Tillväxten dödar vår planet och håller oss förslavade vid en profit-över-behov logik. Vi har teknologi som skulle kunna resultera i att vi bara jobbar en handfull timmar i veckan, om den istället användes för att tillfredsställa våra behov. Men vi lever i något som exempelvis Roland Paulsen träffsäkert beskriver som ett “arbetssamhälle” – både strukturellt och ideologiskt är vi helt fast i tanken på att jobba, jobba, jobba tills vi dör.
Samtidigt som vi närmar oss en klimatkatastrof, fortsätter nyliberalismen med sina dödsryckningar i form av strukturell arbetslöshet, privatisering, gentrifiering och nedmontering av olika välfärdssystem. De flesta löften, som klingade falskt redan från början, är brutna. I detta verkar nu även bland annat arbetsförmedlingen dragits in. En myndighet som redan innan mest agerat som en byråkratisk kontrollinstitution har nu tvingats lägga ner kontor och tappat personal till en grad där de inte ens kan göra av med sina egna ekonomiska anslag.
Men precis som dessa gamla socialdemokratiska system var ett tveeggat svärd när de infördes som en klasskompromiss, så finns det både faror och möjligheter när de nu sakta dräneras. En av de tidigaste syndikalistiska fackföreningarna, franska CGT, kom till när fackföreningar slogs ihop med så kallade arbetarbörser – en slags blandning mellan sociala center eller institutioner för ömsesidig hjälp och arbetardrivna arbetsförmedlingar.
Är det inte dags, då, att på allvar försöka organisera kring icke-arbete specifikt? Dels just i form av självorganiserade börser, som kan jobba i mycket bredare bemärkelse än arbetsförmedlingen, som exempelvis tidsbank, informellt arbetsutbyte osv, dels för att från gräsrotsnivå pressa på för kortare arbetstider, typ 4-dagars veckan som ett pyttelitet och i grunden helt realistiskt första steg.
Detta kan kombineras med att gradvis utveckla självhushållning , lokal matodling, skillshares, utarbeta metoder för att undvika skatter och avgifter, osv, som alternativ till beroende på lönearbete och staten. Det hela kan liknas vid ett koncept som Planka.nu fast med arbetsfrihet som mål och direkt aktion som huvudsakligt medel för att under tiden flytta fram positionerna och förbättra vardagen.
Sådana klubbar som organiserar för arbetsfrihet skulle kunna startas helt fristående, eller exempelvis jobbas med som kommittéer inom lokala syndikalistiska samorganisationer. Varför inte försöka starta sådana initiativ, istället för att envist backa in i framtiden genom att vara nostalgisk över en lika överspelad som hopplös socialdemokrati?
Kommentarer
Begreppspar som kommer på tanke: work-play arbete-är-ansträngning och disciplin.
Ett alltid aktuellt ämne, detta med arbetskritik, och ganska lite pratat om känner jag, bland anarkister, och autonoma. Iaf fördomsfritt och fullödigt.
Roland P. och många andra (bullshit jobs, glömt namnet, osv) har skrivit mycket och läsvärt om det. Om än det mesta självklart sedan tidigare. Kopplingen till psykisk ohälsa och psykofarmaka tycker jag också går att göra. Roland har ju gjort dessa en del, efter det han angrep arbetsförmedlingen som bäst, mest känt. I något tv-program eller inslag, jag glömt namnet på, de senaste två åren. Att däremot se självuppoffring(organisering) som något gott i sig, som lösning, är att ta psykologins tumregler och korrelationer, och göra dem till absolut avgränsade led, som något slags försök att vara “konkret” eller “att få något gjort”. Som verkar vara ett vanligt symptom bland de flesta organiserade. Ofta oförmögna att förhålla sig icke-antagande(coola) utanför stadgar, riktlinjer, färdigskrivna kategorier, kariktyrer, osv.
Mycket av det som nämns är ju förstås ändå sant, om än med modifikation och möjligt att utveckla. Det viktigaste är(och som också permanent går att krossa framtida förutsättningar för) är förtroende, respekt, attachment).
(höll på att skriva alldeles för långt och kortade ned)
Sociala center får mig att tänka på AåA, som jag tycker är skitdåliga.
Work-play funkar som komplement till ömsesidig hjälp. Är det play för mig och uppfattas som work för någon annan, finns det ju ingen förhoppning om något tillbaka.
Tyvärr innehåller play, vad jag sett exempel på, överorganiserade, idiotgrejer, och typ sjukt oträffande poesi-framförande, dans och annat som inte situationellt tyder på någon form av “att vara i nuet” eller att kunna vara kreativ, cool, fördomsfri.
Pingback: Självhushåll en dröm? – Marre all day