Mat och autonomi

Äta bör en, annars dör en. Men just därför är vi också beroende av de som kontrollerar produktionsmedlen i livsmedelsindustrin. För att bli mätt i detta system krävs typiskt sett underdånighet inför kapitalisternas (och statens) påbud. Lönearbeta, betala! Vi tvingas också stödja matproduktion som innebär destruktiva arbetsförhållanden, förstörelse och förtryck för ännu mer utsatta arbetare i syd, för de icke-mänskliga djuren, och för miljö och klimat. Kan vi inte själva tillgodose våra grundläggande behov är autonomi inte mer än en vacker dröm.  Så vilka är vägarna mot frihet?

Ett klassiskt socialistiskt svar är ökat arbetarinflytande över produktionsmedlen. Produktionsmedel är i det här sammanhanget det som arbetare använder för att omvandla det levande till matvaror: åkrarna, plogarna, ladorna, transportstrukturen, fabrikerna, grossisterna, affärerna. Men produktionssättet i det industriella samhället är så sammanvävt med kapitalismen och så extremt specialiserat att det är svårt att ens visualisera hur en storskalig, globaliserad produktion skulle kunna kontrolleras direkt av arbetarna.

En klassisk arbetarkamp behöver därför, tänker jag, förenas med byggandet av mer småskaliga alternativ och ett ökat lokalt fokus. Alla försök och experiment, såväl som mer seriösa och långsiktiga projekt med gerillaodling, födosamlande, kolonilotter, ekobyar, skogsträdgårdar, permakultur och liknande borde uppmuntras. I tider av mer återkommande kriser kanske det också skapas möjligheter för nya och mer omfattande ”gröna vågor”. Ju mer beroende vi är av den kapitalistiska matproduktionen, desto mer sårbara är vi också inför kriser och kollapser, och det finns många färdigheter som gått förlorade som vi behöver återvinna för att stärka vårt självbestämmande. Och mycket tyder ju på att dagens produktionssystem inte är socialt eller ekologiskt hållbart.

Ibland framställs gröna exodusstrategier nedlåtande som ”utopisk socialism” eller som en miljömuppighet som står i motsättning till arbetarkamp, uppror eller strävan efter ökad jämlikhet och allmänningar i den urbana miljön. Jag tror inte att det måste finnas någon spänning här. Alla kan inte göra allt, och det är oproblematiskt att vi har olika fokus och olika förutsättningar.

Vi varken kan eller vill (?) lämna den högteknologiska och industrialiserade matproduktionen och dess infrastruktur åt sig själv eller åt ett okontrollerat sammanbrott. Det behövs solidarisk organisering för att bevara eller uppnå löner och arbetsförhållanden som går att leva med, speciellt när det gäller prekära arbetare. Det behövs en medveten och organiserad närvaro på arbetsplatser som kan påverka skeenden i positiva riktningar när kriserna kommer. Vi behöver försvara det mått av gemensam välfärd som finns, och det är bra med grupper och organisationer i städerna som erbjuder mat utan kostnad. Där det är möjligt och rimligt att genom dumpstring, snattning eller ”stöld” omdistribuera mat från kapitalet till mindre bemedlade bör det applåderas.

Men det räcker inte. Vi behöver också eftersträva en myriad av samverkande initiativ till småskalig autonom matproduktion. I bästa fall går de av oss som experimenterar med ekobyar eller odlingskollektiv i fronten för en frihetlig och eko-socialistisk rörelse i riktning mot en revolutionär mörkgrön omställning.

Comments

  1. Pingback: Etisk konsumtion under kapitalism – anarkism.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *