Nyårscykeln

Det nya året har börjat explosivt. Australien brinner, samtidigt som dess ledare försöker låtsas som om de inte är en del av problemet med sin miljöfientliga politik. USA har dödat en Iransk general utanför Bagdad – antagligen som resultatet av lika delar impulsivitet, geopolitisk opportunism, och ett beräknande sätt att skifta fokus från den inhemska riksrättsprocessen.

Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.