Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter?

I torsdags genomförde den nystartade gruppen Kycklinginspektionen en aktion mot Kronfågels slakteri utanför Katrineholm, där 200 000 kycklingar dödas varje dag för det kapitalistiska vinstintresset. Undertecknad deltog i aktionen, som gick långt över förväntan, med en mängd starkt material och den befriade kycklingen Bullen som peak. Men rimmar verkligen civil olydnad, det vill säga att öppet och fredligt bryta mot lagen för att skapa politisk förändring, med anarkistiska idéer och praktiker, eller finns det spänningar?

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, “ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som “våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för “Olaga intrång” och “olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)