Socialistiska politiker kommer inte att rädda oss

Det här är en översättning av en text som först publicerades på sajten Medium. Även om den i viss mån fokuserar på förhållanden i USA så är den välskriven och dynamiken den tar upp är i allra högsta grad relevant även för förhållanden i Sverige och Europa. Den ger också en intressant inblick i den nordamerikanska socialismens historia.

***

Det finns en viss typ av socialister som påminner mig om vägplanerare.

I åratal har forskning visat att fler körbanor på motorvägar inte minskar trängseln i trafiken. Det här går på tvärs med vad som intuitivt verkar rimligt: fler körfält betyder ju att det finns mer utrymme att köra på! Men empiriska studier har tydligt visat att resultatet snarare är att trafiken ökar och fyller den utökade kapaciteten, i vad som kallas för inducerad efterfrågan.

Om du pressar en företrädare för DOT [US Department of Transportation – ungefär en motsvarighet till transportstyrelsen] eller en vägplanerare om det här så kommer de att nicka allvarligt och erkänna att det krävs en fundamental omvärdering på detta område. Men det är nästan omöjligt att hitta dessa insikter införlivade i faktiskt planeringsarbete, vilket är en till synes permanent blind fläck som hålls på plats av en kombination av politik och organisatorisk tröghet. Eller som en stadsplanerare säger till Arthur Dent på de inledande sidorna av Liftarens guide till galaxen, ”Det är en förbifartsled. Man måste bygga förbifartsleder”.

På ett liknande sätt har de senaste århundradena försett oss med otaliga praktiska exempel på hur hopplöst det är att försöka uppnå socialism genom parlamentariska val. Men av växlande anledningar så rubbas för det mesta inte den uppfattning som blivit allmängods bland många socialister – den att vi rör oss närmare socialismen genom att hjälpa socialister att ta makten inom den kapitalistiska staten – inte ens när de tvingas erkänna alla de historiska misslyckanden som reser sig likt ett berg bakom oss.

Det senaste lockropet från den parlamentariska vänstern kommer från förväntat håll, Jacobin Magazine, men från en något otippad källa: Nathan J. Robinson, Current Affairs grundare och uttalad frihetlig socialist.

I sin text ”En socialist i varje distrikt” uppmanar Robinson till socialistiska valkampanjer på den parlamentariska politikens alla nivåer, en slags röd version av den förre ordföranden för Demokraternas Nationella Kommitté (DNC), Howard Deans ”de 50 staternas strategi”. Robinson skriver:

En demokratisk socialistisk president behöver en rörelse i ryggen. Den behöver också en kongress som är så långt åt vänster som möjligt. Därför behöver vi staka ut ambitiösa mål för 2020, om vi vill att ett eventuellt presidentskap för Sanders ska vara framgångsrikt: Det får inte finnas något val, på någon nivå, utan en socialistisk kandidat som ställer upp.

Varenda ett av underhusets säten. Varenda en av de 33 öppna platserna i senaten. Så många av de 50 guvernörerna och 7383 lagstiftarna på delstatsnivå som möjligt. […] Vart det än finns politisk makt som kan bestridas demokratiskt, så bör en socialist finnas som ett alternativ.

Ett av den frihetliga socialismens definierande attribut är dess förkastande av både Leninistiska förtruppspartier och socialdemokratins eller den demokratiska socialismens parlamentariska gradualism. Att uppmuntra socialister att på stor skala engagera sig i parlamentariska kampanjer är, för att uttrycka det milt, okaraktäristiskt för den politiska tradition som Robinson sällar sig till.

Robinsons huvudargument är att socialistiska idéer är populärare och mer spridda än någonsin tidigare, att det är omöjligt att på förhand veta vilka politiska positioner som går att vinna, och att även kampanjer som misslyckas är värdefulla verktyg för utbildning. I en eller annan tappning har det argument som Robinson framför sedan länge vederlagts, bland annat nyligen i texten ”The Lure of Elections” skriven av medlemmar i Black Rose/Rosa Negra Anarchist Federation.

Socialister som försöker gripa statsmakten sågar av den gren de sitter på. Socialistiska parlamentariska kampanjer har en parasitär och i slutändan destruktiv relation till de arbetarklassrörelser som de behöver för sitt momentum. Miterrand i Frankrike, Papandreou och Syriza i Grekland, Ortega i Nicaragua, Allende i Chile: socialister som når maktens finrum måste antingen böja sig för kapitalets diktat eller bli bortplockade. Det här händer också ständigt på lokal nivå, inklusive Bernie Sanders tid som borgmästare i Burlington, Vermont, som präglades av en ”pragmatiskt” reträtt från hans uppmärksammade kampanjlöfte om att stoppa privatiseringen av stadens sjönära områden. Samtidigt innebär detta dränerande av sociala rörelsers energi och deltagare, och dess omdirigering till valkampanjer och statsapparaten, att den enda riktiga motvikten till kapitalet – en organiserad arbetarklass – förlorar sitt oberoende och sin förmåga att tydligt se stridslinjerna i försöken att flytta fram sina positioner. (Det har länge varit allmänt känt att det bästa sättet att påföra nyliberalism och åtstramningar med så lite motstånd som möjligt är att låta socialdemokrater och andra vänsterpartier vara de som gör det.) Och som vi ser överallt i Europa och i länder som Brasilien och Venezuela, så leder den parlamentariska vänsterns oundvikliga stagnation till att röda mattan rullas ut för reaktionära krafter.

För att parafrasera Rudolf Rocker; invalda socialister har inte inneburit att den socialistiska rörelsen fått fotfäste i den kapitalistiska staten, utan att den kapitalistiska staten har fått fotfäste i den socialistiska rörelsen.

Mycket avlopp, lite socialism

Något jag framför allt skulle vilja diskutera är Robinsons nostalgiska åkallande av socialistiska politiker från den amerikanska historien. Han skriver:

Socialister har lyckas parlamentariskt förr. Det fanns en gång i tiden ett tusental invalda socialister. Socialister på delstatsnivå lade fram lagförslag som gick igenom. Milwaukees socialistiske borgmästare satt på sin post i tjugofyra år. Wall Street Journal har just publicerat en fascinerande diskussion om socialistiska kongressledamöter i USA, från Vito Marcantonio till Ron Dellums. Det är anmärkningsvärt att se landets främsta affärstidning erkänna att ”socialister inte är några främlingar i Kongressen.”

Parlamentariska kampanjer på lokalnivå kallas ofta för ”avloppssocialism”, ett erkännande av det faktum att lokalpolitikers och borgmästares politiska gärning har mer att göra med infrastruktur än, säg, sätta åt rika och uppmuntra arbetare att ta över fabriker. Faktum är att det fanns så lite subversivt innehåll i de parlamentariska socialisternas agendor att många av deras idéer lånades i sin helhet av deras liberala konkurrenter (det mest kända fallet är Roosevelt’s Nya Giv). De praktiska nödvändigheter som följer av att regera inom ramarna för den kapitalistiska staten betydde att mycket av den radikalitet som burit fram dessa politiker till makten helt enkelt övergavs, och det bästa som invalda socialister och deras väljarbas kunde hoppas på var en vänligare och mer kompetent förvaltning av kapitalismen. Och det är en uppgift som en inte behöver rösta fram socialister för att utföra.

Under den tid i början av nittonhundratalet då amerikanska socialister upplevde höjdpunkten av sina parlamentariska framgångar fanns det, precis som idag, också frihetliga socialister. Men istället för att samla pengar och röster för socialistiska politiker, kritiserade Robinsons politiska föregångare denna praktik som en kontraproduktiv distraktion från den helt oumbärliga uppgiften att organisera arbetarklassen.

En av de första ”avloppssocialisterna” var Emil Seidel, vald till borgmästare för Milwaukee 1910, och vald till Eugene Debs medkandidat inför den sistnämndes presidentvalkampanj 1912. Samtidigt som Socialistiska Partiets Viktor Berger valdes till Kongressen, blev Milwaukee ett sorts Mecka för aspirerande socialistiska politiker över hela landet. Trots Seidels kändisstatus, undkom hans tydligt icke-socialistiska mandatperiod inte uppmärksamhet från den tidens mest framstående frihetligt socialistiska tidskrift, Mother Earth. I sitt majnummer 1910 listar H. Kelly först Milwaukees socialistiska politikers nyckelfrågor – allt från billigare bensin och spårvagnsavgifter till sänkta priser på bränsle för uppvärmning av hus – för att därefter konstatera att ”Ingen av dessa reformer, utlovade av Milwaukees socialdemokratiska administration, är förkastlig för borgarklassen”. Det är värt att citera Kellys analys utförligt, eftersom den är applicerbar långt bortom Milwaukee:

Det kan inte poängteras nog att det inte är anarkisters eller socialisters sak att administrera den borgerliga statsapparaten mer effektivt. Deras uppgift är istället att förstöra kapitalismen, och på detta systems ruiner grunda den fria kommunen eller det socialistiska samväldet. Parlamentarisk politik kommer inte, för att den kan helt enkelt inte, åstadkomma förändring i grundläggande frågor, och om ”Segern i Milwaukee” spred sig till alla amerikanska städer, så skulle frågan om kapitalismen fortfarande vara obesvarad, såvida inte de exploaterade själva reste sig i revolt mot sina förtryckare och tog kontroll över land, järnvägar, fabriker, o.s.v.

[…]

En av de reformer som borgmästare Seidel genomförde omedelbart efter att han tog makten kommer att intressera socialister över hela världen. Han utökade arbetstiden för offentligt anställda från sex till åtta timmar om dagen. Varenda kapitalistisk tidning i landet har applåderat denna ”socialistiska reform”, och det med rätta, då det handlar om ”effektiv förvaltning” med eftertryck, och har utan tvekan fört oss flera steg närmare det kooperativa samväldet. Dessutom är reformen trogen partiets plattform, som kräver åtta timmars arbetsdag, tydligen även när det innebär att timmarna ökar istället för att minska.

Året därpå fällde Emma Goldman, med sin karaktäristiska sarkasm, en snarlik kommentar när hon rapporterade om sina resor i Mellanvästern:

Allvarligt talat, har något alls förändrats med denna socialistiska regims maktövertagande? Ja, borgmästare Seidel har förklarat att det enda sättet att hjälpa de 25 000 arbetslösa i Milwaukee är att sänka stadens offentliganställdas löner. Verkligen? Alla offentliganställda, inklusive borgmästaren Seidel, kongressledamot Berger, och resten av deras stab? Nejdå. Ingen sådan klassmedvetenhet till de egna. Med offentliganställda avses endast tvådollarskräken. Inte förväntas väl våra Seidels och Genossens att dela sina hårt förvärvade tusenlappar med urfattiga arbetare. De senare får svälta tills ekonomisk determinism levererat hela statsmaskineriet i socialistiska politikers händer.

Allt detta förutsätter dessutom att socialister tillåts ställa upp i val och ta makten om de vinner. Nittonhundratalets första hälft visar hur lätt socialister även på lokal nivå kan kastas ut från de ämbeten de spenderat stora resurser på att vinna. Exempelvis:

¤ I januari 1919 stoppades alla fem socialistiska delegater i delstaten New York från att tillträda ämbeten som de hade vunnit. Omröstningen enade både republikaner och demokrater och var i det närmaste enhällig, 140-6. Det är värt att notera att socialisterna inte svarade med att kritisera det genomruttna systemet, utan genom att hävda att de själva skulle vara bättre förvaltare av den kapitalistiska staten, där en av det socialistiska partiets ledare hävdade att ”detta kommer att klargöra skiljelinjen mellan å ena sidan de Republikanska och Demokratiska partierna som representerar godtycklig laglöshet, och det Socialistiska Partiet, som står för demokratiskt och representativt regerande.”

¤ Samma år stoppades det Socialistiska Partiets Viktor Berger från att återta sin plats i kongressen då han med hjälp av den så kallade spionerilagen [Espionage Act] hade dömts för sina offentliga tal mot kriget. Sedan han avstängts hölls nyval för den tomma plats som han lämnade efter sig – ett nyval som Berger vann igen – varefter han återigen förvägrades att ta platsen av kongressen, vilket medförde att hans plats förblev tom fram till 1921. (Inte förrän Högsta Domstolen avslog domen, vilket lämpligt nog skedde efter att Första Världskriget slutat, kunde Berger återta sin plats i kongressen efter att ännu en gång vunnit val 1922.)

¤ 1947 avskaffades proportionell representation i New York City, helt och hållet på grund av en skrämselkampanj – ledd av Demokraterna – kring faktumet att alltfler radikala ledamöter riskerade att väljas.

Den här typen av processuellt fiffel är fortfarande möjligt om individuella politiker eller partier skulle bli ett störningsmoment. På 00-talet, när Demokraterna i Maine fick se en första invald politiker från Gröna Partiet, så valde de att dra om valdistrikten istället för att samarbeta med honom. I Burlington, Vermont, samarbetade Republikaner och Demokrater för att avskaffa systemet med alternativröstning eftersom en kandidat från Progressiva Partiet vann flera borgmästarval.

Vi bör också hysa viss misstänksamhet mot idén att socialistiska valkampanjer skulle vara, som Robinson uttrycker det, ”utbildningsverktyg”, som utvidgar debatten vänsterut. Historien är full av vänsterkandidater och politiker som när det verkligen gällde stramade åt och begränsade spektrumet av godtagbara vänsteråsikter. I maj 1968 var det franska Socialistiska Partiets François Mitterand som fördömde de unga arbetare som revolterade i Paris och på andra håll, och hävdade att de vilseletts av ”en blandning av ytlig Marxism [och] ett hopkok av förvirrade idéer”. Det var Jean Quan som efter en kampanj där hon betonade sitt fackliga arbete och sin bakgrund som vänsteraktivist, när valsegern väl var i hamn skickade hundratals poliser för att med våld kväva Occupy Oakland 2011. I själva verket visar rörelser som just Occupy Wall Street och Black Lives Matter hur kraftigt vi kan förändra opinionen och det politiska medvetandet genom sociala rörelser, samtidigt som vi står emot inbrytningar från institutionaliserad vänster.

H. Kellys artikel från 1910 i Mother Earth avslutas med en jämförelse mellan resultatet av de röster som gjort sig hörda i Milwaukee och Philadelphia. Medan rösterna i Milwuakee tillhörde medborgare som skickade en handfull socialister till stadshuset, så kom rösterna i Philly från arbetare på företaget Philadelphia Rapid Transit Company. Den omröstningen engagerade tusentals arbetare för en strejk som snart förvandlades till en generalstrejk som omfattade hela staden, vilket ledde till avsevärda löneökningar för transportarbetare i regionen och formade områdets arbetarpolitik för det närmaste decenniet. Kelly uttrycker det träffande:

Den socialistiska administrationen i Miluwakee har efter 25 års agitation lyckats höja antalet timmar som arbetarna tvingas arbeta, medan strejken i Philadelphia höjde lönerna.

När de konfronteras med socialistiska politikers ständiga misslyckanden tenderar parlamentarismens förespråkare att antingen karaktärisera dem som beklagliga olyckor eller bittert förräderi. Men precis som vägplaneraren, som känner till bevisen och ändå hoppas att ännu en fil kanske löser det hela, så vägrar de inse att problemet är av en systemisk och strukturell art.

Att förstå frihetlig socialism

Vad betyder detta för Nathan Robinson och hans märkliga pro-parlamentariska variant av frihetlig socialism? Han utvecklar sitt resonemang kring termen i en text om Noam Chomsky:

Frihetlig socialism ter sig för mig som en vacker filosofi. Den förkastar både ’misär grundad i ekonomisk exploatering” och ’misär grundad i stalinistisk totalitarism’, och betonar att problemet är misären i sig, oavsett källa. Det är ett väldigt enkelt koncept, men det är lätt att missa på grund av ett slags binärt tänkande som ställer ’kommunism’ mot ’kapitalism’. På detta sättet utmålas motståndare av kapitalismen som nödvändigtvis försvarare av de mest brutala socialistiska regimer. Men varje gång sådana regimer kommer till makten, brukar frihetliga socialister vara bland de första att påkalla deras hyckleri. (Sådana människor brukar också vara bland de första som likvideras.)

Robinson verkar avsiktligt undvika den frihetliga socialismens motstånd mot socialdemokrati, då han på annat håll skrivit att han ”är en pragmatisk [socialist], som drömmer om ett statslöst samhälle men tror att en förnuftig regering vägledd av socialistiska principer om ekonomisk demokrati duger gott på kort sikt.”

”Pragmatism” är ett uttryck som nästan enbart används för att slå vänsterut och försöka begränsa de tänkbara utsikterna, så låt oss för våra syften frigöra termen från detta bagage och förstå pragmatism som helt enkelt användandet av de bäst fungerande metoderna för att nå delmål på vägen mot ett större mål. Då framstår de frihetligt socialistiska teorierna om hur förändring kan uppnås i dagens samhälle (det Robinson avser med ”på kort sikt”) som betydligt mer pragmatiska än sådana baserade på valkampanjer för socialister. Frihetliga socialister menar generellt sett att det är maktbalansen mellan klasserna, och inte sammansättningen av den politiska klassen, som avgör utfallen för stiftandet av nya lagar och policys under en kapitalistisk stat. Om vi vill vinna gynnsamma reformer, så behöver vi rubba maktbalansen genom bred folklig organisering och mobilisering, oavsett vem som är vid makten. (En ny våg av mer vänsterinriktade politiker är ofta en eftersläpande indikator: ett resultat av förändrad maktbalans, inte dess orsak.)

För att uttrycka det med Errico Malatestas ord, så ”kommer vi att motta eller vinna alla möjliga reformer med samma glöd med vilken en sliter ockuperat territorium från fiendens grepp.” Tanken att vi behöver en plats vid kapitalets bord för att kunna göra detta är ett fundamentalt misstag, och vi behöver inte gå tillbaka särskilt långt för att hitta bevis för detta.

Senast för en månad sedan avbröts de amerikanska federala myndigheternas nedstängning, och det inte av Demokraterna, kongressens progressiva falang, eller ens Bernie och Oscasio-Cortez: det var rörelsen av vilda strejker som spred sig bland federala arbetare och närliggande industrier – kanske framför allt arbetare vid flygbolag som de i Association of Flight Attendants. På ett liknande sätt stoppades Trumps första reseförbud i stor utsträckning tack vare utbredd direkt aktion som allvarligt störde flygplatser runtom landet. Och för bara några dagar sedan stoppade en lärarstrejk som omfattade hela West Virginia på bara några timmar ett lagförslag som skulle underminera delstatens offentliga utbildningssystem. Denna strejk ägde rum nästan exakt ett år efter att samma lärare och andra arbetare på skolorna organiserat en strejk som gav dem förbättrade villkor och blev gnistan som inspirerade en hel våg av lärarstrejker runtom i landet, både i delstater kontrollerade av Demokrater och Republikaner – en våg som alltjämt fortsätter.

Robinson har helt rätt att hans politiska övertygelse inte medför en skyldighet att på något sätt ursäkta för auktoritära stater under socialismens förtecken. Men om han insisterar på vad som i praktiken utgör socialdemokratiska strategier så behöver han däremot redogöra för dess brott och misslyckanden, inklusive:

¤ De ofantliga mängder av stulna resurser, miljoner av exploaterade människor långt bort, och alla fossilbränslen som bidrog till de vinster vilka utgjorde den skattebas som fick välfärdsstaten att ticka.

¤ Den historiskt villkorade, skakiga och korrupta basen för dess framgångar (världsekonomins specifika sammansättning, storleken och stridbarheten hos arbetar- såväl som andra rörelser, det underliggande hotet från Sovjetunionen, och den kapitalistiska klassens tillfälliga medgörlighet); och

¤ Dess glidning mot nyliberala åtstramningar överallt, inklusive Bernie Sanders älskade Skandinavien, vilket bäddat den politiska terrängen för extremhögern

Vad som är ännu mer besvärligt för folk som Robinson är att de därefter också behöver förklara varför det hela, denna gången, på något sätt skulle vara annorlunda. Det finns ingen anledning att tro att en socialdemokratisk strategi ens ska ge den ”förnuftiga regering” som han hoppas ska kunna ta oss igenom vår nuvarande situation, och all anledning att tro att en sådan strategi kommer att sabotera basen för positiva reformer här och nu och samtidigt ta oss ännu längre ifrån den brytning med kapitalismen som är helt nödvändig för mänskligheten.

På 1930-talet bevittnade Rudolf Rocker med egna ögon de parlamentariska socialisternas fullständiga misslyckande, inklusive sådana jättar som Tysklands SDP: I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

Men det är inte heller allt: Inte nog med att politisk socialism inte kunde uppbåda någon som helst ansträngning i riktning mot socialism, den hade inte ens den moraliska styrkan att hålla fast vid de framsteg som borgerlig demokrati och liberalism representerade, och överlämnade landet utan något som helst motstånd i händerna på fascismen, som slog hela arbetarrörelsen i bitar i ett enda slag.

Att motstå det falska löfte som ett övertagande av statsapparaten utgör är en livsviktig nödvändighet. Vi har inte råd att upprepa nittonhundratalets misstag, som lämnade en fåra av socialismen grundstött på nyliberalismens stränder och en annan fast besluten att omstöpa staten till att spela rollen som den allomfattande auktoritära kapitalisten.

Istället för ”en socialist på varje ämbete,” så är en mycket mer intressant och brådskande tanke en fackförening på varje arbetsplats (och i varje fängelse!). En hyresgästförening i varje bostadshus. Ett studentfack på varje skola. Ett lokalråd i varje arbetarklasskvarter. Det är det här som är byggstenarna som behövs för att vinna segrar idag, och grunden för ett framtida samhälle bortom kapitalismen och staten.

Det kommer alltid att finnas liberaler som gladeligen ställer upp som politiker och ämbetsmän från vilka vi kan vinna eftergifter. Men medan sådana opportunister är givna, så är en organiserad och stridbar arbetarklass långt ifrån en självklarhet. Det är upp till oss alla att förverkliga detta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.