Att få nog

Det som upprätthåller ojämlikheten mellan fattiga och rika, kapitalister och arbetare, är inte så mycket illvilja, utan strukturer. De rikas agerande kan vara äckligt, men avsikten behöver inte alls vara att skada andra eller supporta orättvisor. Tvärtom tror säkert många, eller försöker tro, att de gör rätt och bidrar till samhällets bästa. De är inte ”onda”, och inte ens nödvändigtvis ”giriga”. Men ändå är de (vi?) förtryckare.

En struktur är ingen osynlig andlig makt, utan skulle kunna beskrivas som en social vana eller en tradition, ofta kopplad till platser, byggnader eller andra artefakter. En struktur kan inte förstås eller förändras genom att bara fokusera på en aspekt, den är en relation mellan olika saker. Och i vårt samhällssystem är detta inte sällan är knutet till över- och underordning.

Vi har vant oss vid att kapitalisten ”äger” produktionsmedlen, medan arbetaren säljer sin arbetskraft.
Vi har lärt oss att respektera att vissa bor i herrgårdar medan andra sover på offentliga toaletter.
Vi har tränats att stå i kön i kassan på stormarknaden för att betala för maten, oavsett om vi har råd eller ej.

Det här betyder att vi för att utmana ojämlikheten i samhället måste ändra strukturerna. Fokus kan inte ligga på individen. Den som ”börjar med personen i spegeln” fastnar lätt framför spegeln.

Men, betyder det att det inte spelar någon roll om en är rik eller ej? Går det finfint att vara anarkist i praktiken, och samtidigt klamra sig fast vid eller sträva efter förmögenheter?

Jag menar att rikedom är något anarkister, vänstermänniskor och andra politiskt radikala personer borde undvika eller åtminstone ifrågasätta, och det på alla nivåer, även den individuella. Varför?

Den förmögna livsstilen skapar en lojalitet med den ekonomiskt ojämlika ordningen och dess försvarare. Ju rikare en är, desto viktigare är aktiemarknaden, bankerna, säkerhetsvakter och poliser. Det går inte att förbli rik i en värld med fattigdom utan att aktivt klänga sig fast vid sitt överflöd, och för det behöver en support från dessa institutioner. Rikedomen måste vårdas och försvaras mot bättre behövande. Denna omsorg kräver också att en investerar tid och engagemang, tid som annars skulle kunnat användas till fria relationer, kreativitet eller kamp.

Jag tror också att den som blir rik (eller strävar efter det) får synförändringar. För den som är rik ser världen annorlunda ut. Rättfärdigheten i ojämlikheten måste försvaras, och de fattiga, marginaliserade och utsatta måste behandlas som att det är deras eget eller någon annans fel att de är fattiga. Pengar är bränsle till det flyg som för en högre upp i samhällets hierarkier, och som får en att tappa kontakt med de som är kvar på marken. Solidariteten förflyttas till ens rika kamrater.

Men kanske är ändå det viktigaste vad ens rikedom gör gentemot de fattiga. Att klamra sig fast vid resurser som en vet skulle kunna ha räddat livet på andra är knappast etiskt försvarbart. Även om det inte spelar någon roll på en strukturell nivå om en enskild person åker en månad till Maldiverna eller ger bort pengarna, så kan det spela en livsavgörande roll för den utsatta EU-medborgare som sitter utanför Systemet (pun inteded) och tigger. Att vara rik är därför inte bara stöld, utan också mord.

”Vi måste bli av med dom rika”, skanderas det ofta i syndikalisternas 1 maj-tåg. Så sant. Men framför allt måste vi bli av med de förhållanden som skapar rika och fattiga. Och om vi lägger ett globalt och historiskt perspektiv på detta inser vi kanske att medelsvennen tillhör de allra mest privilegierade levande varelser som knatat omkring på den här planeten, i ekonomiskt avseende. Det kan och bör få oss att sätta slagorden i halsen, eller åtminstone att tänka ett varv till. Rör vi oss även på det personliga planet mot ekonomisk utjämning, eller cementerar och förstärker vi klyftorna?

I vissa kretsar pratas det om att ”leva enklare”, om ”downshifting”. Det kan ha sin plats, så länge det är underordnat arbetet för strukturell förändring. Men det är viktigt att inse att detta är en uppmaning till de av oss som är rika och privilegierade. Det exkluderar den stora merparten, globalt sett. Att FÅ NOG innebär för vissa av oss tvärtom att vi måste få(ta) mer av kakan, och inte mindre.

Oavsett var vi befinner i oss i förhållande till privilegier kan vi alla, både rika och fattiga, ha Karl-Bertil Jonssons ord som ledstjärna, att ta från de rika och ge åt de fattiga. Till dess att varken fattiga eller rika existerar längre.

Comments

  1. Robert

    Någon gång i början av 1990-talet vid en kulturhusockupation så gjorde massmedia en stor sak av att en av de unga ockupanterna var arvsberättigad till några miljoner kronor. Massmedia hånade med frågan varför hon inte köpte det gamla huset? Klokare människor kom fram till att den unga arvtagerskan enbart själv skulle leva på sitt arv och delta i kampen. Hon skulle inte finansiera några projekt eftersom det gav henne makt. Hur det gick sen vet jag ej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.