Antifascism fungerar – tankar från årsdagen av Charlottesville

Klockan börjar närma sig sex på eftermiddagen när jag kliver ut i sommarhettan och sätter mig i bilen som väntar utanför. Vi plockar upp folk lite runtom delstaten och beger oss sedan på en tretimmarsresa till Washington DC, där Unite The Right 2 ska gå av stapeln imorgon. Ni vet, den där samlingen nationalister, ’patrioter’, rasister och fascister som förra året i Charlottesville utmynnade i brutalt våld där många skadades och Heather Heyer fick sätta livet till. Vi snackar om allt möjligt i bilen, om politik, filmer, organisering och rent trams. Alla är upprymda, men under den uppsluppna ytan döljer det sig ett allvar. Vad kommer hända imorgon? Kommer någon behöva betala med sitt liv i kampen mot fascismen? Kommer snuten slå skiten ur de som vill skydda marginaliserade grupper mot förföljelse?

***

I takt med de senaste årens växande polarisering, som svept igenom den parlamentariska politiken, sociala medier, och även ut på gatorna där antifascister drabbar samman med snutar och fascister, så har en diskussion uppkommit om just själva metoderna och formerna under vilka antifascismen bedrivs. Tagna på sängen av den militanta responsen på Trumps presidentskap har amerikanska liberaler hamnat i en svår sits. De ser sig formellt som motståndare till fascism, men kan samtidigt inte förmå att uttrycka hur denna kan eller bör stoppas. Som skämtet går, så har de testat absolut ingenting, och har slut på idéer.

Typiskt för den här förvirringen – och det här går i allra högsta grad igen i Sverige – är en slags problemformulering som snarare ser själva polariseringen, och inte fascismen, som grundproblemet. Som de goda centrister de är, verkar många liberaler helt enkelt vilja hitta en ”kompromiss” där alla får komma till tals, och där fascismen eventuellt besegras på ”idéernas marknadsplats”. Skräckslagen av form och blind för innehåll, kan så den här tendensen resultera i att de som argumenterar för etnisk rensning, vit överhet och allehanda rasistiska konspirationsteorier jämställs med de som kompromisslöst och med alla till buds stående medel kämpar för frihet och jämlikhet för alla, och mot alla former av förtryck.

***

När vi kommer fram till DC är det mörkt, vi har börjat bli trötta, och stämningen är aningen mer spänd. Vi tar oss fram på stadens gator, omgivna av skenet från gatljus och lampor, tills vi lyckas hitta den kyrka där vi ska spendera natten, och beger oss in i sovsalen. Vi möter folk från andra organisationer och platser, och fördriver tiden med lite kortspel. En av organisatörerna hälsar på oss och bjuder in oss på pannkaksfrukost. ’Är ni nervösa inför imorgon?” frågar han, och svarar själv, ’Jag är lite nervös’. Efter ett ögonblicks blytung tystnad tillägger han, ’För jag är osäker på om pannkakorna kommer räcka till’ och vi brister alla ut i ett välbehövligt skratt.

***

Det här jämställandet av fascism och antifascism är en inställning som misslyckas med att identifiera varför fascismen uppkommer, och kan därför inte heller fånga in hur den bör bemötas. Framförallt är den helt blind för den verklighet som är vardag för de marginaliserade grupper som först drabbas av fascismens våld. Historiskt har sådana grupper aldrig kunnat räkna med staten eller en välvillig majoritet som kommer till undsättning, utan behövt förlita sig på sin egen och ett fåtal allierades solidaritet. Antifascismen, då som nu, är alltså inget som vi snällt kan be om lov att få bedriva från liberaler och mainstreammedier, utan någonting som måste utgå från de drabbade gemenskapernas omedelbara behov. Bara därifrån kan sedan en massbaserad folklig antifascism byggas.

Den liberala oförmågan har också att göra med den verklighet som en djupare analys avslöjar. Fascismen har nämligen inte kommit in i värmen som en slags vanskapt orch ur en oförklarlig skugga, utan närts och fått kraft mitt i den liberala världen. Den har tolererats och till slut accepterats, och mer ofta än inte kommit till makten på ’demokratisk’ väg. Fascismen är ofrånkomligen sammanflätad med liberalismen och kapitalismen, och kan därför inte helt besegras inom dess ramar. I grund och botten måste antifascismen alltså göra mer än att hålla fascisterna i schack på gatorna – den måste också erbjuda människor ett alternativ, en meningsfull tillvaro där de känner att de har makt över sin vardag och kan hysa framtidstro. Här är liberalismen ungefär lika nyttig som en motivationscoach för någon som just ska utvisas till Afghanistan.

***

Natten i kyrkosalen blir lång. Vi ligger på golvet mellan bänkraderna, på dynor från desamma, och försöker få några timmars sömn innan vi måste ut för att ge plats åt morgonmässan. När vi på morgonen försöker räkna ihop timmarna vi sovit så verkar vi hamna ungefär där – två-tre timmar vardera. Vi hittar inte vår pannkaksvärd, utan ger oss istället ut på stan för att rekognosera lite och komplettera den mat vi haft med oss samt det som frivilliga från bland annat Food Not Bombs donerat för ändamålet. Vi ger oss ut något ombytta, i så kallad ’soft bloc’. Inte fullt svartklädda, utan med relativt mörka generiska kläder som inte sticker ut, men samtidigt bara några plagg från ryggsäckarna bort från att helt kunna smälta samman med ett svart block. I den tidiga morgontimmen är vi dock nästan ensamma, och när ett äldre par cyklar förbi blir det uppenbart att vi inte är så anonyma som vi önskat. ’Are you antifa or the others?’ ropar mannen, innan kvinnan cyklar ikapp och oroligt ropar ’Don’t engage them!’. Vi skrattar och går vidare i vad som redan börjar kännas som obekvämt kvav luft.

***

Samtidigt har fascisterna också börjat utnyttja den här liberala handlingsförlamningen för sina syften. De kallar sina möten för ’free speech rallies’ och agerar stundom rätt ursäktande – säger sig vara medborgarrättsaktivister för vita, som de ser som en förtryckt ’ras’. De samlar på sig människor av olika etniciteter eller identiteter för att försöka bygga upp en fasad av ’tolerans’. Men även bland dessa mer modererade högerextremister döljs det under denna tunna fernissa en komplett inhuman migrationspolitik och en förföljelse av minoriteter och oliktänkande, samt en total brist på förståelse av genomgripande maktdynamiker som rasism eller patriarkat. Yttrandefrihet felrepresenteras som frihet från ansvar och konsekvenser för sitt tal och sina handlingar, och många liberaler faller för det.

I Sverige händer motsvarande när till och med Jonas Sjöstedt beklagar sig över människor som aktivt försöker demonstrera och störa Sverigedemokraternas eller andra brunhögerpartiers torgmöten. Som om det fanns någon slags magisk gräns mellan dessa torgmöten och den extrema utsatthet som de leder till för många människor. Som om fascismen i kostym inte alltid – även i sin linda och i deluxe-förpackning – utgjort ett hot för dessa marginaliserade grupper, drivit på normalisering, och underlättat för mer extrema grupper att få vind i seglen. Som om inte även tal och organisering i små grupper bär ett frö av folkmord inom sig. Som om ett parti vars företrädare inte ser muslimer och judar som svenska, med en öppet nazistisk närhistoria, inte kör en svensk variant av samma chimär.

***

Vi hittar ett brunchställe, njuter lite av den kalla AC-luften, kollar in avspärrningar, och hinner bevittna hur snutarna bryskt tömmer en park där en av flera motdemonstrationer ska äga rum, trots att arrangörerna har ansökt om och fått demonstrationstillstånd. Det är ett sätt att visa musklerna, snutarna vill bara visa att de bestämmer, säger någon, och vi andra nickar. Vi möter sedan upp några kontakter och börjar planera det som ska komma att bli vår huvuduppgift under dagen – vi kommer att dela ut mat och vatten med Socialist Snack Squad. Typiskt våldsbejakande vänsterextremister, med andra ord. Men det är klart, om och när en ruta går sönder eller en snut inte får som hen vill, då är det dit kamerorna riktas, och inte på de tusentals människor som med ett leende på läpparna utövar solidaritet och ömsesidig hjälp. Det är som om spelet vore riggat.

***

Samtidigt råder det ett samhällsklimat där det ofta framstår som att de högerextrema vinner vad vi än gör. Om vi inte gör något – då växer de. Om vi kallar dem för rasister, då växer de. Om vi stör deras möten, ja, då sätter de bara på offerkoftan och växer vidare. Hela den här retoriken lägger sig som en våt filt och kan döda även den mest entusiastiske antifascistens engagemang. Därför får vi aldrig glömma historien, och komma ihåg de gånger då fascismen faktiskt slagits tillbaka. Det ska inte vara kul att vara fascist. Vi måste avslöja dem och se till så att arbetskamrater och folk i närheten känner till vad de gör. Då kommer många att förlora vänner, jobb eller till och med kontakten med familjer.

När de försöker organisera möten behöver det vara tråkigt för dem. Saker går sönder, infiltratörer som sabbar organiseringen genom att låtsas ordna saker som sedan aldrig blir av, och, till syvende och sist, att antifascister finns på plats och i praktiken visar att när fascister försöker växa sig starkare på våra gator och torg, i våra samhällen, då kommer vi slå tillbaka med alla till buds stående medel. Men det här betyder inte att det alltid behöver bli våldsamt. Tvärtom är våld en sista åtgärd när det gäller hur antifascister resonerar. Vi hänger ut dem och förlöjligar dem, för att slippa konfrontera dem på gatan, vi konfronterar dem på gatan, för att slippa slåss mot dem med vapen, och så vidare.

***

När info till slut når oss om att fascisterna är på väg till sin demonstrationsplats känns det som att vi varit ute i en evighet, trots att klockan bara är runt tre. Vi har sedan tidigare hört att transportfacket nekat dem ett eget tåg in till stationen, och de fråntas också pinnarna till sina flaggor. När de till slut marscherar genom stan till demonstrationsplatsen så är det åtföljda av snutbeskydd och medieuppbåd som är större än hela demon. De visar sig vara väldigt få, och flera prominenta talare, däribland KKKs före detta Grand Wizard, David Duke, har ställt in. Vi vet redan att de inte är många, men det är först när de kommer, och hela motdemon rusar till den sida av avspärrningen som är närmast fascisterna, som det riktigt sjunker in. De är för fan tjugo stycken. Samtidigt har motdemonstrationerna runtom i staden lockat tusentals.

***

Slutligen finns det inte ett sätt att angripa fascismen, utan snarare en mångfald av taktiker och strategier som alla kommer behövas. Från stora folkliga mobiliseringar, till små anonyma grupper, från motstånd direkt där de visar sig, till byggandet av infrastruktur och beskydd i vår vardag. Från att säga vad vi tycker rakt upp i deras ansikte, till att bygga vår egen media och sprida vårt eget budskap så vitt och brett vi kan. Från att förhindra fascisterna från att kunna samlas och organisera sig, till att bygga de sociala alternativ vi själva vill se. Det fina med allt det här är att alla har en plats i det här antifascistiska arbetet.

Även de gånger när vi kanske inte känner att vi gjort något speciellt, har vi ofta åstadkommit mer än vi tror. Att tillsammans verkställa en plan, att möta och organisera med nya människor, alla de här sakerna bygger erfarenhet och solidaritet. Vi skapar band med andra organisationer och individer, som sedan kan visa sig vara livsviktiga nästa gång något behöver hända. Och de strukturer vi bygger för antifascistiskt arbete går ofta att använda till annat, samtidigt som det omvända också är fallet. Vi får helt enkelt inte låta oss luras av högerns och liberalernas tjafs. Vi måste förstås vara taktiska, men bortom det finns det all anledning att tro på det vi gör.

***

Fascisterna håller några förkortade tal tidigare än planerat – det finns liksom ingen vits när hela innerstaden är en stor antifascistisk fest – och som pricken över i:et börjar det att regna och åska. Någon ropar ’Till och med Thor hatar er’ varpå alla skrattar. På den utsatta tiden då de skulle börja, blir den sorgliga ansamlingen istället forslade till en rad av snuten försedda skåpbilar, och körs tillbaka dit de kom från. Svarta blocket leker katt och råtta med snuten en stund, och de resterande motdemonstranterna står kvar för att försäkra sig att fascisterna verkligen är borta. Vi går till Chinatown för en välbehövlig middag, och på skärmarna ser vi nyheter från dagen flimra förbi, där fokus ligger på hur få fascisterna var. Vi hör att de klagar på att ingen vågade sig ut efter den senaste tidens händelser, och trots att saker och ting aldrig är enkla, att vi lever i en komplicerad tid och att vi har mycket att fundera över och ännu mer att göra, så är det för dagen det bästa kvittot vi kan få på att det vi gör fungerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.