen att skapa eller upprätthålla dem för att säkerställa sin egen överlevnad. De som bygger krigsmaskiner gräver därför ner sig i en grop av cynism och falska genvägar, där de ändamål som anses rättfärdiga medlen snart helt glöms bort och ersätts av att medlen blir ett självändamål. Vad vi behöver är därför inte krigsmaskiner.

***

Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert, känd som en av de som populariserade filmrecensioner på TV, beskrev en gång filmer på följande sätt:

Vi föds alla med ett visst bagage. Vi är de vi är: var vi är födda, vilka vi föddes som, hur vi uppfostrades. Vi är liksom fast i den personen, och civilisationens syfte och utvecklingsmål är att förmå att nå ut och känna lite empati med andra människor. Och för mig så är filmer som en empatiskapande maskin. De låter oss förstå en aning bättre om människors olika förhoppningar, strävan, drömmar och rädslor. Det hjälper oss att identifiera oss med människor med vilka vi delar den här resan.

Medier som film, och kultur i allmänhet har en förmåga att nå in i våra hjärtan på ett alldeles speciellt sätt, men Eberts resonemang går att generalisera ännu mer. För att kunna bedriva frigörande politik, behöver vi empatiskapande maskiner. Det finns inget som är så motståndskraftigt mot korruption och cynism som empati. Det finns inget som är så förenande. Utan att låta oss ätas upp av den, kan empatin med hjälp av sådana maskiner också omvandlas till solidaritet – till insikten av det vi har gemensamt och om förståelsen att vi alla gynnas av att tillsammans kämpa för ett bättre samhälle.

Nästan all politisk teori går att korrumpera och vända till sin motsats. Det betyder inte att vi ska förkasta teori och analys, men att dessa inte kommer hjälpa oss om inte vår politik är grundad i empati. På en bokmässa jag hjälpte till att arrangerade för några år sedan i Storbritannien uttryckte några kamrater detta bra under en presentation om jaktsabotage, veganism, anarkistisk politik, antifascism och ekofeminism:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Det här gäller förstås även bortom våra relationer till andra djur. För att uttrycka det på ett sätt som kanske är mer bekant för den som rör sig i allehanda politiska organisationer och sociala rörelser: När det gäller en grundläggande kompass, så är en slags levd etik grundad i empati betydligt viktigare än ”korrekta” program eller plattformar. Att utveckla organisatoriska och sociala strukturer som främjar empati och solidaritet är betydligt viktigare än att lära alla rabbla en viss formel eller hålla en viss teoretisk linje. Det är här som vi behöver de empatiskapande maskinerna i praktiken.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att en sådan etik grundad i empati inte nödvändigtvis innebär passivitet eller icke-våld. Tvärtom kan den, när det är nödvändigt, utgöra grunden för ett effektivt självförsvar. De flesta varelser sitter inte och ser på när någon angriper dem eller deras nära. Och när de reagerar och gör motstånd så är det oftast inte för att de har en genomtänkt rationell motivering till varför de gör som de gör, utan för att de inte vill se de andra fara illa, och är beredda att göra vad som krävs för att förhindra detta. Det kan innebära allt från våld till förlöjligande eller andra former av underminerande, av fascister och andra som försöker skada oss och de vi solidariserar med och bryr oss om.

Det kan sägas att där en positiv och konstruktiv empatisk etik är en av de grundläggande byggstenarna, så består det stora övergripande strategiska arbetet av att med dessa byggstenar bygga nya gemenskaper. Och kanske finns det paradoxalt nog ingen bättre symbol för det just nu än den empati vi kan förmås att känna för en liten rymdsond på en annan planet. En liten rymdsond som för ett ögonblick får oss att sänka garden, och spilla vår längtan efter att bli fria från det patriarkat som håller vår empati som gisslan, förminskar den, underordnar den, tömmer dess batteri, och låter mörkret sakta falla över den.

Styrka är idag synonymt med en stenmur; den är hård, fast, och orubblig – tills den plötsligt går i bitar när den får ta emot tillräckligt många eller hårda smällar. Men jag vill vara stark som en sommarbris; mjuk, lekfull, och omöjlig att krossa. Kan vi inte lova varandra att bygga maskiner så att vi kan bli så starka tillsammans? För jag tror att det är maskinerna vi behöver.

Inlägget Maskinerna vi behöver dök först upp på anarkism.info.

Det är lite som att de här våldsdåden är vågor som regelbundet slår mot en strand, och med sin monotona rytm invaggar de oss i känslan av att det här är naturligt och oundvikligt. Och bakom de spektakulära fallen finns också ett lågintensivt men mycket mer utspritt våld som drabbar människor i vardagen. Ofta människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade, människor som bryter mot normbilden på grund av sin etnicitet eller sexuella läggning, eller människor som är politiskt aktiva och använder sig av direkt aktion för att försöka förändra samhället.

Därför är det förstås välkommet att polisers, väktares och andra institutionella tjänares våld uppmärksammas och kritiseras. Men samtidigt gäller det att försöka hitta realistiska och effektiva sätt att åstadkomma förändring, och här känns det som att många av de som är upprörda tyvärr fastnar i en föreställning som riskerar spela de våldsamma institutionerna i händerna, och kan tjäna som ett sätt att återlegitimera dem istället för att komma åt problemets rot. För om vi protesterar mot och kräver att ”övervåldet”, rasismen eller sexismen inom dessa våldsutövande grupper ska minska eller helt upphöra, så måste vi först fråga oss varför det händer, och vilken funktion de fyller i vårt samhälle.

Många lider idag tyvärr under vanföreställningen att polisen är en neutral rättsskipare som finns till för alla människors – eller åtminstone medborgares – bästa. I den fantastiska boken ”Batongerna slår nedåt” går författaren igenom just detta, baserat på egna upplevelser av åratal av aktivism, men också med en hel uppsjö av forskning – inklusive polisens egna – i ryggen. Jag rekommenderar varmt boken i dess helhet, men även enbart slutsatserna av genomgången är slående:

Den tes jag velat presentera är att rättssystemet med våld skyddar den rådande ordningen, och därmed samhällets ojämlikhet. Detta sker bland annat genom att kriminalisera det skikt av ”underklassen” som uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen. På så sätt avleds också uppmärksamheten från djupare samhällsproblem. I vår kontext, såväl som i många andra sammanhang, drabbar kriminaliseringen i mycket hög utsträckning rasifierade unga män med begränsade ekonomiska och sociala resurser och svag ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt maskeras delar av rättssystemets roll genom ideologiska omskrivningar. Om jag ska tillgripa ännu mer värderande begrepp menar jag att de brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande.

För den som vaggats in i föreställningen om polisens beskyddande roll kan detta verka som en chockerande överraskning. Men det räcker att kasta en snabb blick på polisens historiska framväxt och roll för att inse att det inte är så konstigt. Polisen har globalt sina rötter i behovet av kontroll över en växande ”omedgörlig” industriell arbetarklass, slavpatruller, samt koloniala projekt. Den gemensamma nämnaren här är att människor tvingades från sina tidigare liv och uppehällen och in i olika grader av tvångsarbete.

Polisväsendet i koloniala stormakter var ofta direkt inspirerat av hur slavar eller koloniala undersåtar hade kuvats, och dessa tekniker – samt ibland även personalstyrkor – transplanterades sedan till de framväxande industriella miljöerna hemma. Samtidigt som allmänningar slogs igen och människor i allt större utsträckning ekonomiskt tvingades in i de nya fabrikerna som modern teknologi möjliggjort, så upprättades lösdriverilagar och andra moralistiska disciplineringsformer som skulle se till så att de nya arbetarna inte hade några gångbara alternativ, och också var så produktiva som möjligt.

Polisen användes för att bryta upp oönskat beteende, förhindra arbetarnas organisering, och ytterst att kväsa de frekventa uppror och revolterna som uppstod i denna nya sociala värld. Målet var alltså från början att påföra folkmassor ett visst beteende samt agera för att skydda makten och eliminera hoten mot densamma. Även om polisens roll sedan dess utökats, och i vissa avseenden fått sig ett PR-lyft (inte minst tack vare ihärdig propaganda från utbildningsväsendet och media), så kvarstår de grundläggande funktionerna som helt centrala och essentiella för institutionen. Organisationsformen som följer av dessa funktioner är ofrånkomligen hierarkisk och jargongen blir rå och våldsglorifierande.

Kontentan är den att så länge vi lever i ett klassamhälle med fattiga och rika, så länge det finns en stat som har ett egenintresse i att bevara eller utöka sin makt och kontroll, så kommer det att behövas polis och väktare för att beskydda de rika ägarna och själva systemets politiska fundament från de fattiga och marginaliserade som har ett intresse att förändra det. Polisen ger i sin gärning förstås uttryck för de hierarkiska, rasistiska och sexistiska tendenser som finns i samhället runtomkring dem, men mer än så, så har denna institution varit en viktig pusselbit i själva upprättandet av dessa maktstrukturer.

Men protester mot institutionernas övervåld – kanske mer i Sverige än på många andra ställen – tenderar att i stor grad se våldet, rasismen och sexismen som löst hängande attribut, näst intill slumpmässiga karaktärsdrag, som helt enkelt behöver fixas till. Som om det bara är något som råkat hända och måste korrigeras. Som om rasismen, sexismen, övervåldet, de hierarkiska strukturerna, och lättheten med vilken institutionens tjänare kommer undan ansvar inte är konsekvenserna av institutionens historia och våldsmonopolets grundläggande uppdrag. Väger vi in dessa saker så blir de här slumpmässiga skönhetsfläckarna snarast logiska konsekvenser – konsekvenser som vi kan följa på en tydlig bana, likt en fallande stjärna på natthimlen, bunden av fysikens lagar.

Och när vi fastställt att skönhetsfläckarna i själva verket utgör själva ryggraden, inser vi att det inte finns någon annan möjlig utgång för en lyckad operation än patientens död. Vi kan inte lösa problemen med polisen på annat sätt än genom att avskaffa polisen.

I samma ögonblick som vi frigör oss från myten om polisens roll börjar också en del till synes märkliga fenomen att framstå som begripliga. Det är välbelagt att högre straff, fler poliser, eller tyngre vapen inte har något som helst samband med minskad brottslighet – snarare tvärtom. Varför envisas då exempelvis politiker med att prata om behovet av fler poliser och hårdare straff? För det första för att det är en bra slogan att använda för att vinna val. Det låter handlingskraftigt och presenterar en enkel lösning på komplicerade sociala problem.

Men det tjänar också ett andra syfte. Polisens grundläggande roll är som vi sett inte att bekämpa brott, utan att upprätthålla en given ordning. I ett kapitalistiskt samhälle som dessutom genomsyras av rasism och sexism, kommer den ordning som upprätthålls att vara till fördel för de få som äger det mesta i vårt samhälle, och de som stämmer överens med den givna normbilden. Fler poliser och hårdare straff kommer inte att göra ett sådant samhälle jämlikare eller tryggare för de flesta, men det kommer säkra den rådande ordningen för de få som tjänar på den.

Så när politiker från höger till vänster ropar på fler poliser och hårdare straff signalerar de att de är handlingskraftiga och har lösningarna på svåra sociala problem. Vad de i praktiken samtidigt gör är att försöka upprätthålla den givna ordningen som är så viktig för att de ska kunna fortsätta göra sitt jobb och utöva kontroll över samhället. Det de säger ger dem det offentliga förtroende de behöver, medan det de gör ger dem verktygen för att upprätthålla den ordning de är helt beroende av.

När vi kritiserar institutionellt våld behöver vi hålla detta i åtanke. För då blir det tydligt att en kritik som inte går tillräckligt långt och inte är tillräckligt bred bara riskerar att återlegitimera en våldsam, sexistisk och rasistisk institution vars roll är att upprätthålla privilegier. Om en lägger märke till hur diskussionen om polisen förs i media, så märks detta också ofta helt öppet – diskussionen handlar inte främst om människors välmående, utan om hur de våldsverkande institutionerna ska kunna återupprätta förtroende.

Utan att låta oss lockas in i alltför komplicerade spekulationer som faller utanför denna texts ramar kan vi också avsluta med att ge en fingervisning till svar på en förväntad fråga. Vi som förespråkar polisens (och fängelsesystemets, och kapitalismens, och statens, etc) avskaffande inser förstås att det inte kan ske i ett vakuum. Att avskaffa polisen är bara en aspekt av en mångfacetterad och djupgående samhällsförändring. Inte heller rör det sig om att bara ta bort något, utan snarare om att bygga något nytt, tills det gamla görs överflödigt.

Den som kräver detaljerade planer kommer att bli besviken, men det torde vara uppenbart att ett system för ”brottsbekämpning” som inte korrelerar med hur mycket brott som begås knappast fyller sitt påstådda syfte. Riktig brottsbekämpning handlar istället om att förebygga de sociala och ekonomiska faktorer som genererar socialt skadliga handlingar (något som långtifrån alltid är detsamma som vad som är olagligt idag), samt om samhällsfunktioner med återställande rättvisa som utgångspunkt, istället för system baserade på hämndbegär, kontroll och disciplinering.

Polisreformer lyfts ofta fram som svaret på protester mot institutionellt våld, men om det ses som den främsta vägen framåt så tjänar det just en återlegitimerande roll. Om hela trädet är ruttet, så kan vi inte få bra äpplen genom att klippa till en kvist här och där. Gör vi det, så har vi bara låtit oss bli lurade. Problemet är inte utbildning, tekniker eller ens utrustning, utan den maktdynamik som polisen verkar för att bevara och själva reproducerar.

Allt från icke-dödliga vapen och poliskameror till lokalpoliser har visat sig ha föga effekt på våldet eller benägenheten för institutionerna att ta ansvar för sitt agerande, och har ofta istället kunnat vändas mot människorna de var tänkta att skydda. Icke-dödliga vapen har skördat dödsoffer, medan kameror och lokalpolis inte avhjälper brottslighet och istället tenderar att drabba de redan mest utsatta med integritetskränkande och utbredd övervakning.

Vi måste därför, samtidigt som vi stödjer alla steg mot att avväpna och avfinansiera polisen, försöka bygga alternativ med målet att på sikt också avskaffa denna djupt samhällsskadliga institution. Detta måste vara vår utgångspunkt när vi protesterar mot polisens så kallade övervåld, om vi inte ska låta våra protester vändas till ett vapen i institutioners och reformisters händer.

Inlägget Polisens övervåld dök först upp på anarkism.info.

Dessa lockouter innebär att arbetarna är avstängda från arbete – och därmed ersättning – långt fler timmar än vad de strejkar. Mellan 23 och 29 januari rör det sig om 62 timmar strejk, och 393 timmar lockout. Förutom strejkerna planeras det också denna vecka demonstrationer och solidaritetsaktioner runtom i landet.

Jag har skrivit om vad som ligger till grund för konflikten förut, och rekommenderar den läsningen för en mer ingående bakgrundsbeskrivning, då situationen i stora drag är densamma nu som då. Men det kan vara på sin plats att göra en kort summering över händelseförloppet och vad som står på spel i den här konflikten.

Till att börja med kan vi konstatera att Hamnarbetarförbundet organiserar en majoritet av hamnarbetarna i en rad svenska hamnar – från 70% i Malmö till omkring 85% i Göteborg, exempelvis. Det är en väldigt demokratisk och partipolitiskt obunden fackförening, där beslut om konfliktåtgärder och andra viktiga frågor alltid går ut på medlemsomröstningar – något som kan verka självklart, men faktiskt är rätt sällsynt i de stora förbundens centraliserade och toppstyrda värld.

Den här djupa medlemsdemokratin är en av anledningarna till att Hamnarbetarförbundet står utanför de stora svenska fackliga sammanslutningarna, som LO. Trots att det istället är LO-anslutna Transportarbetarförbundet som har kollektivavtal i svenska hamnar så har arbetet ändå kunnat fortskrida under relativt goda former, där Hamnarbetarförbundet fått det inflytande som motsvarar förbundets medlemsantal. Allt detta ändrades när Maersk-ägda APM Terminals gick in och tog över driften av Göteborgs containerhamn.

APM Terminals började snabbt att föra en aggressivt antifacklig politik, tydligt i syfte att försöka göra sig av med majoritetsfacket i hamnen. De ville helt enkelt hellre ha att göra med en passiv och till medlemsantal nästan obefintlig ”motpart”, som dessutom ofta var samarbetsvillig från central nivå. På detta sättet började hamnarbetarnas rättigheter naggas i kanten och de marginaliserades från inflytande på sina arbetsplatser.

Detta fick Hamnarbetarförbundet att dra slutsatsen att de nu för att kunna stå upp för sina rättigheter behövde formalisera sin position som motpart i hamnen, och de ville därför teckna ett kollektivavtal. Men APM Terminals, vars syfte hela tiden varit att marginalisera hamnarbetarna från inflytande, ville förstås inte gå med på detta, och försökte gömma sig bakom det avtal som de redan hade med Transport – något som det inte finns någon rättslig grund för, då alla fackförbund (än så länge) har rätt att förhandla för sina medlemmar och förhandla om egna avtal.

I det här skedet trappades konflikten upp och fick också en landsomfattande prägel, för som vi strax ska se fanns det andra intressenter som lurade på möjligheten att underminera maktbalansen på hela arbetsmarknaden med hamnkonflikten i Göteborg som förevändning. Men till att börja med varslade Hamnarbetarförbundets avdelning 4, den så kallade Hamn4an, om strejk. APM Terminals svarade då med en mycket stor lockout, vilket vi alltså ser varit ett mönster i den här konflikten hela vägen.

I absoluta tal resulterade hamnarbetarnas konfliktåtgärd om 164 dagars arbetsbortfall, medan APM Terminals lockout medförde 2241 dagars bortfall. Faktum är att denna lockout på egen hand utgjorde 87 procent av arbetsbortfall orsakat av arbetsplatskonflikter i hela Sverige under 2017.

Det är här det blir tydligt att konflikten antar en politisk karaktär. APM Terminals, understödda av Svenskt Näringsliv, gick ut i en medial kampanj där hamnarbetarna å ena sidan utmålades som bortskämda och deras krav förvrängdes till att gälla löner och ”guldklockor”, och å andra sidan framställdes de som en fara för stabiliteten för svensk arbetsmarknad och industri. Men för den som ser de riktiga siffrorna och känner till konfliktens bakgrund, så är det uppenbart att det som är faran är arbetsköparnas antifackliga handlande.

Denna kampanj lyckades dock piska upp en stämning, som tillsammans med de rådande högervindarna, fick regeringen (då bestående av S och MP) att vackla, och tillsätta en utredning om inskränkningar i konflikträtten. Detta alltså i en konflikt där arbetsköparen stått för den allra största delen av arbetsbortfall, och i en tid då vi i Sverige upplever en rekordlåg nivå av strejker. 2017 orsakade arbetsmarknadskonflikter 2570 dagars arbetsbortfall. Men, för att citera den tidigare refererade texten om konlikten, ”genomsnittligt bortfall i Sverige åren 2007-2017 är 21 000 arbetsdagar. Norge ligger under samma tid på 128 000, och Danmark på 299 000”.

Kapitulationen fullbordades när LO, SACO och TCO, de stora fackförbunden på svensk arbetsmarknad, i rädsla för den pågående utredningen snabbt satte sig i förhandlingar med arbetsköparsidan och ingick ett avtal om försämringar som i princip var lika långtgående – och i vissa avseenden till och med värre än den tillsatta utredningen. Till det ska också läggas att för LO, liksom Socialdemokraterna, och i synnerhet Transportarbetarförbundet, är detta inte bara en arbetsmarknadskonflikt, utan de har också ett egenintresse i att bevaka sin egen maktposition. Det här har bland annat varit tydligt i Transports uttalanden, där de på ett skamligt sätt i princip tar arbetsköparens sida.

Det är bland annat tack vare detta som arbetsköparsidan skickligt kunnat vända arbetare mot varandra, och det visar återigen att centraliseringen och toppstyrningen är självtjänande snarare än bra för arbetarna. För vad topparna i de här byråkratiska förbunden och partierna än säger, så finns det all anledning att tro att detta agerande till slut också kommer att slå tillbaka på de egna medlemmarna.

När konflikten så hamnat på riksnivå införde också Sveriges Hamnar en utestängningspolicy som inte bara marginaliserade Hamnarbetarförbundet, utan också utsatte massor av hamnarbetare för stor fara, när skyddsombud plötsligt drogs in och majoriteten av arbetarna förlorade alla möjligheter att organisera och utöva inflytande på sin arbetsplats. Detta var ännu ett steg i den upptrappning som nu alltså lett till landsomfattande strejkvarsel och lockouter.

Hamnarbetarförbundets krav är i grunden väldigt enkla. De vill få representera sina medlemmar på samma villkor som vilken annan fackförening som helst. De vill vara med och utse skyddsombud, och de vill vara med i lokala förhandlingar och uppgörelser med arbetsköparen. Krav som i princip framstår som banala med tanke på att vi har att göra med majoritetsfacket i många svenska hamnar.

Det är tydligt att ingen kommer lösa det här åt oss, och de vid makten försöker som vanligt motarbeta gräsrotsbaserade rörelser och organisationer, så det är upp till oss själva att delta i den här viktiga kampen. Hamnarbetarnas kamp är också våran kamp, för den är en hävstång som de vid makten försöker använda för att underminera gräsrotskontrollerade fackförbund och arbetsplatskamp i allmänhet.

På sin hemsidan har Hamnarbetarförbundet skrivit tips på hur vi andra kan hjälpa dem. Det handlar om att hålla sig uppdaterad om vad som egentligen händer, och att i sociala medier och på arbetsplatser sprida hamnarbetarnas budskap och förklara för folk vad konflikten handlar om, bortom mediernas, arbetsköparnas och politikernas dimridåer. Det går också att bidra ekonomiskt till konfliktkassan, på swishnummer 123 132 1959. Och det handlar till slut också om att ta våra egna kamper, där vi är, i våra egna gräsrotsbaserade rörelser och organisationer.

Det ordnas också demonstrationer i olika städer, bland annat i Stockholm kl 13 på lördag och Göteborg kl 15 på söndag.

Vidare finns det även en stor Facebook-grupp vid namn ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” genom vilken stödgrupper bildas för att dela flygblad och på andra sätt understödja hamnarbetarna. Det finns helt enkelt en hel del att göra, och ingen tid att förlora. Alla kan vara med, alla behövs, och alla berörs av detta. Låt det här bara bli början av en våg av gräsrotspolitik där vi visar dem vid makten vem det egentligen är som bestämmer.

Inlägget Allt stöd till hamnarbetarna! dök först upp på anarkism.info.

Kampen för dessa territorium har varit i process sedan mitten av 90-talet, och sedan tio år tillbaka så har Wet’suwet’en och Unist’ot’en ockuperat deras egna landområden för att skydda dessa från våld och miljöförstörelse som kommer att ske om storföretagen får genom sina viljor med diverse rörledningar. De tre största av företagen är Transkanada, Chevron och Enbridge. De vill alla bygga rörledningar som kommer leda till massiv skada för djur, natur och och vattenresurser.

För att stoppa storföretagen så har man konstruerat olika byggnader och strukturer mitt i områdena där de vill bygga rörledningarna. Hittils har man byggt en stuga, ett pithouse och ett healingcenter. Det är en väldigt aktiv, daglig kamp som förs. Ofta i väldigt låga minusgrader. Det som sker i ”Kanada” i den närmsta tiden kommer att lägga grunden för miljö, aktivism och livstil för ursprungsbefolkningen i väldigt många år framåt.

Wet’suwet’en har redan kämpat i över 150 år för sina rättigheter till sina marker och sätt att leva, tillsammans med naturen. Och detta är en kamp de inte får förlora! Konskvenserna lär annars bli ödesdigra.

Vi åberopar att hålla koll på denna utvecklingen som sker just nu, eftersom den lär påvisa och framförallt påverka vår tids tendenser med storföretag och deras koloniala våldsapparat/medhjälpare: Staten.

Jag lämnar här en länk till donationer för de som inte har möjlighet att vara på plats:

Vi stödjer de oerhört modiga kamraterna i Unist’ot’en med omnejd i kampen mot de koloniala makterna!

DECOLONIALZATION NOW!

Inlägget Allt Stöd Till Wet’suwet’en och Unist’ot’en Camp! dök först upp på anarkism.info.

Det är ju i sig sant, och det är bra att peka ut de ljusglimtar som finns, men det som är nedslående är att det känns som om en mitt i allt detta går i cirklar. Ständigt samma problem – och ofta än värre än föregående år – och ständigt samma förhoppningar. Och för den som kan lite grundläggande geometri blir problemet uppenbart: En cirkel tillåter inte några framsteg – för framsteg krävs det en (mer eller mindre krokig) linje.

Men när vi börjar tänka på det hela på detta sätt så presenterar sig också ett potentiellt svar – varför inte bara dra en linje genom alla cirklar, och se vad som händer?

Ja, det stämmer att fascismen och rasismen ökar samt att allt fler nationalstater försöker vrida klockan tillbaka med drakoniska åtstramningar och angrepp på allt från mänskliga rättigheter och facklig kamp till aborträtten. Det stämmer att denna process ivrigt påhejas av kapitalister, som skrattar hela vägen till banken, samtidigt som de garderar sig med filantropiska utspel, rekupererande av sociala rörelser, eller löften om grön och etisk kapitalism.

Men både denna pågående negativa utveckling, och de ljusglimtar i form av motstånd som den stöter på, ja rentav för med sig, är en del av ett större sammanhang. Det är en process, som faktiskt är på väg någonstans. Vare sig vi tittar på nyliberalismens misslyckande och den ideologiska förvirring som exempelvis de gula västarnas kamp mot Macron gett upphov till, på historiskt återkommande strejkvågor, eller den nya vågen av gatuprotester, kravaller och närapå insurrektionella moment runt om i världen, så syns det tydligt när vi tar ett steg tillbaka.

Nyliberalismen, socialdemokratin, statskommunismen – alla dessa ideologier och system är i gungning. De har överlevt sin förmåga att utöva kontroll och frammana ordning i samhället, och vi lever i en tid som kan liknas vid skymningstid en sommarnatt i norra Sverige – en dag är slut, och den nya har ännu inte börjat, samtidigt som den gångna dagens döende ljus fortfarande kastar en viss skugga över landskapet.

De ljusglimtar vi påminns om när vi summerar det gångna året är viktiga – men det allra viktigaste är den trend de är en del av. När vi tittar bortom året och på samhällsutvecklingen över tid, ser vi också att vi lever i ett ögonblick av sällan skådade möjligheter. I en situation där gula västar är en realitet, har också svarta drömmar blivit möjliga.

Det är vad jag vill ta med mig från det här året, när det börjar smälla runt midnatt.

Inlägget Gula västar och svarta drömmar dök först upp på anarkism.info.

Än fler vakter, var dag
Sorgligare syn framförallt;
Fascismens breda smet
Total anti-kollektivitet.

Jag känner mig inte säkrare
I vår ”fria” stad…
Än en gång
Glor kontrollmakten med detta hat

Jag spånar för att stoppa
Ännu en medmänniska kastad
Rätt ut i vinterkylan,
Eftersom stationen ska vara låst enligt vakten…

Detta elände måste ta slut,
Med våran glöd bränner vi vakten
-VET HUT!

Tillsammans kan vi på stan
Vandra i mörkret för
Revolutionens sken;
Allehanda död till apparaten

Livets gnista född i varje frigörande handling!

Inlägget Vår ”Fria” Stad dök först upp på anarkism.info.

Stämningen var hög, attityden beslutsam, och polisen uppträdde osäkert och förvirrat. Flera förbipasserande och åskådare uttryckte stöd, till och med en stoppad bilist tog sig tid att höra av sig att backa initiativet! Självfallet blev inte alla glada och belåtna, SVT publicerade exempelvis en kort film där någon kastar vatten på klimataktivister mitt under intervjun. I Stockholm valde polisen att försöka leda in bilister till bensinstationen bakvägen, men delar av blockaden flyttade då även till den ingången, varpå polisen på sitt sedvanliga maktdemonstrerande sätt slet och knuffade bort demonstranter med våld för att jämna marken för fossilindustrins dagliga verksamhet.

Aktionerna ger mersmak, och pekar framåt mot en växande klimatrörelse som riktar sig primärt mot de västerländska storföretag och kapitalistiska strukturer som bär lejonparten av ansvaret för klimatförändringarna. Anarkister och andra radikala antikapitalister gör väl i att ansluta sig till dessa rörelser och/eller ta initiativ till andra aktioner. Det är kapitalet som styr och politikerna står handfallna, att konfrontera och underminera klimatförstörarna genom direkt aktion, och att prefigurativt bygga ekologiskt långsiktiga sätt att fungera och försörja oss som mänskliga gemenskaper och rörelser är vägen framåt mot en möjlig värld där människan hittar sin plats som en integrerad del av naturen, istället för att uppträda som Härskaren.

Inlägget Aktionsrapport: klimatblockader dök först upp på anarkism.info.

Frankrike har en lång tradition av militanta gatuprotester, och på så sätt är de gula västarna (Gilets jaunes) – vilka blivit rörelsens namn och symbol – inget nytt eller unikt. Exempelvis har landet en överraskande låg fackanslutningsgrad – bara runt 10% är medlemmar i ett fack – men när facken kallar till mobilisering eller strejk så följer alla med från arbetsplatserna och ut på gatorna. Mer unik är graden av konfrontation, rörelsens ursprung, och dess ovanliga sammansättning. De gula västarna är i grunden en landsbygdsrörelse, men har under höstens gång utvecklats till ett potentiellt hot inte bara mot president Emmanuel Macrons senaste reformer, utan mot hans position och mot landets stabilitet.

Frankrike har de senaste åren knappast undgått den samhällsutveckling – både politisk och ekonomisk – som resten av Europa och globala nord genomgått, med nyliberal åtstramningspolitik, en växande extremhöger, men också en avlegitimisering av traditionella politiska partier och block, som från vänster till höger visat sig oförmögna att styra landet på ett sätt som förbättrar situationen för vanliga människor. I den här redan ansträngda situationen vann Macron presidentvalet 2017 på en ”opolitisk” plattform som distanserade sig från de traditionella politiska partierna och förespråkade en slags nyliberal ”postpolitik” där förvaltandet av makten närmast ses som en administrativ syssla för duktiga teknokrater.

Framgången kan alltså sägas vara en kombination av ett missnöje med det rådande politiska etablissemanget, och, speciellt i den andra valrundan, rädslan för de högerextrema krafterna i Front National. På så sätt lyckades Macron uppnå en ganska stabil seger, med dryga två tredjedelar av rösterna. Macrons egen politiska resa säger också oerhört mycket om vår samtid. Innan han byggde sin centristiska rörelse, En Marche, var han med i det franska socialistiska partiet, PS. Det kan låta märkligt, men PS är sedan länge ett socialdemokratiskt parti i allt förutom namn, och som de flesta vid det här laget vet för socialdemokratiska partier idag vanligtvis en lite mildare variant av nyliberal politik. I Macrons spår kan vi alltså urskilja ett väldigt viktigt samtidsfenomen: den politiska marschen åt höger och mot mitten, där politiken sugs in i ett svart hål och kommer ut som på ytan helt avpolitiserad nyliberal förvaltningsverksamhet.

Men, och säg till ifall ni hört den här innan, väl vid makten började det snabbt att gå utför. Stärkt av vad han såg som ett tydligt mandat att föra sin politik, kanske i viss mån på grund av att han gått på myten om sig själv, började Macron att införa åtstramningar i form av nyliberala arbetsmarknadsreformer, skattelättnader för rika, och nedskärningar i bland annat bostadsbidrag för fattiga. Hans popularitet dalade från 62% vid tillträdet 2017 till 25% i november 2018. Det som till slut blev droppen som fick bägaren att rinna över var en rad skattereformer där den centrala var skattehöjningar på bränsle. Macrons plan var att under förevändningen av en slags grön nyliberalism få arbetarklassen att betala för ekologisk omställning.

Men för alla som vet hur utsläppen är fördelade (de rikaste 10% står för hälften av alla livsstilsbaserade utsläpp, och 100 företag är ansvariga för 71% av koldioxidutsläppen) och som ekonomiskt redan lever på marginalerna blev det här en käftsmäll och en ren förolämpning. Här kommer det också in en aspekt av konfliktytan stad och landsbygd. De som främst drabbades av detta är de människor som bor på landsbygden och därmed har långt till jobbet med antingen ingen eller begränsad kollektivtrafik, eller de som från landsbygden pendlar in till storstadsregioner. Men glädjande nog har protesterna starkt stöd – cirka 75% av befolkningen – som smittat av sig även till storstadsregionerna. Även om innerstadsborna inte är de som drabbas hårdast, är de ändå påverkade, och med Macrons facit av åtstramningar och landets närhistoria kan de lätt identifiera sig med landsbygdsrörelsen i motstånd mot den förda politiken.

Resultatet blev upprop, listor, demonstrationer överallt runtom i Frankrike, och allt större och allt mer militanta samlingar, helt utanför de etablerade politiska partierna och facken, med början på landsbygden men spridning även in i storstäderna så småningom. Rörelsens symbol, den gula västen, kan därmed sägas vara en symbol i dubbel bemärkelse. Enligt fransk lag behöver alla bilister ha en gul väst i sina bilar, som de kan använda ifall de får motorstopp. På så sätt symboliserar västen en folklig minsta gemensamma nämnare – alla bilisterna har västen, och de drabbas alla av den föreslagna skatten.

Men när rörelsen uppnått en viss kritisk massa händer också någonting annat. Bränsleskatten var ju egentligen bara toppen på ett isberg med problem och vardagsförhållanden som människor inte kände att någon gjorde någonting åt inom politiken. När rörelsen så exploderar, så blir den gula västen inte bara en minsta gemensam nämnare, utan också en symbol som börjar fyllas med allt möjligt innehåll. När gatuprotesterna och den folkliga vreden väl börjar flöda, så strömmar det till folk med alla möjliga problem och åsikter, vilket gör rörelsen bred men också förstärker de inre motsättningarna som maskerades så länge kraven främst handlade om bensinskatten.

***

Vi har sett i fall efter fall hur olika rörelser, som mer eller mindre pricksäkert kan placeras på en höger-vänsterskala – från Podemos i Spanien till Bolsonaro i Brasilien – använder den ”opolitiska” täckmanteln för att ta avstånd från ett misskrediterat politiskt etablissemang och försöker använda detta som en hävstång mot parlamentarisk makt. Vad vi ser nu i Frankrike är den här trenden dragen till sin yttersta spets, där en i sanningen centristisk ”opolitisk” kandidat möter en oerhört brokig ”opolitisk” folkrörelse. Sällan har otillräckligheten i den klassiska höger-vänsterskalan avslöjats så tydligt, och det är nästan komiskt att försöka följa mainstream-medias försök att sätta fingret på rörelsen och konflikten. För i det här fallet kan inte rörelsen mot den politiska makten avfärdas som ideologiskt baserad, eftersom de ideologiska skiljelinjerna helt fallit samman.

Det här ger en rad öppningar, som kan leda mot både bra och dåliga utfall. Det ger ett utmärkt läge att diskreditera denna ”opolitiska” maktaspiration, och i Macrons fall avslöja den för den nyliberalism den är. Det ger också en möjlighet att prata om en ”opolitik” ovanifrån och en annan underifrån, och använda detta för att intervenera på den senares sida. Det här är viktigt, eftersom de gula västarnas folkrörelse har tendenser åt båda hållen. Och här behöver ett varningens finger höjas.

CrimethInc gjorde i sin analys av situationen en genomgång av några av de självutnämnda talespersonerna för rörelsen och kunde där visa att flera av dem själva hade nyliberala värderingar och parlamentariska aspirationer. Det har inom ramarna för rörelsen förekommit både rasistiska och homofoba attacker, och nationalistiska element finns där och försöker sprida sina budskap och ideologier, även om det också rapporteras om antifascister som jagar bort de värsta av dem, och självutnämnda talespersoner som har kickats ut. Politiker från både vänster och höger har också försökt använda protesterna, men har enligt rapporter hittills misslyckats.

När vi som anarkister ser militanta aktioner på gatorna som dessutom ser ut att leda till resultat är det lätt att bli riktigt entusiastisk. Det är också i viss mån rätt reaktion. Men som vi nämnde i början så har Frankrike en speciell militant protesttradition. Om vi i Sverige kan prata om den svenska modellen, som å ena sidan en modell för att inom kapitalismen bedriva viss begränsad och ofta tamt reformistisk klasskamp, så kan den franska modellen sägas vara just den här formen av uppseendeväckande konfrontationer, som förutom väldigt speciella tillfällen, exempelvis maj 1968, främst leder till tillbakadragandet av en viss reform eller implementerandet av en annan. Det vi har att göra med är alltså militans, ja, men det är också i samma andetag nedslående ofta en form av reformism och en närmast inövad dans.

Det här är något som kan exemplifieras med utgångspunkt i den kravlista som nu – under något oklara omständigheter – tagits fram av rörelsen. Krav kan naturligtvis vara bra för att omvandla momentum till konkreta resultat, men de kan också ha effekten av att flytta fokus från handling till förhandling och mediering. Det här med militans är något som Altarnative Libertaire (AL) pratade om på Bostons anarkistiska bokmässa nyligen, där de jämförde amerikansk och fransk militans. De fick kommentaren att fransk arbetarklass verkar så mycket mer militant än amerikansk, men sade då bland annat att det i Frankrike fortfarande finns en underliggande tillit till välfärdsstaten som ska ta hand om problemen, och att även på ytan mycket militanta protester därför kan ha en väldigt reformistisk grund.

Därmed inte sagt att det är dåligt att genomtvinga reformer som gör livet bättre för folk – men kruxet är att göra det på ett sätt som bygger långsiktiga och självständiga rörelser, och inte bara tillfällig närvaro på gatan. Kravlistan ifråga är dessutom, om vi betraktar den krasst, en lista med socialdemokratiska reformer; progressiv beskattning, krafttag mot hemlösheten, premiera småföretag istället för multinationella jättar, bättre socialt skyddsnät, bättre och rättvisare löneutveckling, osv. Visst är det bra att människor kämpar för bättre villkor, men det är också ett tecken i tiden att krav som lyfter vad som på 70-talet skulle upplevas som vanlig socialdemokratisk politik av många närmast betraktas som revolutionära. Det är viktigt att inse att det inte är dessa kravlistor som inger rörelsen med revolutionär potential, utan vad de gör, vad de bygger och river ner, samt vem de sammanför.

Som Mark Bray påpekar i sin text om Horisontalism, så måste vi också skilja på formen för en protest eller social rörelse, och dess innehåll. Det är väldigt lätt att bli entusiasmerad av horisontalistiska tendenser, men vi måste inse att de, beroende på vad de fylls med för innehåll, kan gå åt många olika håll och inte är en garanti för att människors frihet och välmående utökas. Det är värt att här utförligt citera från den texten:

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung.

***

Men trots dessa förbehåll är det några saker som jag tycker är tydliga. För det första är de gula västarna i sin helhet inte an anti-ekologisk rörelse som bara ser till sina kortsiktiga intressen, utan en helt rimlig reaktion på nyliberala åtstramningar och försök att lasta över ansvaret för ekologisk omställning på redan ekonomiskt hårt ansatta delar av arbetarklassen. För det andra är rörelsen en indikation på den tid vi lever i där gamla politiska roller och aktörer förlorar legitimitet och nya bildas, potentiellt längst med konfliktlinjer som har mycket mer med vår vardag att göra än på mycket länge. (Det är också knappt ens värt att nämna att de som fokuserar på rörelsens ”våldsamma” yttringar helt saknar perspektiv och proportioner, när de missar det oerhörda strukturella våld som drabbar riktiga människor, till skillnad från när överklassens bilar och rika affärsdistrikt drabbas av materiell skadegörelse som ett spontant svar på detta.)

Därför anser jag att det för anarkister är viktigt att delta och intervenera i sådana rörelser, att som AL skriver sträcka ut handen till dem, men utan att för den sakens skull acceptera de problematiska nationalistiska, rasistiska, sexistiska eller reformistiska tendenserna. Att helt enkelt avfärda dem leder ingenstans: ”En föraktfull inställning mot folks vrede förstärker bara falskt medvetande och illusioner.” Och som Errico Malatesta sade för över 100 år sedan, så måste vi vara där folket är för att på ett meningsfullt sätt kunna vara politiska aktörer. Vi måste vara där för att vinna varandras förtroende och tillsammans kunna bygga en framtid fri från förtryck och exploatering.

Just AL, som är en av de stora anarkistiska federationerna i Frankrike, har under den gångna månaden deltagit i protester på många håll i landet. De har på sin sida rapporterat om dessa upplevelser, från bland annat Dijon, Lisieux, Paris, Nantes och Fougères, och de upplevelserna visar den stora spännvidd av både positiva och negativa tendenser i rörelsen. Trots vittnesmål om de tidigare nämnda problemen med nationalism, sexism och rasism, samt en ibland rätt förvirrad inställning till både kortsiktig organisation och långsiktiga mål, så fanns det också positiva erfarenheter. I Fougères, som är en stad på 20 000 invånare, hölls det vid en given tidpunkt 13 olika blockader. AL var djupt involverade i dessa och lyckades styra upp ett råd där fler hundra personer från de olika blockaderna deltog och ivrigt började använda den erfarenhet och de verktyg för självorganisering som AL kunde bistå med.

När protesterna vuxit och spridit sig till storstäderna har flera viktiga skiljelinjer blottlagts som behöver överkommas för att rörelsen ska kunna växa sig ännu starkare. Den första är den som vi redan berört, mellan stad och landsbygd. Teoretiskt har rörelsen redan gediget stöd i befolkningen i stort, men praktiskt behöver denna opolitiska strömning kopplas samman med å ena sidan facken och den organiserade traditionellt militanta arbetarrörelsen, och å andra sidan de marginaliserade förorterna där strukturell arbetslöshet på uppåt 40% och rasism är de stora problemen. Försök att göra just detta har också genomförts, och det annars så militanta facket CGT har också sent omsider vaknat till liv och börjat engagera sig i rörelsen.

Det här kan vara viktigt eftersom frågor som rasism, sexism och liknande är helt centrala i den intersektion av maktdynamiker som utgör det franska samhället, men också för att det kan underminera de högerextrema rörelsernas försök att hitta en plats bland de gula västarna, samt göra rörelsen starkare. På ett taktiskt och strategiskt plan har de gula västarna främst varit inblandade i olika logistiska blockader och kravaller som orsakat såväl prestigeförluster som ekonomiska besvär för staten och kapitalet. Detta skulle kunna bli ett ännu kraftfullare vapen om, som AL skriver, ”lördagens ilska kombinerades med strejk på måndag, tisdag, onsdag.”

I skrivande stund har de gula västarna åtminstone tillfälligt lyckats stoppa reformerna, men talespersoner har uttryckt att rörelsen ”inte nöjer sig med smulor, utan vill ha hela baguetten”. Hur rörelsen än fortsätter så finns det här för anarkister stora möjligheter att hjälpa till att vrida den i en frihetlig riktning, och att visa på gedigna alternativ för självorganisering i en tid där parlamentariska aktörer diskrediteras på löpande band. Om rörelsen fortsätter vara militant, lyckas sammanlänka de olika samhällsskikt och subjekt som finns i förorten, i skolorna och universiteten, på landsbygden, i storstäderna, och sprider sig vidare i landet och världen (den har redan börjat sprida sig till bl. a. Belgien och Italien), då kan vi börja närma oss en situation som påminner om maj 1968. Men rörelsen kan också ebba ut, splittras, eller till slut pacificeras – inte sällan av de egna ledarna – eller tas över av någon politisk eller ideologisk kraft.

Det finns en tragikomisk tendens inom en del förment revolutionära kretsar att fantisera och teoretisera så mycket om revolution och uppror på ett abstrakt plan, att det sedan ofta visar sig i praktiken att de inte känner igen dessa om de så knackar på dörren och skakar hand med dem. Från rörelsers och organisationers sida finns det å andra sidan en tendens att ”ledningen” – självutnämnd eller framröstad, kan börja halka efter och agera bromskloss, för att sätta sig vid förhandlingsbordet eller försöka öka rörelsens legitimitet. Detta förhindrar rörelsens organiska utveckling och spridning och är något vi som anarkister, trots de många frågetecken vi tagit upp, måste försöka motverka på alla plan.

Rörelsen måste få blomma ut med sin praktik och direkta aktion, samt med ständigt nya krav och nya möjligheter. Inte låta sig fångas, men samtidigt börja hitta ett eget uttryck där alla deltagarnas röster kan höras. Men för att kunna intervenera effektivt måste vi vara organiserade på ett sätt där vi kan presentera dessa alternativ, och så måste vi bygga politik som redan här och nu, med direkt aktion och självorganisering, kan förbättra folks vardag på ett sätt som politiker bara kan drömma om. Att synas med sitt budskap i medier eller på gatan med pamfletter i all ära – det finns inget mer övertygande argument än en fungerande praktik. Och den måste bedrivas i vardagen och i rörelser som består av allehanda motsättningar och har alla möjliga skönhetsfläckar.

Inlägget Under den gula västen dök först upp på anarkism.info.

Från en anarkistisk synvinkel ser Extinction Rebellion ut att vara lite av en mixed bag. Här finns en betoning av direkt aktion och autonomi, ett hierarkikritiskt synsätt, och en insikt om politikernas oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt finns det inslag varav flera eller alla säkert känns obekväma för många anarkister; här understryks ett antal krav som riktas till regeringar, uppenbarligen i förväntan om att de ändå är nyckelaktörer, rörelsens offentliga representanter och representationer säger sig förespråka/kräva icke-våld vid aktioner, och det finns en inriktning mot konsensus, även på nationell nivå.

Men den som råkar vara en handlingsinriktad anarkist och/eller antikapitalist har här inte så många val, menar jag. Det finns frågor en kan eller bör välja bort för att det inte rör en själv tillräckligt. Klimatet är inte en av dem. Ingen kommer undan. Därför kan i alla fall jag bara i princip se fyra huvudalternativ:

1) en sitter hemma i väntan på att det ska komma bättre och mer passande initiativ. Jag vill inte raljera (för mycket) över det valet, det är en avvägning var och en måste göra utifrån vilka principer och passioner en har. Ibland är det faktiskt bättre att inget göra än att göra något knasigt.

2) en deltar i aktioner eller aktivititer i någon av de befintliga grupperna, initiativen eller organisationerna, antingen Extinction Rebellion eller kanske till exempel Klimatfronten, Klimataktion eller AG Hedvig, och försöker sedan påverka saker i riktning mot självorganisering, anti-hierarki och direktaktion och prefiguration.

3) en satsar på att göra saker på det individuella planet; äter mer veganskt, flyger mindre, undviker bilen o. dyl, inte för att odla någon egen renhet eller moralisk förträfflighet, utan som ett politiskt statement som en hoppas ska ge ringar på vattnet.

4) en tar egna initiativ och samlar människor till aktioner som stämmer bättre överens med det en själv tycker är roligt, effektivt eller passande.

Jag gör inte anspråk på att kunna utvärdera vare sig lämplighet eller effektivitet i taktiker här på ett generellt plan, och ännu mindre på ett personligt. Det är dels tillsammans, och dels i relation till personliga omständigheter och möjligheter vi behöver komma fram till vilka vägar vi ska gå. Men vad du än väljer är det mer än hög tid att joina och underblåsa klimatupproren! Vi behöver både underminera och utmana fossilindustrin med direkt aktion, och ställa om till mer långsiktigt rimliga sätt att leva. Och det behövs mer svärta i klimatkampen!

Inlägget Aktuella klimataktioner dök först upp på anarkism.info.

Vem vågar och orkar göra något? Som om vikten av att bära sitt liv på sina axlar i det här systemet inte vore nog? Som om vardagsrädslan och ångesten behöver mer sällskap? De står där redan, hatpojkarna, och vi tvingas reagera. Igen, och igen, och igen. De planerar sina hatresor – kanske månader i förväg – och skrapar ändå bara ihop några tiotal inresta människospillror.

Men när vi i stundens hetta tvingas reagera mäter vi oss ändå med dem som om vi möttes på samma villkor. Vi klandrar oss själva och varandra – vi är inte många nog! Vi måste sluta med det, och första steget är att inse att dessa möten inte alls är på lika villkor, de är på deras villkor. När vi reagerar kan vi inte alltid vara fler, men när vi själva organiserar är vi alltid det.

Det betyder inte att vi ska sluta bemöta dem där de är – absolut inte, snarare tvärtom. Men när vi gör det så får vi inte vara så hårda mot oss själva. Jag vet att vi alla vill springa, så fort vi kan, bort från den här skiten, mot något annat, och helst så fort som möjligt slå fascismen i spillror. Men vi kan inte röra oss snabbare än tillitens hastighet.

Det sägs – och det är helt sant – att den bästa antifascismen är den som skapar alternativ som slår undan benen för fascismen, som med ett praktiskt löfte om en bättre värld avslöjar fascismen som innehållslös under alla lager av myter, konspirationer och hat.

Men hur gör vi det i dessa möten på våra gator? Genom att insistera att vår antifascism måste vara social. Att svara på ett utrop om att möta fascister på gatorna är inte roligt. Vi vill alla vara någon annanstans. Men att göra det ensam är ändå mycket värre. Därför måste vi göra det tillsammans, så att vi också i vår reaktion faktiskt bygger den där andra världen.

För att kunna göra det tillsammans måste vi mötas redan innan, dela någonting, bygga något annat. För att kunna svara när fascisterna visar sig på våra gator, måste vi få namn, ansikten och en tillit till varandra. Först då förvandlas obehaget av att möta dem till styrkan i att krossa dem tillsammans.

Att svara upp på fascisternas närvaro måste alltså börja på bokcaféet, fiket, i vår lokala fackföreningslokal, eller på vårt sociala center. Där måste det svaret pågå kontinuerligt, och när vi möter dem på gatan är det bara toppen på vårt antifascistiska isberg, och de är skeppet som springer läck och sjunker till havets botten. Celine Dion sjunger ¡No pasarán!

Även när vi inte är många kommer vi då att vara tryggare. Men vi behöver också vara smarta, och det vet jag att vi kan vara tillsammans. Vi behöver väcka vår kreativitet till liv och fundera ut fler nya taktiker som gör det så tråkigt som möjligt för fascisterna att visa sig på gatorna. Maximal nytta med minimala medel, och så små risker som möjligt.

Vi måste också, för en gångs skull, inte fokusera på hur dåligt allting är, utan på hur bra det skulle kunna vara. Då tror jag också att vi hittar en slags antifascistisk glädje, sprungen ur den värld vi ser oss själva spinna genom vår kamp. Vad vi behöver är alltså: Breda, öppna, självorganiserade, välkomnande, kreativa antifascistiska sociala träffar.

Inlägget Social antifascism dök först upp på anarkism.info.

Och de ytliga likheterna finns förstås där. Men till skillnad från Trump, som främst är känd som en oduglig affärsman med rasistiska och sexistiska åsikter, stor käft, och en ärvd förmögenhet, har Bolsonaro en mycket tydligare koppling till en medvetet extrem, diktaturvurmande, och ”antidemokratisk” strömning, vilket på många sätt gör honom till ett större hot. Där Trump genom klumpiga uttalanden och förtäckt rasism piskar upp en hatisk stämning mot flyktingar, hbtq-personer och även i viss mån judar, är Bolsonaro och hans anhängare mycket mer öppna med avskyn mot dessa grupper och mot politiska motståndare i allmänhet.

Bolsonarismen har av brasilianska aktivister betecknats som en slags nyfascism. Denna nyfascism är antisocialistisk, och använder sig av den vanliga skrämselpropagandan om socialist- eller kommunistspöket som lurar i bakgrunden. Den är antiliberal, och främst baserad i den vita medelklassen. Den har dock inte riktigt alla de drag som karaktäriserar klassisk fascism, i det att den inte är strikt baserad på idén om den organiska etniskt homogena, hierarkiska och korporativistiska staten som ska ge välfärd åt ”folket”.

Det som snarare utmärker Bolsonarism är en berättelse där kris och nationellt förfall står i fokus, vilket bland annat förs fram med mantran som att ”Brasilien är på väg att bli ett nytt Venezuela”, samt ett stort retoriskt fokus på landets utbredda korruption. Det finns samtidigt en fascination vid ett storslaget nationellt förflutet, som passande nog sammanfaller med just diktaturens dagar. Bolsonarismen har också starka drag av historisk revisionism, där diktaturen förnekas och omvärderas, samtidigt som de ”demokratiska processerna” kritiseras.

Den hårda attityden mot korruption gäller förstås främst när meningsmotståndare kan impliceras, och inte så mycket när det rör sig om potentiella allierade. På så sätt blir korruptionen och ”laglösheten” en förevändning som motiverar hårt förtryck av oliktänkande, med godtyckligt fängslande av aktivister och repression av sociala rörelser under brett definierade terrorlagar. Det kan sägas vara en variant av ”kriget mot droger”, där en diffus motståndare målas upp, varefter ett ständigt pågående krig kan föras under förhållanden som närmast kan liknas vid ett permanent undantagstillstånd.

Bolsonarismen är alltså i sina politiska och sociala värderingar i stor utsträckning en ”fascistisk checklista”, men i sin ekonomiska aspekt går denna nyfascism istället, vilket namnet antyder, hand i hand med nyliberalismen. Den underminerar på ett ekonomiskt plan den traditionella nationalismen, genom att förespråka massprivatiseringar, utförsäljningar, avregleringar och lägre skatter, framförallt för rika och för kapital, samt strävar efter att öppna upp fler natur- och samhällsresurser för exploatering. Inte helt oväntat visade det sig också att många internationella medier och högerprofiler blundade för Bolsonaros fascistiska sida och istället fokuserade på de nya affärsmöjligheterna som väntar omvärlden.

Men Bolsonarismen, precis som nyfascism på många håll, är inte bara resultatet av att det tidigare regeringspartiet Partido dos Trabalhadores (PT) tappat mark, utan även ett symptom på raserat förtroende för kapitalets traditionella kandidater, inte minst på grund av den svåra ekonomiska situationen och de otaliga korruptionsskandaler som skakat landet, där den största involverade 16 av landets största företag och företrädare för nästan alla politiska partier – inklusive PT. I kölvattnet av detta har ett klimat växt fram där förtroendet för politikerna och politiken i allmänhet nått rekordlåga nivåer. Bolsonaro trädde här in som en närmast ”antipolitisk” kandidat som inte skrädde orden och lovade hårda tag.

Under Bolsonaro kan vi med andra ord räkna med en eskalering av ett redan allvarligt våld i Brasilien, samtidigt som den tillträdande presidenten har ett tydligt mål att försöka underminera och krossa politiska motståndare – vilket inbegriper allt från PT till facken och de sociala rörelserna samt även motstånd på universiteten, och han drar sig inte för att uppmana till våld eller utrensningar av av för honom obekväma personer i samhällets alla sfärer.

Brasilien står därför utan tvekan inför en svår tid, där sociala rörelser och aktivister kommer att behöva stöd och solidaritet. För att försöka bygga motstånd behöver sociala rörelser och aktivister av alla slag ställa sig en del tuffa frågor. Hur kunde Brasilien gå från att vara en av den så kallade rosa vågens främsta fanbärare till ett land skakat av korruption, våld och uppseglande nyfascism, på bara 15 år?

Det finns förstås en hel del som hänger ihop med en generell omvärldssituation där extremhögern är på frammarsch, samt en både historisk och pågående postkolonial relation till bland annat USA. Kanske var en reaktionär återgång under dessa pressade förutsättningar oundviklig. Men om vi vill lära oss något av situationen, så behöver vi också titta på de interna faktorer som ledde till detta, och sätta den nuvarande situationen i ett historiskt sammanhang.

Det vi kommer att se då, är att Bolsonaros seger i presidentvalet inte är en brytning med vad som skedde innan, utan ett naturligt steg i den processen. Vi kommer också att se att vänsterns tid vid makten, oavsett yttre faktorer, även den bidrog till att Brasilien hamnade i den situation landet befinner sig i idag.

***

Brasilien är ett land med en brokig närhistoria, och har under efterkrigstiden präglats av instabilitet, statskupper och diktatur, inte minst med inblandning från USA som ständigt velat bevaka sina geopolitiska intressen i regionen. När Brasilien 1985 blev en ”postdiktatur” så var det, som ordet redan antyder, ett tillstånd som både politiskt och ekonomiskt präglades av tiden som varit. Någon fullständig uppgörelse med diktaturens strukturella arv och de personer som var inblandade skedde aldrig.

Politiskt var de civila regeringar och presidenter som efterföljde militärjuntan svaga, och ekonomiskt förstärktes detta av att Brasilien på inget sätt varit förskonat från de kriser som drabbade resten av världen från 70-talet och framåt. Redan under diktaturens tid tvingades Brasilien således att anta så kallade strukturanpassningsprogram via IMF, där de lovade att genomföra nyliberala reformer i utbyte mot finansiella lån.

Håll den tanken i huvudet – om inte en ”allsmäktig” auktoritär diktatur kan komma undan nyliberala påbud, hur tror ni det går för en ”demokratisk” regering som försöker spela efter regelboken?

Men rent politiskt ansågs landet ändå ha nått någon slags stabilitet när Luiz Inácio Lula da Silva, känd som Lula och företrädare för mitten-vänster partiet PT, vann presidentvalet 2002, och Brasilien på fredlig väg fick ett regimbyte. Lula hade varit en fackföreningsaktivist med en radikal framtoning, men tonade under valrörelsen ner sina radikala krav på ett sätt som lugnade stora ekonomiska intressen och lyckades därmed, sett från ett maktperspektiv, gå en gyllene medelväg där marginaliserade grupper tilltalades, samtidigt som den egna mäktiga borgarklassen och internationella intressen inte utmanades alltför mycket.

Den här spänningen är något som går rakt igenom hela Brasiliens politiska grundvalar, inklusive konstitutionen som utformades efter diktaturens slut. I denna finns bland annat skrivningar som att egendom måste ha sociala värden för att vara legitim – något som den brasilianska landlösas rörelse, MST, tryckt hårt på – men också skrivningar som i starka termer cementerar det kapitalistiska systemet och privategendomen. Det är en konstitution som är en kompromiss mellan höger och vänster, eller som en brasiliansk aktivist uttryckte det, det är lite som att de vid makten sade till folket, ”det här är priset ni får betala för demokrati”. Detta gör den dock också juridiskt svag och bäddar för konflikter.

När PT kom till makten 2003 så var det alltså med hjälp av en redan ganska skör allians mellan de fattiga som drabbats värst av nyliberalismen, och den borgerlighet som egentligen inte ville se alltför stora förändringar. Till en början gick det relativt bra, och partiet med Lula i spetsen kunde under 00-talet införa en rad populära sociala program som rent materiellt förbättrade levnadsvillkoren för den fattiga delen av befolkningen. Detta är gjordes bland annat möjligt genom att utnyttja varuexport-boomen och dra nytta av de ekonomiska fördelar som följer från att hålla den mäktiga brasilianska jordbruksindustrin om ryggen.

Partiets manövrerande sågs av många som en stor ekonomisk och social succé. PT och Lula var under de tidiga åren väldigt populära i Brasilien och hyllades till och med av ekonomer och ekonomiska institut. Något som inte var särskilt förvånande, då även en blygsam socialdemokrati och klasskompromiss kunde, när den hade de politiska och ekonomiska förutsättningarna, skapa en på det stora hela gynnsam situation för Brasilien, där en aning stabilitet garanterade stora kapitalvinster samtidigt som delar av den fattigaste befolkningen kunde få det bättre rent materiellt. Redan under den här tiden började dock partiets image naggas i kanten, bland annat av korruptionsskandaler.

Men i efterverkningarna från den globala ekonomiska krisen 2008 börjar saker att förändras på allvar. PTs popularitet minskar sakta men säkert, konjunkturen vänder, och de tvingas manövrera för att skapa nya allianser i ett försök att behålla makten, vilket gör att de tappar stöd i sin bas av alltmer passiviserade sociala rörelser. Korruptionsskandaler skakar landet, våldet och sociala protester tilltar, vilket i sin tur möts av allt hårdare repression. Samtidigt manövrerar högern för att göra sig av med de mest framträdande politikerna i PT, och lyckas avsätta presidenten Dilma Rousseff 2016, i vad som kan betecknas som en ”mjuk statskupp”. Men när de lyckas och själva tar makten, och börjar införa ekonomiska åtstramningar, sjunker regeringens popularitet ytterligare.

Så vad var det egentligen som hände?

***

Viktor Fernandes, aktiv i olika sociala rörelser, doktorand vid universitetet UFMG i Minas Geiras, och delaktig i flera forskningsgrupper som bland annat undersöker sociala och ekologiska konflikter, pratade strax innan det brasilianska valet om läget i landet i en paneldiskussion arrangerad av Black Rose Anarchist Federation i New York. På frågan vilka interna faktorer som bidragit till den nuvarande situationen i Brasilien nämnde han fyra huvudsakliga orsaker.

Den första faktorn är tämjandet av sociala rörelser. Brasilien har en rad stora sociala rörelser, som genom stort deltagande och ofta relativt radikal direkt aktion kunnat sätta press på makthavarna. Den mest kända av dessa är de landlösa arbetarnas rörelse, MST, som genom ockupationer av oanvänd mark och hänvisningar till konstitutionens skrivningar om att egendom måste ha ett socialt värde rönt stora framgångar under tidsperioden innan PTs makttillträde.

MST, tillsammans med en rad andra rörelser, exempelvis den för fri kollektivtrafik (MPL) och studentrörelsen på universiteten, användes av PT för att komma till makten. Rörelsernas företrädare engagerades för partiets räkning, och rörelserna utlovades representation. PT följde också en politisk-ekonomisk linje som i Brasilien kallas för ”national developmentalism”. Varuboomen på 00-talet, som vi redan nämnt, med stora exportindustrier som järnmalm och soja, samt förnyade intensifieringar av resursextraktion och för detta syfte avsedda infrastrukturprojekt i landet, gav regeringen ekonomiska förutsättningar för en rad sociala program.

Det här gav människor bättre levnadsstandard, men det till ett pris. Dessa program administrerades nämligen genom en centraliserad och toppstyrd statsapparat, som fördelade pengar i en modell där sociala rörelser närmast omvandlades till NGOs som förvaltade statliga pengar, istället för, som tidigare, vara en radikal kraft som vann mark med självorganisering och direkt aktion. Denna ekonomiska pacificering gick hand i hand med en politisk motsvarighet, med ledande figurer från sociala rörelser som plockades över till regeringen, och började agera bromsklossar som manade rörelserna till lugn. Dessutom byggde de fattigas nya köpkraft delvis på kredit, där den privata skuldsättningen dubblades mellan 2005 och 2015.

Här kom till slut PTs motsägelsefulla politik ikapp dem, och där de förut försökt balansera löften till sociala rörelser med stöd för den nationella industrin, visade det sig vid makten att det var industrin som dragit det längsta strået. För rörelser som MST, som tidigare alltså under en högerregering kunde göra stora landvinningar (bokstavligt talat!), innebar det en betydande nedgång i nya landockupationer. Nyckelindikatorer över de sociala rörelsernas och fackens framgångar stagnerade eller backade över hela kartan.

När detta sedan sammanfaller med den ekonomiska krisen 2008 och de ekonomiska förutsättningarna för de sociala programmen därmed försämras, så blir alliansen mellan PT och de sociala rörelserna samt de fattigaste delarna av befolkningen alltmer ansträngd, och PT börjar därmed tappa popularitet. Partiet söker sig då mot en delvis ny väljarbas som inte är lika beroende av ekonomiska bidrag, och börjar lämna de mest fattiga och utsatta grupperna åt sitt öde. Det är en rörelse politiskt mot mitten, och geografiskt från landsbygd och förort till städerna.

Den andra faktorn är de politiska eftergifterna till högern. Vid tidpunkten för den ekonomiska krisen hade de ekonomiska frågorna kommit något i skymundan på den politiska agendan, och detta ledde till en motreaktion från både vänster och höger. Vänstern ville att PT skulle radikaliseras och återupprätta en slagkraftig omfördelningspolitik, samtidigt som högern hamnade i en konservativ motreaktion.

Från vänstern och den sociala massbasen ökade missnöjet med allt mindre infriade löften och eskalerande repression, där bland annat militärpolis och armén allt oftare skickades in i de slumförorter som kallas favelas för att bland annat slå ner protester. Många drabbades också och reagerade på miljöförstöring med bland annat stora dammbyggen, totalt stiltje i utlovad omfördelning av land, inklusive till ursprungsbefolkningen, samt exempelvis satsningen på Fotbolls-VM under vilken fattiga människor städades bort från gatubilden och mängder av pengar lades på arenor och evenemang – liksom vapeninköp från Israel och utökad statlig repression. Detta alltmedan sektorer som grundläggande infrastruktur, sjukvård och utbildning drabbades av nedskärningar. Samtidigt utformades en ny säkerhetsdoktrin, där inte bara drogkarteller utan också sociala rörelser och aktivister som protesterade började kriminaliseras och förföljas.

Från högern målades istället PT, fackföreningsrörelsen och de sociala rörelserna upp som fienden och orsaken till problemen. I denna alltmer känsliga och osäkra situation valdes Dilma Rouseff 2011 till president, men PT fortsatte tappa stöd och Brasilien fick sin mest konservativa kongress sedan militärkuppen 1964. Istället för att försöka återmobilisera de sociala rörelserna började PT bemöta de ökande protesterna med allt hårdare tag och repression. Eftergifter görs högerut, och rejäla åtstramningar genomförs, samtidigt som inskränkningar av sociala rättigheter och i integritetsfrågor genomförs. En fundamentalistisk pastor blir till exempel ansvarig för mänskliga rättigheter. Michel Temer, från center-höger partiet PMD blev Rouseffs vicepresident, vilket var ett av många drag för att blidka högern. Temer tackade genom att göra sitt bästa för att underminera Rouseff.

För det tredje destabiliserades landet ytterligare av att en rad institutioner i allt större utsträckning kom under högerns inflytande. När de intog nyckelplatser i institutionerna började de gå till angrepp på den organiserade arbetarklassen och ursprungsbefolkningen. Riksrättsprocessen som inleddes mot Dilma Rouseff 2015 var ett samarbete mellan högern, armén och juridiska nyckelfigurer, vilket bekräftats i läckta samtal dem emellan. Det är ändå värt att notera att Rouseffs popularitetssiffror var rekordlåga redan innan korruptionsanklagelserna tog fart, så det var på inget sätt enbart externa faktorer som bidrog till hennes fall.

När Michel Temer, som själv nätt och jämt undkom riksrätt, tog över, infördes ”världens tuffaste” åtstramningspolitik, och en överföring från samhällets botten till toppen påbörjades. Under sin korta tid vid makten blev Temer den mest impopulära presidenten i Brasiliens historia. Inför presidentvalet 2018 lyckades högern också plocka bort (genom fängelsestraff för mutbrott) den populäre tidigare presidenten Lula, vilket kan ha visat sig vara avgörande för Bolsonaros seger, då Lula såg ut att vara den enda som kunde utmana honom.

För det fjärde spelade det oorganiserade hatet mot den politiska klassen en stor roll, där en stor del av befolkningen började känna ett allt större förakt mot politikerna som lovar utan att leverera och framstår som genomkorrupta. Acceptansen för drastiska metoder ökade, och Bolsonaro lyckades göra denna strömning till ett vapen genom att framställa sin kampanj som i någon mening ”antipolitisk”. Detta underblåstes också av en slags ”alternativmedia” där Whatsapp-grupper som spred rykten och falska nyheter om politiker och den politiska såväl som ekonomiska situationen var centrala.

***

Sammanfattningsvis kan vi säga att PTs politik demobiliserade de sociala rörelserna istället för att göra dem starka, och att partiet från början förde en politik som försökte blidka både kapitalisterna och de fattiga och marginaliserade grupperna i landet. När de ekonomiska förutsättningarna för denna välgörenhet från ovan försvann, började också styrkan i partiets politiska bas att vackla. Denna bas blev också svagare i takt med att PTs politik i allt större utsträckning började inbegripa neoliberal åtstramningspolitik, repression, miljöförstöring och allt fler ouppfyllda löften.

Sättet på vilket partiet ändå klamrade sig fast vid makten innebar en öppen invit till högern, och de gjorde sitt bästa för att fortsätta underminera regeringen och dess allierade när de stegvis fick allt större makt i institutionerna. I denna soppa tog de nyfascistiska ”antipolitiska” tendenserna chansen, och lyckades ta sig till makten genom en blandning av skickligt manövrerande och rena juridiska övergrepp.

Allt det här visar oss att presidentvalet i Brasilien är en naturlig fortsättning, snarare än en tydlig brytning med ett tidigare tillstånd. Många fokuserar här på att högern inför valet i en förmodat smutsig kampanj lyckades få bort den populäre Lula genom korruptionsanklagelser och påföljande fängelsestraff. Det är sant att Lula antagligen hade kunnat slå Bolsonaro, och att han skulle försöka föra en annan politik, men det förändrar inte den pågående trenden i det Brasilianska samhället som Bolsonaros föregångare Temer men även PT själva varit delaktiga i.

För de sociala rörelserna ser läget inte heller bra ut, och många aktivister inblandade i gräsrotsorganisering sätter väldigt lite hopp till de rörelser som blivit ordentligt insyltade i den parlamentariska politiken under PTs tid vid makten. Men det finns ändå visst hopp. Bolsonaros kometkarriär lyckades trots allt mobilisera kvinnorörelser, sociala rörelser och fackföreningar under mantrat Ele Não, inte han, inför valets slutomgång. Om energin i sådana sammanhang kan omvandlas i organisering och ingjutas en mer kritisk analys av de parlamentariska aktörerna så finns det all anledning att tro på ett uppsving för gräsrotsbaserad organisering inriktad på direkt aktion.

De sociala rörelserna är många i Brasilien, och även om de inte är uttryckligen anarkistiska, så deltar många anarkister i dem. Vissa ser också ut att ha lärt sig en läxa eller redan rört sig i en mer lovande riktning. Rörelsen för fri kollektivtrafik, MPL, som varit framträdande i de senaste årens protester, beskriver sig exempelvis som politiskt oberoende, horisontell, antikapitalistisk och konsensusbaserad. Vid sin kongress 2006 antogs också federalismen som organisatorisk princip. Rörelser av denna typ skulle kunna bilda en massbas som är bättre strukturellt och ideologiskt ”vaccinerad” mot att låta sig tas över av parlamentariska aktörer, och skulle därför kunna utgöra en långsiktigt gångbar kraft i brasiliansk politik.

De Brasilianska anarkistiska rörelserna har också uppnått en bättre samordning den senaste tiden, bland annat genom den Brasilianska Anarkistiska Koordinationen, CAB, som grundades 2012 efter en nära 10-årig process av närmanden bland de olika regionala federationerna som FARJ i Rio de Janiero eller FAG kring bland annat Porto Alegre. Sådana grupperingar organiseras ofta kring ockupationer eller sociala och kulturella center, så kallade ”Ateneu”, och är ofta djupt involverade i lokal organisering och gräsrotsbaserade sociala rörelser.

De specifika anarkistiska organisationerna i Brasilien använder sig av en vidareutvecklad form av plattformism kallad especifismo, där fokuset på specifik anarkistisk organisering bland annat kombineras med just en oerhört stark tyngdpunkt på socialt deltagande i de bredare rörelserna. Även om det just nu verkar som att en ”antipolitisk” extremhöger lyckats skörda missnöjet med det ekonomiska och politiska läget, är det ändå så att det råder en stämning i landet som lockar många till anarkistiska idéer, och den stora uppgiften för de specifikt anarkistiska såväl som breda gräsrotsrörelserna blir att försöka omvandla denna stämning till praktiskt och organisatoriskt engagemang.

Den brasilianska anarkistiska rörelsen är i sina analyser av situationen tydlig med att de inte har några illusioner om PTs tid vid makten. Istället diskuteras just behovet av att bygga upp strukturer av ömsesidig hjälp och en flora av sociala rörelser som slår vakt om sin självständighet och sina mest effektiva vapen, som direkt aktion, och agerar utifrån premissen att regeringen alltid är en motståndare, även om vissa regeringar är lättare att leva under än andra. Vi behöver tillsammans med de brasilianska rörelserna säga Ele Não till Bolsonaro och all form av nyfascism, men samtidigt också undvika fällan att bli nostalgiska över socialdemokratiska löften och parlamentariska lockelser, och inse att dessa är en del av vad som lett oss in i den nuvarande situationen.

Inlägget Nyfascistiskt hot i Brasilien dök först upp på anarkism.info.

Folkrörelserna står inför en allvarlig kris i Sverige och i många fall finns gapande behov av organisatörer, aktiva i kommittéer, deltagare vid medlemsmöten, folk som kan bidra när en utåtriktad aktivitet planeras. Det är ingen slump att trotskisten Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet lyckades ta sig till regionsstyrelsen i Hyresgästföreningen i västra Sverige. När socialdemokrater och andra glömt bort hur en aktivt kan delta i organisering underifrån så finns det stort utrymme för andra aktörer att kliva in. Om en uttalad trotte från en trottesekt förmår att ta plats i regionsstyrelsen, så är det inget som säger att vi inte kan ta plats i lokala avdelningar av Hyresgästföreningen för att bidra till lokal organisering där vi bor. Det blir lätt väldigt högt i taket när det saknas folk som är engagerade.

Vad bör vi anarkister göra i dagsläget?

Vissa anarkister fokuserar främst på att förvalta den autonoma subkulturen, det kan handla om allt från hålla igång mindre aktionsgrupper, bidra till bokcaféer, förvalta en separatistisk subkultur inom den autonoma miljön, att planera diverse demonstrationer. Andra är mer skrivbordsanarkister och har inte aktivt deltagit i kamper. Vissa är aktiva i ”folkrörelse” miljön, särskilt i den fackliga federationen SAC.

Jag anser att det är viktigt att vi kan motivera var vi är engagerade med andra saker än att en råkar trivas i vissa miljöer eller sammanhang, att något känns alltför tryggt är snarare ett orostecken – det är inte tryggt att kämpa med främmande människor med främmande åsikter. Om sammanhanget vi är aktiva i primärt är navelskådande, mest lockar andra veteraner i organisering, inte når ut till ideologiskt omedvetna, så är detta sammanhang inte värt vår tid, energi, möda och kraft. Om vi inte bidrar till självorganisering bland tidigare oorganiserade på något sätt så har vi slösat vår tid. Det är irrelevant hur fräcka vi är i vår självbild, hur alternativa vi må vara och hur ”rätt” vi än har – om vi inte effektivt bidrar till konkreta kamper som tar plats i utsatta ekonomiska områden och på arbetsplatser så har vi lämnat walkover till en borgarklass som gradvis försöker kväsa och krossa allt genuint motstånd från befolkningen i stort.

Ordet ”självorganisering” är en viktig komponent här, det är helt otillräckligt för en anarkist att organisera sig med likasinnade om vi inte kan bidra till den pågående klasskampen. Anarkister existerar inte ovanför historien i ett vakuum där vi kan experimentera och skapa ett mikroskopiskt frihetligt samhälle vi kan gömma oss i, likt ett opium för de arga. Vi är oundvikligen låsta i samma kedjor som alla andra och vi behöver titta omkring oss och genuint engagera oss där vi kan börja förstöra dessa kedjor.

Den fackliga federationen SAC står inför monumentala utmaningar, den hotas av en inskränkt stridsrätt, den hotas av en urbanisering där den frihetliga vänsterns fästen i Sverige håller på att reduceras till tre städer. Medlemsutvecklingen är långsiktigt nedåtgående och vänder inte detta så kommer en av de få kämpande fackföreningarna i Sverige att sakta dö. SAC:s död skulle innebära ett ofattbart slag mot den autonoma miljön i Sverige, miljön består självklart inte bara av syndikalister – men utan syndikalisterna skulle den bli kraftigt försvagad. Behovet efter fackliga organisatörer som kämpar för att sprida självorganisering underifrån – i form av självbestämmande driftsektioner, branschsyndikat och LS kan inte betonas nog.

Vissa är naiva och förväntar sig att diverse spektakulära demonstrationer borde vara i vårt fokus, spektakulära aktioner som fångar medias uppmärksamhet (och håller illusionen om en ”vild vänstern” vid liv). Denna naivitet är inte märklig, det är logiken som Skådespelssamhället gett oss. Den ser inte primärt vikten i levande driftsektioner som håller på med kamper som inte syns och hörs i massmedia, den ser inte primärt vikten i lokal organisering i kvarter där vi solidariskt stöttar varandra mot de som äger våra bostäder. Ett sådant fokus vid det spektakulära gör att en missar saker som t ex historikern Christer Thörnqvist påpekade i sin avhandling Arbetarna lämnar fabriken. Strejkvågor följer internationellt sett en 50-årig cykel, den vilda strejkvågen som började under 1970-talet kommer med stor sannolikhet att få en uppföljare – en till strejkvåg gör mer skada på systemet än vad ett par hundra stenar på gatorna gör. Syndikalister har generellt varit deltagande och drivande i de stora svenska strejkvågorna och kommer antagligen vara aktiva i nästa.

SAC är en ganska ”naturlig” rörelse för en anarkist att engagera sig i, den vilar på en frihetlig socialistisk grund och har en historia av kompromisslös kamp mot socialdemokratin och klassamhället. Detsamma kan inte sägas om Hyresgästföreningen som ytterst är en socialdemokratisk/reformistisk organisation, det är dock en reformistisk organisation med många lokala avdelningar, mängder med medlemmar och svagt reformistiskt ledarskap.

Med stöd från Hyresgästföreningen och med hjälp av organisationens verktyg är det möjligt att bidra till olika slags lokala initiativ för att stärka solidaritet i grannskapet och kämpa mot de som exploaterar oss med hyresavgifter. Ett exempel på ett lokalt initiativ är solidariska verkstäder där grannskapet kan låna verktyg som många inte har råd med själva, ett annat är cykelverkstäder för grannskapet. Sådana initiativ bidrar till att bryta ned den atomisering och anonymisering som det rådande kapitalistiska systemet sprider – att vi känner till våra grannar och har solidariska projekt igång ihop är en bra grund för att erbjuda ordentligt motstånd om bostadsägare försöker öka hyror och vräka människor. Om Hyresgästföreningen som byråkratisk organisation sedan motsätter sig det lokala engagemanget är det inget som säger att vi inte kan skapa en lokalorganisation som står utanför byråkratin. Ytterst hade det bästa varit att ha en frihetlig motsvarighet till Hyresgästföreningen, men eftersom det saknas en sådan rikstäckande organisation får vi nöja oss med göra det bästa med det som finns där vi bor. En sådan organisation hade haft som mål att ytterst expropriera (ta tillbaka) bostäderna från de som äger dem, till de som faktiskt bor i dem.

Men borde inte anarkister ägna sig åt ideologisk agitation? Självklart! Det är ett komplement som konstant behövs för att klasskampen inte ska ta en riktning som är socialdemokratisk eller auktoritärt socialistisk. Det är ytterst ett komplement, för utan att massorna ändrar riktning från samförstånd till klasskamp i praktiken så är våra drömmar bara drömmar. Här fyller grupper som anarkism.info en viktig roll, vi behöver utbilda oss i frihetlig socialism och sprida det genom att visa hur effektiv anarkistisk praktik faktiskt är. Det kan vi bara uppnå i samarbete med människor som inte är övertygade anarkister, människor som kanske har reaktionära åsikter och folk som inte har ett klassmedvetande.

Kamrater som är vana med att vara organiserade i andra sammanhang än formella massorganisationer kanske frågar sig varför denna besatthet vid massorganisationer?

Lycka till med att ens försöka begränsa de slag borgarklassen kommer att slå mot oss de närmsta 20 åren utan massorganisering som tar plats konkret i vardagen. Det som väntar är marknadshyror, sänkta löner, försämrade arbetsvillkor, ökad ekonomisk segregering, fattigdom i pensionen och ett liv i misär för stora delar av arbetarklassen, om vi inte kollektivt slår tillbaka. För att få rätt måste vi bli fler, bli fler engagerade som sprider engagemanget i former som resulterar i motmakt mot borgarklassen. Kampen måste ta plats utanför de borgerliga institutionerna som kommunen, landsting och riksdag och runt de spelregler borgarklassen satt för att begränsa oss, men mitt ibland den stora massan som utsugs. Vår subkultur måste gå från en subkultur till en kampkultur.

Inlägget Vad bör göras – för att få rätt? dök först upp på anarkism.info.

För tillfället är jag huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag som cykelbud för UberEats.

Couriers Network har organiserat arbetare över hela Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började allt? Och varför IWW?

IWW har organiserat arbetare genom nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW.  Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin], vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i deras område.

Genom nätverkssystemet hoppas vi påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar – om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater. Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!

IWW är det perfekta fackförbundet för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.

Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?

Bud bör organisera då det är ett tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.

I gigekonomin, och speciellt inom buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.

Bud aktiva i Storbritannien borde välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den 4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.

Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?

Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.

Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.

Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?

Våra metoder skiljer sig åt på ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det, men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger – inte vad vi vill höra.

Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.

Till skillnad från andra fackförbund har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer, utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier, och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den “parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner” bland de rika och mäktiga.

Vi kallar det för Couriers Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network, snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt. Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.

Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?

Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.

Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?

En av huvudutmaningarna för oss har alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera, vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett riktiga vinster på det området.

Vi har fantastiska relationer till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO, inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott förhållande till dem också.

När man strejkar så upptäcker man dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige. Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska underhållande.

Jag tror att mainstreamfacken ser oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen – framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på 2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver ‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!  

Med allt det sagt så är vi fullt villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma reservationer så underhållande!

Om jag får tala i en personlig kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons. Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!

Som jag sade, dock, så har den största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer, vilket jag tycker är mycket viktigare.

Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga anti-fackliga och anti-strejk-lagar?

Vi lyckades genomföra den senaste strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan ‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och ge dem kontroll.

Dessutom är de flesta fackförbund väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är viktigt.

Att organisera i Storbritannien kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting man kan komma undan.

Det är dock fascinerande (och rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’ rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker. Vad de än gör så vinner vi.

Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.

Överge alla förutfattade idéer som ni har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.

Kom också ihåg att det här är en internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd, kontakta oss på couriers.network@iww.org.uk. Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to One is an Injury to All”

Inlägget Klasskrig på hjul: IWW Couriers Network dök först upp på anarkism.info.

Jag själv har försökt undersöka hur den anarkistiska rörelsen fungerar i Kroatien och fått kontakt med en ockupant i det sociala centret BEK (hemsida) i huvudstaden Zagreb. Det ockuperades i januari i år men officiellt har kollektivet huserat där sedan april. Under sommaren har ockupanterna byggt upp verksamheten och idag driver de soppkök, olika kurser, hjälp till hemlösa, gratis shoppar och mycket mer.

Jag är så klart intresserad av bakgrunden till själva ockupationen, huset dom har valt att ockupera samt situationen i Kroatien, både generellt och den i anarkistiska rörelsen. V som vi kallar personen som jag har pratat med är en äldre aktivist med rötter i Food Not Bombs rörelsen i Kroatien.

Den anarkistiska rörelsen i Kroatien är väldigt mycket byggd på aktivism inom olika sociala rörelser som exempelvis Food Not Bombs och olika ockuperade sociala center. Det finns även en anarkosyndikalistisk rörelse, men V har inte sett att den har varit aktiv på gatan på senare år, så jag väljer att inte fråga mer om den just nu. Jag är nyfiken på vad som sker här och nu. Och det är väldigt mycket kamp kring bostäder och det allmänna utrymmet. Det är även mycket fokus på att införa olika former av bytes och gåvoekonomier och några grupper är på väg att starta en så kallad social bank byggd på anarkistiska grundprinciper. Efter den stora flyktingvågen har det även varit stort fokus på att hjälpa flyktingar och många är väldigt engagerade i frågan då det inte var så länge sedan många själva var på flykt från krig.

Huset som huserar kollektivet BEK har också sin egen tragiska historia. Jag hör på V att det finns stora misstankar att det ligger någon form av korruption bakom utrymningen av huset. Det har nämligen varit ett barnhem avsett för barn med funktionsvariationer som behöver extra stöd och därför inte kan bo kvar hemma. År 2015 bedömde staten att huset är i så dåligt skick att barnen måste omplaceras och huset behöver genomgå en totalrenovering. I skrivande stund är barnen fortfarande tillfälligt omplacerade och har ej fått ett stabilt hem än. Föräldrarna till barnen känner sig utnyttjade av systemet och lurade och fortsätter än att kämpa för att barnen ska få rätt till den vård som de är berättigade till. Vad det gäller själva huset BEK har inte föräldrarna gjort några anspråk på att det är just det huset som barnen ska tillbaka till. Däremot har kollektivet försökt och kommer återigen att försöka kontakta föräldrarna för att överlämna barnens konstverk bland annat, eftersom att föräldrarna har uttryckt att de har goda minnen från huset.

Här måste jag nämna att Kroatien fortfarande har stora problem med korruption och mutor. Det finns stora misstankar att huset inte alls är i så dåligt skick, utan huset finns nämligen i ett väldigt attraktivt område och det finns flera aktörer som har visat ett stort intresse för huset. Den besiktningen som staten gjorde visade att huset är obeboeligt och att renoveringen skulle kosta 3 miljoner EU. Ockupanterna själva har dock haft dit besiktningsperson som har bedömt att renoveringen inte alls kommer upp i dom summorna och att huset behöver en omfattande renovering men det är absolut inte på samma nivå som den statliga utredningen har bedömt. Renoveringen har påbörjats och BEK är idag en levande squat.

För tillfället är huset, trots sina stora brister, fullt användbart men då det inte finns någon el så behöves det en del arbete för att vintern ska bli så smidig som möjligt. BEK har därför startat en crowfundig kampanj och uppmanar alla kamrater som har möjlighet att stödja den. Förhoppningarna genom crowfunding är att kunna samla in tillräckligt med ekonomiska medel för att kunna genomföra en del renovering som ska göra det möjligt att hålla igång husets aktiviteter på ett smidigt sätt trots att vintern är bakom hörnet. Det går bra att stödja kampanjen genom att klicka här och följa anvisningarna. Utöver el så görs det även en del renovering på tak där det har skapats mögel genom att rör har gått sönder och läckt. Skador som misstänks ha uppkommit i samband med sabotage av huset efter att barnen har flyttats ut. Grannar vittnar om hur fönstren har stått öppna under vintern och vissa skador i huset ser ut att ha orsakats avsiktligen.

När det kommer till statlig repression så har BEK kollektivet varit relativt skonade. Polisen har varit och tagit upp en anmälan men i övrigt har det inte varit några problem för kollektivet. När det kommer till olika fascistiska grupperingar och hot därifrån känner V att det är ganska lugnt på den fronten. Just i Zagreb har det inte funnits några större problem med dessa grupperingar på senare år och hotet bedöms som väldigt litet för tillfället.

Idag flyter verksamheten på och det jobbas för fullt med att hålla igång huset med aktiviteter och genom att skapa en social och öppen plats där deltagarna är med och beslutar genom medlemsmöten där konsensusbeslut ligger i fokus. Att samla in kläder och andra nödvändigheter åt flyktingar och hemlösa är extra viktigt inför vintern nu och det arbetet är igång för fullt. Yogaklasser är också något som är populärt och folkkök med gratis mat är det mycket fokus på. Att få utveckla ett hus fyllt av liv och solidaritet är BEK kollektivets mål. Att lyfta frågan om det allmänna utrymmet och vem det tillhör är också en viktigt del i kampen liksom att skapa en öppen plats utanför den kommersiella bubblan där vår rörelse kan växa och där vi kan mötas och utbyta idéer och tankar. Aktivisterna hoppas att ockupationsrörelsen kommer att växa och sprida sig även till andra länder i världen.

Att få prata med V har gett mig en del inspiration och funderingar kring ockupationsrörelsen i Sverige. Idag finns det ingenting som en kan kalla för en ockupationsrörelse i Sverige även om det dyker upp enskilda och kortlivade ockupationer då och då. Men jag tänker att vi definitivt skulle behöva fler frihetliga och fysiska mötesplatser för att knyta kontakter och utbyta idéer. Vad som skiljer oss från södra Europa är bland annat den statliga repressionen som har lett till att ockupanter relativt snabbt blir avhysta och det är svårt att skapa en fortlöpande verksamhet inom kortlivade projekt. Istället har aktivister valt en annan väg som exempelvis kulturhuset Cyklopen i Stockholm, där de har ansökt om bygglov och skapat ett levande hus där det idag arrangeras allting från konserter till föreläsningar och möten. Men faktum kvarstår att det är mängder av hus som står tomma, att många människor idag saknar tillgång till egen bostad, att våra mötesrum som vi skapar ofta blir ett mål för repression (senast från Köpenhamn) och att privatiseringen av det allmänna utrymmet accepteras allt mer. Så frågan är, hur bygger vi motståndet?

(Text på bilden: Eliminera staten till förmån för samhället)

Inlägget From Croatia with love dök först upp på anarkism.info.

Just det här med nätverk är en påtaglig utveckling. Där jag minns hur vi på lunchrasten cyklade hem och satt ett helt gäng runt en dator, sitter folk idag ensamma men uppkopplade och spelar med eller mot varandra på ett sätt som känns väldigt annorlunda – på gott och ont. Det finns idag spel och genrer som inte bara är anpassade för flera spelare, utan för tusentals spelare – exempelvis så kallade Massive Multiplayer Online-spel, eller förkortat MMOs, samt en hel uppsjö så kallade MOBAs – Massive Online Battle Arena.

De förstnämnda har jag många fina minnen från. Bland annat spelade jag 6 år i EVE-Onlines fantastiska, oförlåtande och tidskrävande sci-fi värld. Det spelet är en historia i sig självt, både när det gäller social samverkan på nätet och de många historier som utspelade sig i dess värld, men här tänkte jag främst ta fasta på en term som jag först hörde just i samband med att jag spelade dessa onlinebaserade spel där tusentals människor spelade med och mot varandra samtidigt, i virtuella världar av episka proportioner.

Termen jag tänker på är ”emergent gameplay” – vilket ungefärligt kan översättas till ”framväxande spelmoment”. Där de tidiga dataspelen ofta bestod av äventyr med en slags linjär början och slut, som exempelvis plattformsspel som Super Mario, eller väldigt enkla tvåpersonersspel som Pong, Street Fighter och liknande, så är de senaste 15-20 årens massiva spel annorlunda. Där de äldre spelen ofta kan varvas eller på annat sätt klaras av – de har ett slutmål och ofta en slutboss – så är de massiva onlinespelen snarare en värld eller arena där du som spelare å ena sidan förväntas att hitta din egen mening, och å andra stannar så länge spelupplevelsen lockar.

Det är förstås sällan en fråga om allt eller inget, och många spel ligger någonstans mitt emellan de här två polerna, men i de massiva onlinespelen finns det ändå en distinkt dragning mot den senare varianten, där det inte finns något givet slut. Naturligtvis brukar spelutvecklarna släppa spelet med en del innehåll som kan spelas igenom oberoende av andra spelare – ofta för att agera bisyssla eller som en uppvärmning inför det som kallas ”end game” (en något ironisk term, eftersom detta ”end game” ofta inte har något slut!). Men spelets överlevnad, såväl som tjusning, hänger ofta tätt samman med just det som benämns som framväxande spelmoment.

Sett från en spelutvecklares perspektiv är det lätt att inse att framväxande spelmoment är bra. Om förutsättningarna ges för spelarna att på egen hand (eller snarare tillsammans med andra) skapa sina egna äventyr så kommer de att kunna underhålla sig själva, istället för att tröttna och gå vidare till nästa spel när allt fördefinierat innehåll är genomspelat. Det här är smart – en väl implementerad variant av detta kan underhålla spelare oerhört mycket längre per spenderad arbetstimme för utvecklare än statiskt material som spelas igenom en eller ett par gånger.

Även från en spelares perspektiv är det här ofta något gynnsamt. Det är ofta just de här bitarna som är mest minnesvärda i exempelvis MMO-världen. Intrigerna, samarbetet, konflikterna med andra grupper av spelare, hjältemod, misstag, svek, stora segrar och bittra förluster – allt det här skapar en upplevelse som upprättar ett emotionellt band till spelvärlden och de andra spelarna. Men för den som bara tänker som en spelutvecklare, eller bara som en spelare, fattas det en väldigt viktig pusselbit – ägarens. Eller med andra ord, vårt ekonomiska system, vårt klassamhälle, och den eviga dragkampen om resurser som det för med sig.

I MMO-världen tenderade exempelvis många spel att ha en månadsavgift för spelandet, men de senaste 10 åren eller så, har allt fler spel börjat laborera med en modell där spelen kan vara gratis. Det här var ofta del av en strategi där gratisversionen bara fungerade för de mest rudimentära nöjen, och hade som syfte att locka över spelaren i en ”frivillig” betalmodell – det vill säga det fungerade dels för att sänka tröskeln att komma in, och dels för att få spelarna att fastna, så att de därefter börjar betala för sig. Helt enkelt en variant på ”den första är gratis”-taktiken.

Det här fenomenet blir ännu tydligare när vi tittar på de så kallade MOBA-spelen. Spelidén i dessa bygger på en slags arena där lag eller individuella spelare tävlar mot varandra, där relativt korta spelomgångar mixas med ett rankingsystem och progression med möjligheten att låsa upp nya karaktärer, egenskaper eller utrustning mellan matcherna.

Detta gör å ena sidan att spelen kan uppfattas som ganska ”casual”, då en kan spela en omgång på 20-45 minuter och sedan göra något annat, men en lockas samtidigt tillbaka för att tävla om bättre ranking och eventuellt för att låsa upp nya karaktärer, ny utrustning, eller på annat sätt komma längre. Det riktigt intressanta händer här när vi tittar på priset – MOBAs tenderar nämligen att vara gratis att spela, utan att det finns, som i de flesta MMOs, begränsningar som gör spelupplevelsen otillräcklig.

Istället förlitar sig speltillverkarna på att folk frivilligt köper saker i spelets inbyggda butik. Det kan röra sig om kosmetiska utsmyckningar för karaktärerna (så kallade skins) eller förmågan att något snabbare kunna låsa upp nya karaktärer. Det här fungerar helt uppenbarligen, då några av de mest spelade spelen alla kategorier idag är just MOBAs, som exempelvis League of Legends med miljontals spelare runtom i världen. Det här låter nästan lite för bra för att vara sant, eller hur?

Men om vi tänker efter lite, har vi inte en rad andra funktioner i våra liv som till synes verkar vara gratis, men där vi numera förstår att så inte riktigt är fallet? Om jag säger Facebook, så förstår nog de flesta vad jag menar. Facebook tjänar förvisso pengar på att sälja en skräddarsydd publik till annonsörer – en något annorlunda affärsmodell än de nämnda spelens – men den grundläggande premissen ur vårt perspektiv är densamma: Om du inte betalar för det, så är det du som är produkten.

I den här typen av spel är spelarna alltså både kunden och produkten. Spelaren blir en del av spelupplevelsen som, i det här fallet Riot Games, indirekt säljer. Den här dynamiken finns alltså inbyggd i vissa spel och genrer som just MMOs och MOBAs där den kan smälta samman med själva sättet spelet fungerar på, men den finns också i sin allra renaste form vid sidan om spel, i det som kallas modding.

Modding är en numera medveten strategi att göra spelen utökningsbara av spelarna själva, vilket ökar återspelbarheten. När spelarna tröttnat, eller om de kommer på bra idéer, kan de förändra spelets regler, lägga till nya äventyr eller system, och så vidare. På detta sättet kan hela modding-communities uppstå kring spel med bra förutsättningar för modding. Detta gör att spelarna inte bara indirekt är en del av produkten, utan de bidrar med sin kreativitet, sina nätverk och sitt arbete, utan betalning, till att spelet kan generera mer profit. Som så mycket annat började modding med att spelarna själva i princip hackade spel för att göra roliga alternativa varianter, men spelutvecklarna var snabba med att snappa upp detta och börja göra spelen lätta att modda.

Det är viktigt att påpeka att modding, liksom spel där andra spelare är en del av upplevelsen och där de sociala värdena är viktiga, i sig själva inte är något dåligt. Det är först när vi sätter det här i ett ekonomiskt sammanhang, där dessa moment är exempel på hur kapitalismen idag skördar våra sociala relationer, aktiviteter och interaktioner – i det här fallet virtuella – för att skapa profit, som problemen börjar bli synliga. Det här kanske på ytan inte verkar spela så stor roll när det kommer till spel, de flesta av oss exploateras redan på våra arbetsplatser, men vi ska snart få se att det här är en del av en dynamik som tvärtom har stora socialt negativa konsekvenser. Och då säger vi välkommen till dagens andra gäst – gentrifiering.

***

Gentrifiering kan verka vara, och framställs också ofta, som en både positiv och oundviklig process. Slitna områden och stadsdelar rustas upp och får sakta en ny status, i vad som förefaller vara precis som det ska när det gäller samhällsförändring i allmänhet och stadsutveckling i synnerhet. Men tittar vi närmare på det så märker vi att båda iakttagelserna visar sig dölja en helt annan verklighet. Det här innebär generellt sett både bra och dåliga nyheter.

De dåliga nyheterna är att gentrifiering har stor social påverkan och ofta slår ut redan sedan tidigare utsatta grupper. Det är en undanträngning på systematisk skala, inte sällan med rasistiska och patriarkala förtecken. De bra nyheterna är att gentrifiering inte är en ”naturlig” process – som att solen går upp varje morgon – och därför är det också något vi kan analysera, reagera mot, och påverka.

Under de många år jag bodde i Göteborg fick jag med egna ögon uppleva några av de smutsiga processer av politisk-ekonomisk samverkan som låg bakom olika gentrifieringsprojekt. Ett av dessa dokumenterades av Katarina Thörn och Katarina Despotovic i boken Den urbana fronten. Historien handlar om området Kvillebäcken, som först svartmålades av en ohelig allians av politiker och bolag (främst Socialdemokraterna, kommunala Älvstranden utveckling AB, NCC samt Wallenstam), där informella beslutsvägar och mediala lögner användes flitigt.

Människor som drev verksamheter eller bodde i området behandlades bryskt, och vräktes med närmast maffialiknande metoder i de fall de vägrade att självmant flytta på sig. Detta trots att kommunens egna utredningar visade att området var av stor socialt vikt – bland annat just på grund av sociala och kulturella verksamheter som marginaliserade grupper drev och nyttjade. I boken får vi följa de olika historierna, samt på de många bilderna med egna ögon se förändringen från ett eftersatt men socialt viktigt område, till ett rivningslandskap med några enstaka öar, och slutligen ett hippt nyrikt ställe för ekonomiskt stark medelklass.

Det här är en del i en process som det har forskats och dokumenterats en hel del kring¹, och händelseförloppet är ofta snarlikt. Det upprättas en offentlig-privat samverkan kring ett identifierat område, området och människorna som bor där utmålas som ett problem, varefter ”lösningen” blir att bygga eller renovera bort både byggnaderna, kvarteren, och dess probleminvånare, som istället ersätts av en grupp som kan generera mer klirr i kassan för både kommun och privata aktörer.

I den här processen används också en del rätt utstuderade taktiker. Det är nämligen inte bara så att samarbetsparterna identifierar ett område, utan de försöker ofta aktivt hjälpa processen på traven. Ett av favorit-tricken är att försöka få in kulturverksamhet i ett ”ruffigt” område, vilket höjer områdets status, varefter gentrifieringsprocessen kan fortsätta med nybygge av bostadsrätter och/eller renoveringar av hyresrätter med åtföljande extrema hyreshöjningar – så kallade renovräkningar, vilka också blivit ett sätt för hyresvärdar att komma runt begränsningar på hyreshöjningar.

När ett ruffigt område på detta sätt aktivt görs om och marknadsförs som attraktivt för nya grupper, så är det alltså i stor utsträckning genom att i ett första skede ge incitament för olika kulturverksamheter att göra inträde. Det här ses ofta från politikerna och bolagen som en win-win. Replokaler eller annan självorganiserad social- eller kulturverksamhet kan ges plats på tillfälliga rivningskontrakt, och ökar med sin närvaro områdets status. Hippa krogar eller caféer följer efter, och bit för bit byggs områdets status upp, samtidigt som nybyggda lägenheter kan börja locka ett helt annat klientel med helt andra ekonomiska muskler – men också en annan bild av vad de vill se i sitt område.

Allteftersom processen fortskrider förändras alltså prioriteringarna, och sådant som i ett tidigt skede gjorde området ”spännande” kan plötsligt betraktas som ovälkommet. Kulturaktiviteterna och andra viktiga sociala verksamheter som kunnat dra nytta av rimliga hyror och andra incitament får plötsligt flytta på sig och ge plats för ännu fler restauranger och mer bostadsrätter. Ett nytt område identifieras i staden där gentrifieringsprocessen kan intensifieras, och där läggs nu incitamenten för kulturen, som på detta sättet ska förmås att agera förtrupp på en ny urban front.

Samtidigt med detta tvingas många av de tidigare invånarna i stadsdelen att flytta ut, eftersom prisstegringen gör det omöjligt för dem att vara kvar, och på så sätt blir hela den här processen inget annat än just ett systematiskt undanträngande för de ursprungliga verksamheterna och invånarna. Detta undanträngande är egentligen inget nytt, och den anarkistiske geografen Elysee Reclus beskrev den här typen av stadsförnyelse redan på 1800-talet, på ett sätt som känns aktuellt än idag:

i ett samhälle där människor inte har tillräckligt med mat på bordet, i vilket de fattiga och till och med de svältande utgör en stor del av befolkningen i varje storstad, är det inte mer än en halvmesyr att omvandla ohälsosamma kvarter om de olycksaliga människor som tidigare bodde där blir utslängda från sina tidigare kyffen och tvingas ge sig ut på jakt efter nya i förorterna, vilket bara flyttar de giftiga utsöndringarna en bit bort. (min övers.)

Men det som är nytt är de sätt på vilket den här dynamiken fungerar idag. I den här processen när området görs mer spännande för nya grupper, så sker ju detta bland annat just genom att upprätta nya sociala relationer och sociala värden. Det kapitalisterna och politikerna gör profit på är de nya nätverk och sociala strukturer som ett nygentrifierat kvarter producerar.

Det handlar om vilka som tar upp rummet och hur de interagerar med varandra. Priset på din nya lägenhet höjs nästan bokstavligt talat på grund av lukten av nybryggt kaffe, och åsynen av folk med yogamattor under armarna. Staten och kapitalet har alltså på ett sätt en slags parasitär relation med den här processen. De driver förvisso på den, men sedan kan de inkassera vinsterna som skapas i denna sociala, snarare än fysiska, fabrik.

Likt MOBA-spelande dataspelsfantaster eller moddare blir de nya boende och deras sociala liv, samt de nya verksamheterna både kunden och produkten. Men till skillnad från spelens värld, är det också någon som får flytta på sig, som suddas ut, och vars röst ofta inte betyder något. Allt det här är några få av de aspekter som utgör den nya, nätverkade kapitalismens logik. Men det slutar inte där. Många av de nya bolagen som agerar i denna nätverkade värld av bland annat just logistik, appar och dataspel, bidrar i sin tur själva till gentrifieringsprocesser.

Det kapital som dessa bolag bygger upp, landar till viss del i nya hippa företagslokaler – något som kanske främst varit märkbart i USA och speciellt San Francisco och Los Angeles (där just tidigare nämnda Riot Games har sitt huvudkontor), där tech-industrin med sin expansion bidragit starkt till oerhört snabba och socialt skadliga gentrifieringsprocesser som undanträngt svarta, latinx och andra redan marginaliserade grupper.

Fattiga kvarter har också i spåren av (o)naturliga katastrofer ibland omvandlats till hippa medelklassområden med lika hippa tech-företags kontorslokaler, och gentrifieringsprocessernas hänsynslösa logik har också utnyttjat sjukdomsepidemier² för att skapa nya värden. Det här sättet att skapa profit på sociala nätverk, både virtuella och mer påtagliga fysiska, påverkar alltså många aspekter av våra liv, och kommer ofta igen i en annan form i nästa steg av processen. På detta sättet har det här blivit en av de drivande krafterna för kapitalismen så som den ser ut framförallt i globala nord idag.

Som om det inte vore nog, finns här också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen³.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Så nästa gång du loggar in och spelar lite League of Legends, tänk på att det är samma bakomliggande dynamik som gör spelet gratis, som i nästa läge kan höja din hyra, stänga din lokala kulturlokal, eller omvandla hela din stadsdel. Poängen här är dock inte att skambelägga folk till att sluta spela dataspel, utan att synliggöra den här dynamiken överallt där den verkar, så att vi kan förstå den bättre och forma strategier för motstånd.

En nyckelinsikt där, är att det idag inte bara handlar om att ta makten över fysiska arbetsplatser och sätta stopp för exploateringen av vårt lönearbete – striden har också i viss mån flyttats ut i våra övriga sociala relationer – vare sig det handlar om nöjen, vardagen i vår stadsdel, eller själva vårt boende. Kapitalismen har, likt Skynet, spridit sig i vårt samhälle och blivit nätverkad.

Så när John Connor tillsammans med Kate når bunkern i slutet av Terminator 3, och inser att det inte finns någon centraldator att förstöra, att det är för sent att stoppa maskinerna från att ta över, och att de skickats dit för att helt enkelt överleva, så är det inte bara en riktigt bra plot twist i en i övrigt medioker film, utan också en obehagligt pricksäker samtidskommentar. Det är dags för oss att levla upp, om vi vill ha en chans att vinna den här matchen.

1) Se exempelvis boken Rätt att bo kvar, som är resultatet av ett samarbete där gräsrotsaktivister dokumenterat sina historier och insikter.
2) Läs exempelvis Sarah Schulmans text The Gentrificaiton of AIDS i Cindy Milsteins tunga antologi Rebellious Mourning.
3) För mer om nyliberal ekonomi och regional politik, se exempelvis avsnittet av Apans Anatomi om lokala partier.

Inlägget Fragment av en nätverkad kapitalism – om dataspel och gentrifiering dök först upp på anarkism.info.

Sedan murens fall har vänsterpolitik i västvärlden mött oerhört många motgångar, länder som dominerats av reformistisk politik har helt sadlat om till nyliberalism och försämringar för arbetare är det vi fått ta – gång efter gång. Den stora kedjan av nederlag har gett upphov till olika former av politisk praxis, den ena kan vi kalla för fördömandets politk och den andra förändringens politik. Dessa två idealtyper kan hjälpa oss att granska vårt eget sätt att bedriva politisk kamp i vår vardag.

Fördömandets politik handlar primärt om att utnämna hjältar, skurkar, att upprätta en moralisk måttstock som vi försöker sprida genom drev/exkludering och anklagelser om tankebrott. Personer som inte når upp till den moraliska standarden avfärdas som förtryckare och får kalla handen. Fördömandets politik är från grunden borgerlig, den utgår från en idealistisk bild av människan som en rationell varelse som borde veta bättre än att delta i förtryck. Dess självbedömning är naturligtvis inte att den är borgerlig, men ändå är den helt uppsugen i borgerlig offentlighet. Fördömandets politik genomsyrar progressiva rörelser överhuvudtaget, men i synnerhet kulturpolitiska sammanhang. Artister och diverse kända profiler synas, tidningar säljs och vem som råkar vara på tapeten för stunden blir the focal point av det politiska samtal på golvet. Borgerliga profiler kan samla bonuspoäng genom att uttrycka stöd för diverse sociala kamper, miljonärer ses som allierade om de delar den moraliska måttstock vi har (att de lever med en standard över sina behov är inget som står i fokus).

Att ha rätt, att dela åsikter om vad som är rätt, att få vår moraliska måttstock att bli den dominerande ideologin i ett borgerligt samhälle är det yttersta målet. Så länge människor blir mer ”medvetna” om sina privilegier har vi kommit nånvart, som om Louis Bonaparte (*) inte var medveten om sina privilegier. Kampen tar konkreta uttryck primärt i digitala miljöer, ordet ersätter fötter, nävar och rörelse i rummet. Fördömandets politik hänger ofta ihop med ett flitigt bruk av intersektionell teori och det som kallas ”identitetspolitik” men det är en kraftig förenkling att påstå att de är samma saker. Marxister och andra klasskampsorienterade grupperingar kan också fastna i fördömandets politik. Eftersom borgerlig offentlighet är arenan fördömandets politik verkar inom så ses publicitet, följare, kvantitet som det bästa sättet att avläsa hur läget ser ut.

När ett drev påbörjas handlar det ofta om att en offentlig personlighet gjort någon form av övertramp, det kan handla om allt från ett beteende som uppfattas som rasistiskt, misogynt, klassförtryckande eller något någon sagt någon gång i en galax far far away. Det orsakar moralpanik varpå det tar plats i våra FB-flöden, nyhetssidor eller grupper på sociala medier, krav utlyses att ”ta avstånd från X” och de som inte tar avstånd ses som fiender. Polarisering uppstår och media utnyttjar detta för att sälja tidningar, exponera sina sajter och öka reklamintäkter. Drevet kan ha flera möjliga slut, men ett slut vi väldigt sällan ser är att föremålet för drevet omvänder sig. Ursäkter kommer ibland, men dessa ursäkter åstadkommer ingenting för att utmana den grundläggande maktordningen som ligger bakom de missförhållanden som uppfattats i det som nedlåtande kallas för ”SJW” (social justice warrior) kretsar. Fördömandets politik är ett tomt substitut för att förändra världen, den förändrar hur världen ses, beskrivs och uppfattas men den ändrar inte grundläggande maktförhållanden.

Att det är ett tomt substitut betyder inte att den är helt meningslös, den bekräftar våra narcissistiska önskningar om att vara på ”rätt sida” och framförallt skapa en identitet genom att markera oss mot en Andre (”vita snubbar” TM, ”liberals”, ”cisshets”, ad infinitum). Framförallt kan en känna att en är delaktig i en trend, trender varar sällan länge.

Förändringens politik är en helt annorlunda politisk orientering som ytterst strävar mot att förändra maktförhållanden konkret i vardagen, inte virtuellt primärt. Den utgår från konkreta samarbeten, dialoger och kamper som söker att t ex omvända den konservative lantissnubben som står i centrum för föraktet i fördömandets politik. Fördömandets politik förhåller sig avfärdande till människor, förändringens politik utgår ifrån att vi alla föds in i en ordning av förtryck och därmed inte är ytterst ansvariga för våra gärningar. Kampens mål är att skapa en omorientering, utbyten där vi effektivt förändrar de som aktivt stöttar förtryck att börja kämpa mot förtryck. Förändringens politik betonar att vi generellt, men också på ett individuellt plan, tjänar på att börja motarbeta förtryck. Våra liv blir rikare utan borgerliga illusioner där vi försöker fylla bristen på status med inbillad ”godhet”. Ska våra liv verkligen bli bättre så kommer vi behöva lära känna våra grannar, kollegor, människor som inte delar våra ”upplysta värderingar” och samarbeta med dem för att förbättra vår tillvaro. Att positionera sig själv mot sin omgivning är såklart punkigt men vi måste minnas att borgarklassen flitigt använder det emot oss. Förändringens politik är inte intresserad av att förvalta en perfekt subkultur och miljö, den vill förändra allt och ingenting annat duger.

Om vi inte kan lära känna någon som har radikalt annorlunda åsikter än oss själva och verkligen lägga ned energi på att åstadkomma någonting progressivt tillsammans så har en redan gett upp. Lite romantiskt kan vi föreställa oss revolutionära Katalonien, tidigare kvinnomisshandlare, knarkare, mammor, barn, teoretiskt övertygade anarkister, ideologiskt opålästa, kristna, macho arbetare, feminina arbetare, en väldig massa som gemensamt vandrar mot att skapa en ny värld.

Den som vill få rätt kommer vara villig att förlåta, för att få rätt – den som vill ha rätt nöjer sig egentligen med en bekväm bubbla med likasinnade, där förlåtelse är en smärta som helst undviks . Dessa idealtyper är såklart bara idealtyper, i verkligheten har vi som är organiserade i sociala kamper ett amalgam av inställningar. Självkritik är ett helt nödvändigt verktyg och att avslöja fördömandets politik när det framträder – i oss själva framförallt – är något vi kommer behöva göra om vi vill bli något mer än en isolerad subkultur.

(*) Napoleons lillebror. Den 24 maj 1806 blev han mot sin vilja kung i det för honom instiftade Kungariket Holland, en uppgift som Louis kände sig långt ifrån mogen för. Louis satte sig upp mot Napoleon på så sätt att han försökte föra en självständig handelspolitik, vilket gagnade Holland finansiellt, men hans politik saboterade kontinentalsystemet. Napoleon sände då trupper till Holland, Louis abdikerade den 1 juli 1810 och landet införlivades med Frankrike.

Inlägget Att ha rätt eller att få rätt dök först upp på anarkism.info.

***

(2) Den här avledningen, ”ögonbindlarna”, är också mer än bara en illusion, den är verklig, vilket gör det hela mycket svårare. Vi alieneras faktiskt från att kunna göra förändringar i våra liv, för att den makten tas ifrån oss och lyfts ut i en abstrakt sfär av parlamentarisk politik. Istället för att förändra saker tillsammans med människor i vår omgivning, sätts vi att tävla om jobb, resurser och vilken färg och form de som bestämmer över oss har på sina symboler.

***

(3) Handklovarna är minst lika smarta och verkliga. De som via partier går in i institutionerna i syfte att förändra blir snabbt själva förändrade. De måste förhålla sig till institutionernas interna dynamik, de måste kompromissa med sina ideal, och från maktens korridorer är det snart de själva som skickar polisen mot husockupanter, strejkande arbetare och ”illegala” flyktingar, eller nyttjar ekologiskt skadliga resurser som kolgruvor trots att de just kom ur miljörörelsen.

***

(4) Parlamentarismen är, i en liberal demokrati, ett så mäktigt vapen i händerna på de som har makten, att en hel ideologi vuxit fram i samklang med den, som gör att det knappast finns något större tabu än att säga att den fria individens enskilda röst är närmast att betrakta som betydelselös.

***

(5) Ibland misstolkar folk åsikten att valhandlingen är närapå meningslös med påståendet att valutgången är betydelselös. Det här är helt fel. Min individuella röst gör varken till eller från, men valutgången kan faktiskt påverka mig – ungefär som vädret. Och den som är lockad att påpeka att våra handlingar i allra högsta grad påverkar vädret – ja, det är helt sant. Men hur nyttiga har de olika miljöpartierna, eller konsumentmakt, visat sig vara på att lösa det problemet?

***

(6) Någon som tvekar på om det är meningsfullt att rösta kan ibland få svaret ”Men tänk om alla gjorde som du!” Det här är en användbar invändning – men inte för att den övertygande argumenterar för röstande, utan för att den sätter fokus på det viktiga. Det är inte (icke-)röstandet som är viktigt, utan vad vi gör för att direkt försöka förbättra vår vardag. Om en är med i radikala fack, kvartersföreningar, sociala rörelser, och deltar i organisering, direkt aktion, och så vidare, ja, då kan en välkomna den här tankegången, för om alla (eller till och med en betydande minoritet) gjorde allt detta – även inklusive potentiellt icke-röstande – då skulle vi ha ett helt annat samhälle.

***

(7) Är det svårt att tro att människor i sin vardag kan ha större och mer konkret inverkan än genom parlamentarismen? Se då exempelvis på Planka.nu, som i en given stad, med några hundra medlemmar, omedelbart förbättrar sina medlemmars tillgång till kollektivtrafiken och samtidigt använder sina resurser för att utöva påtryckningar eller påverkan på staten och allmänheten. Multiplicera gånger tusen i alla samhällets sfärer.

***

(8) Ibland säger folk till mig, när det visar sig hur liten vikt jag lägger vid valet, att jag sviker minnet av de som kämpade för att vi skulle få rösträtt till att börja med. Men då säger jag att jag tvärtom snarare bekräftar deras kamp – de röstade ju inte fram rösträtten, eller hur?

***

(9) När allt strålkastarljus riktas på de privilegierade få som påstår sig företräda oss, så är det lätt att missta parlamentarismen för sin egen orsak och verkan. Men faktum är att stora såväl som små förändringar alltid bygger på just stora eller små folkrörelser utanför parlamenten, som sedan eventuellt transplanteras dit. Val är i bästa fall en spegling av, inte en orsak för, social förändring. Att använda val för att förändra samhället är ungefär som att använda en termometer för att försöka höja temperaturen.

***

(10) Det viktiga är inte om en röstar eller inte, utan vad en gör de andra dagarna, det är då rörelser kan byggas som på ett direkt och effektfullt sätt kan förbättra vår vardag, och samtidigt staka ut riktningen mot en både radikal och långsiktig förändring där vi tar makten över alla aspekter av våra liv. Det är i vardagen vi kan bygga meningsfull alternativ infrastruktur.

***

(11) Min parlamentariska skepsis inbegriper alla partier, även om jag givetvis inte ser dem alla som exakt likadana. Ibland frågar exempelvis folk som stödjer Vänsterpartiet om jag inte tror att de gör en massa bra saker. Och jo, det vet jag att de gör – de har inhyst flyktingar i sina lokaler, tillhandahåller infrastruktur till självorganisering, ordnar folkbildning, och så vidare. Men för mig har de flesta bra saker som Vänsterpartiet och liknande partier gör väldigt lite att göra med själva det parlamentariska deltagandet, och jag tror att de resurser sådana partier besitter skulle kunna användas bättre om de var helt fokuserade på självorganisering och direkt aktion.

***

(12) Vissa menar att det är motsägelsefullt att argumentera för att valet inte är speciellt betydelsefullt – om det inte är viktigt att rösta, varför skulle det vara viktigt att inte rösta? Det är sant att valhandlingen inte är speciellt viktig. Men den tid, energi och uppmärksamhet som valjippot får är däremot viktig, för den avleder människors uppmärksamhet och tillskriver förändringspotential till symboliska handlingar. Därför kan det vara meningsfullt att göra inbrytningar i den energi som valjippot skapar, för att försöka rikta om den någon annanstans.

***

(13) Har jag i allt detta sagt åt någon att inte rösta? Nej, det skulle aldrig falla mig in. Det enda jag säger är: Varför väntar du på valet? Valet väntar inte på dig. Hur du gör med den där lappen som staten skickar ut till dig bestämmer du själv. Låt den bara inte inhängna ditt engagemang, kolonisera ditt sätt att vara politisk, och vingklippa din fantasi.

Inlägget Tretton teser om valen dök först upp på anarkism.info.

Inlägget En valfilm dök först upp på anarkism.info.

***

I takt med de senaste årens växande polarisering, som svept igenom den parlamentariska politiken, sociala medier, och även ut på gatorna där antifascister drabbar samman med snutar och fascister, så har en diskussion uppkommit om just själva metoderna och formerna under vilka antifascismen bedrivs. Tagna på sängen av den militanta responsen på Trumps presidentskap har amerikanska liberaler hamnat i en svår sits. De ser sig formellt som motståndare till fascism, men kan samtidigt inte förmå att uttrycka hur denna kan eller bör stoppas. Som skämtet går, så har de testat absolut ingenting, och har slut på idéer.

Typiskt för den här förvirringen – och det här går i allra högsta grad igen i Sverige – är en slags problemformulering som snarare ser själva polariseringen, och inte fascismen, som grundproblemet. Som de goda centrister de är, verkar många liberaler helt enkelt vilja hitta en ”kompromiss” där alla får komma till tals, och där fascismen eventuellt besegras på ”idéernas marknadsplats”. Skräckslagen av form och blind för innehåll, kan så den här tendensen resultera i att de som argumenterar för etnisk rensning, vit överhet och allehanda rasistiska konspirationsteorier jämställs med de som kompromisslöst och med alla till buds stående medel kämpar för frihet och jämlikhet för alla, och mot alla former av förtryck.

***

När vi kommer fram till DC är det mörkt, vi har börjat bli trötta, och stämningen är aningen mer spänd. Vi tar oss fram på stadens gator, omgivna av skenet från gatljus och lampor, tills vi lyckas hitta den kyrka där vi ska spendera natten, och beger oss in i sovsalen. Vi möter folk från andra organisationer och platser, och fördriver tiden med lite kortspel. En av organisatörerna hälsar på oss och bjuder in oss på pannkaksfrukost. ’Är ni nervösa inför imorgon?” frågar han, och svarar själv, ’Jag är lite nervös’. Efter ett ögonblicks blytung tystnad tillägger han, ’För jag är osäker på om pannkakorna kommer räcka till’ och vi brister alla ut i ett välbehövligt skratt.

***

Det här jämställandet av fascism och antifascism är en inställning som misslyckas med att identifiera varför fascismen uppkommer, och kan därför inte heller fånga in hur den bör bemötas. Framförallt är den helt blind för den verklighet som är vardag för de marginaliserade grupper som först drabbas av fascismens våld. Historiskt har sådana grupper aldrig kunnat räkna med staten eller en välvillig majoritet som kommer till undsättning, utan behövt förlita sig på sin egen och ett fåtal allierades solidaritet. Antifascismen, då som nu, är alltså inget som vi snällt kan be om lov att få bedriva från liberaler och mainstreammedier, utan någonting som måste utgå från de drabbade gemenskapernas omedelbara behov. Bara därifrån kan sedan en massbaserad folklig antifascism byggas.

Den liberala oförmågan har också att göra med den verklighet som en djupare analys avslöjar. Fascismen har nämligen inte kommit in i värmen som en slags vanskapt orch ur en oförklarlig skugga, utan närts och fått kraft mitt i den liberala världen. Den har tolererats och till slut accepterats, och mer ofta än inte kommit till makten på ’demokratisk’ väg. Fascismen är ofrånkomligen sammanflätad med liberalismen och kapitalismen, och kan därför inte helt besegras inom dess ramar. I grund och botten måste antifascismen alltså göra mer än att hålla fascisterna i schack på gatorna – den måste också erbjuda människor ett alternativ, en meningsfull tillvaro där de känner att de har makt över sin vardag och kan hysa framtidstro. Här är liberalismen ungefär lika nyttig som en motivationscoach för någon som just ska utvisas till Afghanistan.

***

Natten i kyrkosalen blir lång. Vi ligger på golvet mellan bänkraderna, på dynor från desamma, och försöker få några timmars sömn innan vi måste ut för att ge plats åt morgonmässan. När vi på morgonen försöker räkna ihop timmarna vi sovit så verkar vi hamna ungefär där – två-tre timmar vardera. Vi hittar inte vår pannkaksvärd, utan ger oss istället ut på stan för att rekognosera lite och komplettera den mat vi haft med oss samt det som frivilliga från bland annat Food Not Bombs donerat för ändamålet. Vi ger oss ut något ombytta, i så kallad ’soft bloc’. Inte fullt svartklädda, utan med relativt mörka generiska kläder som inte sticker ut, men samtidigt bara några plagg från ryggsäckarna bort från att helt kunna smälta samman med ett svart block. I den tidiga morgontimmen är vi dock nästan ensamma, och när ett äldre par cyklar förbi blir det uppenbart att vi inte är så anonyma som vi önskat. ’Are you antifa or the others?’ ropar mannen, innan kvinnan cyklar ikapp och oroligt ropar ’Don’t engage them!’. Vi skrattar och går vidare i vad som redan börjar kännas som obekvämt kvav luft.

***

Samtidigt har fascisterna också börjat utnyttja den här liberala handlingsförlamningen för sina syften. De kallar sina möten för ’free speech rallies’ och agerar stundom rätt ursäktande – säger sig vara medborgarrättsaktivister för vita, som de ser som en förtryckt ’ras’. De samlar på sig människor av olika etniciteter eller identiteter för att försöka bygga upp en fasad av ’tolerans’. Men även bland dessa mer modererade högerextremister döljs det under denna tunna fernissa en komplett inhuman migrationspolitik och en förföljelse av minoriteter och oliktänkande, samt en total brist på förståelse av genomgripande maktdynamiker som rasism eller patriarkat. Yttrandefrihet felrepresenteras som frihet från ansvar och konsekvenser för sitt tal och sina handlingar, och många liberaler faller för det.

I Sverige händer motsvarande när till och med Jonas Sjöstedt beklagar sig över människor som aktivt försöker demonstrera och störa Sverigedemokraternas eller andra brunhögerpartiers torgmöten. Som om det fanns någon slags magisk gräns mellan dessa torgmöten och den extrema utsatthet som de leder till för många människor. Som om fascismen i kostym inte alltid – även i sin linda och i deluxe-förpackning – utgjort ett hot för dessa marginaliserade grupper, drivit på normalisering, och underlättat för mer extrema grupper att få vind i seglen. Som om inte även tal och organisering i små grupper bär ett frö av folkmord inom sig. Som om ett parti vars företrädare inte ser muslimer och judar som svenska, med en öppet nazistisk närhistoria, inte kör en svensk variant av samma chimär.

***

Vi hittar ett brunchställe, njuter lite av den kalla AC-luften, kollar in avspärrningar, och hinner bevittna hur snutarna bryskt tömmer en park där en av flera motdemonstrationer ska äga rum, trots att arrangörerna har ansökt om och fått demonstrationstillstånd. Det är ett sätt att visa musklerna, snutarna vill bara visa att de bestämmer, säger någon, och vi andra nickar. Vi möter sedan upp några kontakter och börjar planera det som ska komma att bli vår huvuduppgift under dagen – vi kommer att dela ut mat och vatten med Socialist Snack Squad. Typiskt våldsbejakande vänsterextremister, med andra ord. Men det är klart, om och när en ruta går sönder eller en snut inte får som hen vill, då är det dit kamerorna riktas, och inte på de tusentals människor som med ett leende på läpparna utövar solidaritet och ömsesidig hjälp. Det är som om spelet vore riggat.

***

Samtidigt råder det ett samhällsklimat där det ofta framstår som att de högerextrema vinner vad vi än gör. Om vi inte gör något – då växer de. Om vi kallar dem för rasister, då växer de. Om vi stör deras möten, ja, då sätter de bara på offerkoftan och växer vidare. Hela den här retoriken lägger sig som en våt filt och kan döda även den mest entusiastiske antifascistens engagemang. Därför får vi aldrig glömma historien, och komma ihåg de gånger då fascismen faktiskt slagits tillbaka. Det ska inte vara kul att vara fascist. Vi måste avslöja dem och se till så att arbetskamrater och folk i närheten känner till vad de gör. Då kommer många att förlora vänner, jobb eller till och med kontakten med familjer.

När de försöker organisera möten behöver det vara tråkigt för dem. Saker går sönder, infiltratörer som sabbar organiseringen genom att låtsas ordna saker som sedan aldrig blir av, och, till syvende och sist, att antifascister finns på plats och i praktiken visar att när fascister försöker växa sig starkare på våra gator och torg, i våra samhällen, då kommer vi slå tillbaka med alla till buds stående medel. Men det här betyder inte att det alltid behöver bli våldsamt. Tvärtom är våld en sista åtgärd när det gäller hur antifascister resonerar. Vi hänger ut dem och förlöjligar dem, för att slippa konfrontera dem på gatan, vi konfronterar dem på gatan, för att slippa slåss mot dem med vapen, och så vidare.

***

När info till slut når oss om att fascisterna är på väg till sin demonstrationsplats känns det som att vi varit ute i en evighet, trots att klockan bara är runt tre. Vi har sedan tidigare hört att transportfacket nekat dem ett eget tåg in till stationen, och de fråntas också pinnarna till sina flaggor. När de till slut marscherar genom stan till demonstrationsplatsen så är det åtföljda av snutbeskydd och medieuppbåd som är större än hela demon. De visar sig vara väldigt få, och flera prominenta talare, däribland KKKs före detta Grand Wizard, David Duke, har ställt in. Vi vet redan att de inte är många, men det är först när de kommer, och hela motdemon rusar till den sida av avspärrningen som är närmast fascisterna, som det riktigt sjunker in. De är för fan tjugo stycken. Samtidigt har motdemonstrationerna runtom i staden lockat tusentals.

***

Slutligen finns det inte ett sätt att angripa fascismen, utan snarare en mångfald av taktiker och strategier som alla kommer behövas. Från stora folkliga mobiliseringar, till små anonyma grupper, från motstånd direkt där de visar sig, till byggandet av infrastruktur och beskydd i vår vardag. Från att säga vad vi tycker rakt upp i deras ansikte, till att bygga vår egen media och sprida vårt eget budskap så vitt och brett vi kan. Från att förhindra fascisterna från att kunna samlas och organisera sig, till att bygga de sociala alternativ vi själva vill se. Det fina med allt det här är att alla har en plats i det här antifascistiska arbetet.

Även de gånger när vi kanske inte känner att vi gjort något speciellt, har vi ofta åstadkommit mer än vi tror. Att tillsammans verkställa en plan, att möta och organisera med nya människor, alla de här sakerna bygger erfarenhet och solidaritet. Vi skapar band med andra organisationer och individer, som sedan kan visa sig vara livsviktiga nästa gång något behöver hända. Och de strukturer vi bygger för antifascistiskt arbete går ofta att använda till annat, samtidigt som det omvända också är fallet. Vi får helt enkelt inte låta oss luras av högerns och liberalernas tjafs. Vi måste förstås vara taktiska, men bortom det finns det all anledning att tro på det vi gör.

***

Fascisterna håller några förkortade tal tidigare än planerat – det finns liksom ingen vits när hela innerstaden är en stor antifascistisk fest – och som pricken över i:et börjar det att regna och åska. Någon ropar ’Till och med Thor hatar er’ varpå alla skrattar. På den utsatta tiden då de skulle börja, blir den sorgliga ansamlingen istället forslade till en rad av snuten försedda skåpbilar, och körs tillbaka dit de kom från. Svarta blocket leker katt och råtta med snuten en stund, och de resterande motdemonstranterna står kvar för att försäkra sig att fascisterna verkligen är borta. Vi går till Chinatown för en välbehövlig middag, och på skärmarna ser vi nyheter från dagen flimra förbi, där fokus ligger på hur få fascisterna var. Vi hör att de klagar på att ingen vågade sig ut efter den senaste tidens händelser, och trots att saker och ting aldrig är enkla, att vi lever i en komplicerad tid och att vi har mycket att fundera över och ännu mer att göra, så är det för dagen det bästa kvittot vi kan få på att det vi gör fungerar.

Inlägget Antifascism fungerar – tankar från årsdagen av Charlottesville dök först upp på anarkism.info.

Kan du berätta lite bakgrunden varför ni väljer att agera mot just det här målet?

Området är väldigt rikt på naturgas, det finns en jättestor källa under marken som upptäcktes på 50-talet och sedan dess har gas utvunnits ur den. En skulle kunna jämföra situationen med Sveriges Norrland när det kommer till makt och resursutvinningen. De hittar ett område där det finns en naturresurs och det sugs sedan upp av det ekonomiska centrumet.

Utöver det så finns det även andra orsaker. Under de senaste 20 åren har resultaten av själva utvinningen börjat komma upp till ytan. Det sker otroligt många jordbävningar i området då marken har blivit instabil och många människor får sina hus och sina gårdar förstörda. Under de första 10 åren då problemen uppstod, så ville varken staten eller företaget erkänna att utvinningen var orsaken till jordbävningen. Idag finns det möjlighet att få ut skadestånd för söndriga hus men även det är svårt då du måste bevisa att skadorna har uppstått under perioden som staten har erkänt jordbävningarna skadat, dvs är dina skador äldre så har du ingen rätt till ersättning. Det är väldigt angeläget att få igång aktioner i området och stoppa utvinningen.

Anledningen till att vi åker dit är för att visa solidaritet med de boende men även på grund av att utvinningen av fossila bränslen påverkar själva klimatförändringarna vilket i sin tur påverkar oss andra också. EU satsar och bygger infrastruktur för gas för mångmiljarder. Och när dom har satsat så mycket kommer dom inte att ge upp utan att dom har fått igen för sina satsningar. EU kommer inte att stoppa klimatförändringarna.

Vad händer under själva Code Rood? Vad är målet?

Under Ende Gelände hade man som ambition att vara en stor massa som polisen har svårt att kontrollera och på så sätt uppnå framgång i aktionen. En inställning att inte ge upp, men samtidigt att inte vara våldsamma, och aktionsmässigt är det så här vi vill att det ska gå till. Vi har valt en taktik som kallas för flerfingertaktiken där man delar upp sig i olika fingrar, eller block, och varje finger utser ett mål som tex kan vara att ta sig in i gruvområdet eller att blockera infrastrukturen omkring. Det är denna typen av aktioner vi har att förvänta oss i år, och eftersom man har sett att det har fungerat bra i Tyskland under Ende Gelände så blir det även samma taktik under Code Rood. Själva aktionen kommer att ske under en dag, men Code Rood pågår under en vecka. Utöver de stora aktionerna kommer det att finnas ett läger med allt från föreläsningar till fysiska aktionsträningar. De fysiska träningarna är jätteviktiga för att kunna lära sig hur man bryter sig genom poliskedjor tex. Man lär sig även vad olika handsignaler betyder.

Är fossila bränslen verkligen något som den autonoma rörelsen bör lägga vikt på, och i så fall varför ska vi göra det?

Fossila bränslen är den huvudsakliga acceleratorn när det kommer till klimatförändringar. Det är relevant ur flera perspektiv för autonoma rörelsen. Dels det enkla perspektivet att alla politiska rörelser drömmer om en bättre framtid, och om samhället ska finnas om 100 år så är frågan om klimat högst relevant. Att hejda klimatförändringar är en förutsättning för att det ska finnas mänskligt liv i världen.

Sen finns det, om man kollar på hur historian ser ut, ett väldigt tydligt antirasistiskt perspektiv när det kommer till klimatförändringar. Det är tydligt vilka människor och var i världen det har släppts ut fossila bränslen, var i världen vinningarna har varit, och vart man har plockat frukten ur industrin. Det är väldigt tydligt att se vart klimatförändringarna slår hårdast. I Sverige har vi en del skogsbränder och extrem vattenbrist och det har med klimatförändringarna att göra, men vår situation är hanterbar och i ganska liten skala om man jämför hur klimatförändringarna kommer att slå generellt sett. När vi kollar på dom samtida och framtida konsekvenserna av klimatförändringarna, vart dom kommer slå hårdast, så ser vi att det är i fattiga länder. Och då skär etnicitet som en röd linje igenom vilka som kommer att bli mest drabbade av det här.

Hur hänger detta ihop med klasskamp och kamp mot kapital?

Det är lite samma sak som etnicitet. Grovt generaliserat, i ett internationellt perspektiv, så är världens överklass i huvudsak vit och världens underklass i huvudsak icke vit. Anledningen till att vi ser klimatfrågan som den mest tydliga att mobilisera runt är för att fossila bränslen är ett helt nödvändigt produktionsmedel för kapitalismen. Alla industrier är beroende av det här. Globala rörelser har ifrågasatt användningen av fossila bränslen, och då har kapitalismen försökt hitta på andra lösningar, som tex det här dom har hittat på med fossilgas istället för brunkol. Det är en effektiv och billig energikälla. Världen börjar få mer och mer grön energi säger dom. Men mängden av grön energi är liten och fossila bränslen är inte en del av grön energi. Om vi angriper fossila bränslen är det som att angripa kapitalismen i sig. Den radikala klimatkampen är antikapitalistisk eftersom att den angriper kapitalismen i sig.

Det finns tydliga fakta och klassanalys, det finns en vit rik elit som plockar frukterna och profiterar på fossila bränslen och dom är ett fåtal. Det ger väldigt bra möjlighet att peka ut den skyldiga och mobilisera brett.

Tror du att det finns möjlighet att bygga en bred rörelse emot fossila bränsle och radikalt motstånd mot industrin och klimatförändringarna?

Den radikala klimatkampen är den som har störst potential att bygga en stor och bred rörelse. Det råder en sorts enighet om att klimatförändringar är ett stort hot, och det ger utrymme att driva radikal politik och samtidigt kunna mobilisera brett. När det kommer till klimat är det väldigt enkelt att peka ut orsak och verkan. Tex så skrev The Guardian i våras att det är 100 företag som står bakom 71% av den totala utsläppen, under senaste 30 åren.

Om jag jämför många andra sammanhang som jag har varit i, så har klimatkampen mycket bredare stöd för mer radikala metoder och perspektiv. Problematiken är tydlig och det är lätt att mobilisera.

Vad tror du är det viktigaste när det kommer till att bygga en sådan rörelse?

En av kärnfrågorna är att väldigt tydligt kämpa emot det liberala individperspektivet, att lyfta frågan från individnivå. Att tex inte göra som Miljöpartiet när man pratar om klimatpolitk. Vi brukar ta gruvan i Tyskland som ett exempel. Den som ägdes av Vattenfall men nu sålts. Den här verksamheten släpper ut 20 gånger så mycket som Sverige årligen. Det här är ett bra exempel som visar att den individuella påverkan är ganska obefintlig. Det spelar ingen roll om vi återvinner och källsortera om våra politiker går och driver en gruva som släpper ut 20 gånger mer än vad vi gör årligen. Det är såna exempel som lyfter frågan till rätt nivå, att vi ska prata mer om vilka som verkligen släpper ut koldioxiden och bidrar till klimatförändringarna.

Något mer du vill lägga till?

Jag tycker att lägren och demonstrationerna har varit riktigt feta och stora och peppiga. Det har varit häftigt med känslan av att gå med massa människor, och lyckas trycka sig genom poliskedjorna. Man är väldigt tydlig och rak med sina mål och man har alltid lyckats, det är en väldigt häftig känsla att storma en gruva och lyckas med det. När man deltar på dessa saker är det som att allting är möjligt, det är väldigt peppande och en väldigt bra erfarenhet, även om man bara vill turistaktivista. Man träffar på mycket folk och lär sig mycket som kan användas i andra sammanhang. Det är tack vare Ende Gelände som vi har fått pepp att bygga ut rörelsen även i Skåne och organisera oss i frågan tydligare. Många som har varit där nere kommer tillbaka med ny energi.

Avslutningsvis, om man är intresserad att åka, hur ska man gå till väga?

Om man har fler frågor och vill ha mer information så hör man av sig till AG Hedvig på  aghedviq@riseup.net.

Det finns även ett event för bussresor på Facebook och det hittar ni via denna länken www.facebook.com/events/219958695274770/

och Code Rood har en hemsida code-rood.org

För mer info kring fossilgas och situationen i Sverige kan man besöka Fossila gasfällan på fossilgasfallan.se

Anmäla sig till bussen som vi kommer att åka med, det kan man göra på aktivisme.info. Om man ska med är det bra att tänka på att ta med tält och sovsäck och att man kommer vara på camping. Bussresan kostar 400 danska kronor tur och retur och det kommer att bli riktigt grymt!

(bild från Ende Gelände i Tyskland)

Inlägget Code Rood: klimat och antikapitalism! dök först upp på anarkism.info.

”Splittring” kan vara av godo. Livskraften bryter fram och skapar färgsprakande och spretiga paletter. Delningen tillhör livets DNA. Den främjar småskalighet och samband som motstår försök av mäktiga aktörer att kontrollera skeenden och grupper. Spänningar och konflikter är en del av detta, och även om konflikter kan vara extremt påfrestande är det inget vi till varje pris bör försöka undvika.

Nu finns det ju en avgörande skillnad på frivilliga sammanslutningar av människor som har gemensamma intressen å ena sidan, och organisationer som bygger på hot, tvång och/eller våld, som staten och arbetslivet. Samarbete och gemenskap kräver alltid ett mått av kompromiss, och en beredskap att acceptera obekväma olikheter i personlighet, tänkesätt, vision eller praxis. Men inte ens i fria grupper behöver splittring nödvändigtvis vara dåligt. Exempelvis tappar grupper och organisationer ofta sin udd över tid i det att de blir mer trygga och etablerade. Utbrytningar kan då vara ett effektivt sätt att erövra en nygammal radikalitet.

Givetvis finns det en hel del onödig splittring som bromsar eller slår sönder motstånd eller tar onödig energi från livsglädjen och kampen, och som därför gynnar makten. Men svaret borde för oss som är anarkister inte vara att försöka bygga nya Babelstorn, nya imperier, nya massorganisationer som ska representera allt och alla. Vi behöver knyta band och stärka den komplexa solidariteten mellan olika grupper och rörelser, men samtidigt bejaka en ständigt föränderligt och livskraftig organisatorisk mångfald, tror jag.

Inlägget Splittring! dök först upp på anarkism.info.

***

Årtiondena som följde Berlinmurens fall 1989 har inneburit ett historisk uppsving för direktdemokratisk, federalistisk politik bland globala sociala rörelser på en skala utan motstycke sedan början av nittonhundratalet. Från Zapatistas och Magonistas i södra Mexiko, den globala rörelsen för social rättvisa, till torgrörelserna kring Tahrirtorget, 15M, Occupy, Geziparken, och många andra runtom i världen, till Black Lives Matters, kan vi se den kraftfulla inverkan av stilen med ledarlös (eller ledarfylld), [2] autonom, direktaktionsinriktad organisering som har karaktäriserat motstånd underifrån under denna tid. Några av de grupper och individer som utgör dessa rörelser har direkt, eller indirekt, influerats av den alltjämt bestående antiauktoritära anarkistiska traditionen, vars popularitet har skjutit i höjden under de senaste årtiondena, i samklang med ett förhöjt intresse för federalistisk antikapitalistisk politik. Många andra, däremot, kom att förkasta den auktoritära kommunismens hierarkiska partipolitik inte så mycket på grund av uttrycklig ideologisk påverkan, utan snarare för att ockupationer, folkliga samlingar, och konsensusbeslutsfattande ansågs vara de mest etiskt och strategiskt riktiga formerna av kamp givet befintliga förhållanden. Så var fallet för de flesta av de argentinare som reste sig i uppror och ockuperade sina arbetsplatser samt organiserade kvartersråd i kölvattnet av finanskrisen 2001. Ur detta folkliga uppror mot nyliberalism kom uttrycket ”horisontalism” (horizontalidad). Trots att den här vaga termen har betytt delvis olika saker för olika människor, så har den generellt betecknat en form av ”ledarlöst”, autonomt, direktdemokratiskt rörelsebyggande vars anhängare ser detta som icke-ideologiskt. Sen det argentinska upproret har termen ”horisontalism” etablerat sig som den övergripande benämningen för denna formlösa varianten av direktdemokratisk organisering som tagit världen med storm.

Horisontalism och anarkism överlappar förstås i sitt förespråkande av federerad, direktdemokratisk, direktaktionsbaserad, autonom organisering. Anarkister reagerade redan långt innan östblockets fall mot de inneboende skadliga effekterna av hierarkier och auktoritärt ledarskap, och byggde samtidigt storskaliga federerade modeller av arbetares självorganisering i form av anarkosyndikalistiska fack med medlemsantal som kunde räknas i hundratusentals, eller till och med över en miljon i fallet med spanska CNT på 1930-talet. I vissa fall, som med franska CGT i början av nittonhundratalet, förespråkade fackligt aktiva anarkister även icke-sekteristiska revolutionära syndikalistiska fack som kunde samla arbetarklassen bortom politiska uppdelningar (Maitron, 1992, 326; Maura, 1975, 495). Det är knappast överraskande att många anarkister har gjort gemensam sak med de senaste årtiondenas horisontalistiska massrörelser för att försöka säkra och främja dessa rörelsers anti-auktoritära tendenser. Den tydliga närhet som finns mellan dessa två strömningar väcker vissa viktiga frågor: är horisontalism helt enkelt ett nytt namn för anarkism? Är dessa två i princip samma idé förklädd i olika historik? Givet detta stora överlapp, är det bara semantiskt smågnabb om vi insisterar på en distinktion mellan de två?

För att besvara denna fråga kommer jag att göra en distinktion mellan ”horisontalism”, som jag använder som en historiskt specifik term för att avgränsa vågen av direktdemokratiska folkliga mobiliseringar som har uppkommit de senaste decennierna, och ”horisontell”, som jag använder för en analytisk beskrivning av alla former av icke-hierarkisk aktivitet, oavsett sammanhang. När denna distinktion väl gjorts blir det uppenbart att även om anarkismen är inneboende horisontell, så är de senaste årens historiska horisontalism ett flytande fenomen som ibland främjar värden och idéer som står i strid med anarkismen, till följd av horisontalismens minimalistiska ”anti-ideologiska” ideologi. Trots att vissa anarkister, liksom andra, även har karaktäriserat anarkismen som ”anti-ideologisk”, så visar rörelsens historia att de flesta av dess förespråkare och teoretiker sett den som en fast, om än flexibel, tendens förankrad i en uppsättning anti-auktoritära principer. Detta står i skarp kontrast till den gängse postmoderna tendensen bland horisontalismens förkämpar att se denna som en formbar uppsättning praktiker frånkopplade från något specifikt politiskt centrum. Det här ”anti-ideologiska” fokuset på form över innehåll, eller med andra ord, fokuset på hur beslut tas snarare än på vad som beslutas, har skapat märkbara spänningar i samband med mer eller mindre spontan folklig horisontalism för anarkister som stödjer massorganisering och hyser hopp om de politiska öppningar som sådana rörelser medför. Eftersom horisontalismen försöker frånskilja sig från ideologi, är dess strukturer och praktiker mottagliga för riktningsförändringar åt bestämt icke-horisontella håll, såsom deltagande i parlamentariska institutioner.

Det är viktigt att klargöra att denna kritik av horisontalismens ”anti-ideologi” gäller väsentligen spontana folkrörelser där tusentals människor från alla möjliga miljöer plötsligt och för första gången börjar utöva direktdemokrati tillsammans, inte exempel som Zapatistas i södra Mexiko, vars horisontella praktiker utvecklades sakta över generationer och ofrånkomligen genomsyrades av gemensamma värderingar. När rådsstrukturer uppstår utan möjlighet till sådan stadig tillväxt och utveckling, minskar frånvaron av formell ideologi inträdeströskeln för stora grupper av inbördes isolerade, missnöjda människor, men det gör också rörelsens innehåll och riktning nyckfull. Det underförstådda horisontalistiska antagandet att horisontella beslutsfattarmekanismer i sig själva är tillräckliga för att medföra jämlika utfall står i skarp kontrast till det anarkistiska åtagandet till både horisontella praktiker och utfall fria från en hierarkisk maktdynamik. Detta visar att även om anarkismen är horisontell (i ordets analytiska snarare än historiskt specifika mening), och horisontalismen är anarkistisk (att den alltså kan tillskrivas många anarkistiska karaktärsdrag), så är horisontalism och anarkism inte identiska.

Horisontalism
I slutet av 2001 utbröt ett spontant uppror i Argentina när regeringen beslutade att frysa bankkonton för att förhindra en gryende ekonomisk kris orsakad av 90-talets IMF-drivna privatiseringar och åtstramningar. På mindre än två veckor avsatte folkliga mobiliseringar 4 olika regeringar. Mot den politiska elitens hierarkiska manövrerande organiserade sociala rörelser demokratiska kvartersråd och arbetsplatsockupationer under vägledning av principer som alltmer utkristalliserades till horisontalismen som koncept. Ockuperade arbetsplatser skapade nätverk av ömsesidig hjälp och rådsförsamlingar tog form lokalt innan de etablerade sammanlänkade direktdemokratiska organismer som vägleddes av konsensusbeslutsfattande både som en slags attityd och som fungerande praktik. Detta uppror var i allra högsta grad prefigurativt eftersom det försökte förverkliga det önskade samhället i sina vardagliga praktiker. Som Marina Sitrin (2006, 4) skriver i sin inflytelserika bok Horizontalism: Voices of Power in Argentina, så är horisontalismen ”eftersträvansvärd och ett mål, men också medlet – verktyget – för att nå detta mål.” För många var den ”mer än bara en organisationsform,” den var ”en kultur” som främjade nya känslomässiga relationer och gemenskapsbaserad solidaritet (Sitrin, 2006, 49). Denna kultur av öppenhet och förkastandet av dogmer kan till och med begränsa utkristalliseringen av horisontalism som en fast enhet, eftersom, som argentinska Colectivo Situaciones argumenterade, ”horizontalidad [inte] bör ses som en ny modell, utan innebär snarare att det inte finns några modeller…. Horizontalidad är normaliseringen av mångfald…. Risken är att horizontalidad kan tysta oss, stoppa våra frågor och bli en ideologi” (Sitrin, 2006, 55).

Redogörelserna som Sitrin samlade in från deltagarna i det argentinska upproret visar att för många var horisontalism kanske en anti-ideologisk ideologi bestående av en flytande blandning av flexibla, deltagande, icke-dogmatiska värden och praktiker orienterade kring konsensus, federalism och självförvaltning. Dessa attityder uppstod emellertid i ett antal olika grupper och rörelser långt innan de började associeras med termen ”horisontalism”. I Unruly Equality: U. S. Anarchism in the 20th Century, visar Andrew Cornell (2016) hur de diffusa kvarlevorna av tidig nittonhundratalsanarkism, som alltmer genomsyrades av pacifism och var högsta mode på 40- och 50-talet

tillhandahöll teorier, värden, taktiker och organisationsformer som aktivister i antikrigs-, kontrakultur-, och feministrörelsen plockade upp [under de följande årtiondena]; dessa massrörelser radikaliserade i sin tur hundratusentals människor, varav en del antog anarkismen som sin ideologiska utsiktshorisont.

Omintetgörandet av den amerikanska anarkistiska rörelsen i mitten av århundradet och det kalla krigets polarisering ledde många amerikanska anarkister till att experimentera med nya taktiker och strategier. Detta inkluderade konsensus, som första gången användes av amerikanska anarkister i den radikala antikrigsorganisationen Peacemakers i slutet av 1940-talet (Cornell, 2016, 180-181). Över ett årtionde senare introducerades konsensus i medborgarrättsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) av Peacemakers-aktivisten James Lawson (Cornell, 2016, 229; Carmichael, 2003, 300). Detta inflytande fördes vidare till Students for a Democratic Society (SDS) och andra grupper på 1970- och 1980-talet där New Hampshire Clamshell Alliance var bland de första att använda spokecouncil-modellen¹ och vängrupper i rörelsen mot kärnkraft, feministiska cirklar för medvetandegörande experimenterade med icke-hierarkisk organisering, och Movement for a New Society (MNS) införlivade kväkarnas konsensusmetoder (Farrell, 1997, 241; Anarcho-Feminism, 1997; Cornell, 2011). Under samma årtionden spelade liknande tendenser en roll i Europa inom delar av den feministiska rörelsen, kärnkraftsmotståndet samt inom den autonoma rörelsen (Katsiaficas, 1997). Den tradition som dessa grupper utformade anammades av efterföljande grupper som den direktaktionsbaserade AIDS-aktivismgruppen ACT UP, den radikala miljögruppen Earth First!, Food Not Bombs, och andra som deltog i rörelsen för global rättvisa vid 2000-talets början (Gould, 2009; Wall, 2002; McHenry, 2012). Torgrörelser som den arabiska våren, 15M, Occupy, Geziparken, Nuit Debout och andra var delvis ett omtag av råd, spokescouncil-modellen, vängrupper och direktaktion från den globala rättviserörelsen, orienterade mot en specifik geografisk plats i form av torget. Andra har influerats av rhizomatisk organisering framlagd av Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987; Chalcraft, 2012; Anderson 2013). Medan de specifika praktikerna som dessa grupper och rörelser anammade varierade,

så står deras fokus på överläggningar, konsensus-byggande, individuellt deltagande, mångfald, nya teknologier, och kreativt engagemang som en medveten motpol till doktrinära och hierarkiska modeller av mobilisering, politisk och religiös sekterism, polariserande debatter om nationell identitet och till och med representativa former av demokrati.(Anderson, 2013, 154)

Horisontalistiskt motstånd mot representativ demokrati visar sig vanligtvis i form av konsensusbeslutsfattande. Snarare än att formulera ett förslag och helt enkelt bemöda sig om att samla tillräckligt med röster för att forcera igenom det, så kräver konsensus att deltagare tar allvarlig hänsyn till minoriteters ståndpunkter och anpassar förslag till deras situation. Tanken är inte att alla måste vara överens hela tiden (halmgubbe-bilden av konsensus), utan snarare att majoriteten tvingas göra eftergifter till minoriteten och, för att gruppen ska fungera, så måste minoriteten vänja sig vid tanken att tolerera beslut som den anser inte är ideala. Konsensus strävar inte bara efter att främja en formell praktik där förslag tillfredsställer minoriteten utan, mer djupgående, också efter att skapa en känsla av enighet inom gruppen och en kultur av omtanke som annars lätt trängs undan i jakten på en majoritet vid omröstning. Denna form av beslutsfattande fungerar bäst när alla medlemmar i en grupp har en känsla av ett underliggande gemensamt syfte. När de inte har det stannar processen upp. Occupy Wall Street tillämpade exempelvis modifierad konsensus där samstämmighet bara krävdes bland 90% snarare än 100% för att därmed ge lite andrum vid sådana tillfällen. Det krävs trots detta bara 11% för att stänga ner en handlingsplan som stöds av 89% när mötesdeltagarna jobbar utefter ömsesidigt motstridiga syften. Occupy Wall Street och många av de andra torgrörelserna stötte på sådana problem när de spontant införlivade tusentals slumpmässiga individer i sina beslutsfattarprocesser. Även när konsensus utövas av en sammansvetsad grupp med ett gemensamt syfte så har metoden en inneboende tendens mot att bevara status quo genom att göra det svårare att få igenom ett förslag eller en resolution. Som George Lakey från Movement for a New Society påpekade, så kan konsensus ”vara en konservativ kraft, som undergräver möjligheterna för organisatorisk förändring” (Cornell, 2011, 47). Det är tydligt att konsensus bär med sig en rad fallgropar, men det gör även majoritetsröstande. I slutändan är det väldigt svårt att navigera sig igenom konflikter, och det är av denna anledning som anarkister lägger stor vikt vid frivilliga sammanslutningar (och därför också möjligheten att frivilligt gå isär). Ibland är den enda lösningen att två grupper går skilda vägar, snarare än att de tvingas samexistera.

Många av horisontalismens mest uttalade förespråkare ser den som medel och mål sammanfogade till en enhetlig uppsättning praktiker och värden. Från det perspektivet så besjälar värdena praktiken, som i sin tur förändras när de möter på varierande omständigheter. Horisontalismens fientliga inställning till ”dogma” tillåter i sin tur värden att anpassa sig till människornas behov allteftersom rörelsens sammanhang genomgår förändringar. Horisontalismens ”icke-ideologiska”, ”apolitiska” fokus på form, praktik och omedelbar problemlösning istället för storskaliga ”sekteristiska” konflikter har tillfört denna historiskt specifika tendens en flyttbarhet och anpassningsförmåga som har tillåtit den att frodas i så olika miljöer som grekisk landsbygd, nedre Manhattan, Istanbul och Hong Kong. Föga förvånande har den politik som burit upp horisontalismen varierat drastiskt. Detta är oproblematiskt om en inte har ett fördefinierat mål; om en ansluter sig till den liberala hållningen som jag har refererat till på annat håll som ”utfallsneutralitet” (Bray, 2014). Men anarkism har alltid handlat om mycket mer än direkt demokrati; det är en revolutionär socialistisk ideologi grundad i en politik som vänder sig mot all dominans och ett främjande av icke-hierarkisk praktik.

Anarkism och horisontalism
Anarkistiska reaktioner på den folkliga horisontalismens framväxt har varierat från upprymdhet till avsky, med många någonstans där emellan. De som varit mer eller mindre entusiastiska har sett horisontalistiska rörelser som ett tillfälle att propagera för icke-hierarkisk politik på en masskala, medan kritiker har sett dem som ett svek gentemot verkligt horisontella principer, speciellt när sådana rörelser har omfamnat elektoralism. Det finns en rad av anarkistiska svar på horisontalism, som exemplen nedan från Spanien, USA och Turkiet kommer att visa.

Den federalism [3] som både anarkismen och horisontalismen delar kan spåras till sjuttonhundratalet. Även om den går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, så är det rimligt att inom ramarna för socialismens historia börja just med inflytandet från den diktatoriska Jakobinska ”dygdens republik” under franska revolutionen, som banade vägen för element av centralplanering såväl som modern värnplikt. Under de följande årtiondena var den europeiska republikanska rörelsen splittrad mellan Jakobiner och deras sympatisörer som drömde om ett förnyat ”terrorvälde” och federalistiska republikaner som var förskräckta av den centraliserade auktoritetens blodiga konsekvenser, även i republikanska händer, och istället förespråkade lokal och regional autonomi.

Föga förvånande började många anhängare av Proudhons och Bakunins anti-auktoritära verk sin politiska bana som federalistiska republikaner, medan många marxister har hyllat Jakobinernas diktatur som en försmak av den proletära diktatur de önskade och förutsåg. (Zimmer, 2015, 73; Esenwein, 1989, 16–17; Maura, 1975, 68; Toledo and Biondi, 2010, 365; Lenin, 1975; Mayer, 1999)

Anarkister vidareutvecklade det federalistiska republikanska motståndet mot centralisering genom att arbeta fram en kritik av staten, vare sig denna var federalistisk eller centraliserad, och genom att utveckla metoder för kamp och självorganisering som speglade den värld de sökte skapa. De flesta marxister avvisar tanken på att något som ens påminner om kommunism kan genomdrivas i ett kapitalistiskt samhälle och drar därmed slutsatsen att formen som organisationen eller partiet antar bara är av instrumentell betydelse. För Marxist-Leninister, till exempel, utgör detta i huvudsak inställningen att det är acceptabelt för ett avantgarde-parti att handla i proletariatets intresse – att handla som proletariatet antas ha handlat om de redan uppnått full klassmedvetenhet – så länge som samma slutresultat i form av kommunism tids nog uppnås (vilket, förstås, aldrig blev fallet). För anarkister däremot är ett potentiellt framtida samhälle ofrånkomligen en reflektion av de värden, principer och praktiker som låg till grund för dess skapande.

För att förstå hur anarkister har försökt att omvandla denna idé till prefigurativ praktik är det viktigt att skilja mellan det David Graeber (2002) och andra har refererat till som ”anarkism med stort A” och ”anarkism med litet a”. Även om skillnaden mellan dessa två ofta överdrivs väldigt mycket, så kan distinktionen hjälpa oss att identifiera kopplingen mellan konsensus- och majoritetsbeslutsfattande och de överlappande områden som finns mellan anarkism och horisontalism. Anarkisterna som Graeber refererar till som ”anarkister med stort A” är influerade av den klassiska anarkismens arv (från cirka 1860-talet till 1940) på ett mycket mer självmedvetet sätt. De tenderar att lägga fokus på byggandet av stora federalistiska organisationer, som anarkosyndikalistiska fackföreningar, som använder sig av majoritetsomröstningar och har ett stort fokus på klasskamp och massmotstånd. Historiskt har sådana organisationer drivits genom att federera lokala fackföreningar eller politiska grupper i regionala, nationella och till och med internationella organ som använder sig av majoritetsomröstningar genomförda av delegater som har tydliga mandat och kan återkallas. I motsats till parlamentarisk demokrati där valda företrädare bestämmer å sina väljares vägnar, så har anarkistiska delegater enbart befogenhet att uttrycka sin lokala fackförenings eller grupps ståndpunkt. Den ”stiftande” makten stannar därmed på basnivån samtidigt som den kollektiva självförvaltningen tillåts skala upp. Detta innebär inte att sådana system blir hierarkiska, utan snarare att lokalt förankrade beslutsfattande organ kan samordna över stora regioner. På sistone har konsensus i så stor utsträckning genomsyrat vissa horisontalistiska/anarkistiska cirklar att vissa inte inser att historiskt sett så har en majoritet av anarkister tillämpat majoritetsomröstningar.

Anarkisterna som Graeber refererade till som ”anarkister med litet a” är generellt de vars anarkism vuxit ur de antiauktoritära och kontrakulturella strömningarna under kalla kriget, snarare än ur ”klassisk” anarkism. De tenderar skapa mindre, inte lika formellt strukturerade grupper och kollektiv som utgår från konsensus, interagerar med en mer kontrakulturell miljö, och fokuserar inte främst på klasspolitik utan exempelvis miljökamper eller feminism. Anarkistiska kollektiv ”med litet a” är i huvudsak exempel på småskalig horisontalism som ingjutits med anarkistisk politik. Detta är inte speciellt förvånande eftersom både horisontalism och ”anarkism med litet a” vuxit fram ur samma konstellation av efterkrigstidens icke-hierarkiska, konsensusbaserade grupper som diskuterats ovan, och ”anarkister med litet a” förekommit bland de framträdande organisatörerna i många av de senaste uttrycken av folklig horisontalism. Detta visar att horisontalism till viss del växte fram ur vissa anarkistiska tendenser. De går dock skilda vägar när horisontalistisk praktik frånskiljs antiauktoritär politik. En del anarkister förkastade förstås till slut de horisontalistiska rörelser som de själva hjälpt till att skapa eftersom dessa rörelser påstods ha glidit för långt i en populistisk och/eller reformistisk riktning bort från de mer avsiktliga och radikala uttryck som en del av deras tidiga organisatörer hade tänkt sig. Men ändå har de anarkister som förespråkar deltagande i massrörelser (vare sig de är anarkister med litet eller stort a) fortsatt att spela viktiga roller i horisontalistiska rörelser eftersom de ser dem som tillfällen att propagera för element av anarkistisk politik på en masskala.

Jag var onekligen själv bland de som anslöt till Occupy Wall Street for att hjälpa till att utveckla rörelsens icke-hierarkiska agenda och ingjuta ett mer anarkistiskt innehåll i rörelsen samtidigt som dess folkliga dragningskraft bevarades. Jag argumenterade för ett sådant tillvägagångssätt i min bok Translating Anarchy: The Anarchism of Occupy Wall Street där jag dokumenterade att 72% av OWS-organisatörerna i New York City gav uttryck för en explicit eller implicit anarkistisk politik (Bray, 2013). För dessa anarkister eller anarkistiskt orienterade organisatörer, och deras motsvarigheter i andra rörelser, så är den horisontalistiska rörelsen en bred och dynamisk plats där folkliga kamper kan interagera med revolutionär politik, och i idealfallet skifta inriktning genom ett sådant utbyte. Sådana kamper är möjligheter för anarkister att återta demokratins fallna mantel och angripa det de anser vara de hierarkiska, kapitalistiska regeringarnas bedrägeri. I USA har anarkister exempelvis haft några av sina största framgångar i att vinna över liberaler och folk i politikens mittenfåra genom att argumentera att icke-hierarkisk direktdemokrati är den enda sanna demokratin. I ett land där demokratins ideal, om än inte den verkliga praktiken, är universellt aktat, kan sådana argument slå an en folklig sträng.

Ändå har inte alla anarkister varit lika förtjusta i torgrörelserna. Vissa anarkister förkastade Occupy antingen för att deras lokala läger verkligen var reformistiskt (de olika Occupy-lägrens politik varierade mycket) eller för att de var motståndare till folklig politik som inte var uttryckligen anarkistisk (Bray, 2013, 168). I Spanien, till exempel, så både stödde och deltog många anarkister i 15M rörelsen av liknande anledningar som anarkisterna i Occupy, men ett betydligt antal höll tillbaka helhjärtat stöd eftersom de ansåg rörelsen vara reformistisk (Taibo, 2011; 2014). Även när några av de anarkistiska facken ville stödja någon 15M-marsch, till exempel, så var de frustrerade över rörelsens vägran att låta fack och partier marschera med sina flaggor, något som hade sitt ursprung i 15Ms önskan om att förbli ”icke-sekteristiskt”.

En annan intressant aspekt i förhållandet mellan 15M och de spanska anarkisterna är att de generellt sett inte försöker återvinna ”demokratins” mantel från de politiska partierna och myndigheterna. Till exempel går en populär 15M-ramsa ”De kallar det demokrati, och det är det inte.” En gång marscherade jag nära en grupp anarkister som istället sarkastiskt ropade ”De kallar det demokrati, och det är det!” Här blir ramsans syfte att övertyga lyssnare att korruptionen och folkföraktet som personifierar regeringen är en inneboende del av dess natur. Från ett anarkistiskt perspektiv så är detta vad parlamentarisk ”demokrati” är och alltid kommer att vara. Detta härstammar delvis från den utbredda associationen mellan den parlamentariska post-Franco regimen och termen ”demokrati”. För många spanjorer är den regering som haft makten sedan 1970-talet ”la democracia”, och därför har termen en mer specifik betydelse än i USA, där det förstås mer som en egalitär beslutsfattarmetod som regeringsmakten påstås förkroppsliga i någon mening.

2013 publicerade spanska Grupos Anarquistas Coordinados (Koordinerade Anarkistiska Grupper) en liten bok som kallades Contra la democracia (Mot demokratin). Boken skapade rejäl uppståndelse i Spanien i december 2014, då den citerades som bevismaterial när 11 personer från Spanien, Italien, Uruguay och Österrike arresterades i Katalonien och Madrid och anklagades för att tillhöra vad staten hävdade vara ”en anarkistisk terroristorganisation” skyldig till ”flera bombattentat” (Katalanska Polisen, 2014). I det som blev känt som Operation Pandora hölls sju av de ursprungliga elva kvar anklagade för terrorism, bland annat för att de hade e-mejlkonton på ”Riseup”, ägde kopior av Contra al democracia, och hade en behållare gas som används vid camping i sin ägo när de arresterades. Den chilenske anarkisten Francisco Javier Solar, som tillsammans med en annan chilenare, Mónica Caballero, till slut dömdes för bombningen av Pilar Basilica i Zaragoza 2013, förnekade anklagelser om att vara en av textens huvudförfattare (Pérez, 2016).

Givet den vikt som myndigheterna fäste vid denna text skulle en kunna tro att den är en blodtörstig manual för bombtillverkning, men i själva verket är det bara en historisk analys och kritik av demokrati. Bokens inledning avslutas med påståendet att ”Om vi tror på att demokrati är frihet så kommer vi aldrig sluta vara slavar. Vi kommer att avslöja denna stora lögn! Vi kommer att bygga anarki” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 8). Senare, i bokens enda hänvisning till 15M, kritiserar texten rörelsen för att den ”ber om parlamentariska reformer som gynnar de små politiska partierna … den förespråkar medborgarism (ciudadanismo) som ideologi; en ’demokratisering’ av polisen … [och] total pacificering av konflikter genom medling och delegation via en kår av socialtjänstemän” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 68). Men trots denna kritik av ”democracia” och 15M är författarna till texten inte motståndare till all direktdemokratisk organisering. De förespråkar bildandet av nätverk av sociala center, fria skolor, och andra organ för ”byggandet av ett nytt samhälle som har kapaciteten till fri självförvaltning (den enda verkliga mening som termen ’demokrati’ skulle kunna ha) …” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 66). Det här är förstås precis vad anarkister som propagerar för verklig direktdemokrati har i åtanke. Contra la democracia visar oss att trots att många anarkister i Spanien och på andra håll har väldigt snarlika visioner av framtida självförvaltning i ett postkapitalistiskt samhälle så finner vissa det strategiskt användbart att slåss för att återta termen ”demokrati” medan andra försöker att förkasta den för gott.

Mycket av den motvilja som anarkister har uttryckt i relation till deltagande i spanska 15M och andra rörelser har att göra med den förhärskande tendensen att horisontalistiska massrörelser kanaliseras till icke-horisontell parlamentarisk politik. Den representativa maktens lockelse är så stark att trots att rörelser i ett tidigt skede kan utropa ”¡Que se vayan todos!” (”Bort med dem allihop!”) i Argentina eller ”¡Que no nos represent!” (”De representerar inte oss!”) i Spanien, så omvandlas sådana slogans ofta till uppmaningar att horisontalismen ska utvidgas till maktens korridorer genom valsedeln. Sådana argument kläs ofta i termer av perspektivet att efter den inledande vågen av protester har höjt medvetandet i en viss fråga, så krävs det en övergång till det ”allvarliga arbetet att genomföra konkreta förändringar” genom att regera. I Spanien var Podemos (Vi kan) det mest betydelsefulla partiet som växte fram ur 15M, och partiet bildade valkoalitioner med andra liknande partier och plattformar som Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) och Ganemos Madrid (Låt oss vinna Madrid) som söker propagera för ”demokratisk municipalism” och skapandet av politiska strukturer som är ”demokratiska, horisontella, inkluderande, och deltagande …” (Ganemos Madrid, 2016). Partiets retorik är full av horisontalistiska referenser till ”autonomi” och ”autogestión” (självförvaltning). De hävdar i huvudsak att de kopplar samman det horisontalistiska rådslagets anda med den beklagliga ”nödvändigheten” att ta makten inom institutionerna. De omfamnar dessutom fullt ut horisontalismens antagonism mot formell ideologi genom att avvisa vänster/höger binären och avhålla sig ifrån vänsterns sedvanliga accessoarer. Men inom ett år hade Podemos redan drastiskt förändrat sin plattform för att tillgodose mittenröster, och alienerade därmed ett antal av de ledande aktivister inom partiet som låg längst till vänster, som också senare avgick (”Spain’s Poll-Topping”, 2014; Hedgecoe, 2016). Efter valet 2016 tillkännagav Podemos ledare Pablo Iglesias att det var dags för hans okonventionella horisontalistiska parti att bli ”normaliserat”, och gå in i en fas ”av välbehövlig konventionell politik”. Han gick till och med så långt som att hävda att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn” (Rios, 2016).

Turkiska anarkister formulerade också kritik av horisontalism. När ockupationsrörelsen i Geziparken på Taksimtorget i Istanbul utvecklades delade den turkiska anarkistiska organisationen Devrimci Anarsist Faaliyet (Revolutionär Anarkistisk Aktion, DAF) ut hundratals kopior av en pamflett de hade skrivit som hette ”En anarkistisk kritik av ’Occupy’ som ’de 99 procentens’ aktivitet” Pamfletten försökte diagnostisera vad gruppen uppfattade som Occupys reformism och avpolitisering. Den hävdade att Occupys taktik hade ”klätts i en frihetlig diskurs men [är] långt, långt ifrån att praktisera den …” och att rörelsen istället, i deras ögon, tenderade att ”förtära koncept som ockupation, direktdemokrati, frihet, handling, osv.” Pamfletten innehåller en hel del insiktsfull kritik av Occupy, men vissa element av författarnas analys lider av det extrema avstånd som skiljer dem från händelserna. Vid ett möte med några av pamflettens författare flera år senare, i DAFs lokaler i Istanbul, hade jag tillfälle att svara på deras frågor och klargöra några missuppfattningar som de och många andra utvecklat om Occupy Wall Street genom pressen, och prata om anarkistiska organisatörers centrala roll. Men kärnan av deras kritik om den felaktiga appliceringen av frihetliga principer stämde för många (om inte de flesta) Occupyläger och horisontalistiska rörelser generellt sett. Trots DAFs närvaro och pamfletten, skedde också parlamentariska spinoffs i rörelsen kring Geziparken, såsom exempelvis Gezipartiet. I ett försök att vara troget rörelsens horisontalism, hävdade partiet att dess ledare bara skulle agera som ”talespersoner” (”Officiella Gezipartiet”, 2013).

En liknande utveckling skulle säkerligen ha skett under Occupyrörelsen i USA om det inte vore för tvåpartisystemets begränsande struktur. Men flera år senare kampanjade många tidigare Occupyaktivister för Bernie Sanders i dennes misslyckade försök att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat i primärvalen. Visserligen var många av de som deltog i Occupy innan de stödde Sanders helt enkelt vänsterfolk som hoppar mellan än det ena och än det andra uttrycket för vänsterpopulism utan någon starkare hängivenhet till (eller ofta direkt kunskap om) horisontalism. Andra däremot försökte argumentera för att Sanderskampanjen var en förlängning av Occupy. Det här tog sig tydligast uttryck i en artikel med namnet ”Ockupera Partiet” från kollektivet Not An Alternative som uppmanade tidigare Occupydeltagare att ta sig an kampanjen ”som vilken gata eller park som helst och ockupera den” (Not An Alternative, 2016). I den pragmatiska populismens namn försökte denna artikel dränera termen ”occupy” på all koppling till direktaktion, direktdemokrati, ”ledarlöshet,” och revolutionär politik för att övertyga läsare att den kan användas som ett käckt slagord för att låta sig dras med i en personlighetskult som utvecklats kring en måttfull socialdemokrat som försökte nästla sig in i ett stratifierat kapitalistiskt politiskt parti. Från ett anarkistiskt perspektiv är parker och gator del av en terräng som kan ockuperas eftersom icke-hierarkisk, direktaktionsbaserad politik kan överföras till dem. Att arbeta inom politiska partier, speciellt sådana som Demokraterna, kräver att en kastar ut sådana praktiker och införlivar sig själv i partistrukturen. Som organisatören Andrew Flood (2014) från irländska Workers Solidarity Movement hävdar i sin text ”An anarchist critique of horisontalism,” förser ”horisontalism [som är] utan en vision och metod för revolution helt enkelt protestboskap bakom vilken en regering kan bytas ut mot en annan.” Faktum är att många organisatörer fientligt inställda till horisontell organisering har varit villiga att tillfälligt godta horisontalistiska rörelsers direktdemokratiska ”nycker” och bida sin tid i väntan på tillfällen att omvandla folkliga omvälvningar till ”protestboskap” för reformistiska mål förklädda i upprorets bildspråk.

Slutsats
Debatter om valdeltagande i horisontalistiska rörelser är bara den senaste omgången av en konflikt som pågått inom den bredare socialistiska rörelsen sedan artonhundratalet. Även om han ändrade sin position ett antal gånger, så har konflikter om valdeltagande rasat ända sedan Proudhon propagerade valbojkott 1857 som svar på Napoleon den tredjes auktoritära politik (Graham, 2015, 62). Historiskt har anarkister motsatt sig parlamentariskt deltagande av olika skäl, inklusive deras motstånd mot representationens hierarkiska natur, förkastandet av den socialdemokratiska idén att det är möjligt att rösta bort kapitalismen (ett mål som socialdemokrater till slut övergav), och deras argumentation att, som Mikhail Bakunin uttryckte det, ”arbetarrepresentanter, transplanterade in i en borgerlig miljö … kommer upphöra att vara arbetare och, då de blivit statsmän, bli … kanske till och med mer borgerliga än borgarna själva” (citerad i Graham, 2015, 116).

1979 försökte en grupp tyska radikaler kringgå uppdelningen mellan socialistiska arbetarpartier och anarkistiskt förkastande av parlamentarismen genom att skapa ett icke-hierarkiskt ”antiparti” som skulle fungera baserat på konsensus och rotera representanter för att bevara sitt engagemang för direktdemokrati. Detta försök att pressa in horisontalism i parlamentarisk kostym kallades Gröna Partiet. Trots de bästa avsikterna visade sig interna konflikter och ”realistiska” krav på ”pragmatism” förödande när partiet väl hamnade i parlamentet. Inom mindre än ett årtionde hade det helt enkelt blivit ännu ett vänsterparti (Katsiaficas, 1997, 205-208).

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung. Som Michael Freedens (1996) arbete antyder, skiftar horisontalismens innebörd beroende på dess politiska innehåll. Från ett anarkistiskt perspektiv illustrerar detta värdet av anarkismens holistiska analys av hur olika former av förtryck hänger samman och hur former för självorganisering hänger ihop med sina politiska utfall. Medan de skiljde sig åt i detaljerna, så har anarkister från Mikhail Bakunin till Errico Malatesta, från Nestor Makhno till grundarna av Federación Anarquista Ibérica (FAI) i Spanien varit överens om behovet för anarkister att kollektivt engagera sig i massrörelser och sprida sina genuint horisontella politiska visioner.

Fotnoter till texten
[1]. Jag skulle vilja tacka Stephen Roblin, Deric Shannon, Miguel Pérez, Özgür Oktay och Yesenia Barragan för deras insiktsfulla feedback och användbara information.

[2]. Med ”ledarlös” menar Occupy och andra egentligen frånvaron av institutionaliserad ledarskap, inte frånvaron av människor som leder. Därför skiftade vissa till termen ”ledarfylld” som underförstått innebär att vem som helst kan bli en ledare inom horisontalistiska rörelser, helt enkelt genom att engagera sig i dem.

[3]. Jag använder termerna ”federal” och ”federalism” för att referera till någotsånär decentraliserade organisationsformer. Anarkistiskt användande av termen ”federation” eller ”konfederation” då de beskriver sina organisationer, exempelvis Fédération Anarchiste i Frankrike och Belgien eller Confederación Nacional del Trabajo i Spanien så innebär det synnerligen en högre grad av decentralisering än de federala stater som förespråkas av federalistiska republikaner. Det finns däri ändå en gemensam tendens.

Översättarnas egna noteringar
1) Spokescouncil är en speciell typ av rådslag för vängrupper. Spoke kommer från engelskans ”eker” som i ett cykelhjul. Mötet går till som så att vängrupperna formar en cirkel, och varje grupps talesperson (spoke) sitter framför gruppen, inåt mot cirkeln (se bild nedan).

Referenser
För alla referenser hänvisas till originalartikeln.

Inlägget Horisontalism dök först upp på anarkism.info.

Taget för sig själv är den uppkomna situationen bara en naturkatastrof – och en relativt mild sådan jämfört med vad andra delar av världen – händelsevis de med minst politiska, sociala och ekonomiska resurser – redan utsätts för på en betydligt mer regelbunden basis. Satt i sitt ekologiska och sociala sammanhang blir den dock något annat.

För det första är det varma vädret som ger upphov till situationen en del i en mycket större trend, med allt högre halter av växthusgaser i atmosfären, föroreningar av hav och luft, skogsskövling, artdöd och en hel rad andra fenomen som orsakas av människornas exploatering av både natur, djur och varandra. Bara själva problemet med stigande medeltemperatur kan lätt ge en skrämselhicka – att begränsa temperaturhöjningen till de 2 grader Celsius som Parisavtalet talar om ser hopplöst ut, och vad som kommer hända vid en höjning på 3-4 grader – stigande havsytor, extremväder, ekoflyktingar – är inget annat än en global katastrof.

Problemet är inte att detta är okänt – det finns siffror, svart på vitt. Det är inte heller en fråga om oöverstigliga utmaningar och brist på potentiellt välfungerande lösningar – förnybara energikällor, energieffektiv (vegansk) kosthållning, hållbart jordbruk som permakultur, bra bostäder, varor och verktyg gjorda för att hålla länge, krisberedskap osv. Problemet är snarare att de aktörer som sitter på den reella makten att åstadkomma förändring, inte har några incitament att förändra – de kan knappt ens, även om de i någon mån ”vill”, förmå att bryta sig ur sin egen logik. Katastroferna är alltså på många sätt skapade eller förstärkta av människor, och hur vårt samhälle är organiserat socialt, politiskt och ekonomiskt har gigantisk inverkan på vem som drabbas och hur hårt de drabbas. Det som vi kallar för naturkatastrofer är alltså i stor utsträckning onaturliga, socialt konstruerade sådana – de speglar på sätt och vis vårt samhälle.

Många har mycket riktigt påpekat hur vår krisberedskap kontinuerligt nedmonterats enligt den rådande neoliberala logiken. Hur den lämpas över på individualiserade medborgare eller privatiseras och administreras med vinstlogik. Hur detta är en del av en större kontinuerlig omfördelning av resurser från sfärer av socialt omhändertagande till sådana som kan generera bäst avkastning, en omfördelning som samtidigt koncentrerar kapital i allt färre privata aktörers händer.

Många pratar här förstås också om kapitalismen, det globala ekonomiska system vars förödande omättliga tillväxtdynamik gör våld på det mesta som kommer i dess väg i jakten på nya sätt och områden att kunna realisera profit på. Det är helt klart så att det är oerhört svårt att se en miljömässigt hållbar framtid med ett system som bygger på sådana inneboende premisser – att försöka förena oändlig exponentiell tillväxt med en ändlig miljö.

Men när röster i samband med detta höjs för att exempelvis förstatliga eller kommunalisera olika resurser för att undvika rovdriften så missar analysen en viktig poäng. Stater har själva nämligen spelat en central roll i den (o)naturliga förödelse vi ser omkring oss – sina tappra miljölagar och överenskommelser till trots. Det är dessa institutioner som varit garanten för den privata egendomen och kapitalismens fortlevnad – vare sig det var under den industriella kapitalismens vagga, som en socialdemokratisk kompromiss, eller neoliberal omdaning. Staten är dessutom i sin egen rätt en slags maktdynamik som underordnar människors välmående och ekologi sin egen strävan efter ansamlandet och bevarandet av makt och privilegier.

Det här knyter an till en djupare iakttagelse – kapitalismen är inte grundproblemet när det kommer till våra ekologiska problem. Grundproblemet är sociala hierarkier. Det är sociala hierarkier som skapar makteliter som kan ackumulera resurser samtidigt som ekologiska eller mänskliga kostnader förskjuts på marginaliserade grupper. Det är sociala hierarkier som sätter tonen för dominansen över naturen, genom dominansen av människa över människa, och vice versa. Istället för att se miljön som en slags avgränsad kategori, och kapitalismen som i princip ensam ansvarig för det skick i vilket vår miljö befinner sig – i grund och botten en slags ekonomisk reduktionism förklädd till miljöhänsyn – så måste vi se våra ekologiska problem som en spegling av våra sociala problem, som en samhällelig helhet.

Bara genom icke-hierarkiska sociala relationer kan vi skapa en verkligt och i termens alla betydelser hållbar värld – det är detta helhetstänk som brukar kallas för social ekologi, något som anarkister som Elysee Reclus förekom redan på 1800-talet, och som bland annat Murray Bookchin utvecklade från 60-talet och framåt i en rad böcker. Våra miljöproblem är alltså i grunden sociala problem, problem grundade i sociala hierarkier. Därför måste våra ekologiska lösningar också vara sociala lösningar där vi genom nya former av sociala relationer transformerar samhället omkring oss. Bookchin definierade själv dessa hierarkier på ett brett sätt:

Med hierarki menar jag alla kulturella, traditionella och psykologiska system av lydnad och ordergivning, inte bara de ekonomiska och politiska system med vilka termerna klass och stat främst förknippas. Följaktligen kan hierarki och förtryck med lätthet fortsätta finnas i ett ”klasslöst” eller ”statlöst” samhälle. Jag tänker här på de vuxnas dominans över unga, mäns över kvinnor, vissa etniska grupper över andra, byråkrater som påstår sig uttrycka ”ett högre socialt intresse” över ”massorna”, staden över landsbygden, och i en mer subtilt psykologisk mening, kroppen över sinnet och en ytlig instrumentell rationalitet över spiritualiteten, samt samhället och teknologin över naturen. (Bookchin, The Ecology of Freedom, min övers.)

För att omvandla våra sociala relationer på detta sätt kan vi knappast lita till att stater och andra liknande institutioner löser problemen åt oss. De lyder en logik som inte följer sådana banor, och de är strukturellt oförmögna att ens veta hur sådana lösningar skulle se ut på alla platser i samhället. Omsatt i mer konkreta termer, så kan lösningen varken vila på privat egendom eller statligt/publikt ägande. Det är två kategorier som båda faller inom ramarna för en dynamik där människor alieneras från kontroll över sin tillvaro, och resursförbrukning frikopplas både från de som behöver resurserna och de som får ta konsekvenserna av hur de används. Det är just sådana förhållanden som skapar incitament för agerande som är skadligt för hela vårt ekosystem.

Vi behöver bryta med sådana alienerade former av ägande och istället ägna oss åt att bygga horisontella decentraliserade gemenskaper och allmänningar. Allmänningar är platser, materiella såväl som virtuella resurser, eller praktiker som istället hela tiden återskapar deltagarna som jämlikar. Dessa saker görs gemensamma och förvaltas gemensamt av dem de berör, samt utvecklas och utökas hela tiden genom ett pågående tillgängliggörande. Det här handlar alltså inte bara om att i allt större utsträckning förvalta mark, verktyg eller annat gemensamt, utan om att också förvalta och skapa information, kunskap och kultur på ett gemensamt och tillgängligt sätt.

Det leder oss från ett mer abstrakt och teoretiskt granskande av vad våra problem kan tänkas härstamma ur, till en mer praktisk diskussion som dels handlar om hur vi bäst kan svara på problemen här och nu, och dels hur ett sådant svar hänger ihop med ovan skissade analys.

När krissituationer inträffar händer nämligen en rad saker som ger oss en fingervisning både om de problem vi står inför och potentiella lösningar. Vi lever idag i ett samhälle med en rad olika ideologiserade myter. En av dem, som bland annat växer sig stark genom populärkultur, är den om vad som händer när samhället på något sätt rämnar och staten drar sig tillbaka. I zombiefilmer, post-apokalyptiska serier och andra sammanhang råder oftast en slags rå och brutal individualistisk alla-mot-alla stämning.

Men vad forskning och erfarenhet från verkliga krissituationer – allt från krig till orkaner, jordbävningar eller terrordåd – istället visar är att det som tvärtom sker är att de drabbade går ihop och bygger upp nätverk av ömsesidig hjälp – där staten och institutioner drar sig undan utövas alltså istället i dessa situationer en slags katastrofanarkism. Istället för att vara till hjälp, tenderar myndigheter att stå lamslagna, oförmögna att agera, och när de väl gör något görs det ofta på ett sätt som reproducerar olika former av maktdynamik.

Bilder kablas ut i medier som förstärker rasistiska stereotyper av svarta som plundrare och vita som offer, soldater eller annan säkerhetspersonal skickas in för att förhindra att människor rör sig fritt och därmed riskerar att inte komma i säkerhet, och de resurser som staten sitter på fördelas illa eller inte alls. Ibland blir katastroferna rentav ett smidigt sätt för maktintressen att bli av med fattiga människor från ett område och påskynda gentrifiering. Statliga myndigheter och ibland till och med NGOs blir en slags resursstarka institutionella grindvakter som håller undan resurser från de som behöver dem bäst och också bäst vet hur de bör tillämpas.

Staten ser dessutom ofta sådana spontana strukturer av ömsesidig hjälp som ett hot mot den egna auktoriteten, och det här går igen i hur den och dess närliggande institutioner svarar på katastrofer. Det viktiga är oftast att återupprätta ”lag och ordning”, medan att se till så människor kommer i säkerhet ofta tilldelas sekundär betydelse. Här ser vi på mikronivå exempel på den logik som på större skala gör stater eller andra hierarkiska institutioner illa lämpade att organisera hållbara samhällen, vare sig vi pratar i termer av ekologi eller mänskligt välmående. Det finns helt enkelt en inbyggd spänning mellan hierarkiska institutioners tendens att påföra lag och ordning från ovan, och katastrofgemenskapers tendens att utöva ömsesidig hjälp underifrån.

Men i katastrofernas gemenskaper ser vi också fröet till det svar som vi behöver realisera långsiktigt och på stor skala. Genom upprättandet och främjandet av sådana gemenskaper, och krisberedskap som utgår från självorganiserad direktaktionsbaserad praktik, kan vi bygga strukturer som både fungerar fantastiskt som en slags krisberedskap och krisrespons, och samtidigt är en början till en större social förändring. På så sätt kan dessa strukturer av socialt omhändertagande bli de strukturer genom vilka vi realiserar en lokalt förankrad och globalt sammanflätad social ekologi.

För de strukturer som används vid katastrofer kan med lätthet också användas vid andra tillfällen. Exempelvis kapaciteten att omhänderta mat som annars skulle gå till spillo och göra den tillgänglig för människor, en metod som bland annat Food Not Bombs jobbar mycket med, kan fungera som en kontinuerlig solidaritetshandling i sig själv, men kan lätt bli användbar inte bara då någon slags katastrof slår till, utan även vid strejker, protester och andra tillfällen när vi behöver varandras hjälp för att stå starka tillsammans. Det är genom att se och aktivt jobba med dessa överlapp som vi kan bygga en riktigt stark och hållbar rörelse.

Ett annat exempel är Mutual Aid Disaster Relief (MAD Relief), som samlar erfarenheter från krishantering och åker ut för att bygga nätverk och förmedla den kunskapen, i syfte att försöka bygga upp en kultur där krishantering och en slags kollektiv prepping blir en naturlig del av ens radikala repertoar. Det här är precis den sortens förvaltande och tillgängliggörande av kunskap som bygger våra nätverk starka och är en del av den infrastruktur som utgör och utökar allmänningar, som alltså är början till de motinstitutioner genom vilka vi kan skapa en helt ny värld, socialt och ekologiskt hållbar. I den här visionen är eventuella positiva reformer eller eftergifter från de som innehar ekonomisk och politisk makt främst något som vi med vår självorganisering tvingar fram, och inte ett mål eller medel i sig.

Låter inte det här genast mer hoppfullt än att försöka verka inifrån tröga institutioner illa lämpade att genomföra genuint hållbar förändring? För till skillnad från mossiga toppmöten, val eller andra från oss fjärmade arenor, så kan vi gå ut och börja bedriva eko-anarkism i våra kvarter och rörelser redan idag.

Inlägget När världen står i brand dök först upp på anarkism.info.

Aktionsdagen är ett svar mot LO, TCO och SACOs överenskommelse med Svenskt Näringsliv att strejkrätten skall inskränkas till fack som eftersträvar kollektivavtal på arbetsplatser. Arbetsplatser med befintliga kollektivavtal kommer i princip att ha fredsplikt – oavsett hur kollektivavtalen på arbetsplatsen ser ut. Klassfreden kommer bli juridiskt bindande – mot vår vilja.

Redan innan aktionsdagen ser vi hur sprickan mellan de som tar ställning för direkt aktion och de som tar ställning mot direkt aktion blir synlig. Mellan oss anarkister kan det röra sig om kamrater som tar avstånd från sabotage, materiell förstörelse (utanför massprotester) och de som vidhåller att materiell förstörelse inte behöver begränsas till massprotester. De som i princip tar avstånd från all materiell förstörelse – oavsett sammanhang – är personer som sprider restriktiv och disciplinär linje som är helt oförenlig med våra ideal om autonomi och självbestämmande för vängrupper. Om vi som anarkister skall kunna göra skillnad på gatorna så krävs det också att vi tolererar mångfald av taktiker i våra egna led. Vi behöver ha tålamod med varandra.

Olika förutsättningar för kamrater innebär också att vaksamhet under Strike Back är nödvändigt. En bred ”folklig” protest kommer ha riktlinjer och avgränsningar för agerande som det finns goda skäl att respektera. Aktionsdagen har fast tidsbegränsning och geografisk yta, det innebär att kamrater som utför aktioner utanför ytan och tidsbegränsningen inte behöver ta hänsyn till de riktlinjer som uttrycks för dagen. Målet från arrangörerna att ha en inkluderande dag av protester innebär att konfrontativt våld undviks i den mån det går. Ett eskalerande av våld innebär i den här situationen att barns, äldres och generellt oförbereddas säkerhet inte går att garantera.

Med det sagt, om borgarklassen (med klassförrädare) förmår att inskränka en av de fundamentala rättigheterna arbetarklassen vunnit utan att det innebär massiv social oro och enorma utgifter så är målet öppet för ännu mer extrema attacker mot arbetarklassen. Direkt aktion är ett medel vi arbetare har som i övrigt saknar resurser för att slå tillbaka mot borgarstaten. Vi måste konkret visa att det kostar att slå mot arbetarklassen. Vi är inte fastbundna till särskilda omfattande protestdagar för att använda oss av direkt aktion, därför behövs det vängrupper runt om i landet som kan slå tillbaka utifrån sina lokala förutsättningar – året runt.

Sveket från LO, TCO och SACO visar oss tydligt att reformistiska eller liberala fackföreningar är helt olämpliga för anarkister. De argument som anförs gällande t ex bra lokalklubbar går inte att vidhålla om ledningen får fria tyglar att begå klassförräderi. I princip handlar det om gula fackföreningar som primärt är ute efter att säkra fortsatt exploatering av arbetarklassen. Vi behöver självständiga fackföreningar för att konsekvent utöva motstånd mot borgarstaten. Idag har vi en sådan fackförening, SAC, men dess framtid är högst oviss. För att långsiktigt säkra SAC:s framtid behöver fackföreningen växa, men den behöver också radikaliseras. Att strejkrätten inskränks innebär att nya metoder av facklig kamp behöver utforskas. Fienden har ibland benämnt SAC som ett ”maffiafack” i bemärkelsen att SAC utpressar eller t ex trakasserar arbetsköpare. Om borgarklassen fortsätter sin resa för att helt eliminera facklig kamp så måste utpressning, trakasserier och materiell förstörelse att bli en del av vardagen för arbetsköpare. Om detta inte sker, om vi som arbetare passivt iakttar när borgarklassen försöker få fullständig kontroll över alla som säljer sin arbetskraft, så är vi redan i en korporativistisk fasciststat.

Det kommer vi aldrig att acceptera. Låt oss mötas på Strike Back och kollektivt agera mot borgarstaten – samt fortsätta kampen efter aktionsdagen och aldrig glömma att styrkan ligger i handling!

Anarchia Total!

On August 25, an action day will be held in Stockholm under the Strike Back slogan. As anarchists, we have many motives to participate in mass protests against the bourgeoisie’s attempts to discipline, control and coordinate the working class for exploitative purposes. Mass protests often provide space for direct action and give an educational exercise in resistance, insurgency and revolt. Without practice in concrete resistance to power, our anarchism will only be a theoretical construction we serve with our lips.

The action day is a response to LO, TCO and SACO’s agreement with the Confederation of Swedish Enterprise that the right to strike should be restricted to labour unions that seek collective agreements at workplaces. Workplaces with existing collective agreements will in principle have a duty of peace – no matter how collective agreements in the workplace look. Truce of peace between the bourgeoisie and the working class will be legally binding – against our will.

Even before the day of action, we see how the gap between those taking stand for direct action and those taking a stand against direct action becomes visible. Between us anarchists, comrades who distance themselves from sabotage, material destruction (outside mass protests) and those who maintain that material destruction doesn’t need to be restricted to mass protests. Those who basically distance themselves from all material destruction – regardless of context – are people who spread restrictive and disciplinary lines that are completely incompatible with our ideals of autonomy and self-determination for groups of friends. If we as anarchists are to make a difference in the streets, we also need to accept diversity of tactics in our own movements. We need to be patient with each other.

Different conditions for comrades also mean that vigilance under Strike Back is necessary. A broad ”popular” protest will have guidelines and delimitations for actions that there are good reasons to respect. The action day has a fixed time limit and geographical area, which means that comrades who perform actions outside the area and the time limit do not need to take into account the guidelines expressed for the day. The goal of the organizers to have an inclusive day of protests means that confrontational violence is avoided as far as possible. An escalation of violence means in this situation that the safety of children, the elderly and the general unprepared can not be guaranteed.

Having said that, if the bourgeoisie (with class traitors) is able to restrict one of the fundamental rights the working class has gained without causing massive social concerns and huge expenses, the goal is open to even more extreme attacks on the working class. Direct action is a means for us workers who otherwise lack the resources to strike back at the bourgeois state. We must concretely demonstrate that it costs to beat the working class. We are not tied up to special extensive protest days to use direct action, so it is necessary for affinity groups around the country who can strike back based on their local conditions – all year round.

The weaknesses of LO, TCO and SACO clearly show that reformist or liberal unions are totally unsuitable for anarchists. The arguments put forward in the case of good local branches can not be maintained if the management is allowed free reign to commit class treason. In principle, they are yellow’ that are primarily looking to ensure continued exploitation of the working class. We need independent unions to consistently exercise opposition to the bourgeois state. Today, we have such a labour union, SAC, but its future is highly uncertain. In order to secure SAC’s future for a long time, the union needs to grow, but it also needs to be radicalized. Stripping rights of strike means that new methods of union struggle need to be explored. The enemy has sometimes called SAC a ”union mafia” in the sense that SAC is extorting or, for example, harassing buyers of labour power. If the bourgeoisie continues its journey to completely eliminate union struggles, extortion, harassment and material destruction must become a part of everyday life for buyers of labour power. If this does not happen, if we as workers passively observe when the bourgeoisie tries to gain complete control of all those who sell their labour, then we are already in a corporative fascist state.

We will never accept that. Let’s meet at Strike Back and collectively act against the bourgeois state – and continue the fight after the action day and never forget that the force is in action!

Anarchia Total!

Strikeback.se
Fb.com/StrikeBackSTHLM

Inlägget Strike Back 25/8 dök först upp på anarkism.info.

Oavsett vilket fokuset är, så finns det ett behov av att försöka fundera på hur diskussionen och problemformuleringen kan slitas ur etablissemangets grepp, så att fokus kan riktas på rätt saker och allting kan sättas i ett större sammanhang som tjänar aktionens syfte. Samtidigt finns det en risk att bli sin egen fångvaktare, genom att i rädsla för negativa reaktioner och skriverier inte göra saker som en annars hade velat göra och som skulle kunna göra nytta för en grupp eller rörelse.

Även om det här kan vara rent taktiska överväganden så är det svårt att helt särskilja det taktiska från någon slags etisk eller till och med moralisk aspekt. Det hela blir lätt en fråga om legitimitet. Det här är inte bara en helt intern bedömning, vad de som ska genomföra aktionen tycker, utan det finns förstås också en utsida, som andra politiska grupper, etablerade medier, stora politiska aktörer, och någon slags vagt definierad allmänhet, vars reaktioner riskerar att påverka aktionens resultat åt olika håll. Därför blir den viktiga frågan inte bara vad som är legitimt, utan vem det är som bestämmer – vem det är som legitimerar och delegitimerar olika handlingar och metoder.

Legitimitet är nämligen ett alldeles fantastiskt vapen att ta till för att förlama, misskreditera eller splittra rörelser. Ett klassiskt sätt på vilket splittring uppstår är när en del av en rörelse bjuds in i institutionerna, görs legitim, och börjar disciplinera den andra delen. Legitimiteten blir här en slags belöning som behöver bevakas mot de som med sin radikala praktik riskerar att underminera den, och Partiet, som ofta är den legitima aktören, blir en grindvakt mot fria initiativ. Om institutionerna hade ett eget medvetande, så skulle de skratta hela vägen till banken varje gång detta hände.

Men vid enskilda aktioner eller konflikter kan legitimitet också användas direkt som ett vapen för att via medier och andra kanaler diskreditera sociala rörelser genom att fokusera på exempelvis skadegörelse av egendom eller att på ett väldigt enögt sätt utmåla dem som oansvariga och våldsamma, och staten, med alla sina vapen, snutar och soldater, samt kapitalet med all sin brutala makt över våra liv, som fredliga och fredsbevarande. Det är ett sätt att sudda ut hela det systematiska våld som institutionerna själva står för. Eller, med andra ord, så älskar de att ifrågasätta våldets legitimitet, men aldrig legitimitetens våld.

Det viktiga här är att inse att frågan om vem det är som legitimerar någonting är lite av en kuggfråga. Hela legitimitetens diskurs är en slags maktutövning, ett sätt att paralysera och moralisera, men ofta förklätt i andra, avledande, hänsynstaganden. Det är alltså inte bara att säga att det är ”vi” som bestämmer vad som är legitimt, utan vad som behöver ske är att vi slutar prata och tänka i termer av legitimitet överhuvudtaget. Det här knyter an till en bredare kritik av demokrati¹, som bland annat CrimethInc framfört på ett intressant sätt.

Denna kritik av demokrati går bland mycket annat just ut på att demokrati alltid bygger på mer eller mindre väldefinierade platser av legitimt beslutsfattande, och därför också platser som inte är legitima när det gäller att fatta beslut. Oftast är det här väldigt tydligt när någon marginaliserad grupp tar till aktioner som etablissemanget ser som ”odemokratiska”. Vill du inte bli brutaliserad? Rösta på någon annan, bilda ett parti, eller ställ dig med ett plakat där det inte stör några samhällsaktörer med reell makt. Mot den här så kallade demokratin kan vi ställa ett avskaffande av dessa legitima platser genom att göra dem universella. Om alla platser och möten är legitima när det gäller beslutsfattande, så har vi egentligen avskaffat hela konceptet med legitima platser för beslutsfattande.

Demokratikritiken går mycket djupare än så, men för vårt syfte här räcker det med att konstatera att när vi tänker på vårt handlande och våra sociala interaktioner i sådana termer, vi kan kalla det för anarki, så finns det ingen som kan säga att våra beslut och handlingar är illegitima. Vad som istället händer är att våra beslut och handlingar medför olika konsekvenser, och det är dessa konsekvenser vi bör fokusera på när vi beslutar oss för att göra eller inte göra någonting. Anarki är ett ständigt balanserande av olika viljor och behov, en mjuk och dynamisk process, som inte fångas av några enskilda platser eller former.

Det kan tyckas som att vi inte har kommit någonvart – vad spelar det för roll om vi vägrar legitimitetsdiskursen om olika aktörer ändå kommer att använda legitimitetsvapnet för att diskreditera oss? Givetvis trollar vi inte bort de praktiska problemen på det här sättet, men genom att placera hela diskussionen på en sådan grund, kan vi börja göra intressanta observationer som kan vägleda hur vi tänker kring vår praktik och hur vi genomför den. Ett sätt på vilket det här legitimitetstänket kan smyga sig in i även väldigt radikala kretsar är exempelvis en slags längtan efter att vara folklig och erhålla massornas godkännande.

Det är nämligen inte bara liberala eller konservativa etablissemang som kritiserar många former av direkt aktion, utan ibland också en till synes radikal vänster som försöker distansera sig från kravaller, upplopp, ockupationer eller andra aktioner, och positionera sig själv som en ansvarig – legitim – deltagare i det demokratiska spelet. Vi har nog alla hört något sådant ”vänsterradikalt” parti försöka vinna legitimitetspoäng på det här sättet, och det kan till och med sippra till utomparlamentariska kretsar ibland.

Det är naturligtvis inte fel att försöka bygga en bred bas för rörelser och aktioner – vi vill ju alla att våra rörelser ska växa och bli starkare. Men vad som är bäst för ett givet subjekt i en given situation är långt ifrån alltid något som ”massorna”, alternativt någon annan slags abstrakt allmänhet eller självutnämnd auktoritet skulle godkänna. Ett konkret exempel på detta är antifascism. Såhär skriver exempelvis Mark Bray i sin bok Antifa: The Anti-Fascist Handbook:

Snarare än att förespråka vad som i princip är en parlamentarisk attityd genom att försöka tilltala den minsta gemensamma nämnaren i relation till det fascistiska hotet, så prioriterar antifascister arbete med marginaliserade gemenskaper för att neutralisera potentiella hot, oavsett om det är populärt hos ”majoriteten” eller inte.

Det här perspektivet är extra viktigt i antifascistiskt arbete med tanke på det historiska faktumet att de som drabbats värst under fascistiska regimer inte haft någon uppbackning från större delen av samhället. Istället för att börja med folkopinion och arbeta sig baklänges mot strategier och taktiker för att blidka majoriteten – som politiker gör – så börjar antifascister med den omedelbara uppgiften att bekämpa extremhögern. Ibland innebär detta att arbetarklassområden eller gemenskaper involveras, ibland inte. Men oavsett vilket, så tror antifascister att byggandet av verkligt folkligt stöd måste komma ur antifascistisk politik och antifascistisk aktion, inte tvärtom. (min övers.)

Det är alltså inte bara så att det är missriktat att utgå från att söka legitimitet – exempelvis genom majoritetens eller massornas godkännande. En fungerande radikal praktik utgår tvärtom från lokala och konkreta behov och bygger eventuella massrörelser därifrån, genom framgångsrik gemensam praktik. Det är slående att Bray beskriver den här förstnämnda ängsliga attityden som parlamentarisk – det ligger mycket i det. Men det finns även i den utomparlamentariska miljön många som faller för sådana lockelser och beter sig mer som en slags autonoma sossar, tillfälligt utan parti. Här finns en viktig, men ofta osynliggjord, skiljelinje, mellan verkligt radikal och anarkistisk praktik, och sådan som är i någon mån utomparlamentarisk, men med en latent förmåga att falla tillbaka olika former av legitimerings- och demokratifetisch.

Legitimiteten kan också användas som ett internt maktmedel. Rörelser och organisationer tenderar ofta att disciplinera sina egna medlemmar eller deltagare genom att fördöma de som genomför handlingar som inte godkänts av ett ofta betydligt mindre radikalt ledarskikt eller en majoritet. Observera att det här inte innebär ett carte blanche att bete sig hursomhelst mot andra. Det går förstås att som individ eller grupp att bete sig riktigt illa och destruktivt mot människor i ens omgivning. Men grejen är att det gäller såväl enskilda, minoriteter och majoriteter, beslut tagna i stundens hetta på gatan, eller på ett planerat kvartersmöte.

Det är alltså inte frågan om att det skulle vara fel att reagera på andras handlingar när de är skadliga, utan när reaktionen angriper handlingens legitimitet istället för dess innehåll. Utan att på något sätt argumentera för att godtyckligt strunta i de beslutskanaler som eventuella organisationer och rörelser har, så är det här alltså ett försök att underminera dessa kanaler som på något sätt extraordinära eller heliga platser, och en uppmaning att försöka bygga rörelser och etablera normer där beslutsfattandet är mycket mer flytande, men där det är flytande på ett sätt som alla är införstådda med, så gott det går.

Om alla är införstådda med att en mångfald av taktiker och stor autonomi (eller, enligt den vokabulär som vi nu har definierat, att alla platser är legitima för beslutsfattande och att inga beslutsprocesser är heliga) gäller, så lär folk inte heller bli lika upprörda över självständiga initiativ eller ängsliga över att göra det de faktiskt tror vore bäst, och eventuell diskussion kan istället fokusera på effektiv praktik, verkliga åsiktsskillnader, konsensusbyggande, och solidaritet i fråga om hur olika utfall påverkar olika människor och grupper.

De som ändå vill kontrollera initiativ och begränsa människor grundat i en legitimitets- eller demokratidiskussion kan vi avskriva som en slags moralister, och inte låta dem störa oss i våra försök att bygga upp och utöva fria och jämlika sociala relationer. Eller som Errico Malatesta skrev för snart hundra år sedan – varken demokrater eller diktatorer: Anarkister.

1) Det finns förstås de som hävdar att anarki och anarkism inte är något annat än just riktig demokrati, men jag håller med demokratikritikerna om att uttrycket historiskt aldrig betytt detta i praktiken, och att det i teorin i bästa fall är luddigt och därför ofta blir förvirrande eller opportunistiskt när det används som synonym till anarki. Anarki är helt enkelt ett bättre och mer precist ord för det som avses, och jag tror att rädslan kring att använda det begreppet hänger ihop med det faktum att vi är så översköljda med propaganda och historier om demokrati som ett positivt laddat värdeord att det blir svårt att frigöra sig från uttryckets makt. Att trots detta ibland använda begreppet ”demokrati” rent taktiskt har jag däremot inte så mycket synpuntker på, även om jag själv försöker undvika det.

Inlägget Legitimitet dök först upp på anarkism.info.

Om det stämmer så är risken överhängande att alla fackliga alternativ utanför LO, TCO och SACO kommer att utestängas. Det gör också att det befäster den toppstyrda konfliktordningen och den hierarkiska organisationsmodellen, säger Frederik Batzler, facklig samordnare på SAC Syndikalisterna, till Arbetaren.

Det här är ett utspel direkt kopplat till den hamnkonflikt som pågått på Göteborgs containerterminal, där APM Terminals genom en ny, fack- och arbetarfientlig politik har försökt utmanövrera och försvaga majoritetsfacket, Hamnarbetarförbundets avdelning 4. Sedan ett år tillbaka pågår dessutom en utredning om strejkrätten, med denna konflikt som alibi, tillsatt av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. En något bisarr utredning, där betydliga inskränkningar i strejkrätten utreds, trots att det är arbetsköparen APM Terminals som stått för majoriteten av konfliktåtgärderna. Den här nya överenskommelsen är ett svar på den pågående utredningen – ett sätt att förekomma den och därmed ”oskadliggöra” den.

Men det sätt på vilket utredningen ”oskadliggörs” drar närmast tankarna till Transportförbundets kommentar om Saltsjöbadsavtalet när det ingicks 1938: ”I fruktan för döden begår man självmord”. Det handlar alltså om att föregå statens inskränkningar med att snabbt förhandla fram egna inskränkningar! En taktik som kan verka som en blandning av uppgivenhet och självskadebeteende, om det inte vore för det faktum att de som förhandlat gärna vill just utestänga fackföreningar utanför de stora förbunden, som ofta inte har kollektivavtal, från något inflytande – att i praktiken, om än inte teorin, försöka förbjuda dem.

Om uppgifterna är riktiga, är det här ett skrämmande avsteg från den svenska modellen. Det är i grunden extremt odemokratiskt och borde inte vara möjligt i en demokrati […] säger Erik Helgeson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, till Arbetaren.

Så för det första, vad är dessa fackpampar och kapitalister ”parter” till? De arbetare som frågan handlar om, Hamnarbetarförbundet, som organiserar en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen konflikten gäller, var inte ens inbjudna. Inte heller är det människor på arbetsplatser som är med och bestämmer det här. Men det är väl det här de kallar svenska modellen.

Att kapitalister och fackpampar bestämmer saker över huvudet på de människor vars kroppar slits ut för att bekosta de förstnämndas lyxvillor, golfrundor, och räkmackor. Att arbetarna bara ska hålla käften och lyda – antingen kapitalisterna som likt feodalherrar domderar över arbetsplatserna, eller de välgödda topparna i de stora trötta fackförbunden, som i alla avseenden har mer gemensamt med kapitalägarna än med de arbetare de utger sig för att representera. Det är helt i alla dessa pampars intressen att underminera mindre fack, kringgå även sina egna medlemmar, och bakbinda arbetarna så att det blir lugn och ro på arbetsmarknaden – för det är vad de får betalt för att göra.

Den här överenskommelsen har redan beskrivits av parterna som ”ett kirurgiskt ingrepp”. Och det går kanske att se en likhet. Det är som att operera ut hjärtat – föreningsfriheten och självbestämmandet – på patienten arbetarrörelsen. Men för förbund som LO spelar sånt förstås inte någon större roll, för de är redan de zombier som utgör kulisserna i den verkliga apokalyps som kapitalismen kommit att utgöra.

Men precis som i zombiefilmerna finns det ju de som vägrar ge sig. Det gäller nu för oss att skruva upp tempot och temperaturen, att fortsätta organisera oss i nätverk för strejkrätten, fristående basdemokratiska fackföreningar som SAC Syndikalisterna, gå ut i vild, politisk eller social strejk, och på andra sätt organisera oss och bygga en självständig solidarisk infrastruktur för att fortsätta kampen för att förbättra vår egen situation här och nu, men även för att på lång sikt skapa ett helt annat, självorganiserat och zombiefritt samhälle.

Som anarkosyndikalisten Rudolf Rocker en gång sade, så uppstår inte våra rättigheter i parlament eller lagstiftning. De kan bara uppstå och realiseras i folkrörelser som gör dem till sina egna. Vad nu borgarna, pamparna och staten än hittar på, så är det dags för oss att visa detta i praktiken.

Inlägget Zombieapokalyps och strejkrätt dök först upp på anarkism.info.

Det är direkt farligt att prata med poliser över huvud taget eftersom allting som du säger hjälper dom att skapa en bild av dig och på så vis kan dom kartlägga även dina kamrater och era aktiviteter.
Poliser kan komma att försöka utpressa dig om du ex är dömd eller har ett pågående ärende hos dom. Dom kan även komma att försöka utpressa dig via familjemedlemmar eller förstora hotbilden mot dig som kanske inte ens existerar. Det går inte att lita på polisen eftersom deras agenda är att krossa vår rörelse och se till att det blir svårt för oss att organisera oss.

Ibland kan det vara svårt att uppleva ett pressat möte med polisen. En kan exempelvis då ta kontakt närmaste lokala ABC (Anarchist black cross) grupp. Du bör i första hand ta kontakt med dina kamrater och meddela din närmaste lokala AFA grupp.

Tänk på att alltid skydda din information och hur du sköter kontakten med dina kamrater, se till att göra det genom säkra vägar. Använd Tor browser när du surfar, PGP kryptering när du mailar och appen Signal när du skriver mess och ringer.

Inlägget Information om polisen dök först upp på anarkism.info.

En av många viktiga aspekter av framgångsrik organisering brukar kallas för eskalation. Eskalation handlar om att börja konflikter på rätt nivå, för att sedan skruva upp trycket. Om en eskalation genomförs på ett bra sätt kommer det att starkt bidra till att organiseringens mål kan uppnås, och därför är det något som är viktigt att ha i åtanke. Men vad exakt innebär det här egentligen?

Låt oss ta ett konkret exempel. Vi kan tänka oss att människor i ett bostadsområde är missnöjda med boendeförhållandena – det kan vara orimliga hyreshöjningar, eftersatta reparationer, eller annan försummelse från hyresvärdens sida. När det gäller sådana bostadsfrågor så går tankarna för många ganska snabbt till hyresstrejk. Det är en taktik som många gånger har visat sig vara framgångsrik, och det är ett utmärkt exempel på självorganisering.

Men för boende som precis börjar komma underfund med att de vill göra något åt sina problem, och att de inte är ensamma om det, är det knappast en rimlig åtgärd. Vid en strejk är det oerhört viktigt att redan i början ha så mycket resurser bakom sig som möjligt. Om några få personer plötsligt går ut i en hyresstrejk kan det både vara överrumplande och lite väl offensivt för grannar och andra potentiella allierade, och inte särskilt farligt för hyresvärden eftersom det bara är en isolerad händelse som kan ignoreras eller snabbt slås ned.

Snarare än att hoppa direkt till hyresstrejk behöver de boende alltså först få en överblick över situationen, och nå ut till så många potentiella allierade som möjligt. De behöver bedriva basbyggande, de behöver synliggöra problemen, och de behöver få med så många som möjligt av de boende på tåget. Från att affischera, att knacka dörr, till att bjuda in till möten för alla boende för att diskutera situationen.

Ofta visar det sig att många känner likadant och har upplevt samma problem. Vissa har säkert också erfarenhet av andra liknande situationer och kan bidra med värdefull kunskap. Plötsligt börjar alla känna sig delaktiga och en gemenskap byggs upp. När det här börjar falla på plats, är det dags att ta itu med problemet, och börja konfrontera hyresvärden. Hyresvärdar är vanligtvis ovana med att boende själva börjar organisera sig och göra motstånd, och kan därför bli överrumplade.

Amerikanska solidaritetsnätverket Seattle Solidarity Network, brukar till exempel ofta ta sig an problem med uteblivna återbetalningar av depositioner eller andra försummelser från hyresvärdars sida. En taktik de då har använt är att tillsammans – det kan vara upp till 20-30 personer – besöka hyresvärden och överlämna en skrivelse som sammanfattar problemen och presenterar vad de boende anser är lösningen.

Det här är en smart maktdemonstration. De boende har hittills inte gjort någonting, förutom att peka på de existerande problemen, men samtidigt också visat sin styrka. Det är som ett förtäckt löfte om upptrappning – vi är många, och vi kommer att se till att det här åtgärdas. Hyresvärden får möjlighet att agera, och ofta visar sig det här vara tillräckligt då hyresvärden snabbt får kalla fötter vid insikten att ett organiserat kollektiv står på andra sidan. Denna lågintensiva aktivitet vid inledningen av en konflikt är alltså taktiskt gynnsam på flera sätt.

Å ena sidan görs inga onödiga upptrappningar som behöver få konsekvenser för någon och som kostar mycket tid och energi, å andra sidan tenderar sådana mjukstarter att sänka tröskeln och få med så många som möjligt i organiseringen. Många har trots allt antagligen själva inte drivit en bostadskonflikt, och de har av staten och kapitalet fått höra att de inte kan det. Genom att börja i det lilla, att sätta fingret på problemet, och att synliggöra det med möten, flygblad och nätverkande, kommer de som deltar förmodligen att känna att det här är rimliga åtgärder, samtidigt som aktiviteterna bygger självförtroende och stärker gemenskapen och solidariteten.

Tyvärr är det inte alltid som hyresvärden genast inser allvaret i det som sker, och det kan hända att de boendes krav ignoreras även när de framförs som ett kollektiv. När möjligheterna därför uttömts att på detta sätt få resultat, är det dags att eskalera konflikten. Fördelarna är många. De som är nya och tveksamma har fått självförtroende, och samtidigt inser nu de boende genom sin egen kamp att hyresvärden struntar i deras mycket rimliga invändningar.

När de har försökt att öppet resonera med hyresvärden, har de både byggt upp en legitimitet som kan användas i press och sociala medier, och själva insett att det krävs mer för att nå framgång. De eskalerade åtgärderna kommer därför att kännas helt rimliga, både för folk som kanske i början var tveksamma till att organiseringen kunde leda någonvart, och för de som betraktar konflikten utifrån. Nästa åtgärd kan exempelvis vara att hålla en demonstration utanför hyresvärdens kontor.

Det här är ingen mall för hur boendeorganisering nödvändigtvis måste gå till, utan bara ett exempel på hur eskalation fungerar. Varje fas i konflikten bygger upp momentum för rörelsen, och varje eskalationssteg känns naturligt eftersom mindre kännbara och militanta alternativ uttömts. Till slut kan det hamna i ett läge där något som exempelvis en hyresstrejk, självreducering eller till och med ockupation blir aktuellt.

Ett exempel på en lyckad sådan var när boende i Parkdale, Toronto, gick ut i hyresstrejk. Från början var de flesta ganska nya och oerfarna, och tankar på hyresstrejk var långt borta när de började hålla regelbundna möter i sina trapphus och kvarter. Men med tiden och erfarenheten av hur de behandlades av hyresvärden, var det inte sällan de som från början var tveksamma och minst radikala som började ropade högst på hyresstrejk.

En eskalation tornar också upp sig hotfullt för den som konflikten drivs mot. Genom att steg för steg höja militansen hålls hyresvärden på tårna, ofta gissandes vad de boende ska hitta på härnäst, som när en sitter i soffan och gömmer sig bakom kudden under en skräckfilm. Det uppstår alltså inte bara ett folkligt momentum, utan också en slags psykologisk press, när den självorganiserade gemenskapen ställer krav, och sedan också genomför aktioner när kraven inte tillgodoses.

En eskalationsplan behöver inte se ut som en perfekt spikrak graf, utan är helt enkelt en aspekt som kan vägleda organisering. De som driver en konflikt behöver hela tiden tänka några steg framåt, och under konfliktens gång, när olika aktioner eller konfliktåtgärder diskuteras och planeras, fråga sig: ”Matchar det här ungefär vår eskalationsnivå?” När svaret är jakande, blir resultatet ofta riktigt bra. Det finns förstås många andra aspekter som är superviktiga att tänka på under en konflikt, och alla konflikter kommer att se lite olika ut, men en eskalationsplan är alltid en väldigt bra taktik att ha i verktygslådan.

Inlägget Att eskalera en konflikt dök först upp på anarkism.info.

Czesława Kwoka var en av de omkring 230 000 barn och unga bland de totalt 1 300 000 människor som deporterades till Auschwitz-Birkenau mellan 1940 och 1945. Närmare 211 000 av de här barnen var av judisk börd, ytterligare 11 000 kom från romska familjer, andra härrör från polska, vitryska, ukrainska och ryska områden och etniciteter. De flesta anlände tillsammans med sina familjer som en konsekvens av nazistiska operationer gentemot hela etniska och sociala grupper. Dessa operationer riktade sig bland annat mot judar i syfte om fullständig utrotning; romer i försök att isolera och förinta den romska befolkningen; vitryska och andra sovjetiska medborgare som hämnd för partisanmotståndet i tyskockuperade områden; polacker av samma anledning som Czesława fick utstå och som följd av revolten i Warszawa år 1944. Omkring 20 000 av samtliga barn och unga upptecknades i Auschwitz register. Vid koncentrationslägrets befrielse 1945 var endast 650 kvar i livet.

Bilderna ovanför på Czesława Kwoka togs efter hennes anländande i lägret 1943 för att sorteras i tredje rikets koncentrationslägerregister. Mellan 40 000 och 50 000 människor fotograferades här i identifikations syfte, till största delen av fången och utbildade fotografen Wilhelm Brasse (lägernummer 3444). Lägerfångarna skulle dokumenteras i tre poser, framifrån och från varsin sida. Både fotograf och den fotograferade medverkade under tvång. Brasse har senare vittnat om att en vakt misshandlade Czesława innan bilderna togs; det är troligtvis därför det syns att hon har sprucken läpp i porträttet. Vid krigsslutet beordrades Brasse att förstöra såväl fotografier och negativ, vilket han med fara för eget liv till fullo inte gjorde. Bland de bilder han lyckades smuggla ut fanns de på Czesława Kwoka. Tidigare har porträttet publicerats tillsammans med andra fotograferade lägerfångar av historikern Helena Kubica, men har nu kolorerats av den brasilianska experten Marina Amaral (se länk nedan).

Syftet med att skapa ett färgsatt porträtt på det här sättet är att bygga empati med alla dem som dödades under förintelsen, att se människorna bortom siffrorna. Men det är också en konkret påminnelse om vad nazismen innebär. Den vilar på ett vetenskapligt felaktigt antagande om att det inte bara finns mänskliga raser, utan att också dessa påhitt kan hierarkiseras. Det är inte bara att andra grupper är mindre beaktningsvärda, den egna tillskrivna gruppens intressen ska vara allenarådande. Den så kallade rasen upphöjs till den avgörande legitimerande faktorn för en nation. Den är vad som rättfärdigar etnisk rensning, förintelse eller deportation av andra grupper i syfte att skapa “livsutrymme”. Det är vad Nordiska Motståndsrörelsen menar när de nu tänker tänker demonstrera på 1:a maj i Ludvika och Boden under parollen “Vi är folket”. De ser sig själva ett uppdiktat ‘folk’ i nationen Sverige, företrädare och beskyddare av “vår rasliga identitet”, för att citera en av deras senare debattartiklar. I ett partiprogram från 2015 hävdar man att ett politiskt mål ska vara att skyndsamt deportera alla som inte är “etniska nordeuropéer” eller vad man kallar “näraliggande folkslag”. Det här ligger rakt i linje med med den viktiga idén om ‘blut und boden’ (blod och jord) i nazistisk ideologi. NMR:s hela syfte att etablera sig som ledare för en uppdiktad gemenskap som aldrig ska behöva se sig själv i andra, urskiljningslöst förfölja minoriteter och utrota vem än som står upp för sin medmänniska. Att se Czesława Kwoka och minnas hennes historia är därför en påminnelse om att nazister aldrig kan tillåtas ansvarsfrihet för alla människor man mördat. Liberalerna har fel. Fascism är ingen åsikt, utan ett brott.

Stockholms Anarkistiska Bokmässa uppmanar alla som har möjlighet att delta i protesterna mot NMR. För de som bor i Boden med omnejd organiserar nätverket Boden mot rasism #bodenmotrasism protester mot NMR:s marsch den 1:a maj. Samlingen sker 11:00 på Medborgarplatsen. Bussar organiseras även från Kiruna, Umeå och Stockholm. För Ludvikabor organiserar Dalarna mot rasism #DalarnaMotRasism protester med start 13:00 i Sockenstugeparken. Mer information nedan i länkarna.

Boden mot rasism: Inga nazister i Boden

Dalarna mot rasism: 1a maj i Ludvika – Ett Ludvika för alla

Marina Amarals arbete ingår i projektet ‘Faces of Auschwitz’ i samarbete med Auschwitz museum. Du kan läsa mer om hennes arbete med Czesława Kwoka och andra fotograferade förintelseoffer här: http://www.marinamaral.com/blog/2016/9/19/in-memory-of-czesawa-kwoka

(Disclaimers: Denna text kommer från Anarchist Bookfair Stockholm, Centrum för livsbejakande extremism publicerar texter från olika personer som arbetar självständigt och som inte nödvändigtvis är en del av mediekollektivet anarkism.info, och det är inte nödvändigtvis så att enskilda personer i mediekollektivet står bakom eller ens är medvetna om varje text som publiceras.)

Inlägget Att se Boden och Ludvika genom Czesława Kwoka dök först upp på anarkism.info.

Vårt kollektiv erbjuder stöd till anarkister runt om i världen som är utsatta för repression eller som har hamnat i en svår situation på grund av deras politiska åsikter eller aktivism.
Stödstrukturen som vi i vårt kollektiv erbjuder skiljer sig från andra solidaritetsformer då vi erbjuder direkt stöd från vår fondkassa och inte genom välgörenhets-solidaritet. Anarkistiska försvarsfonden applicerar samma struktur av solidaritetsarbete som har introducerats av Internationella Antifascistiska försvarsfonden.

Vi tror att det är viktigt att organisera sig på det här sättet som vi gör, för att det på ett väldigt enkelt och framgångsrikt sätt informerar om repression och engagerar människor till direkt support och solidaritet. Det finns inte tillräckligt många lokala ABC (Anarchist Black Cross) grupper så att alla som är i behov av hjälp kan få det, och i många fall har lokala ABC grupper mycket press på sig särskilt om behovet av hjälpen innebär ett väldigt omfattande arbete och den lokala rörelsen är för liten och saknar medel för att hjälpa den behövande. Med vår fond kan en enkelt, oavsett vart i världen en befinner sig, söka internationellt ekonomiskt stöd.

Vi är ett kollektiv på det sättet att alla som bidrar årligen med minst 20 dollar kan joina de beslutsfattande organen som beslutar om en begäran kan beviljas av fonden. Besluten fattas online genom konsensus eller enkelt majoritetsbeslut om konsensusbeslut inte är möjligt.

Gå med oss i kampen för en bättre värld och stöd kamrater som strävar efter samma mål. Du kan donera till fonden och bli en del av de beslutfattande organen, och du kan även gå med i vårt kollektiv som håller igång hela strukturen bakom fonden. Donationer är välkomna, särskilt nu när vi är i uppstartsfasen. Vi välkomnar också eventuella försök till att samla in pengar till fonden genom lokala stödarrangemang.

Vi är också redo att ta emot förfrågningar om stöd, men stödet kan inte genomföras fullt ut förrän vi har byggt en stark bas av givare.

Tills alla är fria!

Inlägget Stöd Internationella Anarkistiska Försvarsfonden! dök först upp på anarkism.info.

*Varför startade ni Södra Klubben?
Vi är en multifacetterad anarkistisk grupp med bas i Malmö. När vi startade SödrⒶ Klubben fanns det inte någon organiserad anarkistisk grupp i vår närhet. Det fanns individer, sociala center och mötesplatser som identifierar sig som anarkister, men alltså inte någon aktiv organiserad grupp. Vi uppfattade att det i Malmö saknades en grupp som stod på en anarkistisk ideologi. Vi vill kombinera vår praktik med att utveckla en anarkistisk diskurs genom texter, propagandamaterial och aktioner.

*Vad har ni för ambitioner med er grupp?
En av våra främsta ambitioner är att driva och stödja lokala kamper, så som mot gentrifieringen av malmös bostadsområden, antifascism och solidaritet med nykomna flyktingar, men även att arbeta med självorganisering och antisexistiska och antiauktoritära strukturer både inom vår egna grupp och den autonoma rörelsen i stort. Vi vill vara en del av den nordiska autonoma rörelsen genom att sprida anarkistiska idéer och metoder (solidaritet, självorganisering, horisontella strukturer etc). Ett exempel på detta är vårt engagemang i nätverket The Autonomous Revolutionary Nordic Alliance, ARNA. För att den anarkistiska, eller autonoma, rörelsen på allvar ska utgöra ett alternativ behöver fler människor bli aktiva. Vår rörelse måste därför växa. Vi tror att synliggörandet av de konflikter som finns i samhället idag i kombination med gatuaktivism gör att rörelsen växer. Förutom gatuaktivism är vår ambition att utveckla en anarkistisk diskurs genom våra texter som stödjer en antistatlig och antikapitalistisk retorik. Det är lika viktigt för oss att vår diskurs tar plats i den offentliga debatten såsom våra aktioner.

*Vad för behov ser ni i den anarkistiska rörelsen i Sverige?
Eftersom den anarkistiska rörelsen i Sverige inte är så stor väljer vi att prata om den autonoma rörelsen i bred bemärkelse. Vi ser ett behov av att den autonoma rörelsen behöver tillåta mer politisk diversitet. Vi tror på “Låt tusen blommor blomma”. Vår rörelse måste överge idén om att vara en autonom version av socialdemokratin. Vi kämpar inte för en bättre välfärdsstat eller en human kapitalism, vi röstar inte rött, vi röstar inte alls! Om vi ska tala om självorganisering kan vi inte vara beroende av privata eller statliga bidrag utan måste hitta egna sätt. Rörelsen behöver en mer direkt och seriös ideologisk följd, inte bara i tanke utan även i praktik.

*Kan vi dra några lärdomar av den anarkistiska rörelsen utanför Sverige,
tror ni?
Historiskt är den anarkistiska rörelsen internationalistisk i sig själv. Flera kamper och deltagare har lämnat ett arv som vi alla drar lärdom av, samtidigt som vi bidrar med vår egen utveckling. Vi strävar därför mot att också delta i internationalistiska kamper, såsom No Border camps, G20-protesterna och miljöaktivism. Vi kan lära av alla anarkistiska rörelser och radikala kamper i världen. Därför har vi kontakt och starka band med andra anarkistiska grupper i hela Europa och vi praktiserar ofta solidaritet genom insamling av pengar, deltagande i internationella demonstrationer och nätverk. Våra kamrater i utlandet räknar med oss på samma sätt som vi räknar med dom. Internationell solidaritet är vårt vapen och en enorm källa till kunskap.

*Vad anser ni borde vara den högsta prioriteringen inom en vängrupp?
För att skapa en välfungerande vängrupp är det viktigt att bygga förtroende mellan individer, andra vängrupper, organiserade grupper och rörelsen i stort. Det är därför viktigt att de personer som utgör en vängrupp också är aktiva i rörelsen förutom vid demonstrationer och aktioner. Rättvis fördelning av uppgifter efter förmåga och vilja. En måste vara konsekvent med sin aktivism både i form av gatunärvaro men också i form av politiska initiativ och deltagande i större autonoma forum och nätverk.

*Hur borde vi anarkister förhålla oss till andra autonoma som är aktiva
motståndare till anarkism?
Historiskt har stalinister och vissa vänstergrupper varit fientligt inställda mot anarkistiska grupper, från Kronstadt 1921 och Spanien 1936 till Stoppa Matchen i Malmö 2009 och den antifascistiska demonstrationen mot NMR i Göteborg i september 2017, för att nämna några lokala exempel, historien upprepar sig som ett skämt. Det är inte sällsynt att vi anarkister blir beskyllda för att vara ”provokatörer”, ”lakejer för systemet”, ”användbara idioter”, ”våldsromantiker”, ”lika goda kålsupare som fascister”, ”våldsbejakande extremister” etc. Detta är enbart sätt att reducera oss från att vara ideologiska varelser. Det finns även fientliga vänsteraktivister som vill måla en bild av den autonoma rörelsen som en oskyldig, fredlig och passiv subkultur. Vi kämpar inte för att skapa en välfärdsstat, eller tror på proletariatets diktatur eller att kommunism nås genom olika stadier. Vi tror fortfarande på den sociala revolutionen och det sociala, nödvändiga, våldet i enlighet med Malatesta. Vi är konsekventa i vår kamp. Frågan är: är de andra autonoma som är aktiva motståndare till anarkism lojala till sin egen ideologi?

*Vad tänker ni kring Post-left och traditionell anarkism? Hur förhåller
ni er till massorganisationer?
Vi lever i 2018 och historisk materialism borde vara ett användbart analytiskt verktyg. Vi har mycket att lära av såväl nya definitioner och tendenser inom den anarkistiska rörelsen som av traditionell anarkism, vi kan dock inte direkt översätta de ekonomiska, politiska och sociala förhållanden som fanns på 1800- och 1900-talet till vår tid. Å andra sidan låter vi inte den insurrektionella entusiasmen berusa oss. Vi gillar att balansera mellan traditionella texter (Bakunin, Kropotkin, Prudhon, Malatesta, Goldman mfl) och nya anarkistiska strömningar (Situationisterna, Den osynliga kommitéen etc). Vi är varken individualister eller primitivister. Vi tror på den politiska organisationen när den historiska tiden och de politiska förutsättningarna tillåter det. Vi tror inte att det i Sverige just nu finns den kritiska massan för en större anarkistisk organisation. I länder som Grekland, med en redan stor anarkistisk rörelse, har vi dessutom sett sådana politiska initiativ (anarkistisk federation) nyligen misslyckas. Det är dock viktigt att arbeta idag, och alla andra dagar, för den sociala revolutionen och organiseringen av det post-revolutionära samhället.

*Vad tycker ni om samarbetet med andra grupperingar inom den autonoma
rörelsen i den mån som det går?
Vi tror på samarbete med andra grupperingar inom den autonoma rörelsen så länge de driver en antistatlig, antikapitalistisk, antifascistisk, antisexistisk, oparlamentarisk kamp. Alla dessa adjektiv är inte bara fina ord. Varenda en av dem måste bevisas i praktiken. Vi har varit del av flera större kamper med flera grupper i Malmö, däribland solidaritet med migranter, antifascism, antikapitalism och antirepression. Det är viktigt för oss att samarbeta och få inspiration från andra kamrater. Vi tror på politisk mångfald.

*Vad tycker ni om fackföreningar? Kan de spela en roll i en radikal
autonom rörelse? Kan de ha revolutionär potential?
Radikala, syndikalistiska, oberoende fackföreningar har definitivt revolutionär potential. Det ser vi historiskt (Wobblies i USA, CNT i Spanien) men också idag på vissa håll (bas fackföreningar i Grekland). Vi tror inte på den reformistiska fackföreningsrörelsen som sålt ut sig själva till chefer och staten. Död åt Saltsjöbadsavtalet nu! Kampen i Göteborgs hamn är ett typiskt exempel på hur den reformistiska fackföreningsrörelsen har misslyckats fatalt, vilket nu även lett till att strejkrätten riskeras att inskränkas.

*Vad är er syn på SAC specifikt, och har ni någon kontakt eller samarbete med ert lokala LS av SAC?
SAC är en revolutionär fackförening nära vår ideal. I Malmö och Skåne finns idag få synliga fackliga konflikter, om det beror på val av förhandlingsmetod eller att det de facto är få konflikter kan vi inte överskåda. Men kanske kan SAC spetsa till lite sina metoder lite.

*Vilka är styrkorna med anarkistisk teori/praktik som de ser ut idag,
och var behöver vi bli bättre?
Styrkan med den anarkistiska teorin är att den inte är dogmatisk, den funkar inte som en bibel eller en en ideologisk manual. Det finns inga anarkismer som definieras utifrån namnet på en manlig teoretiker. Dessutom rör anarkismen flera aspekter av den sociala verksamheten och ser inte människan enbart som en ekonomisk varelse. Den anarkistiska teorin kan vara flexibel och lättillgänglig. Den är inte elitistisk. Den måste dock kunna svara på frågor om hur vi ska gå från det moderna kapitalistiska samhället till ett antiauktoritärt samhälle. När det gäller praktiker finns det många exempel från rörelser i utlandet, bland annat när det gäller självorganisering, squats, motstånd, antifascism, antisexism, arbetsmarknadsfrågor m.m. Vi borde försöka dra lärdom från dessa praktiker och testa/anpassa det till den svenska kontexten. Den största utmaningen för rörelsen i Sverige är att kunna matcha praktik och teori.

*Är militant kamp något som kan appliceras på den revolutionära kampen
idag eller bör vi lägga mer vikt och resurser på mer fredliga metoder?
Det fredliga, klasslösa och rättvisa samhället är förstås vårt mål. Detta mål nås dock inte genom en passiv och fredlig verksamhet. Att vara anarkist innebär att inte acceptera att vara en statlig egendom. För att göra detta måste en ifrågasätta statens och kapitalets våldsmonopol. SK gjorde en affischkampanj nyligen på temat Våld! där vi definierar våld utifrån våra upplevelser av vardagen på arbetsplatsen, i skolan, på sjukhuset, på gatorna osv. Samtidigt ser vi hur polisen militariseras, gränserna stängs, våldtäktsmän kommer undan, vapen tillverkas och säljs till auktoritära regimer som en statlig inkomst, strejkrätten hotas, transpersoner förtrycks av staten, våra löner beror på hudfärg och kön m.m. Vi menar att våld är en nödvändighet i den stats-kapitalistiska hybriden. Staten, massmedia och kapitalisterna börjar prata om våld bara när vi slår tillbaka. En revolutionär kamp är synonym med våld mot statens och kapitalets våld. Vi är inte fetischister av våld men vi vägrar att bli offer. Hårt mot hårt! Det är vårt historiska arv och en av våra metoder.

Kamratligen,
SödrⒶ Klubben

Inlägget Frågor och svar – SödrⒶ Klubben dök först upp på anarkism.info.

Sveriges Hamnars utspel berör bland annat hundratalet skyddsombud som dras in, och facklig förtroendetid som tas bort. Påtryckningarna mot Hamnarbetarförbundet, från arbetsköpare, från regeringen i form av den pågående utredningen av strejkrätten, och från LO-pamparna, har varit anmärkningsvärda. Hamnarbetarförbundet representerar visserligen en majoritet av hamnarbetare in en rad svenska hamnar, men allt som allt har förbundet runt 1300 medlemmar. Varför försöker dessa jättar krossa ett sådant förhållandevis litet förbund?

***

Svaret ligger förstås i att hamnen är ett strategiskt viktigt logistiskt nav, men också i vad Hamnarbetarförbundet representerar. Ett politiskt oberoende och direktdemokratiskt fackförbund, med stort engagemang bland medlemmar och stort stöd bland arbetare på golvet – inte bara på de egna arbetsplatserna utan i stora delar av övriga samhället också, upplevs som ett störningsmoment. För arbetsköparna är ett sådant fackförbund ett problem när löner ska pressas ner och arbete prekariseras. För Socialdemokraterna och LO är det ett hot mot kompromissandans och underkastelsens hegemoni – eller det som ofta kallas för svenska modellen.

Den svenska modellen, vad den är, och varför den är ett tveeggat svärd till att börja med, är en historia för sig själv. Det kan ändå vara värt att göra en avstickare och lite snabbt titta närmare på den och dess historiska framväxt och innebörd. I grund och botten handlar den svenska modellen, i sin mest positiva dager, om att det är de så kallade ”arbetsmarknadens parter”, det vill säga kapitalister och deras företrädare å ena sidan, samt arbetarna och deras organisationer, fackföreningarna, å andra, som gör upp om lönesättning och andra frågor, i en kompromissanda, och att staten håller sig någotsånär utanför, som en ”neutral” medlare.

Den kompromissandan kan spåras ända tillbaka till decemberkompromissen 1906, då LO bland annat erkände kapitalisternas rätt att ”leda och fördela arbetet”, det vill säga styra arbetsplatserna samt fritt avskeda och anställa arbetare. Det här kan verka självklart idag, men det var det långt ifrån när länder som Sverige industrialiserades och kapitalet på allvar slog rot i samhället. Den tidiga arbetarrörelsen hade inga planer på att låta kapitalister styra varenda del av deras liv.

Reformer, som 8 timmars arbetsdag eller ett slut på barnarbete, kämpades det naturligtvis för, men det stannade knappast där. Industriarbetare, bönder, hemarbetare, alla såg de feodala privilegier bytas ut mot en uppsättning borgerliga, samtidigt som allmänningar inhägnades och en kontinuerlig och ofta våldsam omfördelning från de arbetande massorna till de ägande pågick, och pågår än idag. Drägligare arbetsvillkor var bara ett steg på vägen mot det som var det självklara målet: Att liksom kungar och adeln svepa bort kapitalisterna och själva organisera samhället.

Från decemberkompromissen gick vägen sedan mot Saltsjöbadsavtalet 1938, som institutionaliserade den moderna versionen av den svenska modellen, och därmed också kapitalismen och kapitalisternas rätt att styra och ställa så länge som en del av smulorna kom arbetarna till handa. De föreskrifter och normer som Saltsjöbadsavtalet medförde innebar inte bara att arbetare underordnades kapitalet, med sossarnas och LOs välsignelse, utan att LOs hegemoni som arbetarnas företrädare fastslogs. Men det som verkar självklart idag var högst kontroversiellt på den tiden. Transportarbetareförbundet kommenterade exempelvis avtalet med orden ”I fruktan för döden, begår man självmord”. Annat är det idag när förbundstopparnas retorik ofta utgår från avtalets andemening.

Ett exempel på en aktuell sådan saltsjöbads-institution idag är Arbetsdomstolen, som dels är satt att hålla arbetare i schack om de bråkar för mycket, och dels domineras av LO-förbunden vilket gör den till dubbelt partisk mot arbetare som inte vill rätta in sig i ledet – antingen vid vilda strejker som sopgubbarnas i Stockholm, eller för mindre förbund och federationer som Hamnarbetarförbundet eller SAC. De utsätts nämligen både för den ursprungliga ”kompromissandan”, det vill säga att kapitalister har rätt att bestämma över arbetares liv och det arbetarna skapar, och för den hegemoniska LO-dominansen, i det att arbetare som tar fria initiativ på olika sätt straffas, då arbetsköparna och LO-toppen ofta har gemensamma intressen gentemot sådana initiativ.

De eventuella fördelarna med den svenska modellen måste alltså vägas mot dess praktiska konsekvenser och olika tolkningarna av vad den faktiskt innebär. Lika mycket som modellen kan medföra att svagare sektorer rycks upp, och att tillväxtens resultat i viss mån når arbetare, lika mycket handlar det om att cementera en ordning där arbetarna, inte helt olikt medeltida bönders förhållande till de markägande adelsklasserna, görs underställda kapitalet, och om att hålla tillbaka de som inte nöjer sig med smulorna. Det handlar om att förvalta denna systematiska klasskonflikt, inte sträva mot att lösa den och frigöra människor från dess ok.

***

Oavsett vad en i detalj tycker om modellen, och hur en exakt definierar den, så är det likväl för varje vaksam arbetare ett varningstecken när arbetsköpare och rovdriftsbolag som APM Terminals talar sig varma om denna svenska modell. APM Terminals är ett stort multinationellt bolag som driver hamnar över hela världen och är kända för en brutal repression av arbetarnas organiseringsförsök. Fråga bara de colombianska arbetare och aktivister, som ibland fått sätta livet till i kampen för drägliga arbetsvillkor där APM Terminals verkar.

Bolaget är helt enkelt som de flesta aktörer på den globala kapitalistiska marknaden; till syvende och sist är de beredda att göra vad som helst, så länge det går att komma undan med det, för att undergräva arbetarnas ställning och maximera vinsterna. När Sveriges Hamnar nu går ut och hotar arbetarnas säkerhet genom att bland annat göra skyddsombuden till en bricka i maktspelet så är det ett utslag av precis samma cynism och maktbegär.

Det var också med APM Terminals entré i Göteborg som problemen egentligen började. Tidigare, och på andra håll, har Hamnarbetarförbundet haft en fungerande facklig verksamhet och kunnat företräda sina medlemmar någotsånär, trots en rad hinder i vägen som LO-hegemonin reser för fria och medlemsdemokratiska fackföreningar. För trots att Hamnarbetarförbundet alltså representerar en stor majoritet av arbetarna i en rad svenska hamnar, så tecknas kollektivavtal med Transportarbetareförbundet.

När Göteborgshamnen privatiserades insåg APM Terminals snabbt att det fanns möjligheter för att manövrera ut hamnarbetarna, genom att spela ut det mycket aktiva och engagerade majoritetsfacket – Hamnarbetarförbundet – mot den S-anstrukna LO-hegemonin. De började att systematiskt bryta mot rutiner och överenskommelser och på olika sätt föra en slags lågintensiv nedbrytningskamp mot hamnarbetarna, i syfte att eskalera fram en öppen konflikt.

Här hade nämligen hökarna i Svenskt Näringsliv, och dess klient APM Terminals, ett problem gemensamt med Sossarnas och LOs ambitioner på fackligt herravälde. Trots att förbund som hamnarbetarnas framgångsrikt marginaliserades i avtalsförhandlingar, så hade de, som ett förbund som inte ingått avtalet, förstås sin rätt att ta till konfliktåtgärder – de hade inget avtal, och därför inte heller någon fredsplikt att ta hänsyn till.

I den situationen ser APM Terminals sin chans att både ha kakan och äta den – de vill inte förhandla med hamnarbetarna, men de vill inte heller att de ska kunna försvara sig genom att ta till konfliktåtgärder. De och Svenskt Näringsliv ser en möjlighet att påverka den svenska arbetsmarknaden starkt i arbetsköparnas favör, under täckmantel av att värna den svenska modellen – i det här fallet alltså tolkad som en slags facklig hegemoni där centraliserad toppstyrning trumfar lokal medlemsdemokrati. APM Terminals ser gärna en svag och maktlös fackförening bunden av kollektivavtal som sluts över dess huvud, istället för en stridbar som själv bestämmer hur de vill förhandla och kämpa för bättre villkor.

Det märks tydligt i hur de använt konflikten i Göteborg som en upptrappning. När hamnarbetarna började reagera på APM Terminals försummelse och utfrysning, och svarade med enstaka korta konflikt- och strejkåtgärder, så körde APM Terminals fram storkanonen med en i sammanhanget gigantisk lockout, under det missvisande namnet ”spegellockout”.

Och det här är ingen överdrift – över 87% av de arbetsdagar som gått förlorade på grund av konflikt på svensk arbetsmarknad under 2017 stod APM Terminals ensamma för med denna lockout. Det handlar om 2241 arbetsdagar, mot hamnarbetarnas enda konfliktåtgärd under det året, i januari, på 164 arbetsdagars bortfall. Det är två saker som är anmärkningsvärda här. För det första är den totala siffran för året, 2570 arbetsdagars bortfall på grund av konflikt, ett lågt värde med svenska mått, och för det andra ligger Sverige redan lågt jämfört med jämförbara länder.

Genomsnittligt bortfall i Sverige åren 2007-2017 är 21 000 arbetsdagar. Norge ligger under samma tid på 128 000, och Danmark på 299 000. Sätt nu detta i sammanhang med att konflikten lyckats egga fram en utredning om strejkrätten, alltså en nationell översyn om de ”problem” som det innebär att fack utan kollektivavtal – kollektivavtal som både arbetsköpare och LO alltså vägrar låta Hamnarbetarförbundet vara delaktiga i – kan ta till konfliktåtgärder trots att arbetsköparen har ett annat kollektivavtal på plats. Två saker blir då fullständigt uppenbara:

1) Det är rent löjligt att påstå att hamnkonflikten och strejkrätten som den ser ut idag skapar problem på den svenska arbetsmarknaden eller ”hotar den svenska modellen”. Sverige har mycket få konflikter och förlorade arbetsdagar i jämförelse med länder runtomkring oss, och tiden då hamnkonflikten äger rum är ur svenskt perspektiv en mycket lugn tid när det gäller bortfall av arbetsdagar.

2) I den mån konflikten i hamnen utgör ett hot, så är det APM Terminals medvetet aggressiva upptrappning som orsakat detta. De förlorar kunder och omsättning i hamnen mitt under en högkonjunktur. De avskedar fast anställda och låtsas att det är brist på arbete. Egentligen är det ett maktspel där APM Terminals har råd att skita i hur det går för hamnen ett tag, och använda oredan som de själva orsakat för att driva på förändringar i svensk arbetsrätt som underminerar organisationsfrihet och stridbar facklig organisering.

(Källa för statistik om arbetsmarknadskonflikter: Medlingsinstitutets årsrapport 2017)

***

Hur kan de komma undan med detta? Ja, det är inte så svårt, när du har ett multinationellt företags muskler, och Svenskt Näringslivs uppbackning, samtidigt som de förmenta kamraterna i LO-toppen och det så-kallade arbetarpartiet Socialdemokraterna ser sig hotade av ett fritt kämpande fackförbund, snarare än solidariska med det. Där ska dock all heder gå till de många förbund och lokalavdelningar inom LO, och arbetarna på golven i dessa, som mycket väl inser allvaret i det här och helhjärtat stödjer hamnarbetarna.

Det är i den här kontexten vi måste se det som Svenska Hamnar gör nu – det är ytterligare en upptrappning i hopp om att Hamnarbetarförbundet svarar, och att det då finns en trevlig liten konflikt att rama in den pågående utredningen om strejkrätten med. Allt detta medan arbetsköparsidan försöker smickra Transportarbetarförbundet, LO, regeringen och allmänheten med snack om den svenska modellen.

Hamnarbetarförbundet besvarade allt detta under sin presskonferens. Där diskuterades situationen i hamnen, och de pågående diskussionerna med Transportarbetareförbundet och LO. Hamnarbetarförbundet har tydligt sagt – gång på gång – att de är villiga att teckna kollektivavtal, men att detta måste ske som en fullvärdig part, och inte som hittills erbjudits, i form av ett ”hängavtal”, lite som ett bihang till Transport. Det kan tyckas som högst rimliga – nästan blygsamma – krav från det fack som representerar majoriteten av hamnarbetarna på sina arbetsplatser.

De har med värdighet besvarat arroganta utfall och lögner både från arbetsköparnas organisationer såväl som från S och LO topparna, där de senare bland annat rekommenderar hamnarbetarna att upplösa sitt fackförbund – snacka om respekt för föreningsfriheten! De har också meddelat att de inte tänker spela arbetsköparna i händerna genom att trappa upp konflikten, och uttrycker istället stor oro för det cyniska spelet med arbetares säkerhet som indragandet av skyddsombud i konflikten innebär.

Hamnarbetarförbundet ser ändå inget självändamål i att vara ett separat förbund, utan är det av viktiga praktiska skäl – de vill värna sina metoder, sitt medlemsengagemang, sitt politiska oberoende och sin starka medlemsdemokrati. Kan dessa saker tillgodoses inom ramarna för en sammanslagning av Hamnarbetarförbundet och Transportarbetareförbundet så är de beredda att kompromissa. Detsamma gäller frågan om trepartslösningar för kollektivavtal.

Det är svårt att se att arbetsköpare och den byråkratiska-politiska hegemonin kommer att backa i den här frågan, och det är uppenbart att varken arbetsköpare, regeringen eller LO hyser någon större respekt för hamnarbetarnas möjlighet att fritt representera sig själva. Vart detta leder, och vad som händer med den arbetarfientliga utredningen som ska presenteras senare i vår får vi helt enkelt se.

Tills vidare får vi som stödjer fria kämpande fackföreningar som HF, SAC och andra, fortsätta att visa praktisk solidaritet, hjälpa dem att sprida sitt budskap, och se till att själva verka för de grundläggande möjligheter människor före oss kämpat till sig på arbetsmarknaden. I detta kommer varken politiker, stat, byråkrater eller kapitalister att hjälpa oss. Det är en kamp som arbetarklassen själv måste bedriva, från de små segrarna som gör vardagen dräglig, till det stora målet – att avskaffa klassamhället.

Inlägget Tankar om hamnkonflikten i Göteborg dök först upp på anarkism.info.

Onsdag 28 februari 2018. På utbildningsdepartementets hemsida, där en karta i realtid visar vilka skolor som förväntas vara öppna i West Virginia nästkommande dag, händer plötsligt något märkligt. County efter county ändras från grått till rött – vilket betyder att countyts skolor kommer att hålla stängt. Vid 18 lokal tid är de bara några stycken som lyser rött på kartan. Men sakta tänds de små områdena, ett efter ett. Halv elva på kvällen lyser hela kartan, alla 55 counties, som en julgran. Ingen kommer att gå till skolan i West Virginia på torsdag. Strejkkampanjens hashtag, #55United, lever vidare.

Vad är det frågan om? En skolstrejk har just gått från att vara uppseendeväckande till historisk. Det går svallvågor på twitter och Facebook, alltmedan stora medier försöker ignorera det som händer och rapporterar om en uppgörelse. För att förstå vad det är som händer måste vi först backa några steg. För jag menar, ärligt talat, vem tusan har ens hört talas om West Virginia överhuvudtaget?

***

West Virginia är kanske inte det första en tänker på när tankarna går till USA. Med sina 1.8 miljoner invånare och relativt blygsamma yta är det en plats som för de flesta bara är ett namn på en karta, mitt i ingenstans. Delstaten är känd främst för sitt bergiga och kulliga landskap, och för sina naturresurser i form av skog, kol och naturgas.

Delstaten har därför också lite av en arbetarhistoria, med kulmen i de så kallade kolkrigen i början av 1900-talet. Ett namn som knappast är sensationaliserat, då verkliga strider med tusentals deltagare faktiskt ägde rum – den mest kända av dem är kanske slaget om Blair Mountain. Delstaten utgör den nordligaste delen av det som räknas till amerikanska södern. Ett område historiskt präglat av låga löner och även med amerikanska mått mätt ojämlika och dystra förhållanden, som till stor del beror på arvet efter slaveriet och en våldsamt antifacklig maktelit.

Senast det hettade till ordentligt i West Virginias arbetarrörelse var i slutet av 70-talet, då gruvstrejker skakade delstaten i en konflikt som förebådade den neoliberala eran. 160 00 gruvarbetare över flera delstater gick ut i strejk och kämpade inte bara mot de stora kolbolagen utan också delvis mot de egna facktopparna. 1990 var det så lärarnas tur att gå ut i storstrejk, när nästan 50 av delstatens 55 counties strejkade.

Men på senare tid har West Virginia närmast avskrivits av landets så kallade progressiva krafter – Trump fick nästan 70% av rösterna 2016, och inte sedan 1996 har Demokraternas presidentkandidat vunnit en majoritet i delstaten. Lokalt bröts en lång period av Demokraternas styre och numera dominerar Republikaner. Detta dessutom i en delstat med starkt antifacklig lagstiftning och en för USA typiskt låg facklig anslutningsgrad – runt 14%, vilket ändå är över medelvärdet som ligger på 11% nationellt.

Efter nära 40 år av neoliberala privatiseringar, åtstramningar, avvecklingar och lönemässig stagnation uppfattades presidentvalet 2016 och några uppseendeväckande legalistiska strider som något av en dödsstöt för många i den amerikanska arbetarrörelsen, och fackliga toppar har ägnat mycket tid åt att i det närmaste skriva dödsrunor över rörelsen och organiseringen.

Mitt i allt detta, mitt i alla nedskärningar och neoliberala angrepp, och bland fackliga toppar som uppgivet beklagar sig över valet samtidigt som de själva sitter i knät på kolmiljonärer, får en lärare på en av delstatens skolor nog, och skriver sommaren 2017 en arg artikel. Han kan inte tro den uppgivenhet och brist på tilltro till gräsrötterna som topparna uppvisar, och efterlyser en ny militans som kan ta tag i de allt sämre villkoren för delstatens lärare. Det visar sig snart att han inte är ensam om att känna så.

***

Problemen som lärarna i West Virginia reagerar på är många. För det första rör det sig om stagnerade lönenivåer som gör att det knappt lönar sig att bo i delstaten. För det andra utsätts skolväsendet av privatiseringar och nedskärningar som gör det allt svårare att arbeta och få det att gå ihop ekonomiskt.

”Det handlar om åratal av nedskärningar och underfinansiering, från både demokrater och republikaner”, säger Michael Mochaidean, en av de lärare i delstaten som tog initiativ till rörelsen, i en intervju med sajten It’s Going Down. ”I alla delstater runomkring oss får lärare exempelvis ungefär $10 000 mer om året”, fortsätter han, och tillägger med en suck: ”Det finns väldigt liten anledning för folk att vara kvar här och jobba som lärare.”

Fram tills nyligen har de anställda på skolor ändå haft en hyfsad sjukförsäkring att falla tillbaka på, men droppen kom när detta system började urholkas. För det första fick skolarbetarna bära en allt större del av kostnaderna för denna sjukförsäkring, till en grad där det tog upp en avsevärd del av lönen, och dessutom började delstaten införa en slags New Public Management metod på steroider.

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom det rent integritetskränkande med detta, så visade det sig att systemet i praktiken var oerhört osmidigt och ofta inte funkade som det skulle. Dessutom är lönerna i branschen så dåliga, att många lärare och andra anställda på skolorna har två eller tre jobb för att klara sig – och nu förväntades de alltså utöver det spendera två till tre pass på gym varje vecka. Det var som att strö salt i redan öppna sår.

Vi pratar här också i huvudsak inte om privata aktörer, utan om lärare och annan personal i den offentliga verksamheten i West Virginias utbildningssystem. En verksamhet som, vilket vi redan berört, förstås ändå har mycket gemensamt med det privata, eftersom många av politikerna – däribland guvernören Tim Justice, är mångmiljonärer med rötterna i delstatens olika storbolag inom skogsavverkning, naturgas eller kolindustrin, och prioriteringarna därför ofta blir därefter.

Det är också viktigt att påpeka att läraryrket är ett kvinnligt dominerat yrke, vilket till viss del förklarar de låga lönerna, och visar på den patriarkala aspekten som alltid är närvarande i dessa klasskonflikter. Och det är också många kvinnor som leder och deltar i den här rörelsen – kvinnor som inte sällan är barnbarn till de gruvarbetare som för många år sedan satte tonen för regionens arbetarrörelse.

Michael Mochaiden är med i ett av de stora lärarfacken och är en regional delegat, men är också anarkosyndikalist, och engagerad i det radikala syndikalistiska facket Industrial Workers of the World, IWW. IWW använder sig av en strategi som kallas ”dual carding”, vilket betyder att medlemmar uppmanas att också vara med i de etablerade facken om sådana finns på arbetaplatsen, och sympatisörer i andra fack uppmanas att teckna medlemskap även i IWW, för att börja bygga upp en radikal infrastruktur vid sidan om de byråkratiska och ofta något loja storfacken utan att för den sakens skull så splittring på arbetsplatser.

Michael är den lärare som skrivit artikeln vi nämnde tidigare, och snart efter att han gjort det kontaktas han av en annan lärare som, precis som Michael, tycker att något måste hända. Tillsammans startar de en hemlig Facebokgrupp och nätverkar bland sina kollegor för att få med så många som möjligt i diskussionerna kring vad som kan göras åt situationen. De behöver knappast vara påflugna – lärarna och andra anställda på skolorna flockas till gruppen och den växer explosionsartat.

***

Under hösten får de fackliga topparna till slut reda på att något håller på att ske, och är inte alltför glada. De inser dock att detta är en chans att faktiskt åstadkomma något som de inte kan förspilla, och börjar därför ta över organiserandet av de tänkta protesterna från gräsrötterna. Stämningen bland gräsrötterna fortsatte dock att trappas upp, samtidigt som många misstänkte att beslut i delstatens politiska församlingar var på väg som skulle försämra situationen ytterligare.

Organiseringen och upptrappningen pågick sedan under hela vintern. En stor aktion skulle ske 17 februari, och redan innan den hade delstatens alla fackliga organisationer omröstat om huruvida konflikt och strejk skulle ses som en möjlig utväg – över 85% röstade ja. Det beslutades att arbetet skulle läggas ner på alla skolor i hela delstaten den 22 februari. Samma dag slöt 5000 offentligt anställda och allierade upp utanför stadshuset. Nu började även politikerna ana att det var allvar.

En faktor som komplicerade konflikten var att delstatens arbetarfientliga lagar i princip innebar att lärarnas och andra offentliganställdas arbetsnedläggelse och strejker lätt kunde framställas som olagliga av makthavarna. Varse om detta, och från början inte fullt så entusiastiska till idén om en fullskalig strejk, hade ledningen för facken istället planerat rullande arbetsnedläggelse: Ett antal countys lägger ner arbetet, och efter några dagar tat andra vid, för att undvika domstolsbeslut och legalistiska repressalier.

Det här kan låta som en sund säkerhetsåtgärd, men gräsrötterna protesterade. De hade byggt upp ett otroligt momentum, och om strejkerna bara varade en bestämd tid och var begränsade i omfattning så skulle delstaten kunna rida ut stormen, vänta tills momentum tappats, och sedan förhandla fram ett svagt avtal som inte alls motsvarar vad många ansåg vara både nödvändigt och möjligt i dagsläget. De hade alla kommit för långt, de var för starka tillsammans för att låta sig skrämmas.

Rörelsen hade nämligen också lyckats bredda konflikten på flera sätt under vintern. Den hemliga gruppen ändrade fokus från att bara omfatta lärarna till att vända sig till alla offentligt anställda i delstaten. Alla på skolorna, och alla bortom dem. Resonemanget var att höjda löner, förbättrade sjukförsäkringar samt stopp för privatiseringar, stopp för skatter som slog mot fattiga, och ett slut på naturgasbolagens pågående utplundringar skulle gynna alla offentligt anställda i delstaten.

Konflikten började med andra ord aktivt spridas ut i samhället – lärarnas position knöts inte bara i retoriken utan i praktiken samman med andra offentliganställda, och tillsammans skulle de vara starkare och betydligt svårare för delstaten att sätta stopp för – oavsett vad lagen säger. Samtidigt organiserades också barnomsorg och mat för de barn som vid en längre konflikt, förutom skola, också skulle gå miste om sina skolmåltider – något som för många i dessa trakter var en ekonomiskt viktig fråga.

På så sätt kunde den strejkande skolpersonalen också undvika bakslag i form av föräldrar som, även om de ideologiskt kunde identifiera sig med personalens krav, kanske av rent ekonomiska skäl kunde vara skeptiska till den. Nu knöts istället täta band åt alla håll, och även elever har engagerat sig och stött strejken. Samtidigt pågick insamlingar över hela landet för att finansiera de strejkande. En väv av solidaritet och inbördes hjälp började ta form, och i princip allt av detta stod gräsrötterna för.

Facebookgruppen som var navet för allt detta hade nu nått över 20 000 aktiva medlemmar. Fackföreningarnas ledning gav vika, och informerade att strejken skulle fortsätta i full skala efter de två första strejkdagarna torsdag-fredag 22-23 februari. Som så många gånger förr hade taggade fackliga gräsrötter släpat en motvillig fackföreningsbyråkrati in i en konflikt som började anta uppseendeväckande proportioner. 20 000 arbetare var nu i strejk, utan någon lättnad i sikte. Det var lärare, busschauförer, cafeteriapersonal, och alla andra anställda på skolorna.

***

Och på det viset når vi tisdag 27 februari – dagen som den här texten började med. Den här dagen hade fackföreningsledningen samtalat med guvernören, och kommit fram till en ”lösning”. Tillsammans framträdde de i media och manade arbetarna att gå tillbaka till jobben på torsdag. Löftet? 5% löneförhöjning under året. Förvisso bättre än inget, men långt ifrån vad lärarna och de andra hade kämpat för. Framför allt fanns det inga garantier, inga beslut, och inte heller några tecken på att det oerhört dyra och alltmer påfrestande sjukförsäkringssystemet skulle förändras.

Återigen rör det sig här om ett klassiskt fenomen. Fackföreningsledare försöker avblåsa en strejk som har uppnått oerhörd styrka, innan det finns konkreta resultat som motsvarar rörelsens kraft. De agerar alltså som en slags medlare mellan arbetare och delstaten, snarare än som arbetarnas företrädare. Men när medlingsförslaget skickas ut till alla lokala fackliga avdelningar så träder konflikten in på historisk mark.

De strejkande vägrar gå med på det här, fortsätter strejka, och återvänder till stadshuset, vars stora entréhall de börjar prata om att ockupera. 20 000 lärare och skolanställda – detta är alltså alla lärare och skolanställda i delstaten – är nu ute i en strejk som delstatens myndigheter egentligen bedömer som olaglig och som facktopparna försökt avblåsa, men som med sin kraft är svår att hejda. Redan på onsdagen var massor med folk ute och bland tillropen kunde en höra ”Det är inte över!” och ”De sålde ut oss!”. På torsdagen syns plakat bland de strejkande som ockuperar kongresshallen där det står ”Vi tänker inte gå härifrån!”

Det drama som utspelade sig på onsdagen på utbildningsdepartementets hemsida upprepades också på torsdagen. Ett efter ett, lös de små områdena upp och skolorna annonserades som stängda även på fredagen. På själva fredagen fortsatte utvecklingen. En motion i senaten som rörde de strejkandes situation sköts upp – samtidigt röstades lönehöjningar till polisen samt fängelse- och häktespersonal igenom. Det uppdagades också att det bara veckan innan gjorts ändringar i lagar som rör polisens möjligheter att skingra ”olagliga församlingar” och mildra ansvaret vid skada eller dödsfall när så sker.

Under den gångna helgen har en extrainsatt session ägt rum i stadshuset, och rörelsen mobiliserade med stort deltagande och stora demonstrationer. Men de förslag som politikerna nu arbetar med är fortfarande för dåliga, och allt tyder på att strejken kommer att fortsätta under den kommande veckan. Samtidigt gick 1400 telekommunikationsarbetare i delstaten och angränsande Virginia ut i strejk efter att de under nära ett års tid har försökt förhandla fram ett nytt avtal med telejätten Frontier Communications.

Den strejken är på sätt och vis orelaterad, men på ett annat går det inte att ta miste på tidpunkten, och det är svårt att tro att kommunikationsarbetarna inte är medvetna om vad som händer runtomkring dem. En av de viktigaste aspekterna av strejkrörelsens organisering i West Virginia har varit just att kontinnuerligt bredda solidariteten och engagera fler i rörelsen för att öka pressen på både privata aktörer och politikerna. Om strejkvågen sprider sig även till privata företag, och kan kopplas samman till djupare politiska och ekonomiska problem i delstaten, och om de strejkande kan hitta konkreta sätt att samarbeta och stärka varandra, så kommer det bli mycket svårt att stoppa rörelsen.

En annan aspekt är de nätverk och den infrastruktur som byggts upp under strejkvågens gång. West Virginias lilla IWW-avdelning, som kontinuerligt uppdaterat om de pågående händelserna från ett gräsrotsperspektiv via sin Facebook-sida, har de senaste veckorna nära tiodubblat antalet följare. Bakom kulisserna har många människor för första gången fått upp ögonen för radikal social organisering, och hur effektiv direkt aktion kan vara även i vad som ”politiskt” ser ut som en hopplös situation.

Oavsett hur strejken slutar – och just nu blir rörelsen fortfarande bara starkare och starkare, så finns här potentialen att förutom direkta förbättringar på en skala som West Virginia inte sett under vare sig demokrater som republikaner, och definitivt inte sedan den neoliberala eran inleddes, också bygga en radikal infrastruktur för fortsatta konflikter, för fortsatt solidaritet och för utökad inbördes hjälp. Medan stormedierna har i det närmaste ignorerat konflikten, så har budskapet istället spridits via radikala sajter som It’s Going Down, The Hampton Institute eller Jacobin Magazine och en rad olika mindre fackföreningars och andra gruppers och privatpersoners sociala medier.

Många människor har nu genom egna erfarenheter fått upp ögonen för hur hopplös den parlamentariska politiken är jämfört med bred folklig direkt aktion, och att även den egna fackliga byråkratin ofta blir till ett problem om inte facken är organiserade horisontellt och direktdemokratiskt. De årtionden av försämringar som leddes av Demokraterna kan nu genom självorganiseringens styrka förändras till historiska landvinningar, trots lagar, tröga byråkrater och Republikaner vid makten. Det finns inget som på ett lika djupt sätt kan radikalisera människor som sådana självupplevda erfarenheter, och om dessa kan fångas upp och engagera sig i olika horisontella nätverk eller fack som IWW, så har mycket också vunnits för framtiden. Plötsligt går det att i en krisartad nationell och global situation skönja en potential inte bara för defensivt utan också omvandlande och offensivt motstånd.

Inlägget West Virginias vildkatter dök först upp på anarkism.info.

Hur ska ett förstamajtåg med ett par tusen personer bedömas? Är det kommersiellt om det säljs böcker? Vem bestämmer vilka arrangörer som ska subventioneras? Enligt beslutet kunde det skilja många tusen kronor beroende på detta. Och vart skickas fakturan för ett ledarlöst torgmöte?

Det kom ett par tidningsartiklar, sedan blev det märkvärdigt tyst. Men vi är många som oroat oss för vad som ska hända med demonstrationsfriheten i Stockholm valåret 2018.

När personer ur Stockholms anarkistiska nätverk och Bokhandeln Info planerade solidaritetsaktioner till årsdagen av J20 (massarresteringarna i samband med protester mot Trump), kom vi på att det vore ett bra tillfälle att uppmärksamma även vår lokala yttrandefrihet. Med några dagars varsel drog vi ihop en manifestation: cirka 20 personer, under svarta/rödsvarta fanor, delade ut ett par hundra flygblad vid Fridhemsplan. Sedan gick vi till Trafiknämndens kontor i närheten, ropade slagord som ”Ingen hyra på våra gator”, och lämnade hälsningar på deras entré (se foto).

En av de stora vinsterna, kände vi då, var att prata om konkreta frågor med förbipasserande. Det var intressant och givande, i stort sett alla höll med om sakfrågan och några slog följe med oss en bit.

Hoppas vi får se fler anarkistiska åsiktsyttringar på gatorna i år!

Knappt två veckor senare kom en riktig seger. Vi ska nog inte ta åt oss hela äran, men vem vet? Kanske var våra hälsningar veckans samtalsämne i Trafiknämndens korridorer? Nu säger politikerna (miljöpartister) att de har backat. Demonstrationer ska inte alls kosta pengar, oavsett storlek, plats eller högtalare. Däremot ska ”kommersiell verksamhet” betala ny hyra till staden, skriver bland andra StockholmDirekt. De nya reglerna för uthyrning av stadens mark ska formellt tas i kommunfullmäktige den 19 februari. Vi förutsätter att det nu blir som trafikborgarrådet säger – inga gråzoner mellan politiska bokbord och företagsjippon vad gäller hyra. Annars får vi samla större krafter. Staden tillhör alla.

Anarkist i Stockholm

Inlägget Yttrandefrihet – liten seger i stor fråga dök först upp på anarkism.info.

***

Från en Facebookuppdatering skriven samma dag som aktionen:

Idag stängde studenter på Rutgers, New Jerseys delstatsuniversitet, ner förvaltningsstyrelsens möte med sång och ramsor, i vad som blev ännu en framgångsrik eskalering i kampen för drägliga löner för alla arbetare på campus – kampen för 15 dollar i timmen.

Det finns många saker att ha synpunkter på när det gäller utbildning i vårt samhälle; privatisering; prekarisering; brist på frihet och inflytande för studenter och arbetare; dålig tillgänglighet; och listan skulle kunna fortsätta. Men för de som inte är bekanta med just den här specifika situationen och behöver en bakgrundsbeskrivning:

Tänk dig att du lever i det rikaste och mäktigaste landet på jorden. Men trots detta är det av någon anledning knappast garanterat att du kan få en utbildning eller en lön som det går att leva på. För studenter från arbetarklassen är utbildning något som folk knappt, om alls, har råd med. Många av dessa studenter jobbar extra upp emot 30 timmar i veckan för att kunna betala hyra, terminsavgift och för att ha råd med mat, samtidigt som de alltså försöker studera. Det här har blivit något av en industri, där universiteten räknar med detta och använder billig studentarbetskraft för att pressa mer ur en redan snålt tilltagen budget.

Situationen är så allvarlig att det finns ett helt eget uttryck, food insecurity, som benämning på de många studenter som inte har råd med att äta ordentligt. Det öppnas soppkök för att studenter ska kunna få det allra mest basala. Och det här är alltså studenter som ofta redan jobbar extra!

Minimilönen i New Jersey är miserabla 8.44 dollar i timmen, och i New Brunswick, där Rutgers är den största arbetsköparen, lever 42.8% av människorna under fattigdomsgränsen. Så det här är alltså inte bara ett studentproblem, utan ett problem för hela samhället, och inget annat än en skam. Detta samtidigt som toppskiktet bland administratörerna på skolan tjänar enorma pengar, och vad de än säger, så finns resurserna där för att förändra situationen.

Administrationen, som räds att studenter och arbetare ska börja organisera gemensamt motstånd, har redan skyndat att lova en höjning till 11 dollar i timmen. De meddelade detta via mejl kvällen innan den utlysta aktionen. Varje höjning hjälper förstås, men 11 dollar är fortfarande inte en lön som det går att leva på. Höjningen kallades också av universitetets president Barchi för ”finansiellt stöd”, vilket säger allt ni behöver veta om hur den här administrationen ser på studenter och arbetare – som ovärdiga och hjälplösa varelser i behov av dess välvilliga hjälp.

Men de är långt ifrån hjälplösa, vilket tydligt demonstrerades idag. För det första är det knappast ett uttryck för välvilja att betala arbetare en lön som det går att leva på – en skulle kunna tro att det är det minsta en kan begära. För det andra var inte detta en gest av hjärtlig välvilja från Barchi och universitetet, utan något de kände sig tvungna att göra på grund av samstämda påtryckningar från studenter och fack. För det tredje så är det studenterna och arbetarna som har all makt i sina händer, och när de sluter sig samman så kan de stänga ner hela universitetet – eller själva förvalta det. Dagens seger må bara vara en delseger, men med sån här beslutsamhet, entusiasm och solidaritet, så är jag säker på att det bara är en tidsfråga innan studenterna och arbetarna vunnit 15 dollar i timmen och mer ändå.

För de som utför allt arbete, de som ser till så att detta samhälles hjul kan snurra, så är en dräglig lön som det går att leva på bara en början – det finns en hel värld därute att vinna.

***

Det är lätt att tänka sig att adrenalinrusningen och stundens eufori när ordföranden en halvtimme senare förklarat mötet avbrutet är det lyckliga slutet på den här historien. Men precis som den börjar med en lång upptrappning som sker delvis i det tysta, så finns det också en fortsättning efter själva klimaxen.

Bortanför tidningsrubriker, filmklipp och artiklar, sker en helt annan, mer osynlig kamp. Där i skuggan ruvar makten på sin hämnd. Olydiga måste disciplineras och straffas. Bara dagar efter att mötet avbrutits börjar de lokala snutarna trakassera studenter. De förföljs på campus, får telefonsamtal, och ombeds inställa sig till polisstationen utan att några officiella orsaker framförs. Sedan dras förfrågan plötsligt tillbaka, och precis innan jul får många istället en skriftlig begäran att inställa sig till stadens domstol. Ett flertal får också mejl och samtal från universitetets disciplinnämnd, eftersom de anses ha brutit mot universitetets policy.

Det är fortsättningen – eskaleringen – av ett spel som redan varit smutsigt, där administrationen svartmålar studenternas organisationer och anklagar dem för en massa saker de aldrig gjort. Nu fortsätter en lågmäld krigföring som ska bryta ner dem. De som knappt har råd med mat trots att de jobbar extra, och därför kämpar för sin sak, bryter mot policyn när de gör så – de som tjänar miljoner sitter säkert och bussar snutar, media och nämnder på dem.

Men studenterna har både vana, mod och drivkraft, och går istället på motoffensiv. Ringer ner polisstationen med klagomål, och tar en gruppbild utanför den för att visa att de inte kan skrämmas till tystnad. I bakgrunden jobbar de med advokater på ett försvar såväl som på offensiva överraskningar som kan få administrationen ur balans och samtidigt sätta intressanta exempel för organisering på universitet över hela landet. Några veckor efter jul släpps banderoller på en rad spektakulära och mycket synliga ställen runtom staden, i solidaritet med kampen för drägliga löner. Ingen vet vem som satt upp dem, men fackföreningar och studenter känner stödet i ryggen.

Den här kampen slutar inte i något klimax – det gör kamper sällan, de fortsätter när bilderna tagits och artiklarna skrivits, när kameraljuset slocknat. Och det är därför vi behöver bygga rörelser på lång sikt, och rörelser som överbryggar de skillnader som till synes delar upp oss och gör oss enklare offer för de som har makten över våra liv. Det här var bara en ögonblicksbild från en av kampernas frontlinjer. Men om alla är som de här studenterna, tänker jag, så blir nog det här bra till slut. För det är vi fan värda, allihopa.

Inlägget Studentorganisering i USA dök först upp på anarkism.info.

Möjligheterna att planka varierar inte bara beroende på var det sker utan också vem plankaren är. Som alltid vid direkt aktion är det viktigt att tänka på den egna säkerheten och möjliga konsekvenser. Men inte sällan är riskerna lägre än en först kan tro. Planka.nu organiserar plankare i Stockholms- och Göteborgsområdet och har ett utvecklat och väl fungerande system för ”försäkring”. I vissa städer har kontrollanter instruktioner att inte fysiskt stoppa den som plankar, och här är det ofta möjligt att bara lämna platsen om en blir påkommen. På vissa platser har förarna ingen förväntan på att de ska kontrollera resenärer, vilket förstås är det rimliga ur arbetsmiljösynpunkt. Förarna och resenärer står på samma sida i detta, och tjänar båda på en tolerant resemiljö. På andra håll är det inte ovanligt att kontrollanter fysiskt stoppar resenärer. På tågen granskas biljetter normalt (men inte alltid) vid resans början, men detta går ofta att undkomma genom att undvika att åka från tågets startstation, och i övrigt ignorera konduktörernas fråga om ”nya resande”. Om en blir upptäckt är det i regel bara att gå av vid nästa station och neka kontrollavgiften (som ändå sällan verkar efterfrågas).

För papperslösa eller personer som på grund av utseende eller annat lättare rasifieras eller kriminaliseras kan situationen vara svårare, och ibland innebära orimliga risker. Plankning är ingen lösning för alla, och bör därför helst vara ett steg på vägen mot en avgiftsfri kollektivtrafik. Debatt, protester och opinionsbildning mot alla avgiftshöjningar och försämringar i tillgänglighet är därför viktigt för att upprätthålla ett tryck i rätt riktning.

Det här betyder inte att all utbyggnad av ”kollektiv” trafik är att föredra. En lång kamp har exempelvis drivits mot höghastighetstågsprojektet i norra Italien, med en tydlig anarkistisk närvaro (här, här, här, här).  Ett annat viktigt liknande exempel är LA ZAD-ockupationen mot ett flygplatsbygge i Frankrike (här, här) som nu ser ut att ha avgått med segern efter decennier av kamp. Den här typen av transportmedel är snarare till för att stärka kapitalets flöden än för vanligt folks resor, och bidrar till en massiv miljöförstöring.

När medvetandet växer om behovet av en radikal omställning är det ett fint läge för en upptrappad grönrödsvart kamp för en tillgänglig kollektivtrafik som kan utmana privatbilismen, stärka utsatta gruppers rörelsemöjlighet och bromsa kapitalets expansion. Planka på!

Inlägget Planka på! dök först upp på anarkism.info.

Texten i Brand är i sig en översättning, och jag återger först det relevanta stycket innan jag kort presenterar min egen översättningen av ”svaret” på anklagelserna.

Brand skriver:

”’Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanke och enda passion: revolutionen’ – Sergej Netjajev

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmernas hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Mikhail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara anarkist hade han oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna hans formuleringar riktade mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Bakunin och Netjajev faktiskt skrivit så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao.”

För det första var Bakunin inte en ”nära alllierad till Netjajev”. De två korresponderade och umgicks en del, och Bakunin tyckte mycket om och beundrade den unge mannens hängivenhet, men de stod dels en bit ifrån varandra politiskt, dels såg sig Bakunin till slut tvungen att bryta med Netjajev då denne i allt större utsträckning gått bakom ryggen på honom, och relationen blivit alltmer skadlig för Bakunin. Det var av en personlig tillgivenhet, till viss del mot bättre vetande, och definitivt trots skillnader i teori och praktik, som vänskapen ändå höll ut så länge som den gjorde. Men ända sedan tiden för Internationalen har Bakunins motståndare kört med en slags ”guilt by association”-taktik, och låtsats som om Netjajevs idéer och gärningar i själva verket var Bakunins.

Det blir därför absurt att prata om Netjajev som ”Bakuninist”, och i lika stor utsträckning absurt att försöka framställa leninisterna som ”Bakuninismens direkta arvtagare”. Om något, så delade leninisterna samma självuppoffrande syn på revolutionären som Netjajev. Bakunin själv var en passionerad förkämpe för revolution både i teori och praktik, och ansåg liksom många andra att det krävdes en del seriös organisering och disciplin inom rörelsen, men hans relation till detta var också ofta fylld med just militant glädje, som när han mindes den revolutionära tiden i Paris 1848 som ”en helgdag utan början eller slut”.

När det gäller Bakunins ”fantasier” och ”auktoritära idéer” så krävs det en mycket selektiv och i princip avsiktligt missvisande läsning av hans texter och brev för att komma till en sådan slutsats. Något som tyvärr ofta förekommit bland hans och anarkismens motståndare. Där Marx ville bedriva och påtvinga Internationalen parlamentarisk politik, ville Bakunin och de andra anarkisterna att arbetarna skulle organisera sig i sina egna föreningar och federationer (se exempelvis boken The First Socialist Schism). Där Lenin hävdar att arbetarna bara kan uppnå en ”tradeunionistisk medvetenhet” och att ”[t]eorin om socialismen” utvecklades av ”bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella”, vilket naturligt ledde till idéer om avantgardepartier som officiellt skulle föra arbetarnas talan, och i slutändan till Partiets diktatur över folket, hävdade Bakunin att ”revolutionen överallt måste skapas av folket, och den yttersta makten alltid måste tillhöra folket organiserat i fria federationer av jordbruks- och industriassociationer […] organiserade från botten och upp med hjälp av revolutionära delegationer som tar sig an uppgiften att administrera gemensam nytta, inte bestämma över människor”.

Bakunin, liksom andra, gjorde det inte alltid lätt för sig med en del av sina idéer och en del ordval. I brev till vänner talade han om den ovan nämnda ”osynliga diktaturen”. Men i samma brev som dessa citat rycks ur talade han också uttryckligen om vad detta var och inte var. I samma andetag beskriver han detta som att revolutionärerna är ”som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen” och att de agerar ”utan utmärkelsetecken, titlar eller officiella rättigheter, och [är] desto starkare just på grund av att den inte har maktens attiraljer”. Han motsätter sig uttryckligen ”officiell, öppen diktatur” och förespråkar istället organisering som utgår från ”arbetare som sluter sig samman […] beväpnade och organiserade på gatu- och kvartersnivå, den federativa kommunen”.

Den kraft som Bakunin talar om benämns som ”osynlig”, för att den inte tar skepnaden av officiell makt, utan ”naturligt inflytande”:

”Den organiserade effekt som Internationalen har på massorna […] är ingenting annat än den helt naturliga organiseringen – varken officiell eller klädd i någon som helst auktoritet eller politisk makt – av effekten av en påtaglig grupp individer som inspireras av samma idé och strävar mot samma mål, först och främst i fråga om massornas åsikter och endast därefter, med dessa åsikter som förmedlare (återgivna i Internationalens propaganda), på massornas vilja och handlingar. Regimer däremot […] tvingar sig på massorna med våld, och massorna tvingas därmed lyda och genomföra regimens förordningar […] Internationalens inflytande kommer aldrig att vara något annat än en fråga om åsikter, och Internationalen kommer aldrig att vara något annat än en organisering av den naturliga effekten som ett givet antal individer har på massorna.”

Den påverkan som Bakunin argumenterade för hade inte heller något att göra med att föra in främmande ideologiska element in i arbetarklassen. Bakunin ansåg att den ”socialistiska instinkten” hos arbetarklassen var ”av nödvändighet resultatet av folkets historiska erfarenhet” och att arbetarnas ”mest grundläggande instinkter och deras sociala situation gör dem [till] socialister. De är socialister på grund av de förhållanden som utgör deras materiella existens”.

Istället rörde det sig om att främja tendenser och processer som redan pågick i arbetarklassen – om att hjälpa denna ”instinkt” att förvandlas till ”medvetenhet”. Han argumenterade att det bara fanns ”en enda väg, den av frigörelse genom praktisk handling […] genom arbetarnas solidaritet i deras kamp mot de som har makten över produktionen. Det betyder fackföreningar, organisation, och federerade stridsfonder […] [När arbetarna väl] börjar strida, i samarbete med sina kamrater, för kortare arbetsdagar och bättre löner […] och blir alltmer vana att lita till [sin] kollektiva styrka […] Blir arbetarna som på detta sätt deltar i kampen […] varse om att de är revolutionära socialister.”

Det enda som revolutionärerna därmed ”tillför” är ”ett mer exakt uttryck, en ny och mer samstämd form till proletariatets redan existerande instinkter […] [som] kan främja och påskynda utveckling […] [och] ge dem en medvetenhet om vad de har, vad de känner, av vad de redan instinktivt önskar, men det kan aldrig ge dem något de inte har”.

Snarare än att fantisera om auktoritära diktaturer så lämnade Bakunin efter sig en hel del intressanta teorier och idéer om hur anarkister och anarkistiska organisationer kan förhålla sig till sociala rörelser och organisering i stort. Många av dessa idéer är fortfarande relevanta idag, några få är utdaterade eller rentav dåliga. För precis som alla andra, så var Bakunin en vanlig människa, som också kunde göra fel, och anarkister är inte ”Bakuninister” av bland annat denna anledning. För den som vill få en lite djupare inblick i allt detta hänvisar jag till den översatta texten i sin helhet, men hoppas härmed att anklagelserna i de från Brand citerade styckena avslöjats som ganska tafatta.

Vidare läsning:

Bakunin och social organisering, redigerad och översatt av anarkism.info

Inlägget Bakunin, Brand och social organisering dök först upp på anarkism.info.

¤ De som jobbar mindre, ofta människor som på olika strukturella sätt är förfördelade eller utsatta, får mindre pension. Det här drabbar bland annat kvinnor i större utsträckning än män, och de som av olika anledningar inte kan jobba lika stor del av livet – kanske på grund av sjukdom, skador eller strukturell arbetslöshet.

¤ Systemet omfördelar redan från fattiga till rika. Människor som har hårda jobb, och lever fattiga liv, lever kortare än medel- och överklass som glider på en räkmacka genom livet. Det är 18(!) års skillnad i medellivslängd på en lågutbildad person från Vårby och en högutbildad i Danderyd. Det är klassamhället svart på vitt, kropp för kropp – ett slags partiellt massmord. Men många härliga extra år i pension blir det för Danderydsborna.

¤ Genom systemet tas resurser från människor och placeras som kapital i olika fonder. Dessa fonder har ofta tveksamma ändamål, och är dessutom ett sätt att, som i alla andra avseenden i vårt samhälle, ta makten från oss som jobbar ihop pensionerna och ger dem till politiker och ekonomiska intressen. Med resultatet av vårt slit, som vi hoppas kunna överleva på när vi går i pension, leker de mäktiga på kapitalmarknaden.

¤ Det nuvarande pensionssystemet ger redan väldigt låga pensioner, och många vanliga arbetare tvingas leva som fattigpensionärer efter ett helt arbetsliv. Pensionerna hamnar enligt en ny rapport under 50% av lönen för många kommunal- eller industriarbetare. Och det på löner som inte är något att hurra för heller. Mycket av det här är saker som till och med sossarna själva, i sina mest vänstersossiga drömmar, tycker är åt helvete.

När nu pensionsåldern höjs så kan det sägas vara ett slag i dubbel bemärkelse. För det första är det som vi redan sett de i de tuffa jobben som inte orkar jobba lika länge innan kroppen slits ut, och de som på grund av fattigdom och därmed kort livslängd redan knapp får någon pension att tala om som drabbas. För det andra tycks det på något märkligt sätt vara så att hur mycket vi än utvecklar ny teknik och ökar produktiviteten, så måste vi ändå jobba ungefär lika mycket eller ibland mer, och resurserna verkar aldrig riktigt räcka till för viktiga sociala områden som skola, sjukvård och annan omsorg. Men den här till synes motsägelsefulla observationen har i grunden en ganska enkel förklaring.

Politikerna existerar i en både praktiskt och ideologiskt otroligt begränsad värld, där rattande på några få etablerade parametrar är den enda legitima och möjliga handlingen. Den logiken leder onekligen till en slags arbetslinje – vare sig det är moderater eller sossar som framför den. De här institutionella och ideologiska begränsningarna verkar på ytan med rätta helt absurda, men får sin förklaring i den underliggande dynamiken som idag tas för given – vårt ekonomiska system.

Hur kan vi med så mycket ny teknik och så mycket produktivitetsökningar (en dubbling av BNP per capita bara sen 1994!) behöva jobba så mycket? Varför är automatisering ett problem och upplevs som ett hot på många håll?

För att ekonomins grund, och därmed också den parlamentariska politiken, inte vilar på incitament som syftar till att öka välmående och tillfredsställa mänskliga behov, utan främst på att systemet ska kunna fortsätta rulla på – skapa avkastning på investeringar och ett positivt tillväxtklimat. För det syftet är lönearbete helt nödvändigt som ett självändamål.

De som inte köper den här ordningen brukar ändå främst ropa på att staten ska ordna bättre pensionssystem – utan att märka att staten är en aktiv part i detta arbetarfientliga ekonomiska och politiska maktspel. Den här blindheten för statens verkliga roll och intressen gör att där många på vänsterkanten kan vara initiativrika i kampen mot kapitalismens exploatering, står de helt handlingsförlamade i fallet om staten och dess institutioner. Där ska det plötsligt ”förändras inifrån”, ungefär som om vi skulle kampanja för att få in folk i Coca Colas styrelse för att bekämpa företagets rovdrift.

I ett samhälle som Sverige, där staten fortfarande tillhandahåller ett slags, om än sönderfallande, skyddsnät kan det tyckas att behovet är mindre för människor att själva kliva in och ta över viktiga samhällsfunktioner genom att bygga upp nätverk av inbördes hjälp och socialt omhändertagande. Men kan vi inte vända på det där? I ett land som fortfarande har en tillstymmelse av välfärdsstat finns det all anledning att organisera för att tvinga ut så mycket som möjligt ur denna. Tänk organisering av samma typ som Planka, där människor går ihop och sänker sina omkostnader för kollektivtrafiken.

Generaliserat kan vi förstå det här som en slags solidarisk kollektiv självreduktion under vår egen förvaltning, som arbetar mot de olika försäkrings- och trygghetssystemen på ett liknande sätt. Organisering av arbetslösa, pensionärer, sjukskrivna, utförsäkrade – och alla vanliga arbetare som är beroende av dessa olika system och institutioner. Ett försök att med självorganisering tvinga mer av dessa produktivitetsökningar till oss själva – för vissa kan det vara i form av kortare arbetstid, för andra i form av mer resurser av olika slag. Och om, när eller där samhället istället sviker helt, avvecklar och privatiserar bort vår trygghet, ersätter vi den med våra egna, decentraliserade men sammanlänkade horisontella lösningar, byggda på just denna självorganisering.

Pensionärer ockuperar just nu det nedstängda sjukhuset i Sollefteå – varför skulle inte de, arbetslösa och andra grupper kunna vara lika militanta på andra håll? Kanske behövs det helt enkelt några som går i bräschen och hittar rätt angreppspunkter, för ett bättre liv än den här antimänskliga sosseliberalismen vill och förtjänar vi alla att ha. Ockupera pensionssystemet! Bekämpa staten med självorganiserade alternativ!

Inlägget Pensionsuppgörelsen – ännu ett slag mot vanliga arbetare dök först upp på anarkism.info.

Jag saknar pengar, det gör jag. Jag kan aldrig spara en krona från min lön. Men jag vill inte säga att det är mitt största problem även om det självklart är problematiskt. Jag har åtmistone mat på bordet, jag vill inte klaga för mycket även om jag har all rätt att göra det.

Men i grund och botten så vill jag inte ha mer pengar, jag vill ha mer frihet.

Därför hatar jag löneslaveriet och min chef. Inte för att hen har mer pengar utan för att hen har mer frihet. Och det är vad hen tjänar på mitt löneslaveri, frihet. Man kan säga att ju mer pengar man har destå mer frihet har man. Min chef har mer frihet än mig för att hen har mer pengar. Ja visst, vi lever i ett sånt system. Då kanske det kommer någon och säger åt mig att jag ska ”jobba hårdare och bli chef så att jag får mer frihet”. Men om man inte föddes med silversked i munnen så blir man inte chef över en natt. Här menas det då att jag ska offra ännu mer av min frihet, offra andra människors frihet för att sedan kanske uppnå frihet. Hur tokigt låter inte det? Jag personligen, som rasifierad, har dessutom väldigt små chanser till att få en chefsposition.

Kalla mig naiv men jag anser inte att någon är fri förrän alla är fria. Att min chef har mer frihet än mig betyder det inte att hen är fri. Hen är helt enkelt en psykopat som njuter på andras bekostnad. Ärligt talat, min chef är det. Min chef tror att hen har uppnått total frihet för att hen har makt.

Jag vill ha frihet men jag vill inte ha min chefs frihet!

Vad vill jag då? Först och främst, jag vill inte ha något löneslaveri. Varken åt mig, mitt barn eller dig som läser det här. Det går absolut bra att få ett samhälle att gå runt utan något löneslaveri. Faktum är att vi inte ens skulle behöva arbeta så mycket om vi gjorde oss av med kapitalismen. Även om man skulle kunna tro precis tvärtom. Att vi kommer behöva lägga ner ännu mer arbete på att få samhället att gå runt.

Alexander Berkman har i sin bok Anarkismens ABC förklarat det på ett väldigt pedagogiskt sätt. Kapitalismens roll är att skapa flera jobb, flera jobbtillfällen, flera tjänster. Allting för att någon ska löneslava och för att någon ska tjäna på detta.

Så tänk alla onödiga tjänster som skulle försvinna tillsammans med kapitalismen. Självklart betyder inte det här att människor skulle bli arbetslösa. I ett samhälle finns det alltid något att göra. Det här skulle snarare betyda att vi inte behöver jobba lika mycket då många fler skulle dela på ansvaret att utföra samma arbete. Att ha mer tid över att ägna sig åt sådant som man personligen, som individ, strävar efter att uppnå är självklart frihet.

Även om vi är sociala varelser, är vi unika och har olika behov. Att inte ha tid eller tillgång till att förverkliga sig själv och sina idéer på annat sätt är inte att kalla det för frihet. Utan möjlighet för individen att utforska sin kreativitet, utan den möjligheten i ett samhälle kan man inte kalla det för ett frihetligt samhälle.

Att göra sig fri från det system som skapar löneslaveri är att uppnå total frihet för samhället och individer som samhället består av. Det är vad jag vill. Jag vill inte leva i en värld där en behöver tävla om individuell frihet, där makt är det som styr vem som är ska vara fri och vem som inte ska vara fri. Jag vill leva i ett samhälle där vi alla, tillsammans, skapar frihet åt varandra och åt oss själva. Vi måste sluta se oss själva som antigen individer eller massa. För vi är både och.

En massa utan respekt för individen eller en massa individer utan respekt för massan, det finns inget samspel där, det finns ingen frihet och det finns ingen njutning. Balansen mellan individen och massan kommer vi aldrig finna i ett samhälle som är byggt på löneslaveri. Att min chef behöver mig och att jag behöver henom betyder inte att det finns en balans utan snarare en obalans i vår relation till varandra. Det är för att hen håller mig fastkedjad i detta systemet. Enligt min chef är mina val att acceptera och överleva eller dö.

Nej du chefen, sakta i backarna. Det kommer en dag då jag kommer frigöra mig från ditt förtryck.

Det kommer att komma en dag då jag inte längre kommer att acceptera men jag kommer inte att dö.

Och den dagen kommer du, chefen, att förstå den verkliga styrkan i en människas vilja.

Den dagen är det du som kommer att ha två val, att acceptera eller att dö.

Inlägget Öppet brev till min chef dök först upp på anarkism.info.