Nyfascistiskt hot i Brasilien

Jair Bolsonaros vinst i det brasilianska presidentvalet slog ned som en bomb för de som inte följt landets politik på sistone. Det är en presidentkandidat som tycks ha kommit från ingenstans, och gjort sig känd för grovt sexistiska, rasistiska och homofoba kommentarer, såväl som ett vurmande för tiden då Brasilien var en diktatur. Med tanke på omvärldssituationen, och speciellt läget i USA, är det lätt att tänka sig Bolsonarismen som en sydamerikansk variant av Trumpism.

Och de ytliga likheterna finns förstås där. Men till skillnad från Trump, som främst är känd som en oduglig affärsman med rasistiska och sexistiska åsikter, stor käft, och en ärvd förmögenhet, har Bolsonaro en mycket tydligare koppling till en medvetet extrem, diktaturvurmande, och ”antidemokratisk” strömning, vilket på många sätt gör honom till ett större hot. Där Trump genom klumpiga uttalanden och förtäckt rasism piskar upp en hatisk stämning mot flyktingar, hbtq-personer och även i viss mån judar, är Bolsonaro och hans anhängare mycket mer öppna med avskyn mot dessa grupper och mot politiska motståndare i allmänhet.

Bolsonarismen har av brasilianska aktivister betecknats som en slags nyfascism. Denna nyfascism är antisocialistisk, och använder sig av den vanliga skrämselpropagandan om socialist- eller kommunistspöket som lurar i bakgrunden. Den är antiliberal, och främst baserad i den vita medelklassen. Den har dock inte riktigt alla de drag som karaktäriserar klassisk fascism, i det att den inte är strikt baserad på idén om den organiska etniskt homogena, hierarkiska och korporativistiska staten som ska ge välfärd åt ”folket”.

Det som snarare utmärker Bolsonarism är en berättelse där kris och nationellt förfall står i fokus, vilket bland annat förs fram med mantran som att “Brasilien är på väg att bli ett nytt Venezuela”, samt ett stort retoriskt fokus på landets utbredda korruption. Det finns samtidigt en fascination vid ett storslaget nationellt förflutet, som passande nog sammanfaller med just diktaturens dagar. Bolsonarismen har också starka drag av historisk revisionism, där diktaturen förnekas och omvärderas, samtidigt som de ”demokratiska processerna” kritiseras.

Den hårda attityden mot korruption gäller förstås främst när meningsmotståndare kan impliceras, och inte så mycket när det rör sig om potentiella allierade. På så sätt blir korruptionen och ”laglösheten” en förevändning som motiverar hårt förtryck av oliktänkande, med godtyckligt fängslande av aktivister och repression av sociala rörelser under brett definierade terrorlagar. Det kan sägas vara en variant av ”kriget mot droger”, där en diffus motståndare målas upp, varefter ett ständigt pågående krig kan föras under förhållanden som närmast kan liknas vid ett permanent undantagstillstånd.

Bolsonarismen är alltså i sina politiska och sociala värderingar i stor utsträckning en ”fascistisk checklista”, men i sin ekonomiska aspekt går denna nyfascism istället, vilket namnet antyder, hand i hand med nyliberalismen. Den underminerar på ett ekonomiskt plan den traditionella nationalismen, genom att förespråka massprivatiseringar, utförsäljningar, avregleringar och lägre skatter, framförallt för rika och för kapital, samt strävar efter att öppna upp fler natur- och samhällsresurser för exploatering. Inte helt oväntat visade det sig också att många internationella medier och högerprofiler blundade för Bolsonaros fascistiska sida och istället fokuserade på de nya affärsmöjligheterna som väntar omvärlden.

Men Bolsonarismen, precis som nyfascism på många håll, är inte bara resultatet av att det tidigare regeringspartiet Partido dos Trabalhadores (PT) tappat mark, utan även ett symptom på raserat förtroende för kapitalets traditionella kandidater, inte minst på grund av den svåra ekonomiska situationen och de otaliga korruptionsskandaler som skakat landet, där den största involverade 16 av landets största företag och företrädare för nästan alla politiska partier – inklusive PT. I kölvattnet av detta har ett klimat växt fram där förtroendet för politikerna och politiken i allmänhet nått rekordlåga nivåer. Bolsonaro trädde här in som en närmast ”antipolitisk” kandidat som inte skrädde orden och lovade hårda tag.

Under Bolsonaro kan vi med andra ord räkna med en eskalering av ett redan allvarligt våld i Brasilien, samtidigt som den tillträdande presidenten har ett tydligt mål att försöka underminera och krossa politiska motståndare – vilket inbegriper allt från PT till facken och de sociala rörelserna samt även motstånd på universiteten, och han drar sig inte för att uppmana till våld eller utrensningar av av för honom obekväma personer i samhällets alla sfärer.

Brasilien står därför utan tvekan inför en svår tid, där sociala rörelser och aktivister kommer att behöva stöd och solidaritet. För att försöka bygga motstånd behöver sociala rörelser och aktivister av alla slag ställa sig en del tuffa frågor. Hur kunde Brasilien gå från att vara en av den så kallade rosa vågens främsta fanbärare till ett land skakat av korruption, våld och uppseglande nyfascism, på bara 15 år?

Det finns förstås en hel del som hänger ihop med en generell omvärldssituation där extremhögern är på frammarsch, samt en både historisk och pågående postkolonial relation till bland annat USA. Kanske var en reaktionär återgång under dessa pressade förutsättningar oundviklig. Men om vi vill lära oss något av situationen, så behöver vi också titta på de interna faktorer som ledde till detta, och sätta den nuvarande situationen i ett historiskt sammanhang.

Det vi kommer att se då, är att Bolsonaros seger i presidentvalet inte är en brytning med vad som skedde innan, utan ett naturligt steg i den processen. Vi kommer också att se att vänsterns tid vid makten, oavsett yttre faktorer, även den bidrog till att Brasilien hamnade i den situation landet befinner sig i idag.

***

Brasilien är ett land med en brokig närhistoria, och har under efterkrigstiden präglats av instabilitet, statskupper och diktatur, inte minst med inblandning från USA som ständigt velat bevaka sina geopolitiska intressen i regionen. När Brasilien 1985 blev en ”postdiktatur” så var det, som ordet redan antyder, ett tillstånd som både politiskt och ekonomiskt präglades av tiden som varit. Någon fullständig uppgörelse med diktaturens strukturella arv och de personer som var inblandade skedde aldrig.

Politiskt var de civila regeringar och presidenter som efterföljde militärjuntan svaga, och ekonomiskt förstärktes detta av att Brasilien på inget sätt varit förskonat från de kriser som drabbade resten av världen från 70-talet och framåt. Redan under diktaturens tid tvingades Brasilien således att anta så kallade strukturanpassningsprogram via IMF, där de lovade att genomföra nyliberala reformer i utbyte mot finansiella lån.

Håll den tanken i huvudet – om inte en ”allsmäktig” auktoritär diktatur kan komma undan nyliberala påbud, hur tror ni det går för en ”demokratisk” regering som försöker spela efter regelboken?

Men rent politiskt ansågs landet ändå ha nått någon slags stabilitet när Luiz Inácio Lula da Silva, känd som Lula och företrädare för mitten-vänster partiet PT, vann presidentvalet 2002, och Brasilien på fredlig väg fick ett regimbyte. Lula hade varit en fackföreningsaktivist med en radikal framtoning, men tonade under valrörelsen ner sina radikala krav på ett sätt som lugnade stora ekonomiska intressen och lyckades därmed, sett från ett maktperspektiv, gå en gyllene medelväg där marginaliserade grupper tilltalades, samtidigt som den egna mäktiga borgarklassen och internationella intressen inte utmanades alltför mycket.

Den här spänningen är något som går rakt igenom hela Brasiliens politiska grundvalar, inklusive konstitutionen som utformades efter diktaturens slut. I denna finns bland annat skrivningar som att egendom måste ha sociala värden för att vara legitim – något som den brasilianska landlösas rörelse, MST, tryckt hårt på – men också skrivningar som i starka termer cementerar det kapitalistiska systemet och privategendomen. Det är en konstitution som är en kompromiss mellan höger och vänster, eller som en brasiliansk aktivist uttryckte det, det är lite som att de vid makten sade till folket, ”det här är priset ni får betala för demokrati”. Detta gör den dock också juridiskt svag och bäddar för konflikter.

När PT kom till makten 2003 så var det alltså med hjälp av en redan ganska skör allians mellan de fattiga som drabbats värst av nyliberalismen, och den borgerlighet som egentligen inte ville se alltför stora förändringar. Till en början gick det relativt bra, och partiet med Lula i spetsen kunde under 00-talet införa en rad populära sociala program som rent materiellt förbättrade levnadsvillkoren för den fattiga delen av befolkningen. Detta är gjordes bland annat möjligt genom att utnyttja varuexport-boomen och dra nytta av de ekonomiska fördelar som följer från att hålla den mäktiga brasilianska jordbruksindustrin om ryggen.

Partiets manövrerande sågs av många som en stor ekonomisk och social succé. PT och Lula var under de tidiga åren väldigt populära i Brasilien och hyllades till och med av ekonomer och ekonomiska institut. Något som inte var särskilt förvånande, då även en blygsam socialdemokrati och klasskompromiss kunde, när den hade de politiska och ekonomiska förutsättningarna, skapa en på det stora hela gynnsam situation för Brasilien, där en aning stabilitet garanterade stora kapitalvinster samtidigt som delar av den fattigaste befolkningen kunde få det bättre rent materiellt. Redan under den här tiden började dock partiets image naggas i kanten, bland annat av korruptionsskandaler.

Men i efterverkningarna från den globala ekonomiska krisen 2008 börjar saker att förändras på allvar. PTs popularitet minskar sakta men säkert, konjunkturen vänder, och de tvingas manövrera för att skapa nya allianser i ett försök att behålla makten, vilket gör att de tappar stöd i sin bas av alltmer passiviserade sociala rörelser. Korruptionsskandaler skakar landet, våldet och sociala protester tilltar, vilket i sin tur möts av allt hårdare repression. Samtidigt manövrerar högern för att göra sig av med de mest framträdande politikerna i PT, och lyckas avsätta presidenten Dilma Rousseff 2016, i vad som kan betecknas som en ”mjuk statskupp”. Men när de lyckas och själva tar makten, och börjar införa ekonomiska åtstramningar, sjunker regeringens popularitet ytterligare.

Så vad var det egentligen som hände?

***

Viktor Fernandes, aktiv i olika sociala rörelser, doktorand vid universitetet UFMG i Minas Geiras, och delaktig i flera forskningsgrupper som bland annat undersöker sociala och ekologiska konflikter, pratade strax innan det brasilianska valet om läget i landet i en paneldiskussion arrangerad av Black Rose Anarchist Federation i New York. På frågan vilka interna faktorer som bidragit till den nuvarande situationen i Brasilien nämnde han fyra huvudsakliga orsaker.

Den första faktorn är tämjandet av sociala rörelser. Brasilien har en rad stora sociala rörelser, som genom stort deltagande och ofta relativt radikal direkt aktion kunnat sätta press på makthavarna. Den mest kända av dessa är de landlösa arbetarnas rörelse, MST, som genom ockupationer av oanvänd mark och hänvisningar till konstitutionens skrivningar om att egendom måste ha ett socialt värde rönt stora framgångar under tidsperioden innan PTs makttillträde.

MST, tillsammans med en rad andra rörelser, exempelvis den för fri kollektivtrafik (MPL) och studentrörelsen på universiteten, användes av PT för att komma till makten. Rörelsernas företrädare engagerades för partiets räkning, och rörelserna utlovades representation. PT följde också en politisk-ekonomisk linje som i Brasilien kallas för ”national developmentalism”. Varuboomen på 00-talet, som vi redan nämnt, med stora exportindustrier som järnmalm och soja, samt förnyade intensifieringar av resursextraktion och för detta syfte avsedda infrastrukturprojekt i landet, gav regeringen ekonomiska förutsättningar för en rad sociala program.

Det här gav människor bättre levnadsstandard, men det till ett pris. Dessa program administrerades nämligen genom en centraliserad och toppstyrd statsapparat, som fördelade pengar i en modell där sociala rörelser närmast omvandlades till NGOs som förvaltade statliga pengar, istället för, som tidigare, vara en radikal kraft som vann mark med självorganisering och direkt aktion. Denna ekonomiska pacificering gick hand i hand med en politisk motsvarighet, med ledande figurer från sociala rörelser som plockades över till regeringen, och började agera bromsklossar som manade rörelserna till lugn. Dessutom byggde de fattigas nya köpkraft delvis på kredit, där den privata skuldsättningen dubblades mellan 2005 och 2015.

Här kom till slut PTs motsägelsefulla politik ikapp dem, och där de förut försökt balansera löften till sociala rörelser med stöd för den nationella industrin, visade det sig vid makten att det var industrin som dragit det längsta strået. För rörelser som MST, som tidigare alltså under en högerregering kunde göra stora landvinningar (bokstavligt talat!), innebar det en betydande nedgång i nya landockupationer. Nyckelindikatorer över de sociala rörelsernas och fackens framgångar stagnerade eller backade över hela kartan.

När detta sedan sammanfaller med den ekonomiska krisen 2008 och de ekonomiska förutsättningarna för de sociala programmen därmed försämras, så blir alliansen mellan PT och de sociala rörelserna samt de fattigaste delarna av befolkningen alltmer ansträngd, och PT börjar därmed tappa popularitet. Partiet söker sig då mot en delvis ny väljarbas som inte är lika beroende av ekonomiska bidrag, och börjar lämna de mest fattiga och utsatta grupperna åt sitt öde. Det är en rörelse politiskt mot mitten, och geografiskt från landsbygd och förort till städerna.

Den andra faktorn är de politiska eftergifterna till högern. Vid tidpunkten för den ekonomiska krisen hade de ekonomiska frågorna kommit något i skymundan på den politiska agendan, och detta ledde till en motreaktion från både vänster och höger. Vänstern ville att PT skulle radikaliseras och återupprätta en slagkraftig omfördelningspolitik, samtidigt som högern hamnade i en konservativ motreaktion.

Från vänstern och den sociala massbasen ökade missnöjet med allt mindre infriade löften och eskalerande repression, där bland annat militärpolis och armén allt oftare skickades in i de slumförorter som kallas favelas för att bland annat slå ner protester. Många drabbades också och reagerade på miljöförstöring med bland annat stora dammbyggen, totalt stiltje i utlovad omfördelning av land, inklusive till ursprungsbefolkningen, samt exempelvis satsningen på Fotbolls-VM under vilken fattiga människor städades bort från gatubilden och mängder av pengar lades på arenor och evenemang – liksom vapeninköp från Israel och utökad statlig repression. Detta alltmedan sektorer som grundläggande infrastruktur, sjukvård och utbildning drabbades av nedskärningar. Samtidigt utformades en ny säkerhetsdoktrin, där inte bara drogkarteller utan också sociala rörelser och aktivister som protesterade började kriminaliseras och förföljas.

Från högern målades istället PT, fackföreningsrörelsen och de sociala rörelserna upp som fienden och orsaken till problemen. I denna alltmer känsliga och osäkra situation valdes Dilma Rouseff 2011 till president, men PT fortsatte tappa stöd och Brasilien fick sin mest konservativa kongress sedan militärkuppen 1964. Istället för att försöka återmobilisera de sociala rörelserna började PT bemöta de ökande protesterna med allt hårdare tag och repression. Eftergifter görs högerut, och rejäla åtstramningar genomförs, samtidigt som inskränkningar av sociala rättigheter och i integritetsfrågor genomförs. En fundamentalistisk pastor blir till exempel ansvarig för mänskliga rättigheter. Michel Temer, från center-höger partiet PMD blev Rouseffs vicepresident, vilket var ett av många drag för att blidka högern. Temer tackade genom att göra sitt bästa för att underminera Rouseff.

För det tredje destabiliserades landet ytterligare av att en rad institutioner i allt större utsträckning kom under högerns inflytande. När de intog nyckelplatser i institutionerna började de gå till angrepp på den organiserade arbetarklassen och ursprungsbefolkningen. Riksrättsprocessen som inleddes mot Dilma Rouseff 2015 var ett samarbete mellan högern, armén och juridiska nyckelfigurer, vilket bekräftats i läckta samtal dem emellan. Det är ändå värt att notera att Rouseffs popularitetssiffror var rekordlåga redan innan korruptionsanklagelserna tog fart, så det var på inget sätt enbart externa faktorer som bidrog till hennes fall.

När Michel Temer, som själv nätt och jämt undkom riksrätt, tog över, infördes ”världens tuffaste” åtstramningspolitik, och en överföring från samhällets botten till toppen påbörjades. Under sin korta tid vid makten blev Temer den mest impopulära presidenten i Brasiliens historia. Inför presidentvalet 2018 lyckades högern också plocka bort (genom fängelsestraff för mutbrott) den populäre tidigare presidenten Lula, vilket kan ha visat sig vara avgörande för Bolsonaros seger, då Lula såg ut att vara den enda som kunde utmana honom.

För det fjärde spelade det oorganiserade hatet mot den politiska klassen en stor roll, där en stor del av befolkningen började känna ett allt större förakt mot politikerna som lovar utan att leverera och framstår som genomkorrupta. Acceptansen för drastiska metoder ökade, och Bolsonaro lyckades göra denna strömning till ett vapen genom att framställa sin kampanj som i någon mening ”antipolitisk”. Detta underblåstes också av en slags ”alternativmedia” där Whatsapp-grupper som spred rykten och falska nyheter om politiker och den politiska såväl som ekonomiska situationen var centrala.

***

Sammanfattningsvis kan vi säga att PTs politik demobiliserade de sociala rörelserna istället för att göra dem starka, och att partiet från början förde en politik som försökte blidka både kapitalisterna och de fattiga och marginaliserade grupperna i landet. När de ekonomiska förutsättningarna för denna välgörenhet från ovan försvann, började också styrkan i partiets politiska bas att vackla. Denna bas blev också svagare i takt med att PTs politik i allt större utsträckning började inbegripa neoliberal åtstramningspolitik, repression, miljöförstöring och allt fler ouppfyllda löften.

Sättet på vilket partiet ändå klamrade sig fast vid makten innebar en öppen invit till högern, och de gjorde sitt bästa för att fortsätta underminera regeringen och dess allierade när de stegvis fick allt större makt i institutionerna. I denna soppa tog de nyfascistiska ”antipolitiska” tendenserna chansen, och lyckades ta sig till makten genom en blandning av skickligt manövrerande och rena juridiska övergrepp.

Allt det här visar oss att presidentvalet i Brasilien är en naturlig fortsättning, snarare än en tydlig brytning med ett tidigare tillstånd. Många fokuserar här på att högern inför valet i en förmodat smutsig kampanj lyckades få bort den populäre Lula genom korruptionsanklagelser och påföljande fängelsestraff. Det är sant att Lula antagligen hade kunnat slå Bolsonaro, och att han skulle försöka föra en annan politik, men det förändrar inte den pågående trenden i det Brasilianska samhället som Bolsonaros föregångare Temer men även PT själva varit delaktiga i.

För de sociala rörelserna ser läget inte heller bra ut, och många aktivister inblandade i gräsrotsorganisering sätter väldigt lite hopp till de rörelser som blivit ordentligt insyltade i den parlamentariska politiken under PTs tid vid makten. Men det finns ändå visst hopp. Bolsonaros kometkarriär lyckades trots allt mobilisera kvinnorörelser, sociala rörelser och fackföreningar under mantrat Ele Não, inte han, inför valets slutomgång. Om energin i sådana sammanhang kan omvandlas i organisering och ingjutas en mer kritisk analys av de parlamentariska aktörerna så finns det all anledning att tro på ett uppsving för gräsrotsbaserad organisering inriktad på direkt aktion.

De sociala rörelserna är många i Brasilien, och även om de inte är uttryckligen anarkistiska, så deltar många anarkister i dem. Vissa ser också ut att ha lärt sig en läxa eller redan rört sig i en mer lovande riktning. Rörelsen för fri kollektivtrafik, MPL, som varit framträdande i de senaste årens protester, beskriver sig exempelvis som politiskt oberoende, horisontell, antikapitalistisk och konsensusbaserad. Vid sin kongress 2006 antogs också federalismen som organisatorisk princip. Rörelser av denna typ skulle kunna bilda en massbas som är bättre strukturellt och ideologiskt “vaccinerad” mot att låta sig tas över av parlamentariska aktörer, och skulle därför kunna utgöra en långsiktigt gångbar kraft i brasiliansk politik.

De Brasilianska anarkistiska rörelserna har också uppnått en bättre samordning den senaste tiden, bland annat genom den Brasilianska Anarkistiska Koordinationen, CAB, som grundades 2012 efter en nära 10-årig process av närmanden bland de olika regionala federationerna som FARJ i Rio de Janiero eller FAG kring bland annat Porto Alegre. Sådana grupperingar organiseras ofta kring ockupationer eller sociala och kulturella center, så kallade ”Ateneu”, och är ofta djupt involverade i lokal organisering och gräsrotsbaserade sociala rörelser.

De specifika anarkistiska organisationerna i Brasilien använder sig av en vidareutvecklad form av plattformism kallad especifismo, där fokuset på specifik anarkistisk organisering bland annat kombineras med just en oerhört stark tyngdpunkt på socialt deltagande i de bredare rörelserna. Även om det just nu verkar som att en ”antipolitisk” extremhöger lyckats skörda missnöjet med det ekonomiska och politiska läget, är det ändå så att det råder en stämning i landet som lockar många till anarkistiska idéer, och den stora uppgiften för de specifikt anarkistiska såväl som breda gräsrotsrörelserna blir att försöka omvandla denna stämning till praktiskt och organisatoriskt engagemang.

Den brasilianska anarkistiska rörelsen är i sina analyser av situationen tydlig med att de inte har några illusioner om PTs tid vid makten. Istället diskuteras just behovet av att bygga upp strukturer av ömsesidig hjälp och en flora av sociala rörelser som slår vakt om sin självständighet och sina mest effektiva vapen, som direkt aktion, och agerar utifrån premissen att regeringen alltid är en motståndare, även om vissa regeringar är lättare att leva under än andra. Vi behöver tillsammans med de brasilianska rörelserna säga Ele Não till Bolsonaro och all form av nyfascism, men samtidigt också undvika fällan att bli nostalgiska över socialdemokratiska löften och parlamentariska lockelser, och inse att dessa är en del av vad som lett oss in i den nuvarande situationen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.