Personer med mycket inflytande i ett visst sammanhang – en gemenskap, en rörelse, en stat – ropar gärna på ”enhet”. Det ligger i deras (kortsiktiga) intresse att människor inte drar iväg, tar egna initiativ och tänker alltför avvikande tankar. Om inte deras plattform är solid och sammanhållen kommer de ju att trilla ned från sina höga hästar. Ledare talar gärna om mångfald och att tusen blommor ska blomma (Mao), men det är en mångfald inom de enfaldiga ramar som de själva snickrat.
”Splittring” kan vara av godo. Livskraften bryter fram och skapar färgsprakande och spretiga paletter. Delningen tillhör livets DNA. Den främjar småskalighet och samband som motstår försök av mäktiga aktörer att kontrollera skeenden och grupper. Spänningar och konflikter är en del av detta, och även om konflikter kan vara extremt påfrestande är det inget vi till varje pris bör försöka undvika.
Nu finns det ju en avgörande skillnad på frivilliga sammanslutningar av människor som har gemensamma intressen å ena sidan, och organisationer som bygger på hot, tvång och/eller våld, som staten och arbetslivet. Samarbete och gemenskap kräver alltid ett mått av kompromiss, och en beredskap att acceptera obekväma olikheter i personlighet, tänkesätt, vision eller praxis. Men inte ens i fria grupper behöver splittring nödvändigtvis vara dåligt. Exempelvis tappar grupper och organisationer ofta sin udd över tid i det att de blir mer trygga och etablerade. Utbrytningar kan då vara ett effektivt sätt att erövra en nygammal radikalitet.
Givetvis finns det en hel del onödig splittring som bromsar eller slår sönder motstånd eller tar onödig energi från livsglädjen och kampen, och som därför gynnar makten. Men svaret borde för oss som är anarkister inte vara att försöka bygga nya Babelstorn, nya imperier, nya massorganisationer som ska representera allt och alla. Vi behöver knyta band och stärka den komplexa solidariteten mellan olika grupper och rörelser, men samtidigt bejaka en ständigt föränderligt och livskraftig organisatorisk mångfald, tror jag.
