Revolutionsfrämjande institutionsbyggande

“Squared well-being” by Julio Martinez is licensed under CC BY-NC-ND 2.0

I en diskussionstråd rörande frågan om vad som skulle vara en bra översättning för det engelska begreppet community organizing föreslogs orden gemenskapsbefrämjande grannskapsorganisering. En vitsig själ kommenterade att den som använder det begreppet antagligen är en snut. En annan kamrat länkade till en viktig kritik av Community organizing. I denna förespråkar Ray Valentine en strategi baserad på fackföreningarnas förmåga att hindra produktion genom strejk och andra verktyg. Valentine baserar tanken t.ex. på hyresstrejker som varit ett effektivt verktyg i kampen mot gentrifiering.

Anarkism.info beskriver anarkism som historisk rörelse baserad på en kombination av politisk filosofi och olika praktiker baserade på denna. I pamfletten Vad är anarkism nämns direkt aktion, prefiguration, ömsesidig hjälp och självorganisering. Inom motståndsaktivism, så som den Valentine beskriver är alla dessa praktiker användbara, men motstånd är bara ett ben som en anarkistisk rörelse kan tänkas vila. Motstånd är en viktig aspekt av aktivism och organisering, men en kombination av olika typer av engagemang, sinsemellan sammanlänkade kan skapa en mer levande och mer kapabel rörelse. Ett förslag är att använda tre kategorier eller ben.

  • Motstånd
  • Motkultur
  • Institutioner för att lösa vardagsproblem genom inbördes hjälp

I viss mån är alla dessa lika viktiga. Vart och ett av dem kommer därför att kännas som den absolut viktigaste av dem vars engagemang vilar mest på ett av benen. Om en tänker sig att alla ben är lika viktiga är det lättare att hitta inspirerande och tydliga exempel på Motstånd och Motkultur än på aktiviteter för inbördes hjälp och det saknas bryggor och överlappning mellan de olika benen.

Det finns många artister som använder sig av ett anarkistiskt eller socialistiskt patos i sin konst, teater och musik kan exempelvis fundera på hur de kan bidra till att stärka det politiska motståndet på gatan, eller byggandet av institutioner för inbördes hjälp.

De flesta anarkister som menar allvar med att förverkliga sina politiska ideal är aktiva i någon form av politisk aktivism och det finns många initiativ och rörelser där det åtminstone finns en anarkistisk komponent eller anarkister som främjar ett anarkistiskt förhållningssätt. Däremot är det svårare att hitta konkreta exempel på institutioner som löser vardagsproblem.

Institution är ett krångligt begrepp, stater och myndigheter är formella institutioner, men en förankrad sedvänja eller förhållningssätt är också en typ av institutioner. Dessa kan kallas informella. Anarkismen har varit en utgångspunkt för en principfast kritik mot både formella och institutioner så som exempelvis Emma Goldmans äktenskapskritik (också en institution). Därför kan det vara svårt att förstå vad en anarkistisk institution skulle vara. Men det finns förtydligande och inspirerande exempel. Krossade fönsterrutor på Starbucks, svarta blocks-taktik skulle kunna beskrivas som informella anarkistiska institutioner.

Sociala center, info-shops och DIY-scener skulle kunna beskrivas som formella anarkistiska institutioner, men också vissa av de institutioner nobelpristagaren och nationalekonomen Elinor Ostrom beskriver i Governing the Commons. Här handlar det om självorganiserad förvaltning av allmänningar.

Idén om tre likvärdiga ben för anarkistisk organisering, 1) Motstånd, 2) Motkultur, 3) Institutioner, leder till frågan om varför det inte finns fler anarkistiska institutioner om vi faktiskt tror att ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och inbördes hjälp är ett möjligt alternativ till samhällen byggda på tvång.

Arbetande och arbetsvägrande människor har oavsett identitet några gemensamma problem. Mat, boende, kläder, trygghet, med mera. Att lösa dessa problem genom inbördes hjälp, självorganisering och direkt aktion är kanske inte lika spännande eller (inledningsvis) lika rebelliskt som att praktisera motstånd eller motkultur. Men det är precis lika viktigt. En annan fördel med att prioritera detta ben lika högt som de andra två är att personer som inte själva kan eller vågar ställa sig på barrikaderna, är konstnärliga eller har artistisk talang kan bidra till att bygga institutioner. Indirekt kan det engagemanget bidra till att skapa en infrastruktur som möjliggör ett mer slagkraftigt motstånd och skapar arenor för att praktisera motkultur. På så sätt finns en koppling mellan de olika benen.

Institutionsbyggande kan vara en aktivitet som passar personer som känner att de t.ex. annars är för gamla eller inte har ork att delta i spektakulära aktioner. Det kan i sin tur bidra till att skapa en kontinuitet mellan generationerna och ett historiskt minne. Risken för att uppfinna hjulet på nytt minskar också när generationsklyftorna överbyggs (Minns att dessa är en illusion skapade av kapitalet för att lättare marknadsföra produkter till olika demografier). En bredare och mer inkluderande anarkistisk rörelse blir också mer kapabel att prefigurera och förverkliga visionen om en värld där alla är fria.

Kommentarer

  1. the_fuckup

    Intressant text Trym! Läste den för ett tag sedan. Och läste om den nu igen. Tänker att sådant som ömsesidig hjälp, direkt aktion, behöver ses mycket bredare. Det konkreta finns hela tiden, utan att det måste presenteras i ett möte eller strategiskt måste läggas upp en grupp och ha en lokal. Typ.

    Förutom arbetande och arbetsvägrande, så glömde du icke-arbetsföra. Dvs. sådana som FK bedömt som icke-arbetsföra på arbetsmarknaden. Ibland när jag träffar “anarkister” och vissa utomparlamenteriska får jag känslan av att dom helst ser att vi avskaffar den expertis som läkare utgör, då många av dom utomparlamentariska(likt moderater) kan SE vad någons arbetsförmåga är.

  2. Inlägg
    Författare
    Trym

    Tack för kommentaren!

    Jag tänker att många av de som FK bedömt som icke-arbetsföra kan göra värdefulla bidrag inom anarkistiska organisationer eller anarkistisk kamp. Har t.ex. träffat sjukpensionärer som gjort värdefulla bidrag till aktivism trots att de inte kan hävda sig på arbetsmarknaden. Fler ryms inom “fritt och frivilligt” än inom löneslaveriet. Jag hämtar mest inspiration från anarkosyndikalism och anarkokommunism, inom de strömningarna strävar vi efter den kommunistiska principen “bidra efter förmåga, få utifrån behov” på frihetlig grund. Då ska det såklart finnas utrymme för så många som möjligt att bidra så mycket som möjligt, och förhoppningsvis räcker det till att tillgodose allas behov. När det målet är uppnått kan vi festa 😀

    Jag håller med dig om att ömsesidig hjälp m.m. ryms inom den anarkistiska organisering som sker och spontana interaktioner så som när en kollega täcker en kamrats arbetspass. Däremot tror jag ändå att den poäng jag försöker framföra, att anarkistiska institutioner behöver byggas för att lösa konkreta vardagsproblem, är viktig.

    Vi vill ju se ett anarkistiskt samhälle växa fram och att stat, patriarkat och kapital hamnar på historiens skräphög. Jag tror att anarkistiska samhällsinstitutioner som är oberoende av stat och kapital är viktiga för att det en dag ska vara möjligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.