Skolavslutning!

Knepigt nog förknippas skolan ofta med frihet i samhällsdebatten. En institution där en under lagens tvång marineras under nio av de mest formerande åren i livet, och där lydnad är a och o?

På högstadiets kemilektioner fick vi lära oss hur en blandning av salpeter och socker kan leda till en kraftig rökutveckling. Några av oss tillämpade den nyvunna kunskapen genom att placera en liten hög med blandningen på stengolvet på en toalett. Det funkade (rök utan eld!), och skolan fick utrymmas. Idag, några decennier senare, kan jag se det jag inte såg då, att detta var ett grabbigt, klumpigt och möjligen också farligt sätt att göra motstånd mot en institution jag avskydde, som dessutom säkert skapade en del rädsla bland skolkamrater.

Varför ser vi skadegörelse på skolor, och fusk, ögontjäneri, olydnad, skolk, spring i benen, tjafs, ointresse? Är det för att eleverna är elaka eller sjuka, eller handlar det om motstånd mot en förtryckande struktur?

Det kan låta som att poängen med skolan är utbildning och kunskap, men i mycket handlar det om fostran till lönearbete. Vi ska tränas och formas att passa smidigt in i det kapitalistiska systemet. Historiskt är detta också folkskolans bakgrund, och även idag framgår detta emellanåt tydligt av den politiska retoriken. Vi ska lära oss att komma i tid, att sitta still på uppmaning, att utföra arbetsuppgifter som någon annan bestämmer, att underordna oss auktoriteter som vi från början inte har någon relation till. De auktoritära dragen förstärks också idag. Betygssystemet blir allt petigare och sjunker i åldrarna, stress och press på elever leder till omfattande psykisk ohälsa. Den kunskap som lärs ut är ofta irrelevant för det levda livet, och inte sällan en hjärntvätt i rådande tankesätt som försvårar det kollektiva, organiserade motstånd vi så väl behöver.

I jämförelse med förskolan framstår skolan dessutom som en institution som förstärker könsuppdelningen, och tydligare fostrar pojkar och flickor enligt rådande könsnormer. Ickebinära, trans- och intersexpersoner ställs inför svåra situationer på grund av detta. Tjejer pressas mer än killar att prestera och vara duktiga, och verkar också lida mer av psykisk ohälsa. Killar tenderar att formas enligt stereotypa machonormer, och de som inte kan eller vill anpassa sig till skolans förväntningar pekas ut och stämplas på ett sätt som kan vara präglande för resten av livet. Institutionens opersonlighet och personalbrist bidrar som vi vet också till att konflikter och spänningar mellan elever eskalerar till våld och mobbing. Arbetsmiljön, för både lärare och elever, kan inte sällan vara av en kvalitet som skulle anses oacceptabel i många sammanhang.

Givetvis kan det samtidigt finnas positiva aspekter av skolgången. Där familjesituationen är förtryckande eller människor är isolerade i kärnfamiljer eller etniskt eller klassmässigt homogena grupper kan skolan bli en möjlighet till kamratskap och integration. (En möjlighet som har inskränkts rejält genom det så kallade fria skolvalet.) Och ett och annat användbart lär vi oss trots allt. Men uppväger det verkligen alla problem? Jag är minst sagt skeptisk.

I dagens samhälle undkommer ingen av oss skolan. En del av er som läser detta är säkert antingen elever eller anställd skolpersonal. Motståndet mot hierarkier, kontroll och auktoritära tendenser måste inte minst komma inifrån. Vi kan se, ta vara på och bejaka de frihetliga tendenser som finns, och vi kan försöka förstå vad som ligger bakom motståndshandlingar, även om de är problematiska, istället för att vända oss till polis eller bestraffning. Vi kan ofta också i någon mån organisera oss, åtminstone för en rimligare och mer jämlik arbetsmiljö, och kanske också för ett helt annat sätt att fungera som samhälle och se på lärande.

Givetvis behöver vi också forma, upptäcka och utveckla andra praktiker för bildning och livskunskap utanför skolans institution. Här finns det viktiga historiska erfarenheter och betoningar från arbetarrörelsen och andra folkrörelser och alternativa grupper som vi kan se på och inspireras av. Och jag tror det är helt nödvändigt. Så länge auktoritära institutioner dominerar vår barndom kommer ett fritt och jämlikt samhälle vara bara fragment eller önskedrömmar. Men att många, både lärare och elever, känner ett glädjerus vid skolavslutningarna är åtminstone ett hoppingivande friskhetstecken. Till den dag då skolan stänger för gott tillönskas utbildningsslavar i alla salar och korridorer ett fantastiskt sommarlov!

(Anarkistisk skol- och utbildningskritik har funnits från början, och lyfts av bland andra Emma Goldman, Ferrer, Colin Ward och Ivan Illich.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.