Allt stöd till hamnarbetarna!

Onsdagen den 23 januari inledde Hamnarbetarförbundet en rad strejker, efter att medlarnas senaste bud i konflikten med Sveriges Hamnar avvisats. Det senaste budet visade sig vara precis lika dåligt som tidigare, och gick i princip på arbetsköparens önskelista. Förutom hamnarbetarnas strejker har också ett antal oproportionerligt stora lockouter lagts av arbetsköparsidan (hela listan kan ses här).

Dessa lockouter innebär att arbetarna är avstängda från arbete – och därmed ersättning – långt fler timmar än vad de strejkar. Mellan 23 och 29 januari rör det sig om 62 timmar strejk, och 393 timmar lockout. Förutom strejkerna planeras det också denna vecka demonstrationer och solidaritetsaktioner runtom i landet.

Jag har skrivit om vad som ligger till grund för konflikten förut, och rekommenderar den läsningen för en mer ingående bakgrundsbeskrivning, då situationen i stora drag är densamma nu som då. Men det kan vara på sin plats att göra en kort summering över händelseförloppet och vad som står på spel i den här konflikten.

Till att börja med kan vi konstatera att Hamnarbetarförbundet organiserar en majoritet av hamnarbetarna i en rad svenska hamnar – från 70% i Malmö till omkring 85% i Göteborg, exempelvis. Det är en väldigt demokratisk och partipolitiskt obunden fackförening, där beslut om konfliktåtgärder och andra viktiga frågor alltid går ut på medlemsomröstningar – något som kan verka självklart, men faktiskt är rätt sällsynt i de stora förbundens centraliserade och toppstyrda värld.

Den här djupa medlemsdemokratin är en av anledningarna till att Hamnarbetarförbundet står utanför de stora svenska fackliga sammanslutningarna, som LO. Trots att det istället är LO-anslutna Transportarbetarförbundet som har kollektivavtal i svenska hamnar så har arbetet ändå kunnat fortskrida under relativt goda former, där Hamnarbetarförbundet fått det inflytande som motsvarar förbundets medlemsantal. Allt detta ändrades när Maersk-ägda APM Terminals gick in och tog över driften av Göteborgs containerhamn.

APM Terminals började snabbt att föra en aggressivt antifacklig politik, tydligt i syfte att försöka göra sig av med majoritetsfacket i hamnen. De ville helt enkelt hellre ha att göra med en passiv och till medlemsantal nästan obefintlig ”motpart”, som dessutom ofta var samarbetsvillig från central nivå. På detta sättet började hamnarbetarnas rättigheter naggas i kanten och de marginaliserades från inflytande på sina arbetsplatser.

Detta fick Hamnarbetarförbundet att dra slutsatsen att de nu för att kunna stå upp för sina rättigheter behövde formalisera sin position som motpart i hamnen, och de ville därför teckna ett kollektivavtal. Men APM Terminals, vars syfte hela tiden varit att marginalisera hamnarbetarna från inflytande, ville förstås inte gå med på detta, och försökte gömma sig bakom det avtal som de redan hade med Transport – något som det inte finns någon rättslig grund för, då alla fackförbund (än så länge) har rätt att förhandla för sina medlemmar och förhandla om egna avtal.

I det här skedet trappades konflikten upp och fick också en landsomfattande prägel, för som vi strax ska se fanns det andra intressenter som lurade på möjligheten att underminera maktbalansen på hela arbetsmarknaden med hamnkonflikten i Göteborg som förevändning. Men till att börja med varslade Hamnarbetarförbundets avdelning 4, den så kallade Hamn4an, om strejk. APM Terminals svarade då med en mycket stor lockout, vilket vi alltså ser varit ett mönster i den här konflikten hela vägen.

I absoluta tal resulterade hamnarbetarnas konfliktåtgärd om 164 dagars arbetsbortfall, medan APM Terminals lockout medförde 2241 dagars bortfall. Faktum är att denna lockout på egen hand utgjorde 87 procent av arbetsbortfall orsakat av arbetsplatskonflikter i hela Sverige under 2017.

Det är här det blir tydligt att konflikten antar en politisk karaktär. APM Terminals, understödda av Svenskt Näringsliv, gick ut i en medial kampanj där hamnarbetarna å ena sidan utmålades som bortskämda och deras krav förvrängdes till att gälla löner och ”guldklockor”, och å andra sidan framställdes de som en fara för stabiliteten för svensk arbetsmarknad och industri. Men för den som ser de riktiga siffrorna och känner till konfliktens bakgrund, så är det uppenbart att det som är faran är arbetsköparnas antifackliga handlande.

Denna kampanj lyckades dock piska upp en stämning, som tillsammans med de rådande högervindarna, fick regeringen (då bestående av S och MP) att vackla, och tillsätta en utredning om inskränkningar i konflikträtten. Detta alltså i en konflikt där arbetsköparen stått för den allra största delen av arbetsbortfall, och i en tid då vi i Sverige upplever en rekordlåg nivå av strejker. 2017 orsakade arbetsmarknadskonflikter 2570 dagars arbetsbortfall. Men, för att citera den tidigare refererade texten om konlikten, ”genomsnittligt bortfall i Sverige åren 2007-2017 är 21 000 arbetsdagar. Norge ligger under samma tid på 128 000, och Danmark på 299 000”.

Kapitulationen fullbordades när LO, SACO och TCO, de stora fackförbunden på svensk arbetsmarknad, i rädsla för den pågående utredningen snabbt satte sig i förhandlingar med arbetsköparsidan och ingick ett avtal om försämringar som i princip var lika långtgående – och i vissa avseenden till och med värre än den tillsatta utredningen. Till det ska också läggas att för LO, liksom Socialdemokraterna, och i synnerhet Transportarbetarförbundet, är detta inte bara en arbetsmarknadskonflikt, utan de har också ett egenintresse i att bevaka sin egen maktposition. Det här har bland annat varit tydligt i Transports uttalanden, där de på ett skamligt sätt i princip tar arbetsköparens sida.

Det är bland annat tack vare detta som arbetsköparsidan skickligt kunnat vända arbetare mot varandra, och det visar återigen att centraliseringen och toppstyrningen är självtjänande snarare än bra för arbetarna. För vad topparna i de här byråkratiska förbunden och partierna än säger, så finns det all anledning att tro att detta agerande till slut också kommer att slå tillbaka på de egna medlemmarna.

När konflikten så hamnat på riksnivå införde också Sveriges Hamnar en utestängningspolicy som inte bara marginaliserade Hamnarbetarförbundet, utan också utsatte massor av hamnarbetare för stor fara, när skyddsombud plötsligt drogs in och majoriteten av arbetarna förlorade alla möjligheter att organisera och utöva inflytande på sin arbetsplats. Detta var ännu ett steg i den upptrappning som nu alltså lett till landsomfattande strejkvarsel och lockouter.

Hamnarbetarförbundets krav är i grunden väldigt enkla. De vill få representera sina medlemmar på samma villkor som vilken annan fackförening som helst. De vill vara med och utse skyddsombud, och de vill vara med i lokala förhandlingar och uppgörelser med arbetsköparen. Krav som i princip framstår som banala med tanke på att vi har att göra med majoritetsfacket i många svenska hamnar.

Det är tydligt att ingen kommer lösa det här åt oss, och de vid makten försöker som vanligt motarbeta gräsrotsbaserade rörelser och organisationer, så det är upp till oss själva att delta i den här viktiga kampen. Hamnarbetarnas kamp är också våran kamp, för den är en hävstång som de vid makten försöker använda för att underminera gräsrotskontrollerade fackförbund och arbetsplatskamp i allmänhet.

På sin hemsidan har Hamnarbetarförbundet skrivit tips på hur vi andra kan hjälpa dem. Det handlar om att hålla sig uppdaterad om vad som egentligen händer, och att i sociala medier och på arbetsplatser sprida hamnarbetarnas budskap och förklara för folk vad konflikten handlar om, bortom mediernas, arbetsköparnas och politikernas dimridåer. Det går också att bidra ekonomiskt till konfliktkassan, på swishnummer 123 132 1959. Och det handlar till slut också om att ta våra egna kamper, där vi är, i våra egna gräsrotsbaserade rörelser och organisationer.

Det ordnas också demonstrationer i olika städer, bland annat i Stockholm kl 13 på lördag och Göteborg kl 15 på söndag.

Vidare finns det även en stor Facebook-grupp vid namn ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” genom vilken stödgrupper bildas för att dela flygblad och på andra sätt understödja hamnarbetarna. Det finns helt enkelt en hel del att göra, och ingen tid att förlora. Alla kan vara med, alla behövs, och alla berörs av detta. Låt det här bara bli början av en våg av gräsrotspolitik där vi visar dem vid makten vem det egentligen är som bestämmer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.