Legitimitet

De som har varit med och planerat militanta aktioner har ofta behövt ställa sig frågan vad som är taktiskt rimligt och försvarbart. Sådana aktioner fyller ofta ett flertal syften – de kan vara kännbara för en motståndare som det finns en konflikt mot, men de kan också fungera som ett sätt att rikta uppmärksamheten på en viss fråga eller bygga en rörelse. Ofta är det lite av varje.

Oavsett vilket fokuset är, så finns det ett behov av att försöka fundera på hur diskussionen och problemformuleringen kan slitas ur etablissemangets grepp, så att fokus kan riktas på rätt saker och allting kan sättas i ett större sammanhang som tjänar aktionens syfte. Samtidigt finns det en risk att bli sin egen fångvaktare, genom att i rädsla för negativa reaktioner och skriverier inte göra saker som en annars hade velat göra och som skulle kunna göra nytta för en grupp eller rörelse.

Även om det här kan vara rent taktiska överväganden så är det svårt att helt särskilja det taktiska från någon slags etisk eller till och med moralisk aspekt. Det hela blir lätt en fråga om legitimitet. Det här är inte bara en helt intern bedömning, vad de som ska genomföra aktionen tycker, utan det finns förstås också en utsida, som andra politiska grupper, etablerade medier, stora politiska aktörer, och någon slags vagt definierad allmänhet, vars reaktioner riskerar att påverka aktionens resultat åt olika håll. Därför blir den viktiga frågan inte bara vad som är legitimt, utan vem det är som bestämmer – vem det är som legitimerar och delegitimerar olika handlingar och metoder.

Legitimitet är nämligen ett alldeles fantastiskt vapen att ta till för att förlama, misskreditera eller splittra rörelser. Ett klassiskt sätt på vilket splittring uppstår är när en del av en rörelse bjuds in i institutionerna, görs legitim, och börjar disciplinera den andra delen. Legitimiteten blir här en slags belöning som behöver bevakas mot de som med sin radikala praktik riskerar att underminera den, och Partiet, som ofta är den legitima aktören, blir en grindvakt mot fria initiativ. Om institutionerna hade ett eget medvetande, så skulle de skratta hela vägen till banken varje gång detta hände.

Men vid enskilda aktioner eller konflikter kan legitimitet också användas direkt som ett vapen för att via medier och andra kanaler diskreditera sociala rörelser genom att fokusera på exempelvis skadegörelse av egendom eller att på ett väldigt enögt sätt utmåla dem som oansvariga och våldsamma, och staten, med alla sina vapen, snutar och soldater, samt kapitalet med all sin brutala makt över våra liv, som fredliga och fredsbevarande. Det är ett sätt att sudda ut hela det systematiska våld som institutionerna själva står för. Eller, med andra ord, så älskar de att ifrågasätta våldets legitimitet, men aldrig legitimitetens våld.

Det viktiga här är att inse att frågan om vem det är som legitimerar någonting är lite av en kuggfråga. Hela legitimitetens diskurs är en slags maktutövning, ett sätt att paralysera och moralisera, men ofta förklätt i andra, avledande, hänsynstaganden. Det är alltså inte bara att säga att det är ”vi” som bestämmer vad som är legitimt, utan vad som behöver ske är att vi slutar prata och tänka i termer av legitimitet överhuvudtaget. Det här knyter an till en bredare kritik av demokrati¹, som bland annat CrimethInc framfört på ett intressant sätt.

Denna kritik av demokrati går bland mycket annat just ut på att demokrati alltid bygger på mer eller mindre väldefinierade platser av legitimt beslutsfattande, och därför också platser som inte är legitima när det gäller att fatta beslut. Oftast är det här väldigt tydligt när någon marginaliserad grupp tar till aktioner som etablissemanget ser som ”odemokratiska”. Vill du inte bli brutaliserad? Rösta på någon annan, bilda ett parti, eller ställ dig med ett plakat där det inte stör några samhällsaktörer med reell makt. Mot den här så kallade demokratin kan vi ställa ett avskaffande av dessa legitima platser genom att göra dem universella. Om alla platser och möten är legitima när det gäller beslutsfattande, så har vi egentligen avskaffat hela konceptet med legitima platser för beslutsfattande.

Demokratikritiken går mycket djupare än så, men för vårt syfte här räcker det med att konstatera att när vi tänker på vårt handlande och våra sociala interaktioner i sådana termer, vi kan kalla det för anarki, så finns det ingen som kan säga att våra beslut och handlingar är illegitima. Vad som istället händer är att våra beslut och handlingar medför olika konsekvenser, och det är dessa konsekvenser vi bör fokusera på när vi beslutar oss för att göra eller inte göra någonting. Anarki är ett ständigt balanserande av olika viljor och behov, en mjuk och dynamisk process, som inte fångas av några enskilda platser eller former.

Det kan tyckas som att vi inte har kommit någonvart – vad spelar det för roll om vi vägrar legitimitetsdiskursen om olika aktörer ändå kommer att använda legitimitetsvapnet för att diskreditera oss? Givetvis trollar vi inte bort de praktiska problemen på det här sättet, men genom att placera hela diskussionen på en sådan grund, kan vi börja göra intressanta observationer som kan vägleda hur vi tänker kring vår praktik och hur vi genomför den. Ett sätt på vilket det här legitimitetstänket kan smyga sig in i även väldigt radikala kretsar är exempelvis en slags längtan efter att vara folklig och erhålla massornas godkännande.

Det är nämligen inte bara liberala eller konservativa etablissemang som kritiserar många former av direkt aktion, utan ibland också en till synes radikal vänster som försöker distansera sig från kravaller, upplopp, ockupationer eller andra aktioner, och positionera sig själv som en ansvarig – legitim – deltagare i det demokratiska spelet. Vi har nog alla hört något sådant “vänsterradikalt” parti försöka vinna legitimitetspoäng på det här sättet, och det kan till och med sippra till utomparlamentariska kretsar ibland.

Det är naturligtvis inte fel att försöka bygga en bred bas för rörelser och aktioner – vi vill ju alla att våra rörelser ska växa och bli starkare. Men vad som är bäst för ett givet subjekt i en given situation är långt ifrån alltid något som ”massorna”, alternativt någon annan slags abstrakt allmänhet eller självutnämnd auktoritet skulle godkänna. Ett konkret exempel på detta är antifascism. Såhär skriver exempelvis Mark Bray i sin bok Antifa: The Anti-Fascist Handbook:

Snarare än att förespråka vad som i princip är en parlamentarisk attityd genom att försöka tilltala den minsta gemensamma nämnaren i relation till det fascistiska hotet, så prioriterar antifascister arbete med marginaliserade gemenskaper för att neutralisera potentiella hot, oavsett om det är populärt hos ”majoriteten” eller inte.

Det här perspektivet är extra viktigt i antifascistiskt arbete med tanke på det historiska faktumet att de som drabbats värst under fascistiska regimer inte haft någon uppbackning från större delen av samhället. Istället för att börja med folkopinion och arbeta sig baklänges mot strategier och taktiker för att blidka majoriteten – som politiker gör – så börjar antifascister med den omedelbara uppgiften att bekämpa extremhögern. Ibland innebär detta att arbetarklassområden eller gemenskaper involveras, ibland inte. Men oavsett vilket, så tror antifascister att byggandet av verkligt folkligt stöd måste komma ur antifascistisk politik och antifascistisk aktion, inte tvärtom. (min övers.)

Det är alltså inte bara så att det är missriktat att utgå från att söka legitimitet – exempelvis genom majoritetens eller massornas godkännande. En fungerande radikal praktik utgår tvärtom från lokala och konkreta behov och bygger eventuella massrörelser därifrån, genom framgångsrik gemensam praktik. Det är slående att Bray beskriver den här förstnämnda ängsliga attityden som parlamentarisk – det ligger mycket i det. Men det finns även i den utomparlamentariska miljön många som faller för sådana lockelser och beter sig mer som en slags autonoma sossar, tillfälligt utan parti. Här finns en viktig, men ofta osynliggjord, skiljelinje, mellan verkligt radikal och anarkistisk praktik, och sådan som är i någon mån utomparlamentarisk, men med en latent förmåga att falla tillbaka olika former av legitimerings- och demokratifetisch.

Legitimiteten kan också användas som ett internt maktmedel. Rörelser och organisationer tenderar ofta att disciplinera sina egna medlemmar eller deltagare genom att fördöma de som genomför handlingar som inte godkänts av ett ofta betydligt mindre radikalt ledarskikt eller en majoritet. Observera att det här inte innebär ett carte blanche att bete sig hursomhelst mot andra. Det går förstås att som individ eller grupp att bete sig riktigt illa och destruktivt mot människor i ens omgivning. Men grejen är att det gäller såväl enskilda, minoriteter och majoriteter, beslut tagna i stundens hetta på gatan, eller på ett planerat kvartersmöte.

Det är alltså inte frågan om att det skulle vara fel att reagera på andras handlingar när de är skadliga, utan när reaktionen angriper handlingens legitimitet istället för dess innehåll. Utan att på något sätt argumentera för att godtyckligt strunta i de beslutskanaler som eventuella organisationer och rörelser har, så är det här alltså ett försök att underminera dessa kanaler som på något sätt extraordinära eller heliga platser, och en uppmaning att försöka bygga rörelser och etablera normer där beslutsfattandet är mycket mer flytande, men där det är flytande på ett sätt som alla är införstådda med, så gott det går.

Om alla är införstådda med att en mångfald av taktiker och stor autonomi (eller, enligt den vokabulär som vi nu har definierat, att alla platser är legitima för beslutsfattande och att inga beslutsprocesser är heliga) gäller, så lär folk inte heller bli lika upprörda över självständiga initiativ eller ängsliga över att göra det de faktiskt tror vore bäst, och eventuell diskussion kan istället fokusera på effektiv praktik, verkliga åsiktsskillnader, konsensusbyggande, och solidaritet i fråga om hur olika utfall påverkar olika människor och grupper.

De som ändå vill kontrollera initiativ och begränsa människor grundat i en legitimitets- eller demokratidiskussion kan vi avskriva som en slags moralister, och inte låta dem störa oss i våra försök att bygga upp och utöva fria och jämlika sociala relationer. Eller som Errico Malatesta skrev för snart hundra år sedan – varken demokrater eller diktatorer: Anarkister.


1) Det finns förstås de som hävdar att anarki och anarkism inte är något annat än just riktig demokrati, men jag håller med demokratikritikerna om att uttrycket historiskt aldrig betytt detta i praktiken, och att det i teorin i bästa fall är luddigt och därför ofta blir förvirrande eller opportunistiskt när det används som synonym till anarki. Anarki är helt enkelt ett bättre och mer precist ord för det som avses, och jag tror att rädslan kring att använda det begreppet hänger ihop med det faktum att vi är så översköljda med propaganda och historier om demokrati som ett positivt laddat värdeord att det blir svårt att frigöra sig från uttryckets makt. Att trots detta ibland använda begreppet “demokrati” rent taktiskt har jag däremot inte så mycket synpuntker på, även om jag själv försöker undvika det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.