Läget i Bolivia

Evo Morales, ledare för bolivianska regeringspartiet MAS, meddelande i söndags sin avgång, och har sedan dess, för sin egen säkerhets skull, lämnat landet. Morales beskriver det som inträffat som en kupp, medan delar av högermedia applåderar och pratar om en demokratisk seger. Jeanine Añez, senatens vice ordförande, har därefter utropat sig själv till tillförordnad president, trots att antalet ledamöter inte var tillräckligt för att kunna fatta ett giltigt beslut.

Situationen är kaotisk och komplicerad, men visar samtidigt på de stora sprickorna i det bolivianska samhället. Den förste presidenten från ursprungsbeolkningen tvingas avgå, samtidigt som hans plats tas av en rasistisk högerpolitiker som bland annat sagt att indianerna, med sina sataniska riter, inte hör hemma i städerna, utan bör hålla sig i bergen eller på låglandet.

Samtidigt har bilder kablats ut där en av oppositions frontfigurer, Luis Fernando Camacho, går in i det nu övergivna presidentpalatset med en boliviansk flagga och en bibel, och säger att Bolivia tillhör kristus. Camacho, en rik affärsman som tillhör Bolivias nya generationer av ekonomiska eliter, och med en bakgrund i kristen extremhöger, lyckades gå från relativ anonymitet till nationellt kändisskap under de senaste veckornas protester. En våg av plundring och politiskt eller rasistiskt motiverade överfall har också drabbat MAS-supportrar och ursprungsbefolkning, och många befarar nu ett scenario som påminner mycket om det i Bolsonaros Brasilien.

Vad är det egentligen som händer i landet där en av de sista överlevande rörelserna från den sydamerikanska så-kallade rosa vågen fram tills detta läge satt vid makten?

***

MAS, Movimiento al Socialismo, bildades i slutet av 90-talet av rörelser som strävade efter att förbättra situationen för arbetare såväl som ursprungsbefolkning, i sociala, ekonomiska såväl som ekologiska termer. Den bolivianska rörelsen hade redan dåliga erfarenheter av partibildning från 80-talet, och det talades därför om ett “politiskt instrument”, som skulle fungera som de sociala rörelsernas vapen i kampen mot den då förda politiken i landet.

Som den tidigare ministern Pablo Solón uttryckte det i en intervju nyligen, skulle detta garantera de sociala rörelsernas autonomi och handlingskraft, samtidigt som arbetares, bönders och ursprungsbefolkningens intressen tillvaratogs.

Vad vi idag först kan konstatera är att MAS, som innehaft regeringsmakten sedan valsegern 2005, har lyckats med ett antal saker som ingen nyliberal regering i regionen lyckats med. Fattigdomen och ojämlikheten har minskat, inte minst för ursprungsbefolkningen, tillgång till sjukvård har förbättrats, infrastruktur har utvecklats, och landet lyckades i stor utsträckning undvika eller åtminstone mildra och fördröja den ekonomiska krisen som drabbade världen runt 2008.

2009 infördes också en ny konstitution, som för första gången erkände ursprungsbefolkningen – som är i majoritet i landet – som en del av Bolivias nationella identitet, med den så kallade wiphala-flaggan som symbol. Morales och MAS har också, mycket tack vare dessa bedrifter, åtnjutit stor popularitet och innehaft ikonstatus bland många i landet och i Sydamerika i stort – något som märktes tydligt på mottagandet när Morales efter sin avgång landade i Mexiko, till ditresta supportrars jubel.

Naturligtvis har det samtidigt funnits spänningar i landet, där inte minst symboliken i valet av den förste presidenten någonsin från ursprungsbefolkningen stack i ögonen på den ”vita” elit som därmed såg sina historiska privilegier som hotade. De sociala och ekonomiska omfördelningar som MAS började genomföra var också ett ekonomiskt hot mot stora kapitalintressen, och även om många av dem fått fördelaktiga regeringskontrakt så var de aldrig egentligen Morales-supportrar. På ett politiskt plan har också imperialistiska krafter som USA länge blandat sig in i sydamerikansk politik och motsatt sig den typen av förändringar som MAS och Morales stod för, även om det i nuläget är svårt att säga vilken effekt detta haft i den pågående situationen.

Det är därför inte svårt att förstå att en reaktion baserad såväl på rasistiska som ekonomiska sentiment och intressen skulle kunna sätta käppar i hjulen för MAS och Morales, antagligen också i någon utsträckning understödda av USA. Men hur kunde MAS gå från ett regeringsparti med kontroll över två tredjedelar av parlamentet, de flesta andra statliga institutioner, stark backning av välorganiserade och initiativkraftiga sociala rörelser, och hög popularitet bland allmänheten, till ett läge där dess ledare tvingas avgå som president och fly landet?

De delar av den historien som utgörs av reaktionära rasistiska såväl som kapitalistiska intressen är väl dokumenterade och i stor utsträckning korrekta. Det som skett i Bolivia är utan tvekan en kupp, trots högerns försök att få det att verka som om Morales avgått frivilligt. Sedan polisen i delar av landet gjort uppror och gått över på de protesterandes sida, och militären tagit ställning mot honom, var det helt enkelt politiskt omöjligt för Morales att fortsätta. Det är också tydligt att en betydande del av oppositionen utgörs av nyfascistiska kristna krafter som vill vrida tillbaka klockan, och vars fotsoldater redan börjat plundra MAS-fästen och angripa ursprungsbefolkning såväl som politiska motståndare.

Men den skildringen målar trots allt en ofullständig bild av händelseförloppet, vilket gör det svårt för oss att först förstå varför händelseutvecklingen ser ut på detta sättet, och sedan dra slutsatser och lärdomar från detta som kan hjälpa oss att undvika liknande fallgropar i andra tider och på andra platser. Vi behöver därför titta närmare på vad som hände efter det att MAS tog makten.

***

När MAS vann sitt första val 2005 hade Bolivia en stark och välorganiserad mylla av sociala rörelser, och MAS seger var alltså en seger för dessa rörelsers ”politiska instrument”. Därifrån tar rörelsen två olika, motsägelsefulla men tätt sammanlänkade riktningar. Den ena är den ur makroperspektiv politiska, sociala och ekonomiska, där de tidigare nämnda framstegen genomförs, med nationaliseringar av bland annat gas, revideringar eller skrotandet av en rad frihandelsavtal, en ny konstitution, och ekonomiska omfördelningar som utjämnade sociala klyftor. Den andra är den process genom vilken de sociala rörelserna inkorporerades i statsapparaten, och det underliggande sätt på vilket den ekonomiska omfördelning var knuten till detta.

Det är värt att citera den dåvarande regeringsmedlemmen Pablo Solón om läget som uppstod i relationen mellan staten och de sociala rörelserna:

Ett av de misstag som regeringen gjorde, för vilket jag själv också delvis bär ett ansvar, var att involvera alltför många ledare från de sociala rörelsernas organisationer i administrationen. Vi försvagade de sociala rörelserna genom att inlemma dess ledare i statsapparaten.

Vi tänkte inte på vikten av att upprätthålla de sociala rörelsernas oberoende från staten. Misstaget var att inte inse att vi, inom staten, skulle genomgå en process av omvandling och att det därför behövdes en slags motmakt – inte bara för att utöva kontroll över de som satt i regeringen, utan också för att överföra beslutandemakt och initiativförmåga från staten till denna motmakt av sociala organisationer.

Vi gjorde precis motsatsen. Vi byggde en allt starkare personlighetskult kring Evo Morales. Detta gjorde det möjligt att vinna omvalet [2009] i stor stil, men lade också grunden för den katastrof som skulle följa.

Samtidigt som MAS alltså var som starkast på ett nationellt politiskt plan, och med två tredjedelar av parlamentsmakten fortsatte att utöka sin direkta kontroll över olika delar av statsapparaten, så skedde detta på bekostnad av det oberoende och den initiativkraft som de sociala rörelserna tidigare haft. Den våg av energi som genom de sociala rörelserna hade burit MAS till makten började stelna. Allt mer makt hamnade under regeringens direkta kontroll, och regeringen i sig symboliserades i allt större utsträckning av figuren Evo Morales.

Förutom en rent politisk komponent fanns här också en ekonomisk. De sociala rörelsernas ledare blidkades genom att resurser omfördelades till deras regioner, med nya jobb och exempelvis infrastruktursatsningar, eller statsbidrag och krediter. Men detta gjorde dessa rörelser och organisationer beroende snarare än starkare. Dessutom var det en hel del som redan på ett tidigt stadium höjde rösten mot denna utveckling, inte minst på grund av det faktum att mycket av resurserna som på detta sätt tilldelades utsatta områden och folkgrupper kom från extraktivistiska, gas-, gruv- och infrastrukturprojekt, som på samma gång underminerade den ekologiska basen för dessa människor.

Men eftersom de politiska framgångarna var stora så tystades och marginaliserades de kritiska rösterna. Regeringens politik började också tydligt skifta från att försöka genomföra de radikala krav som de sociala rörelserna formulerade, till att söka politiskt pragmatiska lösningar som skulle garantera socialt såväl som politiskt lugn, och fortsatt regeringsmakt. Det var på detta sätt som MAS, trots stor majoritet, började förhandla med östra Bolivias Santa Cruz-baserade latifunda – det vill säga de stora landägarna – en process som kom att fullständigt urvattna de tidiga kraven på landreformer.

Från att ha formulerat ett program för en hållbar ekologisk utveckling började nu MAS ge efter för landägarna, och kom i stor utsträckning att bedriva deras politik. ”Om en lyssnar på vad sektorer inom jordbruket som kött, soja, socker osv, säger idag, så är de nöjda. De har under denna regering lyckats åstadkomma saker som de inte lyckades med ens under tidigare nyliberala regeringar,” som Pablo Solón uttryckte det.

Det är slående hur lik denna utveckling har varit i olika länder i Sydamerika, och för att driva hem den poängen skulle jag vilja citera från den text jag skrev om situationen i Brasilien vid Bolsonaros seger förra året – ett citat som nästan i sin helhet skulle kunna handla om Bolivia om en byter ut organisationsnamnen:

MST, tillsammans med en rad andra rörelser, exempelvis den för fri kollektivtrafik (MPL) och studentrörelsen på universiteten, användes av PT för att komma till makten. Rörelsernas företrädare engagerades för partiets räkning, och rörelserna utlovades representation. PT följde också en politisk-ekonomisk linje som i Brasilien kallas för ”national developmentalism”. Varuboomen på 00-talet, som vi redan nämnt, med stora exportindustrier som järnmalm och soja, samt förnyade intensifieringar av resursextraktion och för detta syfte avsedda infrastrukturprojekt i landet, gav regeringen ekonomiska förutsättningar för en rad sociala program.

Det här gav människor bättre levnadsstandard, men det till ett pris. Dessa program administrerades nämligen genom en centraliserad och toppstyrd statsapparat, som fördelade pengar i en modell där sociala rörelser närmast omvandlades till NGOs som förvaltade statliga pengar, istället för, som tidigare, vara en radikal kraft som vann mark med självorganisering och direkt aktion. Denna ekonomiska pacificering gick hand i hand med en politisk motsvarighet, med ledande figurer från sociala rörelser som plockades över till regeringen, och började agera bromsklossar som manade rörelserna till lugn.

Många uppfattade det nya förhållandet till latifundan som ett svek, och för ytterligare andra MAS-anhängare blev droppen TIPNIS, det stora motorvägsbygget som gick genom både land som tillhör ursprungsbefolkningen, och en nationalpark. Detta orsakade protester som drabbades av statlig repression 2011. Bolivia var nu i ett läge där regeringen och MAS både politiskt och ekonomiskt hade knutit de sociala rörelserna till sig och passiviserat dem, i stor utsträckning med medel som krävde fortsatt extraktivistisk politik, samtidigt som de gjorde eftergifter till oppositionen på flera fronter, ironiskt nog i viss mån just för att kunna fortsätta bedriva denna extraktivism. Regerandets onda cirkel var ett faktum.

Dessutom hade MAS politik av omfördelning och stöd speciellt för ursprungsbefolkning skapat en ny medelklass, som ironiskt nog inte kom att identifiera sig lika mycket med MAS-projektet som de fattigare människorna på landsbygden. Det började alltså uppstå en ny, relativt välbärgad medelklass med allt svagare koppling till de sociala rörelserna och ingen tydlig ideologi.

Det är i ljuset av denna utveckling som vi behöver titta på det senaste valet. De politiska problemen började hopa sig redan 2016 då Morales förlorade ett referendum genom vilket han ville öppna möjligheten för en fjärde mandatperiod som president. Istället utnyttjade MAS sin makt över konstitutionstribunalen för att få igenom ändringarna, med argumentet att obegränsade möjligheter till omval var en ”mänsklig rättighet”.

Själva valet, som hölls 20 oktober i år, blev dramatiskt. Evo Morales och MAS ledde den preliminära rösträkningen när 80% av rösterna hade räknats, men med en marginal som inte räckte för att undvika en andra valomgång. Därefter publicerades inga mer preliminära resultat förrän över 95% av rösterna räknats ett drygt dygn senare, och då hade plötsligt Morales en ledning på nätt och jämnt 10% – precis den marginal som behövs för att vinna valet redan i första rundan. Det är en förändring som inte är statistiskt omöjlig, men det var tillräckligt för att elda på en redan explosiv situation, och få högeroppositionen att vittra blod.

Men det bör också tilläggas att en del av protesterna föregick själva valet. Exempelvis började protesterna mot regeringen i Potosí innan valet, och orsakades av att regeringen skrev ett 70-årigt kontrakt med ett tyskt bolag för utvinning av litium, något som är av stor vikt på den växande batterimarknaden. Protesterna rörde både oro kring de miljömässiga konsekvenserna av denna process och det faktum att mycket av pengarna befarades hamna i utländska händer istället för att tillfalla lokalbefolkningen – något som just Potosí har en lång och bitter historia av, från utvinning av tenn och koppar på 1900-talet till spanska silvergruvor på 1500-talet.

Samtidigt har oppositionen varit ogenerat öppen med att de inte är intresserade av valets legitimitet. Den främste oppositionspolitikern Carlos Mesa har bland annat öppet sagt att om Morales vinner så kommer de inte att acceptera utfallet. Nu hade de dessutom en perfekt ursäkt i och med tveksamheterna som uppstod kring valet och Morales kategoriska förnekande av att något kunde vara fel under de efterföljande veckorna.

Protester började sprida sig genom landet, framförallt i storstäder som Santa Cruz, och situationen blev alltmer ohållbar. Det var i det läget som regeringen, för att försöka lugna situationen, bad OAS (The Organization of American States) om en granskning av valet. OAS kunde inte hitta några direkta bevis på valfusk, men ansåg att bland annat datorsystemet som använts för valet inte hanterats på rätt sätt, och rekommenderade därför omval. MAS gick till slut också med på detta.

Men som så ofta är fallet med den typen av eftergifter så var det för lite och för sent. Bollen var redan i rullning, och när polis och militär började byta sida var det inte längre möjligt för Morales att sitta kvar. Med tanke på de starka rasistiska och misogyna tendenserna och den ohöljda elitism som stora delar av oppositionen genomsyras av är situationen väldigt allvarlig för många människor i Bolivia. De sociala rörelserna har mobiliserat sin bas för att protestera mot statskuppen och högervåldet, men de är inte så starka och initiativkraftiga som tidigare. Dessutom finns det missnöje med MAS även djupt in i ursprungsbefolkningens olika organisationer, vilket gjort att oppositionen på sina håll kunnat visa upp sig med dess ledare för att ytterligare stärka sin legitimitet.

Där den omedelbara prioriteten för oss som följer händelserna på avstånd är att protestera mot kuppen och stå i solidaritet med de som försöker värja sig mot extremhögerns angrepp, måste samtidigt den mer långsiktiga analysen inbegripa frågor om vilka slags ”politiska instrument” som faktiskt ger konkret utdelning och har en potential för radikal social förändring, och vilka som istället främst tjänar till att instrumentalisera sociala kamper, och på det sättet bäddar för en reaktion.

Ytterligare läsning:
Podcast av The Intercept om situationen

Intervju med förre MAS-ministern Pablo Solón

Vägen mot Camacho – en intervju med en boliviansk antropolog

En text av Maria Galindo från anarkafeministiska Mujeres Creando

En text av sydamerikanske journalisten och teoretikern Raul Zibechi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.