Maskinerna vi behöver

Den 12 februari nåddes världen av nyheten att NASAs Mars-rover Opportunity, eller Oppy som den kärleksfullt kallades av många, inte längre svarade på kommandon, och att dess uppdrag därmed ansågs som slutfört. Den lilla rymdsonden, som rullat runt på Mars sedan 25 januari 2004, förväntades bara vara aktiv i 90 dagar, men höll alltså ut i cirka 15 år. Under tiden förmedlade den massor med data och bilder från den röda planeten. Baserat på de sista sändningarna från Oppy, skrev journalisten Jacob Margolis att detta sista meddelande kunde sammanfattas med orden ”Mitt batteri är nästan slut och det börjar bli mörkt”.

Orden tog världen med storm, och förevigades i en rad tecknade serier samt otaliga empatiutbrott i sociala medier. Varför engagerade en liten robot så mycket folk? Kanske för att så många av oss kunde känna igen oss i den ensamhet, sårbarhet och alienation som det förmänskligade meddelandet förmedlade. För att vi känner oss som små rymdsonder, som desperat försöker skicka signaler till en värld vi upplever vara så avlägsen. Där verkligheten känns främmande, och vår vardag känns overklig. Där vi upplever att varje felsteg kan få oss att falla fritt genom en tidlös rymd, likt goldondern Aniara.

Kanske kan utbrottet också förklaras med att vi sällan känner oss så mänskliga och levande som när vi ser en skymt av oss själva i andra – som när vi känner empati.

***

Det finns många sätt på vilka politik brukar delas upp och kategoriseras. Den trötta höger-vänster skalan känner nog de flesta igen. Till den läggs ibland en annan, så kallad GAL-TAN, där sex kategorier kokats ner till en axel. På ena sidan, grön, alternativ och libertariansk, och på den andra traditionell, auktoritär, nationalistisk. Det finns mycket att säga om de skalorna, men det finns en sak jag tycker de förtiger, en dimension som saknas, även om den i viss mån tangerar en del av axlarna.

Jag kunde länge inte sätta fingret på vad det var, men kände redan tidigt i min medvetna politiska praktik att någonting skavde. Som det oftast är när det gäller utveckling av olika slag så skedde det här ryckigt, eller som Elysee Reclus skulle ha sagt, i form av långsam evolution såväl som plötslig revolution. Ett sådant ögonblick av klarhet var när jag följde en diskussion om tiggeri på ett socialistiskt internetforum. Någon där menade att ge pengar till tiggare inte är socialistisk politik. Det finns förstås en poäng i den här argumentationen, om att allmosor inte löser roten till sociala problem.

Men den här argumentationen gick längre än så. I sin iver att bedriva ”rätt” politik osynliggjordes de individer som sitter där, beroende av just den här hjälpen. Ungefär som när sossar vill förbjuda tiggeri för att “hjälpa” tiggarna. Detta kan få väldigt allvarliga konsekvenser, speciellt kombinerat med vågen av auktoritära lösningar och regimer runtom i världen, som allt mer lockar även folk till synes på vänsterkanten att argumentera för stängda gränser, fler poliser, och hårdare tag som en lösning på samhällsproblem.

Det finns en tendens att ibland dras med i abstraktioner och i vad som är den rätta teorin eller det korrekta programmet, på ett sätt som upphöjer dessa abstraktioner och politiska linjer över riktiga människor och direkta relationer. Som leder till ett ändamålen-helgar-medlen tänk, inte sällan med åtföljande glorifiering av våld, giljotin/gulagskämt samt en generellt avhumaniserande retorik. Det här händer inte bara i den auktoritära “partivänstern”, utan tyvärr ibland också i utomparlamentariska kretsar.

Anarkisten Errico Malatesta överraskade en del samtida kamrater när han, då han nåddes av nyheten att kung Umberto år 1900 dödats av en annan anarkist, Gaetano Bresci, beklagade sig över båda männens öde; den ene död, den andre dömd att i bästa fall spendera resten av sitt liv i någon fängelsehåla. Malatesta menade att alla liv som spilldes, utan undantag, var att sörja, men vände sig mot den stora uppståndelsen som en kungs död väckte, jämfört med de många arbetare som gick värre öden till mötes, i gruvor, på slagfält, i sjuksäng eller i fängelser. Malatesta avslutar resonemanget med orden:

Hursomhelst är även kungligt lidande mänskligt lidande, och ska beklagas. Men klagosången förblir meningslös om en inte ser till grundorsakerna och försöker åtgärda dem.

Vad Malatesta visar prov på här är att vi kan vara politiskt radikala utan att avhumanisera någon överhuvudtaget. Jag skulle gå så långt som att hävda att denna vägran att avhumanisera människor är en förutsättning för att alls kunna skapa en på riktigt frigörande politik, och att denna vägran hjälper snarare än stjälper oss när vi försöker göra så.

När meningsmotståndare – oavsett politisk tendens – eller till och med vanliga människor istället blir pjäser att besegra eller kuva för att nå ett högre syfte, faller rörelser offer för sin egen cynism. Det är exempelvis svårt att se leninismen som något annat än ett välvilligt försök att befria människor, men med en total blindhet för sociala hierarkier och med en fullständigt omänsklig opportunism som ett av sina främsta arv. Det är inte lite ironiskt att bolsjevikernas statsmaskineri med tidens gång inte bara tuggade i sig reaktionärer eller politiska motståndare inom arbetarklassen, utan också många av dess mänskliga konstruktörer och förespråkare.

För några år sedan startades det i Spanien ett parti med namnet Podemos. Från början var det ett gräsrotsparti som hämtade mycket av sin styrka från gatuaktivism och sociala rörelser som 15M, men allteftersom valframgångarna kom så började saker förändras. För att vinna val byggde partiet vad som kom att kallas en ”elektoral krigsmaskin”. Bland annat strömlinjeformades och centraliserades partiet. Det som började på gatorna med gräsrotsaktivism avfärdades snart av ledare som Pablo Iglesias med ord som att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn”.

Den som bygger krigsmaskiner rustar för krig, och finns det inga så kommer krigsmaskinen att skapa eller upprätthålla dem för att säkerställa sin egen överlevnad. De som bygger krigsmaskiner gräver därför ner sig i en grop av cynism och falska genvägar, där de ändamål som anses rättfärdiga medlen snart helt glöms bort och ersätts av att medlen blir ett självändamål. Vad vi behöver är därför inte krigsmaskiner.

***

Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert, känd som en av de som populariserade filmrecensioner på TV, beskrev en gång filmer på följande sätt:

Vi föds alla med ett visst bagage. Vi är de vi är: var vi är födda, vilka vi föddes som, hur vi uppfostrades. Vi är liksom fast i den personen, och civilisationens syfte och utvecklingsmål är att förmå att nå ut och känna lite empati med andra människor. Och för mig så är filmer som en empatiskapande maskin. De låter oss förstå en aning bättre om människors olika förhoppningar, strävan, drömmar och rädslor. Det hjälper oss att identifiera oss med människor med vilka vi delar den här resan.

Medier som film, och kultur i allmänhet har en förmåga att nå in i våra hjärtan på ett alldeles speciellt sätt, men Eberts resonemang går att generalisera ännu mer. För att kunna bedriva frigörande politik, behöver vi empatiskapande maskiner. Det finns inget som är så motståndskraftigt mot korruption och cynism som empati. Det finns inget som är så förenande. Utan att låta oss ätas upp av den, kan empatin med hjälp av sådana maskiner också omvandlas till solidaritet – till insikten av det vi har gemensamt och om förståelsen att vi alla gynnas av att tillsammans kämpa för ett bättre samhälle.

Nästan all politisk teori går att korrumpera och vända till sin motsats. Det betyder inte att vi ska förkasta teori och analys, men att dessa inte kommer hjälpa oss om inte vår politik är grundad i empati. På en bokmässa jag hjälpte till att arrangerade för några år sedan i Storbritannien uttryckte några kamrater detta bra under en presentation om jaktsabotage, veganism, anarkistisk politik, antifascism och ekofeminism:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Det här gäller förstås även bortom våra relationer till andra djur. För att uttrycka det på ett sätt som kanske är mer bekant för den som rör sig i allehanda politiska organisationer och sociala rörelser: När det gäller en grundläggande kompass, så är en slags levd etik grundad i empati betydligt viktigare än ”korrekta” program eller plattformar. Att utveckla organisatoriska och sociala strukturer som främjar empati och solidaritet är betydligt viktigare än att lära alla rabbla en viss formel eller hålla en viss teoretisk linje. Det är här som vi behöver de empatiskapande maskinerna i praktiken.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att en sådan etik grundad i empati inte nödvändigtvis innebär passivitet eller icke-våld. Tvärtom kan den, när det är nödvändigt, utgöra grunden för ett effektivt självförsvar. De flesta varelser sitter inte och ser på när någon angriper dem eller deras nära. Och när de reagerar och gör motstånd så är det oftast inte för att de har en genomtänkt rationell motivering till varför de gör som de gör, utan för att de inte vill se de andra fara illa, och är beredda att göra vad som krävs för att förhindra detta. Det kan innebära allt från våld till förlöjligande eller andra former av underminerande, av fascister och andra som försöker skada oss och de vi solidariserar med och bryr oss om.

Det kan sägas att där en positiv och konstruktiv empatisk etik är en av de grundläggande byggstenarna, så består det stora övergripande strategiska arbetet av att med dessa byggstenar bygga nya gemenskaper. Och kanske finns det paradoxalt nog ingen bättre symbol för det just nu än den empati vi kan förmås att känna för en liten rymdsond på en annan planet. En liten rymdsond som för ett ögonblick får oss att sänka garden, och spilla vår längtan efter att bli fria från det patriarkat som håller vår empati som gisslan, förminskar den, underordnar den, tömmer dess batteri, och låter mörkret sakta falla över den.

Styrka är idag synonymt med en stenmur; den är hård, fast, och orubblig – tills den plötsligt går i bitar när den får ta emot tillräckligt många eller hårda smällar. Men jag vill vara stark som en sommarbris; mjuk, lekfull, och omöjlig att krossa. Kan vi inte lova varandra att bygga maskiner så att vi kan bli så starka tillsammans? För jag tror att det är maskinerna vi behöver.

Comments

  1. the_fuckup

    Lång, men som vanligt bra, text. Apropå att skänka till tiggare, vilket jag ofta/oftast gör, så ser jag inte det som något slags hinder för att samtidigt vilja och försöka bekämpa verkliga orsaker. Hur hade jag själv känt och velat se andra mänskor bete sig, om jag tvingades tigga? Men många, ffa ur den socialdarwinistiska högern, har problem med sin empati.

    Apropå orsakerna till “empatiutbrotten” för roboten/rymdfarkosten, så håller jag med om empati, sårbarhet, alienation, men tror också själva mediet, internet, spelar in: att det är lätt att “engagera” sig, visa stöd, osv, när vägen för det är “lätt”/internet. Tänker också att det kan visa på en brist eller ett behov av att förbättra andra vägar för engagemang, empati..

    Det sista i texten tror jag är mycket mer komplicerat än vad som kanske tänks vid första tankarna, och att det där med stenmur kan vara något nödvändigt, som skydd och att lekfullhet också, i värsta fall, kan uppfattas som att en inte vill se allvar, tänka utanför rationaliseranden och generaliserande teorier och uppfattningar kring vad och varför vi är/blir sårbara, alienerade, ensamma.

    En slags etik grundad i levd empati.. det var väldigt fint och bra sagt! Hoppas fler av alla nationalister och nyliberala “pengarna ska styra hur mycket dina behov ska tillgodoses” tar sig en funderare över det. Verkar å andra sidan gynnna deras socialdarwinistiska, kortsiktiga marknadstänk, att lägga den levda empatin åt sidan, och hellre lyda chefen, den nyliberala arbetsplatsen, än att lyssna till hjärtat och empatin med den och de mänskor som en själv hade kunnat vara eller bli.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.