I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom häktningen av aktivisten från Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med den häktade kamraten från Rojavakommittéerna! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

De fikar och äter bullar, sen åker de ut för att jaga och misshandla bruna människor, hemlösa, papperslösa, eller de som mår psykiskt dåligt. Där de drar fram, minskar friheten och livet skrumpnar som vissna löv på marken en senhöstdag. De är asfalt och betong, vi andra sand och gräs i sprickorna. För varje minut de ”jobbar” blir världen lite sämre, för varenda en av dem som finns ser världen lite gråare ut och snaran kring våra liv och vår frihet dras åt. De är rasister, sexister, homofober och transfober. De är arroganta, inkompetenta, självgoda, korrupta och beroende av de kickar de får när de går till angrepp. De kommer undan med nästan vadsomhelst, eftersom staten inte kan klara sig utan dem, och deras uppblåsta ego matas av mediernas inställsamma budbärarjournalistik. De får alltid komma till tals, de ljuger sig blå, och vi andra får bara på käften. De står i svarta rader som en imperiets rörliga gräns när vi demonstrerar, de står på landets gränser och avhyser behövande med våld, de begränsar vad vi kan göra och säga, och påverkar hur vi tänker. Även för vår inre syn blir det svårt att se bortom de gränser de med våld upprättar – vad döljer sig därbakom, vad skulle vi kunna göra och vara?

Men på varje plats de lämnar eller där de inte är kan vi ta tillbaka livet och färga världen med alla våra uttryck. Vi kan bryta upp asfalt och betong, slå sönder vapen, verktyg och platser för förtryck, och låta världen blomstra igen. För varje av dem som försvinner eller inte orkar gå upp och gå till jobbet på morgonen så föds en värld på nytt. För de är en Sisyphus i stormtruppmundering, som gång på gång rullar upp en sten för ett berg, bara för att se den rulla ner. Deras våld, deras närvaro, deras blotta existens står i motsats till liv, frihet, rörelse och värdighet. Frihet är en grundläggande idé som uppstår spontant och utan yttre instruktion, vilket imaginära revolutionärer skrivna av riktiga människor påminner oss om. De försöker täppa till hål på en oändlig sil. De kan bara stoppa oss tillfälligt, vi rinner som vatten vidare någon annanstans. Stenen rullar alltid ner igen. Så länge vi finns, finns motståndet. Så länge vi lever kommer vi att fortsätta håna, hata, förolämpa och motarbeta dem, och mot deras vilja bygga en bättre värld.

Därför, fortsätt kämpa, fortsätt att på kreativa sätt förolämpa, förnedra, förhindra, fördröja och förfära dessa maktens vidriga agenter. Ta upp deras tid, hjälp dem aldrig, prata aldrig med dem. Skriv ord som blir till vassa projektiler mot dem, och kasta fakta om deras vidriga framfart tillbaka i ansiktet på dem så att de ryggar tillbaka, likt de gör när svärmar av gatsten flyger mot dem och deras fordon när de angriper oss och våra demonstrationer. Sprid samma fakta till allmänheten, och odla snuthat bland familj och vänner. Vilseled dem, frita folk de tar fast, slå sönder deras utrustning när de är borta, blockera dem, visa att de aldrig är välkomna, att de är hatade, avskydda och patetiska, och framförallt fortsätt riva fängelset vi befinner oss i så fort de är någon annanstans.

För då kommer det komma en dag när de är ett minne blott, som likt en mardröm bleknar, blir till tunn och oformligt stigande rök, tills även den suddas ut i etern och inte längre finns. Vi hatar polisen idag, för att de inte ska finnas imorgon. Låt inga stater, lagar eller förmaningar förändra det.

Inlägget Minnet av förtryck dök först upp på anarkism.info.

Den frågan är inte ny. Redan för 125 år sedan menade anarkisten Errico Malatesta att mordet på Italiens kung Umberto, som då just skett, förvisso var att betrakta som en mänsklig tragedi. Men i nästa mening undrade han varför detta väckte så starka reaktioner när död och lidande togs för givet – producerades till och med – av det rådande systemet. Vem är det som orsakar våld? Vem gör våldet nödvändigt? frågade han sig.

Gaetano Bresci, anarkisten som sköt, menade å sin sida att han ”inte dödat Umberto, [utan] skjutit kungen […] dödat en princip”. Båda männen hade rätt. Det tragiska i att människoliv spills till trots, handlade historien den gången, liksom i fallet med Thompson, inte om en människas död, utan om vem han var och vad dådet representerade. Samma vecka som Thompson sköts, dödades också 17-årige Yeremi Colino i ett fruktansvärt rasistiskt angrepp i New York City, bara för att han inte kunde prata engelska. Hans namn och berättelse, till skillnad från Thompsons, försvann som en notis, och förpassades till att utgöra bakgrundsbrus i en av världens rikaste städer.

För den politiska och ekonomiska eliten var Brian Thompson en framgångsrik ledare, en VD för ett försäkringsbolag som gjort miljardvinster. De medier som ägs av samma elit basunerade också ut sin förfäran över det ohyggliga etikettsbrott som dådet utgjorde, att någon helt enkelt hade mage att ta livet av en sådan framgångsrik person – för att inte tala om alla hånfulla reaktioner och memes som följde de närmaste veckorna och månaderna efter händelsen.

Men för många vanliga människor i USA och i resten av världen representerade Thompson istället ett ohyggligt och långt mer omfattande våld, med enda skillnaden att hans föredragna vapen inte var en pistol, utan kalkylblad i Excel, fördelaktiga avtal, och AI-verktyg med mindre samvetskval än en modell T-800 Terminator. Om Thompson förkroppsligade sjukförsäkringssystemets specifika brutalitet, så är detta egentligen bara en liten del av ett ännu bredare strukturellt våld mot fattiga, mot de som faller utanför den vita patriarkala cis-normen, och mot alla som i bred bemärkelse ingår i arbetarklassen. Ett våld som pågår dag ut och dag in, i generation efter generation, och som just nu dessutom intensifieras.

Vi ser nu också hur det amerikanska systemet, med Trump och Musk vid rodret, förändras på ett sätt som för många framstod som närmast omöjligt, där de slaktar institutioner för att underlätta ett mer despotiskt styrelseskick. Medan demokraterna och otaliga socialdemokratiska regeringar runtom i världen mest sitter och beklagar sig när de har makten, samt genomför åtstramningspolitik kombinerad med repression och påstår att inget annat är möjligt, tycks de här extremhögerkrafterna kunna rita om kartan efter eget behag. Alla dessa olika Mad Max-äventyr kräver att vi gör mer än att bara förfasas eller fördömer, vi behöver också försöka dra slutsatser från dem.

***

Den första är att det inte finns någon människa bakom det mänskliga ansiktet. Staten och kapitalet är maskiner som varken sover eller vilar i sin jakt på ständig tillväxt. De känner ingen ånger, de går inte att resonera med, de har ingen empati, och exploateringen liksom repressionen slutar inte förrän vi är döda. Maskerna de bar var just bara det – ett annat sätt att låtsas i en annan tid, där makten faktiskt kände sig hotad. För människor utanför globala nord är det här självklart. Nu är det vi som tidigare var privilegierade som vaknar upp till en verklighet av folkmord, lögner, plundring och ett våld mot och förakt för mänskligt liv och natur som inte ber om ursäkt för sig.

De högerextrema krafter som dominerar politiken på många ställen gifter detta tvångsmässiga plundringsbegär med en hatisk och förljugen ideologi som utser syndabockar för att sedan njutningsfullt utsätta dem för våld och förnedring – de må vara queer- eller transpersoner, svarta, palestinier eller någon annan. Den internationella ”rättens” institutioner, som en gång klistrats ihop med tejp likt ett slöjdprojekt från mellanstadiet, står som en tom kuliss medan grova brott mot mänskligheten försvaras av överbetalda politiker mellan möten där de rear ut skolor och vårdcentraler till sina polare och intervjuer där de skyller allt på invandrare. Så vem fan är det ens vi ska göra oss till för, och i vilket syfte?

Den inte speciellt välbevarade hemligheten är såklart att de till synes håglösa liberala och socialdemokratiska partierna egentligen har samma intressen som resten av kapitalet och den statliga byråkratin, och hellre förlorar än gör ändringar som går dessa intressen emot. Detsamma gäller alla fascister i kostym, som inte bara ”missat” en historielektion om Auschwitz utan drivs av en ideologi där själva poängen är att begå både systematiskt och individualiserat våld mot vissa.

Den som vill vara effektiv i kampen mot dessa fenomen, måste sluta förvånas över de till synes apatiska centristerna, sluta kalla den höger som är fascisternas medlöpare för naiva, och sluta försöka skicka fascister på historielektion. De vet vad de gör och behöver inte bekämpas på ”idéernas marknadsplats” utan i verkligheten, på gator, torg, på arbetsplatser och i bostadsområden. Med klassbaserade folkrörelser som erbjuder materiella vinningar såväl som en vision om framtiden, och i den mån det behövs, genom att stänga ner dem och förhindra dem från att skada oss.

Precis som en bred och dynamisk rörelse behöver bejaka en mångfald av taktiker, behöver den också räkna med att ökad ojämlikhet och repression kommer att leda till en mångfald av reaktioner. Istället för att räddhågset försöka positionera oss i relation till sådana reaktioner – må det vara kravaller, mord på kapitalister, eller något annat – behöver vi dra strategiska och taktiska slutsatser från dem. När någon skjutit sönder illusionen av samförstånd, är det politiskt irrelevant att moralisera. Vi behöver istället fylla tomrummet som sprickorna skapar med våra visioner och vår organisering. Först då kan vi ta itu med händelser som mordet på Brian Thompson på rätt premisser.

De premisserna består i att mordet i positiv bemärkelse visar oss att de snäva och fantasilösa ramar som vanligtvis påförs inte bara praktiken utan också diskussionen och visionerna om vad som är möjligt är just en illusion. Det är enkelt att döda de rika. I den kapitalistiska klassens makt är vår egen medverkan en central del, och vi kan bryta såväl illusionen som reproduktionen genom att handla annorlunda. I negativ bemärkelse behöver vi konstatera att det trots denna insikt inte är fråga om att vi bara behöver genomföra sådana attentat tills det är slut på miljardärer och folkrättsförbrytare, hur lockande det än må låta.

Aktioner av den typen liksom de olika högerextrema regimernas framfart runtom i världen kan förvisso inspirera och visa att kungen är såväl naken som beväpnad, men de kan aldrig själva bygga den rörelse och den organisering som behövs för att på riktigt utmana och omkullkasta systemet. Den rollen behöver organisering och rörelse underifrån fylla. Enskilda attentat saknar också något som är helt centralt för en frihetsrörelse: Att liv, våra liv och vår frihet, är värdefulla saker. Vi behöver inte fler döda martyrer eller fler folk i fängelse om det går att undvika. Vi behöver ta hand om varandra. Det handlar om att bygga strukturer av socialt omhändertagande, som kan bli strukturer av social omvandling.

***

Den andra iakttagelsen är att vi måste förstå hur djupt den här mytologiserade berättelsen om vad som är möjligt går. I den brytningstid i vilken vi har befunnit oss har några få frågor dominerat mer än andra. Den ekonomiska diskussionen har kretsat kring brytningen med vad som grovt kan kallas keynesiansk politik, där en aktiv stat gör stora offentliga investeringar för att motverka kriser, och hur detta ersatts av nyliberala utförsäljningar och åtstramningar. Utöver det har frågan om migration och invandring i synnerhet och kulturkrig i allmänhet blivit helt centrala för hur de nya maktblocken formar sig.

Men diskussionen om vad som ryms i finanspolitiska ramverk är äldre än vad en kan tro, och pågick redan när den keynesianska politiken först började etableras innan andra världskriget. I ett tal från 1942 diskuterade exempelvis John Maynard Keynes frågor om samhällelig finansiering, och beklagade sig över de som menade att vi inte hade råd att bygga universitet, teatrar, konserthallar och liknande. Vi är både rikare och har tillgång till mer sofistikerad teknologi än våra föregångare, menade han, så vad är det för avancerat skitsnack som hela tiden säger oss att vi inte har råd? Keynes tog den vanligt förekommande devisen om att vi bara kan göra det som vi ekonomiskt har råd med, och vände på den: Allt vi kan göra har vi råd med.

Vi kan skapa vilka byggnader vi vill, och fylla dem med innehåll som tillfredsställer våra behov, istället för att slita med produktion av ändlösa mängder av meningslösa produkter vars syfte är att skapa vinster. Vi kan utbilda vårdpersonal i en sådan mängd att alla får de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv, och skapa platser där människor fritt kan inhämta kunskap tillsammans med andra. Vi kan välja nedväxt och fritid istället för att jaga timmar och minuter för vinstlogikens skull. Allt det här är möjligt, det är val vi kan göra, som kan och måste avmystifieras från snacket om vinster, skatter, budgetar i balans, tillväxt, inflation, invandring och annat.

Just invandringsfrågan är här bara ett av många exempel, vars brytpunkt var den så kallade flyktingkrisen 2015. Ekonomer och tyckare spådde att Sverige skulle drabbas negativt, och frågor om invandringens kostnader dryftades. Från en ändå tapper ”Refugees Welcome”-rörelse gick vi sedan på bara några år till en situation där även folk från rödgröna partier resonerade om hur många invandrare det var rimligt att ta emot. Nu i efterhand har det närmast etablerats som en sanning att det blev lite för mycket den där gången, trots att forskning visar att varken brottsstatistik eller ekonomi påverkades negativt. Faktum är att Sverige inte ens var i närheten av någon slags gräns för hur många människor som kunde tas emot på ett vettigt sätt om vi frigör oss från samtidens ekonomiska ideologier.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att enda anledningen att ens ge sig in i en diskussion om kostnader är för att visa att rasisterna har fel till och med på sina egna premisser, och att det både före, under, och efter den så kallade krisen egentligen handlade om rasism och inget annat. Huruvida det var rasism förklädd till ekonomisk oro eller ett accepterande av falska premisser om vad som är möjligt att göra, spelar mindre roll, eftersom utfallet i praktiken blev detsamma. Men människor ska aldrig värderas utifrån någon tänkt kostnad eller avkrävas något speciellt levnadssätt för att få leva där de vill, som de vill, och ha tillgång till de resurser de behöver.

Rika kapitalister beter sig idag som om deras tillgångar och vinster är något av naturen givet. Som om det vore sidledsregn och blåst i Göteborg en vårdag i april när man bara vill hitta ett schysst ställe på andra lång där man kan ta en öl, och där arbetarna inte fuckas av arbetsköparen. När de får höra om ens den blygsammaste förändringen så reagerar de därför som om det vore ett personangrepp. Världens miljardärer har blivit mer än dubbelt så rika bara de senaste tio åren, och den rikaste procenten äger hälften av världens kvantifierbara resurser, det vill säga så kallat kapital. Det här är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi måste bli av med de rika, och första steget är att bli av med lögnerna om vad som är möjligt att göra.

***

Medan den rådande högervridningen fått en del av den så kallade vänstern att anamma åtstramningslinjen med repression och ett rasistiskt anslag, så kastar en annan falang nostalgiska blickar på socialdemokratins storhetstid och uttrycker en vilja att backa tillbaka in i framtiden, på något sätt utan att nämnvärt bryta mot spelets uppställda och sönderriggade regler. De flesta diskussioner stöps också idag i en förlamande vilja att vara till lags och klä allting i någon slags patriotism.

De som från vänster kritiserat detta, brukar peka på att socialdemokratins storhetstid sammanfaller med en väldigt specifik historisk tidpunkt, och att den även i sina bästa stunder var beroende av en global uppdelning i exploaterad periferi och exploaterande centrum. Den tiden är över, samtidigt som många av de institutioner och styrmekanismer som hela systemet byggde på monterats ner. Socialdemokratin är därmed omöjlig. Den här kritiken är i sin analys av hur det hela fungerade sann, men den är i sin helhet också en del av en myt.

Det finns alla möjliga sorters myter. De allra största är de som lovar räddning eller proklamerar världens eller historiens slut. De är millenaristiska, religiösa såväl som sekulära. De pratar om kapitalismens olika stadier, historiens obevekliga gång igenom dem, eller dess nära förestående undergång. De har också det gemensamt att de alla haft fel hittills, och att de i viss mån är projiceringar av mänsklig önskan snarare än bara en saklig analys av omständigheter. Att de eliminerar osäkerhet och slump är inte bara faktiskt fel, utan riskerar också att kväva motstånd.

I varje kris kommer dessa tankar upp till ytan igen, i ny eller gammal skepnad, och det har de gjort även denna gång. Absolut, läget är skit, och världens slut känns närmare än på länge, men det finns inte någon förutbestämd väg som utvecklingen nödvändigtvis kommer följa. Att krisen är på liv och död, behöver inte heller betyda att utfallet inte blir någonting mitt emellan. Pendeln kan svänga, system kan snabbt eller sakta förändras åt ett annat håll. Något som påminner om socialdemokrati, oklart hur fritt från beroenden av exploatering av någon slags utsida eller från att dra gränser mellan olika områden och människokroppar, är trots allt varken omöjligt eller otänkbart.

Poängen är att det främsta problemet med socialdemokrati inte är att den är omöjlig, utan att den är icke önskvärd. Socialdemokratins drivkraft förutsätter alltjämt cancerns logik – tillväxt för tillväxtens skull. Och den är ett auktoritärt projekt som tyglar snarare än frigör i verklig mening. Den är en punkt på en linje mellan kapitalism och kapitalism, ett ekorrhjul drivet av Göran Persson-typer, inte en delsträcka på väg ut ur systemet. Den är också ineffektiv, passiviserande, kroniskt koopterande, och omöjlig att göra till vår egen i vår vardag, till skillnad från självorganisering och direkt aktion. Det är på dessa grunder den bör angripas och förkastas, så att vi vaccineras mot det falska hoppet som ett nytt Syriza eller en ny Corbyn lockar med, och förstå att även i det fallet så är den plats där vi är mest effektiva om vi vill nå våra drömmar alltjämt utanför och mot det parlamentariska systemet.

I en tid av repression och snabba negativa förändringar kan det vara lätt att bli uppgiven eller börja famla efter halvmesyrer som en slags livlina. Som rebellen och revolutionären Karis Nemik säger i fantastiska serien Andor, så överträffar repressionens takt vår förmåga att förstå den. Men då kan det hjälpa att gå tillbaka till grunderna. Nu, mer än på länge, är det inte tid att göra undergivna läten och vänta på att smulor ska falla ner till oss från ovan. Vi kan drömma om vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill. Allt vi kan göra, har vi råd med. Och gör vi det tillsammans, så kan vi bli riktigt starka. Framtiden må ha blivit inställd, men den fanns ändå aldrig på kompromissernas och det falska samförståndets väg. Den finns i det motstånd vars tid nu har kommit.

Inlägget Det är lätt att döda de rika dök först upp på anarkism.info.

Som upproriska tonåringar stängde kompisarna för många år sedan ner det lokala köpcentret på en ekonomisk högtidsdag genom bombhot. Den ekonomiska förlusten för företagen i köpcentret blev betydande. Kompisarnas glädje över att ha stoppat det kapitalistiska dödsmaskineriet, om bara för en dag, visste inga gränser. 

Flera år senare har jag för vana att regelbundet göra små uppror i vardagen. Det kan handla om alltifrån att lönearbeta strategiskt långsamt, planka, befria enskilda ickemänskliga djur, göra gatukonst, stjäla, till att inte rösta. Vissa kan säkert tycka att detta är banala och obetydliga sätt att påverka, uttrycka sig på (typ, ”vad gör det för skillnad i långa loppet?”). Men att kanalisera och manifestera min anarkism i insurrektionella ögonblick i vardagen är sätt för mig att orka leva i skitsamhället. 

Jag definierar mig i grunden som anarkist utan adjektiv. Det innebär bland annat att för mig är det exempelvis viktigt med både facklig organisering och sabotage. För mig finns ingen motsättning mellan att bygga upp och bryta ner, mellan att tänka långsiktigt och leva för stunden. Om någon ändå skulle tvinga mig att konkretisera (vilket skulle vara högst o-anarkistiskt), skulle jag nog placera mig en bra bit ut på det svarta/gröna fältet av anarkismen. Jag dras automatiskt ofta till och peppas av sammanhang med vängrupper, direkt aktion och konfrontation. 

Det finns flera sätt att göra motstånd. Jag tycker därför det är viktigt att organisera för att bygga upp och vidmakthålla anarkistiska alternativ till skitsamhället. Likväl består en stor del av min anarkism av att förstöra det som förstör mig. Att vägra samarbeta. Sådant som arbete, skola, konsumtion, utnyttjandet av andra arter, är otroligt tärande att leva med och delvis tvingas delta i. Hur hanterar en person som hatar nationalstaten och dess normer att dagligen leva i och förknippas med det system som man vill förstöra? Jag tror inte en världsvid revolution som mynnar ut i ett utopiskt världssamhälle är rimlig. Jag tror däremot på möjligheten att skapa egna alternativ till skitsamhället, etablerandet av upproriska öar, som naglar i ögat på nationalstaten. I dessa tillfälliga autonoma zoner kan den upproriske finna mening, om än bara för en kort stund. Det finns för mig något befriande i den anarko-nihilistiska perspektivet att allt inte måste bli bättre sen. Det ger mig större frihet att vara kreativ och agera idag, i vardagen. 

I sammanhanget blir det viktigt för mig att motarbeta, sakta ner och förstöra systemet i vardagen. Jag väntar inte på revolutioner, jag skapar dessa i ögonblicket. Likt en ensamagerande vardagsterrorist saktar jag ner, och strör grus i maskineriet. Jag är min egen vängrupp. Koncentrerad direkt aktion. Utan att behöva koppla mina handlingar till något större, utan krav på långsiktighet, eller att behöva ta ansvar offentligt, sover jag bättre på natten, har mer ork att fortsätta organisera på andra sätt, och får distans till att tvingas leva i skitsamhället. 

Ta vara på varje tillfälle att förstöra skitsamhället! 

Inlägget UPPROR I VARDAGEN dök först upp på anarkism.info.

Vi står i solidaritet med kamrater i Prosfygika, Aten, i så kallade Grekland, som den senaste tiden har attackerats av staten.

Prosfygika är squats där folk i 14 år genom självorganisering bland annat tillhandahåller sjukvård, bibliotek och utbildning för den som behöver.

Sedan i början av juni har snuten trappat upp repressionen och attackerat Prosfygika. Allt som kamrater tillsammans har byggt upp under flera år är nu i fara.

Kamrater i Prosfygika har bett om internationell support. Vi står såklart i solidaritet med Prosfygika. Genom direkt aktion och självorganisering behöver vi som radikal rörelse bygga upp våra egna strukturer och försvara dessa när så behövs.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

————————-

We stand in solidarity with comrades in Prosfygika, Athens, in so-called Greece, which has recently been attacked by the state.

Prosfygika are squats where people for 14 years, through self-organization, provide among other things, healthcare, libraries and education for those who need it.

Since the beginning of June, the cops has stepped up the repression and attacked Prosfygika. Everything that comrades have built up together over several years is now in danger.

Comrades in Prosfygika have called for international support. Of course, we stand in solidarity with Prosfygika. Through direct action and self-organization, we as a radical movement need to build up our own structures and defend them when necessary.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

——————————-

Läs mer/Read more:
->  https://sykaprosquat.noblogs.org/english/collective-memory/

-> https://en.squat.net/2024/06/28/athens-call-for-internationalist-solidarity-for-the-community-of-squatted-prosfygika/

Inlägget HANDS OFF PROSFYGIKA! dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

Inlägget 6 juni 2023 dök först upp på anarkism.info.

Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Begreppet ”sörj inte, organisera” myntades av Joe Hill strax innan han mördades av den amerikanska staten. Jag känner mig kluven inför det. Joe Hills död var ett hårt slag för den frihetliga fackliga rörelsen och frihetlig socialism överlag. Det fanns all anledning att sörja. Sorg är en viktig känsla, ett slags bearbetande av förluster. Att hoppa över det bearbetandet låter typiskt för någon på hastig färd mot utbränning. Därför tycker jag att ”sörj för all del, men organisera också” kanske är en vettigare, om än mindre slagkraftig, slogan.

Men när det kommer till valet vi just genomlidit, är sorg verkligen rätt ord att beskriva de olika känslorna som kan bubbla upp? Sorg antyder en förlust av något kärt eller viktigt, men vad har vi egentligen förlorat av värde? Ingenting. Att vara upprörd, arg, nedstämd eller orolig för att vi kan få fascister i en extremhögerregering är förstås helt rimligt, även om det inte heller är helt säkert hur det blir än. Ett enda mandat skiljer, fler röster ska in, och kanske går det att köpa liberalerna igen? Det lär bli en del partipolitiskt rävspel innan något är klart.

Och vad är alternativet? Fyra år till av sossig nyliberal rasism med vänligt ansikte? Fyra år till där allt bara stadigt blir sämre? Jag ser inget sätt på vilket det i sig till slut skulle leda till något positivt. Nej, det finns inget att sörja. Nog för att det som hänt är förjävligt, men som det parlamentariska läget såg ut innan så var vi fast i ett träsk, sakta sjunkande, och nu kastas vi in i ett reaktionärt men osäkert och bräckligt kaos. Det ger, trots allt, lite möjligheter till motstånd, rörelse, och förändring.

Visst behöver vi samla nya krafter, och organisera för att förhindra, försvåra och fördyra politik som kommer vara både rasistisk och miljöfientlig, såväl som med en skarpare udd riktad mot arbetarklassen. Aktierna för privata skol- och välfärdskoncerner rusar i höjden, och SD-profiler mysheilar på valvakor. Men andra dörrar öppnas. På stor skala blir det svårare för sossarna att lamslå de bitar av en tynande folkrörelse som de fortfarande har klorna i. LO-fack, Hyresgästföreningen, och liknande sammanhang fungerar inte som kamporganisationer när sossar har makten. Jag tror i och för sig att de i grunden är helt bortom räddning som organisationer i det långa loppet ändå, och vi kan knappast förvänta oss underverk, men det finns möjligheter att bygga bredare motstånd mot extremhögerns politik när sosse-bromsklossen inte har makten. Inte för att sossar själva någonsin går i opposition – de blir bra tillfälligt förlägna makthavare – men deras passiviserande närvaro kan bli mindre påtaglig.

Kanske blir det också en väckarklocka för de som alltför lätt låter sig tröstas av en röst på V eller MP, och passiviseras snarare än aktiveras när dessa partier får några fler procent och hamnar nära makten. Kanske inser fler att det är upp till oss på gator och torg att skapa förändring. Och det är förstås ingen garanti för någonting, den utomparlamentariska rörelsen är inte i ett fantastiskt läge. Det är gott om interna kriser och en minst sagt lågintensiv aktivitet i övrigt. Men det finns undantag som exempelvis det fina initiativet Take Concrete Action. Det är sådana aktioner och sånt nätverksbyggande vi behöver överallt i samhället.

Direkt aktion är förstås ingen magisk lösning, och tar också tid. Det är en sak att direkt agera i en konkret fråga som plötsligt uppstår, men en annan att bygga upp en generell kapacitet för socialt omhändertagande och kamper på större skala. Faktum är att det krävs mer tålamod för att bygga upp sådana alternativa strukturer, och stor integritet att inte falla för frestelsen att ta genvägar som något nytt roligt partipolitiskt initiativ eller någon välgörenhetsorganisation utlovar. Det är lätt att luras in där medieljuset, pengarna och löftena om makt befinner sig.

Det finns inte heller något som säger att det automatiskt blir bättre organisering när situationen i samhället blir sämre. Istället finns det gott om exempel på att det kan gå åt båda hållen. När folk får det sämre är de såklart mottagliga för nya idéer och taktiker, samt har mindre att förlora och allt större anledning att försöka förändra. Men samtidigt kan rörelser må bra av att kunna bygga upp sin kapacitet och verka i relativ frid, jämfört med om de med näbbar och klor behöver slåss för sin existens samtidigt som de försöker förändra samhället.

Vad vi har att förvänta oss är en skarpare variant av det som redan pågått länge. Grövre repression mot sociala rörelser och aktivism, hand i hand med utplundring av de gemensamma resurser som fortfarande finns kvar. En av de saker som hände efter att Trump tog makten i USA exempelvis, var att olika repressiva myndigheter fick luft under vingarna och själva började agera aggressivare. Folk som tidigare inte bedömdes som rimliga måltavlor började kidnappas av ICE för att deporteras – ofta trots att de bott i landet i många år och haft familj, jobb, och permanent uppehållstillstånd. Då var det ofta starka lokala protester och initiativ som gjorde att de kunde komma tillbaka till sina familjer.

Mer sånt är att förvänta i Sverige också. Vi kanske får nya inre gränskontroller, och snutar både vid gränsen och överallt i landet som blir mer öppna med rasism och sexism, och tänjer ytterligare på gränserna när det gäller vad de kan komma undan med. Mot detta behöver motståndet vara smart, för att å ena sidan stå emot och skydda varandra så bra som möjligt, men å andra sidan inte ta onödiga smällar när vålds- och maktkåta snutar letar efter anledningar att trycka dit nån. Vi behöver inte främst fler martyrer, utan fler aktiva deltagare i våra olika rörelser och organisationer.

Men det allra viktigaste är att vi nu försöker kickstarta en rörelse vars syfte inte är att återställa sakerna till hur de var innan valet, utan att röra sig framåt och bygga motmakt så brett och utomparlamentariskt som det går. En rörelse som formulerar sina visioner om ett annat samhälle helt utanför ramarna för vad partierna, staten och kapitalet anser vara möjligt. När organisering går ut på att vinna val, så går valfunktionärerna hem efteråt oavsett utgång, utan att ha skapat någon som helst infrastruktur för fortsatt kamp. På så sätt kan även en seger vara en förlust när det gäller potential för effektiv och radikal förändring.

Men för de som försöker bygga organisationer, nätverk och rörelser som direkt förändrar samhället, så kan potentialen för samhällsförändring öka trots förlust för förment ”progressiva” partier i riksdagsval. Miljöpartiet och vänstern är på dekis, samtidigt som vi haft Sveriges första miljömassaktion på Gotland i sommar, och en växande om än spretig miljörörelse överlag. Missnöje med årtionden av nyliberala reformer pyr under ytan, men har inte riktigt någonstans att ta vägen. Take Concrete Action uppnådde sin målsättning att tillfälligt stänga ner produktionen för Cementa, och det ska nu bli spännande att se hur initiativet utvecklas utifrån den koalition av grupper som deltog. Poängen är att de inte förlorat något val, och det behöver inte vi andra heller tro att vi har gjort.

Dessutom är det som händer inte heller en unik svensk trend, utan ett globalt fenomen där olika länder kommit olika långt. I vissa har extremhögerpartier redan makten, i andra har de återigen tappat den, och i några har de klantat bort möjligheten innan den ens kommit. Så naturligtvis måste vi formulera problem och lösningar i vårt eget unika sammanhang, men vi får inte heller överdriva den grad till vilken unika svenska förhållanden bäddat för det som händer. Kapitalismen är global, stater och gränser finns nästan överallt, och det speglas i politiken på olika platser i världen. Därför behöver vår organisering och solidaritet också sträcka sig bortom alla gränser.

Så den här gången tycker jag att vi trots allt ger Joe Hill rätt, och hoppar över sörjandet. Det som har hänt är allvarligt men varken fullständigt katastrofalt eller oväntat, och det enda alternativet var inte precis någon ljuspunkt. Det finns mycket att göra, det är helt okej att vara nedstämd, arg eller besviken, och det blir inte lätt, men med tålmodigt och målmedvetet arbete kan vi komma ur det här stärkta, göra stor nytta, och faktiskt börja bygga en gräsrotsrörelse som på riktigt gör våra liv bättre och pekar mot ett helt annat samhälle. Inget av det här kan något av partierna göra ändå, hur hårt vi än röstar på dem, så varför ska vi ta på oss deras vinster och förluster när vi kan skriva vår egen berättelse istället?

Inlägget Sorg och organisering dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

Artikeln publicerades ursprungligen på tidningen Arbetarens hemsida valåret 2018 och finns nu också på engleska på Libcom samt på znetwork.

Det är valår. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död” (se tidskriften Tvärdrag, augusti 2008). Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gjorde genom 2019 års antistrejklag. Åtminstone skulle sådana lagförslag snabbt mötas av storstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till strejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx populariserade en så kallad ”materialistisk historiesyn”. Det innebär att samhällets struktur betraktas på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Den materialistiska historiesynen förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa självständighet. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

En materialistisk historiesyn blev tidigt allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två uteblev.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: ”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar rörelsesocialism. Se hans bidrag i den offentliga utredningen Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112). Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt. Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara. Nyliberalismen har privatiserat begreppet.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar. Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i ca 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det riskerar utmynna i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop.

Det handlar inte bara om att bedriva upplysningsarbete utan kanske främst om att bygga en facklig gemenskap som konkurrerar ut de nationella gemenskaper som bruna krafter lockar med.

På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken. SD knyts allt närmare Svenskt Näringsliv.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I protesterna mot 2019 års antistrejklag uppstod nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Därefter har liknande initiativ tagits till försvar av LAS. Dessa nätverk och initiativ kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Inom kort är årets valcirkus över. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på arbetsplatserna året runt.

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC

Inlägget Att rösta eller inte rösta? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Det är <i>inte</i> frågan</span> dök först upp på anarkism.info.

“It is organized violence on top which creates individual violence at the bottom. It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act.”

Den 6 juli mördades Ing-Marie Wieselgren i Visby och misstänkt för mordet är en man med starka kopplingar till NMR. I Köpenhamn dödas tre och tio skadades den 3 juli. Den 25 juni dödades två och 21 personer skadades i Oslo. 

Enligt tankesmedjan Center for Strategic & International Studies begicks 21,8% av terrordåden i Europa mellan 2009 och 2020 av högerextrema. Till det kan läggas nästan 70% islamistisk terror som delar högerextremismens patriarkala, chauvinistiska och reaktionära maktanspråk. 

Oavsett hur en räknar är den här typen av vansinnesdåd ett problem kopplat till högerextremism. Nazism, fascism, och i mindre utsträckning nationalism, är ideologier som som inte syftar till att skapa ett så gott liv som möjligt för alla. Det är ideologier som vill skapa fördelar för en grupp människor på bekostnad av andra. Livet ses som en kamp mellan olika grupper där den ena gruppens välgång automatiskt innebär en förlust för alla andra grupper. 

Auktoritära ideologier utesluter fredlig samverkan mellan olika grupper av människor och den enda acceptabla relationen mellan olika grupper är dominans. I den högerextrema tankevärlden blir våld blir därför den naturliga konsekvensen av att olika grupper befinner sig på samma plats i tillvaron. I auktoritära och totalitära ideologier finns det inte en plats för gemenskap eller solidaritet utan bara för maktkamp mellan konkurrenter. Det för med sig att fascistiska och nazistiska organisationer är toppstyrda och endast kan styras av en stark ledare som förmår hålla tillbaka de andras maktanspråk. 

När nationalistiska och fascistiska politiker för fram idéer som SD:s Gunilla Schmidts ”Kan ingen ställa sig på [Öresunds]bron med en kulspruta?” eller konspirationsteorier som “The Great Replacement” skapar det en miljö där personer som har närmare till att faktiskt ta till våld ser detta som accepterat eller rent utav nödvändigt. 

De högerextrema ideologierna i sig leder till våld. När deras våldsdåd skylls på psykisk ohälsa pekas istället den gruppen ut som orsak till problemet. De blir ett alibi och en bortförklaring där korten blandas bort för att slippa se att nazism, fascism, islamism och högerextremism som är en orsak och en katalysator för ett större och djupare problem i samhället. 

En annan variant av denna strategi är när makthavare och tyckare skyller problemet på “våldsbejakande extremism”. En falsk dikotomi målas upp mellan extremister som står för våld och alla andra, som då står för motsatsen av våld. 

Istället för att itu med orsakerna till att människor söker sig till Nazistiska och Fascistiska grupper klumpas olika grupper med olika motiv och olika sätt att arbeta samman i halmgubbe-konstruktionen “våldsbejakande extremism”. 

Vänster-aktörer stod för 2% av terrorismen i Europa 2009-2020 och i det återfinns säkert agerande så som fritagande av djur, inbrott på vapenfabriker men såklart rymmer siffran även våldsamma händelser som syftar till att skapa politisk terror. Det finns dock en avsevärd skillnad i omfattningen och att det planlösa mördandet riktat mot allmänheten knappt, om alls förekommer inom vänstern. Våldsdåd mot människor på gatan gynnar inte anarkismens politiska agenda och är oförenligt med anarkismen som ideologi. Medan det finns gott om exempel som när den högerextrema konstnären Dan Park hyllade terroristen Anders Behring Breivik och fick stöd av Lars Vilks. Att skylla högerextrem terrorism på “våldsbejakande extremism” är att säga att dessa skillnader inte finns och att lokalisera problemet i när folk avviker från normerna för politiskt agerande och blir radikaliserade. Det politiska samtalets möjligheter kringskärs och demokratin urholkas.

Strategier för att flytta fokus från det problem Fascism och Nazism utgör är populära bland makthavare och tykonomer eftersom de flyttar fokus från att våld präglar vårt samhälle och är en del av den rådande ordningen. Våld och hot om våld utövas gentemot fackföreningsaktiva och mot politiska grupper eller stater som inte fogar sig i den hegemoniska internationella ordningen. Europas gränser och EUs regionala ekonomiska suveränitet upprätthålls med våld mot flyktingar. I Ukraina pågår proxykriget mellan de Ryska plutokraternas invasionsarmé, där Ukrainarnas försvarsvilja utnyttjas för att gynna stormakternas intressen (USA, Storbritannien och EU är knappast missnöjda med att den Ryska krigsmakten utarmas i Ukraina, vilket säkert bidrar till den politiska viljan att skicka vapen till landet). Politiker och ekonomiska makthavare kan inte göra någonting åt kapitalismens våld eftersom de själva är en del av problemet. 

Många av skjutningarna i USA har bland annat förklarats med att gärningsmännen (vita män) upplever att de fråntagits privilegier de har rätt till. Kontroll över personer med andra kön, ekonomisk framgång och att stå oemotsagda i privata och offentliga samtalet. Förlusten av privilegier skylls på marginaliserade grupper som tagit mer plats i samhället och som också ofta blir de som ofta hamnar i skottlinjen, när hämnd för de inbillade oförrätterna ska utkrävas. Men en del i förklaringen finns också i minskande reallöner, en sjunkande levnadsstandard, arbetsskador som leder till opiat-missbruk. Den här utvecklingen är en direkt följd av kapitalismens utveckling och ständiga jakt på större vinster, billigare arbetskraft och nya marknader.

När nya marknader saknas så nya skapas med ekonomisk och militär krigföring. Afghanistan, Irak, Venezuela, Bolivia, Ukraina. 

Våldet är inte en bugg i systemet utan en förutsättning för att det ska kunna fortsätta. Det organiserade våldet i toppen legitimerar och motiverar atomiserade, bittra män som upplever sig berövade privilegier, att ta hämnd på sina inbillade fiender. När makthavare och tyckonomer kommer med bortförklaringar för att skydda systemet som låter dem åtnjuta makt och privilegierade liv, istället för att hjälpa till att ta tag i rötterna till problemet, så skändar de offrens minne.

Inlägget Ingen går säker från fascism dök först upp på anarkism.info.

”NATO-medlemskap [innebär] antagligen också kompromisser som allvarligt skadar både kärnvapenmotstånd och ansträngningarna för att vara någon slags fristad eller röst för dissidenter som tvingats fly från förtryck i NATO-länder med omnejd – som exempelvis kurdiska frihetskämpar som terrorstämplas av Turkiet när de gör motstånd mot grovt systematiskt förtryck. Nu gör Sverige gemensam sak med den isis-kramande smådiktatorn Erdogan och kärnvapenutrustade stormakter istället för de rörelser som kämpar för frihet och rättvisa i regionen.”

Det behövdes inte mycket fantasi för att förutspå detta, men nu har det alltså snabbt blivit verklighet, när Sverige förhandlat fram ett avtal med Turkiet för att få släppas in i krigsalliansen NATO.

Att sossarna och i förlängningen Sverige nu slänger kurder åt vargarna och istället närmar sig Erdogans fascistoida regim är såklart en oerhörd skam. Så sent som 2019 sade utrikesministern Ann Linde bland annat att ”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh”. Vidare sade hon att Sverige ”fördömer det turkiska folkrättstridiga angreppet i nordöstra Syrien” och talade om behovet av ett vapenembargo.

Sedan dess har ingenting nämnvärt ändrats i hur administrationen i norra Syrien respektive Turkiet agerar. Från detta är det lätt att dra slutsatsen att sossarna och Sverige nu svängt 180 grader i frågan. Men så funkar förstås inte politik. Politikernas främsta roll är att ljuga för oss för att behålla sin makt, och det finns inget som inte kan kohandlas bort om ett tillräckligt bra erbjudande kommer. Naturligtvis var det bättre när sossarna påstod att de stod bakom kurderna, men det som händer nu är lättare att förstå om vi inser att det ”stödet” alltid var ytligt och villkorat, aldrig djupgående eller konsekvent.

Samtidigt med de fina utspelen så förföljdes nämligen kurder redan av SÄPO, och kurdiska hbtq-personer liksom politiskt aktiva utvisades till Turkiet där de riskerade både tortyr och fängelse. Socialdemokraterna försöker påstå att de i avtalet med Turkiet sålt in redan planerad lagstiftning som eftergifter, och att vi därför inte har något att oroa oss för. Men för det första var situationen inte speciellt bra redan innan avtalet, och för det andra är det uppenbart att Erdogan och Turkiet sitter på ett trumfkort med sitt veto, nu när sossarna älskar NATO över allt annat.

Situationen med avtalet på plats blir naturligtvis allvarligare, hur vi än vrider och vänder på det, och Erdogan vill inte minst visa sig stark på hemmaplan för att dra fokus från landets usla ekonomi. Dessutom har Turkiet snarast trappat upp förtrycket mot oppositionella jämfört med tiden då sossarna kritiserade dem. Massvis med lärare, journalister, politiker, hbtq-personer och aktivister sitter i fängelse, och ironiskt nog är sossarnas socialdemokratiska systerparti HDP en hårsmån från att förbjudas efter åratal av repression.

Det cirkulerar nu listor med allt fler namn på personer som Turkiet kräver ska utvisas från Sverige, och häromdagen ville den turkiske ambassadören att manifestationer till förmån för kurdiska organisationer som PKK och PYD skulle förbjudas, då de alla påstås vara terrorister. Kurder i Sverige med minsta anknytning till politisk organisering i norra Syrien eller Turkiet får nu i bästa fall leva med oro och osäkerhet. Svenska journalister varnar också för att det kan bli svårare för dem att rapportera från de kurdiskt kontrollerade områden som terroranklagas av Turkiet.

För att ta ett dagsfärskt exempel på hur Turkiet använder terrorlagar i syfte att tysta journalistik så kan vi nämna att en journalist som tog en bild när turkisk polis mördade en ung student 2017 nu riskerar 20 års fängelse för ”medlemskap i en terroristorganisation” – anklagelser som är fullkomligt fabricerade och endast syftar till att tysta regimkritiker. Det här är knappt ens toppen på det isberg av systematisk repression som sker i Turkiet just nu, och den interna repressionen åtföljs också av regelrätta attacker mot kurdiska städer och positioner i norra Syrien.

När det gäller den kurdiska frihetskampen så har en av Erdogans taktiker varit just att smeta PKKs terrorstämpel på alla kurdiska aktivister och organisationer. Från mitten av 80-talet och ett antal år framåt så var PKK en centraliserad och toppstyrd organisation som bedrev asymmetrisk krigföring mot den turkiska staten i syfte att upprätta en självständig kurdisk nationalstat. En målsättning som med liberala mått egentligen inte är speciellt märkvärdig. Varför skulle inte kurderna ha rätt till en egen nationalstat? Varför skulle de behöva underkasta sig andra stater som dessutom gjorde sitt bästa för att med våld radera ut deras kultur och politiska organisationer?

Metoderna med vilka konflikten bedrevs lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är viktigt att påpeka att även när PKK var som ”värst” så var de fortfarande den mindre dåliga parten i konflikten, jämfört med Turkiets systematiska och storskaliga repression, och de hade definitivt rätt i sak – det finns ingen anledning till varför kurder ska utstå Turkiets eller nån annan nationalstats förtryck.

Men sedan dess har PKK förändrats oerhört mycket, och genomgått en ideologisk såväl som praktiskt transformation. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade, samtidigt som den kurdiska frihetskampen hade kört fast i en återvändsgränd, blev det läge för en omvärdering av situationen. Det var då som PKK-ledaren Abdullah Öcalan hittade den anarkistiske tänkaren Murray Bookchins texter och insåg att många av svaren på de problem den kurdiska frihetsrörelsen ställts inför kunde besvaras genom att gå i en frihetlig och anarkistisk riktning.

Fokus flyttades från en centraliserad och hierarkisk struktur till en nätverksbaserad och gräsrotsdemokratisk dito, med feminismen som ett viktigt inslag. Målet är inte heller längre en stat, utan en slags demokratisk konfederalism bortom stater, och medlen sträcker sig från en militär kapacitet som bland annat var helt avgörande när IS motades i grind, till demokratisk gräsrotsorganisering i alla områden som är intresserade att delta, och som erbjuder det mest lovande och inspirerande politiska såväl som sociala alternativet i hela regionen.

Den här förändringen har pågått i många år, men när inbördeskriget i Syrien bröt ut kunde den ta ett kliv till en ny nivå. Detta kunde ske tack vara det förebildande sätt på vilket den kurdiska motståndsrörelsen hade börjat organisera sig: De parallella strukturer som byggdes upp för att bedriva motstånd i vardagen, var också kärnan för en helt ny social och politisk värld, som byggdes i skalet av den gamla. När tillfället gavs, kunde de gå från att vara strukturer för försvar till att bli grunden på vilket ett nytt samhällssystem vilade.

Många problem kvarstår förstås i regionen, inte minst den spända relationen till närliggande nationalstater och nödvändigheten att på något sätt förhålla sig till en alltigenom kapitalistisk omvärld. Men trots att vi uppenbarligen inte har att göra med ett helt igenom anarkistiskt samhälle, så ger de demokratiska strukturerna i norra Syrian med omnejd mer inflytande och självbestämmande åt invånarna än någon av de västerländska så kallade demokratierna. Och det måste till viss del tillskrivas det förändrade PKK och dess många medlemmar och sympatisörer.

Om PKK alltså på orimliga grunder just nu är terrorstämplat (och den klassningen är så skakig att EU redan tvingats att retroaktivt dra tillbaka den för åren 2014-2017), så gäller däremot inte detta för YPG, YPJ eller PYD, vilket bland annat Rojavakommittéerna nyligen påpekat. Det finns därför inte ens formella anledningar att behöva förhålla sig till Erdogans gläfsande på den här punkten. Vad vi därmed behöver göra framöver kan sammanfattas i fyra punkter:

1) Fortsätta exponera och motsätta oss den repression som Erdogans regim bedriver i Turkiet, och stå i solidaritet med alla de grupper och individer som regimen av olika skäl förföljer, fängslar och torterar. Det här inkluderar för oss framför allt alla de kurder i Sverige som riskerar utvisning och förföljelse, och de olika sätt på vilka staten, regeringen eller SÄPO försöker underminera den kurdiska frihetskampen som bedrivs på svensk mark.

2) Fortsätta vår solidaritet med norra Syrien och organisationer som YPG, YPJ liksom andra grupper och nätverk i området, och konsekvent vägra låta Erdogans regim godtyckligt terrorstämpla dem, samt ge dem materiellt stöd när de angrips av Turkiet.

3) Verka för att PKK inte längre ska terroristklassas, då detta skulle både underlätta organisering på plats och solidaritetsarbete i länder som Sverige. Finns det en terrorist i regionen, så är det Erdogans regim, som både visats hjälpa IS och med dödligt våld angripit människor såväl i Turkiet som i norra Syrien.

4) Utan att som anarkist eller frihetlig socialist behöva hålla med om 100% av det som händer i norra Syrien, så kan vi ändå använda revolutionen i Rojava som ett exempel på att en annan värld faktiskt är möjlig, och att det aldrig är för tidigt att börja förebilda den i vår vardag. Det finns inget som gör maktgiriga politiker och kapitalister så rädda som människor med visioner om en annan framtid, och det är därför de alltid försöker ta ifrån oss det vapnet.

Inlägget Erdogans sossar och vägen framåt dök först upp på anarkism.info.

Stöd dina kamrater i Ukraina genom att köpa en flagga. Gör din beställning via mail: fgstockholm@protonmail.com eller instagram: FGStockholm
200kronor (eventuell frakt tillkommer)

Inlägget Stöd kamrater i Ukraina! dök först upp på anarkism.info.

Kring millennieskiftet klev min generation ut på arbetsmarknaden. Vi kunde förvänta oss sämre arbetsvillkor och sämre offentlig välfärd än våra föräldrar, samtidigt som Sverige var (och är) rikare än någonsin tidigare. Gustav Fridolin skrev en bok om att vi blivit just Blåsta.

Dagens unga kanske får uthärda ännu sämre villkor, men det är ingen naturlag. Det var facklig kamp som en gång drev Sverige från ett brutalt klassamhälle till ett någorlunda civiliserat land. Det är klasskamp uppifrån, från arbetsgivarna och deras vapenbröder i politiken, som återigen brutaliserar samhället.

Så, lösningen är alltså att alla unga löntagare går med i facket? Nja, det räcker inte särskilt långt.

Jag gick med i en fackförening år 1997 och räknas väl som fackgubbe numera. Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar, hur flata de är mot både arbetsgivare och politiker. Listan över bakslag är lång: 2019 års antistrejklag, så kallad hyvling av heltidstjänster till deltid, de pågående angreppen på LAS vilka föregicks av urholkade kollektivavtal etc. Den kanske mest alarmerande statistiken är att drygt 770 svenskar dör av arbetsrelaterad stress varje år.

När missnöjda medlemmar försöker göra facken mer demokratiska och stridbara kommer nästa chock: de blir ofta motarbetade av ombudsmän och andra fackliga representanter.

Om du är migrant är risken stor att du hamnar i klorna på en kriminell arbetsgivare. Det kan rentav vara så att något fackförbund håller skurken om ryggen. Överdriver jag? Nej, läs förslagsvis en artikel av den fackliga organisatören Daria Bogdanska eller av det regionala skyddsombudet Emil Boss.

Det är begripligt att ge upp hoppet om de svenska facken men jag vill upprepa: kamrat färsking, fortsätt kämpa! Klämkäcka rop är dock till föga hjälp. För att förstå de svenska fackens risiga tillstånd, behövs ett kritiskt perspektiv på den svenska modellen för arbetsmarknadens reglering. På följande rader anlägger jag ett sådant perspektiv. Jag tänker också ge några råd till löntagare som vill bygga starka fackföreningar.

Jag skrev ursprungligen en lång artikel om den svenska modellen för en amerikansk publik. Nedan anläggs alltså samma perspektiv men i förkortad form.

En majoritet av löntagarna i Sverige är fackligt anslutna och arbetar under kollektivavtal. Men de flesta fackföreningar lever på gamla meriter och upprätthåller imponerande fasader.

Sverige är känt för det som kallas ”samförstånd”, alltså en stark anda av samarbete mellan tre styrande skikt: facktoppar, företagsledare och politiker. Statsvetaren Peter A. Swenson har belyst arbetsgivarnas förhållningssätt till fackföreningar, vilket formades i början av 1900-talet:

”Det organiserade kapitalet i Sverige ville ha starka fackföreningar, och när kapitalet fick dem ångrade man inte konsekvenserna (…) Genom att göra dygd av det oundvikliga, såg arbetsgivarna de nationella fackföreningarna som en potentiell allierad i säkrandet av arbetsgivarnas makt över löntagarna. (…) Med tiden fattade kapitalet tycke för den socialdemokratiska arbetarrörelsen, åtminstone i jämförelse med alternativet, inklusive en situation utan fackföreningar. Centraliserade förhandlingar, med fackföreningar som hade övergett alla ambitioner att erövra makten på arbetsplatserna, visade sig vara mycket bekvämt.”

Se Swensons bok Capitalists against markets, sida 76 (min översättning av citatet ovan). Ganska träffande har ledarna för det Socialdemokratiska partiet och dess fackliga stödorgan (LO) beskrivits som ”röda patriarker”. Detta uttryck är myntat av Olle Sahlström, tidigare chef vid tankesmedjan LO idédebatt.

Det svenska samförståndet sägs ofta vara den magiska formeln bakom en hög levnadsstandard och generell välfärd. Denna bild är i bästa fall en halvsanning. Bilden döljer det faktum att det var en upprorisk arbetarklass som skrämde fram ett samförstånd i toppen, ett samförstånd som medgav förbättringar för arbetare på botten (under en begränsad tidsperiod).

En våg av arbetsmarknadskonflikter präglade 1920-talet i Sverige. Nya vågor av stridbarhet präglade 1970- och 1980-talen. Utan återkommande hot från arbetsgolven skulle fackliga representanter inte ha uppnått mycket vid förhandlingsbordet. En grundläggande logik i klasskampen är att arbetsgivare kan ge upp en liten del av sin rikedom och makt, för att undvika att stridbara arbetare orsakar ännu större skada. I detta avseende skiljer sig Sverige knappast från andra länder.

Stridbarhet handlar inte bara om att iscensätta strejker (och det börjar sällan med strejk). Stridbarhet omfattar en mångfald olika sätt att pressa köparna av arbetskraft.

Ett problem med de flesta svenska fackföreningar är att de inte främjar löntagarnas stridbarhet utan tvärtom kväver stridbarheten och förstör den. Det är ingen olyckshändelse utan ett systemfel. Defekten är inbyggd i de tre fackliga centralorganisationer som dominerar arbetsmarknaden: LO, TCO och Saco. Defekten kan sammanfattas på följande sätt.

Merparten av de svenska fackförbunden kännetecknas av toppstyre, centralism och lojalitet med arbetsgivarsidan. Fackens medlemmar har ingen rätt att delta i beslut om strejk eller andra stridsåtgärder. Beslut tas av de nationella förbundsstyrelserna och i vissa fall måste stridsåtgärder dessutom godkännas av den högre LO-styrelsen.

Medlemmarna har ingen rätt att avvisa eller godta förslag till kollektivavtal på nationell branschnivå. Beslutande medlemsomröstningar är också väldigt sällsynta när det gäller kollektivavtal på lokal arbetsplats- och företagsnivå. Det är vidare så att LO och till viss del även TCO hämmas av lojalitet med Socialdemokratiska partiet. TCO och ännu mer Saco präglas av yrkesegoism.

Sammantaget är detta bra recept för att kväva löntagarnas stridbarhet. Således förstör fackliga företrädare den främsta hävstången mot näringslivet och statsapparaten. Följaktligen blir facken allt sämre på att försvara löntagarna och ännu sämre på att flytta fram positionerna.

The Swedish (Top) Model är på dekis, inte på topp. Fackligt arbete idag handlar faktiskt om att rädda den svenska arbetarrörelsen.

I Sverige finns det två fackföreningar som sticker ut med sina principer: Hamnarbetarförbundet och syndikalistiska SAC. Principerna kan sammanfattas på följande sätt: medlemsdemokrati, solidaritet mellan arbetskamrater och oberoende från alla intressen utanför kollektivet av arbetare. Detta är kärnan i syndikalismen. Samma principer förespråkas av många gräsrötter inom LO i opposition mot de fackliga byråkratierna. En sådan gräsrot är gruvarbetaren Jari Söyrinki. I nättidningen Kontextpress skriver han:

”Jag säger inte att vi ska ’avskaffa’ facket, gå ur eller starta nya fack; jag säger att vi ska bedriva det fackliga arbetet på egna premisser. Oberoende fackgrupper direkt på arbetsplatserna producerar helt andra värden. De är rörliga, livliga och nyskapande. De är riktig arbetarrörelse.”

Medan löntagare i LO har den fackliga byråkratin emot sig, likt en bromskloss, har löntagare i SAC och Hamnarbetarförbundet facket bakom sig. SAC bygger på lokala samorganisationer (LS). På enskilda arbetsplatser bildar medlemmarna sektioner. Det är fackklubbar för alla yrken utom cheferna. Flera sektioner i samma bransch bildar tillsammans ett syndikat, alltså en fackavdelning. Syndikalistiska sektioner tillämpar direkt demokrati och är självbestämmande i lokala angelägenheter.

Jag ser Hamnarbetarförbundet som den svenska fackföreningsrörelsens flaggskepp i nuläget. Medan detta förbund fokuserar på en bransch, välkomnar SAC anställda i alla branscher.

Problemet för SAC är att vi i flera decennier haft svårt att omsätta våra principer i stridbar praktik. Varför? Det hänger ihop med att vi har låtit facklig klientverksamhet bli dominerande, alltså facklig service i individuella ärenden. Denna typ av verksamhet är förvisso viktig men får inte sluka alla resurser som behöver gå till organisering på arbetsplatserna. Organisering innebär att arbetskamrater utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt.

Vad händer när klientverksamhet tar över i facket? Det innebär att våra LS, syndikat och även sektioner främst sysslar med förhandlingar. Kruxet är att framgångsrika förhandlingar är finalen på en lyckad organiseringsprocess. Att däremot rusa direkt till förhandling och konflikt ger sämre resultat (eller inga resultat).

Trots slagsidan mot klientverksamhet har vi i ett antal fall lyckats spela korten rätt. Då har olika arbetargrupper först byggt upp en viss kollektiv styrka för att sedan utöva styrkan och flytta fram positionerna. Ett aktuellt exempel är arbetarna på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Genom punktstrejker har personalen bland annat lyckats höja lönerna, som låg under golvet i Kommunals kollektivavtal, en bit över golvet.

Ett annat exempel är arbetarna på Zalandos lager norr om Stockholm. De har nyligen tilltvingat sig fler pauser och stolar att sitta på; ja, så omänskligt är arbetslivet att rätten att vila fem minuter på en stol får ses som en viktig seger.

Att fackligt arbete i syndikalistisk tappning är slagkraftigt visar sig i återkommande nytändningar bland SAC:s gräsrötter. Men dessa nytändningar brukar tyvärr klinga av och vårt medlemsantal växer inte. Så, vad bör göras?

I tidningen Arbetaren har jag föreslagit tio satsningar som kan göras på LS-nivå. Dessa förslag bygger på boken Vad vill syndikalismen? Den är skriven av mig och ges ut av Federativs förlag i samarbete med Umeå LS av SAC. Texten kan laddas ned som gratis PDF-dokument.

På följande rader tänker jag inte copy-pejsta alla tio förslag från Arbetaren. Jag ska bara sammanfatta tre av förslagen: att prioritera arbetsplatsorganisering, formalisera det fackliga engagemanget och främja könsbalans i facket.

Vi behöver alltså prioritera organisering framför klientverksamhet. Så är det för alla seriösa fackföreningar. Inom SAC är våra LS-möten forum för deltagarnas arbetsplatser (dessa möten bör i alla fall vara det). Mellan mötena kan medlemmar som har tagit på sig rollen som organisatörer ha tätare träffar med stöd från LS-styrelsen eller en särskild kommitté.

Så, över till frågan om att formalisera det fackliga engagemanget. Informell organisering på arbetsplatsen är ofta en bra början men det brukar bli kortlivat. Det är viktigt att bygga både sektioner (eller fackklubbar) och tvärfackliga grupper. Det handlar om att arbeta på två spår samtidigt. En tvärfacklig grupp är helt enkelt en grupp arbetskamrater som möts regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, i syfte att diskutera och driva gemensamma intressen.

Vidare, till frågan om könsbalans. År 2010 presenterades en könsmaktsutredning i SAC. Utredningen visade att andelen aktiva kvinnor är hyfsat hög på arbetsplatserna. Andelen är lägre på LS-nivå och ännu lägre på central SAC-nivå. Utredningen belyser tre orsaker till mansdominans: kvinnors dubbelarbete, en homosocialitet och machokultur. Homosocialitet innebär att män primärt umgås med och framhåller varandra och osynliggör kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Det finns två enkla satsningar som har testats i några LS av SAC och gett en bättre könsbalans. Den ena satsningen är att en valberedning jobbar året runt med att ringa och tipsa kvinnor och icke-binära medlemmar om kurser och förtroendeuppdrag. Valberedningen kan gärna arvoderas på deltid. Den andra lösningen är att kvinnliga ledare och icke-binära ledare tar ton på offentliga arrangemang, interna möten och i medlemsblad. Dessa ledare och förebilder inspirerar fler kvinnor och icke-binära att delta i det fackliga arbetet.

Alla som har lyckats bygga kollektiv styrka på jobbet håller sannolikt med om att det kräver tålamod. Jag avslutar den här artikeln med två tips till dig som tar de första stegen som organisatör.

För det första: hitta en lämplig sakfråga att samla arbetskamraterna kring! Kanske är det stressnivån, schemaläggningen, lönesättningen eller något annat? Du hittar en lämplig sakfråga genom att vara en god lyssnare. Frågan bör engagera många arbetskamrater och engagerar dem starkt. Frågan ska också vara möjlig att vinna genom personalens kollektiva påtryckningar. Dessutom bör den strid ni tar svetsa samman personalen ännu mer inför nästa sakfråga ni lyfter.

För det andra: överlåt inte sakfrågan till fackliga representanter! Om ni på arbetsgolvet förlorar initiativet och kontrollen riskerar ni att förlora kampen. Ni kan givetvis utse förhandlare och andra förtroendevalda kollegor. Men se till att ni på golvet bestämmer vilka fackliga krav som ska drivas och vilka metoder som ska används. Ni bör bestämma vilka uppgörelser som ingås med arbetsgivaren. Lycka till!

Rasmus Hästbacka

Hästbacka är jurist och medlem i Umeå LS av SAC sedan 1997. Sommaren 2021 tillträdde han som SAC-funktionär på heltid. Artikeln bygger på en ny bok om syndikalism.
(Foto i sidhuvudet: Solveig Betnér)

Inlägget <strong>Ung på arbetsmarknaden? </strong><strong>Kämpa genom facket!</strong> dök först upp på anarkism.info.

Vid krig kommer den liberaldemokratiska vurmen för individens frihet omedelbart att kastas överbord. Inte längre kommer det handla om att samtala och respektera varandras åsikter, om att staten inte får inskränka individens friheter eller dess rättigheter. Vid händelse av krig ömsar staten ögonblickligen skinn och kommer förutsättningslöst kräva skyldigheter av dig. Även om staten snabbt går från demokrati till diktatur är förändringen som sker egentligen inte alltför stor. Repressionen finns alltid i statens DNA.

Förespråkare för nationalstaten påpekar gärna högljutt hur viktigt det är för medborgare att göra allt som krävs för att skydda landet i händelse av krig. Man menar att så kallade svenskar har behov och ansvar att försvara landet och vår inbillade gemensamma livsstil. Grundpremissen i statskramarnas argumentation är att fördelarna vi tydligen åtnjuter till vardags, inbegriper tvånget att beskydda dessa när det behövs. Vad statsvurmarna verkar bry sig mindre om är att inte alla medborgare gillar, sympatiserar eller accepterar nationalstaten och dess påstådda fördelar. Ogillande tvingas sådana människor leva sina liv under statsmaktens kontroll. Det är såklart otroligt svårt, om inte omöjligt, att leva utanför, oberoende, av en nationalstat. Du kan liksom inte säga upp medlemskapet i en stat. Den som hävdar att alla är fria att välja hur man vill leva, kanske ändrar uppfattning när den försöker att leva sitt liv utan att tvinga sina barn till skolan, utan att ha ett bankkonto, utan att lönearbeta, inte leva enligt med de mest grundläggande sociala normerna och identiteter. Eller försöka avstå från att försvara landet i krig. Snabbt skulle ens handlingar få kännbara negativa konsekvenser. Som bestraffning, repression, utfrysning och demonisering. Det blir otroligt svårt att leva livet ostört om man vägrar anpassa sig efter statens intressen. Till syvende och sist accepterar inte staten oliktänkande medborgare som agerar mot statens intressen. För eller senare stämplas sådana personer som extremister, konstiga, besvärliga, psykiskt sjuka eller terrorister. Om du avviker från normen kommer staten på olika sätt tvinga dig tillbaka in i ledet. Om du inte anpassar dig kommer staten bestraffa dig. Avvikelse ska göra ont, och potentiella upprorsmakare ska skrämmas till lydnad.

Vilka lagar är det som gäller för svenskar i händelse av krig? I Sverige kan alla vuxna medborgare tvingas försvara landet. Detta kallas för ”totalförsvarsplikt”. Tanken är att alla ska bidra med något för fosterlandet. Det kan handla om sjukvårdspersonal, forskare, ingenjörer, eller krigsdugliga personer. De flesta av oss tycker nog generellt det finns något bra med att hjälpa varandra om det behövs. Tanken med totalförsvaret är dock inte altruistisk, utan handlar om att alla medborgare måste försvara och slåss för nationalstaten. Det är inte i första hand din vän som du kämpar för, det är för staten. Om du inte lyder hotar staten med hårda straff, 1-4 år i fängelse, enligt totalförsvarsplikten.

På många sätt är att leva i en nationalstat som att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Den relativt svagare parten tvingas leva på den starkes villkor och kuvas troligtvis över tid. Om den svage gör motstånd, vägrar lyda, slår den starke tillbaka. Med full kraft om det behövs. I värsta fall omintetgörs den svage. I perspektivet av nationalstaten innebär det att du till sist riskerar att upphöra vara en fullvärdig samhällsmedlem. Du förpassas istället till ett undantagsliv, i fängelse. Eventuellt kan du på nåder rehabiliteras och återanpassas in i samhället. Om du lyder, det vill säga. Om du tar upp vapen för fosterlandet, ifall det behövs. Denna typ av osunda relation är ingen särskilt bra grund för en hållbar samvaro.

I sammanhanget är det bra att komma ihåg att militära konflikter mellan statsmakter till stor del beror på problem som skapats av staterna själva. Exempelvis konflikter om naturresurser. Staten har förgiftat klimatet i årtionden och exploaterar naturen till vardags. Därutöver prioriterar stater gärna egna intressen, ofta på bekostnad av minoritetsgrupper i egna landet, och människor i andra länder. Den enes bröd beror på den andres nöd, om så krävs med våld. Likväl förväntas alla medborgare ta till vapen för landet när staten kallar. Just nu kan vi i realtid bevittna hur lättvindigt den svenska regeringen tillför stora mängder pengar till militären. Den allmänt accepterade förkärleken för krig ska jämföras med hur svårt det annars är för staten att ”ställa om” till ett så kallat ”grönt samhälle”. Som vanligt går vapenmakt före blomsterprakt.

Svenska staten kommer inte bara straffa dig om du inte kämpar för landet. Om staten anser att du aktivt motarbetar Moder Svea, i händelse av krig, kommer du utsättas för repression. Om du exempelvis baktalar regeringen offentligt, eller om du försvårar statens verksamhet i samband med krig, riskerar du livstidsfängelse. Om du är anarkist, med grundinställningen att du motsätter dig alla auktoriteter, och att du därför varken vill försvara eller samarbeta med auktoriteter, kommer staten i händelse av krig troligtvis inte längre att tolerera dig. Du kommer istället betraktas och bestraffas som en landsförrädare. Du är antingen med eller emot staten. Däremot utan någonstans att ta vägen.

Även om det kan tyckas vara en mörk och hopplös situation finns ljus vid horisonten. Med kunskap om statens repressiva natur kan vi som anarkister göra substantiellt motstånd. Istället för att befatta oss med totalförsvar kan vi göra totalt motstånd mot staten. Idag och imorgon. Vi kan vägra värnplikt, och inte anpassa oss till plikterna som krävs av staten. Vi kan bygga strukturer för nya sätt att leva, i syfte att bli mindre avhängiga staten. Vi kan undvika att göra oss beroende av lönearbete. I händelse av krig har vi förberett oss väl hur vi lever i solidaritet med andra människor. Vi vet hur man praktiserar ömsesidig hjälp, för vår egen skull och inte för statsmaktens överlevnad. Genom vårt motstånd visar vi att det finns andra sätt att leva och lösa konflikter. Idag är anarkism ett motstånd mot staten. Imorgon är anarkism ett försvar mot alla som vill försöka tvinga oss att leva i en nationalstat.

(Detta är inte en pacifistisk text. Det finns tillfällen när väpnad kamp kan vara nödvändigt. Exempelvis i självförsvar, eller som del i befrielsekamp.)

Front Frisedel

LÄNKAR:
– Brottsbalken kap.21 (”Om brott av krigsmän”), och kap.22 (”Om landsförräderi”): https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700

– Lagen om totalförsvarsplikt: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941809-om-totalforsvarsplikt_sfs-1994-1809

Inlägget DET TOTALA MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Feminism är inte att ha en kvinnlig statsminister. Feminism är inte att ha 50/50 könsfördelat i ledningen på ett företag. Feminism är inte att kapitalisera kvinnors kamp. Feminism är inte vi och dem, oss och ni, det är alltid VI. Vi tillsammans enade mot förtryck av kvinnors rättigheter.

Idag är allt feminism. Alla är feminister. Kläder är feminism, poliser är feminister, chefer är feminister, solen och universum är feminister. Allt är skit-feminism. Det är uttjatat och obegripligt. Ingen kämpar idag för kvinnofrågor och kvinnokamp.

Förr var feminism att föräldrar skulle ha rätt till dagisplats. Idag är det feministiskt att köpa smink från kvinnliga influensers för att de är just kvinnor. Jag kräks. Mår illa och skäms.

Jag har skrivit förut om anarkafeminism och hur olika maktstrukturer och normer förtrycker oss. För mig handlar det inte om att ta makten tillbaka, utan att avskaffa den helt! Det ligger på oss att genomföra dessa förändringar, krossa förtryck och orättvisor. Det ligger inte på någon stat, något parti eller någon organisation. Utan på oss själva. Vi måste bli mer militanta i vårt tänkande och i vårt agerande.

Vi måste kanske sluta se oss som dem extrema. De andra är maktgalna extremister . Det är dem som är de riktiga extrema. Vi vill bara existera på samma villkor och premisser som dem, det är inte extremt. Men frihet är inget man får, det är något man tar. Vi måste ta vår frihet tillbaka och förkasta makten. Ingen är fri förrän alla är fria. Feminism är du och jag, vi tillsammans. Om så vägen är trough hell, är det inget vi fruktar. Låt världen se att det ska kosta att förtrycka kvinnor, att det kommer motstånd. Kvinnokampen kräver det.

Så grattis till dig som är beredd att göra världen till en bättre plats, alla ni andra kan dra åt helvete.

Inlägget Bättre sent än aldrig dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

Som misstänkt har du rätt att inte prata med polisen under förhör. För att inte riskera säga något som kan användas emot dig i en förhandling. För att inte riskera säga något som kan förvärra situationen för dina kamrater. Snacka inte med snuten! 

Även om din tystnad kan nämnas i en eventuell rättegång, är din tystnad inte godtagbart som bevis mot dig, dvs att du skulle riskera att framställas som mer skyldig till brott. Du har därför egentligen inget att förlora på att inte snacka med snuten! 

Snuten har olika knep för att få dig att prata. T ex kan snuten försöka vara din vän, de kan prata om annat än förhöret. Snuten får dock aldrig hota dig, eller erbjuda dig fördelar. Vad än snuten gör, håll tyst! 

Du har mycket att vinna på att inte snacka med snuten. Efter ett förhör har du bättre koll på vad snuten vill veta, och du har större möjlighet att planera vad som är bäst att göra. Likväl är varje situation unik, och du behöver i slutändan själv bestämma hur du ska agera mot snuten. (Ibland kan det vara lämpligt att diskutera olika strategier med din försvarare).**

Kom ihåg. Staten har givit snuten våldsmonopol för att försvara skitsamhället. Därför är snuten aldrig en vän. Snuten vill inte hjälpa dig. Underlätta därför inte snutens arbete. SNACKA INTE MED SNUTEN! 

*Det är andra förutsättningar som gäller om du är kallad till förhör som vittne. Eller om du står anklagad för brott i en rättegång. 

**Om snuten kallar dig till förhör har du tid att i förväg planera hur du ska agera. Snuten behöver dock inte berätta vad förhöret handlar om. Samt kan snuten ibland hämta dig under tvång, utan att du blivit kallad. I stressiga situationer är det generellt lättare att trassla in sig och berättar mer än vad som är bra. Du har därför mycket att vinna på att vara inställd på att aldrig snacka med snuten! 

Det finns mycket som är bra att känna till, om hur du kan agera mot snuten. Tips på fortsatt läsning:

• Snutkoll

• ”Aktivistens lagbok” av Åsa Ågren

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #3: ”snacka inte med snuten” dök först upp på anarkism.info.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras.* Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020. 

Rapporten tydliggör flera saker. Bland annat att samhället har olika sätt att övervaka och kontrollera människors åsikter. Via regeringen och riksdagen, till myndigheter, Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen (SÄPO) och CVE, överlåts nu en viss del av arbetet åt Rädda Barnen att försöka rädda barn från så kallad ”extremism” (barn och unga 0-21 år). 

Enligt Rädda Barnens rapport är det främst två grupper som ringer. Först handlar det om olika samhällsaktörer, som lärare, andra yrkesverksamma, och personer inom fritids- och föreningslivet. Den andra gruppen är familjemedlemmar, vänner, och bekanta.

Eftersom Rädda Barnens telefonlinje är ett led i CVE:s arbete mot radikalisering kan hyfsat många ärenden ganska lätt slussas vidare till myndigheter, för olika åtgärder. Redan vid ung ålder dokumenteras, hanteras och kontrolleras alltså människors åsikter i Sverige. På detta sätt görs vuxna till åsiktspoliser, till golare, vilka förväntas ta hjälp av staten för att avradikalisera barn. Eller överlämna barn till staten. I sammanhanget kan vuxna, som kamrater i vår rörelse, anses vara opassande som vårdnadshavare. 

I rapporten går det att utläsa att telefonlinjen fungerar som en typ av jourhavande medmänniska. Du ringer, någon lyssnar. Men att du tillfälligt pratar ut i Rädda Barnens öra kan innebära risker. Du kan exempelvis tappa kontrollen över processen när myndigheter kopplas in. I slutändan är det relativt oklart hur ditt barn kommer behandlas när det ska tvingas att omfamna statens långa arm. 

Rädda Barnen utrycker i rapporten kritik mot att jobba utifrån SÄPO:s kategorier för ”våldsbejakande extremism” (höger, vänster och religiös). Kritiken är ungefär detsamma som många har sagt i flera år, i verkligheten är det svårt att kategorisera människors åsikter utifrån rigida extremistgrupper. Däribland syns problemet med att klumpa ihop olika typer av fascister med den utomparlamentariska vänstern. Det är antingen naivt, eller urbota dumt, om någon tror det går att avprogrammera samhällskritiska människor, med väldigt olika åsikter, till att börja gilla staten. 

Precis som med CVE:s åsiktsregistrering av vuxna ”extremister” är det i jämförelse endast ett fåtal ”vänsterextrema” som orossamtalen till Rädda Barnen berör. Samtalen gäller i majoritet nazister och fascister (exempelvis sympatisörer till NMR och IS). Nu kan man såklart tycka det är bra att samhället agerar mot fascister. Som anarkister måste vi dock alltid kritisera och bekämpa staten. I detta fall handlar det om att staten egentligen inte vill bekämpa fascister. Istället vill staten förstärka sin egen makt. Vi får alltså inte förblindas av CVE:s dimridåer, utan vi måste komma ihåg att staten inte är en antifascist. Staten vill befästa den liberala statsordningen, vilket är en grogrund för fascister.

Utvecklingen på statens åsiktsregistrering är vidrig och skrämmande. Indoktrineringen av barn och unga intensifieras, där Rädda Barnen blir nyttig idiot åt en maktfullkomlig statsapparat. Allt för att barn inte får växa upp och hata staten. Här borde vi som rörelse kunna göra mer. Exempelvis kan vi bygga strukturer för att stödja kamrater, såväl föräldrar som barn, när de demoniseras av skolan. Vi kan befästa rutiner att vi vare sig kontaktar eller litar på myndigheter. Vi kan erbjuda information om hur föräldrar i vår miljö kan göra i förebyggande syfte för att deras barn inte ska fastna i CVE:s nät. Vi kan vara en holistisk gemenskap. Vi kan öppet visa solidaritet för barnen i vår miljö som staten demoniserar. Vi kan högljutt visa att vår kritik av staten är befogad. Låt oss rädda barnen från staten! 

(*Termen ”radikaliseras” kan ha olika innebörder. Med en radikal person menas ursprungligen någon som vill förändra genom att gå till roten av ett problem. I sammanhanget kring svenska staten och CVE betyder radikalisering en process varvid en person anammat en kritisk inställning till den liberaldemokratiska statsordningen, vilket utmynnar i att personen inte tvekar att använda våldsamma medel för att bekämpa dagens samhälle. I sammanhanget råkar staten lägligt glömma bort att nämna något om det i jämförelse grova våld som staten systematiskt alltid utövar, mot sin befolkning, direkt och indirekt.)

Inlägget RÄDDA BARNEN FRÅN STATEN dök först upp på anarkism.info.

Moderaternas rättspolitiske talesperson hade då redan hunnit skriva att det borde gå att utvisa gängmedlemmar även om de inte dömts för brott. Med facit i hand är det en lysande idé, för då kunde ju människor utvisas även för sprängningar de inte begått.

Det är lätt att skratta åt, men grejen är att det här är en stor del av poängen med fascistisk politik. Syndabockarna är redan utsedda, offerkoftan är på, myterna är på plats, och det enda som kvarstår är att spä på och rikta vreden, oavsett vad som egentligen har hänt.

Det här är också en anledning till att nyliberal politik passar dessa tomtar så bra. De vill nämligen inte lösa några av de problem de beskriver, utan problemformuleringen är ett vapen för att bedriva rasistisk politik. För vissa är rasistisk politik ett självändamål, för andra ett vapen för att splittra klasskamp och rikta blickarna bort från de som har den verkliga makten och gör den verkliga skadan. Ofta är det både och.

Om samhällsresurser dras undan från fattiga, där rasifierade människor är överrepresenterade, så dras i praktiken resurser alltså oproportionerligt från den gruppen. Den rasistiska politiken blir en självuppfyllande profetia: Ta bort resurser från fattiga rasifierade, observera de sociala konsekvenserna, använd, snedvrid och överdriv dessa konsekvenser så mycket som möjligt för att ta bort än mer resurser och ersätt med repression, lyft in allt fler krav på stängda gränser, återvandring, utvisning, och så vidare. Omreglera finanspolitiken till att följa inflationsmål istället för sysselsättningsmål, skyll sedan arbetslösheten på lata bidragstagare, och använd det för att sänka bidragen. Jobbar invandrarna inte så är de just sådana latmaskar. Har de jobb så tar de ju jobben från en svensk. Vi har alltså att göra med Schrödingers invandrare, lat och alltför flitig på samma gång, och en mångsidig spiral rakt ner i helvetet, som alla regeringskonstellationer de senaste 30+ åren sysslat med i olika utsträckning. Samtidigt skrattar kapitalisterna hela vägen till banken, under statens omsorgsfulla beskydd.

Den här tunna distanseringen i ett led från den rena rasismen har använts förut, i bland annat USA, kanske tydligast uttryckt i en omtalad intervju från 1981 med den republikanske strategen Lee Atwater:

“You start out in 1954 by saying, “Nigger, nigger, nigger.” By 1968 you can’t say “nigger”—that hurts you, backfires. So you say stuff like, uh, forced busing, states’ rights, and all that stuff, and you’re getting so abstract. Now, you’re talking about cutting taxes, and all these things you’re talking about are totally economic things and a byproduct of them is, blacks get hurt worse than whites.… “We want to cut this,” is much more abstract than even the busing thing, uh, and a hell of a lot more abstract than “Nigger, nigger.”

Vad Atwater hänvisar till här brukar kallas för ”The Southern Strategy”, en republikansk strategi att vinna röster i den amerikanska södern genom att anspela på rasism. De var beredda att offra de flesta svarta väljare, bara de kunde säkra de vita. Till en början kunde det ske helt öppet, men allteftersom rörelsen för medborgerliga rättigheter fick luft under vingarna fick rasismen lindas in i ekonomiska problemformuleringar.

Vi befinner oss kanske i en omvänd situation, där rasistiska utspel blir alltmer accepterade. Men ett verktyg för att normalisera rasismen är just den här symbiosen mellan ekonomi och främlingsfientlighet.

Det här har högern i allmänhet varit bra på under en lång tid, sossarna har också närmat sig liknande metoder, och även om den rena rasismen ofta skiner igenom så försöker SD till viss del jobba enligt samma princip.

Så det är förstås inte fel att håna högerpolitikerna och dreven när de är ute på det här sättet och gör bort sig, men vi får inte låta det stanna där. Inte mycket är vunnet, annat än att ett samtidsfenomen, ett symptom, för en stund blivit lite tydligare än vanligt. Vi får inte fastna i att bara diskutera vem det var som sprängde en bomb, utan behöver också diskutera vem det är som spränger de sociala förhållandena och hur vi bygger nya istället för att i bästa fall försöka backa in i ruinerna av de gamla.

Inlägget Vem var det som sprängde? dök först upp på anarkism.info.

Det andra avsnittet av COPWATCH:s nya filmserie handlar om snuten och drönare. 

Svenska snutar har fått alltmer makt att bestämma vilka de ska övervaka med drönare. Resultatet? Allt oftare använder snuten drönare i tjänst, på olika sätt. Hela bostadsområden filmas kontinuerligt med drönare, och snuten använder drönare för att dokumentera demonstrationer. Det innebär att människor som vare sig är misstänkta för, eller begått, brott bevakas. Den så kallade rättsstaten använder filmmaterial från drönare som bevisföring, för att i efterhand sätta dit folk. 

Vi som övervakas är inte sällan de som demoniseras och marginaliseras i samhället, som arbetare, fattiga, icke-vita och radikala. 

Som bekant skyddas snuten av lagen. Ganska nyligen instiftade den svenska staten lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”(2020). De som uppfattas sabotera snutens verksamhet riskerar höga fängelsestraff. Om du hindrar snuten från att filma dig med drönare är det inte omöjligt att det kan räknas som blåljussabotage. ACAB includes cop drones! 

För dig som inte vill bli filmad av snutdrönare, om du inte vill bli igenkänd av snuten, för den som vill undvika snutens repression, är det bra att ha koll på snuten och dess drönare. Exempelvis vilka drönare svenska snutar använder, och hur drönarna fungerar. 

Be careful with each other, so we can be dangerous together…

(Snuten på Minuten är en filmserie för alla som vill avskaffa polisen. Har du förslag på ämnen till avsnitt? Tipsa gärna oss på Wickr: anarkotips01, anarkotips03)

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #2: drönare dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

I filmen Nomadland spelar fantastiska Frances McDormand en änka i 60-års åldern som ger sig ut på en till synes ändlös roadtrip efter att arbetsplatsen där hon länge arbetat läggs ner i spåren av finanskrisen, vilket leder till att hela samhället där hon länge bott går under. Vad som följer är en lång rad möten med delar av USAs magiska natur, såväl som med olika karaktärer som ratats eller slungat sig själva ut ur normsamhället – nomaderna. Det är en oerhört vacker resa, fylld av sorg såväl som glädje, samt både ensamhet och gemenskap.

Filmen är producerad och redigerad på ett sätt som i stor utsträckning får den att framstå som en dokumentär, men har ändå vissa gemensamma drag med tidigare filmer som exempelvis Into the Wild, där en ung man vid namn Chris ger sig ut på egen hand. Men där Chris är en ung ”thrill seeker”, på väg mot den ultimata vildmarksupplevelsen, är Nomadlands huvudrollsinnehavare, Fern, en person i färd med att återupptäcka och återuppfylla en mindre extrem men minst lika djup längtan efter vidderna, efter rörelse, och efter en slags frihet som är sällsynt och svårfångad, även – eller kanske framför allt – i ”The Land of the Free”.

Det finns ett underförstått antagande i dagens samhälle att den som inte är välanpassad är i någon slags knipa. Det stämmer i och för sig ofta, men det är inte nödvändigtvis alltid så att en person faller utanför normsamhällets ramar på grund av underliggande problematik, utan det kan tvärtom vara vägran att vara en del av de normer som tas för givna som skapar problemen till att börja med. På så sätt får vi en hel skala av längtan och flykt: Från de som längtar bort och därför straffas ut av samhället, och de som straffas ut av samhället och därför längtar till något annat.

I en scen i filmen Nomadland möter Fern en bekant kvinna och dennas barn. Kvinnan frågar om Fern fortfarande bor i sin skåpbil, och säger att det finns plats i deras hus om hon behöver någonstans att bo, synligt oroad över Ferns situation. Fern står på sig, och säger att hon är okej. När mamman gått stannar ett av barnen kvar, och frågar:

”Min mamma säger att du är hemlös, är det sant?”

Varpå Fern svarar:

”Nej, jag är inte hemlös, jag är bara… huslös. Inte samma sak, eller hur?”

Den här distinktionen hade jag redan stött på innan, inte minst när jag under en tid bodde i Oakland. Det finns nog få platser i världen som genomgår en så intensiv och brutal gentrifieringsprocess som området East Bay i Kalifornien. I San Francisco är gentrifieringen nästan fullbordad, där har vanliga människor inte råd att bo, men Oakland är fortfarande en så kallad urban front. Och att detta för tankarna till ett krig är inte speciellt långsökt.

Desperation, fattigdom och våld hörde till vardagen, och redan efter några dagar hade det skett ett väpnat rånförsök precis utanför vår ytterdörr. Samtidigt var varje skrymsle under de mångtaliga motorvägsbroarna fullt med tält, som bildade de största tältstäder jag någonsin sett med egna ögon. Framför allt var det svarta som i många fall bott i området i generationer, som trängts ut ur sina bostäder på grund av de skenande hyrorna. I de här kvarteren var det inte ovanligt se fattiga svarta gå nerför gatan med sina ägodelar i en kundvagn, i princip sida vid sida med hippa techarbetare på elcykel på väg till eller från jobb på nåt av East Bays många IT-företag.

De människor i området som organiserade kring bostadssituationen var tydliga med att skilja på begreppen hemlös (homeless) och huslös (houseless eller unhoused), och insisterade på att de jobbade med problemen kring huslöshet, inte hemlöshet. Hem, det saknade nämligen inte de här personerna – de var där de borde vara hemma, men hade trängts ut ur sina bostäder. Det här var viktigt för att belysa att det som skedde var ett konkret och systematiskt fråntagande av något som dessa människor länge haft, men förmedlar också indirekt något annat. Att ett hem inte bara – eller kanske ens främst – är en plats eller en byggnad, utan kanske något som en bär med sig, ett rum i ens hjärta som en fyller med platser, relationer och minnen.

Liknande teman lyfts i det storybaserade dataspelet Life is Strange 2 som jag spelat nyligen, där de två bröderna Sean, 16 och Daniel, 9, tvingas ut på en färd genom USA på grund av oerhört traumatiserande omständigheter, och upplever allt från tågsurfande hippies, rasistiska butiksägare, camping i norra Kaliforniens makalösa redwoodskogar, till Arizonas vidder och landskap i ett självständigt och isolerat community, byggt av husbilar och skrot, med det passande namnet Away.

På alla dessa platser bär människorna som bebor dem med sig sorger och livstrauman, som ofta fått dem att omvärdera vad som är viktigt i livet. Men är de egentligen så annorlunda än andra människor, de som är kvar i samhället som dessa nomader eller outcasts lämnat? Snarare är det kanske just en sorts längtan som förenar dem alla. En längtan efter flykt, bort från något eller till något. Ibland är det en nyfunnen längtan som uppstått just i att möta någon slags livskris, men i andra fall har känslan alltid funnits där, kanske till och med begravts, för att till slut ändå vinna och bli oemotståndligt stark. Andra kanske uthärdar, låter den passera, eller dämpar den på andra sätt. Kanske skaffar de familj, hus, bil, hund, och går sedan ut på den där lilla promenaden ner till vägen på kvällen och hatar sig själva och sitt mörker, för att parafrasera huvudpersonen i filmen Farväl Falkenberg.

I de olika berättelser jag nämnt finns det ibland en kritisk punkt då huvudpersonen efter en tids nomadliv träffar människor som hen klickar med, och ställs kanske inför möjligheten att avbryta nomadlivet på grund av nya förutsättningar. Ofta väljer personerna i det här fallet att till slut fortsätta nomadlivet, även om de ibland slår sig till ro igen. Jag tror att det här ställer en intressant fråga om oss och om samhället. Är denna längtan efter frihet och autenticitet bara ett resultat av omständigheter, eller något mer? Är det här bara personer som, likt bråte i en orkan, slitits loss och virvlar runt, som en pusselbit som innerst inne ändå drömmer om att hamna på sin fördefinierade plats?

Jag tror att det handlar om en genuin längtan, och inte så mycket om att hitta den där platsen i pusslet som om en vilja att skapa den på egna premisser. Nomadlandet behöver därför inte heller ses som en gemenskap främst grundad på olyckliga omständigheter, utan på samma längtan, samma utanförskap, ofta lika mycket trots, som på grund av, hur det övriga samhället ser ut. Livet på de här platserna, i denna rörelse och i dessa gemenskaper, visar plötsligt en glimt av någonting annat, som bryter mot nästan alla konventioner och laddar uttrycket utanförskap med en del positivt, nästan utopiskt, innehåll.

Samtidigt rör det sig inte heller om en total isolationism, utan om en slags skör balansgång. Ofta porträtteras såväl historiska utopiska projekt som nutida ”utanförskapsprojekt” som totalt världsfrånvända och naiva, men som en av personerna i det lilla samhället Away säger:

”Inte ens här går det att fly undan verkligheten. Vi lever bara lite vid sidan av den.”

Om vi slutar avfärda den här utsidan som naiv, eller omöjlig, om vi slutar ignorera vår längtan, utan omfamnar och undersöker den ärligt och öppet, så kanske vi hittar något som kan ge oss en skymt av andra världar. Det är idag rätt vanligt att se samhällsutvecklingen på ett sätt som får folk att längta tillbaka till en slags ideal välfärdsstat under efterkrigstiden. Men jag tror att det här är ett sätt att vingklippa vår längtan, dels för att bilden är rosaskimrande och inte beskriver en verklighet som någonsin funnits, dels att den ändå är ofrånkomligen förlorad, och dels för att den aldrig egentligen kunde uppfylla våra behov.

Det betyder inte att människor som lever i oerhört utsatta situationer ska börja ropa efter en abstrakt revolution eller drömma sig bort till ett nomadliv, utan, för att ta konkreta exempel från nämnda Oakland och dess närområde, exempelvis bygga ockupationsrörelser som kan ta tillbaka hus, som Moms 4 Housing, bygga små egna oaser mitt i eländet, som Cob and Wood, eller omvårdande institutioner som Berkeley Free Clinic. Jag tror att vi istället för att planera vårt motstånd baserat på vad staten och kapitalet tagit ifrån oss under historiens gång, behöver planera en flykt utifrån det som staten och kapitalet aldrig kunde ge oss till att börja med, och söka lösningarna hos oss själva, genom att underminera makten istället för att be den om saker. Då kanske vi märker att flykten från skitsamhället inte nödvändigtvis försvagar, utan tvärtom stärker vår kamp i och mot det.

***

En person som funderat mycket på det här med utanförskap och flykt från ett akademiskt perspektiv är sociologen, antropologen, författaren och anarkisten Andrej Grubačić. Han skrev för några år sedan boken Living at the Edges of Capitalism – Adventures in Exile and Mutual Aid. I boken diskuterar Grubačić bland annat något som han kallar för exilrum (exilic spaces). Exilrum är, enligt Grubačić, en slags platser av koncentrerad ömsesidig hjälp, som organiseras relativt autonomt, och till stor del utanför staters regleringsförsök såväl som kapitalismens logik.

Historiskt har det förstås funnits mycket stora områden runtom i världen som varken stater eller kapitalet förmått att införliva, även om dessa blir allt färre. Men Grubačić menar att dessa exilrum inte bara, eller idag ens främst, är geografiska, utan också strukturella. Även om det finns exempel som är nära knutna till geografiska områden, som exempelvis Zapatistas i Chiapas, revolutionen i Rojava, eller alla de antistatliga impulserna i det område i Asien som James Scott kallade för Zomia, så är det här i Grubačićs analys inte ett förhållande mellan stater och platser utanför dem – icke-stater – utan snarare en relation mellan systemets totalitet och exilrum som existerar både i och utanför totaliteten på en och samma gång.

Enligt Grubačić finns det ständigt en konfliktfylld relation mellan dessa totaliserande systems försök att tränga in, och ett slags grundläggande materiellt liv, som följer en annan logik, och hela tiden utgör ett motstånd som försvårar, frustrerar och ibland subverterar systemet. Det här kan beskrivas som en slags flykt, och för att poängtera att det här inte bara handlar om geografi, säger Grubačić att ”vi kanske är på flykt i detta nu”, under en föreläsning om boken.

En annan aspekt av dessa flykters dubbelnatur är att de å ena sidan sker på grund av systemet, men å andra sidan också sker trots systemet. Grubačić pratar här om två sorters sociologier. En sociologi av det frånvarande, det som systemet försöker radera ut och osynliggöra, till den grad att vi knappt kan förstå att det finns en utsida, och en annan sociologi av det framväxande, en slags ny värld som redan finns i skalet av den gamla, som bubblar under ytan, och som gör det möjligt för oss att föreställa oss konkreta utopiska framtider om vi kan identifiera dessa bubblande tendenser i nuet.

Grubačić menar vidare att vi behöver förändra hela vår syn på ekonomi – att vi behöver se den i mycket bredare termer än tidigare, bortom produktion, varor och tjänster. Vi behöver istället se ekonomi som produktionen av människor, gemenskaper, natur, intersubjektiva relationer, kollektivt välmående, såväl som kollektiv glädje.

På så sätt kan vi se att när vi rör oss mot systemets marginal – vare sig vi pratar om en svensk förort, en tältstad i Oakland, en ockupation, eller ett nomadsamhälle i Arizona – så skiftar fokus från varuproduktion till produktionen av just dessa sociala värden. Det här är något som uppmärksammades redan på 1800-talet av anarkisten och vetenskapsmannen Peter Kropotkin i boken Ömsesidig hjälp, där han påpekade att distinktionen mellan arbete och lek är något specifikt för det kapitalistiska samhället, och att vi bör främja de impulser som försöker upplösa den uppdelningen.

Här blir det uppenbart att teorier och tankesätt som bara ser vår aktivitet som ett utslag av statens eller kapitalets olika dragningskrafter inte lyckas se bortom skynket bakom vilket ”det frånvarandes sociologi” döljs. Dessa teorier kan därför varken förstå helt varför vi gör vissa saker, tänka sig alternativ som på riktigt pekar bortom staten och kapitalet, eller identifiera sådan aktivitet där den redan sker på mindre skala. Med andra ord: För den som bara ser människor som en klass, som agerar utifrån de belöningar eller bestraffningar – klassintressen – som det rådande systemet erbjuder, blir det mycket svårt att förklara en hel del väldigt vanligt mänskligt beteende, och utan att förstå det beteendet, blir det omöjligt att föreställa sig en framtid som bygger på det. Alla potentiella framtider förutsätter redan som utgångspunkt statens och kapitalets logik.

Där exempelvis ortodox marxism i stor utsträckning fokuserar på kapitalismens utveckling och dynamik, var figurer som Marcel Mauss och Peter Kropotkin mer intresserade av kapitalismens ständiga ”utsida”, vilket var oerhört viktigt för att kunna tänka sig någonting bortom den. Till den nästan mekaniska utvecklingen som, på olika sätt, framhävdes av både kapitalismens supportrar och en del av dess motståndare, tillförde sådana idéer ett levande subjekt i ständig konflikt med systemet, och därmed framhävdes också frågor kring hur vi aktivt kan försöka bygga institutioner som är relativt autonoma. Det breddar också vår förståelse av socialism från att nästan enbart utgöras av egendomsförhållanden till att också omfatta en slags historiskt förankrad etik, såväl som hela den reproduktion av människor och mellanmänskliga relationer som staten såväl som kapitalismen ständigt anfaller men samtidigt är beroende av.

På samma sätt som ett inifrån-kapitalismen perspektiv inte ger oss hela bilden, kan vi inte heller begränsa oss till att tolka vår samtid utifrån vår förståelse av historien. Vad vi behöver göra, enligt Grubačić, är att tolka samhället som det är idag, utifrån idéer om en potentiell framtid – idéer vars frön vi redan kan se överallt omkring oss i subversiva sociala relationer. Istället för att se historien som en närmast deterministisk rörelse mellan totala block, feodalism, kapitalism, kommunism, och så vidare, behöver vi se att ömsesidig hjälp, anarki, kommunism, socialistiska aspirationer, eller vad vi nu vill kalla det, redan är här, redan hägrar över vår samtid. Och om vi tar dessa tendenser, och ser vilka möjligheter de medför om vi bygger ett helt samhälle av dem med redan idag existerande tekniker, fylls den gigantiska och växande skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara med revolutionär sprängkraft.

En annan anledning till att dessa exilrum så sällan identifieras eller teoretiseras, menar Grubačić, är att de är svåra att sätta fingret på och utgör en del av en slags dold historieskrivning. Men under tider av djup ekonomisk eller politisk kris och olika sociala omstruktureringar, kan dessa exilrum plötsligt bli en del av en öppen historieskrivning, och ta steget från att vara frön, till att börja växa.

Istället för att tänka oss den här flykten som också en flykt från kamp, kan den tvärtom ses som en intensifiering av kamp. Ju mer av våra relationer och materiella behov som vi kan föra ut från under statens långa arm och kapitalets omänskliga logik, desto svagare blir deras makt över oss. Det är inte svårt att tänka sig att människor som exempelvis kollektivt ser till att bli helt eller delvis självförsörjande på mat, inte är lika beroende av lönearbete eller marknadslogik för sin fortlevnad. Och i tider av kris kan sådana kollektiva lösningar gå från att vara en slags vardaglig ömsesidig hjälp till att utgöra grunden för radikal social förändring.

Det utopiska för också in en slags optimism, som motvikt mot den nedslående tanken på hur staten och kapitalismen är en ofrånkomlig allomfattande totalitet. Istället, närmast tvärtom, ser vi att systemet vilar på en grund av sociala förhållanden som står helt i strid med dess logik, och att dessa förhållanden inte bara är ett frö för en utopisk framtid, utan att statens och kapitalets processer av införlivande alltid är ofullständiga, hela tiden frustreras, är gradvisa, och i slutändan reversibla.

När vi längtar bort, vare sig vi gör det i tysthet mitt i vår vardag, vare sig det är genom en längtansfull blick ut genom lägenhetsfönstret i vårt kvarter, eller om det är från en landsväg på en resa utan slut, vid en tillfällig lägerplats, i ett kollektiv, i ensamhet, i en replokal eller på ett politiskt möte, så är det kanske inte bara en känsla som kapitalismen skapat, utan något som uppstår när kapitalismen möter oss som varelser vars finaste impulser och relationer bygger på en helt motstridig logik, som bygger på benägenheter som fanns innan kapitalismen, och som kommer finnas kvar efter den.

Och den här längtan samt dess medföljande praktiska flykt är inte heller något som främst berör en relativt privilegierad medelklass som har möjlighet att i någon mån realisera eller reflektera över den. Den är också realiserad i de informella ekonomier som miljontals människor redan är involverade i på systemets marginal. Ställen som El Alto i Bolivia, i kåkstäder eller slum i länder som Etiopien, Chad, Afghanistan eller Nepal. I städer som Bombay, Mexico City eller Dhaka. I områden som Chiapas eller Rojava och bland en hel uppsjö andra ursprungsfolk runtom i världen. Det finns spår av den i La Zad i Frankrike, i varje ockupation eller autonom zon, i tältlägren i Oakland, i självförsörjande jordbruk på Sveriges landsbygd, i förorten, samt bland de frivilliga och ofrivilliga nomaderna på USAs vidder. Denna flykt realiseras också varje gång statens fula tryne för ett ögonblick sopas bort av en storm eller någon annan katastrof, och varornas och konkurrensens logik ersätts av produktionen av välmående, sociala relationer och ömsesidig hjälp.

Antropologen och aktivisten David Graeber brukade säga att revolutionära gemenskaper alltid inbegriper en underförstådd allians mellan de minst alienerade och de mest förtryckta. Och vad är det konkret som förenar alla dessa i praktiken om inte just olika former av flykt?

I en annan av många känslofyllda scener ur filmen Nomadland berättar en kvinna om en arbetskamrat som dog precis innan pensionen på grund av njursvikt. Han hade köpt en båt, men den hann inte komma längre än till hans garageuppfart. Han fick aldrig chansen att använda den. Bland det sista han sa till henne innan han dog var ”ödsla ingen tid, ödsla ingen tid”, och hon tog ut förtidspension så fort hon kunde efter hans död. ”Jag ville inte att min segelbåt skulle stå på uppfarten när jag dog”, sade hon en kväll runt lägerelden. ”Och det är den inte”, tillägger hon med en tår i ögat, ”min segelbåt är här ute i öknen”.

Jag tror inte att sammankopplandet av längtan med en politisk aspekt nedvärderar våra känslor eller vår politik. Tvärtom tror jag att de stärker varandra. Liksom insikten att den eventuella flykten tar olika former beroende på olika människors förutsättningar. Idag pratas det mycket om att det är bråttom att förändra samhället på grund av den skenande klimatkrisen, och det är helt sant. Men det problemet kan i sig självt kännas så stort, abstrakt och oöverkomligt att det snarare leder till apati och depression.

Men det finns också en annan anledning att skynda, att aktivt börja fly och inte låta båten stå kvar på uppfarten. Motståndet mot det totaliserande system vi lever i, som håller oss gisslan och samtidigt förstör ekosystemet, finns redan i varje vrå, det består redan ofrånkomligen i många avseenden av livet självt. Insikten om att vår flykt redan pågår kan ge flykten ännu mer vind i seglen. Istället för att vara hopplös och deprimerande så kan flykten och kampen ge oss mening, glädje och en skymt av den framtid som den själv kan hjälpa till att skapa. Och kanske framförallt, kan allt detta leda till insikten att det aldrig är för tidigt eller för sent att börja organisera den.

Inlägget Längtan och flykt dök först upp på anarkism.info.

Formellt börjar svenska snuten använda elchockpistoler, så kallade tasers, i tjänst nästa år. I praktiken har snuten testat elchockvapen i flera år. Snuten är såklart nöjd att få tillskott i sin vapenarsenal. Polismyndigheten vill få oss att tro att tillgången till elchockvapen ska minska snutens dödliga våld. De försöker sälja in lögnen att snutens skjutningar kommer att minska. Studier visar dock att snuten generellt inte skjuter mindre, med elpistoler i bältet. Istället blir snuten mindre intresserade av att förhandla, eller diskutera med sina offer. Snutarna blir mer våldsbenägna, de använder batong och pepparsprej mer frekvent. Med elpistolen får snuten helt enkelt ytterligare ett redskap i sin repression. 

Om du har fotograferat eller filmat när snuten använder elchockvapen får du gärna skicka materialet till oss. Vi publicerar!

Tiden är förbi när våldsbejakande snutar kom undan. FTP! 

Inlägget Snuten på Minuten dök först upp på anarkism.info.

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Den 1 maj 2021, som förra 1 maj, i en pandemi. Magnolia och körsbärsträd slår ut här i Gävle. Det är den vackraste av månader. På Joe Hillgården brukar 1 maj vara årets vackraste dag. För flera år sedan fick vi till ett fint litet tåg genom staden, förbi sossarnas och Vänsterpartisternas torgmöten, och fram till Joe Hillgården, med samling, tal, musik, den där underbara känslan av gemenskap och därmed hopp. Alltid det där hoppet 1 maj: nu ska vi förändra, nu ska vi börja bygga den nya världen. I mig har 1 maj alltid känts så och jag tänker fortsätta känna det.

1 maj 2021. För exakt 150 år sedan håller kommunarderna fortfarande ställning i Pariskommunen. I en varmare vår än denna. De har rivit ner kolonner påminnande om härskare, kolonialister: den gamla världen, den som – just då – hade sprängts inifrån. Den nya världen fanns där, en stund på jorden. Som den också funnits i Katalonien och Aragonien 1936. Och i Rojava. Och flera andra platser, många som vi inte vet något om för historieskrivare och media tenderar att inte vilja lyfta de revolutionära handlingar och det civilkurage som alltid existerat.

Jag skrev en skiss för det här talet, sånt som jag vill säga något om.
Våldet mot transpersoner och HBTQ-fria zoner
Privatiseringar och marknadshyror
Rasismen, och hur det inte kan ses som rättvisa när nyligen den första polisen någonsin i USA fälldes för mord på en svart medborgare – medan skjutningar av mödrar, fäder, döttrar, söner, kamrater fotsätter. Ville säga något om teveserien Small Axe, som tydligt illustrerar klassklyftorna som ett underlag för white supremacy, brandbomben in i fönstret på en födelsedagsfest i New Cross, London, kastad av nazister 1981, där fjorton svarta ungdomar miste livet. Polisen som understödjer högernationalismen och kapitalismen som understödjer polisen.

Författaren Alex Wheatleys starka dikt om New Cross som jag försökt hitta, men de röster vi behöver lyssna till har inget understöd – det är vi medmänniskor som måste vara underifrånstöd, men vi som är vita, privilegierade, försvagas, förfegas, av sorlet från dominant borgerlighet, högerorienterad media, söndervinklingen av mänskors liv. Vi läser: Gängkriminalitet och hårdare tag. Medan de sanna kriminella: snutarna, nassarna, högern, kommer undan, fast alla feta rubriker – i en rättvis värld – skulle handla om deras övergrepp. De som är farliga och de vi ska vara rädda för är alla de som vill behålla sina privilegier och som gynnas av klasskillnader.

På min skiss skrev jag vidare:
Den fascistiska asylpolitiken som sänder vänner och familjemedlemmar till krig, våld, död
Människor uppslitna ur trygghet, tillfälliga uppehållstillstånd som inte tillåter människor att förankras. Förvaren som frihetsberövar de, oss, som inget annat gjort än att hoppas på något som så många ser som självklart: säkerhet, hem, utbildning, utveckling, framtid.
Erdogans femicide: kvinnor som dagligen dödas i Turkiet för deras kamp för rättigheter.
Mäns våld mot kvinnor, utsattheten som kommer att förstärkas om marknadshyror blir verklighet: Var ska våldsutsatta kvinnor och barn ta vägen? Hur ska vi undvika att utmattas, brännas ut?
Papperslösa kvinnor, och män, som inte har någon möjlighet att protestera, mot svartarbeten och utnyttjanden. Hur vi som kan måste vara röster för andra, när samhället inte skyddar oss och låter allas berättelser höras och tas på allvar.
Hur vi kvinnor fortfarande idag, 2021, måste tänka på att skydda oss själva samtidigt som männen går fria och kan fortsätta vara svin och förövare. Alla kvinnor vars liv förstörs av män som inte tar ansvar för sina handlingar, och jag är en av de kvinnorna.

Och allt detta hör ihop.
Och allt detta hör ihop med Pariskommunen, Barcelona, Rojava.

Och allt detta hör ihop med världens farligaste, mest våldsamma och förtryckande treenighet: kapitalismen, fascismen, patriarkatet.

Vi är i ett akut skede nu, vi har varit det länge nog, där vi inte kan nöja oss med att vara moralister eller anarkister i slutna enklaver. Det var ju också vad maktmännen ville sent 1800-tal: ge anarkisterna en ö, där de kunde bygga ny värld bäst de ville, och många anarkister var med på de idén. Men en ny värld är just en ny värld, inte en ö. Pariskommunen hade inte för avsikt att stanna vid stadsportarna, de tryckte upp hundratusentals pamfletter som skulle spridas ut i Frankrike, och sedan vidare. De hade kontakt med allierade utifrån, inspirerade av deras arbete och kamp.

Jag tänker: 150 år sedan. Det fanns de alla de här revolutionärerna. Som stred för att nedmontera staten, och som fortsatte skriva, kämpa – de som överlevde den blodiga veckan, massakern, när borgerlighetens och kapitalets militär tog sig bakom barrikaderna, för att förinta den ohyggliga tanken om allas lika värde: människans likväl som naturens. Anarkisten Louise Michel var en av många modiga i Pariskommunen, och under rättegången mot henne ifrågasatte hon det faktum att hjärtan som slår för frihet får bly. Och här på Joe Hillgården ekar hennes fråga bekant och in i vår tid. Hjärtan som slår hårt för frihet är hjärtan som det fascistiska samhället försöker krossa.

Forskaren och författaren Wendy Brown skriver om hur den kapitalistiska ordningen påverkar vår begärstruktur. Frihet framstår som något som kan förvärvas genom konsumtion, och konkurrenskraften både på marknaden och socialt ses som en plikt. Hon menar att det viktigaste i vänsterrörelsen är att visa upp en alternativ vision om det goda samhället, en vision som måste bygga på en annan rationalitet än lönsamhetens och individualismens och som tar till vara de begär som inte tillgodoses under kapitalismen, som rättvisa, jämlikhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande. Det räcker inte att vara anti. Vi behöver vara för.

Den här visionen praktiserades under Pariskommunen. Den första maj återstod tjugo dagar av det som författaren Kristin Ross kallar communal luxury: att ha det en behöver, inte mer och inte mindre, att gemensamt skapa ett samhälle, att låta natur och växtlighet frodas. Alla handlingar ämnade att hindra människor och jord från att utnyttjas och skadas. Pariskommunens grund var att varje mänska ska ha det bra. Ordet ”commune” refererar till en ny mänsklighet, jämlik, som vill utvidgas till en värld utan nationer, marknader, stater – och där, därför, förtryck och patriarkala strukturer inte kan existera. Kommunen, skriver Ross, var primärt en uppsättning demonteringshandlingar. Att få vara med i det dagliga livets alla detaljer, att skifta arbetsuppdrag, att få tid för skapande, kultur, njutning. Detta bara möjligt om allt som produceras delas lika.

Det som skiljer idag från 1871 är förstås mycket, men behovsmässigt, medmänskligt inte. Idag pratas det om jämställdhet, demokrati, och ibland solidaritet som om de hade ett innehåll och en handlingskraft som bara existerar på papper, som tjusiga, tomma ord. Vi pratar inte klasskamp, vi säger knappt arbetare, eller att några äger och flertalet är slavar.

Det finns historia att ta spjärn ifrån och inspireras av. Att fortsätta sträva mot att vara en ny mänska, i en ny värld, där berättelsen kan förändras: vi faller ur våra invanda positioner, ser var vi är, var vi på riktigt behöver vara. Systemet är beroende av vår anpassning och medverkan men vi är inte beroende av systemet.

Annie Hellquist skriver i Arbetaren: ”Sverige under pandemin har i mångt mycket sett ut som modellen för det kapitalistiska samhället… Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna… medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor har stängt”. Hon kommer in på längtan efter samling, demonstrationer, manifestationer, möjligheter att höja rösten, göra motstånd, men så länge Coronan fortsätter hålla sitt grepp så finns i varje fall möjligheten att reflektera, fantisera, göra upp planer för de steg som måste tas när gatorna blir öppna för stridsrop och kamp. Vi kan formulera frågeställningar om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi kräver om våra kroppar ska kunna röra sig fritt.

Att gå till de tidigare revolutionärerna för vägledning är ett sätt att ta sig vidare. Att känna till vår historia stärker vår ryggrad. Att prata om våra erfarenheter i den här tiden är ett annat sätt. Lyfta de röster som sällan blir hörda, och säga ifrån till de som tar plats och energi via fördomar, sexism och egocentrism. Vi har lyssnat alldeles för länge på vita privilegierade snubbar. Vi har skadats för ofta.

I San Cristobal de las casas, Chiapas, Mexiko, organiserade kvinnor ett nytt slags samhälle, inte olikt Pariskommunen, Barcelona 1936, Rojava. Det enda som återstår nu, kamrater, är att på allvar organisera oss, fantisera om och planera för en annan värld, vara aktivister, visa civilkurage, göra vårt bästa utifrån våra olika förutsättningar, att vara människor med och inte mot varandra:

Jag ville säga något om den fattigdom som kommer av kapitalismen och den rikedom som inte räknas.
Utveckling mäts i termer av avstånd mellan människa och natur.
Jag såg kvinnor från Nepal gå längre och längre sträckor för att hitta ved och foder.
Mänskor utan pengar ses som värdelösa.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas organisera sig i El Cambalache
Ett ekonomiskt område utan pengar där ekonomiskt-fattiga kvinnor kom för att berätta om sina resurser. Nej, de kom och de sa: vi har inget att erbjuda. De kom och blev ombedda att stanna och fundera: Vilka förmågor, kunskaper, har ni? vad vill ni dela, vad kan ni ge?
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas jonglera, spela dockteater, massera, bygga, klippa hår, ge lektioner i franska, matlagning, installera elektronik, odla, föreläsa om astronomi, medicin, kvinnohistoria. Jag hörde dem säga: Vi behöver en ändring inifrån. Frihetsskapande handling istället för väntan på den stora revolutionen.
Jag hörde dem viska: För vi kan inte vänta.
Särskilt vi kvinnor kan inte vänta.

Som individer har vi inte tillräckligt, men förenade har vi så det räcker.
Vi är generösa mot varandra, ser våra olika erfarenheter, växer intill varandra.
Våra samtal och känslor är delar av ett ekonomiskt motstånd.
Omhändertagande förändrar. När allt har samma värde.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas öppna sin butik för vem som helst att komma och byta:
Bok mot salva
Smärta mot sång

Global kapitalism kan bara existera där det finns lagar som tvingar in våra liv i privat ägande, exploaterat arbete.
Tron på att utvecklade länder är rika är en lögn.
Jag ser kvinnorna i Chiapas resa sig varje dag.

Inlägget 1 maj-tal från Joe Hillgården dök först upp på anarkism.info.

Skurkarna tenderar tvärtom att vara lika rebelliska som fantasifulla. De har alltid planer, idéer och låter kreativiteten flöda fritt – om än för syften som oftast är långt ifrån beundransvärda. Vi kan, ibland medvetet och ibland omedvetet, förmås att hålla lite på dem – men sensmoralen brukar ändå ofta vara att denna råa kreativitet behöver kontrolleras och fångas in, för att inte leda till meningslöst våld och allmänt förfall.

Graeber låter därefter resonemanget gå åt ett annat håll, och betraktelsen gäller långt ifrån alla superhjältar, utan kanske främst många av de som får mest genomslagskraft i Hollywoodproduktioner, men jag tycker att det finns något intressant i denna iakttagelse. Om vi för ett ögonblick tar den här superhjältelogiken för given, så kan vi ställa oss frågan: Hur ska någon som är kritisk till den rådande ordningen, speciellt i tider när en ”superskurk” lurar i kulissen, kunna formulera en radikal kritik utan att själv utdefinieras som en av skurkarna?

***

I början av mars började de dyka upp på Sveriges gator och torg. En till synes brokig skara av entreprenörer, konspiratörer, hälsogurus och fascister – för sanning och frihet. De har odlat sina budskap på bloggar, i Telegramgrupper och konspiratoriska alternativmedier. Det handlar om ett allmänt motstånd mot coronarestriktioner, misstro mot att pandemin är ett reellt hälsoproblem, och vaccinmotstånd. Allt detta utgör en sedvanlig sammansmältning av några få korn av sanning kryddade med en rejäl dos av fantastiska påhitt.

De tror att pandemin är en bluff, och i artiklar eller kommentarer går det att läsa om allehanda alternativa kurer mot denna ”förkylning”. D-vitamin och rätt kläder ska tydligen hjälpa – men vaccinet är en världskonspiration. De refererar till artiklar där kanske en av tio härstammar från en vetenskaplig tidskrift, och de andra från mystiska källor – ju oklarare källa desto mer dramatiskt tenderar budskapet vara.

Under den brokiga ytan finns alltså trots allt en slags röd tråd. Tonerna av coronakonspiration är desamma som när det pratas om globalister eller antisemitiska konspirationer. Toleransen för rasism och antisemitism är därmed också mycket hög, vilket gjort det lätt för extremhögern att hitta en plats i rörelsen. Men förutom den gemensamma konspiratoriska nämnaren finns det också en annan. En slags nyliberal individualism.

Nyliberalismen möjliggör inte några strukturella lösningar, utan vill se och forma allting till en slags individualism där allt är både individens frihet och ansvar. Därför måste nyliberalismen också låtsas att det inte finns några strukturella problem. När sådana ändå tränger sig på, blir vägen kort till att i denna ideologiska sfär hitta konspirationen som en problemformulering. Det är därför inte förvånande att samlingarna också kan ses som ett slags väckelsemöte för entreprenörer.

Att läsa resonemangen i den här miljön medför också alltid samma frustration även om formen varierar. En frustration som uppstår eftersom frågor som faktiskt har en strukturell relevans förvrängs och kommer ut på andra sidan som missriktade konspirationer. Istället för en strukturell kritik av hur den globala politiska och ekonomiska situationen skapar fattigdom, krig och tar ifrån oss makten över våra liv, och tankar om hur vi tillsammans behöver organisera oss mot detta – det vill säga i mångt och mycket det som på 90-talet var anti- eller alterglobaliseringsrörelsen – får vi en vag och osammanhängande globalistisk konspiration. Istället för kritik av kapitalismen som ett ekonomiskt system så får vi antisemitiska konspirationsteorier. Och så vidare.

Reaktionerna på demonstrationerna har också varit de förväntade. En blandning av oro för att en sådan missriktad rörelse kan försämra smittoläget och göra saker värre för en redan tungt belastad vård, och förlöjligande av de bisarra konspiratoriska idéerna som utgör den här rörelsens essens.

Själv följer jag händelserna med en slags dubbel obehagskänsla. Dels på grund av vad foliehattarna håller på med, men dels vad reaktionerna säger om vår samtid. Hur foliehattsdemon blir den kreativa skurken, och i princip alla andra, från höger till vänster, det rådande undantagstillståndets superhjältar. Det är någonting som skaver. Pandemin är på riktigt, den har framför allt drabbat fattiga människor, och de som har utsatta jobb med stora kontaktytor mot allmänheten – speciellt i omvårdnadsyrken – har fått ta den allra största smällen.

Men betyder det att restriktionerna i sig, i Sverige eller på andra ställen, har varit rimliga? Betyder det att det är fel eller farligt att demonstrera? Att ens ställa frågan känns som att placeras in bland foliehattsskurkarna. Samma vecka som foliehattarna återigen är ute på Sveriges gator i mitten av mars, har stora demonstrationer i Storbritannien lyckats skjuta upp införandet av ny antidemokratisk lagstiftning och trycker nu på för att den ska skrotas helt under namnet ”killthebill”. På flera andra håll har det också varit stora demonstrationer under det senaste året. Så är det bra eller oansvarigt att demonstrera just nu?

De förbud och restriktioner som vi lever under idag i Sverige började först införas i mars 2020, för att sedan skärpas under årets gång. För att få en bättre bild av vad de innebär idag, och för att kunna svara på den frågan, behöver vi ge oss ut på en resa som börjar i USA under ungefär samma tid.

***

När George Floyd mördades av snuten i maj förra året hade virusets verklighet redan slagit rot runtom i världen. Det var därför många som till en början uttryckte farhågor när protesterna i USA snabbt började anta historiskt stora proportioner. Visserligen var många av dessa röster i grunden motiverade av en rasistisk önskan att kväsa protesterna i sin linda, men oron kan vid tidpunkten ändå förstås som rationell – stora folksamlingar borde ju resultera i betydande ökningar av smittspridning, samtidigt som det rådde stor osäkerhet kring hur viruset faktiskt spreds.

Några månader senare hade USA, lite ofrivilligt, blivit ett laboratorium för studier kring hur smittspridning går till i stora folkmassor. De tidiga resultaten från städer som Minneapolis visade till mångas förvåning att det inte fanns något tydligt samband mellan protesterna och ökade smittotal, något som sedan bekräftades på större skala när data fanns för att testa och jämföra hundratals städer där protester ägt rum. Anmärkningsvärt nog visade data till och med att protester på många håll ökat den sociala distanseringen och bidragit till en försiktig nedgång i antalet fall jämfört med andra städer. I de få städer där en statistisk ökning skett så fanns det en korrelation med att andra restriktioner hade lyfts, och verksamheter som restauranger och barer hade öppnat.

Men hur hänger det här ihop med mycket av det vi fått höra? För det första är det nu allmänt känt att smittorisken är betydligt större inomhus än utomhus, eftersom de smittsamma partiklarna där inte förs bort, och människor tenderar att trängas närmare varandra under längre tid. Däremot har forskning på annat håll, däribland från brittiska fotbollsarenor, visat att smittan gick upp när åskådare tilläts på läktaren.

Men även här finns det en tydlig förklaring – det är nämligen skillnad på folksamling och folksamling. I fallen med fotbollsarenor, många badplatser, och liknande så tenderar människor att trots allt att trängas i inomhusutrymmen – ombytesrum, toaletter, eller restaurangsektioner och pubar. Det är härifrån den markanta smittoökningen kommer.

Och det här leder oss slutligen tillbaka till Sverige. När förbudsförordningen (2020:114) infördes i mars 2020 så förbjöds alla samlingar på över 500 personer, för att sedan gå ner till 50, och till slut 8 personer i november 2020, oavsett om det var inomhus eller utomhus, och oavsett av typ av aktivitet – endast med ett marginellt undantag för begravningar som fick gränsen höjd till 20 personer. Från och med slutet av november kunde demonstrationer alltså i princip inte längre hållas i Sverige – en verklighet vi fortfarande lever med, och som även de som försökt hålla sig till restriktionerna på olika kreativa sätt fått uppleva.

Eftersom det i svensk lagstiftning är svårt att snabbt begränsa dessa saker, så hamnade den här förordningen dessutom under ordningslagen. Det betyder att det nya förbudet var trubbigt – och ta det inte från en konspiratorisk skurkanarkist – såhär skriver Folkhälsomyndigheten i rapporten ”Förutsättningar för smittsäkra evenemang” från slutet av 2020:

Ett skäl till att begränsningen gjorts utifrån ordningslagen är att många av de arrangemang som omfattas är riskfyllda ur smittskydds-synpunkt. Därtill saknar svensk rätt andra effektiva möjligheter att genom skarp reglering begränsa folksamlingar av smittskyddsskäl. Ordningslagen syftar dock främst till att reglera ordning och säkerhet. Detta har inneburit att begränsningarna delvis framstått som omotiverade eller inkonsekventa ur smittskyddssynpunkt.

Huruvida undantag för demonstrationer hade kunnat göras rent legalistiskt är för mig oklart, men inte heller helt relevant. Faktum är att det inte skedde, att förbuden gick under en lag som gjorde dem ännu trubbigare än vad lagar brukar vara, och att inget väsentligt hänt sedan dess när det gäller den här frågan. I januari antogs förvisso en ny undantagslag, så att restriktionerna skulle kunna bli just bättre skräddarsydda till den rådande situationen, men när det skedde fördes de gamla restriktionerna som gäller demonstrationer bara över, och förbudsförordningen blev begränsningsförordningen under den nya tillfälliga covid-19 lagen som gäller till september 2021.

I samma dokument från Folkhälsomyndigheten går det också att läsa en del om vad rekommendationerna till restriktioner baseras på. För det första är texten tydlig med att inomhusevenemang medför större risker än utomhusevenemang. Görs det trots det någon åtskillnad på hur många som får mötas? Nej. För det andra, så nämner rapporten en hel rad undersökningar; det finns referenser till körsång, konserter, religiösa samlingar, fysisk träning i grupp, bröllop, och begravningar som tillställningar där förhöjd risk för smitta råder. Samtidigt framhålls att de riktigt starka sambanden finns i familjekluster som spenderar lång tid tillsammans inomhus på liten yta.

Ingenstans i allt detta nämns någon rapport om förutsättningarna för utomhusdemonstrationer där gemensamma inomhusutrymmen inte delas och där deltagarna försöker hålla visst avstånd samt använder ansiktsmask. Ändå är demonstrationsrätten i princip avskaffad, samtidigt som verksamheter vars syfte tydligt är kommersiella, och som utövas under omständigheter som medför mycket högre smittorisk, har kunnat fortsätta om än i begränsad form. Andra ur smittosynpunkt farliga miljöer, som exempelvis kollektivtrafik och köpcenter, har inte kunnat regleras alls inom ramarna för ordningslagen. För att inte tala om stolpskotten som på olika håll fortsatte med biljettkontroller under pandemin.

Detta trots att rapporten, som skrevs innan den nya lagen trädde i kraft, tydligt förespråkar en mer flexibel lagstiftning just för att kunna göra skillnad på olika evenemang:

Det finns alltså behov av en mer träffsäker reglering som tar bättre hänsyn till olika typer av arrangemang och deras förutsättningar att hantera risker för spridning av covid-19.

I ett hörn finns också situationen för just exempelvis demonstrationer undanskuffad, i en enda kuslig mening:

Om möjligt bör regleringen fästa särskild vikt vid de allmänna sammankomsterna, som har grundlagsskydd till skillnad från offentliga tillställningar.

I en omvärldssituation där auktoritära tendenser och angrepp på demonstrationsrätt liksom fackliga såväl som medborgerliga rättigheter pågår, där nyliberaliseringens shockdoktrin gärna utnyttjar även denna kris till sin egen fördel, känns det här minst sagt obehagligt. Tydligen har väldigt liten vikt fästs vid en så grundläggande sak som demonstrationsrätt, och närapå ingenting har hörts från de som främst drabbas. Vänstern tycks svälja restriktionerna med hull och hår, och i bästa fall fundera på vilka alternativa metoder vi kan tänka oss.

Protester och demonstrationer i sig själva är förstås långt ifrån den mest effektiva metoden för samhällsförändring men de fyller ändå en funktion i att de kan ena, peppa och motivera deltagarna, samt synliggöra de aktuella frågorna. Protester kan också i sig själva störa reproduktionen av systemet när de blir tillräckligt stora, och sätta press på stater såväl som privata aktörer. Och när vi inte ens kan ses fler än 8 personer, undergrävs även andra former av motstånd och direkt aktion, som logistiska blockader eller andra former av social strejk eller mobilisering på gator och torg som stör den vardagliga lunken.

Visst behöver vi vara kreativa, men vi får inte heller släppa några av de mest grundläggande verktyg som står oss till buds helt utan motstånd och kritik. Samtidigt som kommersen i stor utsträckning rullat på, och både stat och kapital sett till att den mänskliga kostnaden för pandemin blivit mycket högre än vad den behövt vara, så sitter vi snällt hemma och väntar på att staten ska säga när det är okej att göra motstånd igen. Det finns alltså många sätt på vilka den svenska pandeminhanteringen hade kunnat vara bättre, men inget tyder på att en så hård demonstrationsbegränsning som vi har idag är en av dem.

Därför är det viktigt att vi granskar och kritiserar restriktionerna, både med avseende på de farliga verksamheter de har överseende med, och de viktiga fri- och rättigheter som de medför djupa inskränkningar av. När det gäller denna viktiga kritik får vi inte lämna walk over till foliehattar och extremhöger. Det stora problemet är inte att de är ute och demonstrerar, utan att de gör det på ett sätt som inte tar hänsyn till pandemin, och att varken deras kritik eller lösningar är det minsta rimliga utan tvärtom farliga och skadliga. Här behövs det röster såväl som aktiviteter som kan navigera den terrängen på ett bättre sätt, som varken hänger sig åt farliga konspirationer eller resignerat landar i en pandemisk apati. Vi behöver helt enkelt kombinera superskurkens rebelliska förändringsdrift och superhjältens goda intentioner.

Inlägget Covidrestriktionerna behöver kritiseras dök först upp på anarkism.info.

Jag tycker det är dags att belysa den liberala feminism jag ser idag som blivit normen i vårt kapitalistiska samhälle, som förpestar kampen och göder samt tillfredsställer patriarkatet, och vars enda syfte är att tjäna pengar. Tjäna pengar på de som inte har. 

Kan man köpa och sälja feminism? 

Tydligen kan man det. Vi ser gång på gång hur influencers och stora företag tjänar pengar på det de kallar feminism, hur feminismen blivit mer liberal och flätats samman med kapitalismen. Hur det idag är girlpower att starta företag och hur förebilder idag är så kallade kändisar som har samarbeten med företag som förslavar och exploaterar barn som vuxna, och framförallt kvinnor. Men det är inte feministiskt att tjäna pengar åt patriarkatet. Det är inte KVINNOKAMP. Det är inget mer än kapitalism. Hur vinner vi mark igen och  hur främjar vi feminismen att bli antikapitalistisk?

Det finns kvinnokamp inom anarkismen som heter anarkafemism. Inom anarkismen slåss vi mot alla hierarkier och alla förtryck, kapitalism, patriarkatet, rasism, sexism etc, då vi vet att dessa går hand i hand. Kvinnors kamp är inte till salu. Låt er inte luras. Kalla dem för dess rätta namn, kapitalister och patriarkatgödare.

Vad skiljer sig mellan feminism och anarkafeminism?

Så länge som kapitalismen existerar och frodas kan ej feminismen nå sitt mål, därför är anarkafeminismen mitt svar till alla er där ute som vill uppnå ett samhälle utan förtryck. 

Feminismens mål idag är att bryta ner patriarkala strukturer och normer, men patriarkatet och kapitalismen går hand i hand, vi ser tydligt idag vilka som sitter på betydande makthavande roller i samhället. Därför kan feminismen inte krossa patriarkatet utan att också krossa kapitalismen. Alla dessa maktstrukturer är sammankopplade och man kan inte välja vilket förtryck man tycker minst om utan alla måste krossas och förgöras, och det är anarkafeminism. Att se till att alla typer av förtryck krossas, såsom patriarkatet, kapitalism, rasism, sexism och staten etc. Genom historien och än idag är dessa kedjade med varandra. Staten behöver kapitalet och kapitalet behöver patriarkatet, eftersom att kapitalismen och staten från början givit män mer privilegier än kvinnor. Krossa förtrycket på alla fronter, omfamna anarkafeminism och kämpa för en antikapitalistisk feminism utan förtryck. 

En avslutande reflektion om varför anarkafeminism finns inom anarkismen när båda slåss mot samma förtryck. 

Anarkafeminismen har historiskt sett tryckt mer på kampen mot patriarkatet, sexism, rasism, homofobi, könsförtryck, heterosexism, heteronormativitet transfobi, könsbinär, funkofobi, sexuellt våld, kroppsfrågor etc, och att alltid ha en intersektionell analys. 

Jag tolkar det som att i alla ideologier behövs vissa frågor drivas och påminnas, anarkismen har historiskt inte alltid levt upp till sitt namn och kunna driva kampen mot patriarkatet. Vilket har gjort att framför allt kvinnor har behövt organiserat sig inom anarkismen för att driva feministiska frågor.. Anarkafeminismen har samlat de minoritetsgrupper som alltid behöver stöttas och lyftas för ett mer jämlikt samhälle, där alla ska leva tillsammans och respekteras därför har just dessa grupper varit viktiga, då som nu.

Inlägget Varför feminismen måste vara antikapitalistisk dök först upp på anarkism.info.

Själv är jag också förbannat trött på att hoppas en sak och tro något annat. Det är som när en expertkommentator i sportstudion blir tillfrågad om det egna favoritlagets chanser i en kommande match, och plötsligt tar på sig båda hattarna samtidigt: ”Jag tror att det blir förlust, men hoppas på seger”.

Roland Paulsen fångade det där i ett samtal för nåt år sen, i en diskussion som berörde vad ett gott samhälle är för något. Han sade något i stil med att ett av de viktigaste måtten är skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara. För någon i den politiska mitten eller för privilegierade personer är fattigdom, våld och förtryck mestadels abstraktioner och små störningar i en annars relativt välfungerande värld. Även när de får mer utrymme, så befinner sig lösningarna på problemen inom redan existerande institutioner och system. Det är bara att vrida på en ratt.

Fantasin är ytterst begränsad för de som representerar mitten. Men det som är lätt att glömma är att det till synes därför också blir ett mindre glapp mellan det som är och det som skulle kunna vara. Oförmågan att se alternativ blir den perfekta medicineringen mot radikalpolitisk depression. Tvärtom är det förstås extra jobbigt för de som ändå ser möjligheterna för en helt annan värld, när saker och ting inte bara är så jäkla långt ifrån vad de kunde vara, utan också på många fronter verkar röra sig åt fel håll.

Det är därför ett optimistiskt utspel ibland kan få motsatt effekt mot den avsedda, och kännas som en käftsmäll. Jag har själv gjort mig skyldig till det där. Och missförstå mig rätt – det är inget fel med optimism. Vi behöver alla lite pepp då och då, men ibland så faller optimismen på sitt eget grepp, just eftersom den påminner om hur stort gapet är mellan de där två världarna. Jag vet redan, liksom, jag fattar – saker är kassa som fan, och jag vill inte höra om hur mycket bättre de kunde vara.

Hur ta sig ur det här dilemmat? Hur sluta vara en rymdfarkost på drift, utan bränsle, med allt mindre syre i tanken, om till och med själva hoppet blivit till en fiende? I samband med nyårskrönikor brukar folk slå på stort – det nya året ska bli bättre, det är nu det vänder, alla kamper ska vinnas. Men jag tror att om en vill börja överbrygga gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara, om en känner sig frustrerad, nedslagen, överväldigad och utbränd av allt som snurrar runtomkring en, då är det inte de här stora proklamationerna som hjälper – de är snarare en del av problemet.

Istället för att framställa det nya året som något potentiellt storslaget, kan en se framtiden som något litet och kontinuerligt. Istället för slaget om dödsstjärnan, istället för definitiva slutstrider och stora flottor, se det som livet på en bortglömd planets smågator. Steget till att störta alla världens tyranniska system kan kännas stort, men jag lovar att det bara bakom hörnet finns en början på något positivt – i trappuppgången eller kvarteret, vid fikabordet på jobbet, med polarna, eller i en lokal förening. Där finns mötena, där finns de riktiga problemen, men där finns också ett löfte om både kamp och gemenskap som omedelbart kan förbättra vår situation och skänka extra mening och glädje i tillvaron.

Vad andra ska göra och hur det ska gå till kan jag inte säga, men jag tänker börja där – det är bara några vingslag bort och den här fjärilen-ur-kurs kan tänka sig att försöka. Fuck 2020. Fuck 2021. Den här skålen utbringar jag varken för året som gått eller året som kommer. Den är för de små stora saker jag längtar efter i min vardag. Vännerna, familjen, organisering kring frågor och med människor som betyder något för mig. När en får fotfäste i de här sakerna, blir de stora frågorna sedan också något mindre, mer hanterliga.

Och till slut, en liten teori. Kanske ska vi inte behandla ”hopp” som något vi spikar upp på väggen och tittar på, helt oberoende av hur illa det rimmar med det som händer omkring oss, tills det blir en hånfull gestalt som driver med oss från sin uppflugna plats. Kanske ska vi istället låta hoppet falna lite ibland, komma och gå, och istället odla det i de här mindre sammanhangen som vi kan ro över. Låta det växa på en grogrund av vardaglig gemenskap och solidaritet. Inte dra upp det från ovan, utan lyfta det nerifrån och låta det explodera i skyn när det känner för det.

Eller vore det att hoppas på för mycket?

Inlägget Mellan hopp och förtvivlan dök först upp på anarkism.info.

– Emma Goldman

Enligt den liberalistiska hästsko-teorin så möts alla perspektiv som skiljer sig för mycket från den liberal åsiktsnormen i ytterkanterna. Enligt denna närmar sig de extrema perspektiven varandra och höger- och vänsterextrema sägs vara lika goda kålsupare. Det här är en teori som i stort sett saknar belägg, men den är populär för att osynliggöra och misstänkliggöra radikal samhällskritik från vänster.

När Facebook blockerade en rad högerextrema plattformar i maj 2019 var det svårt att gråta blod, samtidigt blev det tydligt att det var en tidsfråga innan en liknande utrensning drabbade vänsterplattformar. Nu har Facebook blockerat flera anarkistiska plattformar och andra radikala vänsterplattformar. Samtidigt bannas konton kopplade till högerkonspirationen Q-anon och plattformar från den amerikanska milisrörelsen. Anarkistiska plattformar som drabbats är till exempel itsgoingdown.org och crimethinc.com.  Händelsen visar tydligt hur Facebook omfamnar hästsko- och kålsuparteori och likställer perspektiv som avviker för mycket från den liberala normen så som våldsbejakande. Utan att veta det kastar Facebook sten i glashus.

Facebook rensar också ut antifascistiska initiativ, troligtvis på grund av hetsjakten på ”Antifa” i amerikanska högermedier. I detta avslöjar Facebook sig självt. Fascism är inte en fråga där det går att vara neutral. Indirekt innebär detta ett stöd till fascism, det vill säga till organiserat politiskt våld mot olika minoritetsgrupper.  

Facebooks motivation till utrensningen är att motverka röster som uppmanar till våld i politiska demonstrationer och protester. När kritik mot så kallad våldsbejakande vänster levereras från den politiska mitten så görs det alltid med en osmickrande omedvetenhet om det våld som krävs för att upprätthålla den rådande ordningen. Facebook rensar inte ut organisationer som står för elitens våld från stater och multinationella företag, mot arbetarklassen, minoritetsgrupper, djur eller ekosystem.

Om någon aktör är en lika god kålsupare som verkligt våldsbejakandeelit-aktörer så är det snarast Facebook självt. I Washington post skriver Nina Jankowicz om hur Facebook tillämpat en dubbel standard. Å ena sedan säger sig Facebook stå på barrikaderna för yttrandefriheten. Å andra sidan har företaget fått mycket kritik för eftergifter gentemot auktoritära regimer så som Turkiet och Ryssland, Cambridge Analytica-skandalen och generellt. Oerfarna politiska aktivister och organisatörer blir lätt utsatta för exponering och repression innan de fått erfarenheter av riskerna med att använda Facebook som ett organiserings-verktyg.  

Facebooks beslut är inte oväntat men minskar samhällskritiska rösters möjlighet att nå ut till en allmänhet vars internetnärvaro blir allt mer inskränkta av monopolsträvande företag. Det här är en tydlig illustration av hur den digitala kapitalistiska ekonomin fungerar enligt precis samma premisser som alla andra kapitalistiska företag och utan problem går över lik i jakt på större övervinster. Det är en agenda som gynnar en minoritet av rika investerare, på alla andras bekostnad. Utrensningen av anarkistiska plattformar från Facebook är ett agerande som visar att alla typer av motstånd behövs både online och offline. Både inom de sociala medierna, via egna kanaler och på gatan.

Vi kan inte besegra mästaren med mästarens verktyg. Facebook har återigen visat sitt rätta ansikte och påminner oss om att de är en människofientlig organisation och en fiende till all kamp för befrielse.

Bild: ”Neues Facebook Anti-Like” by greenoid is licensed under CC BY-SA 2.0

Inlägget Auktoritär stenkastning i det digitala glashuset dök först upp på anarkism.info.

Det här är verkligen spännande tider att leva i. De statiska slutsatserna från slutet av det förra årtusendena om den enda vägens politik och historiens slut har ställts på ändå och ett revolutionärt ögonblick börjar skymta med sin närvaro tack vare att den svarta i USA verkar ha bestämt sig för att måttet är rågat.

Klimatkampens utdragna momentum, tillfälligt överskuggat av Coronakrisen, lämnar en öppen fråga. För en del skapar krisen ett limbo, en paus. Andra upplever snarare att tillvaron framträder skarpare och att strukturella orättvisor, som dolts i det vardagliga skenet av normalitet, kommer upp till ytan och förtydligas i klyftan mellan de som säkert kunnat arbeta i sina hem och dem som tvingats till än mer stressiga, än mer prekära arbetsvillkor i så kallade essentiella yrken. Coronakrisen gör det möjligt för oss att tänka i termer av ett Före och ett Efter. I det läget har många röster höjts om att krisen manar oss att ställa om. Omställning, vad betyder det annat än en Revolution? I det läget kan vi vara tacksamma att det inte finns något tydligt spjutspetsparti att samlas bakom.

Klimatkrisen aktualiserar hur ohållbar den rådande ordningen är. Det har lett till att omställningsnätverk och omställningsgrupper grundats, aktionsnätverk, massaktioner och mer därtill. Vi lever med insikten om att omställningen behöver vara intersektionell och revolutionär, något som saknas i grupper som försöker förena hållbarhet med vinstintressen. Det finns ingen snäll kapitalism eftersom evig tillväxt är omöjlig inom ramen för ett slutet ekosystem. I omställningsrörelsen behövs därför både röda, gröna och svarta röster.

En bidragande förklaring till att #blacklivesmatter kunnat nå momentum just nu är att många saknar, eller inte kan delta i en 40+ timmars arbetsvecka. Hade vi haft tid hade kanske detta hänt för länge sedan. Vi agerar utifrån de materiella omständigheter vi lever i. En del av anarkismens idé är att vi gemensamt kan förändra våra materiella omständigheter. Vi kan ställa om i marginalerna och alternativa kollektiva strukturer som ger oss kapacitet att agera mer autonomt i förhållande till den rådande ordningen. Ett motstånd behövs, men vi behöver också bygga de alternativa rum där motstånd kan växa.

En röd, grön och svart omställning behövs. Jag föreställer mig att den börjar med att vi funderar på hur vi kollektivt kan lösa våra grundläggande behov utan inblandning av stat och företag. I självorganiserade grupper, anpassade efter de omständigheter vi befinner i oss i och efter de behov vi strävar efter att tillgodose. Genom att hjälpas åt att odla mat, förvalta kläder, ordna bostad och organisera vår trygghet. Är det inte precis det som är målet med den autonoma zonen i Seattle, Zad Notre-Dame-des-Landes, Rojava eller alla de andra inspirerande exempel som visat vägen mot hur en postkapitalistisk tillvaro kan tänkas se ut?

Anarkister har en självklar plats i sådana sammanhang och många anarkister deltar i de sammanhangen. Samtidigt saknar jag explicit revolutionära sammanhang som också drar slutsatser mellan olika kamper och engagemang, till en framtid där makt endast är någonting vi utöver med varandra och inte på någon annans bekostnad.

Inlägget Röd, grön och svart omställning dök först upp på anarkism.info.

Mellan åren 1990-2020 sköt svenska poliser ihjäl 38 människor. Polisens dödskjutningar har ökat de senaste åren.

* April 2020: Polisen skjuter ihjäl en man i Uppsala
* Mars 2020: En man sköts ihjäl av polisen i Uppsala
* Augusti 2018. Stockholm: Tre poliser skjuter 25 skott mot en ung man med autism och med Downs syndrom, han dör
* Juli 2018, Linköping: En man sköts ihjäl av en polis i Linköping
* Juli 2018. Norrköping: En psykotisk man sköt till döds av polisen
* April 2018. Stockholm: En man avled efter att ha polisen skjutit honom
* Mars 2018, Örebro: Polisen sköt ihjäl en man
* Mars 2018, Luleå: En man i 30-årsåldern sköts ihjäl av polisen
* Juli 2016, Viksjö: Polisen sköt en man till döds
* Juni 2016, Stockholm: Polisen skjuter en man i huvudet, han dör
* Maj 2016, Uppsala: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Oktober 2015: Trollhättan. Polisen skjuter ihjäl en man
* Januari 2015: Ulricehamn. En man i 35-årsåldern dör efter att polisen skjutit honom i magen
* Juni 2014. Ale: En man skjuts till döds av polisen
* April 2014, Uppsala: En 34-årig man sköts till döds av polisen
* Mars 2014, Partille: En man skjuts till döds av polisen
* November 2013, Hagfors: En 45-årig asylsökande man skjuts till döds av polisen
* Juli 2013, Varberg: En 24-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Maj 2013, Husby: En 69-årig man skjuts ihjäl av av polisen
* Januari 2013, Södertälje: En 26-årig man skjuts i huvudet av polisen, han avlider
* Februari 2011, Eskilstuna: En 26-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Januari 2009, Trelleborg: 57-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juni 2006, Falkenberg: 45-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2005, Lindesberg: En 22-årig man skjuts till döds av polisen
* Januari 2004, Katrineholm: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juli 2003, Bräkne-Hoby: En person skjuts till döds av polisen
* Maj 2002, Eskilstuna: En 20-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2001. Jönköping: Polisen skjuter ihjäl en 27-årig flykting
* Mars 2000, Östergötland: Polisen dödar en 31-åring genom att skjuta hen i ryggen
* Maj 2000, Kalmar: En 19-åring skjuts till döds av polisen
* Oktober 1999, Kyrkhult: En piketstyrka skjuter ihjäl en 46-årig man
* Augusti 1999, Järna: Polisen skjuter ihjäl en av två personer
* Februari 1999, Falun: En man i 50-årsåldern skjuts ihjäl av polisen
* Juli 1998, Trollhättan: En man dödas av polisen
* Mars 1995, Möja: Polisen skjuter ihjäl en 48-årig man
* 1990-1995 Sköt polisen ihjäl tre personer

Polisen dödar också på andra sätt

Polisen är ansvarig för minst lika många dödsfall även när vapen inte används. Till exempel vid omhändertaganden i snutbilar och arrester. Minst 30 personer har dödats i samband med ingripanden de senaste 25 åren.

Amnesty International har granskat den svenska polisens dödliga våld:

”I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke.”

Totalt har polisen dödat 70 personer de senaste åren. Troligtvis har polisen dödat fler människor, tyvärr är mörkertalet stort.

– Svårt att fälla poliser –

– Lagen är skriven så det är svårt att fälla en polis.
– Många anmälningar mot poliser gäller våld.
– Enligt studier leder mindre än 2% av anmälningarna till en avslutad förundersökning, eller går vidare till en fällande dom.
– De poliser som fälls jobbar oftast kvar.
– Det är viktigt att vi copwatchar, att vi dokumenterar polisens agerande, så vi kan avslöja och skydda oss från våldsbenägna poliser.
– Mordet på George Floyd spelades in, det hindrade tyvärr inte att George dog, poliserna avskedades och sitter häktade men tyvärr räcker det ej då våldet kommer att fortsätta så länge polisen finns.

Copwatch – anarkism.info

Disclaimer: För att kunna återge en representativ bild av polisens dödliga våld redogör vi alla uppgifter om dödsfall som vi hittat. Det innebär inte att vi står bakom gärningsmännens handlingar/intentioner.

Inlägget Svenska polisens dödliga våld dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Den koloniala linsen dök först upp på anarkism.info.

För några år sedan rasade en debatt i Sverige om att så kallad ”blåljuspersonal” inte kunde utföra sitt arbete på grund av att de attackerades, av illvilliga ungdomar och kriminella. Främst skulle detta varit ett problem i storstadsförorter, där en bild målades upp av att allmänhetens liv och hälsa riskerades när blåljuspersonalen inte respekterades. Bland annat genom stenkastning mot poliser. Förespråkare för ”lag, ordning och hårdare tag” vädrade morgonluft och i kölvattnet av debatten ville en majoritet av det politiska etablissemanget införa en ny lag med strängare straff för den som förhindrar blåljuspersonal att utföra sin verksamhet. Det påstådda hindrandet kom sedermera att kallas för ”sabotage”. En statlig utredning tillsattes år 2016 och i januari 2020 trädde lagen om ”Sabotage mot blåljusverksamhet” i kraft. Straffet för att sabotera verksamheten för snuten, brandmän och ambulanspersonal kan bli fängelse upp till fyra år. Ifall brottet är grovt ger det som lägst två års fängelse, och som mest livstids fängelse. För att brottet ska betraktas som grovt behöver handlingen ha uppfattats ”varit av särskilt farlig art”, att sabotaget varit planerat och organiserat, samt medfört en ”betydande skada”. Enligt blåljuslagen är det brottsligt att angripa och störa blåljusverksamhet, att använda våld, samt hot, mot blåljuspersonal, och att skada deras fordon och hjälpmedel. Därutöver är det brottsligt att ens försöka genomföra, att övertala någon att begå ett brott (stämpling), eller att förbereda, samt att inte avslöja blåljussabotage.

Kritiken mot lagen har inte låtit vänta på sig. En del debattörer menar att lagen är en stor inskränkning i demokratins så kallade spelregler, exempelvis att en aktivist som begår civil olydnad riskerar livstids fängelse för relativt ofarliga handlingar. Andra menar att lagen kommer göra brottslingar av främst unga, icke-vita förortskids, vars handlingar inte är samhällsomstörtande. Flera debattörer oroar sig för att snuten kommer provocera förortsungdomar att begå handlingar som klassas som blåljussabotage, vilket kan ge livstidsfängelse. Att lagen blir strukturellt diskriminerande. Vissa debattörer oroar sig för att dissidenter som ifrågasätter dagens samhällsordning riskerar relativt långa fängelsestraff, exempelvis för blockader. Många menar att lagen instiftades för att utöka snutens makt och ge större möjligheter till repression, och inte för att, som statens förarbeten och lagtexten ger sken av, tillgodose de faktiska behoven hos andra blåljusverksamheter (räddning- och sjukvårdspersonal). Flera menar att det är olämpligt att likställa snutar, sjukvårdspersonal och brandmän, att yrkesrollerna skiljer sig åt alltför mycket. Vad som enar de flesta kritiker är att de menar att vi får vänta och se hur polisen kommer använda lagen, samt hur domstolarna kommer döma i åtal.

Blåljuslagen har snart funnits i sex månader. Det är nu tillfälle att granska hur lagen använts, ifall debattörernas farhågor besannades. I denna text redogör Copwatch för anmälningar av blåljussabotage, samt de åtal och domar som gjorts sedan januari. Texten har ingen ambition att vara en heltäckande redogörelse, att det ska vara en slutgiltig analys av blåljuslagen. Snarare ska texten ses som en begränsad, kritisk betraktelse i syfte att problematisera lagen och snutens våldsmonopol. Förhoppningsvis kan något i vår analys vara användbart för kamrater i deras kamp mot stat, kapital och snutjävlar.

Undersökningsmaterialet kommer primärt från polisens hemsida (snutens anmälningar av blåljussabotage), från Åklagarmyndigheten, samt från diverse tidningar och nyhetsrapportörer. Vi analyserar undersökningsmaterialet och drar slutsatser, exempelvis ifall lagen verkar tillgodose det påstådda behov den skulle uppfylla, hur lagen har använts av snuten, vilka som drabbats av lagen, samt hur lagen tolkats av åklagare och domstolar.

• Anmälningar, åtal och domar: Snuten fångar inte några sabotörer

I skrivandets stund har snuten gjort 15 anmälningar för sabotage mot blåljusverksamhet (enligt Åklagarmyndigheten har 15 fall rapporterats i år, medan det på snutens hemsida finns uppgifter om minst 18 anmälningar. Troligtvis beror diskrepansen på att snuten har dragit tillbaka några anmälningar). Blåljuslagen har uteslutande använts av snuten, det vill säga att ingen anmälan har gjorts i samband med verksamhet från annan blåljuspersonal, som brandkår eller ambulanspersonal.

Anmälningarna kan grupperas i tre kategorier, 1) händelser som skett när snuten patrullerat områden, 2) händelser som skett när snuten gjort ingripanden i andra ärenden, som rattfylla, 3) händelser som inte verkar skett i direkt samband med snutens agerande. Majoriteten av anmälningarna har gjorts av snuten i mellersta och södra Sverige, endast ett fall har gjorts i norra delen av landet. Ingen av anmälningarna har handlat om grovt blåljussabotage. Alla potentiella brottslingar, som uttryckligen nämns i snutens anmälningar, är pojkar/män, i åldern 15 – 35 år. Majoriteten är i 20-årsåldern. Flera av ingripandena har skett i områden som Husby, Tjärna Ängar, Gränby och Hisingen. Det vill säga i områden som på olika sätt uppfattas vara problematiska av snuten gällande ordningsstörningar. Flera av incidenterna har skett på helger, kvällar/nätter, och på högtider. Många av anmälningarna berör gärningsmän som varit berusade. Handlingar som av snuten klassats som blåljussabotage kan delas in i tre kategorier, 1) person som vägrat lyda order, 2) våld/åverkan på annan person/egendom, 3) person som hindrat polisen. Det går så klart ingen självklar gräns mellan dessa teoretiska kategorier. Vad gäller att vägra lyda order (1), handlar det om personer som exempelvis inte stannat sin bil, eller personer som inte velat stå och gå som snuten beordrat. Vid ett tillfälle slängdes fotanglar mot polisbilar under en biljakt. Personer som snuten uppfattat som våldsamma, och de som har gjort åverkan på egendom (2), har exempelvis kastat sten på snuten eller deras bil, vissa har krossat rutor på, punkterat däck, samt repat snutbilar. Andra har skjutit raketer mot snutar eller dess bilar. Några få har riktat laserpekare mot snuthelikoptrar (alla tonåringar), vilket riskerar vara ett annat relativt allvarligt brott, så kallat luftfartssabotage (något som ungdomarna inte verkade vara medvetna om, snarare såg de handlingen mest som en kul grej). Vid ett tillfälle har en polisstation satts i brand (3), inga gärningsmän greps.  

Utav de 15 anmälningar som gjorts har tre gått till åtal. Ett av dessa åtal har prövats i domstol (7/5). Tingsrättsförhandlingen skedde i Borås och gällde en 20-åring som vid ett tillfälle under våren vägrat lyda snutens order, han slutade inte agera störande i samband med att snuten stannade en bil för att söka efter vapen. Snuten uppfattade personen som hotfull och att hans uppförande förhindrade snutens verksamhet. Åklagaren yrkade på två månaders fängelse. Personen friades (14/5). Anledningen till domslutet beror mycket på att blåljuslagen gör skillnad på vilken verksamhet som en försöker ”sabotera”, om det är ”brottsbekämpande” och ”utryckande” verksamhet. Ifall det är utryckande verksamhet räcker det att en har åsamkat relativt liten åverkan på verksamheten för att en ska dömas enligt blåljuslagen. Vad gäller brottsbekämpande verksamhet behövs det ha gjorts mer åverkan. Domstolen i Borås menade att polisen höll på med brottsbekämpning och att den åtalade inte gjort sig skyldig till sabotage i lagens mening. Åklagaren ämnar troligen överklaga.    

• Slutsatser, reflektioner och vägen framåt: Fortsätt kasta första stenen

Utifrån anmälningar och åtalen som gjorts sedan lagen började gälla i början av året, och tingsrättsförhandlingen i maj, kan vi göra några konstateranden och dra en del slutsatser.

För det första verkar snuten inte alls säkra på hur lagen kan användas. Snuten testar lagen hyfsat ogenerat. I samband med att snutens verksamhet på olika sätt försvåras eller generellt störs, anmäler snuten personer lite på måfå för blåljussabotage. Det gäller dock inte vilka personer som helst, utan främst är det yngre män, ofta berusade, som anklagas för sabotage. Inte en enda anmälan gällde aktivister, konflikter i samband med politiska aktioner eller demonstrationer. Detta har säkerligen att göra med restriktionerna under coronapandemin, att det varit betydligt färre politiska aktiviteter under våren än vanligtvis. Det återstår att se hur snuten framöver försöker använda blåljuslagen i samband med demonstrationer. Vi får avvakta och se om vi eventuellt behöver använda nya tekniker, strategier för att undvika att åka fast.   

För det andra är det intressant att endast snuten verkar haft problem med sabotage, att det bara är polisen som hittills använt sig av blåljuslagen, och inte sjukvårdare eller brandmän. Kan det stämma som vissa debattörer menar, att lagen främst är utformad efter polisens påstådda behov, i syfte att utöka deras makt, för att upprätthålla snutens auktoritet? Vi har (tyvärr) inte sett några stora upplopp i förorterna, där ”galningar” anfallit polisen med tillhyggen, något som teoretisk skulle kunna underbygga behovet av blåljuslagen. Ingen fragdatuggande mobb har hindrat någon person från att få sjukvård. Likväl har snuten gjort anmälningar av blåljussabotage. Anmälningarna har istället handlat om enstaka ungdomar som kastat sten, skjutit raketer mot poliser. Många gånger har detta skett i samband med konfrontation, provokation mellan snuten och förortsungdomar. Som vid ett tillfälle i Tyresö, där konfronterades en person som ”gestikulerat” mot snutarna. Händelsen mynnade ut i att personen kastade en sten mot snuten (som tyvärr missade). I vilken omfattning snuten provocerat fram sådana handlingar lär vi nog tyvärr aldrig få veta.

Vad gäller tingsrättsförhandlingen kan vi dra slutsatsen att det nog inte är lika enkelt att bli dömd, som att en anmäls för sabotage. Det verkar också att lagen inte per automatik innebär ovanligt långa fängelsestraff, åklagaren yrkade på ”bara” två månaders fängelse (dock ett uppseendeväckande hårt straff med tanke på handlingens icke-våldsliga resultat). Det återstår att se hur det går i de andra två åtalen som väckts under våren. Vad gäller många av vårens andra anmälningar är det inte orimligt att flera inte går till åtal, då det saknas uppgifter om gärningsmän i flera av händelserna. Detta tyder nog på att snuten chansar att anmäla för sabotage, trots att grundläggande uppgifter saknas om vad som egentligen skett.

Avslutningsvis är det intressant att se hur domstolen tog fasta på skillnaden mellan att sabotera brottsbekämpande och utryckande verksamhet. Det är inte orimligt att snutens verksamhet ofta klassas som brottsbekämpande, och att det således kan tala till vår fördel i konfrontationer med snuten, ifall en vill undvika att lagföras för sabotage. Ifall någon kamrat ”råkar” konfrontera snuten i samband med utryckning kan det vara strategiskt att verkligen anstränga sig för att undvika att åka fast. Utryckande verksamhet kanske främst kopplas ihop med räddningstjänst och sjukvårdspersonal. Snuten kan dock mycket väl komma att anpassa sig efter domstolarnas tolkningar, och framöver försöka framställa sin verksamhet som främst utryckande (åklagaren som överväger att överklaga målet i Borås argumenterar att snutens verksamhet först var brottsbekämpande, men utifrån hur händelsen utvecklades blev verksamheten utryckande).

Mycket återstår att se och det sista ordet är inte sagt vad gäller hur snuten kommer använda lagen, hur domstolar dömer, vilka som drabbas, och hur vi kan erbjuda motstånd. Utifrån de 15 anmälningar som gjorts denna vår är det svårt att se att det behövs en blåljuslag för att snuten ska kunna utföra sitt jobb, vilket politikerna som instiftade lagen hävdade. Snarare handlar det om att snuten genom lagen vill ha möjlighet att utöka repression och straffa den som inte lyder, den som inte respekterar snutens auktoritet. Mycket kan en säga om snuten, men smarta är de inte. Blåljuslagen får oss att hata snuten ännu mer, och det ökar motivationen att kämpa för en friare värld. Snipp, snapp, snut. ACAB!

Copwatch – anarkism.info

Inlägget Sex månader med blåljuslagen dök först upp på anarkism.info.

Forskning visar att poliser med tiden generellt får ett mer godtyckligt förhållningssätt till den lag som de själva har mandat att upprätthålla. Det vill säga att snutar inte sällan tar sig rätten att agera i strid med lagen. Vad som påverkar en sådan utveckling är så klart att majoriteten av snutens arbete sker i det dolda, att det går att komma undan med övergrepp ganska lätt om du är polis. Kårandan inom snuten är stark. Ifall en snut händelsevis anklagas för tjänstefel utreder snuten sig själv, ett ur rättvisesynpunkt tämligen orättvist upplägg. Därutöver visar polisforskning att snutar över tid tenderar att utveckla en avsevärd tolerans inför den egna våldsanvändningen. Det vill säga att snutar avtrubbas, lättare triggas och anser sig ha rätten att använda sitt våldsmonopol på sätt som är att betrakta som så kallat ”övervåld”.

Ur ett anarkistiskt perspektiv är snuten ett hinder för den värld utan hierarkier, baserad på ömsesidig hjälp och frivilligt samarbete, som vi vill skapa. Polisen skyddar maktens privilegier, upprätthåller kapitalismen och försvarar klassamhället, med våld. Ofta är det avvikarna från normen som utsätts för snutens megalomani, många queers, rasifierade och fattiga vet mycket väl att lagen inte är lika för alla.

Som anarkister är vi hyfsat vana att hantera konfrontation med, eller att undvika repression ifrån, snuten. Likväl finns det mycket mer vi kan göra, exempelvis att tydliggöra hur snuten systematiskt beter sig opassande i sin yrkesroll, såsom att visa när snutar begår lagbrott (utan att få samma straff som andra), som misshandel och trakasserier. Vi kan granska i syfte att skydda oss från snutvåldet, och vi kan ibland dokumentera. En del poliser blir av med jobbet på grund av tjänstefel och förhoppningsvis får de inget liknande lönearbete igen.

Att systematiskt granska snuten kallas ”copwatch”, och det innebär att en på olika sätt bevittnar och dokumenterar snutens agerande. Copwatch förekommer regelbundet i vissa länder (som i USA), i dagsläget sker det inte organiserat i Sverige. Copwatch kan utföras på många sätt, ofta anpassat efter situationen. Copwatch kan genomföras av vem som helst och överallt i samhället. Om du exempelvis ser en snut på stan som ingriper mot människor kan du stanna och studera vad som föregår. På en demonstration kan du filma snuten. Du kan ta del av offentliga handlingar gällande snutar som dömts (exempelvis för våldsbrott) och delge kamrater, i syfte att skydda andra från dessa snutar. Listan på hur en kan bedriva copwatch kan göras lång. Inget av sätten är nödvändigtvis olagliga, dock finns det sådant en bör göra dolt. Snutar gillar generellt inte att bli granskade. Framför allt avskyr snuten när de inte respekteras för sin ”auktoritet”. Därmed kan den som copwatch:ar själv utsättas för snutvåld eller kränkningar. Således är det önskvärt att copwatch genomförs säkert, såsom förberett och tillsammans med kamrater. Det har verkligen blivit dags att granska snutar och dess myndighet i sin helhet och på riktigt. Att visa den sidan av polisen som sällan blir offentlig.

Härmed presenterar anarkism.info ett nytt projekt där vi ocensurerat granskar snuten. I syfte att skydda oss och kamrater, att motverka snutvåldet och för att skapa en annan värld, startar vi från och med idag – Copwatch. Vi kommer återkommande att informera om snutar som begår övergrepp. Vi kommer redogöra för fakta, gällande lagar och hur snuten jobbar. Vi styr upp föredrag och workshops. Vi genomför egna spaningar och vi inhämtar kunskap ifrån aktuell forskning. Vi redogör för säkerhetsfrågor. Framöver kommer vi erbjuda möjligheten att ta emot tips och dokumentation från er, ni kommer kunna kontakta oss med uppgifter om snutar, med filmer och inspelningar.

Nu är det inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Med start idag är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. ACAB!

Copwatch – Anarkism.info

Inlägget COPWATCH dök först upp på anarkism.info.

Det är allmänt känt att man inte ska öppna eller klicka på länkar från okända avsändare, men man ska även vara kritisk till att öppna och installera program från någon man litar på. Det kan vara så att de har fått en trojan installerad av snuten som skickar till dig, så det bästa är att kolla av med personen muntligt innan du klickar på länken eller godkänner en installation! En god praxis är också att inte låta snuten ha tillgång till ens telefonnummer och alltid använda kontantkort.

Anarchist Black Cross Göteborg har skrivit en väldigt viktig och tydlig text om den nya lagen, om hur den kan komma att användas och jag rekommenderar att man tar och läser den, ni hittar den HÄR!

Här är några tips på god säkerhetspraxis:

Staten kommer att använda sig av repressiva lagar för att försöka tysta oss. De stiftar inte lagarna bara för att fälla utan även i avskräckande syfte. Snuten är mycket väl medvetna att de flesta försök att komma åt oss kommer att misslyckas, men de hoppas att det ska slå hårt mot oss ändå genom att avskräcka oss från att kommunicera digitalt och på så vis försvaga vår organisering. Vi får inte låta dessa nya lagar (även blåljuslagen) avskräcka oss från att agera mot staten, kapitalismen, fascismen och de andra förtryckarna i samhället. Vi vill i slutändan leva i ett frihetligt samhälle utan förtryckare och härskare och vägen dit är kantad av utmaningar, organisatoriska som personliga. Vi kan dock övervinna det mesta om vi är bra organiserade, redo och i solidaritet med varandra. Vi ska inte bli nojjiga eller rädda för att fortsätta vår digitala kommunikation, men vi ska vara medvetna om säkerheten kring den digitala kommunikationen. Vi i anarkism.info har tidigare hållit i ett föredrag kring just denna lagen och vad den kan innebära och vi planerar inte att sluta med det. Tvärtom så kommer en del av oss att försöka följa upp vad som händer kring både lagen om hemlig dataavläsning samt blåljussabotage och försöka underlätta för kamrater att organisera sig tryggt och säkert. Och för de kamrater som råkar ut för repression så kommer vi fortsätta stödja kampanjer och insamlingar för att underlätta för dom. Solidaritet är vår styrka och de kommer aldrig att kunna stifta bort den.

Inlägget Hemlig dataavläsning? Nej tack! dök först upp på anarkism.info.

Den anarkistiska rörelsen tenderar att vara rätt ung. En kommer in i den någonstans i sena tonåren och hänger oftast kvar till någonstans mellan 25 och 30, sedan har vuxenlivet hunnit ikapp en. Det här är kanske någonting som håller på att förändras, men vad som hänger kvar är att få sociala eller politiska rörelser har plats för barn. Den anarkistiska är inget undantag. Det här är säkert en patriarkal restprodukt där föräldra-ansvaret främst tilldelats kategorin kvinnor och politiskt arbete utanför hemmet främst tilldelats kategorin män. Anarkistiska rörelser som är anti-sexistiska och vill inkludera äldre personer behöver göra upp med denna uppdelning för att skapa plats så att föräldrar och barn ska kunna delta. Självklart hör barn eller föräldrar inte hemma i alla former av engagemang. Både barn och föräldrar skulle däremot mycket väl kunna bidra, till andra aktiviteter. Det kan handla om att vara med och driva sociala centra och annan autonom infrastruktur, stödkampanjer och demonstrationer eller att skapa anarkisk kultur. Genom att göra plats för barn kan rörelsen få en tidigare återväxt och rörelsens mål bli tydligare och mer allmänt kända. Genom att barn och andra vuxna som kommer i kontakt med en inkluderande anarkiströrelse ser att rörelsens engagemang gynnar allmänheten.

Barn behöver hänsyn, trygghet och uppmärksamhet. Barn behöver inte bara sina föräldrar eller utökade familj, utan också andra vuxna som tar sig tid. En rörelse som gör plats för barn kan inte heller göra det på ett allt för naivt sätt. Till exempel är en bra förhållningsregel att ingen annan vuxen ensam har ansvar för barn regelbundet eller under längre tid utan att det alltid är två vuxna med vid barnpassning eller barnaktiviteter.

Innan jag själv blev föräldrar tänkte jag inte mycket själv på hur föräldrars möjlighet till aktivism påverkades av föräldraskapet. Jag tyckte bara att det var tråkigt att det fanns en gräns mellan dem som kunde engagera sig och familjer med barn. Det fick mig att bestämma mig för att inte gå i aktivistpension den dagen jag själv blev förälder. Vad jag insåg när den dagen kom är visheten i talesättet att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Vill ni andra ha oss föräldrar kvar i rörelsen behöver vi er solidaritet. Annars får vi föräldrar samla oss för att kräva den plats vi har rätt till i befrielsekampen och återerövra det stöd samhället och våra kamrater är skyldiga oss.

Inlägget Barn, anarki och rörelse dök först upp på anarkism.info.

Året är 2019. I Dalarna bestämmer sig några djurrättsaktivister för att demonstrera. En av aktivisterna jobbar som lärare på en av arbetarrörelsens mest prestigefyllda folkhögskolor. Demonstrationen går som planerat, sakligt uttrycker aktivisterna sina åsikter, flera åhörare stannar till och diskuterar. Vissa gillar och andra håller inte med. Som sig bör. 

Några dagar efter demonstrationen kontaktar en lokal lantbrukare folkhögskolan, hen hotar samt anklagar läraren för brottsliga handlingar. Läraren hävdar sin oskuld. Lantbrukaren hänger likafullt ut läraren, både i media och till polis, som en ”extremist”. Utifrån lantbrukarens anklagelser startas polisutredningar, en utredning som senare läggs ned och en annan som inte innefattar läraren. Ledningen på folkhögskolan avvaktar inte resultaten av utredningarna utan handlar omedelbart i rädsla för att skolan ska förknippas med ”militant djurrättsaktivism”. Denna ledning består av en styrelse med uppsatta personer inom arbetarrörelsen, ombudsmän/kvinnor på LO och ABF samt en socialdemokratisk riksdagsledamot. Ledningen uttrycker oro för att jordbrukarens anklagelser ska fläcka skolans rykte. Kanske blir ledningen också rädda för att anklagelserna i förlängningen skulle skada socialdemokratin?

Styrelsen och rektorn på socialdemokraternas folkhögskola agerar i detta läge i strid med grundläggande arbetsrätt. I konflikt med arbetsrätten stänger ledningen av läraren ifrån hens tjänst. Samtidigt får läraren och hens familj ta emot hat och mordhot, från jägare, jordbrukare och högertroll. I bakgrunden passar diverse högerpolitiker på att vinna politiska poänger, t ex i kommunfullmäktige samt i parlamentarismens högborg där ärketrollet Bali ser sin chans i riksdagen. Högerpolitiker anklagar folkhögskolan för att fostra ”terrorister”, en anklagelse som i förlängning slår hårt mot läraren som alltmer knuffas ut i kylan av skolledningen. Bakom stängda dörrar verkar ledningen alltmer paranoida, man diskuterar sinsemellan om läraren är en ”vänsterextremist” som har ”infiltrerat” skolan. Ledningen uttalar sig i media, alltjämt med hjälp av negativa associationer om läraren, såsom ”vi på skolan tar såklart avstånd ifrån allt våld”. Ledningen medverkar i socialdemokratisk dagspress och styrelsens ordförande låter sig t.o.m. intervjuas av Jaktjournalen. När SVT hör av sig för intervjuer, av läraren och deltagare på skolan, låser ledningen dörrarna till skolan för utomstående. På folkhögskolans Facebooksida trollar högerdrev mot läraren, skolan låter hat och hot-kommentarer ligga kvar för allmän beskådan ett bra tag innan kräkningarna modereras bort.

När en av deltagarna på skolan slår larm och ifrågasätter om avstängningen av läraren gått rätt till ingriper skolans arbetsgivarorganisation. Det visar sig att ledningen felaktigt stängt av medarbetaren och därför återinsätts hen i tjänst omgående. Dock dröjer det ett bra tag innan läraren är tillbaka på skolan. Förhandlingar inleds mellan skolan och lärarens fackförbund gällande en offentlig upprättelse av lärarens förtroende ifrån skolledningen. Under förhandlingen granskas och ifrågasätts läraren av rektor och styrelseledamöter. T ex undrar ledningen för arbetarrörelsens folkhögskola vad läraren tycker om ”direkt aktion” och om ”våld”. Det tar tre månader innan läraren är tillbaka i tjänst, men med hjälp av sitt fackförbund får läraren igenom alla sina krav. I samband med återgången redogör ledningen offentligt på skolan att man nu har förtroende för sin anställde. Samtidigt hävdar ledningen bakom stängda dörrar att läraren agerat opassande när hen engagerat sig offentligt i en sådan olämplig fråga som djurrätt. T ex kommenterar riksdagsledamoten att ”många bönder är med rätta rädda, vad ska jag säga till bönderna?”.

Under avstängningen, samt när läraren är i aktiv tjänst igen, fortsätter läraren sitt engagemang i djurrättsfrågor. Det dröjer endast några dagar efter återgången innan en jägare mejlar ledningen och ifrågasätter varför skolan har en djurrättsaktivist som anställd. Ledningen konfronterar då återigen läraren, denna gång mer aggressivt än tidigare. Skolans styrelse ställer nu läraren inför ett ultimatum, antingen upphör hen med sitt politiska engagemang annars kommer skolan att avpollettera läraren, trots att det saknas grund för uppsägning. Styrelsen är väl införstådd med att läraren inte gjort något fel, såsom juridiskt (paradoxalt nog sitter styrelsens ordförande till vardags i riksdagens justitieutskott, bl.a är hon delaktig i utredningen om ifall staten ska förbjuda rasistiska organisationer). Att läraren är omtyckt på skolan, både av deltagare och kollegor, verkar oväsentligt för styrelsen. Ledningen menar att det väsentliga är att lärarens agerande riskerar att skada den socialdemokratiska skolans rykte. Läraren argumenterar gentemot styrelsen att det inte är hens agerande som eventuellt skadar skolans rykte utan det är agerandet av en tredje part som utifrån sina politiska motiv använder läraren som ett redskap för att skada skolan. Läraren understryker att en anställd på arbetarrörelsens skola borde ha en ledning som visar klassolidaritet och skyddar personal från yttre hot, framförallt ideologiskt motiverande angrepp från höger. Läraren poängterar självklarheter som att anställda har rätt att utnyttja sin frihet att utrycka sina åsikter. Därefter pressar ledningen läraren med hot om uppsägning. Ledningen börjar samtidigt strategiskt erbjuda läraren möjligheten till en ”fördelaktig överenskommelse” om läraren säger upp sig själv (det är fascinerande hur enkelt chefer kan få till komplexa förändringar på jobbet om det gynnar arbetsköparen!).

På samma gång blir arbetsmiljön på folkhögskolan alltmer ansträngd. Några i personalen slutar och andra som mår dåligt. Läraren får ta emot negativa kommentarer ifrån vissa kollegor om att det är jobbigt att läraren arbetar på skolan, att läraren är ett ”hot” mot deras status. Läraren, som vägrar acceptera styrelsens krav om att hen ska begränsa sitt politiska engagemang och sluta med djurrättsaktivism, vill inte längre jobba kvar på skolan och väljer att ingå en överenskommelse med ledningen. En överenskommelse som innebär att läraren avslutar sin tjänst med en längre uppsägningstid. Ledningen kräver dock att läraren lämnar skolan omgående, endast en dryg vecka efter att läraren återgått i tjänst, med skolans förtroende, och bara några veckor innan slutet på läsåret. Läraren tillåts inte ta avsked av sina kollegor och deltagare. Lärarens tidigare mentorsgrupp kräver dock av ledningen att läraren ska närvara på skolavslutningen. Studierektorn på socialdemokraternas folkhögskola vägrade tillmötesgå deltagarnas önskemål.

En ny värld i våra hjärtan…

År 2019 är djurrätt fortsatt en av de mer politiskt laddade frågorna i Sverige. Det är svårt att sansat diskutera djurrätt utan att behöva försvara varför man inte är en galen terrorist. Via parlamentarismens bakgårdar utövar LRF och jägarlobbyister starka påtryckningar och mobiliserar gentemot privatpersoner såväl som mot organisationer. T ex har Djurfront, Djurens Rätt och läraren på arbetarrörelsens folkhögskola behandlats utifrån lobbyverksamheter som härstammar ifrån dessa intressegrupper. Samarbetet mellan Djurens Rätt och Max avslutades. Vegomässan stängdes ned. Påtryckningarna kan få omfattande konsekvenser för människor som har mindre möjligheter att försvara sig rättvist i media eller mot arbetsköpare. Läraren på socialdemokraternas folkhögskola utmanövrerades av en skolledning helt okunnig om grundläggande djurrättsfrågor. Ledningen var aldrig intresserad att på allvar diskutera djurrätt. Däremot var ledningen väl insatt i den arbetsrätt man gick emot. Detta är en ledning som förväntas kämpa och tillvarata arbetarklassens intressen och uppmana till kritiskt tänkande hos deltagarna samt personalen på skolan. Ledningen gjorde tvärtom. Styrelsen lät en utomstående part, lantbrukaren, sätta agendan i interna angelägenheter gällande personalen. Ledningen föreföll mest vilja göra sig av med den anställde. Därutöver undanhöll ledningen detaljer, såväl för personal, deltagare, som för media, hur skolan resonerat och hanterat avstängningen samt uppsägningen av läraren. Finns det någon annan fråga än djurrätt som hade hanteras lika ängsligt idag?

Vid vissa tillfällen blir det extra tydligt hur viktigt det är med status i den parlamentariska demokratin. När prestige och makt för enskilda riksdagsledamöter hotas säljer det politiska etablissemanget i samma ögonblick ut det opassande. Ibland blir det också påtagligt hur godtyckligt demokratins och rättssystemets spelregler används av politiker och andra makthavare. I fallet med folkhögskolan i Dalarna verkade skolledningen strunta i fackliga rättigheter när bilden av socialdemokraternas statusbygge krackelerade. Det är tyvärr vanligt förekommande att sossarna ”glömmer” sitt radikala förflutna, T ex att vilda strejker en gång i tiden var en vanlig kampmetod, även för sossar. Idag betraktas vilda strejker som extremism. Skolledningens extrema ängslighet gällande ”våld” blottar deras auktoritära inställning i frågan. Ledningen verkade endast intresserad av att demonisera det ”våld” som ”andra” gör. Mönstret känns igen. Alltifrån en begränsad strejkrätt, inskränkt LAS, till enskilda arbetares arbetsmiljö offras i samma ögonblick när sossar med makt ska skydda sig själva och sina luftslott. Maktfullkomliga ”statsbärande” politiska partier tappar till sist perspektiven och gör vad som helst för att behålla makten. Å ena sidan är det är inte konstigt att politiker försöker påverka genom lobbyism. Likväl är det motbjudande när politiker använder sin makt för att trycka ned ”underlägsna”. Kvar blir en glåmig bild av verklighetens socialdemokrati, maktlös, utan ideologiskt innehåll eller moraliskt hjärta och i avsaknad av klassmässig förankring. Det är en socialdemokrati som inte bara i regering eller via riksdagen säljer ut sina värderingar för att klamra sig fast vid makten, utan också kastar sina gräsrötter, partimedlemmar, väljare och anställda till vargarna om det krävs för att ingen ska se att kejsaren är naken.

När sossarna agerar riskerar människor att lämnas i spillror på arbetsplatser. Det kan handla om medarbetare som utmanövreras av chefer, anställda som hängs ut offentligt av ledningen eller personal som allierar sig med makten mot sina kollegor. Splittringar bland medarbetare används gärna strategiskt av arbetsköpare för att kontrollera sina anställda. En underordnad arbetarklass som strider sinsemellan har mindre ork till fackligt engagemang i syfte att försvara sina rättigheter och märker inte när strategiska försämringar implementeras på jobbet av ledningen.

Till slut orkade delar av personalen på folkhögskolan i Dalarna inte bry sig längre, ”det spelar ingen roll vad en säger för det förändrar ingenting ändå”. I samma stund köpte ledningen ut läraren vars politiska engagemang blivit ett problem för kompisgänget i styrelsen. Sossarna på folkhögskolan hade valmöjligheter. De kunde ställt sig bakom lärarens politiska engagemang, tagit det som ett exempel på att någon ”Gör sin röst hörd” (skolans slogan). Grundbulten i skolans agerande är troligen styrelsens rädsla att förlora status. Sossarna verkade ängsliga att inte uppfattas som respektabla av allmänheten. Ängsligheten underbyggde troligen ledningens agerande gentemot läraren. Det är emellertid samma ängslan som i slutändan riskerar att leda till det som sossarna är mest rädd för, att allmänheten ser det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som hycklare och partiet hamnar i politisk karantän. Rädslan är befogad, vem vill ha samröre med hycklare?

Folkhögskolan som skolform har historiskt erbjudit människor på samhällets skuggsida möjligheter att utveckla egenmakt. På arbetarrörelsens folkhögskola i Dalarna råder idag helt andra förutsättningar och normer. Istället för att uppmana till kritiskt tänkande och politiskt engagemang, hos deltagare och personal, verkar skolan motarbeta allt och alla som utmanar status quo. I samband med konflikten kring läraren upplevde deltagare att de lämnades vind för våg av skolledningen. Inställda lektioner och brist på lärarvägledning gjorde att deltagare kom med klagomål på skolan och ställde krav till ledningen. De deltagare som var mest kritiska mot ledningen riskerade i slutändan sin gymnasiebehörighet. En av deltagarna fick en varning för att hen opponerade sig alltför mycket. Deltagarna upplevde i slutändan att deras ansträngningar inte gav något resultat. Ledningen verkade mer intresserade av att skydda sin status än att tillmötesgå deltagarnas behov. Hur ska den största deltagargruppen på folkhögskolan idag, ”nyanlända”, förväntas ta sin rättmätiga plats i samhället utifrån detta studieklimat? Vilket ansvar har skolor och politiker för den strukturella rasism som idag begränsar livet för deltagare som vill bygga nya liv i Sverige? Precis som att läraren motarbetades av ledningen kan deltagarnas framsteg hindras när potentater och personal på skolan känner sin makt eller status hotad.

Är det en mörk framtid som väntar med förtyck på arbetsplatser och med begränsad social frihet? Inte nödvändigtvis! Utmaningarna är stora men vi kan agera, ta initiativ, bygga motstånd och vinna mark. Dock kräver kampen att vi mobiliserar och håller ihop. Att vi jobbar strategiskt och kompromisslöst på olika sätt. Såväl via fristående fackförbund, som med organisering och med aktioner på gatan. Solidaritet är grundläggande om vi ska bjuda motstånd gentemot överhögheten i dess olika former, må vara chefer, styrelseledamöter, politiker, journalister, företagare eller lantbrukare. Fallet med folkhögskolan i Dalarna är ett lärorikt exempel hur det kan gå när makthavare inom företag, media och politiken mobiliserar kring ”känsliga frågor”, som djurrätt. Friheten för ”arbetare”, ”aktivister”, ”icke-mänskliga djur”, begränsas till fördel för makthavarnas inflytande. Ängsligheten kring djurrättsfrågor kan vara till vår fördel om vi använder situationen rätt. Det kräver dock att vi sluter upp och kämpar mot makten, mot lagen och mot normer.

Vi som tar striden, ifrågasätter staten och överhöghetens normer, riskerar att hängas ut i media, vår ”status” sätts på spel, vårt arbetsliv kan offras när politiker och chefer manipulerar rättssystemet. Därav är det desto viktigare att vi tar hand om varandra. Vi kan använda deras falskspel till vår fördel, genom deras agerande blir det tydligt vilket samhälle vi inte vill ha. Utifrån deras dystopi bygger vi vår utopi, Vi upprättar samarbeten och strukturer som gynnar solidaritet och omsorg, varigenom vi blir starka och tar kontroll över våra egna liv. Radikal organisering borde vara en av de viktigaste frågorna framöver. Istället för att förlita oss på etablissemanget, politiker eller arbetsköpare, skapar vi obevekligt våra egna frihetliga förutsättningar. På så sätt kan vi börja bo, äta och umgås utifrån andra villkor än idag. Kampen är antikapitalistisk. Om makten, låt vara sossar på folkhögskolan, jägare eller lantbrukare i Dalarna, tror att de kan vinna över oss kommer de att bli besvikna! Berättelsen om folkhögskolan i Dalarna slutar här. Framtidens historia skriver vi tillsammans, idag!

(Idag är läraren med förnyad glöd engagerad i djurrättsfrågor. Hen kan mycket väl tänka sig att återigen jobba med folkbildning. Däremot kommer läraren aldrig mer att jobba för en så kallad socialdemokratisk arbetarrörelse.)

Aktionsgrupp Informationsbyrån

Inlägget Socialdemokrati till varje pris? dök först upp på anarkism.info.

Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Inlägget Nyårscykeln dök först upp på anarkism.info.

Det är lätt att falla för frestelsen och själv dras med i tidsandan. Partier som socialdemokraterna och flera mindre kommunistiska sekter har också på olika sätt klampat rakt in i träsket, med en retorik där klass- eller välfärdsvurm kopplas ihop med konservatism, protektionism och nationalism.

Hästskoteorin, det vill säga den att extremhöger går ihop med extremvänster i en slags grotesk extremism, medan mitten är den vettiga positionen, är förstås bara trams. Men det går inte att komma ifrån att delar av vänstern dels lockats att följa med i den auktoritära såväl som konservativa svängen, precis som socialdemokratin tidigare villigt omfamnat nyliberalismen, och dels att det inom vänstern alltid funnits vissa inneboende tendenser till att hamna i rödbruna slutsatser eller allianser. Om den tendensen antas vara någonting som alltid kommer utifrån, så förlorar vi förmågan att analysera varför det gång på gång händer.

Vi har på sistone också sett socialister som ropar efter starka gränskontroller och begränsad invandring, och som riktar udden av kritiken mot migranter istället för mot de kapitalistiska företag och regeringar runtom i världen som försöker åstadkomma ett ”race mot botten” när det gäller arbetsvillkor och löner. Bakom de här tydliga glidningarna finns också en oroväckande tendens som jag tror delvis kan förklara hur en del anti-kapitalister kan landa i mer eller mindre rasistiska, konservativa och auktoritära infallsvinklar när det gäller politik och analys. Den tendensen kan beskrivas som klassreduktionism.

Först kan det vara bra att klargöra att jag här inte avser den vulgära typen av klassreduktionism, den där folk öppet och fullständigt ignorerar rasism, patriarkat eller statens repressiva roll. Jag avser istället folk och teorier som beskriver sig själva som mer eller mindre antirasistiska, feministiska och i någon mån fientligt inställda till staten, men vars analys, i slutändan, ändå kokar ner till klassbegreppets företräde och särställning.

Men är inte det här med klassbegreppets särställning bara en korrekt materialistisk analys? Enligt en sådan analys är det hur vår produktion är organiserad – i nuvarande fall kapitalismen – som formar våra materiella intressen och styr hur kultur och politik ser ut. Samtidigt driver kapitalismen på teknikutvecklingen, men denna utveckling spås en dag bli oförenlig med kapitalismen själv, och kommer då att ”frigöra” sig från kapitalismen, spränga dess bojor, och ett nytt, antaget socialistiskt, sätt att organisera produktionen tar vid.

Från detta är det lätt att dra slutsatsen att klassamhället är en slags ”bas” och att andra former av förtryck eller maktdynamiker främst är bihang som kapitalismen ofta kan använda till sin egen fördel, för att vidmakthålla sin dominans över samhället, men som ändå i någon mening är sekundära. I sin allra mest mekanistiska tolkning kan denna analys gå så långt som att hävda att teknikutvecklingen är det som i stort sett driver social förändring.

Men det finns flera problem med denna ”materialistiska” analys. För det första bygger den till stor del på historisk och antropologisk data från 1800-talet, som dessutom använts i ett högst modernistiskt sammanhang: Denna data, som redan från början är knapphändig jämfört med den vi har idag, användes för att i modernistisk anda bygga stora sammanhängande teorier som gjorde anspråk på att förklara hela samhällets utveckling. Det leder till grova förenklingar och modeller som i bästa fall bara delvis förklarar samhällsfenomen, och i värsta fall leder in på lika dogmatiska som felaktiga villovägar.

Vad vi vet idag är att de processer som ledde till att att stater eller klasser uppstod är mycket mer komplexa och nyanserade, samt varierar över tid och plats. Militära, religiösa, etniska, statliga, patriarkala och ekonomiska krafter spelade i olika fall olika stor roll, och nästan vilken kombination som helst av dem kunde i vissa fall utgöra ”basen” för ett klassamhälle. Se bland annat Peter Gelderloos genomgång i boken ”Worshiping Power” för en utläggning kring detta från statsbyggandets perspektiv.

Klass var alltså varken ”först” kronologiskt eller nödvändigtvis den främsta faktorn när det gäller samspelet mellan alla sociala relationer. Det här speglas också i vår vardag. Det är inte bara eller nödvändigtvis ens främst vårt förhållande till produktionsmedlen – det vill säga klass – som avgör vilka resurser vi tilldelas, vilka möjligheter vi har att påverka, och hur bra liv vi kan leva. Var vi kommer ifrån, om vi är svarta, bruna, vita, medborgare eller ej, om vi är kvinnor, män, ickebinära, transpersoner och mycket annat har också stor materiell betydelse.

Inte heller teknikutvecklingen kan sägas inta en så dominerande roll som den ibland tillskrivs. För att ta ett klassiskt exempel från den industriella revolutionen, så centraliserades textilarbetare i stora fabriker innan centraliserande teknologier utvecklades, som David Dickinson påpekar i boken The Politics of Alternative Technology. Teknikutvecklingen styrde alltså inte de sociala relationerna så tydligt som det ibland framställs i detta klassiska exempel.

Hela det koncept som ibland går under namnet ”historisk materialism” skulle på liknande sätt kunna ifrågasättas, som exempelvis Alan Carter gör i sin bok Marx, a Radical Critique. Men en sådan generell genomgång är ett ämne för en annan dag. Det finns däremot mindre mekanistiska och nyare tappningar av så-kallad historisk materialism, och det kan vara värt att titta närmare på en av dessa.

Autonoma uttolkare har sedan åtminstone slutet av 60-talet förkastat den mekanistiska läsningen genom att istället framställa arbetarklassen som, genom klasskampen, ett aktivt subjekt i historien. Ja, tekniken som vi använder för att producera saker tenderar att utvecklas, men hur den utvecklas och tillämpas påverkas bland annat just av klasskampen. Arbetarklassens subjektiva idéer, kultur och handlingar formar därmed historien, teknikutvecklingen och tillämpningen, samt kapitalismen som helhet – lika mycket som de själva formas av dessa. Kapitalismens utveckling är i denna tolkning alltså delvis ett svar på arbetarklassens organisering, och inte en ensidig och deterministisk process.

Att undvika den klassreduktionistiska fällan skulle kunna beskrivas som ett utökande av denna historiska subjektivitet till andra maktdynamiker och dess subjekt; rasism, patriarkat, staten, människors dominans över naturen. Ingen av dessa maktdynamiker kan reduceras till någon av de andra. De utgör istället en sammanvävd helhet, och de innehåller också alla, inom sin egen dynamik, sina egna drivkrafter för reproduktion, sina egna kämpande subjekt, och sina egna frön för ett potentiellt klassamhälle.

Därför kan vi varken förvänta oss att rasismen skulle försvinna automatiskt i ett klasslöst samhälle, eller att staten helt enkelt skulle ”vittra bort” på egen hand under några som helst omständigheter. Vi behöver organisera mot alla sådana maktdynamiker här och nu, och därför måste frigörelseprocessen vara en kamp mot alla dessa maktdynamiker på en och samma gång. Men det finns ännu viktigare insikter att hämta hem här.

För det första kommer vi inte att kunna förklara samhällsutveckling och hur olika sociala krafter påverkar varandra om vi suddar ut alla dessa kämpande subjekt, drivkrafter och maktdynamiker, och reducerar alltihopa till en fråga om klass eller närmast deterministisk teknikutveckling. Det är som att leta efter en borttappad nyckel under ljuset av en bekvämt belägen gatlampa, istället för där en antagligen har tappat den.

För det andra leder denna typen av klassreduktionism väldigt lätt till att olika kamper instrumentaliseras. På det viset kan även välmenande människor engagera sig i kamper mot rasism, patriarkat eller staten på ett sätt där de kamperna används som verktyg och medel för att nå ett annat mål. Det leder föga förvånande ofta till förbittring bland de subjekt som på så sätt känner sig utnyttjade och objektifierade.

Det leder ofta också till taktiker och metoder som helt enkelt är dåliga. Det räcker inte att bekämpa exempelvis rasism på klassbasis, en behöver så att säga också bedriva klasskamp på antirasistisk basis. Ironiskt nog kan klassreduktionism också leda till att själva klasskampen instrumentaliseras. Utan en bred hänsyn till alla de samverkande sociala krafterna och maktdynamikerna kan även genuina försök att bedriva klasskamp istället sluta som verktyg för att uppnå makt över människor – något som bland annat leninismen och bolsjevikerna är ett skräckexempel på.

Och till sist, den kanske viktigaste poängen. Jag tror att våra frihetliga politiska aspirationer är dömda att misslyckas om de inte grundar sig i en slags etik byggd på empati, solidaritet, och ömsesidig hjälp. Den främsta anledningen till att bekämpa rasism, sexism, staten eller kapitalismen är för att alla dessa maktdynamiker orsakar människor och ibland andra levande kännande varelser stort lidande – det är först och främst ett självändamål.

Huruvida vi kallar detta perspektiv materialistiskt, intersektionellt, både och, eller något annat är inte så viktigt, men det är värt att nämna att intersektionell analys ofta felaktigt kritiseras för att den skulle vara en slags ”förtrycksolympiad”, en tävling i vem som kan stapla flest förtryck på varandra, och att den som har flest ”vinner”. Men det här är en komplett misstolkning, eftersom intersektionalitet inte lägger tonvikt på kvantitet utan kvalitet – på det faktum att de olika skärningspunkterna för olika maktdynamiker producerar olika resultat och därför kräver specifik teori och praktik.

Det pratas också ibland om att intersektionell analys nedprioriterar klassanalys och på så sätt jobbar utifrån ett ytligt liberalt ramverk där ”klassism”, det vill säga fördomar baserade på klasstillhörighet, anses vara det stora problemet, och att alla former av förtryck helt enkelt ses som spegelbilder av olika identiteter. Men så behöver inte alls vara fallet, då en istället kan uppvärdera andra maktdynamiker till samma nivå som klassanalysen, och se dem alla som en del av ett större nätverk av sociala hierarkier som producerar olika utfall vid olika tillfällen, platser och skärningspunkter. Identiteter är alltid en faktor i politisk organisering, och problemen uppstår först när det förra misstas för det senare.

Att på det här sättet redan från början lägga krokben för klassreduktionismen tror jag dels ger oss verktyg för att på ett bättre sätt analysera vår omvärld, och kan samtidigt fungera som ett vaccin mot konservativa, nationalistiska eller rasistiska tendenser, var de än kommer ifrån.

Inlägget Klassreduktionism dök först upp på anarkism.info.

Läget är akut! Världen måste veta att i Chile dödar, torterar, misshandlar och fängslar staten sina medborgare för att de utövar sin rätt att demonstrera. Bakom detta finns de rika kapitalisterna som ställer krav på hårdare tag. Snälla vänner, läget är akut. Bojkotta viner, avokadon, äpplen, alla produkter som kommer från Chile. Och stöd de demonstrationer och kampanjer som anordnas överallt.
#internationellsolidaritetnu #bojkottachile #chileförrättenattvaraifred

Inlägget Bojkotta Chile! dök först upp på anarkism.info.

För antikapitalister, miljö- och klimatkämpar som inte är djurrättsligt övertygade borde ändå veganismen kunna framhävas som en politisk bojkott av en industri som utnyttjar arbetare (mänskliga och ickemänskliga) våldsamt och bidrar mer än mycket annat till dagens miljö- och klimatkatastrofer.

Som anarkister borde vi i alla sammanhang och rörelser där vi finns arbeta för att underminera tilltron till ekonomiska och politiska makthavare och deras reformvilja, och istället lyfta det akuta behovet av direkt aktion mot lämpliga mål och det vackra i prefiguration, det vill säga att vi som individer, grupper och rörelser så långt det är möjligt och rimligt försöker praktisera och bygga något som pekar fram emot den tillvaro vi vill se.

Bilden är från Slakteriinspektionens aktion i Borås i augusti. Den 13/11 kl. 10 bjuder Slakteriinspektionen in till en öppen (ickevåldslig) aktion mot HKScan i Linköping.)

Inlägget Veganismens otillräcklighet dök först upp på anarkism.info.

***

Jag vet inte när jag för första gången hörde om vad som hände i norra Syrien, men jag skrev min första text på ämnet för ungefär 5 år sedan. Vad jag också minns är att det var en gradvis känslomässig process. Det brukar ofta talas om hur vi idealiserar saker och skeenden långt borta i tid och rum, i ett försök att hitta något gott, något inspirerande, något vi kan hålla på helhjärtat.

Mer sällan talas det om hur trevande vi kan vara och hur svårt det är att verkligen förstå omfattningen av en process som vi själva inte är en del av. För de som följt en ockupation, en autonom zon, en gatufest eller en revolt på håll tenderar det att bara glimtvis vara möjligt att fånga känslan och kraften i det som händer. Men för de som lever i det, vars sociala relationer plötsligt blir viktlösa och börjar omformas, kan en sådan händelse vara livsförändrande.

Och till skillnad från den vardag som ofta ganska snabbt slår igen dörren för många sådana experiment i frihet, så finns det ett fåtal av dem som är så långvariga att ens liv inte bara förändras psykologiskt och emotionellt, utan också högst materiellt. Rojava hör till denna kategori, och sällar sig därför till en fåtalig skara. Den känslan förmedlades knappast i sin helhet till oss som är långt borta när rapporter började strömma in att den syriska regimen dragit undan sin långa arm från norra Syrien.

Därefter följde av denna anledning en period av insamlande av information och förundran. Jag läste om en förändring i PKKs ideologiska och strategiska linje, från en klassisk gerilla för nationell frigörelse till en kraft för social förändring och motmakt som gjorde uppror mot själva nationalstatens logik. Som inte längre ville ha en nationalstat, utan frihet för alla folk och regioner. Jag läste om den feministiska kampen som, från ett svårt läge i en mycket tuff region, verkade så mycket mer ambitiös än den i globala nord.

Jag läste om lokala råd, kooperativ som bildades, om trevande samarbete över etniska gränser trots historiska spänningar. Jag läste om människor som försökte bygga upp ett samhälle som skulle få alla västerländska så kallade demokratier att rodna av skam, samtidigt som människorna i området slogs för sin överlevnad i ett dramatiskt och komplicerat inbördeskrig. Och ja, jag hade redan då mina invändningar och farhågor, men jag började framför allt bygga upp en oerhörd respekt för människorna därnere, och vad de gjorde började inspirera mig.

Ändå var det som att den känslomässiga polletten inte riktigt trillade ner. Det var inte förrän jag några år senare började träffa människor som rest ner dit, eller de som hade släkt och vänner där, och höra dem berätta sina historier som känslan av att det här var på riktigt verkligen infann sig. Jag läste om David Graebers besök och jämförelser med 30-talets spanska anarkister. Jag träffade folk som varit med och byggt upp infrastruktur, hjälpt till med sjukvård, eller varit med i stridsförband. Vad de sade berörde mig djupt, och i deras blickar kunde jag ana styrkan i vad de beskrev.

Visst går det att idealisera olika händelser och förlopp, men att bygga empati, att utveckla solidaritet, att verkligen våga tro på något, är en lång och bräcklig process.

***

And everyone has a heart and it’s calling for something
We’re all so sick and tired of seeing things as they are
The horses are just horses and their manes aren’t full of fire
The fields are just fields, and there ain’t no Lord
And everyone is hidden, and everyone is cruel
And there’s no shortage of tyrants, and no shortage of fools
And the little white shape dancing at the end of the hall
Is just a wish that time can’t dissolve at all

***

Att hoppas på någonting är lite som när en seriefigur går ut över ett stup utan att märka det. Fysikens lagar kan trotsas så länge en inte tittar ner. Och för många av oss som följt utvecklingen i norra Syrien har det varit en lindans mellan hopp och förtvivlan, en promenad ut över stupet utan att titta ner. Efter att IS besegrats, och Kobane räddats från undergång, såg det för en stund ljust ut, även om orosmolnen hopade sig på horisonten. För situationen i Syrien och dess närområde har skapat en del allianser som är mer prekära än ett jobb som cykelbud på Foodora.

Ingen av stormakterna är där för att rädda ett gräsrotsdemokratiskt experiment, utan för att tillgodose sina egna geopolitiska intressen. Det har folken i norra Syrien hela tiden vetat, och de har försökt att spela med i spelet så gott de kunnat. Samtidigt har Turkiet hela tiden kastat sin skugga över området. Alla stater existerar tack vare förtryck av minoriteter, och Turkiet är inget undantag. Landets fascistoida styre har länge försökt utplåna den kurdiska minoritetens frihetssträvan och kulturella särprägel inom landets egna gränser.

Striderna mot PKK har pågått sen sent 70-tal, och på många sätt gör PKKs vändning saken än värre ur regimens perspektiv. När organisationen utgjorde en gerilla för nationell frigörelse talade den på sätt och vis ändå till staten på statens språk. Men nu, när de vill bygga autonomi istället för att upprätta nationalstater, är de ett hot mot statens själva existensberättigande. Och med exempel på självförvaltning strax söder om gränsen var kurderna, för Turkiet, ett betydligt större problem än IS.

I själva verket är de flesta som är insatta väl medvetna om att Turkiet och Erdogan har nära band till IS, att de otaliga gånger hjälpt islamisterna, och att de använt före detta IS-soldater och befälhavare i omorganiserade miliser som angripit människor i norra Syrien. Inte heller USAs till synes starka motstånd mot IS är annat än utslaget av geopolitiska övervägningar. Det nordamerikanska imperiet har genom historien visat en oerhörd flexibilitet och tolerans för folkmord och etnisk rensning om det tjänar dess syfte.

Kvar satt alltså kurder, araber, assyrier, yazidier, armenier och andra grupper i norra Syrien i något av en rävsax. Det går att kritisera och ifrågasätta regionens ovilja att på ett tidigt skede engagera sig i det syriska inbördeskriget, och på så sätt kanske bidragit säkra Assadregimens framsteg. Det går att prata om hur samarbetet med Ryssland eller USA var dömt att misslyckas och indirekt tjänade imperialistiska stormakters intressen. Men den kritiken, om den är onyanserad, missar mycket av poängen.

Kurderna ställdes inför en situation där de med stor sannolikhet riskerade att utrotas av IS, och det fanns inga bra alternativ. Den som kritiserar valet av allierade för att undvika en massaker, måste åtminstone erkänna att bristen på alternativ spelar en väldigt stor roll. Svartvita anti-imperialistiska resonemang som ställer sig bakom Assad och per automatik mot allt som inte är allierat med USA är inte heller intressanta, utan avslöjar bara djup ideologisk dogmatism som också gång efter gång visat sig gå andra, ofta högst imperialistiska, stormakters ärenden.

Vad som händer nu när Turkiet angriper är alltså inte helt oväntat, men att det sker är inte ett bevis på norra Syriens autonoma administrations diplomatiska oförmåga, utan händer snarare trots både tappra och beundransvärda försök att navigera den minerade politiska terrängen. Tack vare Trumps irrationella beslut, som enligt källor togs emot med stor vrede av den egna militären på plats, kunde Turkiet sätta igång ett militärt angrepp som de länge velat genomföra.

Officiellt heter det att de vill upprätta en buffertzon som skydd mot terrorister, och placera syriska flyktingar i dessa områden. Vad som är häpnadsväckande är att – och låt oss komma ihåg att vi pratar om ett NATO-land – Turkiet också varit helt öppna med att de tänker genomföra etnisk rensning genom att framför allt ”flytta” bort kurder från dessa områden. Denna officiella historia är en lögnaktig täckmantel som dessutom är väldigt ironisk.

De som framför allt lierat sig med terrorister i denna region är nämligen just Turkiet, och hotet ökade i samma sekund som de påbörjade sitt angrepp. Det har redan inkommit rapporter om att IS-soldater och dess nära supportrar och anhöriga rymt från kurdiska fängelser efter Turkiets bombningar. För det andra handlar buffertzonen egentligen om något annat. Turkiet vill å ena sidan krossa det demokratiska experimentet i självförvaltning så att minoriteter inom de egna gränserna inte ska få några idéer, och å andra sidan separera kurderna i norra Syrien från de i den turkiska delen av Kurdistan.

Till sin hjälp för att ostört kunna göra detta har Turkiet också skickligt identifierat Europas för närvarande stora akilleshäl. I princip alla europeiska länder har tävlat med varandra om att stänga gränser och skylla sina nyliberala problem på flyktingströmmar och invandrare. Sedan flera år tillbaka betalar EU också Turkiet för att agera mur mot konflikthärden, och på så sätt begränsa flyktingströmmarna. Turkiet har meddelat detta rakt ut – om ni inte låter oss härja fritt i norra Syrien, så släpper vi på flyktingkranen. Ett lika cyniskt som effektivt sätt att få de europeiska länderna att falla in i ledet.

Däremot måste europeiska länder förstås upprätthålla ett sken av att de inte stödjer folkrättsvidriga militära angrepp och etnisk rensning. Därför har det börjat pratas om vapenembargon och liknande åtgärder. Mycket av det här är dock dimridåer och lögner. Vad som är vapenexport omdefinieras och formuleringar är avsiktligt vilseledande på ett sätt så att exporten ska kunna fortsätta men samvetet samtidigt se rent ut. Det pratas om nyexport, om export av material för direkt krigföring, och därmed kan exempelvis hela Sveriges rekordstora export på ca 300 miljoner kronor årligen utraderas.

Faktum är att de europeiska länderna antagligen skulle kunna stänga ner Turkiets offensiv på bara några dagar. De logistiska kedjor som krävs för aktivt användande och underhåll av modern militär utrustning är oerhörda, även när det gäller sånt som pågående underhåll av flygplan eller pansarfordon. Utan dessa kedjor, där europeiska företag är djupt delaktiga, skulle maskineriet snabbt börja gnissla. De europeiska länderna – inklusive Sverige – är helt enkelt mer måna om sin image och ekonomi än om människors välmående i norra Syrien. I ett cyniskt spel är de beredda att blåljuga för att kunna uppnå detta samtidigt som kurder och andra minoriteter i regioner mördas eller rensas ut.

Sverige ljuger – stödjer etnisk rensning och folkmord. Varför ser vi inga sådana tidningsrubriker?

Det är i det här läget som Assad och den Syriska regimen åter kliver in i bilden, och på sätt och vis är cirkeln sluten. Det är svårt att klandra människorna i norra Syrien för att de nu slutit en överenskommelse med Assad. Som de själva uttryckte det stod valet mellan detta och folkmord. Om Turkiets angrepp kan liknas vid att tända eld på och spränga hela det demokratiska projektet, så kommer Assads roll antagligen vara mer som en våt filt.

Regimens styrkor kommer in, och kommer att fösöka mota tillbaka Turkiet. Hur det går är förstås inte givet, men om vi förutsätter att det lyckas, så kommer det visa sig precis hur ”smärtsamma” eftergifterna varit. Assad är inte dummare än att han inser den desperata situationen, och har antagligen ställt upp villkor som i förlängningen innebär en kapitulation, och på många sätt ett slut på självförvaltningen.

Och vad finns det då för hopp för människorna därnere, och för oss som vill stödja dem så gott vi kan? Vad finns det förutom frustration inför mordiska stater med omänskliga självintressen? Vad förutom symboliska protester och små handlingar av sabotage och uppror? Hur ska vi fortsätta när något som fått oss att våga drömma krossas framför våra ögon av staterna vi lever i? Kvar blir, till synes, bara en liten dansande längtan, som skuggspelet från ett träd i höstvinden.

***

Oh, oh, oh
Oh, oh, oh, well, this world is plain to see
It don’t mean we can’t believe in something, and anyway
My baby’s coming back now on the next train
I can hear the whistle blowing, I can hear the mighty roar
I can hear the horses prancing in the pastures of the Lord
Oh the train is coming, and I’m standing here to see
And it’s bringing my baby right back to me
Well there are some things that are hard to explain
But my baby’s coming home now, on the 5:30 train

***

Mitt syfte med den här texten är inte att få oss att ge upp i förtvivlan. Snarare handlar det om att fortsätta kämpa, men att vara ärliga mot oss själva. Det här kan vara slutet för Rojava, för norra Syriens självadministration. Men det ska ta mig fan i sådant fall inte ske medan vi handfallna ser på. De geopolitiska, logistiska och ekonomiska förhållandena i vilket detta sker är ömtåliga, och vi kan sätta press där vi är. Det kan ge oss förnyad kraft att försöka sabba alla vapen, alla exporter och skämma ut alla de politiker som mordiskt deltar i detta, samtidigt som vi står bakom norra Syriens frihetsanspråk mot den syriska regimen.

För människorna i norra Syrien är situationen redan en tragedi och varje dag en kamp för livet. Det går inte att komma undan från denna sanning. Men det som skett och sker där är också något större. Det är ett fönster in i en annan värld, vars löfte är lika stort som statens rädsla för att förlora kontrollen över oss. Den milsvida skillnaden mellan det folken i Rojava fått oss att drömma om, och den verklighet staten tvingar in oss i, är ett bränsle med närapå obegränsad sprängkraft.

Jag kommer att tänka på några rader jag skrev i slutet på min text om Afrin från förra året:

”[V]i [får] inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.”

Igår var jag, som vanligt på sistone, frustrerad inför händelseutvecklingen i norra Syrien. Jag kände mig isolerad och hjälplös eftersom jag nyligen flyttat och inte känner så många människor där jag bor eller har sammanhang där jag känner att jag kan göra så mycket åt saken.

Jag vandrade håglöst längst med gropiga vägar och förbi tältstäder där områdets hemlösa tillbringar sina dagar och nätter. Jag nådde till slut ett lokalt socialt center där verksamheter myllrade på som vanligt. Mötte R och vi tog tillsammans vår Food not Bombs bil för att samla in mat på olika marknader i trakten. Det blev mer än någonsin, och det blev riktigt mycket att bära. Några timmar senare var jag svettig, öm och slutkörd, på väg tillbaka hem.

Men jag hade också hittat någonting under dessa timmar som jag tappat någonstans under veckorna som gått. Längst ner i en låda med grönsaker, i ett ögonblick av skratt på parkeringen, i en varm och välkomnande blick, i en gryende gemenskap och solidaritet. För min inre syn såg jag en strålande häst dansa i ett ljusspel med sin brinnande man.

Hopp är inte något vi kan observera empiriskt, inte något som bygger på eller mäts mot snustorra omvärldsanalyser eller teorier. Det är en blomma som vi odlar med omsorg i en värld dit varken stater eller bomber når. Och så länge det förblir så, så finns det alltid hopp, och det är alltid värt att kämpa.

Den engelska texten är hämtad från låten Bright Horses på Nick Caves senaste album, Ghosteen.

Inlägget Brinnande hästar och kurdiska berg dök först upp på anarkism.info.

Artikeln entusiasmerade mig. Främst för att jag alltför sällan läser om föräldraskap och radikal kamp i anarkistisk media (jag är själv förälder till fyra barn). Jag blev inspirerad av artikelförfattarens kompromisslöshet, texten osar av radikal kamp och engagemang, varvid seger är det enda alternativet. Personligen har jag en positiv inställning till att använda en mångfald av taktiker i kampen för ett frihetligt samhälle. Samtidigt lämnade artikeln mig en aning otillfredsställd. Det känns som att det finns mer att säga i frågan. Min text bör därmed ses som kommentarer till artikeln i Orkanen, inte som en diss.

En slutsats i artikeln från Orkanen är att föräldraskap riskerar försvaga den radikala kampen. Artikelförfattaren menar att det är alltför vanligt att anarkister som blir föräldrar också blir mindre aktiva i kampen. Premissen till detta är att föräldrar har mer att förlora, t ex att förlora kontakten med sitt barn om en hamnar i fängelse. Artikelförfattaren ser en koppling mellan att föräldrar blir mindre aktiva i kampen och att pacifister samt pragmatiker passar på att förespråka att alla anarkister borde besinna sig. Artikelförfattaren ser det som negativt att föräldrar av-radikaliseras och hen argumenterar att det bästa för barnen är att föräldrarna istället fortsätter kampen, om möjligt ännu mer militant. En mer militant kamp ökar möjligheten för seger, något som i förlängningen gynnar barnen. Som förälder är det alltså bättre om du inte kompromissar med dina åsikter och blir försiktigare i kampen. Du kan då med gott samvete se dina barn i ögonen. Om du ändå hamnar i fängelse är det inte hela världen, det finns alltid någon annan som kan ta hand om ditt barn.

Fördelar med förhållningssättet i artikeln är tydligheten i argumentationen och rimligheten i antagandet att den som har något att förlora troligtvis kalkylerar riskerna innan en agerar. En svårighet med argumentationen är att långt ifrån alla anarkister har möjligheten att leva upp till detta kompromisslösa ideal. Många som skulle försöka riskerar nog att bli ångestfyllda utifrån den potentiellt ansträngda relationen till barnet det kan genera. Risken är inte enbart att en förlorar kontakten med sitt barn den stund en sitter i fängelse. En riskerar också att relationen till barnet försämras. En rörelse där flera av oss mår dåligt är väl inget bra utgångsläge? Det är varken attraktivt eller hållbart. Är det ens önskvärt med en rörelse där föräldrarna är hårdföra och biter ihop? Riskerar vi inte som rörelse att tappa lekfullheten om vi börjar fjärma oss från barnen på olika sätt?

Finns det kanske andra förhållningssätt för föräldrar? En hållning som är mer inkluderande, samtidigt som det ger möjlighet för föräldrar att vara radikala? Målet är kanske inte att överbrygga gapet mellan pacifister och radikaler? Utan istället att göra det möjligt för fler att vara radikala på olika sätt. Istället för att stå på barrikaderna och enbart uppmana föräldrar att köra in i kaklet kanske en också kan fokusera på säkerhet, solidaritet och bygga alternativa strukturer? Vi som är föräldrar kanske kan bli bättre på att dela med oss av våra tankar till varandra, om våra rädslor och behov? Om en som förälder blir mer medveten om sina gränser, sina mål, vilka metoder en vill använda, vad en är villig att riskera, kanske ens eventuella oro blir mindre och en blir mer kraftfull i kampen? I detta sammanhang är det viktigt med solidaritet. Att vi hjälper varandra praktiskt. Att vi vågar vara sårbara och ärliga mot varandra. Att inte hårdheten du eventuellt anammat i kampen mot staten motverkar att du öppnar upp inför dina kamrater, samtidigt som du är radikal. Varför skulle inte föräldrar känna att också de har en plats i den radikala kampen?

Det är på flera sätt en utmaning att vara förälder och anarkist. Det samhällssystem en motsätter sig blir tydligt och utmanande på ett helt annat vis efter att en blivit förälder. Det är en sak att vilja krossa systemet, det är en annan femma att mer eller mindre tvingas utsätta sitt barn för det system du själv kämpar att förstöra. Kanske stigmatiseringen som anarkist också blir mer påtaglig om du är förälder, kanske anses du mer avvikande om samhället tycker att du indoktrinerar ditt barn till ”extremist”? Genom att du lever öppet som anarkist riskerar ditt barn att påverkas negativt. Ditt barn kan få höra negativa kommentarer ifrån andra föräldrar och barn. Barnet kan också utsättas för hot ifrån troll, nazister och kapitalister. Den som utmanar status qou anses generellt vara en säkerhetsrisk. T ex föräldrar som idag förespråkar oskolning för sina barn, föräldrar som utmanar den paternalistiska ordningen och inte vill att barnen indoktrineras till liberalkramande kapitalister i det officiella skolsystemet.[2]

I detta samhällsklimat är det troligt att du som förälder tänker dig för flera gånger innan du deltar i alltför radikala aktioner. Vissa metoder kanske blir mindre tänkbara i kampen när du blivit förälder? Kanske priset är högt med civila olydnadsaktioner där en förväntas utmana systemet genom att ta sitt straff? Eventuellt blir det mer intressant med dolda, subversiva, aktioner där den uppenbara risken för repression är mindre? Kanske föräldrar i detta sammanhang har en större benägenhet till att radikaliseras? På samma gång blir det viktigt med säkerhetsfrågor, med tillit och goda kamrater. Idag finns det bra möjligheter att använda existerande (eller bygga upp nya) solidaritetssystem där vi bistår varandra, t ex med ekonomisk hjälp (som Anarchist Defense Fund, ARA SG). Sådan hjälp är betydelsefull för den som döms till böter efter rättegång. Det är viktigt att föräldrar vet att denna hjälpen finns, för hjälpen kanske kan förhindra att en avstår ifrån att delta i radikal kamp. Samt kan det hjälpa en ekonomiskt ansträngd situation och underlätta barnets uppväxtmiljö praktiskt. Det är också viktigt att komma ihåg att inte alla gynnsamma radikala metoder behöver vara turbulenta. Alla medel behövs i kampen och vi kan alla bidra på något sätt!

En tendens idag är att en del anarkister argumenterar för barnlöshet. Några menar att det av olika anledningar inte är önskvärt att sätta barn till världen. Såsom utifrån miljöperspektiv, att barn (dvs fler människor) tär för mycket på jordens ansträngda resurser. Den som tycker att kampen påverkas negativt av att bli förälder kanske inte ska skaffa barn? Precis som det kan vara valbart att föda barn kan det också vara ett val att inte skaffa barn. Eller att du som förälder väljer att vara kompromisslös som revolutionär. Om något borde alla dessa levnadssätt inte vara konstiga för oss anarkister! Men hur önskvärt är det utifrån ett frihetligt perspektiv om en kompromissar bort sitt barn för kampen? Begränsar jag inte friheten för mitt barn om mina val riskerar att påverka barnet negativt, t ex känslomässigt? Finns det inte en risk att den vita medelåldersman som väljer bort sitt barn för kampen reproducerar de patriarkala strukturer och normer en vill förgöra?   

Visst finns det mycket vi som föräldrar kan göra redan idag för att bygga det samhälle vi vill se. En del lever som veganer, några vägrar lönearbeta, medan andra organiserar på jobbet. Vissa tar med barnen på demonstrationer och aktioner, andra väljer den minst dåliga skolformen åt sitt barn. Kanske kunde vi ändå göra mer? Kanske kunde vi vägra foga oss i skolplikten och mobilisera för att istället bygga upp alternativ av frihetlig skolform? Att vi i större utsträckning bistår varandra att bli fristående från staten, mer autonoma, mer självförsörjande och mer radikala. Om en som förälder inte behöver förlita sig på statens falska trygghetssystem kommer en nog ha mindre dåligt samvete för sina barn? Detta kan i förlängningen göra att en har mer ork till kampen, samtidigt som barnen upplever ett annat sätt att leva.

Avslutningsvis. I grund och botten delar jag oron med artikelförfattaren från Orkanen. Jag vill inte att anarkistiska kamper ska försvagas, tvärtom. Frågan om föräldraskapets eventuellt negativa inverkan på den radikala kampen är på inget sätt ny, den har diskuterats tidigare på flera sätt. T ex av Emma Goldman som ifrågasatte att anarkister per automatik skulle vara bättre lämpade att ta hand om barn.[3] Samt häromsistens i Total Liberation. Författaren i denna text har en liknande inställning som jag vill förespråka, dvs alla behövs i kampen:

“These issues (parenthood) need to be addressed if we’re going to extend the possibility of autonomous living beyond the easy grasp of those in their twenties. It’s often forgotten that, besides increasing our capacities as militants, revolutionising the struggle means broadening out meaningful involvement in ways that allow much greater numbers to participate.”.[4]

Om föräldraskap är något som riskerar försvaga anarkistiska kamper tycker jag det borde finnas goda möjligheter att få stöd inom rörelsen, samt hjälp att fortsätta vara radikal samtidigt som en är förälder. Visst ska det gå att vara förälder och revolutionär anarkist samtidigt. Vilket samhälle bygger vi annars? Vi behöver både barn och föräldrar i kampen, annars har vi kanske redan förlorat? Eller som det uttrycktes i en annan grym (och saknad) tidning, Upprorsbladet:

”Revolten behöver allt: tidningar och böcker, vapen och sprängmedel, reflektion och svordomar, gift, dolkar och bränder. Den intressanta frågan är hur vi ska kombinera dem.”.

Seger är det enda alternativet, tillsammans!   

Din mamma     

[1] https://orkanen.noblogs.org/files/2019/05/enedspring2019-print.pdf

[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-avslojar-foraldrar-tipsar-om-hur-man-undviker-skolplikten-i-sluten-facebook-grupp

[3] https://theanarchistlibrary.org/library/emma-goldman-the-child-and-its-enemies

[4] https://theanarchistlibrary.org/library/total-liberation-anonymous-english

Inlägget Children of the Revolution dök först upp på anarkism.info.

Civilisationen är början på den skit vi befinner oss i idag. Det är inte tillräckligt med en kritik av religion och kapitalism. Vi behöver gå till början för att hitta roten till det helvetessamhälle vi dagligen måste överleva i. Civilisationen har förslavat människor och andra djur sedan dess uppkomst. Genom ett ifrågasättande av allt kan vi hitta vägar ut ur vårt egna slaveri.

”Den anarko-nihilistiska inställningen är i huvudsak att det är kört. Den nuvarande manifestationen av det mänskliga samhället (civilisation, leviathan, industrisamhället, global kapitalism eller liknande) är bortom räddning, och därför borde vår respons till det vara renodlad fientlighet.”
Sarafinski, Blessed is the flame

För att främja civilisationskritiska diskussioner och inspirera till handlingar startas nu zinet Svart måne. Inför det första numret eftersöks individer som vill bidra med texter. Zinet innehåller texter om en anarki som vill attackera civilisationen och som förkastar den positiva framtiden. Genom dessa förhållningssätt görs försök att hitta vägar ut ur skitsamhället. Svart måne inkluderar också texter om hur folk kan leva som starka och upproriska individer och hur det går att leva ett liv utan löneslaveri.

Huvudspråket är svenska men om du skriver på engelska, norska eller danska publicerar vi det också. Deadline till att lämna bidrag till första numret är den 1 november 2019. Kontakta oss på ”svartmane at riseup punkt net” om du är intresserad.

Namnet Svart måne har många betydelser
Svart måne som i anarki
Det är den svartaste anarkin som zinet innehåller. Nattsvart med inslag av grönt. Det är en anarki som vill riva allt. Inte för att göra något bättre men för att allt är skit. Det samhälle människan skapat är så jävla vidrigt. Tyvärr tror människor att samhället går att göra bättre.

Svart måne som i ingen framtid
Tron på den positiva framtiden är grunden i civilisationen och det kapitalistiska/socialistiska samhället. Den positiva framtiden får människor att leva en plågsam tillvaro med en förhoppning att framtiden ska bli bättre. Folk löneslavar idag för att bli fria när de får sin pension. Detta slaveri har internaliserats så att arbete ses som en nödvändighet för att överleva.

Den positiva framtiden är också central för tron på utopin. Tron på att det går att skapa ett bättre skitsamhälle – att anarkister behöver bygga upp en massrörelse så att revolutionen äntligen blir av. De försök som gjorts sedan civilisationens början borde lära oss något – att det är kört. Den bättre framtiden existerar inte och kommer aldrig existera.

Arbete är slaveri – oavsett om den är självorganiserad eller styrs av en kapitalist. Civilisationen, som idag har kapitalismen som sin form, är ostoppbar. Anarki levs bäst här och nu. Utan slaveri. Utan framtid.

Svart måne som i ljusets död
Civilisationen är det förslavande och livsutplånande ljuset. Det är ett ljus som är i krig med naturen och med allt som lever vilt. Det är ett gammalt krig som pågått sedan civilisationens början. Kapitalismen/socialismen har utvecklat och förfinat detta krig och gjort det industriellt, vetenskapligt och teknologiskt.

Genom att släcka ljuset kan det vilda åter ta plats. Att attackera civilisationens institutioner och kapitalister är en djupt frigörande handling. Med eld, vatten och verktyg kan egendom saboteras och förstöras. Att slå mot ekonomin är ett utmärkt sätt att skada kapitalisterna. Men detta görs utan förhoppning på att förändra eller förbättra något. Detta görs för att ha kul. För att få frigöra sig från moralens slaveri. För att få släcka ljuset och åter träda in i det vilda mörkret.

En amoralisk väg ut ur skitsamhället är att leva som parasit. Genom ett liv som illegalist kan anarkisten ställa sig utanför och göra sig oberoende av löneslaveriet. Går det inte att dumpstra går det att sno. Går det inte att ockupera går det att leva vilt. Kapitalister har sett till att det finns affärer i överflöd som väntar på att tömmas. Även om teknologerna gör allt för att försvåra appropriering går det fortfarande att leva ett liv som parasit.

Svart måne som mörkermåne – som i spiritualitet
Det kan låta märkligt att skriva om spiritualitet inom anarkistiska tendenser men det är ingen hippifierad spiritualitet som menas. Den har inget gemensamt med religon eller gurus. Spiritualitet är något djupt personligt som bygger på egen erfarenhet. Det är en spiritualitet som är lika varierad och hänsynslös som planeten vi bor på. Den lär oss att respektera den jord vi delar med allt levande. Den visar att djuret människan fortfarande är en del av alla dessa ekosystem. Förgiftar vi biosfären förgiftar vi oss själva. Planeten jorden skiter fullständigt i oss men vi är helt beroende av vår jord.

”Och på den åttonde dagen – brände vi det.”
Bædan 2

För ett förstörande av allt.
”svartmane at riseup punkt net”

Svart måne

Inlägget Svart måne – nytt anarkistiskt zine – skicka in dina texter dök först upp på anarkism.info.

This attack on non-white workers is part of the racial persecution that comes after the July 28 attack, where the 19-year-old racist terrorist Santino William Legan opened fire at the Garlic Festival in Gilroy, California, where he slaughtered 3 people and wounded 13 others, before taking his own life, like a coward. The reason for the murder? The voice of a “superior race”.

On Saturday, August 3, the racist terrorist Patrick Crusius, 21, did not want to wait for the promises of his president either and entered a Walmart, crowded with people, mostly Latin Americans, in El Paso. He took out his weapon calmly, knowing that his society would endorse him and opened fire; slaughtering 23 people, and dozens of wounded, some of them children. 19 minutes before the massacre, this terrorist, had published a manifesto on the internet that echoed the speech against immigration by President Donald Trump which warned of a ”Hispanic invasion in Texas.”

The ICE chief said that the attack on Latin American workers was the biggest raid in recent years and said it is ”the action of the largest law enforcement in a single state in the history of the United States.” A precedent for the governments of the nations of the world to take as an example to reassure racist terrorists, or as an example for us to organize ourselves right now, without waiting a second more, so that anywhere on the planet, let’s stop normalizing racism.

In Sweden we need to talk about racial hatred, and of our history as a society, because otherwise we will see a terrorist attack against us, against you and me, as happened yesterday in Norway where terrorist Philip Manshaus, 21, managed to kill one person and assaulted a mosque, and could have killed more people, because he knows that he can do it, and be treated as a victim in the end.

— svensk översättning —

För att stilla hatet från de rasistiska terrorister som vill snabba på det som politiker insisterar behöver genomföras sakta, beordrade Donald Trump förra onsdagen en räd där 680 “dokumenterade” och “odokumenterade” latinamerikanska arbetare arresterades. De flesta arbetare immigrerar som ett resultat av extraktivistisk* politik, interventioner från regeringar, diktaturer orkestrerade av USA, och liknande. Som ett resultat av rasism är det främst ursprungsfolk eller svarta som är fattiga, och i det här fallet utnyttjades de av miljardären Joseph C. Gendrys vid Koch Food Factory.

Detta angrepp på icke-vita arbetare är en del av den rasistiska förföljelse som kom i spåren av attacken 28 juli, där den 19-årige rasistiske terroristen Santino William Legan öppnade eld på en vitlöksfestival i Gilroy, Kalifornien, och på så sätt dödade 3 samt skadade 13 andra, innan han fegt tog sitt eget liv. Anledningen till morden? Retoriken om en ”överlägsen ras”.

Lördagen 3 augusti, tröttnade den rasistiske terroristen Patrick Crusius, 21, på att vänta på att hans president skulle infria sina löften, och gick in i Walmart i El Paso, en butik full med människor, och då främst latinamerikaner. Han tog lugnt fram sitt vapen, i vetskap om att hans samhälle skulle stödja honom, och öppnade eld; 23 människor dödades, och dussintals skadades, vissa av dem barn. 19 minuter innan massakern publicerade denne terrorist ett manifest på internet, tydligt inspirerat av ett immigrantfientligt tal som president Donald Trump nyligen hållit, där denne varnade för den ”spanska invasionen i Texas”.

Chefen för ICE sade att attacken på latinamerikanska arbetare var den största räden på senare år och sade att den innebär ”rättsväsendets största ingripande i en enskild stat i USAs historia”. Ett exempel för världens övriga regeringar på hur rasistiska terrorister kan blidkas, eller för oss andra att vi måste organisera oss här och nu, utan att vänta en sekund till, så att vi kan stoppa normaliseringen av rasism.

I Sverige behöver vi gemensamt prata om rasistiskt hat och vår historia, annars kommer vi att få se terroristiska attacker mot oss, mot dig och mig, precis som i Norge där terroristen Philip Manshaus, 21, lyckades döda en person i sitt angrepp på en moské, och kunde ha dödat fler, eftersom han visste att han kunde göra det och i slutändan själv betraktas som offret.

* Extraktivism är en politik där resurser utvinns aggressivt för ekonomisk vinning, utan hänsyn till vare sig människor, djur eller miljö.

Inlägget Together against racism terrorism // Tillsammans mot rasistisk terrorism dök först upp på anarkism.info.

Den 12 oktober i år är det 20 år sedan den facklige aktivisten Björn Söderberg mördad av nazister utanför sitt hem i Sätra i Stockholm. Ett par månader innan det jobbade Björn på ett lager där han upptäckte att den fackligt förtroendevalde är en aktiv nazist i bland annat det nazistiska nätverket Info14. Björn kontaktade bland annat Handels, facket där Robert var förtroendevald, och Robert fick avgå som förtroendevald. Han fick även sparken från jobbet kort därpå.

Robert Vesterlund blev ganska snart misstänkt men misstankarna avskrevs och han dömdes aldrig. Istället dömdes 3 andra nazister för mordet på Björn. Tingsrätten valde först att döma alla tre för medhjälp till mord, men hovrätten valde att ändra domen och två nazister blev dömda för mordet på Björn och den ena blev dömd för skyddande av brottsling.

SÄPO hade span på en av nazisterna, men valde att avbryta spaningen drygt en halvtimme innan mordet trots att man såg att nazisten hade handskar på sig den kvällen och trots att man tidigare hade sett nazisten tillsammans med de andra reka i området.

I närtid har nazismen fortsatt att vara en våldsam ideologi vars främsta syfte är att skapa ett rasistiskt och fascistiskt Sverige och våldet har drabbat människor som på något sätt inte passar in i deras skeva världsbild.

För ett par år sedan planterade nazister i den nazistiska sekten NMR en bomb utanför syndikalistiska lokaler i Göteborg. I samband med det planterade man även en bomb vid ett asylboende, något som kostade en städare benet. För ett par år sedan dog Jimi Karttunen av skador orsakad av misshandel från nazister (NMR) som han protesterade mot på gatan i Helsingfors i Finland. För ett par dagar sen mördades 22 människor i El Paso i Texas där mördaren hade publicerat ett nazistiskt manifest på nätet strax innan massakern.

Björns handlingar visar oss att civilkurage är en viktig del av kampen mot nazismen. Vi är inte rädda, och vi fortsätter att hedra Björns minne genom att följa hans exempel. Antifascism är inte bara en kamp som förs på gatan när nazisterna marscherar, det är även en kamp som vi för på våra arbetsplatser, i skolan och i hemmet. Överallt där nazismen visar sitt fula ansikte ska vi sätta stopp för den.

I år minns vi Björn Söderberg och hans handlingar genom kampanjen #12okt, vi uppmanar alla kamrater att använda #12okt för att minnas Björn och sprida information om mordet och Björn. Den 12 oktober kommer det även att hållas en demonstration i Stockholm för att hedra Björns minne och dela ut det årliga Civilkuragepriset.

Inget glömt, inget förlåtet!

Inlägget #12okt – Vi minns Björn dök först upp på anarkism.info.

Folk har firat olika saker genom alla tider, det i sig är sällan problemet. Vad tjänar det till att klanka ner på folk angående just nationaldagen, när vi antagligen menar och därför också firar eller motsätter oss helt olika saker? Barnfamiljen som just cyklade förbi med svenska flaggor på cykelramarna, med sommarglada leenden på väg mot ett soligt slottsskogen, är inte mina fiender. Njut av dagen, gör den till er egen.

Men nationalstaten som sådan – okej, då pratar vi om något specifikt och konkret som inte går att snacka bort. En omänsklig koloss, som sprider sig likt cancer över sin omgivning, utrotar kulturer, likriktar, jämnar djur och natur med marken, våldför sig på de som inte inrättar sig, övervakar, mördar, sätter upp gränser, koloniserar, inhägnar, skyddar privilegier, skapar motsättningar, suger ut människors arbetskraft och kreativitet, och är den grogrund ur vilken en stor del av alla krig, all rasism, fascism och nazism växer fram.

Det finns för mig inget positivt med nationalism eller nationalstaten, och det positiva som tillskrivs dem borde istället tillskrivas de människor och gemenskaper som hela tiden skapar sina egna världar trots nationalstaterna, inte tack vare dem. De i vården eller familjen som kämpar för att människor med större behov ska kunna leva värdiga liv trots att stat, kapital och de patriarkala strukturerna försöker sko sig på såväl de behövande som de som utför arbetet, de som delar med sig av sin kunskap till nya generationer och inspirerar andra till att utforska världen, de som forskar fram nya fantastiska botemedel eller hjälpmedel som potentiellt kan göra våra liv bättre och frigöra oss från fattigdom, arbete och förtryck. De som kämpar på arbetsplatser och i bostadskvarter mot de maktordningar som vill växa sig starkare på vanliga människors bekostnad. De som sätter sina kroppar på spel för att skydda oss mot fascister på gator och torg. De som kämpar för vår miljö eller mot det onödiga lidande som icke-mänskliga djur utsätts för. De som kämpar mot förtryckande nationalstater för att få vara som de är, älska vem de vill, och uttrycka sig i enlighet med de traditioner och den kultur de själva skapar eller gjort till sin egen.

Det här är för mig hjältar värda att firas, och jag har träffat så många av dem från så många delar av världen. De minnena och mötena gör mig glad och ger mig hopp. Hopp om en framtid där nationsflaggorna suddas ut och blandas upp i en regnbågsfärgad explosion av fria uttryck och färgsprakande gemenskaper, där enbart vår fantasi sätter gränser. Där skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara, en idag kriminellt stor och växande skillnad, som nationalstaten upprätthåller, skjuts ut i rymden och sakta tynar bort på himlen. Och när den likt en astronaut vänder sig om och tittar tillbaka på det lilla blåa klotet, kommer den förundras, för där syns inga gränser, inga nationalstater, bara land, vatten och en massa djur och växter – där är drömmen redan realiserad, och nationalstaten avslöjad som den bluff den är. Du behöver oss, men vi behöver inte dig. Det här är inte din dag. Den är vår. Det här är för oss. För oss.

Inlägget 6 juni dök först upp på anarkism.info.

Stockholmspolisen var dock inställda på att inte låta oss marschera i fred. Av oklar anledning attackerade dom vårt demonstrationståg flera gånger och misshandlade, pepparsprayade och trakasserade demonstrationsdeltagare. Polisen försökte gripa flera personer men misslyckades i flera fall då deltagarna ställde sig i kedjor och vägrade låta kamrater falla i händerna på den brutala statsmakten.

Den typen av solidaritet som vi hade med varandra på plats är precis det som gör oss starka, den typen av praxis kommer vi även att ha mot våra arbetsköpare när dom säger till oss att vi inte har rätt att kämpa för bättre villkor. Även när lagen träder i kraft är det viktigt att vi är enade och organiserade, att vi hjälper varandra och ser till att ingen av oss faller offer för denna brutala arbetarklassfientliga politiken. I lördags visade vi på gatorna att vi är starka när vi håller ihop. Vi ska fortsätta kämpa för bättre villkor och för ett samhälle utan klass och stat! För en frihetlig framtid!

Vad polisen visade oss i lördags är att dom är våra klassfiender, att statsapparaten gör vad som helst för att tysta ner människor som kämpar för bättre villkor och en bättre tillvaro. Vi kan inte lita på kapitalet oavsett vilken form den antar, våldsamma poliser på gator eller hotfulla arbetsköpare på våra arbetsplatser. Kapitalet har flera fula trynen och alla dom ska vi bekämpa!

Det är viktigt att en ska känna sig trygg efter en sådan händelse som i lördags, polisen använde övervåld och människor blev skadade, inslängda i polisbilar. Behöver du stöd eller legal support kan du vända dig till en lokal ABC-grupp. Om du är i behov av ekonomisk support kan du kontakta International Anarchist Defence Fund, det går bra att kontakta oss om du behöver mer information om hur du går tillväga när du söker support hos fonden.

Inlägget Polisbrutalitet under demonstration till försvar för strejkrätten dök först upp på anarkism.info.

Samma argumentation knyter också an till en brännande ekologisk aspekt – ett samhälle där produktiviteten tvångsmässigt ökar i exponentiell takt är inte bara dåligt för oss som människor, utan för hela vår existens på denna planet. Från ett grönt perspektiv går det alltså att relatera basinkomst till en idé om att vi bör producera och konsumera mindre.

De här och en rad andra infallsvinklar gör tanken på basinkomst lockande, men det vore ett misstag att inte syna de problem som konceptet medför. För det första gäller det att få en sak klart för sig: Vår situation i alla de ovan nämnda avseendena är starkt kopplad till vår maktrelation till de som äger alla samhällets resurser och kontrollerar det politiska livet – staten och kapitalet. Det finns inga regeltekniska genvägar kring det faktum att det är styrkan av vår klassorganisering som avgör vad vi kan göra för att förbättra våra liv, och vad vi kan slita till oss från dessa institutioner.

En basinkomst är lika lätt att urholka vad gäller köpkraft och levnadsförhållanden som löner eller andra bidrag. De som drar nytta av den men inte har vikten av någon kraftfull organisering att luta sig mot kan snabbt se sig utmanövrerade och tvungna att dryga ut basinkomsten för att ha råd med ett drägligt liv. Det här tydliggörs också i praktiken av att basinkomst är en idé som lockat anhängare över hela det politiska spektrumet. Den har dryftats av anarkister, socialister och vänsterpartier, såväl som högerpartier. När experiment utfördes i Finland, så var det just av en högerregering, och en av grundtankarna var att öppna upp för deltidsjobb.

En del av diskussionen kring basinkomst har också att göra med idéer om människors motivation. Kritiken av basinkomst ska inte tolkas som ett erkännande av att människor skulle vara inneboende lata. Tvärtom. Tanken att vi bara skulle sitta och göra ingenting om vi inte var tvungna att lönearbeta, kommer från faktumet att vi idag just tvingas till det, och därför hellre skulle sitta och inte göra något alls. Vår motivation kortsluts av systemet, inte av basinkomsten.

Och här är det viktigt att förstå arbetets karaktär i dagens samhälle. De som menar att produktiviteten skenar iväg, och att vi producerar saker för produktionens skull och inte för behoven har helt rätt. De som pekar på automatiseringstrender har också rätt. Men automatisering är något som skett i hundratals år. Skrå efter skrå tillintetgjordes på 17- och 1800-talet när maskiner drivna av elektricitet och ångkraft kunde ersätta hantverk. Hittills har kapitalismen alltid kunnat lösa upp den här motsättningen och hitta nya vägar och marknader för lönearbete.

När det tog stopp rent geografiskt med en i det närmaste fullbordad imperialism och kolonialism, där nästan hela världen på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, ingår i förhållandet arbete-kapital, kunde kapitalismen utvecklas genom nya former av arbete. Kapitalismens tillintetgörande av tidigare sociala band som knöt oss till människor, platser och gemenskaper har nu gett vika för ett omformande av de nya relationerna den själv givit upphov till.

Den nya kapitalismen använder mänskliga relationer som råmaterial. Serviceyrken, utsuddandet av skiljelinjen mellan arbete och fritid – eller snarare det förras insipprande i det senare – och produktionen av nya relationer, det vill säga en slags bioekonomi, är det senaste sättet att hitta nya vägar ur vad som till synes såg ut som en återvändsgränd. Självklart bygger inte produktionen på våra behov under kapitalismen – den har bara alltid använt dem som en ingrediens. Produktionen under kapitalismen, oavsett form, är sitt eget självändamål eftersom den är drivmedlet för exploatering.

Jag har tidigare skrivit om likheterna mellan gentrifiering och vissa betalningsmodeller för onlinedataspel. Det var i syfte att belysa en av kapitalismens främsta egenheter – en ständig drivkraft att hela tiden söka upp nya platser där den kan omforma mänsklig aktivitet efter sin logik. Det här är så grundläggande, så det nästan inte är någonting kapitalismen gör, utan något den är. Basinkomst kommer inte stoppa den från att fortsätta, och som det numera heter – om du inte betalar för det, så är det du som är produkten. Det är alltså nästan något vi kan räkna med, att en eventuell basinkomst under fortsatt kapitalistisk dynamik kommer leda till försök att skörda människors relationer och aktiviteter för den kapitalistiska dynamikens syften på alla sätt det går.

Men varken automatiseringen eller den absurda motsättning mellan våra faktiska behov och exponentiellt ökande produktion av sånt vi inte behöver är nödvändigtvis tecken på att någonting håller på att gå sönder i grunden. Det är fullt möjligt att tänka sig en fortsatt kapitalism under en ny konfiguration. Och vi kan redan se konturerna av hur denna skulle kunna se ut. I takt med att gapet mellan produktion och verkliga behov vidgas, antar lönearbetet också återigen en alltmer disciplinerande funktion. Det viktiga är inte nödvändigtvis vad – om något – som produceras, utan att människor underkastar sig en uppsättning förhållanden som formar och begränsar dem fysiskt och psykiskt. Produktionen antar på så sätt alltmer karaktären av produktion av kontroll.

Ett möjligt nästa steg i den här utvecklingen är att produktionen av kontroll alltmer blir en angelägenhet mellan medborgare och stat. Många av oss gör redan meningslösa uppgifter – en behöver inte ens läsa något av David Graeber eller Roland Paulsen för att tydligt se detta – så steget är egentligen litet till att kringgå mellanhanden och etablera en mer direkt modell av social kontroll, en där vi är direkt beroende av staten. Här kan basinkomst tjäna som katalysatorn för en sådan omvandling, en omvandling som i sina värsta scenarion har tydliga fascistiska förtecken.

Låter det långsökt? Låt oss titta på upptrappningen till de amerikanska primärvalen. En av de kandidater som från Demokraternas sida tänkt utmana om presidentposten 2020 är Andrew Yang, en New York-baserad entreprenör, som tagen ur den tekno-optimistiska kalifornska ideologin, och en stark förespråkare för basinkomst. Ganska snabbt stod det klart att Yang blivit en favorit i den amerikanska Alt-Right-rörelsen, och många människor i rörelsen som tidigare stöttat Trump, men blivit delvis desillusionerade, har hoppat på tåget och joinat ”The Yang Gang”. Den ytliga förklaringen är att de anser att allt håller på att gå åt helvete, och om det gör det kan de lika gärna sitta hemma med basinkomst. Men det finns också en djupare och farligare tråd här.

Vad som lockar delar av den amerikanska extremhögern till en kandidat som Yang, är, förutom en essentialistisk fetisch av asiater, också idén om att överföra mer makt till staten. Makt att disciplinera människor på det sättet som de idag i mångt och mycket disciplineras av lönearbetet på ett något mer diffust sätt. Det handlar också om något som i en synonym till termen basinkomst gömmer sig i öppen dager: medborgarlön. Vem får den? Endast medborgare så klart, och på så sätt kan en helt ny front öppnas mot alla ”illegala” invandrare i ett givet land.

Ju närmare partier från extremhögern kryper makten, desto mer lockande blir förstås en sådan idé. Det är svårt att inte rysa vid tanken på ett samhälle där en stor procent av människor är helt beroende av en basinkomst från staten, samtidigt som ett parti som, säg, Sverigedemokraterna sitter vid makten, och diskussionen om vem som egentligen är svensk antar närmast existentiella proportioner.

Det här är en möjlighet som vi inte bör ta lätt på. Det är inte på något sätt givet att en fascistisk utopi skulle bli utgången av införandet av basinkomst, men de oroväckande signalerna och tendenserna finns där. Framför allt måste vi bestämt sätta ner foten och avfärda varianter av argumentationen för basinkomst som överhuvudtaget inte bygger någon reell organisatorisk makt eller gräsrotsorganisering, utan bara avser utöva politiska påtryckningar tills någon kandidat genomför projektet ovanifrån. En basinkomst kombinerat med en svag organiseringsgrad är det sämsta tänkbara scenariot.

Vad som kan visa sig vara lika illa är om den skenbara motsättningen mellan en slags vänsterorienterad och en högerorienterad basinkomst i själva verket landar i en synergi mellan de två. Peter Gelderloos skriver exempelvis i en aktuell text att:

Basinkomst istället för välfärd kan rättfärdigas både med retorik om social rättvisa och retorik om att begränsa statlig byråkrati. Sådana sammanfallande intressen ökar möjligheten för en ny slags politisk konsensus. Industrins förespråkare för basinkomst – och dessa blir allt fler – kan använda antikapitalistisk kritik av fattigdom och ojämlikhet för att mana regeringar att investera i exakt de former av social finansiering och socialt ingenjörskap som kommer att lindra de problem som dessa företag och industrier själva orsakar, och samtidigt upprätthålla en konsumentbas som kommer kunna fortsätta köpa deras produkter.

Det här är ett annat problem med en del diskussioner kring basinkomst: Det kan tendera att vara ännu ett i raden (tänk Tobinskatt, klimatnödläge, osv) av recept för att lösa systemets problem inom systemets ramar – ett sätt att rädda staten och kapitalismen från sig själva. Sådana förslags styrka är att de kan verka vara mer realistiska än mer radikala mål och medel – det är ju inte svårt att tänka sig dem implementerade.

Men det här är ett sken på vilket vår ideologiska verklighet kastar en väldigt lång skugga. På ett liknande sätt är det möjligt att föreställa sig en människa lika stor som hela jordklotet, men det är omöjligt att föreställa sig en färg som en inte har sett. Det förra är dock objektivt omöjligt, medan det är ett faktum att det finns färger som det mänskliga ögat inte kan se. Förslagens realistiska grund är därför enbart skenbar, grundad på en ideologi som tar staten och kapitalismen för givna. Även paradoxala ansatser som att skapa rättvisa eller hållbarhet inom ett inneboende orättvist och ohållbart system kan verka realistiska när alternativen inte ens är tänkbara.

Jag är personligen av åsikten att det inte är vår uppgift att försöka rädda kapitalismen, eller ens välfärdsstaten, utan att fokus bör ligga på att bygga upp sätt på vilka vi i allt större utsträckning kan ta hand om varandra utanför ramarna för dessa institutioner, samtidigt som vi bygger organisatorisk styrka. Ofta kommer detta sammanfalla med att försvara delar av det som tidigare generationer kämpat till sig – och det är bara bra. Men det är vår självorganisering som behöver vara grunden vi står på.

Därmed inte sagt att en basinkomst inte skulle kunna utgöra en komponent av en framtid som inte är alltigenom dystopisk, men att börja med att försöka göra basinkomst till en verklighet är att börja i fel ände, samtidigt som det finns fler fallgropar kring idén än vad det först kan verka.

Inlägget Basinkomst som fascistisk utopi dök först upp på anarkism.info.

Ett av de vanligaste argumenten mot kommunismen är att människan inte är tillräckligt god för att leva under ett kommunistiskt samhällssystem. De skulle inte foga sig för en tvingande kommunism, men de är heller inte mogna för fri, anarkistisk kommunism. Århundraden av individualistisk utbildning har gjort dem för egoistiska. Slaveri, underkastelse inför de starka, samt arbete under nödvändighetens piska har gjort dem olämpliga för liv i ett samhälle där alla skulle vara fria och inte känna något tvång utom det som kommer av löften frivilligt givna till andra, samt deras ogillande ifall man inte skulle hålla det man lovat. Av den anledningen får vi höra att kommunismen är omöjlig, eller att det kommer att behövas någon form av övergångsperiod mellan kapitalismen och kommunismen.

Gamla ord i ny skepnad; ord uttalade och upprepade sedan det allra första försöket till någon reform, politisk eller social, i något mänskligt samhälle. Ord som vi hörde innan slaveriets avskaffande; ord som sades för tjugo och fyrtio århundraden sedan av de som är för förtjusta i sin egen frid och ro för att gilla snabba förändringar; de som förskräcks av djärva tankar, och som själva inte lider tillräckligt av de nuvarande orättvisorna för att känna av det djupa behovet av förändringar.

Människan är inte god nog för kommunismen, men de är goda nog för kapitalismen? Om alla människor vore godhjärtade, vänliga, och rättvisa, skulle de aldrig utnyttja varandra, trots att de hade möjligheten. Med sådana människor vore inte det privata ägandet av kapitalet något hot. Kapitalisten skulle skynda sig att dela med sig av sina vinster med sina arbetare, och de mest välbetalda arbetarna skulle genast hjälpa de som led av tillfällig fattigdom eller sjukdom. Om människan var vis skulle hen inte producera sammet och lyxartiklar samtidigt som människor svälter i torpen: hen skulle inte bygga palats så länge det fanns slumområden.

Om människor hade en långt utvecklad känsla för rättvisa så skulle de inte förtrycka andra människor. Politiker skulle inte lura sina väljare; Riksdagen skulle inte vara en sandlåda för pladder och lurendrejeri, och polisen skulle aldrig misshandla en demonstrant. Och om människan var tapper, självrespekterande, och mindre egoistisk, skulle inte ens en inkompetent kapitalist vara ett hot, då arbetarna snart skulle ha reducerat hen till rollen av en enkel medförvaltare. Inte ens en monark vore ett hot, då folket endast skulle betrakta hen som en människa inkapabel till att göra något mer värdefullt arbete som därmed gjorts anförtrodd endast med att skriva under några dumma papper som skickas ut till andra excentriker som kallar sig själva monarker.

Men människor är inte de fritänkande, självständiga, visa, kärleksfulla, och barmhärtiga varelser som vi skulle önska att de vore. Och just av den anledningen kan de inte fortsätta leva i det nuvarande systemet, som låter dem förtrycka och exploatera varandra. Ta, till exempel, de fattiga skräddarna som marscherade längs gatorna förra söndagen, och anta att en av dem skulle ärva 100 pund [ca. 120 000 kr i dagens penningvärde] från en amerikansk farbror. Med dessa hundra pund kommer hen knappast starta ett kooperativ samman med ett dussin andra fattiga skräddare, och därmed förbättra deras situation. Hen kommer att bli en fabrikör; en modern slavdrivare. Och därför säger vi att i ett samhälle där människor är så usla som denna amerikanska arvinge, är det mycket svårt för hen att ha fattiga skräddare runt sig. Så snart hen kan kommer hen att göra dem till sina löneslavar; men om dessa samma skräddare kunde säkra sin försörjning från de kommunistiska förnödenhetslagren, skulle ingen av dem behöva slava för att berika sin före detta kamrat, och den unge utsugaren skulle inte själv bli det odjur hen annars säkerligen kommer att bli om hen fortsätter vara utsugare.

Vi får höra att vi är för undergivna, för snobbiga, för att placeras under fria institutioner; men vi besvarar att, just därför att vi är så kuvade, borde vi inte vara kvar under de nuvarande institutionerna, som i sig skapar än mer undergivenhet. Vi ser att britter, fransmän, och amerikaner uppvisar den mest avskyvärda underkastelsen gentemot Gladstone, Boulanger eller Gould. Och vi drar slutsatsen att i en mänsklighet redan försedd med så underdåniga instinkter är det mycket dåligt att ha massorna tvångsmässigt fråntagna högre utbildning, och tvingade att leva under den nuvarande ojämlikheten av rikedom, utbildning, och kunskap. Bättre utbildning och en relationernas jämlikhet är det enda sättet att förstöra den nedärvda slavmentaliteten, och vi kan inte förstå hur en sådan instinkt kan göras till ett argument för bevarandet, även för endast en dag till, av ojämlika förhållanden; för att vägra en jämlik utbildning för alla samhällets medlemmar.

Vårt utrymme här är begränsat, men applicera samma analys på vilken aspekt som helst av vårt sociala liv, och du kommer att se att det nuvarande kapitalistiska, auktoritära systemet är fullständigt olämpligt för ett samhälle av människor som är så oförutseende, så giriga, så egoistiska, och så undergivna som de är idag. Därför undrar vi endast, när vi hör någon säga att anarkister tänker sig människor som mycket bättre än de egentligen är, hur intelligenta människor kan upprepa sådant nonsens. Säger vi inte hela tiden att det enda sättet att göra människan mindre girig och egoistisk, mindre ambitiös och mindre undergiven, är att eliminera de omständigheter som främjar framväxten av egoism och girighet, av undergivenhet och ambition? Den enda skillnaden mellan oss och de som presenterar den ovan nämnda invändningen är detta: Vi överdriver inte, som de gör, massans underlägsna instinkt, och stänger inte lydigt våra ögon när dessa samma dåliga instinkter visar sig hos de övre klasserna. Vi menar att både styrande och styrd förstörs av auktoritet; både exploaterade och exploatörer förstörs av exploatering; medans våra motståndare verkar erkänna att det finns en sorts jordens salt – härskarna, arbetsköparna och ledarna – som lyckligtvis stoppar dessa onda människor – de styrda, de exploaterade, de ledda – från att bli ännu sämre än de redan är.

Det är däri skillnaden ligger, och det är en väldigt viktig skillnad. Vi erkänner de ofullkomligheter som finns i mänsklighetens natur, men gör inget undantag för de styrande. De gör det, även om det ibland är omedvetet, och då vi inte gör något sådant undantag, säger de att vi är drömmare, “opraktiska människor”.

Det är en gammal konflikt, den mellan de ‘praktiska’ och de ‘opraktiska’, de så-kallade utopiska: en konflikt som återupplivas vid varje föreslagen förändring, och som alltid avslutas med ett fullständigt nederlag för de som kallade sig själva de praktiska människorna. Många av oss minns den diskussionen när den rasade i Amerika innan slaveriets avskaffande. När den fullständiga befrielsen för den svarta befolkningen förespråkades, brukade de praktiska människorna säga att om inte ägarens piska tvingade svarta till arbete så skulle de inte arbeta alls, och skulle därmed snabbt bli en börda för samhället. Tjocka piskor kunde förbjudas, sade de, och piskornas tjockhet kunde stegvis reduceras genom lagstiftning, först till en centimeter, och till slut till en bråkdel av en centimeter; men någon sorts piska måste man ha kvar. Och vad fick abolitionisterna höra när de sade – just som vi säger nu – att tillgången till det egna arbetets frukter skulle vara ett mycket mer kraftfullt incitament för arbete än den tjockaste piskan? ‘Nonsens, min vän,’ – precis som vi får höra nu. ‘Du förstår inte människans natur! År av slaveri har gjort dem oförutseende, lata och uppgivna, och människans natur kan inte förändras på en dag. Du har, så klart, de bästa av intentioner, men du är mycket “opraktisk”.’

Nå, under en tid hade de praktiska människorna sitt eget sätt att utveckla förslag för den gradvisa befrielsen av de svarta. Men olyckligtvis visade sig deras förslag vara mycket opraktiska, och det amerikanska inbördeskriget – det blodigaste genom tiderna – bröt ut. Men kriget resulterade i avskaffandet av slaveriet, utan någon övergångsperiod; – och, se, ingen av de hemska konsekvenser som de praktiska människorna hade förutspått inträffade. De svarta arbetar, de är flitiga och arbetsamma, de är förutseende, och det enda som man kan beklaga sig över är att den idé som förespråkades av det opraktiska lägrets vänsterfalang – total jämlikhet och omfördelning av land – inte förverkligades: det skulle ha besparat oss mycket problem idag.

Vid ungefär samma tid rasade en liknande debatt i Ryssland, och anledningen var denna: det fanns i Ryssland 20 miljoner trälar. Sedan många generationer tillbaka hade de varit under sina ägares kontroll, eller snarare björkkäpp. De blev slagna om de plöjde sin jord dåligt, slagna för bristande renlighet i sina hus, slagna om de inte vävde tyg tillräckligt bra, slagna om de inte gifte bort sina söner och döttrar tillräckligt tidigt – slagna för allt. Undergivenhet och oförutseende var deras påstådda karaktärsdrag.

Då kom utopisterna och krävde inget annat än följande: Total frigörelse av trälarna; direkt upphävande av alla förpliktelser trälen har mot sin ägare. Mer än så: omedelbart upphävande av ägarens rätt att stå till doms över dem, samt ett överförande av alla de affärer där han tidigare varit domare till en tribunal bestående av bönder och vald av bönderna själva, där de inte tvingas döma efter lagar de själva inte känner till, utan istället följer de egna oskrivna sederna. Sådant var det opraktiska förslaget från det opraktiska lägret. Det behandlades som ren dårskap av praktiska människor.

Men som tur var fanns det vid den tiden i Ryssland en stor mängd av opraktisk anda bland bönderna, som gjorde uppror med käppar mot gevär och vägrade ge sig, trots de många massakrerna. De tvingade därmed fram den opraktiska inställningen så till den grad att de gjorde det möjligt för det opraktiska lägret att tvinga Tsaren att skriva under på deras plan – om än något avgränsad. De mest praktiska människorna skyndade sig att fly från Ryssland så att de inte skulle få sina halsar skurna några dagar efter genomförandet av det där opraktiska förslaget.

Men allt fortskred i stort sett problemfritt, bortsett de många misstag som praktiska människor alltjämt begick. Dessa trälar som ryktades vara oförutseende, själviska odjur, uppvisade sådan intelligens, en sådan organiseringskapacitet, att de överträffade även de mest opraktiska utopisternas förväntningar; och tre år efter befrielsen hade byarnas karaktär fullständigt förändrats. Trälarna blev människor!

Utopisterna vann det slaget. De bevisade att de var de riktigt praktiska människorna, och att de som låtsades vara praktiska var imbeciller. Och de enda ångerfulla röster som nu kan höras bland alla de som känner de ryska bönderna är att allt för många eftergifter gjordes till de praktiska imbecillerna och de trångsynta egoisterna; att de råd som gavs av det opraktiska lägrets vänsterflank inte följdes till fullo.

Vi har inte utrymme för att ge fler exempel. Men vi bjuder i all välvillighet in de som gillar att tänka självständigt till att studera historien kring valfri stor social förändring som har skett i mänsklighetens historia, från kommunernas uppgång till Reformationen och till vår moderna tid. De kommer att se att historia inte är något annat än en kamp mellan styrande och styrda, de förtryckande och de förtryckta, och att det praktiska lägret i den kampen alltid tar de styrande och förtryckandes sida, medan det opraktiska lägret tar de förtrycktas sida; och de kommer att se att kampen alltid slutar i det praktiska lägrets slutgiltiga förlust efter mycket blodsspillan och lidande, på grund av vad de kallar för sitt ‘praktiska sunda förnuft’.

Om de som kallar oss opraktiska menar att vi förutser händelsernas förlopp mycket bättre än de praktiska, kortsynta ynkryggarna, så har de rätt. Men om de menar att de, de praktiska människorna, är mer förutseende än oss, så hänvisar vi dem till historieböckerna och ber dem att komma i fas med dess lärdomar innan de påstår något så arrogant.

(Stort tack till Svartkatt och Barbamamma för hjälp med korrekturläsning)

Inlägget Är vi bra nog? dök först upp på anarkism.info.

Det finns i väst/nord ett utbrett men ofta omedvetet tankemönster där religiösa traditioner rangordnas efter en rasistisk måttstock. Högst upp finns traditioner som rasifieras som vita, inte minst sekulär protestantisk kristendom, medan de traditioner som uppfattas konkurrera och/eller rasifieras som icke-vita utmålas som farliga och hotfulla.

Som med annat är inte sällan normpersonen omedveten om att hen har en specifik identitet. De flesta svenskar, Gudstroende eller ej, är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, följer en kristen kalender, firar kristna högtider, ger sina barn kristna namn, låter kyrkan omgärda livshändelser som födsel, giftermål, dödsfall, tror på ”något större” (eller liknande) och är medborgare i ett land som i konstitutionen ger den protestantiska kyrkan en särställning. Men detta ses inte som ”religion”, trots att såna här praktiker betraktas som religion när de återfinns hos människor från minoritetstraditioner. ”Religion” är ett begrepp som används om det som främmande-görs, om ”de andra”, och en allmän religionskritik kan därför ha rasistiska drag.

Kampen mot islamofobi och antisemitism behöver vara en integrerad del av det antifascistiska och antirasistiska engagemanget, oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Det finns många sätt att göra motstånd och verka för en icke-hierarkisk och mångfacetterad värld. 17-åriga ”Eggboy” streamade när hen knäckte ett ägg i huvudet på en australisk nyfascistisk senator som skyllde terrorattacken på muslimer, och har blivit världskänd. Men det finns många andra, mindre dramatiska, men inte mindre viktiga sätt. Det handlar givetvis om en kamp mot rasistiska strukturer, men också om att kritisk granska och förändra föreställningar och praktiker i våra egna nätverk, gemenskaper och individuella liv.

Solidaritet med muslimer. Antiislamofobisk aktion!

Bilder från Radical Graffiti.

Inlägget Solidaritet med muslimer? dök först upp på anarkism.info.

En annan sak som varit tydlig under hela konflikten är hur högerns retorik, i allt från kommentarsfält till tidningsartiklar och pressreleaser, varit en spegling av ett mer generellt ideologiskt mönster – ett mönster som på ytan verkar vara fullt av självmotsägelser. Under hela konflikten har vi bland annat fått höra att hamnarbetarna är bortskämda, med skyhöga löner, och att det egentligen är synd om en helt annan grupp – exempelvis sjuksköterskor. Inte för att hamnkonflikten egentligen handlade om löner, eller att lönerna skulle vara så höga som propagandan gör gällande, eller att någon av dessa högerivrare någonsin skulle få för sig att backa en sjuksköterskestrejk, förstås.

Högern, som vanligtvis brukar försvara skyhöga vd-löner eller kapitalvinster, och beklaga sig över den rådande jantelagen i Sverige, börjar plötsligt skrika om ekonomiska orättvisor. Det är uppenbart att det måste ligga något helt annat till grund för detta. För om sjuksköterskorna strejkat, så hade högern pekat på en ännu mer utsatt grupp, och så nästa, och nästa, tills vi kommer till människor i stånd att dö av svält eller sjukdomar i någon krigshärd. Det är alltid nån som har det sämre, alla ska ha det skit, minsann, så håll käften, sluta klaga, och rätta dig i ledet!

Men låter inte det här lite märkligt? Högern framställer ju ofta kampen med vänstern som en kamp mellan individualism och kollektivism. Mellan individuell frihet och kollektivt förtryck, eller åtminstone förmynderi. Då borde väl hamnarbetarna, med de framdrömda lönerna, ses som entreprenörshjältar som kämpar för sin sak? Hur kommer det sig att chefer, direktörer och kapitalister ”förtjänat” sina förmögenheter genom ”hårt arbete”, ”innovation” eller sin egen oumbärlighet, men hamnarbetarna som vill förbättra sina villkor är bortskämda?

Ju mer vi granskar den här motsägelsefulla retoriken desto konstigare blir det. Ett ganska populärt nytt högeruttryck är ”snöflinga”. Det används som en förolämpning och diskussionsdödare så fort någon uttrycker en preferens som avviker från samhällsnormen – vare sig det gäller personliga pronomen, sexuell läggning, sexism i dataspel, antirasism, tryggare rum, eller något annat. Att håna människor för att de tror att de är unika individer som bejakar sin eller andras rätt till individualitet, är tätt förknippat med den högerkonservativa viljan att bevara samhället precis som det är – eller till och med vrida tillbaka klockan till någon mytisk perfekt svunnen tid. Och den som vill bevara måste jaga de som försöker avvika.

På samma sätt ska kvinnor inte ha kontroll över sina kroppar, med så stränga abortlagar som möjligt, och så ska de antingen tvingas på eller tvingas av olika klädesplagg. Det är inte lite ironiskt att de högerfolk som ropar högst om att alla kvinnor måste ta av sig slöjor, antagligen skulle få hjärtklappning om västerländska kvinnor ville dra runt på stan eller i badhuset i bar överkropp. För så är det ju – högern vill inte att kvinnor ska få göra som de själva vill, utan att kvinnor följer de (patriarkala) normer som högern tycker gäller. Därmed ska slöjan av, för att dölja håret är förtryck, men brösten på kvinnligt kodade kroppar måste skylas och censureras, för allt annat är oanständigt. Det är lätt att tänka sig otaliga ursprungsfolk, i alla fall de som undgått att krossas av västerländsk kulturimperialism, som bara skulle garva åt eländet.

När det gäller skola är det likadant. Det ska, precis som i förorterna, vara ordning och reda, hårda tag och disciplin – linjer som även de så kallade liberalerna stödjer. Utbildningen syftar främst till att strömlinjeforma, att lära människor att rätta sig i ledet, och producera duktiga arbetare för det kapitalistiska maskineriet eller den statliga byråkratin. Uttrycker någon en vilja att bli konstnär, designer eller något annat ”oproduktivt” så är det för det mesta grund för stor upprördhet. Ofta är detta med att disciplinen blir sitt eget självändamål också helt uppenbart – exempelvis kepsförbud och andra regleringar som bara syftar till att lära ungdomarna vem det är som har makten. Och om de – gud förbjude – börjar tänka fritt och ger sig ut på en klimatstrejk, då ska de bannas för att de ”skolkar”, alternativt avskrivas som styrda av nån hemlig agenda. Det går ju inte ens att föreställa sig att någon individ kan tänka själv!

Det här går igen, igen och igen genom samhället och högerideologin. Så vad är det som händer egentligen? Skulle det inte handla om individuell frihet på högerkanten? För den som godtar att höger-vänsterskalan är detsamma som en skala från individualism till kollektivism blir det väldigt förvirrande. Kanske stämmer inte den här gamla sanningen trots allt? Kan det vara något annat som döljer sig under ytan, som får motsägelserna att klarna? Vi testar: Högerns ideologi handlar i grund och botten inte om individuell frihet, utan social kontroll och auktoritet.

Då blir det fullständigt logiskt att fördöma människor som rör om, men försvara de som redan sitter på makten i samhället, att disciplinera kvinnokroppar, att kontrollera människor genom att upprätta gränser eller murar, och att straffa och förfölja de som avviker från den accepterade normen. Det blir också uppenbart hur den skenbara individualiseringen i samhället är menad att fungera. Vi görs alla till individuella bubblor utan meningsfulla sociala relationer, för att vi då är enklare att kontrollera för staten och kapitalet. Få saker upprör högern så mycket som svårkontrollerade kollektiv eller individer.

Går vi riktigt långt ut på högerkanten blir den här överordnade kontrolltanken helt uppenbar. Bland så kallade högerlibertarianer är det exempelvis inte ovanligt att hänvisa till det tänkta drömsamhället som ”konkurrerande diktatur” – alltså en i princip helt privatiserad stat som ersätts av konkurrerande firmor, med absoluta rättigheter gällande privat egendom där markägarna blir som feodalherrar.

Det här maniska nedtryckande av det som är annorlunda har två komponenter. En är psykologisk, och består helt enkelt av rädslan för det okända. Men forskning visar att människor som möter på ”det okända”, exempelvis i form av andra människor från en annan kultur, ganska snabbt kommer över sådan rädsla. Vad som behövs för att hela tiden återskapa och förstärka detta är därför en annan, högst materiell kompletterande komponent: De som har privilegier, baserat på klass, inkomst, hudfärg, etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionsuppsättning, eller något annat, tenderar generellt att vilja bevara dessa privilegier, både medvetet och undermedvetet.

I slutändan är den här friheten och individualiteten som högern talar om, förutom att den är ett verktyg för kontroll, i praktiken endast förunnad ett fåtal ytterst privilegierade personer, medan alla andra mest ska lyda, och hoppas på att de, likt lottovinnare, ska få chansen att en dag själva bli en av förtryckarna. Om den amerikanska drömmen en gång hade ett uns av verklighetsförankring under efterkrigstiden, så kan det idag sägas att den har landat i en ideologi som, för att parafrasera Orwell, påminner om en stövel som trampar på mänsklighetens ansikte i all evighet, och alla tillfälligt utblottade miljonärer eller för stunden maktlösa presidenter önskar att en dag själva få bli stöveln. Det är en förslavandets ideologi. En ideologi som är både för och mot individen på samma gång. Högern upphöjer den abstrakta individen till skyarna, för att den hatar den verkliga.

Men hur kommer det sig att många människor beter sig på ett sätt som vid en närmare granskning verkar vara som att skjuta sig själv i foten? Varför angripa människor som kämpar för förbättringar under täckmantel av denna ytligt individualistiska högerideologi? Kanske för att samma ideologi gör att de upplever att de inte har någon annanstans att skjuta, samtidigt som de känner sig tvingade att försvara sig på grund av en helt korrekt känsla av att de får det allt sämre.

En stor del av den nyliberala ordningens omorganisering av våra liv bestod i att avpolitisera en rad samhällsfenomen – från oberoende riksbanker till privatiseringar, globaliserade kapitalflöden, och förment neutral byråkratisk förvaltning. När så människor förlorar ett av de få sätt på vilka de kände att de kunde utöva lite inflytande över samhället, så måste de söka nya vägar. Om det inte går att sparka uppåt, så går det ändå fortfarande att sparka neråt – och både politiker och kapital är inte sena med att peka ut lämpliga offer. Offer som i själva verket inte är orsaker, utan symptom.

Det hela kompliceras också av det faktum att det faktiskt blir sämre för många, det är ingen missuppfattning, samtidigt som de stora traditionella krafterna som skulle realisera jämlikhet under de senaste 30 åren mest bara snackat om det samtidigt som de administrerat de nyliberala omorganiseringar och åtstramningar som drivit de ökande ekonomiska och sociala klyftorna. De har tömt ut solidaritetens språk till den grad att det blivit meningslöst och vänts till sin motsats.

Så vad kan vi göra åt det här? Det finns inga enkla svar, men om högerns taktik och ideologi är att göra oss till ensamma individer för att lättare kontrollera oss, så kanske vi behöver börja med att skapa gemensamma sociala sammanhang där vi kan förverkliga vår individuella frihet, och bygga konkret solidaritet istället för att bara snacka om den. Som den där gången när vi stöttade hamnarbetarna och inte bara vann, utan också fick högern att slå bakut och sätta sin ideologi i halsen.

Inlägget Högern hatar individen dök först upp på anarkism.info.

Orden tog världen med storm, och förevigades i en rad tecknade serier samt otaliga empatiutbrott i sociala medier. Varför engagerade en liten robot så mycket folk? Kanske för att så många av oss kunde känna igen oss i den ensamhet, sårbarhet och alienation som det förmänskligade meddelandet förmedlade. För att vi känner oss som små rymdsonder, som desperat försöker skicka signaler till en värld vi upplever vara så avlägsen. Där verkligheten känns främmande, och vår vardag känns overklig. Där vi upplever att varje felsteg kan få oss att falla fritt genom en tidlös rymd, likt goldondern Aniara.

Kanske kan utbrottet också förklaras med att vi sällan känner oss så mänskliga och levande som när vi ser en skymt av oss själva i andra – som när vi känner empati.

***

Det finns många sätt på vilka politik brukar delas upp och kategoriseras. Den trötta höger-vänster skalan känner nog de flesta igen. Till den läggs ibland en annan, så kallad GAL-TAN, där sex kategorier kokats ner till en axel. På ena sidan, grön, alternativ och libertariansk, och på den andra traditionell, auktoritär, nationalistisk. Det finns mycket att säga om de skalorna, men det finns en sak jag tycker de förtiger, en dimension som saknas, även om den i viss mån tangerar en del av axlarna.

Jag kunde länge inte sätta fingret på vad det var, men kände redan tidigt i min medvetna politiska praktik att någonting skavde. Som det oftast är när det gäller utveckling av olika slag så skedde det här ryckigt, eller som Elysee Reclus skulle ha sagt, i form av långsam evolution såväl som plötslig revolution. Ett sådant ögonblick av klarhet var när jag följde en diskussion om tiggeri på ett socialistiskt internetforum. Någon där menade att ge pengar till tiggare inte är socialistisk politik. Det finns förstås en poäng i den här argumentationen, om att allmosor inte löser roten till sociala problem.

Men den här argumentationen gick längre än så. I sin iver att bedriva ”rätt” politik osynliggjordes de individer som sitter där, beroende av just den här hjälpen. Ungefär som när sossar vill förbjuda tiggeri för att ”hjälpa” tiggarna. Detta kan få väldigt allvarliga konsekvenser, speciellt kombinerat med vågen av auktoritära lösningar och regimer runtom i världen, som allt mer lockar även folk till synes på vänsterkanten att argumentera för stängda gränser, fler poliser, och hårdare tag som en lösning på samhällsproblem.

Det finns en tendens att ibland dras med i abstraktioner och i vad som är den rätta teorin eller det korrekta programmet, på ett sätt som upphöjer dessa abstraktioner och politiska linjer över riktiga människor och direkta relationer. Som leder till ett ändamålen-helgar-medlen tänk, inte sällan med åtföljande glorifiering av våld, giljotin/gulagskämt samt en generellt avhumaniserande retorik. Det här händer inte bara i den auktoritära ”partivänstern”, utan tyvärr ibland också i utomparlamentariska kretsar.

Anarkisten Errico Malatesta överraskade en del samtida kamrater när han, då han nåddes av nyheten att kung Umberto år 1900 dödats av en annan anarkist, Gaetano Bresci, beklagade sig över båda männens öde; den ene död, den andre dömd att i bästa fall spendera resten av sitt liv i någon fängelsehåla. Malatesta menade att alla liv som spilldes, utan undantag, var att sörja, men vände sig mot den stora uppståndelsen som en kungs död väckte, jämfört med de många arbetare som gick värre öden till mötes, i gruvor, på slagfält, i sjuksäng eller i fängelser. Malatesta avslutar resonemanget med orden:

Hursomhelst är även kungligt lidande mänskligt lidande, och ska beklagas. Men klagosången förblir meningslös om en inte ser till grundorsakerna och försöker åtgärda dem.

Vad Malatesta visar prov på här är att vi kan vara politiskt radikala utan att avhumanisera någon överhuvudtaget. Jag skulle gå så långt som att hävda att denna vägran att avhumanisera människor är en förutsättning för att alls kunna skapa en på riktigt frigörande politik, och att denna vägran hjälper snarare än stjälper oss när vi försöker göra så.

När meningsmotståndare – oavsett politisk tendens – eller till och med vanliga människor istället blir pjäser att besegra eller kuva för att nå ett högre syfte, faller rörelser offer för sin egen cynism. Det är exempelvis svårt att se leninismen som något annat än ett välvilligt försök att befria människor, men med en total blindhet för sociala hierarkier och med en fullständigt omänsklig opportunism som ett av sina främsta arv. Det är inte lite ironiskt att bolsjevikernas statsmaskineri med tidens gång inte bara tuggade i sig reaktionärer eller politiska motståndare inom arbetarklassen, utan också många av dess mänskliga konstruktörer och förespråkare.

För några år sedan startades det i Spanien ett parti med namnet Podemos. Från början var det ett gräsrotsparti som hämtade mycket av sin styrka från gatuaktivism och sociala rörelser som 15M, men allteftersom valframgångarna kom så började saker förändras. För att vinna val byggde partiet vad som kom att kallas en ”elektoral krigsmaskin”. Bland annat strömlinjeformades och centraliserades partiet. Det som började på gatorna med gräsrotsaktivism avfärdades snart av ledare som Pablo Iglesias med ord som att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn”.

Den som bygger krigsmaskiner rustar för krig, och finns det inga så kommer krigsmaskinen att skapa eller upprätthålla dem för att säkerställa sin egen överlevnad. De som bygger krigsmaskiner gräver därför ner sig i en grop av cynism och falska genvägar, där de ändamål som anses rättfärdiga medlen snart helt glöms bort och ersätts av att medlen blir ett självändamål. Vad vi behöver är därför inte krigsmaskiner.

***

Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert, känd som en av de som populariserade filmrecensioner på TV, beskrev en gång filmer på följande sätt:

Vi föds alla med ett visst bagage. Vi är de vi är: var vi är födda, vilka vi föddes som, hur vi uppfostrades. Vi är liksom fast i den personen, och civilisationens syfte och utvecklingsmål är att förmå att nå ut och känna lite empati med andra människor. Och för mig så är filmer som en empatiskapande maskin. De låter oss förstå en aning bättre om människors olika förhoppningar, strävan, drömmar och rädslor. Det hjälper oss att identifiera oss med människor med vilka vi delar den här resan.

Medier som film, och kultur i allmänhet har en förmåga att nå in i våra hjärtan på ett alldeles speciellt sätt, men Eberts resonemang går att generalisera ännu mer. För att kunna bedriva frigörande politik, behöver vi empatiskapande maskiner. Det finns inget som är så motståndskraftigt mot korruption och cynism som empati. Det finns inget som är så förenande. Utan att låta oss ätas upp av den, kan empatin med hjälp av sådana maskiner också omvandlas till solidaritet – till insikten av det vi har gemensamt och om förståelsen att vi alla gynnas av att tillsammans kämpa för ett bättre samhälle.

Nästan all politisk teori går att korrumpera och vända till sin motsats. Det betyder inte att vi ska förkasta teori och analys, men att dessa inte kommer hjälpa oss om inte vår politik är grundad i empati. På en bokmässa jag hjälpte till att arrangerade för några år sedan i Storbritannien uttryckte några kamrater detta bra under en presentation om jaktsabotage, veganism, anarkistisk politik, antifascism och ekofeminism:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Det här gäller förstås även bortom våra relationer till andra djur. För att uttrycka det på ett sätt som kanske är mer bekant för den som rör sig i allehanda politiska organisationer och sociala rörelser: När det gäller en grundläggande kompass, så är en slags levd etik grundad i empati betydligt viktigare än ”korrekta” program eller plattformar. Att utveckla organisatoriska och sociala strukturer som främjar empati och solidaritet är betydligt viktigare än att lära alla rabbla en viss formel eller hålla en viss teoretisk linje. Det är här som vi behöver de empatiskapande maskinerna i praktiken.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att en sådan etik grundad i empati inte nödvändigtvis innebär passivitet eller icke-våld. Tvärtom kan den, när det är nödvändigt, utgöra grunden för ett effektivt självförsvar. De flesta varelser sitter inte och ser på när någon angriper dem eller deras nära. Och när de reagerar och gör motstånd så är det oftast inte för att de har en genomtänkt rationell motivering till varför de gör som de gör, utan för att de inte vill se de andra fara illa, och är beredda att göra vad som krävs för att förhindra detta. Det kan innebära allt från våld till förlöjligande eller andra former av underminerande, av fascister och andra som försöker skada oss och de vi solidariserar med och bryr oss om.

Det kan sägas att där en positiv och konstruktiv empatisk etik är en av de grundläggande byggstenarna, så består det stora övergripande strategiska arbetet av att med dessa byggstenar bygga nya gemenskaper. Och kanske finns det paradoxalt nog ingen bättre symbol för det just nu än den empati vi kan förmås att känna för en liten rymdsond på en annan planet. En liten rymdsond som för ett ögonblick får oss att sänka garden, och spilla vår längtan efter att bli fria från det patriarkat som håller vår empati som gisslan, förminskar den, underordnar den, tömmer dess batteri, och låter mörkret sakta falla över den.

Styrka är idag synonymt med en stenmur; den är hård, fast, och orubblig – tills den plötsligt går i bitar när den får ta emot tillräckligt många eller hårda smällar. Men jag vill vara stark som en sommarbris; mjuk, lekfull, och omöjlig att krossa. Kan vi inte lova varandra att bygga maskiner så att vi kan bli så starka tillsammans? För jag tror att det är maskinerna vi behöver.

Inlägget Maskinerna vi behöver dök först upp på anarkism.info.

Det är lite som att de här våldsdåden är vågor som regelbundet slår mot en strand, och med sin monotona rytm invaggar de oss i känslan av att det här är naturligt och oundvikligt. Och bakom de spektakulära fallen finns också ett lågintensivt men mycket mer utspritt våld som drabbar människor i vardagen. Ofta människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade, människor som bryter mot normbilden på grund av sin etnicitet eller sexuella läggning, eller människor som är politiskt aktiva och använder sig av direkt aktion för att försöka förändra samhället.

Därför är det förstås välkommet att polisers, väktares och andra institutionella tjänares våld uppmärksammas och kritiseras. Men samtidigt gäller det att försöka hitta realistiska och effektiva sätt att åstadkomma förändring, och här känns det som att många av de som är upprörda tyvärr fastnar i en föreställning som riskerar spela de våldsamma institutionerna i händerna, och kan tjäna som ett sätt att återlegitimera dem istället för att komma åt problemets rot. För om vi protesterar mot och kräver att ”övervåldet”, rasismen eller sexismen inom dessa våldsutövande grupper ska minska eller helt upphöra, så måste vi först fråga oss varför det händer, och vilken funktion de fyller i vårt samhälle.

Många lider idag tyvärr under vanföreställningen att polisen är en neutral rättsskipare som finns till för alla människors – eller åtminstone medborgares – bästa. I den fantastiska boken ”Batongerna slår nedåt” går författaren igenom just detta, baserat på egna upplevelser av åratal av aktivism, men också med en hel uppsjö av forskning – inklusive polisens egna – i ryggen. Jag rekommenderar varmt boken i dess helhet, men även enbart slutsatserna av genomgången är slående:

Den tes jag velat presentera är att rättssystemet med våld skyddar den rådande ordningen, och därmed samhällets ojämlikhet. Detta sker bland annat genom att kriminalisera det skikt av ”underklassen” som uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen. På så sätt avleds också uppmärksamheten från djupare samhällsproblem. I vår kontext, såväl som i många andra sammanhang, drabbar kriminaliseringen i mycket hög utsträckning rasifierade unga män med begränsade ekonomiska och sociala resurser och svag ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt maskeras delar av rättssystemets roll genom ideologiska omskrivningar. Om jag ska tillgripa ännu mer värderande begrepp menar jag att de brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande.

För den som vaggats in i föreställningen om polisens beskyddande roll kan detta verka som en chockerande överraskning. Men det räcker att kasta en snabb blick på polisens historiska framväxt och roll för att inse att det inte är så konstigt. Polisen har globalt sina rötter i behovet av kontroll över en växande ”omedgörlig” industriell arbetarklass, slavpatruller, samt koloniala projekt. Den gemensamma nämnaren här är att människor tvingades från sina tidigare liv och uppehällen och in i olika grader av tvångsarbete.

Polisväsendet i koloniala stormakter var ofta direkt inspirerat av hur slavar eller koloniala undersåtar hade kuvats, och dessa tekniker – samt ibland även personalstyrkor – transplanterades sedan till de framväxande industriella miljöerna hemma. Samtidigt som allmänningar slogs igen och människor i allt större utsträckning ekonomiskt tvingades in i de nya fabrikerna som modern teknologi möjliggjort, så upprättades lösdriverilagar och andra moralistiska disciplineringsformer som skulle se till så att de nya arbetarna inte hade några gångbara alternativ, och också var så produktiva som möjligt.

Polisen användes för att bryta upp oönskat beteende, förhindra arbetarnas organisering, och ytterst att kväsa de frekventa uppror och revolterna som uppstod i denna nya sociala värld. Målet var alltså från början att påföra folkmassor ett visst beteende samt agera för att skydda makten och eliminera hoten mot densamma. Även om polisens roll sedan dess utökats, och i vissa avseenden fått sig ett PR-lyft (inte minst tack vare ihärdig propaganda från utbildningsväsendet och media), så kvarstår de grundläggande funktionerna som helt centrala och essentiella för institutionen. Organisationsformen som följer av dessa funktioner är ofrånkomligen hierarkisk och jargongen blir rå och våldsglorifierande.

Kontentan är den att så länge vi lever i ett klassamhälle med fattiga och rika, så länge det finns en stat som har ett egenintresse i att bevara eller utöka sin makt och kontroll, så kommer det att behövas polis och väktare för att beskydda de rika ägarna och själva systemets politiska fundament från de fattiga och marginaliserade som har ett intresse att förändra det. Polisen ger i sin gärning förstås uttryck för de hierarkiska, rasistiska och sexistiska tendenser som finns i samhället runtomkring dem, men mer än så, så har denna institution varit en viktig pusselbit i själva upprättandet av dessa maktstrukturer.

Men protester mot institutionernas övervåld – kanske mer i Sverige än på många andra ställen – tenderar att i stor grad se våldet, rasismen och sexismen som löst hängande attribut, näst intill slumpmässiga karaktärsdrag, som helt enkelt behöver fixas till. Som om det bara är något som råkat hända och måste korrigeras. Som om rasismen, sexismen, övervåldet, de hierarkiska strukturerna, och lättheten med vilken institutionens tjänare kommer undan ansvar inte är konsekvenserna av institutionens historia och våldsmonopolets grundläggande uppdrag. Väger vi in dessa saker så blir de här slumpmässiga skönhetsfläckarna snarast logiska konsekvenser – konsekvenser som vi kan följa på en tydlig bana, likt en fallande stjärna på natthimlen, bunden av fysikens lagar.

Och när vi fastställt att skönhetsfläckarna i själva verket utgör själva ryggraden, inser vi att det inte finns någon annan möjlig utgång för en lyckad operation än patientens död. Vi kan inte lösa problemen med polisen på annat sätt än genom att avskaffa polisen.

I samma ögonblick som vi frigör oss från myten om polisens roll börjar också en del till synes märkliga fenomen att framstå som begripliga. Det är välbelagt att högre straff, fler poliser, eller tyngre vapen inte har något som helst samband med minskad brottslighet – snarare tvärtom. Varför envisas då exempelvis politiker med att prata om behovet av fler poliser och hårdare straff? För det första för att det är en bra slogan att använda för att vinna val. Det låter handlingskraftigt och presenterar en enkel lösning på komplicerade sociala problem.

Men det tjänar också ett andra syfte. Polisens grundläggande roll är som vi sett inte att bekämpa brott, utan att upprätthålla en given ordning. I ett kapitalistiskt samhälle som dessutom genomsyras av rasism och sexism, kommer den ordning som upprätthålls att vara till fördel för de få som äger det mesta i vårt samhälle, och de som stämmer överens med den givna normbilden. Fler poliser och hårdare straff kommer inte att göra ett sådant samhälle jämlikare eller tryggare för de flesta, men det kommer säkra den rådande ordningen för de få som tjänar på den.

Så när politiker från höger till vänster ropar på fler poliser och hårdare straff signalerar de att de är handlingskraftiga och har lösningarna på svåra sociala problem. Vad de i praktiken samtidigt gör är att försöka upprätthålla den givna ordningen som är så viktig för att de ska kunna fortsätta göra sitt jobb och utöva kontroll över samhället. Det de säger ger dem det offentliga förtroende de behöver, medan det de gör ger dem verktygen för att upprätthålla den ordning de är helt beroende av.

När vi kritiserar institutionellt våld behöver vi hålla detta i åtanke. För då blir det tydligt att en kritik som inte går tillräckligt långt och inte är tillräckligt bred bara riskerar att återlegitimera en våldsam, sexistisk och rasistisk institution vars roll är att upprätthålla privilegier. Om en lägger märke till hur diskussionen om polisen förs i media, så märks detta också ofta helt öppet – diskussionen handlar inte främst om människors välmående, utan om hur de våldsverkande institutionerna ska kunna återupprätta förtroende.

Utan att låta oss lockas in i alltför komplicerade spekulationer som faller utanför denna texts ramar kan vi också avsluta med att ge en fingervisning till svar på en förväntad fråga. Vi som förespråkar polisens (och fängelsesystemets, och kapitalismens, och statens, etc) avskaffande inser förstås att det inte kan ske i ett vakuum. Att avskaffa polisen är bara en aspekt av en mångfacetterad och djupgående samhällsförändring. Inte heller rör det sig om att bara ta bort något, utan snarare om att bygga något nytt, tills det gamla görs överflödigt.

Den som kräver detaljerade planer kommer att bli besviken, men det torde vara uppenbart att ett system för ”brottsbekämpning” som inte korrelerar med hur mycket brott som begås knappast fyller sitt påstådda syfte. Riktig brottsbekämpning handlar istället om att förebygga de sociala och ekonomiska faktorer som genererar socialt skadliga handlingar (något som långtifrån alltid är detsamma som vad som är olagligt idag), samt om samhällsfunktioner med återställande rättvisa som utgångspunkt, istället för system baserade på hämndbegär, kontroll och disciplinering.

Polisreformer lyfts ofta fram som svaret på protester mot institutionellt våld, men om det ses som den främsta vägen framåt så tjänar det just en återlegitimerande roll. Om hela trädet är ruttet, så kan vi inte få bra äpplen genom att klippa till en kvist här och där. Gör vi det, så har vi bara låtit oss bli lurade. Problemet är inte utbildning, tekniker eller ens utrustning, utan den maktdynamik som polisen verkar för att bevara och själva reproducerar.

Allt från icke-dödliga vapen och poliskameror till lokalpoliser har visat sig ha föga effekt på våldet eller benägenheten för institutionerna att ta ansvar för sitt agerande, och har ofta istället kunnat vändas mot människorna de var tänkta att skydda. Icke-dödliga vapen har skördat dödsoffer, medan kameror och lokalpolis inte avhjälper brottslighet och istället tenderar att drabba de redan mest utsatta med integritetskränkande och utbredd övervakning.

Vi måste därför, samtidigt som vi stödjer alla steg mot att avväpna och avfinansiera polisen, försöka bygga alternativ med målet att på sikt också avskaffa denna djupt samhällsskadliga institution. Detta måste vara vår utgångspunkt när vi protesterar mot polisens så kallade övervåld, om vi inte ska låta våra protester vändas till ett vapen i institutioners och reformisters händer.

Inlägget Polisens övervåld dök först upp på anarkism.info.

Dessa lockouter innebär att arbetarna är avstängda från arbete – och därmed ersättning – långt fler timmar än vad de strejkar. Mellan 23 och 29 januari rör det sig om 62 timmar strejk, och 393 timmar lockout. Förutom strejkerna planeras det också denna vecka demonstrationer och solidaritetsaktioner runtom i landet.

Jag har skrivit om vad som ligger till grund för konflikten förut, och rekommenderar den läsningen för en mer ingående bakgrundsbeskrivning, då situationen i stora drag är densamma nu som då. Men det kan vara på sin plats att göra en kort summering över händelseförloppet och vad som står på spel i den här konflikten.

Till att börja med kan vi konstatera att Hamnarbetarförbundet organiserar en majoritet av hamnarbetarna i en rad svenska hamnar – från 70% i Malmö till omkring 85% i Göteborg, exempelvis. Det är en väldigt demokratisk och partipolitiskt obunden fackförening, där beslut om konfliktåtgärder och andra viktiga frågor alltid går ut på medlemsomröstningar – något som kan verka självklart, men faktiskt är rätt sällsynt i de stora förbundens centraliserade och toppstyrda värld.

Den här djupa medlemsdemokratin är en av anledningarna till att Hamnarbetarförbundet står utanför de stora svenska fackliga sammanslutningarna, som LO. Trots att det istället är LO-anslutna Transportarbetarförbundet som har kollektivavtal i svenska hamnar så har arbetet ändå kunnat fortskrida under relativt goda former, där Hamnarbetarförbundet fått det inflytande som motsvarar förbundets medlemsantal. Allt detta ändrades när Maersk-ägda APM Terminals gick in och tog över driften av Göteborgs containerhamn.

APM Terminals började snabbt att föra en aggressivt antifacklig politik, tydligt i syfte att försöka göra sig av med majoritetsfacket i hamnen. De ville helt enkelt hellre ha att göra med en passiv och till medlemsantal nästan obefintlig ”motpart”, som dessutom ofta var samarbetsvillig från central nivå. På detta sättet började hamnarbetarnas rättigheter naggas i kanten och de marginaliserades från inflytande på sina arbetsplatser.

Detta fick Hamnarbetarförbundet att dra slutsatsen att de nu för att kunna stå upp för sina rättigheter behövde formalisera sin position som motpart i hamnen, och de ville därför teckna ett kollektivavtal. Men APM Terminals, vars syfte hela tiden varit att marginalisera hamnarbetarna från inflytande, ville förstås inte gå med på detta, och försökte gömma sig bakom det avtal som de redan hade med Transport – något som det inte finns någon rättslig grund för, då alla fackförbund (än så länge) har rätt att förhandla för sina medlemmar och förhandla om egna avtal.

I det här skedet trappades konflikten upp och fick också en landsomfattande prägel, för som vi strax ska se fanns det andra intressenter som lurade på möjligheten att underminera maktbalansen på hela arbetsmarknaden med hamnkonflikten i Göteborg som förevändning. Men till att börja med varslade Hamnarbetarförbundets avdelning 4, den så kallade Hamn4an, om strejk. APM Terminals svarade då med en mycket stor lockout, vilket vi alltså ser varit ett mönster i den här konflikten hela vägen.

I absoluta tal resulterade hamnarbetarnas konfliktåtgärd om 164 dagars arbetsbortfall, medan APM Terminals lockout medförde 2241 dagars bortfall. Faktum är att denna lockout på egen hand utgjorde 87 procent av arbetsbortfall orsakat av arbetsplatskonflikter i hela Sverige under 2017.

Det är här det blir tydligt att konflikten antar en politisk karaktär. APM Terminals, understödda av Svenskt Näringsliv, gick ut i en medial kampanj där hamnarbetarna å ena sidan utmålades som bortskämda och deras krav förvrängdes till att gälla löner och ”guldklockor”, och å andra sidan framställdes de som en fara för stabiliteten för svensk arbetsmarknad och industri. Men för den som ser de riktiga siffrorna och känner till konfliktens bakgrund, så är det uppenbart att det som är faran är arbetsköparnas antifackliga handlande.

Denna kampanj lyckades dock piska upp en stämning, som tillsammans med de rådande högervindarna, fick regeringen (då bestående av S och MP) att vackla, och tillsätta en utredning om inskränkningar i konflikträtten. Detta alltså i en konflikt där arbetsköparen stått för den allra största delen av arbetsbortfall, och i en tid då vi i Sverige upplever en rekordlåg nivå av strejker. 2017 orsakade arbetsmarknadskonflikter 2570 dagars arbetsbortfall. Men, för att citera den tidigare refererade texten om konlikten, ”genomsnittligt bortfall i Sverige åren 2007-2017 är 21 000 arbetsdagar. Norge ligger under samma tid på 128 000, och Danmark på 299 000”.

Kapitulationen fullbordades när LO, SACO och TCO, de stora fackförbunden på svensk arbetsmarknad, i rädsla för den pågående utredningen snabbt satte sig i förhandlingar med arbetsköparsidan och ingick ett avtal om försämringar som i princip var lika långtgående – och i vissa avseenden till och med värre än den tillsatta utredningen. Till det ska också läggas att för LO, liksom Socialdemokraterna, och i synnerhet Transportarbetarförbundet, är detta inte bara en arbetsmarknadskonflikt, utan de har också ett egenintresse i att bevaka sin egen maktposition. Det här har bland annat varit tydligt i Transports uttalanden, där de på ett skamligt sätt i princip tar arbetsköparens sida.

Det är bland annat tack vare detta som arbetsköparsidan skickligt kunnat vända arbetare mot varandra, och det visar återigen att centraliseringen och toppstyrningen är självtjänande snarare än bra för arbetarna. För vad topparna i de här byråkratiska förbunden och partierna än säger, så finns det all anledning att tro att detta agerande till slut också kommer att slå tillbaka på de egna medlemmarna.

När konflikten så hamnat på riksnivå införde också Sveriges Hamnar en utestängningspolicy som inte bara marginaliserade Hamnarbetarförbundet, utan också utsatte massor av hamnarbetare för stor fara, när skyddsombud plötsligt drogs in och majoriteten av arbetarna förlorade alla möjligheter att organisera och utöva inflytande på sin arbetsplats. Detta var ännu ett steg i den upptrappning som nu alltså lett till landsomfattande strejkvarsel och lockouter.

Hamnarbetarförbundets krav är i grunden väldigt enkla. De vill få representera sina medlemmar på samma villkor som vilken annan fackförening som helst. De vill vara med och utse skyddsombud, och de vill vara med i lokala förhandlingar och uppgörelser med arbetsköparen. Krav som i princip framstår som banala med tanke på att vi har att göra med majoritetsfacket i många svenska hamnar.

Det är tydligt att ingen kommer lösa det här åt oss, och de vid makten försöker som vanligt motarbeta gräsrotsbaserade rörelser och organisationer, så det är upp till oss själva att delta i den här viktiga kampen. Hamnarbetarnas kamp är också våran kamp, för den är en hävstång som de vid makten försöker använda för att underminera gräsrotskontrollerade fackförbund och arbetsplatskamp i allmänhet.

På sin hemsidan har Hamnarbetarförbundet skrivit tips på hur vi andra kan hjälpa dem. Det handlar om att hålla sig uppdaterad om vad som egentligen händer, och att i sociala medier och på arbetsplatser sprida hamnarbetarnas budskap och förklara för folk vad konflikten handlar om, bortom mediernas, arbetsköparnas och politikernas dimridåer. Det går också att bidra ekonomiskt till konfliktkassan, på swishnummer 123 132 1959. Och det handlar till slut också om att ta våra egna kamper, där vi är, i våra egna gräsrotsbaserade rörelser och organisationer.

Det ordnas också demonstrationer i olika städer, bland annat i Stockholm kl 13 på lördag och Göteborg kl 15 på söndag.

Vidare finns det även en stor Facebook-grupp vid namn ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” genom vilken stödgrupper bildas för att dela flygblad och på andra sätt understödja hamnarbetarna. Det finns helt enkelt en hel del att göra, och ingen tid att förlora. Alla kan vara med, alla behövs, och alla berörs av detta. Låt det här bara bli början av en våg av gräsrotspolitik där vi visar dem vid makten vem det egentligen är som bestämmer.

Inlägget Allt stöd till hamnarbetarna! dök först upp på anarkism.info.

Detta är värt att påminna om denna januarimånad, när Sverige till sist antingen ska ”få” en ny regering, eller gå mot ett extraval.

Låt oss inte sätta något hopp till de rika och mäktiga, till de som greppar efter ratten i dödsmaskinen. Istället häller vi grus i maskinen och lägger krutet på att forma liv, grupper och rörelser som pekar mot en friare, färgstarkare, fredligare och festligare tillvaro. Du är väl med?

Inlägget Den problematiska minoriteten dök först upp på anarkism.info.

Kampen för dessa territorium har varit i process sedan mitten av 90-talet, och sedan tio år tillbaka så har Wet’suwet’en och Unist’ot’en ockuperat deras egna landområden för att skydda dessa från våld och miljöförstörelse som kommer att ske om storföretagen får genom sina viljor med diverse rörledningar. De tre största av företagen är Transkanada, Chevron och Enbridge. De vill alla bygga rörledningar som kommer leda till massiv skada för djur, natur och och vattenresurser.

För att stoppa storföretagen så har man konstruerat olika byggnader och strukturer mitt i områdena där de vill bygga rörledningarna. Hittils har man byggt en stuga, ett pithouse och ett healingcenter. Det är en väldigt aktiv, daglig kamp som förs. Ofta i väldigt låga minusgrader. Det som sker i ”Kanada” i den närmsta tiden kommer att lägga grunden för miljö, aktivism och livstil för ursprungsbefolkningen i väldigt många år framåt.

Wet’suwet’en har redan kämpat i över 150 år för sina rättigheter till sina marker och sätt att leva, tillsammans med naturen. Och detta är en kamp de inte får förlora! Konskvenserna lär annars bli ödesdigra.

Vi åberopar att hålla koll på denna utvecklingen som sker just nu, eftersom den lär påvisa och framförallt påverka vår tids tendenser med storföretag och deras koloniala våldsapparat/medhjälpare: Staten.

Jag lämnar här en länk till donationer för de som inte har möjlighet att vara på plats:

Vi stödjer de oerhört modiga kamraterna i Unist’ot’en med omnejd i kampen mot de koloniala makterna!

DECOLONIALZATION NOW!

Inlägget Allt Stöd Till Wet’suwet’en och Unist’ot’en Camp! dök först upp på anarkism.info.

Det är ju i sig sant, och det är bra att peka ut de ljusglimtar som finns, men det som är nedslående är att det känns som om en mitt i allt detta går i cirklar. Ständigt samma problem – och ofta än värre än föregående år – och ständigt samma förhoppningar. Och för den som kan lite grundläggande geometri blir problemet uppenbart: En cirkel tillåter inte några framsteg – för framsteg krävs det en (mer eller mindre krokig) linje.

Men när vi börjar tänka på det hela på detta sätt så presenterar sig också ett potentiellt svar – varför inte bara dra en linje genom alla cirklar, och se vad som händer?

Ja, det stämmer att fascismen och rasismen ökar samt att allt fler nationalstater försöker vrida klockan tillbaka med drakoniska åtstramningar och angrepp på allt från mänskliga rättigheter och facklig kamp till aborträtten. Det stämmer att denna process ivrigt påhejas av kapitalister, som skrattar hela vägen till banken, samtidigt som de garderar sig med filantropiska utspel, rekupererande av sociala rörelser, eller löften om grön och etisk kapitalism.

Men både denna pågående negativa utveckling, och de ljusglimtar i form av motstånd som den stöter på, ja rentav för med sig, är en del av ett större sammanhang. Det är en process, som faktiskt är på väg någonstans. Vare sig vi tittar på nyliberalismens misslyckande och den ideologiska förvirring som exempelvis de gula västarnas kamp mot Macron gett upphov till, på historiskt återkommande strejkvågor, eller den nya vågen av gatuprotester, kravaller och närapå insurrektionella moment runt om i världen, så syns det tydligt när vi tar ett steg tillbaka.

Nyliberalismen, socialdemokratin, statskommunismen – alla dessa ideologier och system är i gungning. De har överlevt sin förmåga att utöva kontroll och frammana ordning i samhället, och vi lever i en tid som kan liknas vid skymningstid en sommarnatt i norra Sverige – en dag är slut, och den nya har ännu inte börjat, samtidigt som den gångna dagens döende ljus fortfarande kastar en viss skugga över landskapet.

De ljusglimtar vi påminns om när vi summerar det gångna året är viktiga – men det allra viktigaste är den trend de är en del av. När vi tittar bortom året och på samhällsutvecklingen över tid, ser vi också att vi lever i ett ögonblick av sällan skådade möjligheter. I en situation där gula västar är en realitet, har också svarta drömmar blivit möjliga.

Det är vad jag vill ta med mig från det här året, när det börjar smälla runt midnatt.

Inlägget Gula västar och svarta drömmar dök först upp på anarkism.info.

Från en anarkistisk synvinkel ser Extinction Rebellion ut att vara lite av en mixed bag. Här finns en betoning av direkt aktion och autonomi, ett hierarkikritiskt synsätt, och en insikt om politikernas oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt finns det inslag varav flera eller alla säkert känns obekväma för många anarkister; här understryks ett antal krav som riktas till regeringar, uppenbarligen i förväntan om att de ändå är nyckelaktörer, rörelsens offentliga representanter och representationer säger sig förespråka/kräva icke-våld vid aktioner, och det finns en inriktning mot konsensus, även på nationell nivå.

Men den som råkar vara en handlingsinriktad anarkist och/eller antikapitalist har här inte så många val, menar jag. Det finns frågor en kan eller bör välja bort för att det inte rör en själv tillräckligt. Klimatet är inte en av dem. Ingen kommer undan. Därför kan i alla fall jag bara i princip se fyra huvudalternativ:

1) en sitter hemma i väntan på att det ska komma bättre och mer passande initiativ. Jag vill inte raljera (för mycket) över det valet, det är en avvägning var och en måste göra utifrån vilka principer och passioner en har. Ibland är det faktiskt bättre att inget göra än att göra något knasigt.

2) en deltar i aktioner eller aktivititer i någon av de befintliga grupperna, initiativen eller organisationerna, antingen Extinction Rebellion eller kanske till exempel Klimatfronten, Klimataktion eller AG Hedvig, och försöker sedan påverka saker i riktning mot självorganisering, anti-hierarki och direktaktion och prefiguration.

3) en satsar på att göra saker på det individuella planet; äter mer veganskt, flyger mindre, undviker bilen o. dyl, inte för att odla någon egen renhet eller moralisk förträfflighet, utan som ett politiskt statement som en hoppas ska ge ringar på vattnet.

4) en tar egna initiativ och samlar människor till aktioner som stämmer bättre överens med det en själv tycker är roligt, effektivt eller passande.

Jag gör inte anspråk på att kunna utvärdera vare sig lämplighet eller effektivitet i taktiker här på ett generellt plan, och ännu mindre på ett personligt. Det är dels tillsammans, och dels i relation till personliga omständigheter och möjligheter vi behöver komma fram till vilka vägar vi ska gå. Men vad du än väljer är det mer än hög tid att joina och underblåsa klimatupproren! Vi behöver både underminera och utmana fossilindustrin med direkt aktion, och ställa om till mer långsiktigt rimliga sätt att leva. Och det behövs mer svärta i klimatkampen!

Inlägget Aktuella klimataktioner dök först upp på anarkism.info.

Vem vågar och orkar göra något? Som om vikten av att bära sitt liv på sina axlar i det här systemet inte vore nog? Som om vardagsrädslan och ångesten behöver mer sällskap? De står där redan, hatpojkarna, och vi tvingas reagera. Igen, och igen, och igen. De planerar sina hatresor – kanske månader i förväg – och skrapar ändå bara ihop några tiotal inresta människospillror.

Men när vi i stundens hetta tvingas reagera mäter vi oss ändå med dem som om vi möttes på samma villkor. Vi klandrar oss själva och varandra – vi är inte många nog! Vi måste sluta med det, och första steget är att inse att dessa möten inte alls är på lika villkor, de är på deras villkor. När vi reagerar kan vi inte alltid vara fler, men när vi själva organiserar är vi alltid det.

Det betyder inte att vi ska sluta bemöta dem där de är – absolut inte, snarare tvärtom. Men när vi gör det så får vi inte vara så hårda mot oss själva. Jag vet att vi alla vill springa, så fort vi kan, bort från den här skiten, mot något annat, och helst så fort som möjligt slå fascismen i spillror. Men vi kan inte röra oss snabbare än tillitens hastighet.

Det sägs – och det är helt sant – att den bästa antifascismen är den som skapar alternativ som slår undan benen för fascismen, som med ett praktiskt löfte om en bättre värld avslöjar fascismen som innehållslös under alla lager av myter, konspirationer och hat.

Men hur gör vi det i dessa möten på våra gator? Genom att insistera att vår antifascism måste vara social. Att svara på ett utrop om att möta fascister på gatorna är inte roligt. Vi vill alla vara någon annanstans. Men att göra det ensam är ändå mycket värre. Därför måste vi göra det tillsammans, så att vi också i vår reaktion faktiskt bygger den där andra världen.

För att kunna göra det tillsammans måste vi mötas redan innan, dela någonting, bygga något annat. För att kunna svara när fascisterna visar sig på våra gator, måste vi få namn, ansikten och en tillit till varandra. Först då förvandlas obehaget av att möta dem till styrkan i att krossa dem tillsammans.

Att svara upp på fascisternas närvaro måste alltså börja på bokcaféet, fiket, i vår lokala fackföreningslokal, eller på vårt sociala center. Där måste det svaret pågå kontinuerligt, och när vi möter dem på gatan är det bara toppen på vårt antifascistiska isberg, och de är skeppet som springer läck och sjunker till havets botten. Celine Dion sjunger ¡No pasarán!

Även när vi inte är många kommer vi då att vara tryggare. Men vi behöver också vara smarta, och det vet jag att vi kan vara tillsammans. Vi behöver väcka vår kreativitet till liv och fundera ut fler nya taktiker som gör det så tråkigt som möjligt för fascisterna att visa sig på gatorna. Maximal nytta med minimala medel, och så små risker som möjligt.

Vi måste också, för en gångs skull, inte fokusera på hur dåligt allting är, utan på hur bra det skulle kunna vara. Då tror jag också att vi hittar en slags antifascistisk glädje, sprungen ur den värld vi ser oss själva spinna genom vår kamp. Vad vi behöver är alltså: Breda, öppna, självorganiserade, välkomnande, kreativa antifascistiska sociala träffar.

Inlägget Social antifascism dök först upp på anarkism.info.

En struktur är ingen osynlig andlig makt, utan skulle kunna beskrivas som en social vana eller en tradition, ofta kopplad till platser, byggnader eller andra artefakter. En struktur kan inte förstås eller förändras genom att bara fokusera på en aspekt, den är en relation mellan olika saker. Och i vårt samhällssystem är detta inte sällan är knutet till över- och underordning.

Vi har vant oss vid att kapitalisten ”äger” produktionsmedlen, medan arbetaren säljer sin arbetskraft.
Vi har lärt oss att respektera att vissa bor i herrgårdar medan andra sover på offentliga toaletter.
Vi har tränats att stå i kön i kassan på stormarknaden för att betala för maten, oavsett om vi har råd eller ej.

Det här betyder att vi för att utmana ojämlikheten i samhället måste ändra strukturerna. Fokus kan inte ligga på individen. Den som ”börjar med personen i spegeln” fastnar lätt framför spegeln.

Men, betyder det att det inte spelar någon roll om en är rik eller ej? Går det finfint att vara anarkist i praktiken, och samtidigt klamra sig fast vid eller sträva efter förmögenheter?

Jag menar att rikedom är något anarkister, vänstermänniskor och andra politiskt radikala personer borde undvika eller åtminstone ifrågasätta, och det på alla nivåer, även den individuella. Varför?

Den förmögna livsstilen skapar en lojalitet med den ekonomiskt ojämlika ordningen och dess försvarare. Ju rikare en är, desto viktigare är aktiemarknaden, bankerna, säkerhetsvakter och poliser. Det går inte att förbli rik i en värld med fattigdom utan att aktivt klänga sig fast vid sitt överflöd, och för det behöver en support från dessa institutioner. Rikedomen måste vårdas och försvaras mot bättre behövande. Denna omsorg kräver också att en investerar tid och engagemang, tid som annars skulle kunnat användas till fria relationer, kreativitet eller kamp.

Jag tror också att den som blir rik (eller strävar efter det) får synförändringar. För den som är rik ser världen annorlunda ut. Rättfärdigheten i ojämlikheten måste försvaras, och de fattiga, marginaliserade och utsatta måste behandlas som att det är deras eget eller någon annans fel att de är fattiga. Pengar är bränsle till det flyg som för en högre upp i samhällets hierarkier, och som får en att tappa kontakt med de som är kvar på marken. Solidariteten förflyttas till ens rika kamrater.

Men kanske är ändå det viktigaste vad ens rikedom gör gentemot de fattiga. Att klamra sig fast vid resurser som en vet skulle kunna ha räddat livet på andra är knappast etiskt försvarbart. Även om det inte spelar någon roll på en strukturell nivå om en enskild person åker en månad till Maldiverna eller ger bort pengarna, så kan det spela en livsavgörande roll för den utsatta EU-medborgare som sitter utanför Systemet (pun inteded) och tigger. Att vara rik är därför inte bara stöld, utan också mord.

”Vi måste bli av med dom rika”, skanderas det ofta i syndikalisternas 1 maj-tåg. Så sant. Men framför allt måste vi bli av med de förhållanden som skapar rika och fattiga. Och om vi lägger ett globalt och historiskt perspektiv på detta inser vi kanske att medelsvennen tillhör de allra mest privilegierade levande varelser som knatat omkring på den här planeten, i ekonomiskt avseende. Det kan och bör få oss att sätta slagorden i halsen, eller åtminstone att tänka ett varv till. Rör vi oss även på det personliga planet mot ekonomisk utjämning, eller cementerar och förstärker vi klyftorna?

I vissa kretsar pratas det om att ”leva enklare”, om ”downshifting”. Det kan ha sin plats, så länge det är underordnat arbetet för strukturell förändring. Men det är viktigt att inse att detta är en uppmaning till de av oss som är rika och privilegierade. Det exkluderar den stora merparten, globalt sett. Att FÅ NOG innebär för vissa av oss tvärtom att vi måste få(ta) mer av kakan, och inte mindre.

Oavsett var vi befinner i oss i förhållande till privilegier kan vi alla, både rika och fattiga, ha Karl-Bertil Jonssons ord som ledstjärna, att ta från de rika och ge åt de fattiga. Till dess att varken fattiga eller rika existerar längre.

Inlägget Att få nog dök först upp på anarkism.info.

Bakgrunden till konflikten är att Glasgow City Council (Motsvarande en kommunstyrelse, ungefär) har vägrat att acceptera att ge lika lön till manliga och kvinnliga arbetare, framförallt inom skötes- och utbildningssektorn – de har till och med tagit fackförbund till domstol för att försvara den. Detta trots att könsbaserad lönediskriminering har varit olagligt i snart 15 år i Storbritannien. City Council, som har kontrollerats av Labour och Scottish National Party, två partier som båda gillar att presentera sig själva som progressiva och feministiska – i Labours fall drar de till och med ibland Socialismen ur den dammiga vrå där de har stuvat undan den sedan decennier, har spenderat två miljoner pund på att bestrida lagliga krav på lika lön. Det har använt alla olika typer av smutsiga taktiker, de har hävdat att de inte har råd att betala samtidigt som de slänger miljoner på domare, de har försökt skrämma arbetare, splittra arbetarklassen efter män och kvinnor, de har försökt muta sina kvinnliga arbetare med en direkt utbetalning av en tiondel av det de är skyldiga dem för 15 år av rån, de har satt upp svartlistor av arbetare som har vägrat strejkbryta och alla andra trick som finns i arbetsköparnas handbok. Men trots alla deras fula knep, trots alla splittringsförsök, hade Glasgows kvinnliga arbetarklass enat sig, och gått ut i strejk.

Medans vi marscherade genom staden fortsatte de goda nyheterna att rulla in. Vi hörde att Glasgows (nästan helt och hållet manliga) gatustädare och sopgubbar hade gått ut i en vild solidaritets-strejk, trots att både vilda strejker och solidaritets-strejker har varit olagliga sedan Thatcher knäckte arbetarrörelsen på 80-talet. Vi hörde att alla förskolor i hela Glasgow  var stängda. Vi hörde berättelser om lärare som, trots att de inte täcktes av strejken, vägrade att bryta deras kollegors strejk. Vi hörde upplästa solidaritetshälsningar från hela Europa. Vi hörde arbetande kvinnor, strejkande kvinnor, tala till oss, och uppmana till kamp. Vi skrek så att till och med statsråden kunde höra det inuti sin fästning av granit, byggd stor och tung på rikedomar som Imperiet stal. Vi var, för en stund, oslagbara.

Den känslan skulle inte vara för länge. När vi kom hem hade det styrande nationalistpartiet, SNP, kommit överens om hur de ska svara. Konspirationsteorier som gör gällande att strejken har organiserats av Labour, i ett försök att diskreditera SNPs styre och därmed projektet med nationellt självbestämmande och självständighet sprids som en blå-vit sotsjuka över sociala medier. Som att kvinnorna inte hade någon egen agenda, som att de inte alltid var drivande – och som att de inte i praktiken fick driva sina manschauvinistiska och fega fackförbund framför sig för att handla. Denna hysteri greppar mängder av människor som till vardags brukar se sig själva som vänster. Vissa förespråkar öppet att bannlysa fackförbund i ett “fritt” Skottland, då de bevisligen är fulla av nationsförrädare. Det progressiva skynke som den skotska nationalismen har klätt sig i rycks av på en sekund, och det fascistoida trynet därunder blottläggs inför hela världen.

Sedan hör vi att City Council ämnar dra fackförbundet GMB, som representerar många av de strejkande kvinnorna samt Glasgows sopgubbar, inför rätta med hjälp av Thatchers anti-fackliga lagar. Vi hör att kvinnor som vägrat bryta strejken blir sparkade och hotade med att svartlistas och tvingas flytta. Reaktionen är enad och kraftful, och bara en samlad kamp från hela Glasgows arbetarklass kan vinna nu.

När den här artikeln skrivs har inget mer hänt, och hur historien kommer att utformas över de kommande dagarna och veckorna är fortfarande otydligt, men många olika möjligheter har visat sig. Vad som händer nu beror på hur arbetarklassen reagerar – om vi låter oss splittras efter kön, om vi låter oss splittras efter nationalitet, eller efter partisympatier. Det är dock redan nu möjligt att dra några slutsatser av vad vi har sett än så länge, och vad det här betyder för den Anarkistiska rörelsen, och den radikala vänstern generellt.

Den första lektionen handlar om nationalismen. Det finns i många vänster-kretsar en tanke om “de förtrycktas nationalism”, eller ibland “anti-imperialistisk nationalism”, som tydligen är kvalitativt annorlunda från andra former av nationalism. Detta applicerades av många – inte alla – till ett ganska enhetligt stöd för Skotsk självständighet under kampanjen inför omröstningen 2014, både internationellt men också i Skottland – även bland anarkister. Här i landet var det endast anarkisterna som påminde resten av vänstern om våra internationalistiska rötter, om våra grundprinciper – om att nationalismen i grunden är klasskollaborationistisk och har inneboende tendenser åt högern. Resten av vänstern lyssnade inte, utan kastade sig entusiastiskt in i “Radical Independence”, in i Scottish National Party, och i nationalismens stora tält – sida vid sida med fascistiska organisationer som Soil nan Gàidheal eller Scottish Nationalist Society. Nu blir SNPs och nationalisternas, till och med ‘progressiva’ sådana, attacker på facklig organisation och kvinnors självbestämmande tydliga och uttalade. Nationalismen har visat sitt rätta ansikte i Skottland, och det är inte vackert. Dock bör vi se det som en bekräftelse av vår analys, med praktisk relevans för vår vidare analys av tanken om “nationell självständighet” som ett sätt att kämpa mot imperialismen, även Svensk imperialism.

För det andra kan vi notera att lagen rent tekniskt har stått på kvinnornas sida sedan länge, det är bara det att lagen rent selektivt inte har applicerats, och att överheten bekämpat dess applikation- i 15 år. Man kan endast påminnas om alla strider som fackföreningarna behövde ta för att tvinga staten att applicera lagarna om åtta timmars arbetsdag som hade klubbats som lag.  Till syvende och sist är det inte att välja “progressiva” eller “arbetarvänner” till parlamenten som verkligen kommer att föra fram våra positioner som arbetare, utan det är arbetarklassens självaktivitet, det är kollektiv direkt aktion, som alltid kommer att behövas. Glasgows kvinnor har kämpat den lagliga vägen utan resultat. Nu går de framåt med direkt aktion, med strejken, som sitt vapen.

Glasgows arbetande kvinnor visar vägen framåt. Frågan är bara om vi andra kan följa.

Inlägget Feministisk strejk i Glasgow: Solidaritet och repression dök först upp på anarkism.info.

Människan är ett socialt djur. Vi föds ur en annans kropp, vi behöver matas, vårdas och bäras, vi behöver andras arbete, stöd och råd för att överleva, växa och utvecklas.

Och vi behöver bekräftelse. Det gjorde vi långt innan den digitala Gilla-tummen äntrade vår tillvaro. Inget konstigt med det.

Problemet, från ett anarkistiskt perspektiv, uppstår när behovet av bekräftelse finns i sociala situationer präglade av tvingande hierarkier. Detta behov tenderar då att anta formen av lydnad. Vi vill helt enkelt ofta vara andra till lags, och i relation till ledare riskerar denna impuls att till underordnande.Makten förväxlar inte sällan social kompetens med lydnad. Som anarkister vill vi, antar jag, vara olydiga, men inte nödvändigtvis antisociala. Hur ska det gå till?

Ett sätt att träna sig i olydnadens ädla konst är att delta i icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner. Att som oerfaren olydig börja ta steg framåt på detta område på exempelvis sin arbetsplats kan vara förödande. Vid icke tillståndsgivna demonstrationer, aktioner och liknande, däremot, finns ofta ett socialt stöd för olydnad, ändamålet är (potentiellt) vettigt, och det går också ofta att välja vilken grad av olydnad som är rimlig i förhållande till mål och risker.

Genom att vara förberedd, tänka igenom och kanske även öva på olika scenarion, och gärna också utvärdera aktionen, debriefa och följa upp känslomässigt och relationellt efteråt, stärks olydnadens ryggrad. För den som bara känner sig bekväm med att ta små steg åt gången finns det också många möjligheter att delta i aktioner i deras periferi. Till att börja med kanske som understödjare på håll, sedan som iakttagare på plats, därefter som aktionsunderstödjare.

Givetvis finns det många andra sammanhang också som en kan och bör praktisera olydnad i. Men åtminstone här finns en ypperlig möjlighet att träna sig. Sen tar vi dessa erfarenheter av att utmana makten med oss till våra bostadsområden, arbetsplatser och gatorna. Och när vi så blir många som vandrar den vägen kommer vi inte att Backa direkt nästa gång spökena hojtar åt oss. Så kan sprickorna i de härskandes murar vidgas, och i dessa sprickor kan vi så frön till andra sätt att leva och interagera som människor och gemenskaper.

Bild:  85-åriga aktivistunnan Megan Rice som släpptes fri i våras tillsammans med sina medkonspiratörer efter två år i fängelse. Aktivisterna dömdes för att ha brutit sig in på en högsäkerhetsklassad militärbas och målat slagord på området som ett motstånd mot kärnvapenspridningen. 

Inlägget Olydnad dök först upp på anarkism.info.

Papillon (1973) är en film baserad på en autobiografi av Henri Charrière som ligger nära mitt hjärta, en sann inspiration till revolutionär kamp och om att aldrig ge upp:

”Convicted murderer Henri Charriere (Steve McQueen), known as ”Papillon” for his butterfly chest tattoo, is transported to French Guiana to serve his sentence in a work camp. Determined to escape, Papillon forms an unlikely relationship with the frail but notorious forger Louis Dega (Dustin Hoffman), who reluctantly joins in the attempt. Despite the harshness of solitary confinement, brutal conditions and constant threats of betrayal, Papillon leads a desperate escape off the island.”

Med Steve McQueen i huvudrollen som den titulära Papillon så får vi följa en kassaskåpstjuv som blir oskyldigt dömd för mord, och sedan förvisad till livstids fängelse på en ö i Franska Guyana. På båten som går till straffkolonin blir Papillon vän med en annan brottsling, Luis Dega och startar således ett långt kamratskap genom otroliga livsförhållanden.

Huvudtemat i filmen behandlar främst total isolering och psykologisk nedbrytning. Papillon får vara med om mer än 8 år av mörker, helt utan ljus i en isoleringscell, såväl som enorm psykisk, fysisk stress, utpressning och hot för att tjalla på sina kamrater. I de absolut värsta förhållandena som finns så ger Papillon dock aldrig upp. Trots att allt hopp är utom sikt, med rädslan och döden så nära som man bara kan komma. Papillon ger ändå aldrig upp. Han slåss, äter insekter, försöker fly gång på gång – det enda han har i sikte är överlevnad och en ilska, enorm ilska, till systemet och de som försatt han i sitt predikament.

”GE ALDRIG UPP!” Med utgångspunkt för hur vår jord är i dagsläget så kan det kännas fruktansvärt, nästan omöjligt tungt att höra dessa ord. För att klara av att kämpa lägger väldigt många radikaler tillit på hopp eller mening. För mig är frågan huruvida dessa förankringar är relevanta.

Likt Papillons predikament på straffkolonin, går Jorden allt snabbare mot ett öde där det kan vara svårt att känna just hopp för framtiden. Ju mindre hopp vi har, desto mer accelererar våra farhågor och rädslor. Vare sig det är det ekologiska massmordet, imperialism, kolonialism, krig, kapitalism, fattigdom eller sjukdom så blir det svårare att begripa vardagen och relatera till sin omgivning. Hur ska vi likt Papillon orka med, och kämpa vidare?

Svaret är tydligt, om än bittert, – Att vi inte har något val. Vi är tvingade att organisera oss. Ändrar vi inte på förhållandena så kommer vår jord att gå under. 97% av världens klimatforskare är eniga om detta. Kapitalismen låter miljontals, efter miljontals lida och dö varje år i misär, något som kan undvikas totalt. Vi kan inte tillåta att the 1% lever i en bubbla av lyx medans Jorden blir mer och mer obebolig, dödlig.

Vi måste släppa de indoktrinerade idealen om att vi är fria. Vi är och blir inte fria förrän vi tar itu med våra kedjor. Frågan är bara hur vi kan nå en acceptans utan att vara bundna till våra rädslor. Att inte ge upp när hoppet är borta och det känns lönlöst.

Frank Ruda skriver bra tankar om detta i boken Abolishing Freedom: A Plea For A Contemporary Use Of Fatalism:

”The belief in and reliance on fortune is connected to passions that emerge only when one believes in fortune (otherwise they do not emerge), namely hope (if “there is much … prospect of our getting what we desire”) and fear (if there is little prospect): “Thus we may hope and fear, even though the expected outcome does not depend on us at all.” Hope and fear belong together, for “what, in fact, is hope if not a sort of fear with its head hidden?” We fear and hope in relation to the arbitrary future outcome of externally desired things. Consequently these passions not only are related to the future but also start to determine our present conduct. In short, desiring external and independent things leads to the fact that one does not properly act and live in the present anymore. The present is lost, which means that we can experience neither joy nor sadness proper, since only the “consideration of a present good arouses joy in us and consideration of a present evil arouses sadness.” If the satisfaction of our desires relies on good or bad fortune, we do not only hope and fear but by doing so we are also here and now unable to relate to the present. ”

Istället för att låta rädsla eller hopp styra vår relation till nuet, istället för att förlama oss i önskningar som kan slå ner oss ödesdigert mentalt när de inte slår in- så måste vi återta en materiell och sund koppling till vår omgivning. Vi måste börja leva! Här och Nu!  Alla element som ingår i den radikala kampen hör till att återta kontrollen för våra egna liv! Vi måste agera på ett sätt så att vi accepterar de kamper vi inte kan fly från. I sökandet efter svar till varför vi är tvungna att få ett slut på kapitalism, miljöförstöring eller stater så har vi glömt bort en av de viktigaste detaljerna till vår existens, vilket är att leva. Vad vi ska göra för kunna uppnå detta beror på lokaliteter och organiska samarbeten. En central del är dock att agera emot social isolering. Vare sig det urartar sig i squatting, sociala center eller temporära dynamiker som reagerar på lokala/globala kontexter så är våra sociala kopplingar grundläggande för att just kunna leva och relatera. För vad kommer före medvetenhet? Materiella event. Dock;

”The classic trap for any revolutionary is always, “What’s your alternative?” But even if you could provide the interrogator with a blueprint, this does not mean he would use it: in most cases he is not sincere in wanting to know. In fact this is a common offensive, a technique to reflect revolutionary anger and turn it against itself. Moreover, the oppressed have no job to convince all people. All they need know is that the present system is destroying them. ” -Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex: The Case For Feminist Revolution

Här är Papillon en sådan inspiration igen. I sin isoleringscell, tillsammans med galenskapen och ensamheten genom åren så glömmer han aldrig vad han vill eller vilka som har försatt han i denna situationen. Varför ger Papillon aldrig upp? Han förstår att det inte finns någon mening med hans lidande. Och det gör honom arg. Papillon vill ut! Leva sitt liv som en fri människa utan några hinder! -Att ge upp tillsätter attribut som legitimerar en applicerad mening till död och lidande. Därför måste vi aldrig ge upp.

”We’re fucked. So now what? We fight, clutch for flotsam, like any other doomed beetle caught upon the flood, not for any ‘reason,’ but because this is what beetles do, drowning.
Fight.” –R. Scott Bakker

”Today, to fight death first means to fight new fascisms.” – Hito Steyerl 

Papillons historia får ett gott slut. Efter alla år i isoleringscellen och alla utbrytningsförsök, blir han slutligen bannad till en öde ö utanför straffkolonin och återförenas med Dega:

”Papillon is then moved to the remote Devil’s Island, where he reunites with Dega, who has long given up all hope of being released. From a high cliff, Papillon observes a small cove where he discovers that the waves are powerful enough to carry a man out to sea and to the nearby mainland, but only with every seventh or so big wave. Missing the wave means a high risk of hitting the seafloor and dying. Papillon urges Dega to join him in another escape, and the men make two floats out of bagged up coconuts. As they stand on the cliff side, Dega decides not to escape and begs Papillon not to either. Papillon embraces Dega a final time, and then leaps from the cliff committing to his calculated risk towards freedom. Grasping his float, he is successfully carried out to sea. Papillon made it to freedom. He lived out the rest of his natural born life. The Penal Colony did not. ”

Straffkolonin dog ut. Likväl är det kapitalismens öde.

Nu när vår jord håller på att drunkna, och därmed allt liv som finnes här också -så kan vi inte göra något annat än att kämpa för våra liv likt Papillon. Hierarkier, kapitalism, och stater hindrar oss från att leva ett fullt fritt liv. På grund av detta så kommer jag aldrig att ge upp. Det finns inte någon underliggande mening. Jag vill bara vara, leva -existera. Vi måste slåss för friheten även om det skulle vara meningslöst. Till våra fiender har jag bara detta kvar att säga:

Vi Är Fortfarande Kvar Här, Era Jävlar -Och Vi Ger Aldrig Upp!

Inlägget Ge Aldrig Upp! dök först upp på anarkism.info.

Just det här med nätverk är en påtaglig utveckling. Där jag minns hur vi på lunchrasten cyklade hem och satt ett helt gäng runt en dator, sitter folk idag ensamma men uppkopplade och spelar med eller mot varandra på ett sätt som känns väldigt annorlunda – på gott och ont. Det finns idag spel och genrer som inte bara är anpassade för flera spelare, utan för tusentals spelare – exempelvis så kallade Massive Multiplayer Online-spel, eller förkortat MMOs, samt en hel uppsjö så kallade MOBAs – Massive Online Battle Arena.

De förstnämnda har jag många fina minnen från. Bland annat spelade jag 6 år i EVE-Onlines fantastiska, oförlåtande och tidskrävande sci-fi värld. Det spelet är en historia i sig självt, både när det gäller social samverkan på nätet och de många historier som utspelade sig i dess värld, men här tänkte jag främst ta fasta på en term som jag först hörde just i samband med att jag spelade dessa onlinebaserade spel där tusentals människor spelade med och mot varandra samtidigt, i virtuella världar av episka proportioner.

Termen jag tänker på är ”emergent gameplay” – vilket ungefärligt kan översättas till ”framväxande spelmoment”. Där de tidiga dataspelen ofta bestod av äventyr med en slags linjär början och slut, som exempelvis plattformsspel som Super Mario, eller väldigt enkla tvåpersonersspel som Pong, Street Fighter och liknande, så är de senaste 15-20 årens massiva spel annorlunda. Där de äldre spelen ofta kan varvas eller på annat sätt klaras av – de har ett slutmål och ofta en slutboss – så är de massiva onlinespelen snarare en värld eller arena där du som spelare å ena sidan förväntas att hitta din egen mening, och å andra stannar så länge spelupplevelsen lockar.

Det är förstås sällan en fråga om allt eller inget, och många spel ligger någonstans mitt emellan de här två polerna, men i de massiva onlinespelen finns det ändå en distinkt dragning mot den senare varianten, där det inte finns något givet slut. Naturligtvis brukar spelutvecklarna släppa spelet med en del innehåll som kan spelas igenom oberoende av andra spelare – ofta för att agera bisyssla eller som en uppvärmning inför det som kallas ”end game” (en något ironisk term, eftersom detta ”end game” ofta inte har något slut!). Men spelets överlevnad, såväl som tjusning, hänger ofta tätt samman med just det som benämns som framväxande spelmoment.

Sett från en spelutvecklares perspektiv är det lätt att inse att framväxande spelmoment är bra. Om förutsättningarna ges för spelarna att på egen hand (eller snarare tillsammans med andra) skapa sina egna äventyr så kommer de att kunna underhålla sig själva, istället för att tröttna och gå vidare till nästa spel när allt fördefinierat innehåll är genomspelat. Det här är smart – en väl implementerad variant av detta kan underhålla spelare oerhört mycket längre per spenderad arbetstimme för utvecklare än statiskt material som spelas igenom en eller ett par gånger.

Även från en spelares perspektiv är det här ofta något gynnsamt. Det är ofta just de här bitarna som är mest minnesvärda i exempelvis MMO-världen. Intrigerna, samarbetet, konflikterna med andra grupper av spelare, hjältemod, misstag, svek, stora segrar och bittra förluster – allt det här skapar en upplevelse som upprättar ett emotionellt band till spelvärlden och de andra spelarna. Men för den som bara tänker som en spelutvecklare, eller bara som en spelare, fattas det en väldigt viktig pusselbit – ägarens. Eller med andra ord, vårt ekonomiska system, vårt klassamhälle, och den eviga dragkampen om resurser som det för med sig.

I MMO-världen tenderade exempelvis många spel att ha en månadsavgift för spelandet, men de senaste 10 åren eller så, har allt fler spel börjat laborera med en modell där spelen kan vara gratis. Det här var ofta del av en strategi där gratisversionen bara fungerade för de mest rudimentära nöjen, och hade som syfte att locka över spelaren i en ”frivillig” betalmodell – det vill säga det fungerade dels för att sänka tröskeln att komma in, och dels för att få spelarna att fastna, så att de därefter börjar betala för sig. Helt enkelt en variant på ”den första är gratis”-taktiken.

Det här fenomenet blir ännu tydligare när vi tittar på de så kallade MOBA-spelen. Spelidén i dessa bygger på en slags arena där lag eller individuella spelare tävlar mot varandra, där relativt korta spelomgångar mixas med ett rankingsystem och progression med möjligheten att låsa upp nya karaktärer, egenskaper eller utrustning mellan matcherna.

Detta gör å ena sidan att spelen kan uppfattas som ganska ”casual”, då en kan spela en omgång på 20-45 minuter och sedan göra något annat, men en lockas samtidigt tillbaka för att tävla om bättre ranking och eventuellt för att låsa upp nya karaktärer, ny utrustning, eller på annat sätt komma längre. Det riktigt intressanta händer här när vi tittar på priset – MOBAs tenderar nämligen att vara gratis att spela, utan att det finns, som i de flesta MMOs, begränsningar som gör spelupplevelsen otillräcklig.

Istället förlitar sig speltillverkarna på att folk frivilligt köper saker i spelets inbyggda butik. Det kan röra sig om kosmetiska utsmyckningar för karaktärerna (så kallade skins) eller förmågan att något snabbare kunna låsa upp nya karaktärer. Det här fungerar helt uppenbarligen, då några av de mest spelade spelen alla kategorier idag är just MOBAs, som exempelvis League of Legends med miljontals spelare runtom i världen. Det här låter nästan lite för bra för att vara sant, eller hur?

Men om vi tänker efter lite, har vi inte en rad andra funktioner i våra liv som till synes verkar vara gratis, men där vi numera förstår att så inte riktigt är fallet? Om jag säger Facebook, så förstår nog de flesta vad jag menar. Facebook tjänar förvisso pengar på att sälja en skräddarsydd publik till annonsörer – en något annorlunda affärsmodell än de nämnda spelens – men den grundläggande premissen ur vårt perspektiv är densamma: Om du inte betalar för det, så är det du som är produkten.

I den här typen av spel är spelarna alltså både kunden och produkten. Spelaren blir en del av spelupplevelsen som, i det här fallet Riot Games, indirekt säljer. Den här dynamiken finns alltså inbyggd i vissa spel och genrer som just MMOs och MOBAs där den kan smälta samman med själva sättet spelet fungerar på, men den finns också i sin allra renaste form vid sidan om spel, i det som kallas modding.

Modding är en numera medveten strategi att göra spelen utökningsbara av spelarna själva, vilket ökar återspelbarheten. När spelarna tröttnat, eller om de kommer på bra idéer, kan de förändra spelets regler, lägga till nya äventyr eller system, och så vidare. På detta sättet kan hela modding-communities uppstå kring spel med bra förutsättningar för modding. Detta gör att spelarna inte bara indirekt är en del av produkten, utan de bidrar med sin kreativitet, sina nätverk och sitt arbete, utan betalning, till att spelet kan generera mer profit. Som så mycket annat började modding med att spelarna själva i princip hackade spel för att göra roliga alternativa varianter, men spelutvecklarna var snabba med att snappa upp detta och börja göra spelen lätta att modda.

Det är viktigt att påpeka att modding, liksom spel där andra spelare är en del av upplevelsen och där de sociala värdena är viktiga, i sig själva inte är något dåligt. Det är först när vi sätter det här i ett ekonomiskt sammanhang, där dessa moment är exempel på hur kapitalismen idag skördar våra sociala relationer, aktiviteter och interaktioner – i det här fallet virtuella – för att skapa profit, som problemen börjar bli synliga. Det här kanske på ytan inte verkar spela så stor roll när det kommer till spel, de flesta av oss exploateras redan på våra arbetsplatser, men vi ska snart få se att det här är en del av en dynamik som tvärtom har stora socialt negativa konsekvenser. Och då säger vi välkommen till dagens andra gäst – gentrifiering.

***

Gentrifiering kan verka vara, och framställs också ofta, som en både positiv och oundviklig process. Slitna områden och stadsdelar rustas upp och får sakta en ny status, i vad som förefaller vara precis som det ska när det gäller samhällsförändring i allmänhet och stadsutveckling i synnerhet. Men tittar vi närmare på det så märker vi att båda iakttagelserna visar sig dölja en helt annan verklighet. Det här innebär generellt sett både bra och dåliga nyheter.

De dåliga nyheterna är att gentrifiering har stor social påverkan och ofta slår ut redan sedan tidigare utsatta grupper. Det är en undanträngning på systematisk skala, inte sällan med rasistiska och patriarkala förtecken. De bra nyheterna är att gentrifiering inte är en ”naturlig” process – som att solen går upp varje morgon – och därför är det också något vi kan analysera, reagera mot, och påverka.

Under de många år jag bodde i Göteborg fick jag med egna ögon uppleva några av de smutsiga processer av politisk-ekonomisk samverkan som låg bakom olika gentrifieringsprojekt. Ett av dessa dokumenterades av Katarina Thörn och Katarina Despotovic i boken Den urbana fronten. Historien handlar om området Kvillebäcken, som först svartmålades av en ohelig allians av politiker och bolag (främst Socialdemokraterna, kommunala Älvstranden utveckling AB, NCC samt Wallenstam), där informella beslutsvägar och mediala lögner användes flitigt.

Människor som drev verksamheter eller bodde i området behandlades bryskt, och vräktes med närmast maffialiknande metoder i de fall de vägrade att självmant flytta på sig. Detta trots att kommunens egna utredningar visade att området var av stor socialt vikt – bland annat just på grund av sociala och kulturella verksamheter som marginaliserade grupper drev och nyttjade. I boken får vi följa de olika historierna, samt på de många bilderna med egna ögon se förändringen från ett eftersatt men socialt viktigt område, till ett rivningslandskap med några enstaka öar, och slutligen ett hippt nyrikt ställe för ekonomiskt stark medelklass.

Det här är en del i en process som det har forskats och dokumenterats en hel del kring¹, och händelseförloppet är ofta snarlikt. Det upprättas en offentlig-privat samverkan kring ett identifierat område, området och människorna som bor där utmålas som ett problem, varefter ”lösningen” blir att bygga eller renovera bort både byggnaderna, kvarteren, och dess probleminvånare, som istället ersätts av en grupp som kan generera mer klirr i kassan för både kommun och privata aktörer.

I den här processen används också en del rätt utstuderade taktiker. Det är nämligen inte bara så att samarbetsparterna identifierar ett område, utan de försöker ofta aktivt hjälpa processen på traven. Ett av favorit-tricken är att försöka få in kulturverksamhet i ett ”ruffigt” område, vilket höjer områdets status, varefter gentrifieringsprocessen kan fortsätta med nybygge av bostadsrätter och/eller renoveringar av hyresrätter med åtföljande extrema hyreshöjningar – så kallade renovräkningar, vilka också blivit ett sätt för hyresvärdar att komma runt begränsningar på hyreshöjningar.

När ett ruffigt område på detta sätt aktivt görs om och marknadsförs som attraktivt för nya grupper, så är det alltså i stor utsträckning genom att i ett första skede ge incitament för olika kulturverksamheter att göra inträde. Det här ses ofta från politikerna och bolagen som en win-win. Replokaler eller annan självorganiserad social- eller kulturverksamhet kan ges plats på tillfälliga rivningskontrakt, och ökar med sin närvaro områdets status. Hippa krogar eller caféer följer efter, och bit för bit byggs områdets status upp, samtidigt som nybyggda lägenheter kan börja locka ett helt annat klientel med helt andra ekonomiska muskler – men också en annan bild av vad de vill se i sitt område.

Allteftersom processen fortskrider förändras alltså prioriteringarna, och sådant som i ett tidigt skede gjorde området ”spännande” kan plötsligt betraktas som ovälkommet. Kulturaktiviteterna och andra viktiga sociala verksamheter som kunnat dra nytta av rimliga hyror och andra incitament får plötsligt flytta på sig och ge plats för ännu fler restauranger och mer bostadsrätter. Ett nytt område identifieras i staden där gentrifieringsprocessen kan intensifieras, och där läggs nu incitamenten för kulturen, som på detta sättet ska förmås att agera förtrupp på en ny urban front.

Samtidigt med detta tvingas många av de tidigare invånarna i stadsdelen att flytta ut, eftersom prisstegringen gör det omöjligt för dem att vara kvar, och på så sätt blir hela den här processen inget annat än just ett systematiskt undanträngande för de ursprungliga verksamheterna och invånarna. Detta undanträngande är egentligen inget nytt, och den anarkistiske geografen Elysee Reclus beskrev den här typen av stadsförnyelse redan på 1800-talet, på ett sätt som känns aktuellt än idag:

i ett samhälle där människor inte har tillräckligt med mat på bordet, i vilket de fattiga och till och med de svältande utgör en stor del av befolkningen i varje storstad, är det inte mer än en halvmesyr att omvandla ohälsosamma kvarter om de olycksaliga människor som tidigare bodde där blir utslängda från sina tidigare kyffen och tvingas ge sig ut på jakt efter nya i förorterna, vilket bara flyttar de giftiga utsöndringarna en bit bort. (min övers.)

Men det som är nytt är de sätt på vilket den här dynamiken fungerar idag. I den här processen när området görs mer spännande för nya grupper, så sker ju detta bland annat just genom att upprätta nya sociala relationer och sociala värden. Det kapitalisterna och politikerna gör profit på är de nya nätverk och sociala strukturer som ett nygentrifierat kvarter producerar.

Det handlar om vilka som tar upp rummet och hur de interagerar med varandra. Priset på din nya lägenhet höjs nästan bokstavligt talat på grund av lukten av nybryggt kaffe, och åsynen av folk med yogamattor under armarna. Staten och kapitalet har alltså på ett sätt en slags parasitär relation med den här processen. De driver förvisso på den, men sedan kan de inkassera vinsterna som skapas i denna sociala, snarare än fysiska, fabrik.

Likt MOBA-spelande dataspelsfantaster eller moddare blir de nya boende och deras sociala liv, samt de nya verksamheterna både kunden och produkten. Men till skillnad från spelens värld, är det också någon som får flytta på sig, som suddas ut, och vars röst ofta inte betyder något. Allt det här är några få av de aspekter som utgör den nya, nätverkade kapitalismens logik. Men det slutar inte där. Många av de nya bolagen som agerar i denna nätverkade värld av bland annat just logistik, appar och dataspel, bidrar i sin tur själva till gentrifieringsprocesser.

Det kapital som dessa bolag bygger upp, landar till viss del i nya hippa företagslokaler – något som kanske främst varit märkbart i USA och speciellt San Francisco och Los Angeles (där just tidigare nämnda Riot Games har sitt huvudkontor), där tech-industrin med sin expansion bidragit starkt till oerhört snabba och socialt skadliga gentrifieringsprocesser som undanträngt svarta, latinx och andra redan marginaliserade grupper.

Fattiga kvarter har också i spåren av (o)naturliga katastrofer ibland omvandlats till hippa medelklassområden med lika hippa tech-företags kontorslokaler, och gentrifieringsprocessernas hänsynslösa logik har också utnyttjat sjukdomsepidemier² för att skapa nya värden. Det här sättet att skapa profit på sociala nätverk, både virtuella och mer påtagliga fysiska, påverkar alltså många aspekter av våra liv, och kommer ofta igen i en annan form i nästa steg av processen. På detta sättet har det här blivit en av de drivande krafterna för kapitalismen så som den ser ut framförallt i globala nord idag.

Som om det inte vore nog, finns här också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen³.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Så nästa gång du loggar in och spelar lite League of Legends, tänk på att det är samma bakomliggande dynamik som gör spelet gratis, som i nästa läge kan höja din hyra, stänga din lokala kulturlokal, eller omvandla hela din stadsdel. Poängen här är dock inte att skambelägga folk till att sluta spela dataspel, utan att synliggöra den här dynamiken överallt där den verkar, så att vi kan förstå den bättre och forma strategier för motstånd.

En nyckelinsikt där, är att det idag inte bara handlar om att ta makten över fysiska arbetsplatser och sätta stopp för exploateringen av vårt lönearbete – striden har också i viss mån flyttats ut i våra övriga sociala relationer – vare sig det handlar om nöjen, vardagen i vår stadsdel, eller själva vårt boende. Kapitalismen har, likt Skynet, spridit sig i vårt samhälle och blivit nätverkad.

Så när John Connor tillsammans med Kate når bunkern i slutet av Terminator 3, och inser att det inte finns någon centraldator att förstöra, att det är för sent att stoppa maskinerna från att ta över, och att de skickats dit för att helt enkelt överleva, så är det inte bara en riktigt bra plot twist i en i övrigt medioker film, utan också en obehagligt pricksäker samtidskommentar. Det är dags för oss att levla upp, om vi vill ha en chans att vinna den här matchen.

1) Se exempelvis boken Rätt att bo kvar, som är resultatet av ett samarbete där gräsrotsaktivister dokumenterat sina historier och insikter.
2) Läs exempelvis Sarah Schulmans text The Gentrificaiton of AIDS i Cindy Milsteins tunga antologi Rebellious Mourning.
3) För mer om nyliberal ekonomi och regional politik, se exempelvis avsnittet av Apans Anatomi om lokala partier.

Inlägget Fragment av en nätverkad kapitalism – om dataspel och gentrifiering dök först upp på anarkism.info.

Sedan murens fall har vänsterpolitik i västvärlden mött oerhört många motgångar, länder som dominerats av reformistisk politik har helt sadlat om till nyliberalism och försämringar för arbetare är det vi fått ta – gång efter gång. Den stora kedjan av nederlag har gett upphov till olika former av politisk praxis, den ena kan vi kalla för fördömandets politk och den andra förändringens politik. Dessa två idealtyper kan hjälpa oss att granska vårt eget sätt att bedriva politisk kamp i vår vardag.

Fördömandets politik handlar primärt om att utnämna hjältar, skurkar, att upprätta en moralisk måttstock som vi försöker sprida genom drev/exkludering och anklagelser om tankebrott. Personer som inte når upp till den moraliska standarden avfärdas som förtryckare och får kalla handen. Fördömandets politik är från grunden borgerlig, den utgår från en idealistisk bild av människan som en rationell varelse som borde veta bättre än att delta i förtryck. Dess självbedömning är naturligtvis inte att den är borgerlig, men ändå är den helt uppsugen i borgerlig offentlighet. Fördömandets politik genomsyrar progressiva rörelser överhuvudtaget, men i synnerhet kulturpolitiska sammanhang. Artister och diverse kända profiler synas, tidningar säljs och vem som råkar vara på tapeten för stunden blir the focal point av det politiska samtal på golvet. Borgerliga profiler kan samla bonuspoäng genom att uttrycka stöd för diverse sociala kamper, miljonärer ses som allierade om de delar den moraliska måttstock vi har (att de lever med en standard över sina behov är inget som står i fokus).

Att ha rätt, att dela åsikter om vad som är rätt, att få vår moraliska måttstock att bli den dominerande ideologin i ett borgerligt samhälle är det yttersta målet. Så länge människor blir mer ”medvetna” om sina privilegier har vi kommit nånvart, som om Louis Bonaparte (*) inte var medveten om sina privilegier. Kampen tar konkreta uttryck primärt i digitala miljöer, ordet ersätter fötter, nävar och rörelse i rummet. Fördömandets politik hänger ofta ihop med ett flitigt bruk av intersektionell teori och det som kallas ”identitetspolitik” men det är en kraftig förenkling att påstå att de är samma saker. Marxister och andra klasskampsorienterade grupperingar kan också fastna i fördömandets politik. Eftersom borgerlig offentlighet är arenan fördömandets politik verkar inom så ses publicitet, följare, kvantitet som det bästa sättet att avläsa hur läget ser ut.

När ett drev påbörjas handlar det ofta om att en offentlig personlighet gjort någon form av övertramp, det kan handla om allt från ett beteende som uppfattas som rasistiskt, misogynt, klassförtryckande eller något någon sagt någon gång i en galax far far away. Det orsakar moralpanik varpå det tar plats i våra FB-flöden, nyhetssidor eller grupper på sociala medier, krav utlyses att ”ta avstånd från X” och de som inte tar avstånd ses som fiender. Polarisering uppstår och media utnyttjar detta för att sälja tidningar, exponera sina sajter och öka reklamintäkter. Drevet kan ha flera möjliga slut, men ett slut vi väldigt sällan ser är att föremålet för drevet omvänder sig. Ursäkter kommer ibland, men dessa ursäkter åstadkommer ingenting för att utmana den grundläggande maktordningen som ligger bakom de missförhållanden som uppfattats i det som nedlåtande kallas för ”SJW” (social justice warrior) kretsar. Fördömandets politik är ett tomt substitut för att förändra världen, den förändrar hur världen ses, beskrivs och uppfattas men den ändrar inte grundläggande maktförhållanden.

Att det är ett tomt substitut betyder inte att den är helt meningslös, den bekräftar våra narcissistiska önskningar om att vara på ”rätt sida” och framförallt skapa en identitet genom att markera oss mot en Andre (”vita snubbar” TM, ”liberals”, ”cisshets”, ad infinitum). Framförallt kan en känna att en är delaktig i en trend, trender varar sällan länge.

Förändringens politik är en helt annorlunda politisk orientering som ytterst strävar mot att förändra maktförhållanden konkret i vardagen, inte virtuellt primärt. Den utgår från konkreta samarbeten, dialoger och kamper som söker att t ex omvända den konservative lantissnubben som står i centrum för föraktet i fördömandets politik. Fördömandets politik förhåller sig avfärdande till människor, förändringens politik utgår ifrån att vi alla föds in i en ordning av förtryck och därmed inte är ytterst ansvariga för våra gärningar. Kampens mål är att skapa en omorientering, utbyten där vi effektivt förändrar de som aktivt stöttar förtryck att börja kämpa mot förtryck. Förändringens politik betonar att vi generellt, men också på ett individuellt plan, tjänar på att börja motarbeta förtryck. Våra liv blir rikare utan borgerliga illusioner där vi försöker fylla bristen på status med inbillad ”godhet”. Ska våra liv verkligen bli bättre så kommer vi behöva lära känna våra grannar, kollegor, människor som inte delar våra ”upplysta värderingar” och samarbeta med dem för att förbättra vår tillvaro. Att positionera sig själv mot sin omgivning är såklart punkigt men vi måste minnas att borgarklassen flitigt använder det emot oss. Förändringens politik är inte intresserad av att förvalta en perfekt subkultur och miljö, den vill förändra allt och ingenting annat duger.

Om vi inte kan lära känna någon som har radikalt annorlunda åsikter än oss själva och verkligen lägga ned energi på att åstadkomma någonting progressivt tillsammans så har en redan gett upp. Lite romantiskt kan vi föreställa oss revolutionära Katalonien, tidigare kvinnomisshandlare, knarkare, mammor, barn, teoretiskt övertygade anarkister, ideologiskt opålästa, kristna, macho arbetare, feminina arbetare, en väldig massa som gemensamt vandrar mot att skapa en ny värld.

Den som vill få rätt kommer vara villig att förlåta, för att få rätt – den som vill ha rätt nöjer sig egentligen med en bekväm bubbla med likasinnade, där förlåtelse är en smärta som helst undviks . Dessa idealtyper är såklart bara idealtyper, i verkligheten har vi som är organiserade i sociala kamper ett amalgam av inställningar. Självkritik är ett helt nödvändigt verktyg och att avslöja fördömandets politik när det framträder – i oss själva framförallt – är något vi kommer behöva göra om vi vill bli något mer än en isolerad subkultur.

(*) Napoleons lillebror. Den 24 maj 1806 blev han mot sin vilja kung i det för honom instiftade Kungariket Holland, en uppgift som Louis kände sig långt ifrån mogen för. Louis satte sig upp mot Napoleon på så sätt att han försökte föra en självständig handelspolitik, vilket gagnade Holland finansiellt, men hans politik saboterade kontinentalsystemet. Napoleon sände då trupper till Holland, Louis abdikerade den 1 juli 1810 och landet införlivades med Frankrike.

Inlägget Att ha rätt eller att få rätt dök först upp på anarkism.info.

Vad är den mörkblåa ideologi som nu råder i samhället annat än en samling utopiska drömmar? Drömmen att polisen en gång skulle kunna knäcka droghandeln, drömmen att jämlikhet mellan könen kommer förverkligas i en liberal ordning, drömmen att vi kommer få en ekologisk hållbar rovdjurskapitalism. Allt detta är utopiska föreställningar om att samhällsproblem går att lösa med medel som är otillräckliga eller med medel som direkt förvärrar samhällsproblemen. Att dessa drömmar inte kan förverkligas med de metoder som föreslås av de mörkblåa gör ingen praktisk skillnad i deras resa mot makt.

Det sägs i vänstern att vi ”måste tala om klass” men det sägs betydligt mindre om hur vi effektivt skall nå ut till den oorganiserade massan av människor med drömmar om en annorlunda värld. Det stämmer att våra fiender har förvandlat hela det offentliga samtalet i en riktning som är rasistisk (genom att ”tala om problemen i förorten” tex). Det är dock inte det enda budskapet de förmedlat, de har även förmedlat drömmar. Mardrömmar om att svensk kultur är hotad, att det vandrar syndabockar bland oss, har förvandlat hela det politiska samtalet på arbetsplatser, hem och i offentligheten.

Att ha rätt är en väldigt annorlunda än att få rätt. Den som har rätt men inte förmår att få rätt kommer ha en ovidkommande föreställning om att ha rätt, den som får rätt ändrar historien. Den som mest är intresserad av att ha rätt (huvudsakligen) kommer använda sina krafter för att visa hur bra dennes omdöme är – medan den som är intresserad av att få rätt kommer använda alla möjliga tänkbara medel för att få rätt. En kortfattad överblick kan formuleras såhär, vänstern är mån om att ha rätt medan högern alltmer gör sig av med liberal diskurs och söker alla vägar att få rätt. Det innebär att lögn, vilseledande förhoppningar, en irrationell världsbild kan säljas till befolkningar som sedan murens fall bara blivit matade med konsumism från överheten.

Vi kan inte tala om klass utan att prata om drömmen om ett samhälle bortom klasser. En kall intersektionell analys av hur läget ser ut erbjuder inte i sig mening, syfte och mål. Drömmen om att arbetarklassen har ett historiskt syfte att krossa ojämlikhet – för evigt – erbjuder mening, syfte och mål. Denna dröm delas av revolutionära anarkister och kommunister och kan beskrivas som ”ortodox” eller ”renlärig”, men i jakt på fulländad nyans och att ”ha rätt” har vi missat styrkan i det utopiska hoppet. Ingen utopi eller dröm är ”oproblematisk”, men drömmar och utopier förenar människor och förmedlar hopp i en tillvaro som för tillfället verkar hopplös. Ibland resulterar hoppet i upplopp, ibland i revolt, ibland i att vi faktiskt får – andrum – från borgarklassens tyranni.

Tidiga anarkister och kommunister var inte rädda för att drömma, hoppas och ibland ha fullständigt orealistiska förhoppningar. För Bakunin och Marx var Revolutionen inte långt borta och det är lätt att i efterhand döma dem för naivitet. Att döma ut deras drömmar och hopp är att kapitulera inför George Orwells dystopi, att förvänta sig en stövel i ansiktet tills graven. Att ge upp våra utopier är ytterst att ge upp alla försök att bryta igenom borgarklassens hegemoniska kontroll över oss – utan hoppet har vi bara realpolitik, kompromisser och halvdana försök att påverka i sakfrågor. Anarkister är mer radikala än så, vi låter inte dagens ordning begränsa våra föreställningar om vad som är möjligt. Vårt hopp och vår solidaritet är för stunden det enda vi i arbetarklassen har, när fienden berövat oss hoppet om en bättre värld är det inte långt ifrån att de söndrar vår solidaritet. Att vi arbetare börjar rikta misstänksamma blickar mot varandra och anklagar varandra för vår misär istället för att enas mot vår enda fiende – de rika.

Arbetarklassens enande i kampen för dess frigörelse förutsätter en dröm om en tillvaro bortom det klassförtryck vi upplever.

Inlägget Hopp och utopi dök först upp på anarkism.info.

Men utöver detta finns det några områden som verkar i det närmast ointagliga för jämställdheten. Vissa könsstereotyper verkar den feministiska analysen aldrig riktigt drabba i grunden.

Vad pratar jag om?

Jag pratar om vem som bakar bullarna (inte surdegsbaket och långkoken…). Jag pratar om vem i en parrelation som har ansvar för att upprätthålla externa vänskaps- och familjerelationer – ha koll på födelsedagar, ringa och småprata, föreslå besök. Jag pratar om vem som tar plats på det teknologiska området, meckandet. Jag pratar om vem som styr med barnens kläder och garderob. Jag pratar om gardiner.

Det är långt ifrån bara så att det är männen som upprätthåller de här mönstren. Och självklart finns det en (ibland befogad) oro för att överlämna ansvar till Inkompetensen.

Hur utmana detta? Jag tror att det bara finns ett svar.

Träning!

Finns det inte en gemensam feministisk förståelse så kan även en person i en relation börja i det lilla. Men det kommer som de flesta andra viktiga förändringar inte att hända av sig självt. Det krävs kamp, och det är inte enkelt.

Men patriarkatets demoner måste drivas ut ur våra hem, familjer, och enskilda liv, och vi kan inte vänta på den feministiska strukturella revolutionen innan vi börjar. Och feminismen är inget frivilligt add-on till anarkistisk analys. Kampen mot patriarkatet och det hierarkiska tvåkönssystemet måste vara ett centralt inslag på vägen mot anarki. Låt oss expandera friheten och trycka tillbaka förtrycket, och börja här och nu.

Inlägget Könsrollerna som sällan ifrågasätts dök först upp på anarkism.info.

***

(2) Den här avledningen, ”ögonbindlarna”, är också mer än bara en illusion, den är verklig, vilket gör det hela mycket svårare. Vi alieneras faktiskt från att kunna göra förändringar i våra liv, för att den makten tas ifrån oss och lyfts ut i en abstrakt sfär av parlamentarisk politik. Istället för att förändra saker tillsammans med människor i vår omgivning, sätts vi att tävla om jobb, resurser och vilken färg och form de som bestämmer över oss har på sina symboler.

***

(3) Handklovarna är minst lika smarta och verkliga. De som via partier går in i institutionerna i syfte att förändra blir snabbt själva förändrade. De måste förhålla sig till institutionernas interna dynamik, de måste kompromissa med sina ideal, och från maktens korridorer är det snart de själva som skickar polisen mot husockupanter, strejkande arbetare och ”illegala” flyktingar, eller nyttjar ekologiskt skadliga resurser som kolgruvor trots att de just kom ur miljörörelsen.

***

(4) Parlamentarismen är, i en liberal demokrati, ett så mäktigt vapen i händerna på de som har makten, att en hel ideologi vuxit fram i samklang med den, som gör att det knappast finns något större tabu än att säga att den fria individens enskilda röst är närmast att betrakta som betydelselös.

***

(5) Ibland misstolkar folk åsikten att valhandlingen är närapå meningslös med påståendet att valutgången är betydelselös. Det här är helt fel. Min individuella röst gör varken till eller från, men valutgången kan faktiskt påverka mig – ungefär som vädret. Och den som är lockad att påpeka att våra handlingar i allra högsta grad påverkar vädret – ja, det är helt sant. Men hur nyttiga har de olika miljöpartierna, eller konsumentmakt, visat sig vara på att lösa det problemet?

***

(6) Någon som tvekar på om det är meningsfullt att rösta kan ibland få svaret ”Men tänk om alla gjorde som du!” Det här är en användbar invändning – men inte för att den övertygande argumenterar för röstande, utan för att den sätter fokus på det viktiga. Det är inte (icke-)röstandet som är viktigt, utan vad vi gör för att direkt försöka förbättra vår vardag. Om en är med i radikala fack, kvartersföreningar, sociala rörelser, och deltar i organisering, direkt aktion, och så vidare, ja, då kan en välkomna den här tankegången, för om alla (eller till och med en betydande minoritet) gjorde allt detta – även inklusive potentiellt icke-röstande – då skulle vi ha ett helt annat samhälle.

***

(7) Är det svårt att tro att människor i sin vardag kan ha större och mer konkret inverkan än genom parlamentarismen? Se då exempelvis på Planka.nu, som i en given stad, med några hundra medlemmar, omedelbart förbättrar sina medlemmars tillgång till kollektivtrafiken och samtidigt använder sina resurser för att utöva påtryckningar eller påverkan på staten och allmänheten. Multiplicera gånger tusen i alla samhällets sfärer.

***

(8) Ibland säger folk till mig, när det visar sig hur liten vikt jag lägger vid valet, att jag sviker minnet av de som kämpade för att vi skulle få rösträtt till att börja med. Men då säger jag att jag tvärtom snarare bekräftar deras kamp – de röstade ju inte fram rösträtten, eller hur?

***

(9) När allt strålkastarljus riktas på de privilegierade få som påstår sig företräda oss, så är det lätt att missta parlamentarismen för sin egen orsak och verkan. Men faktum är att stora såväl som små förändringar alltid bygger på just stora eller små folkrörelser utanför parlamenten, som sedan eventuellt transplanteras dit. Val är i bästa fall en spegling av, inte en orsak för, social förändring. Att använda val för att förändra samhället är ungefär som att använda en termometer för att försöka höja temperaturen.

***

(10) Det viktiga är inte om en röstar eller inte, utan vad en gör de andra dagarna, det är då rörelser kan byggas som på ett direkt och effektfullt sätt kan förbättra vår vardag, och samtidigt staka ut riktningen mot en både radikal och långsiktig förändring där vi tar makten över alla aspekter av våra liv. Det är i vardagen vi kan bygga meningsfull alternativ infrastruktur.

***

(11) Min parlamentariska skepsis inbegriper alla partier, även om jag givetvis inte ser dem alla som exakt likadana. Ibland frågar exempelvis folk som stödjer Vänsterpartiet om jag inte tror att de gör en massa bra saker. Och jo, det vet jag att de gör – de har inhyst flyktingar i sina lokaler, tillhandahåller infrastruktur till självorganisering, ordnar folkbildning, och så vidare. Men för mig har de flesta bra saker som Vänsterpartiet och liknande partier gör väldigt lite att göra med själva det parlamentariska deltagandet, och jag tror att de resurser sådana partier besitter skulle kunna användas bättre om de var helt fokuserade på självorganisering och direkt aktion.

***

(12) Vissa menar att det är motsägelsefullt att argumentera för att valet inte är speciellt betydelsefullt – om det inte är viktigt att rösta, varför skulle det vara viktigt att inte rösta? Det är sant att valhandlingen inte är speciellt viktig. Men den tid, energi och uppmärksamhet som valjippot får är däremot viktig, för den avleder människors uppmärksamhet och tillskriver förändringspotential till symboliska handlingar. Därför kan det vara meningsfullt att göra inbrytningar i den energi som valjippot skapar, för att försöka rikta om den någon annanstans.

***

(13) Har jag i allt detta sagt åt någon att inte rösta? Nej, det skulle aldrig falla mig in. Det enda jag säger är: Varför väntar du på valet? Valet väntar inte på dig. Hur du gör med den där lappen som staten skickar ut till dig bestämmer du själv. Låt den bara inte inhängna ditt engagemang, kolonisera ditt sätt att vara politisk, och vingklippa din fantasi.

Inlägget Tretton teser om valen dök först upp på anarkism.info.

Inlägget En valfilm dök först upp på anarkism.info.

Kan du berätta lite bakgrunden varför ni väljer att agera mot just det här målet?

Området är väldigt rikt på naturgas, det finns en jättestor källa under marken som upptäcktes på 50-talet och sedan dess har gas utvunnits ur den. En skulle kunna jämföra situationen med Sveriges Norrland när det kommer till makt och resursutvinningen. De hittar ett område där det finns en naturresurs och det sugs sedan upp av det ekonomiska centrumet.

Utöver det så finns det även andra orsaker. Under de senaste 20 åren har resultaten av själva utvinningen börjat komma upp till ytan. Det sker otroligt många jordbävningar i området då marken har blivit instabil och många människor får sina hus och sina gårdar förstörda. Under de första 10 åren då problemen uppstod, så ville varken staten eller företaget erkänna att utvinningen var orsaken till jordbävningen. Idag finns det möjlighet att få ut skadestånd för söndriga hus men även det är svårt då du måste bevisa att skadorna har uppstått under perioden som staten har erkänt jordbävningarna skadat, dvs är dina skador äldre så har du ingen rätt till ersättning. Det är väldigt angeläget att få igång aktioner i området och stoppa utvinningen.

Anledningen till att vi åker dit är för att visa solidaritet med de boende men även på grund av att utvinningen av fossila bränslen påverkar själva klimatförändringarna vilket i sin tur påverkar oss andra också. EU satsar och bygger infrastruktur för gas för mångmiljarder. Och när dom har satsat så mycket kommer dom inte att ge upp utan att dom har fått igen för sina satsningar. EU kommer inte att stoppa klimatförändringarna.

Vad händer under själva Code Rood? Vad är målet?

Under Ende Gelände hade man som ambition att vara en stor massa som polisen har svårt att kontrollera och på så sätt uppnå framgång i aktionen. En inställning att inte ge upp, men samtidigt att inte vara våldsamma, och aktionsmässigt är det så här vi vill att det ska gå till. Vi har valt en taktik som kallas för flerfingertaktiken där man delar upp sig i olika fingrar, eller block, och varje finger utser ett mål som tex kan vara att ta sig in i gruvområdet eller att blockera infrastrukturen omkring. Det är denna typen av aktioner vi har att förvänta oss i år, och eftersom man har sett att det har fungerat bra i Tyskland under Ende Gelände så blir det även samma taktik under Code Rood. Själva aktionen kommer att ske under en dag, men Code Rood pågår under en vecka. Utöver de stora aktionerna kommer det att finnas ett läger med allt från föreläsningar till fysiska aktionsträningar. De fysiska träningarna är jätteviktiga för att kunna lära sig hur man bryter sig genom poliskedjor tex. Man lär sig även vad olika handsignaler betyder.

Är fossila bränslen verkligen något som den autonoma rörelsen bör lägga vikt på, och i så fall varför ska vi göra det?

Fossila bränslen är den huvudsakliga acceleratorn när det kommer till klimatförändringar. Det är relevant ur flera perspektiv för autonoma rörelsen. Dels det enkla perspektivet att alla politiska rörelser drömmer om en bättre framtid, och om samhället ska finnas om 100 år så är frågan om klimat högst relevant. Att hejda klimatförändringar är en förutsättning för att det ska finnas mänskligt liv i världen.

Sen finns det, om man kollar på hur historian ser ut, ett väldigt tydligt antirasistiskt perspektiv när det kommer till klimatförändringar. Det är tydligt vilka människor och var i världen det har släppts ut fossila bränslen, var i världen vinningarna har varit, och vart man har plockat frukten ur industrin. Det är väldigt tydligt att se vart klimatförändringarna slår hårdast. I Sverige har vi en del skogsbränder och extrem vattenbrist och det har med klimatförändringarna att göra, men vår situation är hanterbar och i ganska liten skala om man jämför hur klimatförändringarna kommer att slå generellt sett. När vi kollar på dom samtida och framtida konsekvenserna av klimatförändringarna, vart dom kommer slå hårdast, så ser vi att det är i fattiga länder. Och då skär etnicitet som en röd linje igenom vilka som kommer att bli mest drabbade av det här.

Hur hänger detta ihop med klasskamp och kamp mot kapital?

Det är lite samma sak som etnicitet. Grovt generaliserat, i ett internationellt perspektiv, så är världens överklass i huvudsak vit och världens underklass i huvudsak icke vit. Anledningen till att vi ser klimatfrågan som den mest tydliga att mobilisera runt är för att fossila bränslen är ett helt nödvändigt produktionsmedel för kapitalismen. Alla industrier är beroende av det här. Globala rörelser har ifrågasatt användningen av fossila bränslen, och då har kapitalismen försökt hitta på andra lösningar, som tex det här dom har hittat på med fossilgas istället för brunkol. Det är en effektiv och billig energikälla. Världen börjar få mer och mer grön energi säger dom. Men mängden av grön energi är liten och fossila bränslen är inte en del av grön energi. Om vi angriper fossila bränslen är det som att angripa kapitalismen i sig. Den radikala klimatkampen är antikapitalistisk eftersom att den angriper kapitalismen i sig.

Det finns tydliga fakta och klassanalys, det finns en vit rik elit som plockar frukterna och profiterar på fossila bränslen och dom är ett fåtal. Det ger väldigt bra möjlighet att peka ut den skyldiga och mobilisera brett.

Tror du att det finns möjlighet att bygga en bred rörelse emot fossila bränsle och radikalt motstånd mot industrin och klimatförändringarna?

Den radikala klimatkampen är den som har störst potential att bygga en stor och bred rörelse. Det råder en sorts enighet om att klimatförändringar är ett stort hot, och det ger utrymme att driva radikal politik och samtidigt kunna mobilisera brett. När det kommer till klimat är det väldigt enkelt att peka ut orsak och verkan. Tex så skrev The Guardian i våras att det är 100 företag som står bakom 71% av den totala utsläppen, under senaste 30 åren.

Om jag jämför många andra sammanhang som jag har varit i, så har klimatkampen mycket bredare stöd för mer radikala metoder och perspektiv. Problematiken är tydlig och det är lätt att mobilisera.

Vad tror du är det viktigaste när det kommer till att bygga en sådan rörelse?

En av kärnfrågorna är att väldigt tydligt kämpa emot det liberala individperspektivet, att lyfta frågan från individnivå. Att tex inte göra som Miljöpartiet när man pratar om klimatpolitk. Vi brukar ta gruvan i Tyskland som ett exempel. Den som ägdes av Vattenfall men nu sålts. Den här verksamheten släpper ut 20 gånger så mycket som Sverige årligen. Det här är ett bra exempel som visar att den individuella påverkan är ganska obefintlig. Det spelar ingen roll om vi återvinner och källsortera om våra politiker går och driver en gruva som släpper ut 20 gånger mer än vad vi gör årligen. Det är såna exempel som lyfter frågan till rätt nivå, att vi ska prata mer om vilka som verkligen släpper ut koldioxiden och bidrar till klimatförändringarna.

Något mer du vill lägga till?

Jag tycker att lägren och demonstrationerna har varit riktigt feta och stora och peppiga. Det har varit häftigt med känslan av att gå med massa människor, och lyckas trycka sig genom poliskedjorna. Man är väldigt tydlig och rak med sina mål och man har alltid lyckats, det är en väldigt häftig känsla att storma en gruva och lyckas med det. När man deltar på dessa saker är det som att allting är möjligt, det är väldigt peppande och en väldigt bra erfarenhet, även om man bara vill turistaktivista. Man träffar på mycket folk och lär sig mycket som kan användas i andra sammanhang. Det är tack vare Ende Gelände som vi har fått pepp att bygga ut rörelsen även i Skåne och organisera oss i frågan tydligare. Många som har varit där nere kommer tillbaka med ny energi.

Avslutningsvis, om man är intresserad att åka, hur ska man gå till väga?

Om man har fler frågor och vill ha mer information så hör man av sig till AG Hedvig på  aghedviq@riseup.net.

Det finns även ett event för bussresor på Facebook och det hittar ni via denna länken www.facebook.com/events/219958695274770/

och Code Rood har en hemsida code-rood.org

För mer info kring fossilgas och situationen i Sverige kan man besöka Fossila gasfällan på fossilgasfallan.se

Anmäla sig till bussen som vi kommer att åka med, det kan man göra på aktivisme.info. Om man ska med är det bra att tänka på att ta med tält och sovsäck och att man kommer vara på camping. Bussresan kostar 400 danska kronor tur och retur och det kommer att bli riktigt grymt!

(bild från Ende Gelände i Tyskland)

Inlägget Code Rood: klimat och antikapitalism! dök först upp på anarkism.info.

På kort tid har snuten mördat 3 personer, ingen av dem beväpnad med ett eldvapen. Att liberaler skriker att vi måste reformera snuten nu, det hjälper inte, en utbildning i empati (?) kommer inte att få stopp på den statliga legala mördarmaskinen ”Polismyndigheten”. Lösningen är att bygga ett samhälle som är grundat på solidaritet och ömsesidig hjälp, utan utrymme för hierarkier och auktoriteter. Men det här samhället skapas inte genom reformer. Inte genom att reformera snuten till att bli en snäll och förståelig myndighet, inte genom att rösta för en snällare auktoritet eller genom att stifta lagar och införa domstolar.

Och det här förstår vi genom att titta på vilken roll snuten spelar i samhället. Är de till för att skydda dig, eller finns de här av någon annan anledning? En form av ”polisväsen” har funnits i samhället sedan antiken, men det ”polisväsen” som vi är bekanta med idag, det infördes för att hålla ordning på arbetarna. Och än idag så är det snutens största uppgift. Se bara på forskningen, vilken samhällsklass tillhör majoriteten av fångar? Överklassen står för en stor del av brottsligheten här i Sverige, ändå är det inte de som sitter bakom galler. Och för att inte tala om hela processen, från att ha mött snuten på gatan till att möta fångvakter i cellen. ”Alla är lika inför lagen” är rena rama tramset. Alla som någonsin har haft något att göra med snuten vet att det här inte stämmer. Till och med snuten själva vet att det här inte stämmer. Den som tror på det här förnekar verkligheten eftersom att det gynnar hens egna intressen.

Så varför är de här? För att försvara staten självklart, och alla hierarkier som den upprätthåller. I ett kapitalistiskt system som vi lever i, är snuten till för att se till att klassamhället upprätthålls, även om det måste ske genom hot och våld. I ett annat system som tex det spårade socialistiska experimentet ”Soviet” var snutens roll att försvara staten från ”kontrarevolutionärer”, dvs olydiga arbetare. Alltså har snutens roll alltid varit att skydda staten från det som kan ta ner den. Men vad har det här att göra med senaste tidens skjutningar? Det verkar inte alls som att snuten visste vilken samhällsklass dessa offer tillhör? Självklart måste snuten se till att hålla ordning på gatan i övrigt, så de skjuter på allt som rör på sig. Deras inställningen är att skjuta först, fråga sen. Det är bara det här att människor som hamnar i situationer med snuten tenderar att tillhöra arbetarklassen. I många situationer går snuten på det som kanske visar tydligt ens status i samhället som exempelvis ett medicinskt tillstånd eller hudfärg.

Vi lever i ett system som bygger på auktoritet och maktspel, vi lever i ett system där marknaden och staten styr våra liv, och de som tjänar på det här kommer inte att införa ”en snäll och empatisk Polismyndighet” för att dess syfte är att vara just precis tvärtom. Och när vi bygger ett nytt frihetligt samhälle måste vi utgår från att något likt ett ”polisväsen” inte kommer att vara nödvändigt för att upprätthålla ett sådant samhälle. Det är helt legit att hata snuten! Snuthat innebär solidaritet. För alla som trakasseras, för alla som har mördats och för alla frihetskämpar som sitter inlåsta. Det finns ingen anledning att hålla tillbaka mot snuten, attackera dem med full kraft och vänta inte på ”det rätta tillfället” för att det rätta tillfället existerar varje dag, så länge förtryckarmekanismen lever så lever snuthatet. Den enda legitimitet som vi behöver är snutens blotta existens, och den har vi.

Inlägget Snuthat är helt legit dök först upp på anarkism.info.

Aktionsdagen är ett svar mot LO, TCO och SACOs överenskommelse med Svenskt Näringsliv att strejkrätten skall inskränkas till fack som eftersträvar kollektivavtal på arbetsplatser. Arbetsplatser med befintliga kollektivavtal kommer i princip att ha fredsplikt – oavsett hur kollektivavtalen på arbetsplatsen ser ut. Klassfreden kommer bli juridiskt bindande – mot vår vilja.

Redan innan aktionsdagen ser vi hur sprickan mellan de som tar ställning för direkt aktion och de som tar ställning mot direkt aktion blir synlig. Mellan oss anarkister kan det röra sig om kamrater som tar avstånd från sabotage, materiell förstörelse (utanför massprotester) och de som vidhåller att materiell förstörelse inte behöver begränsas till massprotester. De som i princip tar avstånd från all materiell förstörelse – oavsett sammanhang – är personer som sprider restriktiv och disciplinär linje som är helt oförenlig med våra ideal om autonomi och självbestämmande för vängrupper. Om vi som anarkister skall kunna göra skillnad på gatorna så krävs det också att vi tolererar mångfald av taktiker i våra egna led. Vi behöver ha tålamod med varandra.

Olika förutsättningar för kamrater innebär också att vaksamhet under Strike Back är nödvändigt. En bred ”folklig” protest kommer ha riktlinjer och avgränsningar för agerande som det finns goda skäl att respektera. Aktionsdagen har fast tidsbegränsning och geografisk yta, det innebär att kamrater som utför aktioner utanför ytan och tidsbegränsningen inte behöver ta hänsyn till de riktlinjer som uttrycks för dagen. Målet från arrangörerna att ha en inkluderande dag av protester innebär att konfrontativt våld undviks i den mån det går. Ett eskalerande av våld innebär i den här situationen att barns, äldres och generellt oförbereddas säkerhet inte går att garantera.

Med det sagt, om borgarklassen (med klassförrädare) förmår att inskränka en av de fundamentala rättigheterna arbetarklassen vunnit utan att det innebär massiv social oro och enorma utgifter så är målet öppet för ännu mer extrema attacker mot arbetarklassen. Direkt aktion är ett medel vi arbetare har som i övrigt saknar resurser för att slå tillbaka mot borgarstaten. Vi måste konkret visa att det kostar att slå mot arbetarklassen. Vi är inte fastbundna till särskilda omfattande protestdagar för att använda oss av direkt aktion, därför behövs det vängrupper runt om i landet som kan slå tillbaka utifrån sina lokala förutsättningar – året runt.

Sveket från LO, TCO och SACO visar oss tydligt att reformistiska eller liberala fackföreningar är helt olämpliga för anarkister. De argument som anförs gällande t ex bra lokalklubbar går inte att vidhålla om ledningen får fria tyglar att begå klassförräderi. I princip handlar det om gula fackföreningar som primärt är ute efter att säkra fortsatt exploatering av arbetarklassen. Vi behöver självständiga fackföreningar för att konsekvent utöva motstånd mot borgarstaten. Idag har vi en sådan fackförening, SAC, men dess framtid är högst oviss. För att långsiktigt säkra SAC:s framtid behöver fackföreningen växa, men den behöver också radikaliseras. Att strejkrätten inskränks innebär att nya metoder av facklig kamp behöver utforskas. Fienden har ibland benämnt SAC som ett ”maffiafack” i bemärkelsen att SAC utpressar eller t ex trakasserar arbetsköpare. Om borgarklassen fortsätter sin resa för att helt eliminera facklig kamp så måste utpressning, trakasserier och materiell förstörelse att bli en del av vardagen för arbetsköpare. Om detta inte sker, om vi som arbetare passivt iakttar när borgarklassen försöker få fullständig kontroll över alla som säljer sin arbetskraft, så är vi redan i en korporativistisk fasciststat.

Det kommer vi aldrig att acceptera. Låt oss mötas på Strike Back och kollektivt agera mot borgarstaten – samt fortsätta kampen efter aktionsdagen och aldrig glömma att styrkan ligger i handling!

Anarchia Total!

On August 25, an action day will be held in Stockholm under the Strike Back slogan. As anarchists, we have many motives to participate in mass protests against the bourgeoisie’s attempts to discipline, control and coordinate the working class for exploitative purposes. Mass protests often provide space for direct action and give an educational exercise in resistance, insurgency and revolt. Without practice in concrete resistance to power, our anarchism will only be a theoretical construction we serve with our lips.

The action day is a response to LO, TCO and SACO’s agreement with the Confederation of Swedish Enterprise that the right to strike should be restricted to labour unions that seek collective agreements at workplaces. Workplaces with existing collective agreements will in principle have a duty of peace – no matter how collective agreements in the workplace look. Truce of peace between the bourgeoisie and the working class will be legally binding – against our will.

Even before the day of action, we see how the gap between those taking stand for direct action and those taking a stand against direct action becomes visible. Between us anarchists, comrades who distance themselves from sabotage, material destruction (outside mass protests) and those who maintain that material destruction doesn’t need to be restricted to mass protests. Those who basically distance themselves from all material destruction – regardless of context – are people who spread restrictive and disciplinary lines that are completely incompatible with our ideals of autonomy and self-determination for groups of friends. If we as anarchists are to make a difference in the streets, we also need to accept diversity of tactics in our own movements. We need to be patient with each other.

Different conditions for comrades also mean that vigilance under Strike Back is necessary. A broad ”popular” protest will have guidelines and delimitations for actions that there are good reasons to respect. The action day has a fixed time limit and geographical area, which means that comrades who perform actions outside the area and the time limit do not need to take into account the guidelines expressed for the day. The goal of the organizers to have an inclusive day of protests means that confrontational violence is avoided as far as possible. An escalation of violence means in this situation that the safety of children, the elderly and the general unprepared can not be guaranteed.

Having said that, if the bourgeoisie (with class traitors) is able to restrict one of the fundamental rights the working class has gained without causing massive social concerns and huge expenses, the goal is open to even more extreme attacks on the working class. Direct action is a means for us workers who otherwise lack the resources to strike back at the bourgeois state. We must concretely demonstrate that it costs to beat the working class. We are not tied up to special extensive protest days to use direct action, so it is necessary for affinity groups around the country who can strike back based on their local conditions – all year round.

The weaknesses of LO, TCO and SACO clearly show that reformist or liberal unions are totally unsuitable for anarchists. The arguments put forward in the case of good local branches can not be maintained if the management is allowed free reign to commit class treason. In principle, they are yellow’ that are primarily looking to ensure continued exploitation of the working class. We need independent unions to consistently exercise opposition to the bourgeois state. Today, we have such a labour union, SAC, but its future is highly uncertain. In order to secure SAC’s future for a long time, the union needs to grow, but it also needs to be radicalized. Stripping rights of strike means that new methods of union struggle need to be explored. The enemy has sometimes called SAC a ”union mafia” in the sense that SAC is extorting or, for example, harassing buyers of labour power. If the bourgeoisie continues its journey to completely eliminate union struggles, extortion, harassment and material destruction must become a part of everyday life for buyers of labour power. If this does not happen, if we as workers passively observe when the bourgeoisie tries to gain complete control of all those who sell their labour, then we are already in a corporative fascist state.

We will never accept that. Let’s meet at Strike Back and collectively act against the bourgeois state – and continue the fight after the action day and never forget that the force is in action!

Anarchia Total!

Strikeback.se
Fb.com/StrikeBackSTHLM

Inlägget Strike Back 25/8 dök först upp på anarkism.info.

Oavsett vilket fokuset är, så finns det ett behov av att försöka fundera på hur diskussionen och problemformuleringen kan slitas ur etablissemangets grepp, så att fokus kan riktas på rätt saker och allting kan sättas i ett större sammanhang som tjänar aktionens syfte. Samtidigt finns det en risk att bli sin egen fångvaktare, genom att i rädsla för negativa reaktioner och skriverier inte göra saker som en annars hade velat göra och som skulle kunna göra nytta för en grupp eller rörelse.

Även om det här kan vara rent taktiska överväganden så är det svårt att helt särskilja det taktiska från någon slags etisk eller till och med moralisk aspekt. Det hela blir lätt en fråga om legitimitet. Det här är inte bara en helt intern bedömning, vad de som ska genomföra aktionen tycker, utan det finns förstås också en utsida, som andra politiska grupper, etablerade medier, stora politiska aktörer, och någon slags vagt definierad allmänhet, vars reaktioner riskerar att påverka aktionens resultat åt olika håll. Därför blir den viktiga frågan inte bara vad som är legitimt, utan vem det är som bestämmer – vem det är som legitimerar och delegitimerar olika handlingar och metoder.

Legitimitet är nämligen ett alldeles fantastiskt vapen att ta till för att förlama, misskreditera eller splittra rörelser. Ett klassiskt sätt på vilket splittring uppstår är när en del av en rörelse bjuds in i institutionerna, görs legitim, och börjar disciplinera den andra delen. Legitimiteten blir här en slags belöning som behöver bevakas mot de som med sin radikala praktik riskerar att underminera den, och Partiet, som ofta är den legitima aktören, blir en grindvakt mot fria initiativ. Om institutionerna hade ett eget medvetande, så skulle de skratta hela vägen till banken varje gång detta hände.

Men vid enskilda aktioner eller konflikter kan legitimitet också användas direkt som ett vapen för att via medier och andra kanaler diskreditera sociala rörelser genom att fokusera på exempelvis skadegörelse av egendom eller att på ett väldigt enögt sätt utmåla dem som oansvariga och våldsamma, och staten, med alla sina vapen, snutar och soldater, samt kapitalet med all sin brutala makt över våra liv, som fredliga och fredsbevarande. Det är ett sätt att sudda ut hela det systematiska våld som institutionerna själva står för. Eller, med andra ord, så älskar de att ifrågasätta våldets legitimitet, men aldrig legitimitetens våld.

Det viktiga här är att inse att frågan om vem det är som legitimerar någonting är lite av en kuggfråga. Hela legitimitetens diskurs är en slags maktutövning, ett sätt att paralysera och moralisera, men ofta förklätt i andra, avledande, hänsynstaganden. Det är alltså inte bara att säga att det är ”vi” som bestämmer vad som är legitimt, utan vad som behöver ske är att vi slutar prata och tänka i termer av legitimitet överhuvudtaget. Det här knyter an till en bredare kritik av demokrati¹, som bland annat CrimethInc framfört på ett intressant sätt.

Denna kritik av demokrati går bland mycket annat just ut på att demokrati alltid bygger på mer eller mindre väldefinierade platser av legitimt beslutsfattande, och därför också platser som inte är legitima när det gäller att fatta beslut. Oftast är det här väldigt tydligt när någon marginaliserad grupp tar till aktioner som etablissemanget ser som ”odemokratiska”. Vill du inte bli brutaliserad? Rösta på någon annan, bilda ett parti, eller ställ dig med ett plakat där det inte stör några samhällsaktörer med reell makt. Mot den här så kallade demokratin kan vi ställa ett avskaffande av dessa legitima platser genom att göra dem universella. Om alla platser och möten är legitima när det gäller beslutsfattande, så har vi egentligen avskaffat hela konceptet med legitima platser för beslutsfattande.

Demokratikritiken går mycket djupare än så, men för vårt syfte här räcker det med att konstatera att när vi tänker på vårt handlande och våra sociala interaktioner i sådana termer, vi kan kalla det för anarki, så finns det ingen som kan säga att våra beslut och handlingar är illegitima. Vad som istället händer är att våra beslut och handlingar medför olika konsekvenser, och det är dessa konsekvenser vi bör fokusera på när vi beslutar oss för att göra eller inte göra någonting. Anarki är ett ständigt balanserande av olika viljor och behov, en mjuk och dynamisk process, som inte fångas av några enskilda platser eller former.

Det kan tyckas som att vi inte har kommit någonvart – vad spelar det för roll om vi vägrar legitimitetsdiskursen om olika aktörer ändå kommer att använda legitimitetsvapnet för att diskreditera oss? Givetvis trollar vi inte bort de praktiska problemen på det här sättet, men genom att placera hela diskussionen på en sådan grund, kan vi börja göra intressanta observationer som kan vägleda hur vi tänker kring vår praktik och hur vi genomför den. Ett sätt på vilket det här legitimitetstänket kan smyga sig in i även väldigt radikala kretsar är exempelvis en slags längtan efter att vara folklig och erhålla massornas godkännande.

Det är nämligen inte bara liberala eller konservativa etablissemang som kritiserar många former av direkt aktion, utan ibland också en till synes radikal vänster som försöker distansera sig från kravaller, upplopp, ockupationer eller andra aktioner, och positionera sig själv som en ansvarig – legitim – deltagare i det demokratiska spelet. Vi har nog alla hört något sådant ”vänsterradikalt” parti försöka vinna legitimitetspoäng på det här sättet, och det kan till och med sippra till utomparlamentariska kretsar ibland.

Det är naturligtvis inte fel att försöka bygga en bred bas för rörelser och aktioner – vi vill ju alla att våra rörelser ska växa och bli starkare. Men vad som är bäst för ett givet subjekt i en given situation är långt ifrån alltid något som ”massorna”, alternativt någon annan slags abstrakt allmänhet eller självutnämnd auktoritet skulle godkänna. Ett konkret exempel på detta är antifascism. Såhär skriver exempelvis Mark Bray i sin bok Antifa: The Anti-Fascist Handbook:

Snarare än att förespråka vad som i princip är en parlamentarisk attityd genom att försöka tilltala den minsta gemensamma nämnaren i relation till det fascistiska hotet, så prioriterar antifascister arbete med marginaliserade gemenskaper för att neutralisera potentiella hot, oavsett om det är populärt hos ”majoriteten” eller inte.

Det här perspektivet är extra viktigt i antifascistiskt arbete med tanke på det historiska faktumet att de som drabbats värst under fascistiska regimer inte haft någon uppbackning från större delen av samhället. Istället för att börja med folkopinion och arbeta sig baklänges mot strategier och taktiker för att blidka majoriteten – som politiker gör – så börjar antifascister med den omedelbara uppgiften att bekämpa extremhögern. Ibland innebär detta att arbetarklassområden eller gemenskaper involveras, ibland inte. Men oavsett vilket, så tror antifascister att byggandet av verkligt folkligt stöd måste komma ur antifascistisk politik och antifascistisk aktion, inte tvärtom. (min övers.)

Det är alltså inte bara så att det är missriktat att utgå från att söka legitimitet – exempelvis genom majoritetens eller massornas godkännande. En fungerande radikal praktik utgår tvärtom från lokala och konkreta behov och bygger eventuella massrörelser därifrån, genom framgångsrik gemensam praktik. Det är slående att Bray beskriver den här förstnämnda ängsliga attityden som parlamentarisk – det ligger mycket i det. Men det finns även i den utomparlamentariska miljön många som faller för sådana lockelser och beter sig mer som en slags autonoma sossar, tillfälligt utan parti. Här finns en viktig, men ofta osynliggjord, skiljelinje, mellan verkligt radikal och anarkistisk praktik, och sådan som är i någon mån utomparlamentarisk, men med en latent förmåga att falla tillbaka olika former av legitimerings- och demokratifetisch.

Legitimiteten kan också användas som ett internt maktmedel. Rörelser och organisationer tenderar ofta att disciplinera sina egna medlemmar eller deltagare genom att fördöma de som genomför handlingar som inte godkänts av ett ofta betydligt mindre radikalt ledarskikt eller en majoritet. Observera att det här inte innebär ett carte blanche att bete sig hursomhelst mot andra. Det går förstås att som individ eller grupp att bete sig riktigt illa och destruktivt mot människor i ens omgivning. Men grejen är att det gäller såväl enskilda, minoriteter och majoriteter, beslut tagna i stundens hetta på gatan, eller på ett planerat kvartersmöte.

Det är alltså inte frågan om att det skulle vara fel att reagera på andras handlingar när de är skadliga, utan när reaktionen angriper handlingens legitimitet istället för dess innehåll. Utan att på något sätt argumentera för att godtyckligt strunta i de beslutskanaler som eventuella organisationer och rörelser har, så är det här alltså ett försök att underminera dessa kanaler som på något sätt extraordinära eller heliga platser, och en uppmaning att försöka bygga rörelser och etablera normer där beslutsfattandet är mycket mer flytande, men där det är flytande på ett sätt som alla är införstådda med, så gott det går.

Om alla är införstådda med att en mångfald av taktiker och stor autonomi (eller, enligt den vokabulär som vi nu har definierat, att alla platser är legitima för beslutsfattande och att inga beslutsprocesser är heliga) gäller, så lär folk inte heller bli lika upprörda över självständiga initiativ eller ängsliga över att göra det de faktiskt tror vore bäst, och eventuell diskussion kan istället fokusera på effektiv praktik, verkliga åsiktsskillnader, konsensusbyggande, och solidaritet i fråga om hur olika utfall påverkar olika människor och grupper.

De som ändå vill kontrollera initiativ och begränsa människor grundat i en legitimitets- eller demokratidiskussion kan vi avskriva som en slags moralister, och inte låta dem störa oss i våra försök att bygga upp och utöva fria och jämlika sociala relationer. Eller som Errico Malatesta skrev för snart hundra år sedan – varken demokrater eller diktatorer: Anarkister.

1) Det finns förstås de som hävdar att anarki och anarkism inte är något annat än just riktig demokrati, men jag håller med demokratikritikerna om att uttrycket historiskt aldrig betytt detta i praktiken, och att det i teorin i bästa fall är luddigt och därför ofta blir förvirrande eller opportunistiskt när det används som synonym till anarki. Anarki är helt enkelt ett bättre och mer precist ord för det som avses, och jag tror att rädslan kring att använda det begreppet hänger ihop med det faktum att vi är så översköljda med propaganda och historier om demokrati som ett positivt laddat värdeord att det blir svårt att frigöra sig från uttryckets makt. Att trots detta ibland använda begreppet ”demokrati” rent taktiskt har jag däremot inte så mycket synpuntker på, även om jag själv försöker undvika det.

Inlägget Legitimitet dök först upp på anarkism.info.

Bilbränder är på flera sätt problematiska, men uttrycker ändå något av det (ofta omedvetna?) motstånd som finns mot denna dödsmaskin. Och det finns ju anledningar till att folk väljer att elda bilar istället för att tutta eld på människor eller bostäder. Men det finns andra, mjukare, exempel; vi organiserar oss för att transportera oss på andra sätt, vi promenerar och cyklar, vi försöker göra befintlig kollektivtrafik billigare och mer tillgänglig, exempelvis genom plankning.

Elbilar och etanol är ingen lösning. Vi behöver ett långsammare, grönare, vänligare samhälle. Barn är mjuka men bilar är hårda. Bilpooler och samåkning är förstås bättre än privatbilism, men radikalare förändringar efterlyses. Förändringar som också tar hänsyn till urbaniseringens destruktiva framfart, fartens farsot, högteknologins miljöförstöring och landsbygdens utarmning.

VÄGEN har länge varit en populär metafor för rörelse och förändring. Men vad hände med stigarna? Stigen växer fram organiskt genom djurs och människors vandringar, och blir en integrerad del av landskapet och miljön. Är det möjligt att i ett framtida samhälle förena vägarnas tillgänglighet med stigarnas grönska och långsamhet?

Inlägget Privatbilismens död dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.

Om det stämmer så är risken överhängande att alla fackliga alternativ utanför LO, TCO och SACO kommer att utestängas. Det gör också att det befäster den toppstyrda konfliktordningen och den hierarkiska organisationsmodellen, säger Frederik Batzler, facklig samordnare på SAC Syndikalisterna, till Arbetaren.

Det här är ett utspel direkt kopplat till den hamnkonflikt som pågått på Göteborgs containerterminal, där APM Terminals genom en ny, fack- och arbetarfientlig politik har försökt utmanövrera och försvaga majoritetsfacket, Hamnarbetarförbundets avdelning 4. Sedan ett år tillbaka pågår dessutom en utredning om strejkrätten, med denna konflikt som alibi, tillsatt av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. En något bisarr utredning, där betydliga inskränkningar i strejkrätten utreds, trots att det är arbetsköparen APM Terminals som stått för majoriteten av konfliktåtgärderna. Den här nya överenskommelsen är ett svar på den pågående utredningen – ett sätt att förekomma den och därmed ”oskadliggöra” den.

Men det sätt på vilket utredningen ”oskadliggörs” drar närmast tankarna till Transportförbundets kommentar om Saltsjöbadsavtalet när det ingicks 1938: ”I fruktan för döden begår man självmord”. Det handlar alltså om att föregå statens inskränkningar med att snabbt förhandla fram egna inskränkningar! En taktik som kan verka som en blandning av uppgivenhet och självskadebeteende, om det inte vore för det faktum att de som förhandlat gärna vill just utestänga fackföreningar utanför de stora förbunden, som ofta inte har kollektivavtal, från något inflytande – att i praktiken, om än inte teorin, försöka förbjuda dem.

Om uppgifterna är riktiga, är det här ett skrämmande avsteg från den svenska modellen. Det är i grunden extremt odemokratiskt och borde inte vara möjligt i en demokrati […] säger Erik Helgeson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, till Arbetaren.

Så för det första, vad är dessa fackpampar och kapitalister ”parter” till? De arbetare som frågan handlar om, Hamnarbetarförbundet, som organiserar en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen konflikten gäller, var inte ens inbjudna. Inte heller är det människor på arbetsplatser som är med och bestämmer det här. Men det är väl det här de kallar svenska modellen.

Att kapitalister och fackpampar bestämmer saker över huvudet på de människor vars kroppar slits ut för att bekosta de förstnämndas lyxvillor, golfrundor, och räkmackor. Att arbetarna bara ska hålla käften och lyda – antingen kapitalisterna som likt feodalherrar domderar över arbetsplatserna, eller de välgödda topparna i de stora trötta fackförbunden, som i alla avseenden har mer gemensamt med kapitalägarna än med de arbetare de utger sig för att representera. Det är helt i alla dessa pampars intressen att underminera mindre fack, kringgå även sina egna medlemmar, och bakbinda arbetarna så att det blir lugn och ro på arbetsmarknaden – för det är vad de får betalt för att göra.

Den här överenskommelsen har redan beskrivits av parterna som ”ett kirurgiskt ingrepp”. Och det går kanske att se en likhet. Det är som att operera ut hjärtat – föreningsfriheten och självbestämmandet – på patienten arbetarrörelsen. Men för förbund som LO spelar sånt förstås inte någon större roll, för de är redan de zombier som utgör kulisserna i den verkliga apokalyps som kapitalismen kommit att utgöra.

Men precis som i zombiefilmerna finns det ju de som vägrar ge sig. Det gäller nu för oss att skruva upp tempot och temperaturen, att fortsätta organisera oss i nätverk för strejkrätten, fristående basdemokratiska fackföreningar som SAC Syndikalisterna, gå ut i vild, politisk eller social strejk, och på andra sätt organisera oss och bygga en självständig solidarisk infrastruktur för att fortsätta kampen för att förbättra vår egen situation här och nu, men även för att på lång sikt skapa ett helt annat, självorganiserat och zombiefritt samhälle.

Som anarkosyndikalisten Rudolf Rocker en gång sade, så uppstår inte våra rättigheter i parlament eller lagstiftning. De kan bara uppstå och realiseras i folkrörelser som gör dem till sina egna. Vad nu borgarna, pamparna och staten än hittar på, så är det dags för oss att visa detta i praktiken.

Inlägget Zombieapokalyps och strejkrätt dök först upp på anarkism.info.

På högstadiets kemilektioner fick vi lära oss hur en blandning av salpeter och socker kan leda till en kraftig rökutveckling. Några av oss tillämpade den nyvunna kunskapen genom att placera en liten hög med blandningen på stengolvet på en toalett. Det funkade (rök utan eld!), och skolan fick utrymmas. Idag, några decennier senare, kan jag se det jag inte såg då, att detta var ett grabbigt, klumpigt och möjligen också farligt sätt att göra motstånd mot en institution jag avskydde, som dessutom säkert skapade en del rädsla bland skolkamrater.

Varför ser vi skadegörelse på skolor, och fusk, ögontjäneri, olydnad, skolk, spring i benen, tjafs, ointresse? Är det för att eleverna är elaka eller sjuka, eller handlar det om motstånd mot en förtryckande struktur?

Det kan låta som att poängen med skolan är utbildning och kunskap, men i mycket handlar det om fostran till lönearbete. Vi ska tränas och formas att passa smidigt in i det kapitalistiska systemet. Historiskt är detta också folkskolans bakgrund, och även idag framgår detta emellanåt tydligt av den politiska retoriken. Vi ska lära oss att komma i tid, att sitta still på uppmaning, att utföra arbetsuppgifter som någon annan bestämmer, att underordna oss auktoriteter som vi från början inte har någon relation till. De auktoritära dragen förstärks också idag. Betygssystemet blir allt petigare och sjunker i åldrarna, stress och press på elever leder till omfattande psykisk ohälsa. Den kunskap som lärs ut är ofta irrelevant för det levda livet, och inte sällan en hjärntvätt i rådande tankesätt som försvårar det kollektiva, organiserade motstånd vi så väl behöver.

I jämförelse med förskolan framstår skolan dessutom som en institution som förstärker könsuppdelningen, och tydligare fostrar pojkar och flickor enligt rådande könsnormer. Ickebinära, trans- och intersexpersoner ställs inför svåra situationer på grund av detta. Tjejer pressas mer än killar att prestera och vara duktiga, och verkar också lida mer av psykisk ohälsa. Killar tenderar att formas enligt stereotypa machonormer, och de som inte kan eller vill anpassa sig till skolans förväntningar pekas ut och stämplas på ett sätt som kan vara präglande för resten av livet. Institutionens opersonlighet och personalbrist bidrar som vi vet också till att konflikter och spänningar mellan elever eskalerar till våld och mobbing. Arbetsmiljön, för både lärare och elever, kan inte sällan vara av en kvalitet som skulle anses oacceptabel i många sammanhang.

Givetvis kan det samtidigt finnas positiva aspekter av skolgången. Där familjesituationen är förtryckande eller människor är isolerade i kärnfamiljer eller etniskt eller klassmässigt homogena grupper kan skolan bli en möjlighet till kamratskap och integration. (En möjlighet som har inskränkts rejält genom det så kallade fria skolvalet.) Och ett och annat användbart lär vi oss trots allt. Men uppväger det verkligen alla problem? Jag är minst sagt skeptisk.

I dagens samhälle undkommer ingen av oss skolan. En del av er som läser detta är säkert antingen elever eller anställd skolpersonal. Motståndet mot hierarkier, kontroll och auktoritära tendenser måste inte minst komma inifrån. Vi kan se, ta vara på och bejaka de frihetliga tendenser som finns, och vi kan försöka förstå vad som ligger bakom motståndshandlingar, även om de är problematiska, istället för att vända oss till polis eller bestraffning. Vi kan ofta också i någon mån organisera oss, åtminstone för en rimligare och mer jämlik arbetsmiljö, och kanske också för ett helt annat sätt att fungera som samhälle och se på lärande.

Givetvis behöver vi också forma, upptäcka och utveckla andra praktiker för bildning och livskunskap utanför skolans institution. Här finns det viktiga historiska erfarenheter och betoningar från arbetarrörelsen och andra folkrörelser och alternativa grupper som vi kan se på och inspireras av. Och jag tror det är helt nödvändigt. Så länge auktoritära institutioner dominerar vår barndom kommer ett fritt och jämlikt samhälle vara bara fragment eller önskedrömmar. Men att många, både lärare och elever, känner ett glädjerus vid skolavslutningarna är åtminstone ett hoppingivande friskhetstecken. Till den dag då skolan stänger för gott tillönskas utbildningsslavar i alla salar och korridorer ett fantastiskt sommarlov!

(Anarkistisk skol- och utbildningskritik har funnits från början, och lyfts av bland andra Emma Goldman, Ferrer, Colin Ward och Ivan Illich.)

Inlägget Skolavslutning! dök först upp på anarkism.info.

Jag försöker lugna mig själv med en tanke: Varför tårgas? Vet de inte att vi redan gråter oss genom livet? Men skotten och våldet förstår jag – de är det mest logiska när du vill förinta någons mänsklighet.

De skjuter barn, vuxna, gamla, journalister, civila och alla andra som inte rättar sig i ledet i världens största utomhusfängelse. Ditt namn är Gaza.

Svart stiger röken upp mot himlen, och jag tappar för ett ögonblick balansen när det svartnar även för ögonen. Allt är som det ser ut, allt är som det ska vara – allting är svart i Gaza, och ingen gör något, fastän alla kan se och höra.

Svart är sorgens färg, det är sant. Den är en martyrernas minneslund och strand. Men svart är också någonting annat. Den svarta fanan är motsatsen till den vita, den som signalerar kapitulation.

Svarta är utsikterna för Palestinas alla människor, när de, sten och slunga mot stat och kapital, blod och svett mot iskall geopolitik, kämpar för sin värld av platser, för sina liv, och för en framtid.

Ockupationsmakten Israel har en enorm vapenarsenal och USAs närapå villkorslösa stöd i ryggen, människorna i Gaza har bara varandra. Visst ser det mörkt ut, men kanske är det just svarta utsikter vi behöver?

För svart är också negationen av alla färger i alla nationalstaters flaggor, svart är lugnet och ordningen i en värld av explosioner, det är den kreativa viljan att förstöra det som förstör oss, och i dess ställe bygga upp den värld av vackra strålande saker som vi när i våra svarta hjärtan.

Det pratas mycket om enstatslösning, tvåstatslösning, diplomatiska delegationer i olika konstellationer, men alla dessa så kallade lösningar är fast i den dynamik som är roten till själva problemet.

Någon sade, A no-state solution is the only real revolution. För ett ögonblick skingras röken, och jag ser en svart fågelsilhuett segla på utsträckta vingar mot en himmelsblå bakgrund.

Skotten och skriken tystnar, allting rör sig som i slow-motion, blir suddigt i kanterna, och flyter till slut helt ihop.

Palestina är inte bara en plats, det är i grund och botten inte heller bara ett folk. Det är, i sin renaste och svartaste form, en gemenskap vars kärna är själva idén om frihet. Du kan döda människor, fördriva dem från deras hem och utsätta dem för obeskrivligt lidande.

Men du kan aldrig döda idén om frihet förrän du utrotat allt som lever och känner. Kanske är det därför makten alltid är så ängslig och har så nära till brutalisering och våld? Den vet, innerst inne, att det är den som för en hopplös kamp. Att den, när den skördar våra kroppar, våra liv, och vår kollektiva kraft för sin egen vinning, samtidigt sår frön för sin egen undergång.

Det är det sista jag hinner tänka innan jag somnar om för att vaknar på en plats långt, långt bort.

Inlägget Svarta utsikter – drömmen om Palestina dök först upp på anarkism.info.

En av många viktiga aspekter av framgångsrik organisering brukar kallas för eskalation. Eskalation handlar om att börja konflikter på rätt nivå, för att sedan skruva upp trycket. Om en eskalation genomförs på ett bra sätt kommer det att starkt bidra till att organiseringens mål kan uppnås, och därför är det något som är viktigt att ha i åtanke. Men vad exakt innebär det här egentligen?

Låt oss ta ett konkret exempel. Vi kan tänka oss att människor i ett bostadsområde är missnöjda med boendeförhållandena – det kan vara orimliga hyreshöjningar, eftersatta reparationer, eller annan försummelse från hyresvärdens sida. När det gäller sådana bostadsfrågor så går tankarna för många ganska snabbt till hyresstrejk. Det är en taktik som många gånger har visat sig vara framgångsrik, och det är ett utmärkt exempel på självorganisering.

Men för boende som precis börjar komma underfund med att de vill göra något åt sina problem, och att de inte är ensamma om det, är det knappast en rimlig åtgärd. Vid en strejk är det oerhört viktigt att redan i början ha så mycket resurser bakom sig som möjligt. Om några få personer plötsligt går ut i en hyresstrejk kan det både vara överrumplande och lite väl offensivt för grannar och andra potentiella allierade, och inte särskilt farligt för hyresvärden eftersom det bara är en isolerad händelse som kan ignoreras eller snabbt slås ned.

Snarare än att hoppa direkt till hyresstrejk behöver de boende alltså först få en överblick över situationen, och nå ut till så många potentiella allierade som möjligt. De behöver bedriva basbyggande, de behöver synliggöra problemen, och de behöver få med så många som möjligt av de boende på tåget. Från att affischera, att knacka dörr, till att bjuda in till möten för alla boende för att diskutera situationen.

Ofta visar det sig att många känner likadant och har upplevt samma problem. Vissa har säkert också erfarenhet av andra liknande situationer och kan bidra med värdefull kunskap. Plötsligt börjar alla känna sig delaktiga och en gemenskap byggs upp. När det här börjar falla på plats, är det dags att ta itu med problemet, och börja konfrontera hyresvärden. Hyresvärdar är vanligtvis ovana med att boende själva börjar organisera sig och göra motstånd, och kan därför bli överrumplade.

Amerikanska solidaritetsnätverket Seattle Solidarity Network, brukar till exempel ofta ta sig an problem med uteblivna återbetalningar av depositioner eller andra försummelser från hyresvärdars sida. En taktik de då har använt är att tillsammans – det kan vara upp till 20-30 personer – besöka hyresvärden och överlämna en skrivelse som sammanfattar problemen och presenterar vad de boende anser är lösningen.

Det här är en smart maktdemonstration. De boende har hittills inte gjort någonting, förutom att peka på de existerande problemen, men samtidigt också visat sin styrka. Det är som ett förtäckt löfte om upptrappning – vi är många, och vi kommer att se till att det här åtgärdas. Hyresvärden får möjlighet att agera, och ofta visar sig det här vara tillräckligt då hyresvärden snabbt får kalla fötter vid insikten att ett organiserat kollektiv står på andra sidan. Denna lågintensiva aktivitet vid inledningen av en konflikt är alltså taktiskt gynnsam på flera sätt.

Å ena sidan görs inga onödiga upptrappningar som behöver få konsekvenser för någon och som kostar mycket tid och energi, å andra sidan tenderar sådana mjukstarter att sänka tröskeln och få med så många som möjligt i organiseringen. Många har trots allt antagligen själva inte drivit en bostadskonflikt, och de har av staten och kapitalet fått höra att de inte kan det. Genom att börja i det lilla, att sätta fingret på problemet, och att synliggöra det med möten, flygblad och nätverkande, kommer de som deltar förmodligen att känna att det här är rimliga åtgärder, samtidigt som aktiviteterna bygger självförtroende och stärker gemenskapen och solidariteten.

Tyvärr är det inte alltid som hyresvärden genast inser allvaret i det som sker, och det kan hända att de boendes krav ignoreras även när de framförs som ett kollektiv. När möjligheterna därför uttömts att på detta sätt få resultat, är det dags att eskalera konflikten. Fördelarna är många. De som är nya och tveksamma har fått självförtroende, och samtidigt inser nu de boende genom sin egen kamp att hyresvärden struntar i deras mycket rimliga invändningar.

När de har försökt att öppet resonera med hyresvärden, har de både byggt upp en legitimitet som kan användas i press och sociala medier, och själva insett att det krävs mer för att nå framgång. De eskalerade åtgärderna kommer därför att kännas helt rimliga, både för folk som kanske i början var tveksamma till att organiseringen kunde leda någonvart, och för de som betraktar konflikten utifrån. Nästa åtgärd kan exempelvis vara att hålla en demonstration utanför hyresvärdens kontor.

Det här är ingen mall för hur boendeorganisering nödvändigtvis måste gå till, utan bara ett exempel på hur eskalation fungerar. Varje fas i konflikten bygger upp momentum för rörelsen, och varje eskalationssteg känns naturligt eftersom mindre kännbara och militanta alternativ uttömts. Till slut kan det hamna i ett läge där något som exempelvis en hyresstrejk, självreducering eller till och med ockupation blir aktuellt.

Ett exempel på en lyckad sådan var när boende i Parkdale, Toronto, gick ut i hyresstrejk. Från början var de flesta ganska nya och oerfarna, och tankar på hyresstrejk var långt borta när de började hålla regelbundna möter i sina trapphus och kvarter. Men med tiden och erfarenheten av hur de behandlades av hyresvärden, var det inte sällan de som från början var tveksamma och minst radikala som började ropade högst på hyresstrejk.

En eskalation tornar också upp sig hotfullt för den som konflikten drivs mot. Genom att steg för steg höja militansen hålls hyresvärden på tårna, ofta gissandes vad de boende ska hitta på härnäst, som när en sitter i soffan och gömmer sig bakom kudden under en skräckfilm. Det uppstår alltså inte bara ett folkligt momentum, utan också en slags psykologisk press, när den självorganiserade gemenskapen ställer krav, och sedan också genomför aktioner när kraven inte tillgodoses.

En eskalationsplan behöver inte se ut som en perfekt spikrak graf, utan är helt enkelt en aspekt som kan vägleda organisering. De som driver en konflikt behöver hela tiden tänka några steg framåt, och under konfliktens gång, när olika aktioner eller konfliktåtgärder diskuteras och planeras, fråga sig: ”Matchar det här ungefär vår eskalationsnivå?” När svaret är jakande, blir resultatet ofta riktigt bra. Det finns förstås många andra aspekter som är superviktiga att tänka på under en konflikt, och alla konflikter kommer att se lite olika ut, men en eskalationsplan är alltid en väldigt bra taktik att ha i verktygslådan.

Inlägget Att eskalera en konflikt dök först upp på anarkism.info.

Så vad har detta med röstning att göra? Ja, argumentet för röstningen bland anarkister är i regel att vi måste stödja de minst dåliga alternativen, för att inte det politiska fältet ska högervridas. Kanske i väntan på revolutionen? Men är inte detta ungefär samma attityd som den marxistiska – vi måste godta och stötta staten tills vidare, först i en avlägsen framtid är det läge att montera ned statsapparaten?

Andra menar att röstningen är en privat fråga, det är upp till var och en. Men vi måste väl ändå kunna utvärdera röstningen politiskt, eftersom det ju är en politisk struktur?

När vi diskuterar röstning behöver vi också ta hänsyn till kontexten. Vi är exempelvis läskigt få anarkister i Sverige idag, troligen handlar det snarare om promille än procent av befolkningen. Om vi röstar eller inte röstar på exempelvis Vänsterpartiet eller F! har en väldigt begränsad effekt. Däremot kan det spela roll om det finns en tydlig utomparlamentarisk falang som förhåller sig kritiskt och lojalitetslöst till alla politiska partier. Vill vi motverka en ytterligare högervridning av det politiska fältet är det kanske till och med ett bättre alternativ om det finns en tydlig autonom opposition till vänster om vänstern? Där är vi inte idag, kanske, men finns det något som hindrar, och vad har vi egentligen att förlora? Vi vet ju i alla fall av erfarenhet att de politiska partierna inte kommer att leverera, vare sig de drömmar vi har som anarkister eller på sina egna löften.

Givetvis är icke-röstning i sig själv varken något offensivt politiskt motstånd eller någon revolutionär handling. Men det är ju inte heller en röst på F! eller V. Att vi gör olika avvägningar och landar olika i frågan är oproblematiskt. Jag tycker inte det diskvalificerar någon som anarkist om hen röstar, lika lite som icke-röstning betyder att en är neutral eller passiv. Men jag menar att ett öppet dissande av det parlamentariska systemet, inklusive röstningen, är det mest rimliga i ljuset av en anarkistisk analys. Anarkister borde i normalfallet inte rösta, helt enkelt, tänker jag. Men säg gärna emot.

(Del 1 i röstningsserien.)

Inlägget Rösta: nej! (2) dök först upp på anarkism.info.

Vårt kollektiv erbjuder stöd till anarkister runt om i världen som är utsatta för repression eller som har hamnat i en svår situation på grund av deras politiska åsikter eller aktivism.
Stödstrukturen som vi i vårt kollektiv erbjuder skiljer sig från andra solidaritetsformer då vi erbjuder direkt stöd från vår fondkassa och inte genom välgörenhets-solidaritet. Anarkistiska försvarsfonden applicerar samma struktur av solidaritetsarbete som har introducerats av Internationella Antifascistiska försvarsfonden.

Vi tror att det är viktigt att organisera sig på det här sättet som vi gör, för att det på ett väldigt enkelt och framgångsrikt sätt informerar om repression och engagerar människor till direkt support och solidaritet. Det finns inte tillräckligt många lokala ABC (Anarchist Black Cross) grupper så att alla som är i behov av hjälp kan få det, och i många fall har lokala ABC grupper mycket press på sig särskilt om behovet av hjälpen innebär ett väldigt omfattande arbete och den lokala rörelsen är för liten och saknar medel för att hjälpa den behövande. Med vår fond kan en enkelt, oavsett vart i världen en befinner sig, söka internationellt ekonomiskt stöd.

Vi är ett kollektiv på det sättet att alla som bidrar årligen med minst 20 dollar kan joina de beslutsfattande organen som beslutar om en begäran kan beviljas av fonden. Besluten fattas online genom konsensus eller enkelt majoritetsbeslut om konsensusbeslut inte är möjligt.

Gå med oss i kampen för en bättre värld och stöd kamrater som strävar efter samma mål. Du kan donera till fonden och bli en del av de beslutfattande organen, och du kan även gå med i vårt kollektiv som håller igång hela strukturen bakom fonden. Donationer är välkomna, särskilt nu när vi är i uppstartsfasen. Vi välkomnar också eventuella försök till att samla in pengar till fonden genom lokala stödarrangemang.

Vi är också redo att ta emot förfrågningar om stöd, men stödet kan inte genomföras fullt ut förrän vi har byggt en stark bas av givare.

Tills alla är fria!

Inlägget Stöd Internationella Anarkistiska Försvarsfonden! dök först upp på anarkism.info.

Jag har deltagit i fackliga blockader, deportationsblockader, slakteriblockader, nazistblockader, och till och med en effektiv blockad av hamnen i Hamburg, och dessa erfarenheter har varit med och förändrat mitt liv. I dessa situationer har saker tydliggjorts och ställts på sin spets. I blockaden ställer vi kroppar och/eller barrikader direkt i vägen för förtryckande strukturer. Ibland är det möjligt att på det här sättet direkt stoppa eller bromsa en verksamhet, men även där detta inte är kortsiktigt möjligt kan en blockad vara viktig. Den sätter ljuset på ljusskygga aktivititeter, avnormaliserar dessa, förtydligar konfliktlinjer, gör destruktiva verksamheter dyrare och krångligare.

Så länge vi inte är hundratals eller tusentals vid en blockad kan en sådan i sig inte stoppa en verksamhet, när den, som ofta, försvaras av statens våldsapparat. Men en blockad behöver inte heller stå på egna ben, den är ofta eller alltid en del av ett bredare motstånd. Det innebär också att det är viktigt att vara medveten om risker och försöka hålla dessa på en nivå som är rimlig i förhållande till det som går att uppnå. Risken att polisen ska använda sig av skadligt våld verkar vara störst i situationer där det är otydligt från polisens perspektiv vilken sida som har övertaget, eller där situationen är oförutsägbar/svårkontrollerad. Att vara förberedd och i form, att arbeta med vängrupper, att ta hand om varandra, att försöka bedöma risker, och att undvika farlig impulsivitet och machoattityd kan vara avgörande. Om maskering eller barrikader med mera bör användas, eller vilken nivå av ”militans” som är lämplig, måste bedömas från fall till fall.

I de fall det handlar om att blockera kapitalistiska företag bör detta också om möjligt göras på ett sätt som uttrycker solidaritet med arbetare på platsen, även om det inte handlar om en facklig blockad. Det går aldrig att undvika friktion vid en blockad, och i den specifika situationen har arbetare och aktivister olika roller, och kan därför också ha olika kortsiktiga intressen. Konflikter mellan arbetare (anställda och aktivister) går inte alltid att undvika i dessa sammanhang, men det går att motverka att de eskalerar till direkta fientligheter. Och ofta går det att utforma aktionen på ett sätt som riktar den mot verksamheten i sig och ledningen, och inte mot arbetare.

Blockaden kan uppfattas som något ”negativ” och reaktivt, men den innehåller också en vision. Vi visar vilka verksamheter vi uppfattar som så destruktiva att vi är beredda att ställa oss själva i vägen. Själva aktionen demonstrerar också hur frivillig och autonom organisering och gemenskap i en kampsituation kan se ut. Att delta i en blockad kan, om det vill sig väl, vara en starkt positiv och till och med livsförvandlande upplevelse.

Naomi Klein har i sin Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet myntat begreppet Blockadia för det fenomen som handlar om att lokalbefolkning och allierade kastar grus i maskinen genom att direkt blockera kapitalistisk utsugning av resurser. Klein ser detta som en av de mest hoppingivande rörelserna i samtiden. (Se också AK Press-boken Grabbing back : Essays Against the Global Land Grab)

Oavsett om vi är lika optimistiska är blockaden en taktik som vi gör väl i att skaffa oss erfarenheter av, träna oss i, utveckla och sprida till andra.

Inlägget Blockadtaktik dök först upp på anarkism.info.

Det som egentligen är menat som ett iakttagande att vi väldigt sällan kan agera etiskt i ett kapitalistiskt samhälle, och att det inte är vårt fel personligen, förvandlas till en slags total likgiltighet; det spelar ingen roll alls hur vi agerar. Det finns självklart en poäng med att som individ inte ta på sig skulden och ansvaret för det som i själva verket är systematiska problem och missförhållanden, men mellan de två extremerna finns det en gråzon som det sällan sker nyanserade diskussioner om.

Ett uttryck som konsumentmakt, något av en favorit bland liberaler, är istället rejält bespottat bland antikapitalister. Men behöver det vara det? Jag skulle vilja säga att frågan inte är så självklar, och beror till viss del på hur begreppet definieras. På ett individuellt plan lever vi naturligtvis i ett system där den övergripande logiken enligt vilken resurser används, och enligt vilken människor i stor utsträckning tvingas agera, är lika svår för oss att påverka som konsekvenserna den logiken har för andra människor är att överblicka.

Många av oss är beroende av att lönearbeta för att klara oss, andra disciplineras exempelvis av staten för att, om alls, få tillgång till mat, husrum och andra nödvändigheter. Vi tvingas tävla mot varandra om mat, husrum, sjukvård, dagisplatser och annat som vårt samhälle skulle kunna förse alla med. Vårt beteende som konsumenter är alltså bara ett av många sammanhang i vilket vi mer eller mindre tvingas reproducera staten, kapitalismen och andra sociala system som vi egentligen kanske tycker är usla och skadliga.

Precis som vi behöver lönearbeta för att överleva, så måste vi också hushålla med pengarna och välja de varor som gör så att pengarna räcker hela månaden. Samtidigt är hela systemet också beroende av en stor och ofta osynliggjord kategori av socialt omhändertagande som kvinnor oftast förväntas och pressas att utföra en majoritet av, som att ta hand om barn och se efter hemmet. Vi är beroende av alla dessa saker, och kan inte bara ”kliva av” karusellen, även om vi, så att säga, kan bli rätt illamående av att åka på den och egentligen vill något helt annat. Men inom alla dessa sfärer finns också motsättningar och potential till motstånd.

Motsättningar som potentiellt kan leda till störningar för de system som exploaterar och förtrycker oss – och omvänt skapa fördelar för oss – är inte enbart baserade direkt i lönearbetet. Om vi exempelvis tar ett gammalt beprövat ord som strejk, så går det ju att tillämpa även utanför arbetsplatserna. Vi kan hyresstrejka, skattestrejka, blockera logistiska nav, och göra – eller låta bli att göra – en hel rad saker som stör systemet och i bästa fall samtidigt styr om fler resurser till oss och hjälper oss att själva organisera och ta kontrollen över våra liv – både på kort och lång sikt.

Istället för att tänka på strejker och motstånd mot systemet mer generellt som något som snävt tillhör arbetsplatserna, kan vi vidga begreppet till att på så sätt inbegripa andra former av motstånd, där exempelvis kvinnor, migranter och andra grupper går i konflikt genom att undandra det avlönade eller oavlönade arbete de av systemet förväntas utföra. I längden behöver det inte ens begränsas till ett undandragande av arbete, utan utvidgas till alla handlingar som strider mot det som systemet förväntar sig av oss – ett slags uppror mot reproduktionen varhelst den sker, även i den så utskällda konsumtionssfären.

Problemet med de ingrodda föreställningarna kring dessa begrepp ligger till stor del i hur de underförstått definieras. Konsumentsfären ses automatiskt som något individualistiskt i en ytlig liberal bemärkelse, medan arbetsplatsen antas automatiskt innebära en kollektiv kamp. Men det kan ibland vara precis tvärtom. Det går att flytta fram sina positioner på arbetsplatsen på ett ytligt individualistiskt sätt (att helt enkelt armbåga sig fram, göra karriär, bli mellanchef, osv), och det går att utöva kollektivt undandragande av konsumtion. Dessutom kan detta ske på flera olika sätt.

Det första känns snabbt igen – bojkotten. En slags konsumentmakt som ibland ändå tillåts smyga sig in i antikapitalistiska sammanhang. Den fungerar inte automatiskt bra, men den är ett exempel på ett tillfälligt undandragande, en slags konsumtionssfärens motsvarighet till punktstrejk. Det viktiga här är att dels flytta fokus från individuella lösningar till kollektiva lösningar, dels att också fokusera mindre på enbart själva undandragandet, och mer på de underliggande kopplingarna till en större helhet där medvetna val i konsumtionen i synergi med andra saker kan förvandlas till någonting annat och mer radikalt.

När vi tänker på en vanlig strejk på en arbetsplats, så är det lätt att glömma att strejken bara är toppen på ett isberg, eller spjutspetsen, på något betydligt större. Varje undandragande av arbetskraft, varje uppror mot reproduktionen av staten, kapitalismen, patriarkatet eller strukturell rasism, är en slags kraftmätning med motståndaren – i arbetsplatsens fall kapitalägaren. Den som är bäst på att överleva utan den andre har också en starkare position. Strejken är alltså helt beroende av en struktur av socialt omhändertagande för att vara framgångsrik; ett kollektiv som arbetar tillsammans; en strejkkassa; olika materiella resurser; kunskap och erfarenheter; och potentiellt en hel rad andra gemensamma sociala och ekonomiska verktyg.

Tänk nu undandragandet av konsumtion på samma sätt, som en del av en större helhet. Ibland sker det just precis i samband med en strejk, som exempelvis när arbetarna på Robertson Winery i Sydafrika kämpade för bättre villkor, och fick stöd bland annat från svenska syndikalister med uppmaningar till bojkott av företagets viner på systembolaget som följd. Men det kan också ske på ett långsiktigt och lågintensivt sätt, som exempelvis för att försöka sätta press på länder som Israel eller tidigare Sydafrika, och försöka underminera eller åtminstone fördyra olika former av rasistisk ockupationspolitik eller apartheid.

Sådana politiska och långsiktiga bojkotter är förstås långt ifrån alltid effektiva, och bygger också sällan något annat, varaktigt, utanför den direkta bojkotten. Men här kan vi ta ytterligare ett kvalitativt steg och tänka lite utanför de vanliga banorna, och teoretiskt såväl som praktiskt utnyttja konsumentsfärens koppling till all annan reproduktion i vårt samhälle, och väga in vikten av att just börja bygga något både långsiktigt och självständigt redan idag, som en del av vårt motstånd mot alla de institutioner som dominerar våra liv.

Om vi tänker oss de bakomliggande strukturerna, motsvarande de som backar upp en strejk som vi nämnde tidigare, så kan ett undandragande av konsumtion ske i kombination med att egna kontrainstitutioner byggs upp som kan tillgodose behoven. Det kan röra sig om allt från egen autonom matproduktion, kassor för inbördes hjälp, fria universitet och kliniker, till egna klubbar, caféer, bokhandlar och liknande. Det här blir bokstavligt talat att bygga det nya samhället i skalet av det gamla – de strukturer vi bygger upp för att kunna ta hand om varandra utan staten och kapitalet, blir samtidigt vapen i kampen mot dessa institutioner.

Lokal och självorganiserad matproduktion kan exempelvis både stärka den egna förmågan att klara sig utan eller med mindre lönearbete, ger möjlighet att bojkotta stora kedjor och varor som en anser är alltför oetiska (alltså ger utökat utrymme för meningsfulla val), och kan också ge mer styrka i exempelvis arbetsplatskonflikter. I dagens läge är sådant nästan helt förbisett, men historiskt har arbetare faktiskt kunnat klara sig igenom lockouter som varat i åratal, när de kunnat försörja sig genom sina egna oberoende och självorganiserade kanaler.

Det här förbisedda handlingsutrymmet kan också gälla allt från valet av fackförening, eller hur en förvaltar ekonomiska resurser, där skillnaden mellan olika aktörer (exempelvis gigantiska multinationella finansinstitut jämfört med mindre, kooperativt förvaltade och decentraliserade lösningar för kredit och banktjänster) kan spela stor roll. För att inte tala om diskussioner om egna alternativ som är än djupare förankrade i den egna rörelsens mylla – att alltså på större skala börja bygga upp kapacitet för omhändertagande av ekonomiska resurser och utövandet av inbördes hjälp inom rörelsen.

Det kan också handla om immateriella resurser som kunskap eller mjukvara, resurser för att dela och sprida digital information, och alla möjliga saker som både underlättar människors vardag, ger dem glädje och möjlighet att uttrycka kreativitet eller gemenskap, och också tjänar som verktyg i kampen mot alla former av förtryck. Den immateriella resursen nummer ett är tid. På samma sätt som det kostar mycket att vara fattig, så är det också dyrt att vara upptagen. Den som har tid, kan ofta hitta eller själv ta fram billigare lösningar än den som knappt hinner gå och handla. Att hela tiden jobba kan också vara förödande för förmågan att orka organisera sig. Därför är tid också en faktor kring vilken det går att tänka i form av motstånd.

Det här gäller både kamp för arbetstidsförkortning, organisering bland de utanför lönearbete, eller reduktioner på eget initiativ i den mån det är möjligt och rimligt – att den som har möjlighet helt enkelt lönearbetar så lite som möjligt och försöker lösa så många av sina materiella behov via mer eller mindre formella nätverk av inbördes hjälp och socialt omhändertagande, eller etablerar ett lågintensivt motstånd och, i den mån det inte drabbar människor negativt och inte upptäcks, helt enkelt använder sin arbetstid för sin egen och andras vinning och nytta, eller exempelvis jobbar i en mer maklig takt. Som arbetarna under statskapitalismen i Sovjetunionen uttryckte det: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba.”

En hel del människor har inget lönearbete – de kanske är studenter, hemarbetare, sjukskrivna, pensionärer eller något annat. I reproduktionen av förtryckande institutioner deltar vi alla likt förbannat, vi både känner av det och har möjlighet att hitta sätt att organisera motstånd. Istället för att hamna i en kontraproduktiv uppdelning av livet i sfärer och avskriva vissa som sådana där vi inte kan göra motstånd, så bör vi se det som att vi överallt i vår vardag stöter på, återskapar men också kan agera subversivt mot dessa politiska, ekonomiska och sociala system och kretslopp av exploatering och dominans.

Det står inte mellan produktion, konsumtion eller andra sfärer, utan mellan liberala och ytligt individualistiska tillvägagångssätt eller sociala sådana som skördar vår mångdubbelt större kollektiva kraft och använder den för våra egna syften, för att på riktigt kunna bejaka och realisera vår egen frihet och individualitet, genom våra egna horisontella lösningar som vi börjar bygga här och nu.

Vi måste komma bort från den här tankegången som ser alla försök att skapa radikala alternativ i vår vardag som orealistiska, vare sig det handlar om brist på självförtroende eller en malplacerad ”realism”, där vi främst framstår som offer för omständigheter istället för aktiva subjekt förmögna att förändra vår omvärld. Vilka strukturer vi bygger, vilka erfarenheter vi skaffar oss, samt hur horisontella och autonoma våra nätverk och rörelser är kommer att spela roll – både idag och nästa vecka, om ett år, eller någon annan gång när en ny kris sveper över samhället och helt nya möjligheter öppnas upp.

Det är alltså sant att det inte finns någon etisk konsumtion under kapitalism, men det är lika sant att det inte finns någon kapitalism under etisk konsumtion. Genom att smitta vår vardags alla sfärer med sådan subversiv etik av inbördes hjälp, smittar vi samtidigt kapitalismen med ett dödligt virus.

Inlägget Etisk konsumtion under kapitalism dök först upp på anarkism.info.

Staten är en av de mest våldsamma och destruktiva sociala konstruktioner som vår historia har gett upphov till. Det finns inte en stat som inte förslavat, fängslat, förtryckt, exploaterat eller ibland till och med utrotat hela folkgrupper. Statens maktanspråk realiseras ofta på bekostnad av ursprungsbefolkning och andra utsatta grupper, och är till gagn främst för en liten elit. Stater pratar idag ofta om våldsbejakande extremism, men det finns ingen grupp, ingen institution, som förlitar sig så systematiskt på så extremt våld som stater gör idag och gjort historiskt.

Staten har piskat upp nationalistisk stämning och rasism, frodats på patriarkala strukturer, drivit på kolonialism och imperialism, och skickat miljoner människor i döden, i krig vars syfte bland annat har varit att utöka statens maktsfär på dess yttre fienders bekostnad. På detta sätt har människor på alla sidor av dessa konflikter, människor som egentligen har mer gemensamt med varandra än med den maktelit som kontrollerar just deras nationalstat, förmåtts att döda varandra i namnet av i praktiken meningslösa ideal.

Stater kan inte existera utan en uppdelning mellan ”vi” och ”dom”, och de som stängs ute flyr många gånger just från de katastrofer och konflikter som stater och gränser själva har orsakat. Dessa  dödliga gränser står däremot alltid öppna för de med makt, pengar eller rätt hudfärg. För statens kalla logik, från dess makts höjder, är människokroppar bara en förbrukningsvara. Stater är en antites till allt liv, all frihet, all kreativitet, all jämlikhet och all solidaritet. Stater är en dödlig utväxt på samhällskroppen, staten är en cancerdiagnos.

Stater fanns långt innan kapitalismen, men har också samverkat med kapitalismens uppkomst, och försett detta ekonomiska system med en repressionsapparat som utarmat människor genom att ta ifrån dem mark och egendom, och på så sätt drivit dem in i kapitalisternas fabriker. Det är ingen slump att statens främsta repressiva organ – polisen – tillkom just som svar på den oro och upproriska anda som genomsyrade massorna när de tvingades in i löneslaveri i Europa. I Nordamerika utvecklades polisen i rakt nedstigande led från de slavpatruller som jagade förrymda slavar.

Trots detta finns det många missförstånd och antaganden som tas för givna när det gäller diskussioner om staten. För de allra flesta är det något som är en självklarhet, som förvisso kan vara dåligt ibland, men som till syvende och sist ändå är oundvikligt. Staten ses ofta som en uppsättning nödvändiga institutioner som förser (en del av) oss med viss grundtrygghet, och ett verktyg genom vilket vi kan åstadkomma social förändring – vare sig det handlar om idéer kring reformism, eller förändring av mer revolutionärt slag.

Även bland antikapitalister har staten haft en relativt privilegierad ställning. Ingen tror att vi kan uppnå ett postkapitalistiskt samhälle genom att jobba för att få in fler arbetare, svarta, fattiga, kvinnor eller andra grupper i bolagsstyrelser, men många sätter sitt hopp till att skicka samma grupper och individer till de institutioner som tillsammans utgör staten. Men istället för att skapa förändring, så fungerar sådana metoder snarare som en säkerhetsventil för systemet.

Både de reformistiska liberala idéerna om staten och reformer som självändamål och den grundläggande drivkraften för förändring, och revolutionära teorier om ”arbetarstatens” roll som ett verktyg för frigörelse, är skadliga om vårt mål är att bygga livskraftiga och självständiga sociala rörelser. Därför måste dessa teorier och argument bemötas och utmanas. Men för att kunna göra det, måste vi också prata lite närmare om vad staten faktiskt är och inte är.

***

På ett sätt är frågan ganska enkel, och vi kan peka på exempel: Sverige är en stat, USA är en stat, Kina är en stat, Japan är en stat, och så vidare. Men ofrånkomligen kommer det en följdfråga: Vad är det med Sverige, rent konkret, som gör det till en stat? Den frågan är inte lika enkel, och vi måste försöka generalisera vad som utmärker inte bara Sverige, utan alla stater.

Staten kan sägas vara summan av alla de politiska, juridiska, lagstiftande, militära och finansiella institutioner som genom sin hierarkiska och centraliserade struktur utgör en maktfaktor över och ett särintresse skilt från de människor som befinner sig inom dess maktsfär. Den maktsfären är dessutom nära förknippad med ett geografiskt område över vilket staten hävdar rätten till ett våldsmonopol.

Det är vad staten är, men det är också viktigt att påpeka vad staten gör. Att staten på grund av sin struktur är ett särintresse skilt från människorna som den regerar över betyder förstås inte att de två är helt skilda. Staten innehar nämligen också rollen som medlare mellan olika klassintressen (arbetare, kapitalister, men även statliga byråkrater och politiker), och påverkas hela tiden av dem till att stifta lagar och med sin legalistiska och i slutändan repressiva maktapparat se till så att de någorlunda efterlevs.

Staten försöker alltså dels att reproducera sig själv som en maktfaktor i samhället, och slå ner på försök att underminera den, och dels se till så att alla sitter mer eller mindre still i båten och inte hotar den rådande maktbalansen, alltmedan andra maktfaktorer i samhället försöker utöva inflytande på den och på varandra.

Staten är dock knappast att betrakta som neutral. De flesta av oss lever idag i en global kapitalistisk ekonomi, som har utvecklats i synergi med staten. Den ordning staten idag försöker bevara är alltså kapitalistisk, även om den av befolkningen ibland kan tvingas stifta lagar och ingripa på ett sätt som ger människor vissa rättigheter.

Staten är, likt kapitalismen, ett abstrakt system med en i grunden omänsklig logik, som ser till maktens intressen snarare än människors behov. Men precis som kapitalet personifieras av kapitalister, möter vi staten i egenskap av de politiker, byråkrater och andra funktionärer som utgör dess institutioner och som försvarar dess intressen.

Allt tal om människors bästa och andra humanitära utspel är trots detta ytligt påklistrade framtoningar, som ger vika för verkligheten så fort de hamnar i konflikt med för systemet mer grundläggande maktintressen – ungefär som socialdemokratisk migrationspolitik. Men lika lite som staten har vårt bästa för ögonen, lika lite är den nödvändig för ett fungerande samhälle som ser till människors behov.

”En kan slänga iväg en stol eller krossa en fönsterruta; men det är tomt prat och orddyrkan att betrakta staten som en sådan sak eller fetisch som en bara kan slå i bitar för att förstöra. Staten är ett tillstånd, en specifik relation mellan människor, ett sätt att förhålla sig; vi förstör den genom att ingå andra relationer, genom att bete oss annorlunda mot varandra. […] Vi är staten och vi kommer att förbli staten tills vi har skapat institutioner som utgör en riktig gemenskap.” – Gustav Landauer

Här är det viktigt att påpeka vad staten inte är, då det finns ett antal vanliga antaganden från olika håll som underminerar möjligheten till en skarp analys och följaktligen fungerande praktik mot staten. För det första brukar staten förväxlas med en del av de tjänster och försäkringar som den tillhandahåller människorna inom sin maktsfär, som människorna ofta genom långa strider tillkämpat sig. Att stater garanterar en viss nivå av sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, att de driver sjukhus, skolor och äldreboenden, är inte saker som inneboende hör staten till.

Denna helt nödvändiga samhällsnytta kan finnas oberoende av staten. Det är alltså i dessa fall inte frågan om vad staten gör, utan hur det görs. Alla dessa saker skulle kunna omvandlas till allmänningar, arbetsplatser självorganiserade av arbetare och sammanslutna i federationer, och så vidare. Att vara mot och arbeta mot staten, innebär därför inte att vara mot och arbeta mot alla de nödvändigheter vi behöver.

Främst handlar det om att arbeta mot statens repressiva och exploaterande funktion, och för ett omvandlande, inte avskaffande, av de bra saker som den idag kastar sin skugga över. Att vilja avskaffa staten är alltså inte att vilja nedmontera de aspekter av samhället som syftar till att tillfredsställa våra behov och öka vårt välmående, utan tvärtom, att utöka och tillgängliggöra sådana system för alla, samt befria dem från statens logik, så att de (och i förlängningen vi) kan uppnå sin fulla potential.

Det andra problemet har mer att göra med en viss vedertagen socialistisk analys, som, trots att den i stort ser staten som arbetarklassens motståndare, och vill se dess avskaffande, fortfarande ser den som ett verktyg som kan användas för samhällsförändrande syften. Den här analysen har två varianter, dels den reformistiska och dels den revolutionära. Båda har dock stora problem rent teoretiskt och har historiskt visat sig leda till återvändsgränder av olika slag.

Den reformistiska analysen misstar parlamentarism för ett sätt att kontinuerligt påverka samhället i positiv riktning, och argumenterar för att sociala rörelser ska engagera sig parlamentariskt på olika sätt. Men historien är full av exempel på att det inte är sociala rörelser som vinner val, utan val som vinner sociala rörelser. Vissa skulle kanske säga att parlamentarismen är sociala rörelsers kyrkogård, men, som Black Rose Anarchist Federation uttryckte det nyligen, så är det en jämförelse som är orättvis mot kyrkogården – den är nämligen bara platsen där de döda vilar, inte redskapet som dödar dem.

Parlamentarismen är en mycket ineffektiv metod för att förändra samhället, och snarare en spegling av samhällsförändring än dess orsak. Parlamentarisk makt är en slags alienerad makt, tagen ur sitt vardagliga sammanhang, och placerad i en låtsassfär, där politiker bestämmer saker de varken har kunskap om eller någon rätt till, och där de, precis som kapitalister, sällan får ta konsekvenserna av sina handlingar. Parlamentarismen paralyserar social förändring, genom att flytta den från dess vardagliga och direkta sammanhang – arbetsplatser, kvarter, gator och torg, och bort från dem som berörs av förändringen.

Dessutom har parlamentarismen en rad inbyggda begränsningar. De sociala rörelser som griper den politiska makten inser snart att de utsätts för en rad olika institutionella påtryckningar och är oerhört begränsade i vad de kan göra. Dessutom är de nu, som representanter för statsmakten, alltmer intresserade av att bevara dess legitimitet. De tenderar att bli alltmer institutionaliserade och tappar kontakten med sitt ursprung, eller imploderar när deras politik går stick i stäv med systemets logik. Ofta kan rörelser åstadkomma mer i motstånd mot en fientligt inställd regering, än som passiva allierade till en till synes ”vänlig” sådan.

Den analys som ofta förkastar reformism men ändå ser potentialen hos en slags ”arbetarstat” att fylla en viktig funktion i en revolutionär situation vilar också på mycket tvivelaktiga teoretiska premisser och en tragisk historik. Utgångspunkten för den analysen är att se staten deterministiskt och väldigt mekaniskt, som helt enkelt resultatet av klasskonflikt. Staten är här något som uppstår för att hantera klasskonflikten mellan arbete och kapital. För en sådan analys blir därför svaret också lite enklare: Om staten bara är resultatet av klassamhället, så kommer staten att försvinna i takt med att arbetarklassen monterar ner klassamhället, och de kan med fördel göra så med statens hjälp.

Men, som vi redan har varit inne på i vår beskrivning av vad staten är och vad den gör, så är staten inte bara ett resultat av klasskonflikt, utan en aktiv del av denna. Stater har på grund av sin hierarkiska struktur en intern maktdynamik – precis som kapitalismen – som gör att de till varje pris vill bevara och hela tiden återskapa sin makt. Det här kan samverka och samverkar med många andra maktdynamiker, varav en är kapitalismen. Den moderna staten är som vi redan varit inne på nära sammanvävd med kapitalismen, och kapitalet har stor inverkan på staten, men staten bär själv alltid på ett embryo för ett klassamhälle, oavsett andra samverkande faktorer.

Det här viktiga iakttagandet om statens hierarkiska karaktär och dess konsekvenser har varit tydligt när till synes arbetarvänliga partier gripit makten och i sin kamp att behålla den kvävt revolutionen, eller i imperialistiska ambitioner som inte främst drevs av kapitalistiska incitament utan geopolitiska hänsyn och statens egna initiativ, och i många liknande situationer. Att ignorera vad den hierarkiska dynamiken, som är en del av statens innersta väsen, har för effekt, är att döma sociala rörelser och radikal förändring till ett misslyckande.

Därför kan staten varken användas som ett verktyg för social frigörelse, eller antas försvinna av sig själv bara för att andra maktdynamiker undermineras. Det här totala förkastandet av staten tolkas ofta helt felaktigt som att det handlar om en naiv vilja att avskaffa staten ”över en natt”. Men det är snarare frågan om att se processen av socialt, politiskt och ekonomiskt frigörande som en kamp mot både staten och kapitalet på en och samma gång, och alltid i motsättning mot dessa.

Det här har historiskt och praktiskt tagit sig uttryck i stöd för utomparlamentariska och gräsrotsbaserade sociala rörelser, i form av radikala fackföreningar eller fabrikskommittéer, kvartersorganisering, federationer och, när det hettar till, på liknande sätt självorganiserat försvar. Vissa menar då att detta ändå är en stat, men en sådan definition förvirrar bara och urvattnar statsbegreppet. Horisontell och federerad självorganisering, även väpnad sådan som kan hålla tillbaka reaktionära krafter, är vitt skild från centraliserade och hierarkiska strukturer och självutnämnda auktoriteter.

”Att bli regerad är att vid varje handling, varje utbyte bli noterad, registrerad, uppräknad, beskattad, stämplad, mätt, numrerad, utvärderad, licensierad, auktoriserad, förmanad, förhindrad, förbjuden, reformerad, rättad, straffad.” – Pierre-Joseph Proudhon

***

Med den här definitionen och kritiken av staten, och det totala avståndstagandet från den, kan vi på riktigt börja bygga självständiga sociala rörelser. Vi måste ha ett slags anarkistiskt självförtroende – våga tro på våra lösningar och i så stor utsträckning som möjligt organisera dem själva, istället för att be andra göra det. Ibland måste vi pragmatiskt tvinga till oss eftergifter från både stat och kapital, och må så vara, men när vi gör det, gör vi det som en självständig kraft, utifrån, och inte som ett bihang till makten som snart tappar all självständighet och radikalitet.

Det här förhållningssättet öppnar upp för en mer effektiv praktik när det gäller kampen mot staten. Vi måste peka på och analysera alla de sätt på vilket staten aktivt upprätthåller sin makt och trycker tillbaka våra initiativ. En analys som stirrar sig blind på kapitalismen missar lätt detta. Vi behöver hitta strategier för att hantera repressionen, statens exploateringen av vår arbetskraft, och en rad andra verkliga fenomen som är ett hinder för vår organisering i vår vardag och försämrar vårt välmående.

Precis som vi i vår organisering måste hitta taktiker för att så effektivt som möjligt slå tillbaka mot kapitalet, kämpa för bättre löner och kortare arbetstid, och en rad andra eftergifter, så behöver vi undersöka hur vi kan undkomma och självreducera skatter och andra avgifter med vilka staten försöker kontrollera oss och samtidigt upprätthålla sin makt, och använda dem för våra egna subversiva syften.

Just motstånd mot beskattning misstas exempelvis ofta för ett högerfenomen, men faktum är att några av de mest militanta kamperna inom arbetarrörelsen har skett just mot skatter (se exempelvis upploppen och gräsrotsmotståndet mot den förhatliga ”poll tax” som Thatcher försökte införa i Storbritannien 1989-90).

Skatter drabbar ofta redan utsatta grupper hårdast eftersom de främst utformas efter statens och kapitalets intressen, och eftersom de för rika bara utgör ett marginellt bortfall, medan det för fattiga kan betyda skillnaden mellan att ha mat för dagen och någonstans att bo. Samtidigt används skattepengar till att betala de institutioner som förtrycker oss, eller till att subventionera mäktiga ekonomiska intressen.

Skillnaden mellan liberalt och radikalt skattemotstånd är att medan det förra främst avser skattelättnader för privilegierade grupper, bygger på abstrakta rättighetsdiskurser, och individualiserar motståndet, så utgår det senare från våra faktiska behov och försöker realisera vår autonomi genom att organisera vår kollektiva kraft.

”[Att bli regerad] är att under förevändning av allmännytta, och i det allmänna bästas namn, bli avkrävd på bidrag, drillad, skinnad, exploaterad, monopoliserad, utpressad, utsugen, lurad, rånad; sedan, vid minsta motstånd, vid första tecken på klagomål, att bli förtryckt, bötfälld, förtalad, trakasserad, jagad, misshandlad, nedklubbad, avväpnad, bunden, strypt, fängslad, fälld, dömd, skjuten, deporterad, offrad, såld, sviken; och som kronan på verket, hånad, förlöjligad, bespottad, våldförd på, vanärad. Det här är att regeras; det här är regerandets rättvisa, det här är regerandets moral.” – Pierre-Joseph Proudhon

Den här texten snuddar bara vid ytan av vad vi måste tänka på när vi analyserar och förhåller oss till staten, och är främst tänkt som ett första steg på vägen till att göra motstånd mot dess makt över oss. Att som många rörelser eller politiskt aktiva idag tro att staten kan hjälpa oss, att låta bli att analysera och motsätta oss den på samma sätt som vi analyserar och motsätter oss kapitalet, är som att försöka slåss mot en mäktig fiende med ena handen bunden bakom ryggen.

Vi kan inte bygga självständiga rörelser som på riktigt hotar den rådande ordningen så länge vi varje gång staten öppnar famnen rusar rakt in i den. Staten hatar oss, och vill förinta vår mänsklighet. För att besegra den måste vi hata den tillbaka, och förinta staten – både den i vårt huvud och som den institution som möter, utnyttjar och våldför sig på oss i vår vardag. Vi måste bemöta och besegra denna stats sociala relationer med våra egna. Där finns det inget utrymme för kompromiss eller samarbete. Lämna sån skit åt sossar.

Inlägget Vi måste prata om att hata staten dök först upp på anarkism.info.

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Arbetarrörelsen har ofta fokuserat på ekonomiska frågor, och detta med rätta. Genom decennier av kamp i form av organisering och direkt aktion lyckades rörelsen under det tidiga 1900-talet uppnå bland annat rimligare lönenivåer. Och för prekära arbetare och migrantarbetare med flera är fortfarande ekonomin central. Men den typiska svenska arbetaren lever globalt och historiskt sett på en ekonomisk nivå som måste betraktas som mycket privilegierad. Och det blir onekligen lite lamt när löneförhandlingar inte längre handlar om resurser till basbehov, utan om att få mer stålar till vettlös konsumtion eller vidgande av aktieportföljen och fylligare fondsparande.

När det gäller makten över våra liv och arbetsförhållanden, däremot, är vi fortfarande i stort sett lika förtryckta. Vi har som lönearbetare i det moderna samhället berövats möjligheterna att möta våra basbehov själva. Vi är tvingade att sälja vår arbetskraft för att kunna konsumera det vi behöver på en kapitalistisk marknad. I relation till kapitalet finns ingen religionsfrihet, alla måste böja knä och offra sitt liv till Arbetsmarknaden, annars saknar hen rätt att leva. Många, inte minst icke-män, mår psykiskt dåligt av sina arbetsförhållanden. Vi tvingas att ge en mycket stor del av vår vakna tid till arbetsköparnas agendor, oavsett vad vi själva har för passioner eller ambitioner. På arbetsplatserna råder inte anarki, och inte ens demokrati. Kapitalisterna och andra arbetsköpare och deras administration bestämmer. När jag under några år jobbade som färdtjänstförare förundrades jag ofta över att det inte var förenligt med organisationens förväntningar ens att ta sig tid att bemöta äldre personer eller personer med funktionsvariation som medmänniskor.

Kanske skulle arbetarrörelsen ha lättare att mobilisera människor för en kollektiv kamp om vi betonade arbetares frihet mer? Politiska partier som tidigare haft detta på agendan ser ut att i mycket ha kastat in handduken. Socialdemokratin har i närmare ett sekel accepterat arbetsköparens ”rätt att leda och fördela arbetet”, ett grundläggande svek mot tidigare socialistisk kamp. Idag monteras successivt tidigare framsteg på arbetets områden ned. Det är ”arbetslinjen” som gäller.

Är det inte hög tid för en mer radikal och frihetlig arbetarkamp? Lönearbetet är trots allt i grund och botten inget annat än en annan form av slaveri. Att kapitalet är på frammarsch och arbetarrörelsen just nu kan se ut att vara på tillbakagång är inget skäl att anpassa kraven till något mer ”realistiskt”, tvärtom! Nu mer än någonsin behövs de djärva drömmarna, inte minst från utomparlamentariska grupper, som visar att högerrörelserna på det politiska fältet inte accepteras.

Så var är de högljudda kraven på kortare arbetsdag, på basinkomst, på arbetarinflytande? Var är de allvarligt menade ambitionerna att tränga tillbaka lönearbetets roll och ge oss större utrymme för vettigare sysslor? Var är det öppna motståndet mot chefsväldet? Var är visionerna om att helt avskaffa lönearbetet? Var är uppmaningarna till maskning och mänsklighet på arbetsplatsen? Var är massrörelserna för en värld utan Kamprads?

(För övrigt anser jag att alla som lönearbetar och inte redan är med ska överväga att gå med i lämpligt LS av SAC Syndikalisterna.)

Inlägget Arbetarnas befrielse? dök först upp på anarkism.info.