I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom demoniseringen av Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen och med Rojavakommittèerna. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med en häktad kamrat! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Den frågan är inte ny. Redan för 125 år sedan menade anarkisten Errico Malatesta att mordet på Italiens kung Umberto, som då just skett, förvisso var att betrakta som en mänsklig tragedi. Men i nästa mening undrade han varför detta väckte så starka reaktioner när död och lidande togs för givet – producerades till och med – av det rådande systemet. Vem är det som orsakar våld? Vem gör våldet nödvändigt? frågade han sig.

Gaetano Bresci, anarkisten som sköt, menade å sin sida att han ”inte dödat Umberto, [utan] skjutit kungen […] dödat en princip”. Båda männen hade rätt. Det tragiska i att människoliv spills till trots, handlade historien den gången, liksom i fallet med Thompson, inte om en människas död, utan om vem han var och vad dådet representerade. Samma vecka som Thompson sköts, dödades också 17-årige Yeremi Colino i ett fruktansvärt rasistiskt angrepp i New York City, bara för att han inte kunde prata engelska. Hans namn och berättelse, till skillnad från Thompsons, försvann som en notis, och förpassades till att utgöra bakgrundsbrus i en av världens rikaste städer.

För den politiska och ekonomiska eliten var Brian Thompson en framgångsrik ledare, en VD för ett försäkringsbolag som gjort miljardvinster. De medier som ägs av samma elit basunerade också ut sin förfäran över det ohyggliga etikettsbrott som dådet utgjorde, att någon helt enkelt hade mage att ta livet av en sådan framgångsrik person – för att inte tala om alla hånfulla reaktioner och memes som följde de närmaste veckorna och månaderna efter händelsen.

Men för många vanliga människor i USA och i resten av världen representerade Thompson istället ett ohyggligt och långt mer omfattande våld, med enda skillnaden att hans föredragna vapen inte var en pistol, utan kalkylblad i Excel, fördelaktiga avtal, och AI-verktyg med mindre samvetskval än en modell T-800 Terminator. Om Thompson förkroppsligade sjukförsäkringssystemets specifika brutalitet, så är detta egentligen bara en liten del av ett ännu bredare strukturellt våld mot fattiga, mot de som faller utanför den vita patriarkala cis-normen, och mot alla som i bred bemärkelse ingår i arbetarklassen. Ett våld som pågår dag ut och dag in, i generation efter generation, och som just nu dessutom intensifieras.

Vi ser nu också hur det amerikanska systemet, med Trump och Musk vid rodret, förändras på ett sätt som för många framstod som närmast omöjligt, där de slaktar institutioner för att underlätta ett mer despotiskt styrelseskick. Medan demokraterna och otaliga socialdemokratiska regeringar runtom i världen mest sitter och beklagar sig när de har makten, samt genomför åtstramningspolitik kombinerad med repression och påstår att inget annat är möjligt, tycks de här extremhögerkrafterna kunna rita om kartan efter eget behag. Alla dessa olika Mad Max-äventyr kräver att vi gör mer än att bara förfasas eller fördömer, vi behöver också försöka dra slutsatser från dem.

***

Den första är att det inte finns någon människa bakom det mänskliga ansiktet. Staten och kapitalet är maskiner som varken sover eller vilar i sin jakt på ständig tillväxt. De känner ingen ånger, de går inte att resonera med, de har ingen empati, och exploateringen liksom repressionen slutar inte förrän vi är döda. Maskerna de bar var just bara det – ett annat sätt att låtsas i en annan tid, där makten faktiskt kände sig hotad. För människor utanför globala nord är det här självklart. Nu är det vi som tidigare var privilegierade som vaknar upp till en verklighet av folkmord, lögner, plundring och ett våld mot och förakt för mänskligt liv och natur som inte ber om ursäkt för sig.

De högerextrema krafter som dominerar politiken på många ställen gifter detta tvångsmässiga plundringsbegär med en hatisk och förljugen ideologi som utser syndabockar för att sedan njutningsfullt utsätta dem för våld och förnedring – de må vara queer- eller transpersoner, svarta, palestinier eller någon annan. Den internationella ”rättens” institutioner, som en gång klistrats ihop med tejp likt ett slöjdprojekt från mellanstadiet, står som en tom kuliss medan grova brott mot mänskligheten försvaras av överbetalda politiker mellan möten där de rear ut skolor och vårdcentraler till sina polare och intervjuer där de skyller allt på invandrare. Så vem fan är det ens vi ska göra oss till för, och i vilket syfte?

Den inte speciellt välbevarade hemligheten är såklart att de till synes håglösa liberala och socialdemokratiska partierna egentligen har samma intressen som resten av kapitalet och den statliga byråkratin, och hellre förlorar än gör ändringar som går dessa intressen emot. Detsamma gäller alla fascister i kostym, som inte bara ”missat” en historielektion om Auschwitz utan drivs av en ideologi där själva poängen är att begå både systematiskt och individualiserat våld mot vissa.

Den som vill vara effektiv i kampen mot dessa fenomen, måste sluta förvånas över de till synes apatiska centristerna, sluta kalla den höger som är fascisternas medlöpare för naiva, och sluta försöka skicka fascister på historielektion. De vet vad de gör och behöver inte bekämpas på ”idéernas marknadsplats” utan i verkligheten, på gator, torg, på arbetsplatser och i bostadsområden. Med klassbaserade folkrörelser som erbjuder materiella vinningar såväl som en vision om framtiden, och i den mån det behövs, genom att stänga ner dem och förhindra dem från att skada oss.

Precis som en bred och dynamisk rörelse behöver bejaka en mångfald av taktiker, behöver den också räkna med att ökad ojämlikhet och repression kommer att leda till en mångfald av reaktioner. Istället för att räddhågset försöka positionera oss i relation till sådana reaktioner – må det vara kravaller, mord på kapitalister, eller något annat – behöver vi dra strategiska och taktiska slutsatser från dem. När någon skjutit sönder illusionen av samförstånd, är det politiskt irrelevant att moralisera. Vi behöver istället fylla tomrummet som sprickorna skapar med våra visioner och vår organisering. Först då kan vi ta itu med händelser som mordet på Brian Thompson på rätt premisser.

De premisserna består i att mordet i positiv bemärkelse visar oss att de snäva och fantasilösa ramar som vanligtvis påförs inte bara praktiken utan också diskussionen och visionerna om vad som är möjligt är just en illusion. Det är enkelt att döda de rika. I den kapitalistiska klassens makt är vår egen medverkan en central del, och vi kan bryta såväl illusionen som reproduktionen genom att handla annorlunda. I negativ bemärkelse behöver vi konstatera att det trots denna insikt inte är fråga om att vi bara behöver genomföra sådana attentat tills det är slut på miljardärer och folkrättsförbrytare, hur lockande det än må låta.

Aktioner av den typen liksom de olika högerextrema regimernas framfart runtom i världen kan förvisso inspirera och visa att kungen är såväl naken som beväpnad, men de kan aldrig själva bygga den rörelse och den organisering som behövs för att på riktigt utmana och omkullkasta systemet. Den rollen behöver organisering och rörelse underifrån fylla. Enskilda attentat saknar också något som är helt centralt för en frihetsrörelse: Att liv, våra liv och vår frihet, är värdefulla saker. Vi behöver inte fler döda martyrer eller fler folk i fängelse om det går att undvika. Vi behöver ta hand om varandra. Det handlar om att bygga strukturer av socialt omhändertagande, som kan bli strukturer av social omvandling.

***

Den andra iakttagelsen är att vi måste förstå hur djupt den här mytologiserade berättelsen om vad som är möjligt går. I den brytningstid i vilken vi har befunnit oss har några få frågor dominerat mer än andra. Den ekonomiska diskussionen har kretsat kring brytningen med vad som grovt kan kallas keynesiansk politik, där en aktiv stat gör stora offentliga investeringar för att motverka kriser, och hur detta ersatts av nyliberala utförsäljningar och åtstramningar. Utöver det har frågan om migration och invandring i synnerhet och kulturkrig i allmänhet blivit helt centrala för hur de nya maktblocken formar sig.

Men diskussionen om vad som ryms i finanspolitiska ramverk är äldre än vad en kan tro, och pågick redan när den keynesianska politiken först började etableras innan andra världskriget. I ett tal från 1942 diskuterade exempelvis John Maynard Keynes frågor om samhällelig finansiering, och beklagade sig över de som menade att vi inte hade råd att bygga universitet, teatrar, konserthallar och liknande. Vi är både rikare och har tillgång till mer sofistikerad teknologi än våra föregångare, menade han, så vad är det för avancerat skitsnack som hela tiden säger oss att vi inte har råd? Keynes tog den vanligt förekommande devisen om att vi bara kan göra det som vi ekonomiskt har råd med, och vände på den: Allt vi kan göra har vi råd med.

Vi kan skapa vilka byggnader vi vill, och fylla dem med innehåll som tillfredsställer våra behov, istället för att slita med produktion av ändlösa mängder av meningslösa produkter vars syfte är att skapa vinster. Vi kan utbilda vårdpersonal i en sådan mängd att alla får de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv, och skapa platser där människor fritt kan inhämta kunskap tillsammans med andra. Vi kan välja nedväxt och fritid istället för att jaga timmar och minuter för vinstlogikens skull. Allt det här är möjligt, det är val vi kan göra, som kan och måste avmystifieras från snacket om vinster, skatter, budgetar i balans, tillväxt, inflation, invandring och annat.

Just invandringsfrågan är här bara ett av många exempel, vars brytpunkt var den så kallade flyktingkrisen 2015. Ekonomer och tyckare spådde att Sverige skulle drabbas negativt, och frågor om invandringens kostnader dryftades. Från en ändå tapper ”Refugees Welcome”-rörelse gick vi sedan på bara några år till en situation där även folk från rödgröna partier resonerade om hur många invandrare det var rimligt att ta emot. Nu i efterhand har det närmast etablerats som en sanning att det blev lite för mycket den där gången, trots att forskning visar att varken brottsstatistik eller ekonomi påverkades negativt. Faktum är att Sverige inte ens var i närheten av någon slags gräns för hur många människor som kunde tas emot på ett vettigt sätt om vi frigör oss från samtidens ekonomiska ideologier.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att enda anledningen att ens ge sig in i en diskussion om kostnader är för att visa att rasisterna har fel till och med på sina egna premisser, och att det både före, under, och efter den så kallade krisen egentligen handlade om rasism och inget annat. Huruvida det var rasism förklädd till ekonomisk oro eller ett accepterande av falska premisser om vad som är möjligt att göra, spelar mindre roll, eftersom utfallet i praktiken blev detsamma. Men människor ska aldrig värderas utifrån någon tänkt kostnad eller avkrävas något speciellt levnadssätt för att få leva där de vill, som de vill, och ha tillgång till de resurser de behöver.

Rika kapitalister beter sig idag som om deras tillgångar och vinster är något av naturen givet. Som om det vore sidledsregn och blåst i Göteborg en vårdag i april när man bara vill hitta ett schysst ställe på andra lång där man kan ta en öl, och där arbetarna inte fuckas av arbetsköparen. När de får höra om ens den blygsammaste förändringen så reagerar de därför som om det vore ett personangrepp. Världens miljardärer har blivit mer än dubbelt så rika bara de senaste tio åren, och den rikaste procenten äger hälften av världens kvantifierbara resurser, det vill säga så kallat kapital. Det här är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi måste bli av med de rika, och första steget är att bli av med lögnerna om vad som är möjligt att göra.

***

Medan den rådande högervridningen fått en del av den så kallade vänstern att anamma åtstramningslinjen med repression och ett rasistiskt anslag, så kastar en annan falang nostalgiska blickar på socialdemokratins storhetstid och uttrycker en vilja att backa tillbaka in i framtiden, på något sätt utan att nämnvärt bryta mot spelets uppställda och sönderriggade regler. De flesta diskussioner stöps också idag i en förlamande vilja att vara till lags och klä allting i någon slags patriotism.

De som från vänster kritiserat detta, brukar peka på att socialdemokratins storhetstid sammanfaller med en väldigt specifik historisk tidpunkt, och att den även i sina bästa stunder var beroende av en global uppdelning i exploaterad periferi och exploaterande centrum. Den tiden är över, samtidigt som många av de institutioner och styrmekanismer som hela systemet byggde på monterats ner. Socialdemokratin är därmed omöjlig. Den här kritiken är i sin analys av hur det hela fungerade sann, men den är i sin helhet också en del av en myt.

Det finns alla möjliga sorters myter. De allra största är de som lovar räddning eller proklamerar världens eller historiens slut. De är millenaristiska, religiösa såväl som sekulära. De pratar om kapitalismens olika stadier, historiens obevekliga gång igenom dem, eller dess nära förestående undergång. De har också det gemensamt att de alla haft fel hittills, och att de i viss mån är projiceringar av mänsklig önskan snarare än bara en saklig analys av omständigheter. Att de eliminerar osäkerhet och slump är inte bara faktiskt fel, utan riskerar också att kväva motstånd.

I varje kris kommer dessa tankar upp till ytan igen, i ny eller gammal skepnad, och det har de gjort även denna gång. Absolut, läget är skit, och världens slut känns närmare än på länge, men det finns inte någon förutbestämd väg som utvecklingen nödvändigtvis kommer följa. Att krisen är på liv och död, behöver inte heller betyda att utfallet inte blir någonting mitt emellan. Pendeln kan svänga, system kan snabbt eller sakta förändras åt ett annat håll. Något som påminner om socialdemokrati, oklart hur fritt från beroenden av exploatering av någon slags utsida eller från att dra gränser mellan olika områden och människokroppar, är trots allt varken omöjligt eller otänkbart.

Poängen är att det främsta problemet med socialdemokrati inte är att den är omöjlig, utan att den är icke önskvärd. Socialdemokratins drivkraft förutsätter alltjämt cancerns logik – tillväxt för tillväxtens skull. Och den är ett auktoritärt projekt som tyglar snarare än frigör i verklig mening. Den är en punkt på en linje mellan kapitalism och kapitalism, ett ekorrhjul drivet av Göran Persson-typer, inte en delsträcka på väg ut ur systemet. Den är också ineffektiv, passiviserande, kroniskt koopterande, och omöjlig att göra till vår egen i vår vardag, till skillnad från självorganisering och direkt aktion. Det är på dessa grunder den bör angripas och förkastas, så att vi vaccineras mot det falska hoppet som ett nytt Syriza eller en ny Corbyn lockar med, och förstå att även i det fallet så är den plats där vi är mest effektiva om vi vill nå våra drömmar alltjämt utanför och mot det parlamentariska systemet.

I en tid av repression och snabba negativa förändringar kan det vara lätt att bli uppgiven eller börja famla efter halvmesyrer som en slags livlina. Som rebellen och revolutionären Karis Nemik säger i fantastiska serien Andor, så överträffar repressionens takt vår förmåga att förstå den. Men då kan det hjälpa att gå tillbaka till grunderna. Nu, mer än på länge, är det inte tid att göra undergivna läten och vänta på att smulor ska falla ner till oss från ovan. Vi kan drömma om vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill. Allt vi kan göra, har vi råd med. Och gör vi det tillsammans, så kan vi bli riktigt starka. Framtiden må ha blivit inställd, men den fanns ändå aldrig på kompromissernas och det falska samförståndets väg. Den finns i det motstånd vars tid nu har kommit.

Inlägget Det är lätt att döda de rika dök först upp på anarkism.info.

Vi står i solidaritet med kamrater i Prosfygika, Aten, i så kallade Grekland, som den senaste tiden har attackerats av staten.

Prosfygika är squats där folk i 14 år genom självorganisering bland annat tillhandahåller sjukvård, bibliotek och utbildning för den som behöver.

Sedan i början av juni har snuten trappat upp repressionen och attackerat Prosfygika. Allt som kamrater tillsammans har byggt upp under flera år är nu i fara.

Kamrater i Prosfygika har bett om internationell support. Vi står såklart i solidaritet med Prosfygika. Genom direkt aktion och självorganisering behöver vi som radikal rörelse bygga upp våra egna strukturer och försvara dessa när så behövs.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

————————-

We stand in solidarity with comrades in Prosfygika, Athens, in so-called Greece, which has recently been attacked by the state.

Prosfygika are squats where people for 14 years, through self-organization, provide among other things, healthcare, libraries and education for those who need it.

Since the beginning of June, the cops has stepped up the repression and attacked Prosfygika. Everything that comrades have built up together over several years is now in danger.

Comrades in Prosfygika have called for international support. Of course, we stand in solidarity with Prosfygika. Through direct action and self-organization, we as a radical movement need to build up our own structures and defend them when necessary.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

——————————-

Läs mer/Read more:
->  https://sykaprosquat.noblogs.org/english/collective-memory/

-> https://en.squat.net/2024/06/28/athens-call-for-internationalist-solidarity-for-the-community-of-squatted-prosfygika/

Inlägget HANDS OFF PROSFYGIKA! dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

Dessa korta betraktelser om filmen kommer därmed inte innehålla några jämförelser med boken, utan blir en reflektion där filmen får stå på egna ben.

Först och främst tycker jag att det är en sevärd film. Det märks snabbt att det inte är en Hollywoodrulle, och filmen bygger sakta upp en spänning med snygga tagningar och stämningsfull musik som får mig att tänka på Bladerunner. Vi får följa processen när en brokig grupp aktivister går från ord till handling, och försöker spränga en oljeledning i Texas. Vi följer handlingen, men får också tillbakablickar som presenterar de olika karaktärerna och deras motivation till aktionen. Filmen lyckas på ett bra sätt undvika en del vanliga fallgropar i den här typen av scenarion. Å ena sidan finns ingen mystisk ”master mind” i gruppen, som fungerar som den egentliga ledaren, utan det är ett mer organiskt samarbete mellan människor med olika idéer och kunskaper som kompletterar varandra. Vi slipper också den så tröttsamma liberala tropen som går någonting i stil med:

”De ville så väl i teorin, men nu mördade de en massa oskyldiga människor, oj så tokigt det blev, helgar ändamålen verkligen medlen? Kanske skulle de använt energin till att rösta hårdare istället, då hade de också varit moraliskt överlägsna varelser.”

Just det här har jag också sett en del förnärmade liberaler beklaga sig över när det gäller filmen. Att den skriver folk på näsan, eftersom den inte presenterar ett scenario långt inne på en gråskala, utan ganska tydligt tar ställning för att det som personerna gör är rättfärdigt.

Problemen för liberaler består här egentligen av två delar. Den första är att liberaler förvisso i någon mån medger orättvisor, men gärna ser att de förfördelade försöker åtgärda dem genom att följa det riggade spelets etablerade spelregler. För att minska avståndet mellan ideal och verklighet kan sedan en liberal våt filt läggas över historien och sanera ”bråkiga” folkrörelser så att de framstår som fredliga, reformistiska och laglydiga. Det andra problemet är att liberal kritik av orättvisor sällan är djupgående och systematisk, och att där de ändå ser inneboende problem med exempelvis rasism och sexism så finns inte motsvarande analys när det gäller kapitalism i allmänhet och privat ägande i synnerhet. Det är för liberaler strukturer som är rimliga, näst intill heliga, och problemen med miljön eller rätten till territorium måste förskjutas någon annanstans. Att attackera privat egendom (eller statlig egendom) är därför fullständigt tabu.

Av den anledningen kan inte kämpande ursprungsbefolkning, aktivister, arbetare eller andra som bryter mot denna heliga lag utmålas som annat än i bästa fall moraliskt grå. Men grejen är att inte allting i vår omvärld – och därmed i vårt historieberättande – är först och främst ett moraliskt dilemma. Frågor om gränser och nischfall är förstås relevanta, men i det här sammanhanget används de ofta snarare som en slags säkerhetsventil, en tvångströja, en slags ”opt out” möjlighet för såväl berättaren som betraktaren. Kan idén vara farlig för den rådande ordningen? Ja, då kan man gömma sig bakom det gråskaliga moraliska dilemmat som ”problematiserar” utan att ge något annat alternativ än att fortsätta springa i samma hamsterhjul som de rådande makterna ställt fram för att trötta ut och splittra radikal kritik och praktik.

How to Blow Up a Pipeline gör inga sådana akrobatkonster, utan fokuserar istället på vad som driver de olika personerna, på hur själva processen går till, och till en lite mindre del på hur de brottas med sina olika valmöjligheter och hur de ser sina handlingar i ett större sammanhang. I det här avseendet vill jag mena att filmen på riktigt är radikal och tar ett kliv bortom liberala ramar.

Ska en däremot hitta något att kritisera så tycker jag exempelvis att karaktärerna är något platta. Jag har redan nämnt att jag gillar draget att inte fokusera på en huvudperson, och inte framställa någon i gruppen som tydlig ledare. Men där detta gör filmen mindre klyschig, så får det tyvärr också den konsekvensen att vi får väldigt lite tid med varje karaktär – och då tvingas filmskaparen jobba hårt med stereotyper för att vi ändå ska få en igenkänningsfaktor – något som tyvärr skiner igenom i min mening. Budgeten sätter säkert vissa ramar här, men i en drömvärld hade jag velat se en film av den här typen med lite mer utvecklade karaktärer, det vill säga längre helt enkelt – eller rentav en miniserie.

På sina håll är det också svårt att hålla fast vid det som ibland kallas för ”suspension of disbelief”, vilket olika berättelseformer kräver i olika utsträckning. Kort handlar det här om att vi, när vi exempelvis ser film eller spelar spel, i viss mån är villiga att ha överseende med grejer som inte är helt realistiska eller som stökas undan väl snabbt. Om vi gillar storyn och känner oss engagerade i karaktärerna, så gör sådant inte så mycket. Men det handlar om att ge och ta, och också om vilken typ av berättelse som målas upp. I en fantasyvärld med storslagna äventyr är det lättare att komma undan med sånt här, även om det fortfarande kan vara tecken på lat berättarteknik, medan en hårdkokt deckare kommer att få mer problem om den på ett orealistiskt sätt för handlingen framåt.

I How to Blow Up a Pipeline förekommer en del scener av den typen. Några av dem är actionscener där det var svårt att köpa att vissa personer kunde komma undan på det sätt som skedde, i andra fall var det de höga höjderna och djupa dalarna när det gäller säkerhetstänk. Utan att avslöja för mycket kokar karaktärerna i filmen ihop olika avancerade sätt för att försöka undkomma myndigheterna, men har ibland såpass bristande säkerhetstänk att jag varit med och satt upp banderoller med avsevärt högre säkerhetströskel.

Men den kanske viktigaste kritiken av filmen är hur den porträtterar radikal aktivism. Mycket av de faktiska sabotage mot oljeledningar som ägt rum i verkligheten har skett i form av – eller som en del av – öppna landkonflikter där myndigheter och företag försöker kuva en motvillig lokalbefolkning på vars land ledningen ska dras. De radikala handlingarna är både som mest radikala och också rent historiskt som mest realistiska, tycker jag därför, när de sker som en del av ett större socialt sammanhang. Även när det inte främst är människor från en viss geografisk plats som genomför ett visst sabotage på platsen, så är de ofta från en befintlig och ganska väldefinierad politisk och social sfär och rörelse.

Detta gör för det första att gruppens sammansättning i filmen känns orealistisk. De har så vitt skilda bakgrunder, och har kommit i kontakt med varandra på så osannolika sätt, att det är svårt att köpa det. Istället fungerar filmen bäst om gruppen i sig ses som en metafor – de sätt på vilka staten och kapitalet förstör vår miljö drabbar många olika människor på många olika sätt, och även om vi drabbas olika mycket, så är vi på många sätt en del av samma kamp. Som representationer för allianser mellan olika grupper, som leder till olika former av styrkor men också motsättningar, fungerar det hela därför bättre. Och här kan en till och med gissa att processen för filmskapandet gått precis såhär fast tvärtom. Rörelser är svårare att representera, och har då destillerats ner till individer. Men jag vill mena att filmen på detta sätt har tappat en otroligt viktig dimension.

Istället blir personerna som utgör gruppen både isolerade från ett bredare socialt sammanhang, och samtidigt också i det närmaste en slags ”low key” superhjältar med olika ”origin stories”. Visst framställs de som vanliga personer utan superkrafter och med sina vardagliga anledningar till motstånd, men detta motstånd realiseras under former som knappast är realistiska eller möjliga för de allra flesta av oss. Förvisso är det uppfriskande med kreativa och förändrande pseudosuperhjältar, till skillnad mot den norm med reaktionära sådana som exempelvis David Graeber beskrev i sin text Superposition, men vad blir lärdomen för oss andra? Att valet står mellan liberal reformism eller att med en liten cell främlingar ställa sig i garaget och försöka skapa egna sprängämnen, och genomgå en rad nära-döden upplevelser medan en samtidigt försöker hålla FBI på armslängds avstånd?

Det här ska inte tolkas som en kritik av metaforer i sig. Det går naturligtvis bra och är ofta nödvändigt att ta till sådana, exempelvis i ett hypotetiskt fall med en faktisk superhjältefilm som försöker säga något om en viss samhällsfråga. Men i fallet med faktiska superhjältestories är metaforen uppenbar – obviously kommer inte Spindelmannen att rädda arbetarklassfolk från giriga storföretag, utan det är ett inspirerande ”call to action”. Men när själva handlingen i all väsentlighet är materialet som metaforen beskriver, så är det lätt att förväxla de två. Där det är lätt att förstå denna bildliga roll hos Spindelmannen, blir det alltså lätt att tro att det faktiskt är såhär våra radikala aktioner ska se ut i fallet med How to Blow Up a Pipeline. Och här är det viktigt att påpeka att det inte är mot den här typen av militanta handlingar i sig jag vänder mig. Tvärtom, all heder till de som genomför sabotage mot staten, fossilkapitalet, fascister och andra rörelser eller annan infrastruktur som förstör människor, andra djur och natur. Vi behöver mer sånt.

Men verkligheten är att radikalitet ser ut på många olika sätt, och i bästa fall är aktioner som en sprängd oljeledning bara toppen på ett isberg. Ett isberg som består av att på riktigt bebo territorier, av möten, konferenser och workshops, av att bygga motmakt bland gräsrötter på arbetsplatser eller i bostadskvarter, av att underminera gränser, genomföra djurfritagnignar eller inbrott i syfte att blotta djurfabrikers innandöme, av organisering kring ömsesidig hjälp och koalitionsbyggande, av att tillsammans drömma om andra världar över en öl på något ockuperat socialt center, eller vid lägerelden på någon miljöaktion tillsammans med tusentals andra, eller i fikarummet på jobbet, och så vidare. Det handlar om att bygga och delta i sociala rörelser, och i dessa finna och förfina en mångfald av uttrycksformer.

Filmer och serier har väldigt ofta detta problem där radikalitet framställs som en slags karikatyr av den mest extrema sortens gärningens propaganda. En elitgrupp som utför ett storslaget dåd, ett coolt uttalande, och sedan ett antal copycats som fortsätter och utökar konflikten i små isolerade celler eller som en del av en abstrakt, ofta internetbaserad massa, men i princip ingen verklig rörelse däremellan. Det kan såklart vara svårt att fånga verkliga brokiga rörelser som består av oerhört många människor som bidrar på väldigt olika sätt, och kanske under lång tid, i ett så kort format som en film. Filmens hjältar står i det avseendet alltför ofta i ett självslutet vakuum, och säger därför på ett sätt väldigt lite om oss själva och våra kamper. Kanske är det här till viss del en reell begränsning inbyggd i dessa medier, men jag tror att det går att göra dessa skildringar på ett mer träffande sätt än vad som blev fallet denna gång.

Filmen How to Blow Up a Pipeline lyckades i alla fall med att spränga gråskalan när det gäller rätt och fel kring militanta miljöaktioner och därmed bli en inspirerande gnista för radikal aktivism. Men det återstår att befolka tomrummet explosionen lämnar efter sig med rörelser som visar att den verkliga sprängkraften ligger i vår kollektiva styrka.

Inlägget En instruktion för att spränga en oljeledning dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Vi har bland annat producerat eget material, exempelvis texter om Rojava, mördarnazisten i Visby, spelat in poddavsnitt med Q&A, gjort ACAB-affischer och antivalpropaganda. Vi har haft gästskribenter, som exempelvis skrivit om anitimilitarism och riksdagsvalet. Vi har pratat med olika grupper, projekt, och personer, som Take Concrete Action, Twin Peaks och Ruth Kinna. Vi har deltagit på Anarkistisk Bokmässa Stockholm, bland annat med bokbord, samt föredrag om snutövervakning och hur vi skyddar oss sådan. Vårt projekt COPWATCH har producerat informationsfilmer (Snuten på Minuten), och informerat om vad enskilda snutar gör. Vi har spelat in radioteater till Radio Nodens livesändning på 1:a maj (inspirerad av Malatestas ”At the Café”). Vi har tillsammans med Fånggruppen Stockholm samlat in pengar till anarkister i så kallade Ukraina (tillverkat och sålt flaggor). Vi har visat solidaritet med anarkistiska fångar (exempelvis i så kallade USA, Ryssland, Grekland, Italien etc). Vi har belyst polisvåldet under så kallade Påskkravallerna.

Utöver detta har vi underhållit våra egna samarbetsformer, och plattformar med möjlighet för kamrater att mötas och samtala, såsom sociala medier, hemsida, teoretisk diskussionsgrupp om anarkism, och Discord (server Café Malatesta).

Tack till alla vi samarbetat och pratat med under året som gått! Under det kommande året fortsätter vi. Det finns stora behov att sprida anarkistiska tankar och stödja anarkistiska projekt. Bortom skit som Tidöavtal, NATO, och statens repression, finns andra sätt att leva. Hör gärna av dig till oss om du vill bidra, vara med på något sätt (med egna texter, eller i ett poddavsnitt). Vi har en del nya idéer för 2023, håll koll på våra plattformar framöver.

Inlägget anarkism.info – 2022 dök först upp på anarkism.info.

Begreppet ”sörj inte, organisera” myntades av Joe Hill strax innan han mördades av den amerikanska staten. Jag känner mig kluven inför det. Joe Hills död var ett hårt slag för den frihetliga fackliga rörelsen och frihetlig socialism överlag. Det fanns all anledning att sörja. Sorg är en viktig känsla, ett slags bearbetande av förluster. Att hoppa över det bearbetandet låter typiskt för någon på hastig färd mot utbränning. Därför tycker jag att ”sörj för all del, men organisera också” kanske är en vettigare, om än mindre slagkraftig, slogan.

Men när det kommer till valet vi just genomlidit, är sorg verkligen rätt ord att beskriva de olika känslorna som kan bubbla upp? Sorg antyder en förlust av något kärt eller viktigt, men vad har vi egentligen förlorat av värde? Ingenting. Att vara upprörd, arg, nedstämd eller orolig för att vi kan få fascister i en extremhögerregering är förstås helt rimligt, även om det inte heller är helt säkert hur det blir än. Ett enda mandat skiljer, fler röster ska in, och kanske går det att köpa liberalerna igen? Det lär bli en del partipolitiskt rävspel innan något är klart.

Och vad är alternativet? Fyra år till av sossig nyliberal rasism med vänligt ansikte? Fyra år till där allt bara stadigt blir sämre? Jag ser inget sätt på vilket det i sig till slut skulle leda till något positivt. Nej, det finns inget att sörja. Nog för att det som hänt är förjävligt, men som det parlamentariska läget såg ut innan så var vi fast i ett träsk, sakta sjunkande, och nu kastas vi in i ett reaktionärt men osäkert och bräckligt kaos. Det ger, trots allt, lite möjligheter till motstånd, rörelse, och förändring.

Visst behöver vi samla nya krafter, och organisera för att förhindra, försvåra och fördyra politik som kommer vara både rasistisk och miljöfientlig, såväl som med en skarpare udd riktad mot arbetarklassen. Aktierna för privata skol- och välfärdskoncerner rusar i höjden, och SD-profiler mysheilar på valvakor. Men andra dörrar öppnas. På stor skala blir det svårare för sossarna att lamslå de bitar av en tynande folkrörelse som de fortfarande har klorna i. LO-fack, Hyresgästföreningen, och liknande sammanhang fungerar inte som kamporganisationer när sossar har makten. Jag tror i och för sig att de i grunden är helt bortom räddning som organisationer i det långa loppet ändå, och vi kan knappast förvänta oss underverk, men det finns möjligheter att bygga bredare motstånd mot extremhögerns politik när sosse-bromsklossen inte har makten. Inte för att sossar själva någonsin går i opposition – de blir bra tillfälligt förlägna makthavare – men deras passiviserande närvaro kan bli mindre påtaglig.

Kanske blir det också en väckarklocka för de som alltför lätt låter sig tröstas av en röst på V eller MP, och passiviseras snarare än aktiveras när dessa partier får några fler procent och hamnar nära makten. Kanske inser fler att det är upp till oss på gator och torg att skapa förändring. Och det är förstås ingen garanti för någonting, den utomparlamentariska rörelsen är inte i ett fantastiskt läge. Det är gott om interna kriser och en minst sagt lågintensiv aktivitet i övrigt. Men det finns undantag som exempelvis det fina initiativet Take Concrete Action. Det är sådana aktioner och sånt nätverksbyggande vi behöver överallt i samhället.

Direkt aktion är förstås ingen magisk lösning, och tar också tid. Det är en sak att direkt agera i en konkret fråga som plötsligt uppstår, men en annan att bygga upp en generell kapacitet för socialt omhändertagande och kamper på större skala. Faktum är att det krävs mer tålamod för att bygga upp sådana alternativa strukturer, och stor integritet att inte falla för frestelsen att ta genvägar som något nytt roligt partipolitiskt initiativ eller någon välgörenhetsorganisation utlovar. Det är lätt att luras in där medieljuset, pengarna och löftena om makt befinner sig.

Det finns inte heller något som säger att det automatiskt blir bättre organisering när situationen i samhället blir sämre. Istället finns det gott om exempel på att det kan gå åt båda hållen. När folk får det sämre är de såklart mottagliga för nya idéer och taktiker, samt har mindre att förlora och allt större anledning att försöka förändra. Men samtidigt kan rörelser må bra av att kunna bygga upp sin kapacitet och verka i relativ frid, jämfört med om de med näbbar och klor behöver slåss för sin existens samtidigt som de försöker förändra samhället.

Vad vi har att förvänta oss är en skarpare variant av det som redan pågått länge. Grövre repression mot sociala rörelser och aktivism, hand i hand med utplundring av de gemensamma resurser som fortfarande finns kvar. En av de saker som hände efter att Trump tog makten i USA exempelvis, var att olika repressiva myndigheter fick luft under vingarna och själva började agera aggressivare. Folk som tidigare inte bedömdes som rimliga måltavlor började kidnappas av ICE för att deporteras – ofta trots att de bott i landet i många år och haft familj, jobb, och permanent uppehållstillstånd. Då var det ofta starka lokala protester och initiativ som gjorde att de kunde komma tillbaka till sina familjer.

Mer sånt är att förvänta i Sverige också. Vi kanske får nya inre gränskontroller, och snutar både vid gränsen och överallt i landet som blir mer öppna med rasism och sexism, och tänjer ytterligare på gränserna när det gäller vad de kan komma undan med. Mot detta behöver motståndet vara smart, för att å ena sidan stå emot och skydda varandra så bra som möjligt, men å andra sidan inte ta onödiga smällar när vålds- och maktkåta snutar letar efter anledningar att trycka dit nån. Vi behöver inte främst fler martyrer, utan fler aktiva deltagare i våra olika rörelser och organisationer.

Men det allra viktigaste är att vi nu försöker kickstarta en rörelse vars syfte inte är att återställa sakerna till hur de var innan valet, utan att röra sig framåt och bygga motmakt så brett och utomparlamentariskt som det går. En rörelse som formulerar sina visioner om ett annat samhälle helt utanför ramarna för vad partierna, staten och kapitalet anser vara möjligt. När organisering går ut på att vinna val, så går valfunktionärerna hem efteråt oavsett utgång, utan att ha skapat någon som helst infrastruktur för fortsatt kamp. På så sätt kan även en seger vara en förlust när det gäller potential för effektiv och radikal förändring.

Men för de som försöker bygga organisationer, nätverk och rörelser som direkt förändrar samhället, så kan potentialen för samhällsförändring öka trots förlust för förment ”progressiva” partier i riksdagsval. Miljöpartiet och vänstern är på dekis, samtidigt som vi haft Sveriges första miljömassaktion på Gotland i sommar, och en växande om än spretig miljörörelse överlag. Missnöje med årtionden av nyliberala reformer pyr under ytan, men har inte riktigt någonstans att ta vägen. Take Concrete Action uppnådde sin målsättning att tillfälligt stänga ner produktionen för Cementa, och det ska nu bli spännande att se hur initiativet utvecklas utifrån den koalition av grupper som deltog. Poängen är att de inte förlorat något val, och det behöver inte vi andra heller tro att vi har gjort.

Dessutom är det som händer inte heller en unik svensk trend, utan ett globalt fenomen där olika länder kommit olika långt. I vissa har extremhögerpartier redan makten, i andra har de återigen tappat den, och i några har de klantat bort möjligheten innan den ens kommit. Så naturligtvis måste vi formulera problem och lösningar i vårt eget unika sammanhang, men vi får inte heller överdriva den grad till vilken unika svenska förhållanden bäddat för det som händer. Kapitalismen är global, stater och gränser finns nästan överallt, och det speglas i politiken på olika platser i världen. Därför behöver vår organisering och solidaritet också sträcka sig bortom alla gränser.

Så den här gången tycker jag att vi trots allt ger Joe Hill rätt, och hoppar över sörjandet. Det som har hänt är allvarligt men varken fullständigt katastrofalt eller oväntat, och det enda alternativet var inte precis någon ljuspunkt. Det finns mycket att göra, det är helt okej att vara nedstämd, arg eller besviken, och det blir inte lätt, men med tålmodigt och målmedvetet arbete kan vi komma ur det här stärkta, göra stor nytta, och faktiskt börja bygga en gräsrotsrörelse som på riktigt gör våra liv bättre och pekar mot ett helt annat samhälle. Inget av det här kan något av partierna göra ändå, hur hårt vi än röstar på dem, så varför ska vi ta på oss deras vinster och förluster när vi kan skriva vår egen berättelse istället?

Inlägget Sorg och organisering dök först upp på anarkism.info.

“It is organized violence on top which creates individual violence at the bottom. It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act.”

Den 6 juli mördades Ing-Marie Wieselgren i Visby och misstänkt för mordet är en man med starka kopplingar till NMR. I Köpenhamn dödas tre och tio skadades den 3 juli. Den 25 juni dödades två och 21 personer skadades i Oslo. 

Enligt tankesmedjan Center for Strategic & International Studies begicks 21,8% av terrordåden i Europa mellan 2009 och 2020 av högerextrema. Till det kan läggas nästan 70% islamistisk terror som delar högerextremismens patriarkala, chauvinistiska och reaktionära maktanspråk. 

Oavsett hur en räknar är den här typen av vansinnesdåd ett problem kopplat till högerextremism. Nazism, fascism, och i mindre utsträckning nationalism, är ideologier som som inte syftar till att skapa ett så gott liv som möjligt för alla. Det är ideologier som vill skapa fördelar för en grupp människor på bekostnad av andra. Livet ses som en kamp mellan olika grupper där den ena gruppens välgång automatiskt innebär en förlust för alla andra grupper. 

Auktoritära ideologier utesluter fredlig samverkan mellan olika grupper av människor och den enda acceptabla relationen mellan olika grupper är dominans. I den högerextrema tankevärlden blir våld blir därför den naturliga konsekvensen av att olika grupper befinner sig på samma plats i tillvaron. I auktoritära och totalitära ideologier finns det inte en plats för gemenskap eller solidaritet utan bara för maktkamp mellan konkurrenter. Det för med sig att fascistiska och nazistiska organisationer är toppstyrda och endast kan styras av en stark ledare som förmår hålla tillbaka de andras maktanspråk. 

När nationalistiska och fascistiska politiker för fram idéer som SD:s Gunilla Schmidts ”Kan ingen ställa sig på [Öresunds]bron med en kulspruta?” eller konspirationsteorier som “The Great Replacement” skapar det en miljö där personer som har närmare till att faktiskt ta till våld ser detta som accepterat eller rent utav nödvändigt. 

De högerextrema ideologierna i sig leder till våld. När deras våldsdåd skylls på psykisk ohälsa pekas istället den gruppen ut som orsak till problemet. De blir ett alibi och en bortförklaring där korten blandas bort för att slippa se att nazism, fascism, islamism och högerextremism som är en orsak och en katalysator för ett större och djupare problem i samhället. 

En annan variant av denna strategi är när makthavare och tyckare skyller problemet på “våldsbejakande extremism”. En falsk dikotomi målas upp mellan extremister som står för våld och alla andra, som då står för motsatsen av våld. 

Istället för att itu med orsakerna till att människor söker sig till Nazistiska och Fascistiska grupper klumpas olika grupper med olika motiv och olika sätt att arbeta samman i halmgubbe-konstruktionen “våldsbejakande extremism”. 

Vänster-aktörer stod för 2% av terrorismen i Europa 2009-2020 och i det återfinns säkert agerande så som fritagande av djur, inbrott på vapenfabriker men såklart rymmer siffran även våldsamma händelser som syftar till att skapa politisk terror. Det finns dock en avsevärd skillnad i omfattningen och att det planlösa mördandet riktat mot allmänheten knappt, om alls förekommer inom vänstern. Våldsdåd mot människor på gatan gynnar inte anarkismens politiska agenda och är oförenligt med anarkismen som ideologi. Medan det finns gott om exempel som när den högerextrema konstnären Dan Park hyllade terroristen Anders Behring Breivik och fick stöd av Lars Vilks. Att skylla högerextrem terrorism på “våldsbejakande extremism” är att säga att dessa skillnader inte finns och att lokalisera problemet i när folk avviker från normerna för politiskt agerande och blir radikaliserade. Det politiska samtalets möjligheter kringskärs och demokratin urholkas.

Strategier för att flytta fokus från det problem Fascism och Nazism utgör är populära bland makthavare och tykonomer eftersom de flyttar fokus från att våld präglar vårt samhälle och är en del av den rådande ordningen. Våld och hot om våld utövas gentemot fackföreningsaktiva och mot politiska grupper eller stater som inte fogar sig i den hegemoniska internationella ordningen. Europas gränser och EUs regionala ekonomiska suveränitet upprätthålls med våld mot flyktingar. I Ukraina pågår proxykriget mellan de Ryska plutokraternas invasionsarmé, där Ukrainarnas försvarsvilja utnyttjas för att gynna stormakternas intressen (USA, Storbritannien och EU är knappast missnöjda med att den Ryska krigsmakten utarmas i Ukraina, vilket säkert bidrar till den politiska viljan att skicka vapen till landet). Politiker och ekonomiska makthavare kan inte göra någonting åt kapitalismens våld eftersom de själva är en del av problemet. 

Många av skjutningarna i USA har bland annat förklarats med att gärningsmännen (vita män) upplever att de fråntagits privilegier de har rätt till. Kontroll över personer med andra kön, ekonomisk framgång och att stå oemotsagda i privata och offentliga samtalet. Förlusten av privilegier skylls på marginaliserade grupper som tagit mer plats i samhället och som också ofta blir de som ofta hamnar i skottlinjen, när hämnd för de inbillade oförrätterna ska utkrävas. Men en del i förklaringen finns också i minskande reallöner, en sjunkande levnadsstandard, arbetsskador som leder till opiat-missbruk. Den här utvecklingen är en direkt följd av kapitalismens utveckling och ständiga jakt på större vinster, billigare arbetskraft och nya marknader.

När nya marknader saknas så nya skapas med ekonomisk och militär krigföring. Afghanistan, Irak, Venezuela, Bolivia, Ukraina. 

Våldet är inte en bugg i systemet utan en förutsättning för att det ska kunna fortsätta. Det organiserade våldet i toppen legitimerar och motiverar atomiserade, bittra män som upplever sig berövade privilegier, att ta hämnd på sina inbillade fiender. När makthavare och tyckonomer kommer med bortförklaringar för att skydda systemet som låter dem åtnjuta makt och privilegierade liv, istället för att hjälpa till att ta tag i rötterna till problemet, så skändar de offrens minne.

Inlägget Ingen går säker från fascism dök först upp på anarkism.info.

”NATO-medlemskap [innebär] antagligen också kompromisser som allvarligt skadar både kärnvapenmotstånd och ansträngningarna för att vara någon slags fristad eller röst för dissidenter som tvingats fly från förtryck i NATO-länder med omnejd – som exempelvis kurdiska frihetskämpar som terrorstämplas av Turkiet när de gör motstånd mot grovt systematiskt förtryck. Nu gör Sverige gemensam sak med den isis-kramande smådiktatorn Erdogan och kärnvapenutrustade stormakter istället för de rörelser som kämpar för frihet och rättvisa i regionen.”

Det behövdes inte mycket fantasi för att förutspå detta, men nu har det alltså snabbt blivit verklighet, när Sverige förhandlat fram ett avtal med Turkiet för att få släppas in i krigsalliansen NATO.

Att sossarna och i förlängningen Sverige nu slänger kurder åt vargarna och istället närmar sig Erdogans fascistoida regim är såklart en oerhörd skam. Så sent som 2019 sade utrikesministern Ann Linde bland annat att ”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh”. Vidare sade hon att Sverige ”fördömer det turkiska folkrättstridiga angreppet i nordöstra Syrien” och talade om behovet av ett vapenembargo.

Sedan dess har ingenting nämnvärt ändrats i hur administrationen i norra Syrien respektive Turkiet agerar. Från detta är det lätt att dra slutsatsen att sossarna och Sverige nu svängt 180 grader i frågan. Men så funkar förstås inte politik. Politikernas främsta roll är att ljuga för oss för att behålla sin makt, och det finns inget som inte kan kohandlas bort om ett tillräckligt bra erbjudande kommer. Naturligtvis var det bättre när sossarna påstod att de stod bakom kurderna, men det som händer nu är lättare att förstå om vi inser att det ”stödet” alltid var ytligt och villkorat, aldrig djupgående eller konsekvent.

Samtidigt med de fina utspelen så förföljdes nämligen kurder redan av SÄPO, och kurdiska hbtq-personer liksom politiskt aktiva utvisades till Turkiet där de riskerade både tortyr och fängelse. Socialdemokraterna försöker påstå att de i avtalet med Turkiet sålt in redan planerad lagstiftning som eftergifter, och att vi därför inte har något att oroa oss för. Men för det första var situationen inte speciellt bra redan innan avtalet, och för det andra är det uppenbart att Erdogan och Turkiet sitter på ett trumfkort med sitt veto, nu när sossarna älskar NATO över allt annat.

Situationen med avtalet på plats blir naturligtvis allvarligare, hur vi än vrider och vänder på det, och Erdogan vill inte minst visa sig stark på hemmaplan för att dra fokus från landets usla ekonomi. Dessutom har Turkiet snarast trappat upp förtrycket mot oppositionella jämfört med tiden då sossarna kritiserade dem. Massvis med lärare, journalister, politiker, hbtq-personer och aktivister sitter i fängelse, och ironiskt nog är sossarnas socialdemokratiska systerparti HDP en hårsmån från att förbjudas efter åratal av repression.

Det cirkulerar nu listor med allt fler namn på personer som Turkiet kräver ska utvisas från Sverige, och häromdagen ville den turkiske ambassadören att manifestationer till förmån för kurdiska organisationer som PKK och PYD skulle förbjudas, då de alla påstås vara terrorister. Kurder i Sverige med minsta anknytning till politisk organisering i norra Syrien eller Turkiet får nu i bästa fall leva med oro och osäkerhet. Svenska journalister varnar också för att det kan bli svårare för dem att rapportera från de kurdiskt kontrollerade områden som terroranklagas av Turkiet.

För att ta ett dagsfärskt exempel på hur Turkiet använder terrorlagar i syfte att tysta journalistik så kan vi nämna att en journalist som tog en bild när turkisk polis mördade en ung student 2017 nu riskerar 20 års fängelse för ”medlemskap i en terroristorganisation” – anklagelser som är fullkomligt fabricerade och endast syftar till att tysta regimkritiker. Det här är knappt ens toppen på det isberg av systematisk repression som sker i Turkiet just nu, och den interna repressionen åtföljs också av regelrätta attacker mot kurdiska städer och positioner i norra Syrien.

När det gäller den kurdiska frihetskampen så har en av Erdogans taktiker varit just att smeta PKKs terrorstämpel på alla kurdiska aktivister och organisationer. Från mitten av 80-talet och ett antal år framåt så var PKK en centraliserad och toppstyrd organisation som bedrev asymmetrisk krigföring mot den turkiska staten i syfte att upprätta en självständig kurdisk nationalstat. En målsättning som med liberala mått egentligen inte är speciellt märkvärdig. Varför skulle inte kurderna ha rätt till en egen nationalstat? Varför skulle de behöva underkasta sig andra stater som dessutom gjorde sitt bästa för att med våld radera ut deras kultur och politiska organisationer?

Metoderna med vilka konflikten bedrevs lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är viktigt att påpeka att även när PKK var som ”värst” så var de fortfarande den mindre dåliga parten i konflikten, jämfört med Turkiets systematiska och storskaliga repression, och de hade definitivt rätt i sak – det finns ingen anledning till varför kurder ska utstå Turkiets eller nån annan nationalstats förtryck.

Men sedan dess har PKK förändrats oerhört mycket, och genomgått en ideologisk såväl som praktiskt transformation. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade, samtidigt som den kurdiska frihetskampen hade kört fast i en återvändsgränd, blev det läge för en omvärdering av situationen. Det var då som PKK-ledaren Abdullah Öcalan hittade den anarkistiske tänkaren Murray Bookchins texter och insåg att många av svaren på de problem den kurdiska frihetsrörelsen ställts inför kunde besvaras genom att gå i en frihetlig och anarkistisk riktning.

Fokus flyttades från en centraliserad och hierarkisk struktur till en nätverksbaserad och gräsrotsdemokratisk dito, med feminismen som ett viktigt inslag. Målet är inte heller längre en stat, utan en slags demokratisk konfederalism bortom stater, och medlen sträcker sig från en militär kapacitet som bland annat var helt avgörande när IS motades i grind, till demokratisk gräsrotsorganisering i alla områden som är intresserade att delta, och som erbjuder det mest lovande och inspirerande politiska såväl som sociala alternativet i hela regionen.

Den här förändringen har pågått i många år, men när inbördeskriget i Syrien bröt ut kunde den ta ett kliv till en ny nivå. Detta kunde ske tack vara det förebildande sätt på vilket den kurdiska motståndsrörelsen hade börjat organisera sig: De parallella strukturer som byggdes upp för att bedriva motstånd i vardagen, var också kärnan för en helt ny social och politisk värld, som byggdes i skalet av den gamla. När tillfället gavs, kunde de gå från att vara strukturer för försvar till att bli grunden på vilket ett nytt samhällssystem vilade.

Många problem kvarstår förstås i regionen, inte minst den spända relationen till närliggande nationalstater och nödvändigheten att på något sätt förhålla sig till en alltigenom kapitalistisk omvärld. Men trots att vi uppenbarligen inte har att göra med ett helt igenom anarkistiskt samhälle, så ger de demokratiska strukturerna i norra Syrian med omnejd mer inflytande och självbestämmande åt invånarna än någon av de västerländska så kallade demokratierna. Och det måste till viss del tillskrivas det förändrade PKK och dess många medlemmar och sympatisörer.

Om PKK alltså på orimliga grunder just nu är terrorstämplat (och den klassningen är så skakig att EU redan tvingats att retroaktivt dra tillbaka den för åren 2014-2017), så gäller däremot inte detta för YPG, YPJ eller PYD, vilket bland annat Rojavakommittéerna nyligen påpekat. Det finns därför inte ens formella anledningar att behöva förhålla sig till Erdogans gläfsande på den här punkten. Vad vi därmed behöver göra framöver kan sammanfattas i fyra punkter:

1) Fortsätta exponera och motsätta oss den repression som Erdogans regim bedriver i Turkiet, och stå i solidaritet med alla de grupper och individer som regimen av olika skäl förföljer, fängslar och torterar. Det här inkluderar för oss framför allt alla de kurder i Sverige som riskerar utvisning och förföljelse, och de olika sätt på vilka staten, regeringen eller SÄPO försöker underminera den kurdiska frihetskampen som bedrivs på svensk mark.

2) Fortsätta vår solidaritet med norra Syrien och organisationer som YPG, YPJ liksom andra grupper och nätverk i området, och konsekvent vägra låta Erdogans regim godtyckligt terrorstämpla dem, samt ge dem materiellt stöd när de angrips av Turkiet.

3) Verka för att PKK inte längre ska terroristklassas, då detta skulle både underlätta organisering på plats och solidaritetsarbete i länder som Sverige. Finns det en terrorist i regionen, så är det Erdogans regim, som både visats hjälpa IS och med dödligt våld angripit människor såväl i Turkiet som i norra Syrien.

4) Utan att som anarkist eller frihetlig socialist behöva hålla med om 100% av det som händer i norra Syrien, så kan vi ändå använda revolutionen i Rojava som ett exempel på att en annan värld faktiskt är möjlig, och att det aldrig är för tidigt att börja förebilda den i vår vardag. Det finns inget som gör maktgiriga politiker och kapitalister så rädda som människor med visioner om en annan framtid, och det är därför de alltid försöker ta ifrån oss det vapnet.

Inlägget Erdogans sossar och vägen framåt dök först upp på anarkism.info.

Om Miljön
På Gotland finns det höga naturvärden vilka hotas utav framförallt att vattnet förorenas utav kalkbrytningen. Det underlag som Cementa har presenterat angående riskerna för dricksvattnet på Gotland har varit bristfälliga vilket troligtvis beror på att en för stor utredning skulle visa på hur katastrofal deras verkasmhet är för färskvattnet på Gotland. Den kalkbrytning som sker på Gotland driver in saltvatten i grundvattnet förstör den redan dåliga tillgången på grundvatten på Gotland och är påväg att göra det omöjligt att bo på Gotland, samt att bedriva jordbruk där.

Om Klimatet
Cementa är det företag som släppte ut näst mest koldioxid per år i Sverige, med drygt 1,9 ton 2020. Det motsvarar cirka 3-4% av ALLA utsläpp av växthusgaser som sker inom sveriges gränser. Mycket av Cementas utsläpp kommer ifrån förbränning av kol – som tills nyligen till stor del importerades från Ryssland.
Globalt har cementproduktionen ett gigantiskt koldioxid-avtryck – minst 8% av de globala utsläppen kommer ifrån Cementindustrin, vilket är mer än den globala flygindustrins utsläpp! Dessutom ökar produktionen av cement för var år som går. Om Cementproduktionen var ett land, skulle det vara den tredje största utsläpparen, efter endast Kina och USA.

Om Oss
Vi är klimataktivister från olika delar av Sverige som har tröttnat på politikers oförmåga att ta klimatkrisen på allvar. Vi tänker inte förbli passiva, och DU kan vara en del av det. Följ med till Gotland och STÄNG NER Cementa – för en värld värd att leva i!

Take Concrete Action ( länk till hemsidan )

Inlägget Take Concrete Action! Massaktion 25-28 augusti på Gotland dök först upp på anarkism.info.

Stöd dina kamrater i Ukraina genom att köpa en flagga. Gör din beställning via mail: fgstockholm@protonmail.com eller instagram: FGStockholm
200kronor (eventuell frakt tillkommer)

Inlägget Stöd kamrater i Ukraina! dök först upp på anarkism.info.

Polisaktivisten Peppe Larsson ironiserar på twitter över att människor han kallar vänsterextrema demonstrerar mot polisens övervåld eftersom demonstrationen I Malmö bevakades av polis. Demonstrationen I Malmö var inte tillståndsgiven, alltså hade ingen bett polisen att vara där utan deras närvaro var deras eget initiativ.

Med tanke på att polisen sköt 3 personer I Norrköping är polisens närvaro knappast önskvärd vid en demonstration mot polisvåld. Solidariteten och den inbördes hjälpen mellan kamrater är också ett bättre skydd och min erfarenhet är att det ger en större känsla av trygghet. Polisens beskydd kan också snabbt, och godtyckligt förvandlas I polisiär repression. Ett tydligt exempel på det är Göteborgshändelserna 2001. I närtid har anarkistiska demonstranter behövt och lyckats ingripa för att frita kamrater från polisära kidnappningsförsök. Polisen kan alltså lika gärna vara en aktör som en social rörelse behöver skydda sig ifrån.

Peppes och andra twitterpolisers ironiska hot takes för med sig en bitter bismak för den som engagerar sig för frihet och alla människors lika värde, i den senkapitalistiska samtiden. Jag förstår dock att det är ett perspektiv som Peppe Larsson har svårt att ta in.

Inlägget Dagens polis skyddar morgondagens Hitler dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras.* Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020. 

Rapporten tydliggör flera saker. Bland annat att samhället har olika sätt att övervaka och kontrollera människors åsikter. Via regeringen och riksdagen, till myndigheter, Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen (SÄPO) och CVE, överlåts nu en viss del av arbetet åt Rädda Barnen att försöka rädda barn från så kallad ”extremism” (barn och unga 0-21 år). 

Enligt Rädda Barnens rapport är det främst två grupper som ringer. Först handlar det om olika samhällsaktörer, som lärare, andra yrkesverksamma, och personer inom fritids- och föreningslivet. Den andra gruppen är familjemedlemmar, vänner, och bekanta.

Eftersom Rädda Barnens telefonlinje är ett led i CVE:s arbete mot radikalisering kan hyfsat många ärenden ganska lätt slussas vidare till myndigheter, för olika åtgärder. Redan vid ung ålder dokumenteras, hanteras och kontrolleras alltså människors åsikter i Sverige. På detta sätt görs vuxna till åsiktspoliser, till golare, vilka förväntas ta hjälp av staten för att avradikalisera barn. Eller överlämna barn till staten. I sammanhanget kan vuxna, som kamrater i vår rörelse, anses vara opassande som vårdnadshavare. 

I rapporten går det att utläsa att telefonlinjen fungerar som en typ av jourhavande medmänniska. Du ringer, någon lyssnar. Men att du tillfälligt pratar ut i Rädda Barnens öra kan innebära risker. Du kan exempelvis tappa kontrollen över processen när myndigheter kopplas in. I slutändan är det relativt oklart hur ditt barn kommer behandlas när det ska tvingas att omfamna statens långa arm. 

Rädda Barnen utrycker i rapporten kritik mot att jobba utifrån SÄPO:s kategorier för ”våldsbejakande extremism” (höger, vänster och religiös). Kritiken är ungefär detsamma som många har sagt i flera år, i verkligheten är det svårt att kategorisera människors åsikter utifrån rigida extremistgrupper. Däribland syns problemet med att klumpa ihop olika typer av fascister med den utomparlamentariska vänstern. Det är antingen naivt, eller urbota dumt, om någon tror det går att avprogrammera samhällskritiska människor, med väldigt olika åsikter, till att börja gilla staten. 

Precis som med CVE:s åsiktsregistrering av vuxna ”extremister” är det i jämförelse endast ett fåtal ”vänsterextrema” som orossamtalen till Rädda Barnen berör. Samtalen gäller i majoritet nazister och fascister (exempelvis sympatisörer till NMR och IS). Nu kan man såklart tycka det är bra att samhället agerar mot fascister. Som anarkister måste vi dock alltid kritisera och bekämpa staten. I detta fall handlar det om att staten egentligen inte vill bekämpa fascister. Istället vill staten förstärka sin egen makt. Vi får alltså inte förblindas av CVE:s dimridåer, utan vi måste komma ihåg att staten inte är en antifascist. Staten vill befästa den liberala statsordningen, vilket är en grogrund för fascister.

Utvecklingen på statens åsiktsregistrering är vidrig och skrämmande. Indoktrineringen av barn och unga intensifieras, där Rädda Barnen blir nyttig idiot åt en maktfullkomlig statsapparat. Allt för att barn inte får växa upp och hata staten. Här borde vi som rörelse kunna göra mer. Exempelvis kan vi bygga strukturer för att stödja kamrater, såväl föräldrar som barn, när de demoniseras av skolan. Vi kan befästa rutiner att vi vare sig kontaktar eller litar på myndigheter. Vi kan erbjuda information om hur föräldrar i vår miljö kan göra i förebyggande syfte för att deras barn inte ska fastna i CVE:s nät. Vi kan vara en holistisk gemenskap. Vi kan öppet visa solidaritet för barnen i vår miljö som staten demoniserar. Vi kan högljutt visa att vår kritik av staten är befogad. Låt oss rädda barnen från staten! 

(*Termen ”radikaliseras” kan ha olika innebörder. Med en radikal person menas ursprungligen någon som vill förändra genom att gå till roten av ett problem. I sammanhanget kring svenska staten och CVE betyder radikalisering en process varvid en person anammat en kritisk inställning till den liberaldemokratiska statsordningen, vilket utmynnar i att personen inte tvekar att använda våldsamma medel för att bekämpa dagens samhälle. I sammanhanget råkar staten lägligt glömma bort att nämna något om det i jämförelse grova våld som staten systematiskt alltid utövar, mot sin befolkning, direkt och indirekt.)

Inlägget RÄDDA BARNEN FRÅN STATEN dök först upp på anarkism.info.

Moderaternas rättspolitiske talesperson hade då redan hunnit skriva att det borde gå att utvisa gängmedlemmar även om de inte dömts för brott. Med facit i hand är det en lysande idé, för då kunde ju människor utvisas även för sprängningar de inte begått.

Det är lätt att skratta åt, men grejen är att det här är en stor del av poängen med fascistisk politik. Syndabockarna är redan utsedda, offerkoftan är på, myterna är på plats, och det enda som kvarstår är att spä på och rikta vreden, oavsett vad som egentligen har hänt.

Det här är också en anledning till att nyliberal politik passar dessa tomtar så bra. De vill nämligen inte lösa några av de problem de beskriver, utan problemformuleringen är ett vapen för att bedriva rasistisk politik. För vissa är rasistisk politik ett självändamål, för andra ett vapen för att splittra klasskamp och rikta blickarna bort från de som har den verkliga makten och gör den verkliga skadan. Ofta är det både och.

Om samhällsresurser dras undan från fattiga, där rasifierade människor är överrepresenterade, så dras i praktiken resurser alltså oproportionerligt från den gruppen. Den rasistiska politiken blir en självuppfyllande profetia: Ta bort resurser från fattiga rasifierade, observera de sociala konsekvenserna, använd, snedvrid och överdriv dessa konsekvenser så mycket som möjligt för att ta bort än mer resurser och ersätt med repression, lyft in allt fler krav på stängda gränser, återvandring, utvisning, och så vidare. Omreglera finanspolitiken till att följa inflationsmål istället för sysselsättningsmål, skyll sedan arbetslösheten på lata bidragstagare, och använd det för att sänka bidragen. Jobbar invandrarna inte så är de just sådana latmaskar. Har de jobb så tar de ju jobben från en svensk. Vi har alltså att göra med Schrödingers invandrare, lat och alltför flitig på samma gång, och en mångsidig spiral rakt ner i helvetet, som alla regeringskonstellationer de senaste 30+ åren sysslat med i olika utsträckning. Samtidigt skrattar kapitalisterna hela vägen till banken, under statens omsorgsfulla beskydd.

Den här tunna distanseringen i ett led från den rena rasismen har använts förut, i bland annat USA, kanske tydligast uttryckt i en omtalad intervju från 1981 med den republikanske strategen Lee Atwater:

“You start out in 1954 by saying, “Nigger, nigger, nigger.” By 1968 you can’t say “nigger”—that hurts you, backfires. So you say stuff like, uh, forced busing, states’ rights, and all that stuff, and you’re getting so abstract. Now, you’re talking about cutting taxes, and all these things you’re talking about are totally economic things and a byproduct of them is, blacks get hurt worse than whites.… “We want to cut this,” is much more abstract than even the busing thing, uh, and a hell of a lot more abstract than “Nigger, nigger.”

Vad Atwater hänvisar till här brukar kallas för ”The Southern Strategy”, en republikansk strategi att vinna röster i den amerikanska södern genom att anspela på rasism. De var beredda att offra de flesta svarta väljare, bara de kunde säkra de vita. Till en början kunde det ske helt öppet, men allteftersom rörelsen för medborgerliga rättigheter fick luft under vingarna fick rasismen lindas in i ekonomiska problemformuleringar.

Vi befinner oss kanske i en omvänd situation, där rasistiska utspel blir alltmer accepterade. Men ett verktyg för att normalisera rasismen är just den här symbiosen mellan ekonomi och främlingsfientlighet.

Det här har högern i allmänhet varit bra på under en lång tid, sossarna har också närmat sig liknande metoder, och även om den rena rasismen ofta skiner igenom så försöker SD till viss del jobba enligt samma princip.

Så det är förstås inte fel att håna högerpolitikerna och dreven när de är ute på det här sättet och gör bort sig, men vi får inte låta det stanna där. Inte mycket är vunnet, annat än att ett samtidsfenomen, ett symptom, för en stund blivit lite tydligare än vanligt. Vi får inte fastna i att bara diskutera vem det var som sprängde en bomb, utan behöver också diskutera vem det är som spränger de sociala förhållandena och hur vi bygger nya istället för att i bästa fall försöka backa in i ruinerna av de gamla.

Inlägget Vem var det som sprängde? dök först upp på anarkism.info.

Det andra avsnittet av COPWATCH:s nya filmserie handlar om snuten och drönare. 

Svenska snutar har fått alltmer makt att bestämma vilka de ska övervaka med drönare. Resultatet? Allt oftare använder snuten drönare i tjänst, på olika sätt. Hela bostadsområden filmas kontinuerligt med drönare, och snuten använder drönare för att dokumentera demonstrationer. Det innebär att människor som vare sig är misstänkta för, eller begått, brott bevakas. Den så kallade rättsstaten använder filmmaterial från drönare som bevisföring, för att i efterhand sätta dit folk. 

Vi som övervakas är inte sällan de som demoniseras och marginaliseras i samhället, som arbetare, fattiga, icke-vita och radikala. 

Som bekant skyddas snuten av lagen. Ganska nyligen instiftade den svenska staten lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”(2020). De som uppfattas sabotera snutens verksamhet riskerar höga fängelsestraff. Om du hindrar snuten från att filma dig med drönare är det inte omöjligt att det kan räknas som blåljussabotage. ACAB includes cop drones! 

För dig som inte vill bli filmad av snutdrönare, om du inte vill bli igenkänd av snuten, för den som vill undvika snutens repression, är det bra att ha koll på snuten och dess drönare. Exempelvis vilka drönare svenska snutar använder, och hur drönarna fungerar. 

Be careful with each other, so we can be dangerous together…

(Snuten på Minuten är en filmserie för alla som vill avskaffa polisen. Har du förslag på ämnen till avsnitt? Tipsa gärna oss på Wickr: anarkotips01, anarkotips03)

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #2: drönare dök först upp på anarkism.info.

De nyhetsfragment som nått ut kan ändå ge vissa indikationer, speciellt om de förstås i ljuset av den utveckling som pågått i Kuba de senaste åren. Förenklat går det att säga att nyckeln för att förstå situationen ligger i tre sammanlänkade faktorer. Regimens legitimitetsproblem, coronapandemin, och en lång ekonomisk process som ställts på sin spets sista tiden. Protesternas sammansättning är också brokig, och består av alla möjliga politiska tendenser från vänster till höger och är en blandning av långvariga historiska ressentiment, vissa av dem USA-vänliga och antikommunistiska, kritik av det politiska systemet från vänster, och väldigt vardagligt förankrat missnöje över varubrist, ökande ekonomiska orättvisor, allt frekventare strömavbrott, pandemins hälsoeffekter, och politisk repression.

Innan vi går in på detaljerna kan det vara värt att påminna att Kuba har historiskt haft en stark frihetlig arbetarrörelse. Anarkistiska influenser kom till landet redan på 1800-talet, och under sin storhetstid organiserade den anarkosyndikalistiska rörelsen nära 100 000 människor (av vad som då var strax under 3 miljoner invånare), i bland annat tobaks- och sockerindustrin. Dessutom organiserades sekulära skolor, arbetarcenter, kulturevenemang, landsbygdskollektiv och tidningar. Allt detta trots förföljelse och repression från otaliga diktaturer och regimer.

När den kubanska revolutionen utbröt var denna rörelse något försvagad, men anarkister över hela landet var inblandade i organisering på arbetsplatser såväl som väpnad kamp mot Batistas diktatur, trots skepsis mot både Castro och kommunistpartiet. Farhågorna skulle snabbt komma att besannas, när den nya regimen, med kommunistpartiet i en framträdande roll, började rensa ut politiska motståndare inom arbetarrörelsen. Ironiskt nog blev detta den första tidpunkt sedan 1800-talet då alla anarkistiska tidskrifter tvingades upphöra med sina publikationer. Många anarkister mördades, fängslades eller tvingades gå i exil. Därmed hade de kubanska anarkisterna direkt fått ett kvitto på att den ikoniska kubanska regimen, med affischnamn som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara, var beredd att gå hårt åt kapitalistiska intressen såväl som frihetliga socialister¹.

Det här är inte bara en kuriosa historisk parentes, utan visar också varför den frihetliga delen av arbetarrörelsen aldrig varit speciellt överraskad när nyheter om repression kommit från Kuba. För det andra vidrör det också problemen som oppositionell vänster dragits med i Kuba ända sedan dessa dagar, och är en delförklaring till varför den är så svag. Den har historiskt hamnat i kläm mellan kommunistisk repression och antikommunistisk opposition, vilket gjort frånvaron av oberoende organiserad arbetarrörelse näst intill total. Med det sagt kan vi åter vända oss till den situation Kuba står inför idag.

Legitimitetskris och ekonomiska problem
Den kubanska regimens legitimitet har svajat de senaste åren av en rad olika anledningar. För det första hade Fidel Castro själv en slags legendarisk status som gjorde honom genuint populär bland stora delar av befolkningen. Med Raul Castro var det inte entydigt så, och den senaste ledaren, Diaz-Canel, åtnjuter inte i närheten av samma status och vördnad bland Kubas folk. De senaste åren har dessutom både ekonomiska problem och politisk repression naggat anseendet i kanten, och börjat äventyra en del av de framsteg som de revolutionära åren ändå inneburit när det gäller befolkningens materiella situation och välmående.

När det gäller den ekonomiska situationen finns även här ett flertal faktorer. För det första är Kuba under ett embargo från USA som pågått sedan början av 60-talet, vilket redan som utgångspunkt gör situationen svår. Även om Kuba under lång tid fick ekonomiskt stöd av Sovjetunionen, så upphörde det med östblockets fall, och även under Sovjets ekonomiska beskydd gjordes inte mycket för att förändra Kubas profil som en slags pseudokoloni med odling för export och turism som inkomstkällor, vilket gjorde landet oerhört beroende av import både när det gäller basala matvaror och industriell utrustning.

För att säkra denna import har regimen på senare år sett sig tvingad att genomföra åtstramningspolitik med nedskärningar i allmännytta och satsningar på expansion av privat industri, inte minst i den turistbaserade hotellbranschen. På många sätt kan det här sägas vara ett försök att på mindre skala följa i Kinas spår, för att säkra en delvis privatiserad dollarekonomi som sedan kan användas för import.

Den här situationen förvärrades avsevärt det senaste året och landet har nu drabbats av hyperinflation. För att förstå hur det hänt behöver vi beskriva en väldigt speciell monetär strategi som Kuba använt de senaste årtiondena. En vanlig men delvis bristfällig förklaring är att den rådande ekonomiska krisen är orsakad av USAs handelsembargo. Naturligtvis ligger embargot som en våt filt över Kuba, och Trumpadministrationen passade också på att utöka sanktionerna på vissa områden, men det finns en annan ännu mer direkt orsak till inflationskrisen. Det är här som den monetära strategin kommer in i bilden.

Sovjetunionens kollaps ledde till en turbulent tid för Kuba, och kraschade bland annat landets lokala valuta, peson, vilket gjorde det svårt att importera varor utifrån. Som en konsekvens blev svarta marknader där dollarn dominerade väldigt vanliga. På makroekonomiskt fikonspråk fick Kuba enorma problem med bytesbalansen; de stora transfereringarna från Sovjet uteblev, samtidigt som den egna valutan blev värd mycket mindre i jämförelse med andra valutor, vilket gjorde importer väldigt dyra.

För att lösa detta splittade den kubanska regimen peson i två – en lokal peso för den lokala ekonomin, och en internationell valuta (kallad CUC) med en stabil kurs mot dollarn för internationell handel. För att vanliga människor skulle kunna köpa importerade basvaror, skedde en prisväxling till lokal peso på dessa varor innan de kom ut på marknaden. Den andra valutan användes främst för industrivaror och lyxartiklar. Med andra ord: Vanliga människor som främst behövde produkter för sin dagliga fortlevnad betalades i lokala pesos och kunde handla basvaror för dessa, medan industri och verksamheter som behövde internationella importer fick viss del av den valuta som hade en växelkurs med dollarn. Förutom detta fanns speciella butiker där utvalda importvaror – ofta av det mer lyxiga slaget – kunde köpas för den internationella valutan.

Detta system såg till att stabilisera ekonomin i den mån att den kubanska regimen hade stor kontroll över den valuta som användes för internationella transaktioner, samtidigt som lokala pesos kunde spenderas in i ekonomin, exempelvis för infrastrukturprojekt. Men systemet hade också en rad baksidor, och var inte heller speciellt populärt bland befolkningen. Förutom att det var krångligt och försvårade investeringar, kunde det också orsaka märkliga förvridningar av incitament i ekonomin. Exempelvis kunde människor som fyllde viktiga samhälleliga funktioner (som ingenjörer) lockas att gå över till turistnäringen för att ta del av den internationella valutan.

Samtidigt var Kuba sedan Sovjetunionens fall i en fas där landet både uppvaktade nya handelspartners och försökte ställa om sin ekonomi. Vi har redan nämnt expansionen och privatiseringen av turistsektorn, och det var en av drivkrafterna som ledde till att regimen bestämde sig att den dubbla peson skulle slopas. Trots att pandemin, som slog till i början av 2020, orsakade en närapå total utradering av turistekonomin, var planerna redan långt gångna, och det nya monetära systemet rullades ut i början av 2021.

Även om Kuba till en början klarade pandemin relativt bra rent hälsomässigt², så resulterade ökande behov av sjukvårdsutrustning tillsammans med generellt ökande kostnader i logistikbranschen samt den prekära valutaomställningen i en ekonomisk katastrof och hyperinflation. För att strö salt i såren kom de utökade sanktionerna³ i slutet av 2020, som bland annat gjorde det svårare att skicka dollar till släktingar, vilket länge varit en vanlig företeelse bland exilkubaner. Trots att regimen försökte kontra de abrupt stigande priserna som följde av allt detta med att höja löner för statsanställda, har det inte räckt för att förhindra en brist på grundläggande varor såväl för den kubanska befolkningen som för delar av industrin.

Vi har alltså att göra med en rad ekonomiska och globala fenomen som sammanfaller, och en regim fast besluten att fortsätta med planerna på monetära omdaningar trots detta, som har lett till en extra svår ekonomisk situation för det kubanska folket. Det här har definitivt bidragit till ilska och missnöje, och regimkritik från fler håll än vad som varit fallet förut.

Politisk opposition och protester
Till detta kommer också en mer politisk dimension. På Kuba har det under de senaste åren funnits en rad små rörelser som reagerat på politisk repression och förföljelse. Från rapporter om trakasserier av HBTQ-rörelsen till konstnärer och artister som på grund av regimkritik har övervakats och ibland fängslats. Bland de framträdande aktörerna finns exempelvis Moviemento San Isidro, (MSI) och Instituto de artivismo Hannah Arendt (INSTAR), rörelser som består av politiskt aktiva regimkritiska konstnärer. Förutom detta finns det en rad oppositionella medier.

De här kretsarna är svåra att placera politiskt, eftersom de består av många olika komponenter. Vissa vänster, och vissa liberala. Vissa omfattar helt genuina yttringar av missnöje med demokratiskt underskott och censur, andra är mer allmänt ideologiskt motiverade, och vissa helt klart understödda av bland annat amerikanska politiska och ekonomiska intressen. För att demonstrera komplexiteten i denna politiska opposition så mobiliserades stora delar av kultur- och konstnärsmiljön på Kuba under 2020 i ett par fall av politisk repression. Det ena rörde en pro-Trump rappare som som fängslats, det andra en konstnär som också fängslats efter en kontroversiell bild där han satt på toaletten insvept i den kubanska flaggan.

Det här ses av vissa som cyniska provokationer, redigerade av bakomliggande USA-vänliga antikommunistiska intressen, medan andra menar att det rör sig om kränkningar av grundläggande rättigheter. Det här är också bara två av fallen, och flera personer har också arresterats sedan de publikt protesterade mot repressionen. Den 27 november 2020 resulterade detta i att konstnärer och allierade dök upp utanför kulturministeriet i Havanna och krävde att få diskuterade repressionen som konstnärer och artister utsatts för. Den här gruppen bestod bara i minoritet av människor från MSI och INSTAR, vilket tyder på att något höll på att ske i denna sektor som motsäger de cyniska rösterna om att oppositionen är helt kontrollerad, och visar att händelseutvecklingen engagerade folk utanför de vanliga regimkritiska kretsarna. Dessutom uttryckte många kritik mot en ny lag (lagdekret 349) som trädde i kraft 2018 och som dels säger att såväl publika som privata konstyttringar behöver regimens godkännande på förhand, och även innehåller oerhört vaga förbud mot yttringar som är ”vulgära” eller som, parafraserat, strider mot landets normala kulturella utveckling.

Det är också värt att nämna den torgrörelse som uppstod under de följande dagarna (i slutet av november 2020) i Trillo-parken, i stadsdelen Cayo Hueso som mestadels bebos av svarta kubaner. Denna rörelse, som kom att kallas la tángana distanserade sig från de antikommunistiska element de uppfattade i den bredare oppositionsrörelsen, men ville ändå ta tillfället i akt att demonstrera mot sociala orättvisor och diskutera vad de ansåg som allvarliga problem på Kuba.

Bland dessa nämnde de växande ojämlikhet med rasistiska undertoner som gör att fattigdom återigen i allt större utsträckning går hand i hand med hudfärg, och påpekade att om inte vänstern är tillräckligt stark i sin praktik kring antirasism, feminism, hbtq-rättigheter, miljöfrågor och demokrati så riskerar den att överlämna dessa frågor som slagträn åt den antikommunistiska oppositionen. De förespråkade också politiska subjekt fria från liberala föreställningar men också fria från stalinistisk dogmatism, och poängterade vikten av att demokratisera revolutionen och dess organisationer, samt ett behov av vad de kallade för ”kättersk socialism” (socialismo hereje) som uppnår en riktig socialisering av makt, folklig kontroll av produktionsmedlen, och en inkluderande ekonomi baserad på samarbete. Även om det här rör sig om ett helt nytt politiskt fenomen i sin linda, utan några anspråk på närmare titlar och klassifikationer, så är det lätt att se vissa likheter med Kubas historiskt starka anarkosyndikalistiska rörelse i dessa tankar och budskap.

Det finns förstås förutom allt detta också en mer aggressiv konservativ och religiös antikommunism till ”höger” om och vagt överlappande rörelser som MSI och INSTAR, som dessutom har både politiskt och ekonomiskt stöd från USA, samt en högljudd oppositionsmedia kopplad till sig. Det här gör att Kuba hamnar i den olyckliga situationen där det kan verka som om de enda två ståndpunkterna är ett villkorslöst stöd för regimen och ett fördömande av alla andra som reaktionära agenter för främmande makt, eller rabiat antikommunism som vill ha amerikansk inblandning i kubansk politik. Verkligheten är alltså en annan, och det framstår åtminstone från utsidan som om det finns tendenser däremellan som ännu inte helt hittat form eller fått sin röst hörd.

Här kan det vara värt att stanna upp för ett ögonblick och reflektera över situationen för denna kätterska socialistiska strömning. Problemen för denna rörelse är lika mycket det förbehållslösa stödet för regimen som en opposition dominerad av reaktionära element. Även de som i grunden stödjer Kubas regim borde fundera på om det är bra att denna socialistiska opposition tystas och kastas under bussen i rädsla för reaktionära element, eller om detta bara förstärker en dynamik som hållit Kubas revolution fångad i en reaktiv förnekelse av sina egna brister och misstag. Med de pågående kriserna – politisk legitimitet, repression, hälsoläget och pandemin, samt ekonomiska svårigheter, så kanske en vänsteropposition i själva verket är Kubas bästa chans till räddning i det långa loppet⁴.

Det är också viktigt att påpeka att alla dessa oppositionella rörelser har varit relativt små fram tills nu – både de mer organiska och de element som får mer eller mindre ekonomiskt och politiskt stöd från bland annat USA. De här elementen har hittills varit oförmögna att mobilisera gatuprotester, och gnistan som tände krutdurken är alltså inte sådan inblandning utifrån, utan de politiska och framförallt ekonomiska faktorerna som mobiliserat människor och lyckats bryta igenom protest-tabut. Men precis som fallet var med exempelvis de gula västarna i Frankrike, så kommer många aktörer att nu försöka fylla protesterna med sitt innehåll, eftersom den enande faktorn hittills är negativt formulerad – det vill säga en rad olika politiska och ekonomiska förhållanden som allt fler är mot.

Bland de intressantaste reaktionerna på det som händer i Kuba, det vill säga de som är någonstans mellan villkorslöst stöd från auktoritär vänster och opportunistisk alarmism från högern, finns exempelvis en kommuniké från en vänsterkommunistisk grupp i Kuba som fördömer repressionen (bland annat ska en del framträdande Marxister ha fängslats) och ställer sig bakom krav på ”riktig socialism”, eller Anarkistiska Federationen för Centralamerika och Karibien, som skriver ”Ner med blockaden, Ner med diktaturen, Nej till USA-intervention”.

Det här känns som rimliga ställningstaganden. Handelsembargot har gjort stor skada på den kubanska befolkningen. I det cyniska politiska spelet är embargot en win-win situation för USA-regimen och imperialismen. Det kan antingen tvinga fram fördelaktiga politiska förändringar, eller skapa tillräckligt med problem för Kuba för att detta i sig sedan kan politiseras och användas för propagandasyften. Det är till och med rätt troligt att det senare är det främsta målet, eftersom historien visar att diktaturer – Leninistiska såväl som andra – sällan reagerar på sin befolknings klagomål så länge dessa kan hållas i schack med olika kombinationer av morot och piska. Det ledande skiktet har tillgång till livets alla bekvämligheter, och så länge folket inte bokstavligen knackar på dörren med vapen i hand så kan det förbli på det sättet – de har inte ens valsegrar att oroa sig för, vilket är fallet för politiker och partier i så kallade demokratiska länder.

I USA kan politiker istället klappa sig för bröstet och låtsas som att de är solidariska med den kubanska befolkningen samtidigt som de vrider om kniven i ryggen på densamma med sina sanktioner. Alla rop på humanitära åtgärder och återhållsamhet när det gäller våld ekar därför i alla avseenden tomt. Om USA eller någon annan vill minska trycket på Kuba så är sanktionerna en av de första och enklaste åtgärderna att vidta. Det är helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna, speciellt samtidigt som USA knappt tagit sig ut ur ett år av BLM-protester som både orsakats och bemötts av grovt och rasistiskt statligt våld.

Vad som händer i Kuba under den närmaste framtiden är väldigt osäkert. Det kommer bero på vem som lyckas få grepp om proteströrelsen liksom problemformuleringarna, hur den ekonomiska situationen utvecklas, hur pandemin får fortlöpa, samt hur regimen väljer att agera framöver. För frihetligt sinnade socialister kvarstår att konsekvent avvisa både handelsblockaden, USAs inblandning, såväl som diktaturen, bristen på kontroll över tillvaron för vanliga kubaner, samt repressionen och den orättvisa politiken, som i dagsläget tycks leda mot en slags halvprivatiserad statskapitalism av samma stil som Kina. En slogan som ”Ner med diktaturen” kan förstås kännas abstrakt i det avseendet. Men den kätterska socialism som tycks finnas på ön om en tittar lite under ytan, och som utgör ett eko från en historisk frihetlig arbetarrörelse, ger åtminstone visst hopp om en positiv utveckling. Det är svårt att se hur någon markant förändring till det bättre kan ske om inte Kuba lyckas hitta tillbaka till en levande och självständig arbetarrörelse som kan göra landvinningar mot både imperialisterna i Washington och den inhemska regimens stelnade grepp.

Den här texten baseras på en hel rad texter, beskrivningar och sammanställningar av situationen i Kuba. De som inte är länkade direkt i texten kan hittas i nedanstående skildring och länksamling:
https://threadreaderapp.com/thread/1414626287239450627.html

Två nyckeltexter:
Om kompositionen vid olika händelser och i olika proteströrelser de senaste åren
Om Kubas ekonomiska vändning mot privatisering och åtstramningar

1) För mer om anarkismens historia i Kuba rekommenderas Frank Fernandez bok Cuban Anarchism, och om revolutionen specifikt Sam Dolgoffs The Cuban Revolution: A Critical Perspective

2) Kuba hade i början av pandemin låga smittotal, agerade snabbt för att minska utbrott, och har också tack vare sin omtalade sjukvård höga vaccinationstal och 5(!) egenproducerade vaccin, om än inte riktigt lika effektiva som de ledande i världen. Men allteftersom pandemin fortsatt har materialbrister i sjukvården, nya utbrott, sanktionerna, och politiskt tveksamma beslut gjort att opinionen även på denna punkt bidragit till protesterna.

3) Det kan också noteras att Biden-administrationen gjort absolut ingenting för att dra tillbaka de utökade sanktionerna, och mycket möjligt inte vill göra det heller eftersom en krisande kubansk ekonomi ses som en strategisk politisk tillgång, och hoppet kanske tänts om att destabilisera landet politiskt på invånarnas bekostnad.

4) Det är också viktigt att påpeka att det kommunistiska styret är en slags bromskloss på självorganisering på ett sätt som kan jämföras med socialdemokratin i Sverige. Den fackföreningsrörelse som är kopplad till Socialdemokraterna är byråkratiserad och försvarslös mot de nyliberala reformer som sossarna själva genomför. På ett liknande sätt står människorna utan organiserade verktyg för motstånd när regimen i Kuba nu genomför privatiseringar och planerar att tillåta allt större privata företag i ekonomin. De kubanska statliga fackföreningarna kan här jämställas med rena gula fackföreningar, de tjänar inte arbetarnas intressen utan statens och i förlängningen kapitalets.

Inlägget Vad händer i Kuba? dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

Formellt börjar svenska snuten använda elchockpistoler, så kallade tasers, i tjänst nästa år. I praktiken har snuten testat elchockvapen i flera år. Snuten är såklart nöjd att få tillskott i sin vapenarsenal. Polismyndigheten vill få oss att tro att tillgången till elchockvapen ska minska snutens dödliga våld. De försöker sälja in lögnen att snutens skjutningar kommer att minska. Studier visar dock att snuten generellt inte skjuter mindre, med elpistoler i bältet. Istället blir snuten mindre intresserade av att förhandla, eller diskutera med sina offer. Snutarna blir mer våldsbenägna, de använder batong och pepparsprej mer frekvent. Med elpistolen får snuten helt enkelt ytterligare ett redskap i sin repression. 

Om du har fotograferat eller filmat när snuten använder elchockvapen får du gärna skicka materialet till oss. Vi publicerar!

Tiden är förbi när våldsbejakande snutar kom undan. FTP! 

Inlägget Snuten på Minuten dök först upp på anarkism.info.

COPWATCH planterade såklart professionella anarkister på konferensen. Dels för att ha koll på vilken repression staten planerar, men också för att kunna delge dissidenter och upprorsmakare användbar information i kampen mot skitsamhället.

CVE är statens vakthund med uppgift att sniffa reda på och analysera ”våldsbejakande extremism”, i syfte att hjälpa staten utradera radikal systemkritik. De som jobbar på CVE har gärna bakgrund i det militära eller inom snuten (Jonas Trolle, chef CVE, är ex-snut, han har också byggt en karriär på att han fångade Kapten Klänning). Staten visar inget annat än okunskap i komplexa samhällsfrågor, och bristande respekt för utsatta människor, när erfarenhet av repressiv verksamhet är en merit för att bli experter vid myndigheter, som CVE.

Idagsläget försöker CVE studera tre former av så kallade ”våldsbejakare”: fascister, islamister och vänsterextremister. CVE har i år publicerat rapporter om dessa miljöer. Därutöver har CVE släppt en studie om så kallad ”militant djurrättsaktivism”, som anses ha ”våldsbejakande” element. Vi ser en tendens att staten utökar begreppet ”våldsbejakande” till att gälla flera aktörer, fler metoder, och fler åsikter. Det är därför inte orimligt att vi framöver kommer se hur staten demoniserar andra frihetskamper, t ex militanta miljögrupper.

CVE informerade på konferensen om nya metoder som ska hjälpa lärare, socialarbetare och snutar, att kontrollera så ingen tänker ”fel” i nationalstatens grepp. CVE har alltså inte bara fokus på att förhindra det våld som staten ogillar, utan också på nolltolerans för tankar om det staten stämplar som våld. Det ska inte finnas något substantiellt motstånd mot staten. Lärare och socialarbetare ska känna igen tecken på ”extremism”, och de ska gola till snuten och socialen. CVE har utarbetat samtalsmetoder för att få tag på, och av-radikalisera, individer med extrema tankar. Via kapitalistisk indoktrinering i skolan, till gränslöst agerande av socialarbetare, sträcker sig statens tentakler allt längre in i våra huvuden (detta tillåts ske trots att studier visar att det är få, om några, kommuner som har problem med vänsterextremister som ska omvändas). Den som inte rättar in sig i ledet demoniseras och riskerar falla i snutens våldsamma famn.

Det är såklart vettigt att staten förstår vikten av att bekämpa fascister (även om staten inte är en antifascistisk organisation). Men det blir samtidigt tydligt att staten är blind för sin egen våldsamhet, och att staten genom sin existens skapar problemen den inte tolererar. Genom klassklyftor, rasism, utanförskap, extrem miljöförstöring, klimatförändring och djurförtryck underbyggs en rättmätig vrede som staten via CVE talanglöst försöker radera. Som vanligt ser staten inte sitt eget våldsamma ansikte.

Utifrån redogörelser på konferensen kan vi dra slutsatser hur den förtryckande statsapparaten fungerar, och hur en kan bekämpa den (vi ställde såklart frågor till SÄPO, frågor som ignorerades).

Enligt SÄPO och CVE är ”ensamagerande terrorister” och ”radikalisering på nätet” två aktuella hot mot staten. Vi kan använda statens rädsla för detta till vår fördel. Vi kan,

1) Fortsätta organisera oss i små militanta vängrupper, vars organisationsform förvirrar makten, och som lättare undkommer statens radar. Vi fortsätter utföra ändamålsenliga aktioner.
2) Utveckla hur vi använder internet för att mobilisera mot staten. Vi kan också utöka våra operativa säkerhet på nätet.
3) Fortsätta samarbeta och bygga alternativa strukturer som utgår från andra behov än skitsamhället (enligt SÄPO och CVE är solidariteten stark mellan extremister).
4) Fortsätta blottlägga statens egen extrema och förtryckande våldsapparat.

Den statliga indoktrineringen av medborgare kommer fortgå. Liksom nu kommer delar av allmänheten troligtvis acceptera statens repression framöver. Anarkister kommer att demoniseras, jagas och fängslas. I USA och i Sverige. Vi låter oss varken tystas eller kuvas. Vi fortsätter kämpa mot hierarkier. För frihet. Vi är motståndet!

Inlägget COPWATCH GRANSKAR CVE & SÄPO dök först upp på anarkism.info.

Morgonpasset: Varför tror du att den typen lockas av just Vänsterpartiet?

Dadgostar: Vilken typ är det? Anarkister?

Morgonpasset: Ja, vi säger AFA.

Dadgostar: Det är väldigt konstigt faktiskt, just på grund av att jag tycker att politik ska spela mer roll. När jag hör ”anarkism” så är det typ att det finns ingen stat, det finns inget samhälle, alla gör vad de vill. Jag skulle säga att mitt sätt att se på saken är att vi tvärtom behöver varandra ganska mycket, och vi behöver bygga ett samhälle som respekterar alla, och en stat och en politik som faktiskt löser många problem åt oss, så att säga. […] För den som lyssnar, tänker jag, det politiska här är ju det som är viktigt. Så det är egentligen helt fel, de kanske ska gå med i nåt [som] Moderaterna eller någonting.

Den här ordväxlingen har förvånat och upprört en del, men jag själv är egentligen inte speciellt överraskad. Vänsterpartiet har i viss mån i och för sig försökt upprätta en bild av sig själva som en mysig stuga där alla som känner sig ”vänster” kan samsas och driva frågor tillsammans, och med Jonas Sjöstedts karismatiska och sympatiska ordförandeskap har detta fungerat relativt bra.

Men om en bara tar ett steg tillbaka, och tar en titt på vad Vänsterpartiet faktiskt är, så är det hela egentligen inte så konstigt. Det handlar främst om två saker.

Den första är marxism och marxister. Nu påvisar ju inte Dadgostar någon vidare marxistisk hållning i sin syn på staten – kanske på grund av att hon genuint inte håller med traditionell marxistisk klassanalys, eller för att hon inte vill stöta sig med vänsterväljare som mest bara vill ha en mysig välfärdsstat. Men om vi tittar på Vänsterpartiet som helhet, så är det definitivt ett marxistiskt influerat parti.

Och här några förbehåll: Jag känner många marxister, som utvecklar bra analyser av olika samhällsfenomen, gör många bra saker i praktiken, och är riktigt fina och pålitliga kamrater. Men, om det är en sak där marxister är till rätt liten nytta, så är det analyser av anarkism. Plötsligt förvandlas den mest materialistiska analytikern till en dogmatisk idealist, som hellre upprepar nidbilder från 1800-talet än tar reda på hur saker faktiskt förhåller sig. En tradition av att skjuta ner antikapitalistiska ”konkurrenter” som tyvärr går hela vägen tillbaka till marxismens ursprung – Karl Marx.

Och det här handlar inte om en okunskap som i alla politiska läger frodas på bloggar, i sociala medier eller i små politiska sekter. Jag har själv hört några av de mest kunniga och pålästa autonoma marxister i Sverige påstå saker om anarkism som varit så felaktiga, att om jag vore högstadielärare, så hade jag varit tvungen att underkänna det hela om det var en del av ett skolarbete. På så sätt borde det inte förvåna någon att Vänsterpartiet inte kommer att vara en källa till bra analys och förståelse av anarkism. Det ligger i traditionen att inte göra detta.

Den andra punkten har att göra med respektabilitetspolitik, och en saklig analys av hur det politiska läget ser ut i Sverige. Vänsterpartiet är i all väsentlighet Sveriges socialdemokratiska parti idag – det parti som i praktiken driver en något sånär klassisk keynesiansk politik (fast ibland lyckas de tyvärr inte ens med det). De är i praktiken – och speciellt medialt – oerhört långt bort från radikal vänster och från radikala antikapitalistiska sociala rörelser och ideologier. Som ett parti med maktanspråk måste de uppvisa och leva upp till en slags respekt för de statliga och kapitalistiska institutionerna för att få vara med vid bordet.

Det innebär därför närapå medialt självmord att förknippas med antifascism och antikapitalism i dess direktaktionsbaserade former, även om många medlemmar och gräsrötter förstås kan tumma rejält på det där. Till syvende och sist är ändå partiet och personerna i toppen som är knutna till det väldigt beroende av staten och dess institutioner, och ju mer beroende de blir, desto viktigare blir det att upprätthålla dessa institutioners legitimitet i ord såväl som handling.

Då måste krafter som vill få till radikal förändring och redan idag i teori och praktik underminera de rådande institutionerna hållas på armslängds avstånd. De kan på sin höjd tillåtas att göra lite basarbete, men så fort det passar eller vissa politiska vindar viner till, kan de istället fördömas och utdefinieras som ett hot. Det är ett dubbelspel mot sociala rörelser som vänsterpartier ofta är skickliga på.

Så de som hyser förhoppningar om att Vänsterpartiet på något sätt skulle kunna vara de sociala rörelsernas fot i parlamenten, missar att det i praktiken alltid istället blivit att partiet blir den länk genom vilket staten får en fot i de sociala rörelserna. På så sätt splittras de, eller görs passiva genom att initiativ och makt förskjuts från folk där de är, till politiker, partier och statliga institutioner. Från Syriza till Podemos, genom gröna partier eller sydamerikanska rosa vågor – tendensen är densamma.

Det finns därför inget att sörja ifall bilden av Vänsterpartiet som en myshörna där även anarkister uppskattas – om någon nu haft en sådan bild – går i kras. Det är bättre att vakna upp till verkligheten än att leva i en villfarelse. Istället för att oroa oss för vem som blir ledare i Sveriges socialdemokratiska parti, och vad hen tycker om anarkister, borde vi se till så att de rörelser, fack och andra organisationer som vi är delaktiga i eller vill påverka i anarkistisk riktning undviker att hamna i partiets klor, nu när greppet om dem från de gamla sossarna blir allt svagare.

Många pratar idag om det intressanta fenomenet att de S-bundna fackens intressen numera bättre representeras av V. Men gräsrötternas bästa intresse ligger inte i representation överhuvudtaget. Så, kan vi tänka oss en folkrörelse som inte landar i knäna på partier, lagar, och indirekt representation, som skrider till verket med ömsesidig hjälp, direkt aktion, och byggandet av verkligt autonom motmakt? Hur kan en sådan utveckling se ut, hur stimulerar vi den, och hur förenar vi sådana rörelser utan att ta ifrån dem autonomi och initiativförmåga? Det är betydligt viktigare frågor än att oroa oss för partiledare. De kommer, och de går. Med andra ord, på vänsterfronten intet nytt att rapportera.

Inlägget På vänsterfronten intet nytt dök först upp på anarkism.info.

Alla som påverkas av ett beslut ska kunna påverka beslutet och den som påverkas mest av ett gemensamt beslut ska kunna påverka det mest.

Det här kriteriet är ett förslag på hur en skulle kunna skilja mellan en demokratisk regering och en diktatur. Det här är ingen allmänt accepterad definition men det finns en visdom i det som är svår att förneka. Varje gång jag hör om den allt mer repressiva asylpolitiken påminns jag om den här bristen i det som kallas demokrati. Jag tänker också på hur alla de människor, som riskerar livet för att få komma till Europa eller som lever i ovisshet och utsatthet i ett flyktingläger, inte har någon chans att påverka EU:s asylpolitik. De är röstlösa och rättslösa i gentemot ett EU som ändå kallar sig demokratiskt.

Igår presenterade Ylva Johansson och EU-kommissionen en ny migrationspolitik. Enligt journalisten Alice Petrén kan denna politik innebära att alla EU-länder tvingas bidra till asylsystemet, men att de kan få olika uppgifter.

”De som inte vill ta emot asylsökande kan till exempel komma att bli ansvariga för arbetet med att skicka tillbaka dem som inte har asylskäl.”

– SR 23/9 kl. 07:54

Bland de länder som inte vill ta emot asylsökande finns Ungern och Polen. Det här är länder som beskrivs som bristfälliga demokratier med en skrämmande auktoritär utveckling. Att föreställa sig att dessa länder med sina rasistiska regeringar, ska ta ansvar för alla Europas deportationer, är skräckinjagande.

Ylva Johansson visade i samband med inskränkningen av strejkrätten tydligt vilken sida av klasskonflikten hon står på. Det lönade sig visst och hon erbjöds posten som EU-kommissionär. Nu frontar hon EU:s nya, rasistiska migrationspolitik.

Vi lever i en tid av ökande repression, där allmänhetens rättigheter långsamt urholkas till förmån för den ekonomiska och politiska elitens intressen. Jag påminns om bilden av grodan som sitter i en kastrull med vatten som långsamt blir varmare, och som inte inser vad som är på väg att hända innan det är för sent.

Om du inte gör motstånd nu, vad krävs då för att du ska ställa dig på barrikaderna? Som tur är så finns det mycket du kan göra. Engagera dig för att underminera EU:s kontroll över gränserna genom att stötta organisationer som Ingen Illegal eller organisera dig med dina vänner eller grannar för att bygga kollektiv kapacitet utanför statens och företagens kontroll. Skapa kultur som visar att en annan värld är möjlig och nödvändig. Kämpa på din arbetsplats genom facklig kamp med dina kollegor, mot migranters och papperslösas osäkra situation på arbetsmarknaden vilket t.ex. Syndikalisterna gjort. Har du bättre förslag? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan.

Inlägget Murarna växer runt fort Europa dök först upp på anarkism.info.

Något händer som får en krutdurk att explodera, något blir droppen som får bägaren att rinna över. Nästan omedelbart hamnar fokus på den droppe eller den gnista som fick det hela att börja, och inte på allt det bränsle som redan fanns tillgängligt, som kontinuerligt byggs upp i arbetarklassen och förorten.

På så sätt får händelseförloppet redan från början en inramning som gör situationen till synes ofattbar. Den reaktion som kommer tycks vara helt oproportionerlig med det som orsakade den. Den utlösande faktorn misstas – medvetet eller omedvetet – för de bakomliggande orsakerna. En koranbränning? En rondellhund? En svart man som mördats på andra sidan Atlanten? En man med kniv som skjutits av snuten, eller något annat anstötligt men inte ovanligt polisingripande?

De som reagerar blir ett tomt blad som plötsligt och obegripligt går till handling. Deras ilska och energi ses som närmast monstruös, en kraft lika förkastlig och okontrollerbar som omöjlig att förklara. En slags ursprunglig ondska. Skyltfönster krossas, bilar brinner, det blir kanske sammandrabbningar med polisen. Varför gör de så, ligisterna?

Nu är kulissen målad, och ridån går upp. Skådespelarna intar snabbt plats på scenen, och föreställningen kan börja. Det blir en pjäs om att utdefiniera. På ena sidan hittar vi de som snabbt identifierar ”de andra” och fokuserar på dem. Dessa andra är de som inte kan vara svenskar, det muslimska hotet, alternativt våldsamma vänsterextremister samt landsförrädare. Händelsen fungerar som bekräftande för den redan befintliga världsbilden, och ropen skallar: ”Orcherna anfaller!” Varje klirrad fönsterruta eller bränd bil kan bara besvaras med rop på våld och repression av de grupper som utdefinierats, och här försöker man gärna definiera brett och göra skulden kollektiv och essentiell.

På andra sidan finns de goda liberalerna, centristerna, och allehanda ”ledare från civilsamhället”. De är lika snabba med utdefinierandet, men gör det som en negation av högerextremisternas. De goda förortsborna, de goda demonstranterna, måste till varje pris skyddas och skiljas från de andra. Det finns eventuellt skäl till missnöje, men de goda uttrycker detta respektfullt, snällt och harmlöst, på ett sätt som inte stör eller upprör. De använder ”de rätta kanalerna”, det vill säga de kanaler som tillhandahålls av det system som ligger till grund för orättvisorna. De har förlorat i ett riggat monopolspel, och antar utmaningen att spela en omgång till.

Men de onda, de kommer alltid utifrån. De som gör våldsamt motstånd – och våld här inkluderar varje liten krossad ruta eller trotsig gest mot våldsmonopolet – är varelser av en annan värld. Det är inte riktiga demonstranter, de är bara där för att bråka. Det är inte de som bor i orten. De är inte riktiga muslimer. De är kriminella, de är orcher från ett land som ingen riktigt vet var det finns. Som ett Mordor som ingen kan hitta på kartan.

Den här andra positionen är mer komplex. Här ryms förstås en genuin rädsla för det första utdefinierandet – att alla kollektivt ska få skulden för det som hänt, och att rasister eller det etablissemang som angrips ska få vatten på sin kvarn, med exempelvis ytterligare repression eller rasistiska attacker som följd. Det finns också en aspekt av att söka legitimitet från just etablissemanget, och en rädsla för att militant agerande kan stänga de redan smala stigarna in i maktens korridorer. Det äventyrar nästa runda av monopolspelet. Det är en slags respektabilitetspolitik, vars konsekvenser – oavsett avsikterna – bidrar till splittring, alienation, och till att sätta en tvångströja på människor.

***

Den här pjäsen har många år på nacken, och replikerna känns igen för den som följt sociala rörelsers historia. I USA kallas dessa mytiska orcher för ”outside agitators”. Så vanligt var det här sättet att utdefiniera och försöka skilja på det Goda och det Onda, på de svarta som protesterade korrekt mot rasdiskriminering, och de som var bråkiga, att Martin Luther King, själv ofta utdefinierad som en sådan agitator, kände sig tvungen att kommentera det hela. Han noterade att anklagelsen inte bara var missvisande, utan att den också missade poängen:

Allt som påverkar den ene direkt, påverkar alla indirekt. Vi har inte längre råd att leva med denna snäva, inskränkta idé om agitatorer utifrån. Ingen som lever i Förenta Staterna kan någonsin anses vara en outsider var som helst inom dess gränser.

Långt innan MLKs dagar anklagades den arbetarrörelse som i USA agerade för 8 timmars arbetsdag för att vara infiltrerad av agitatorer utifrån – ett budskap som via den etablerade pressen kunde lägga grunden för den aggressiva linje som bland annat ledde till Haymarket-massakern i Chicago 1886, där polisen sköt rakt in i en folkmassa och dödade civila, samt de efterdyningar där 6 organisatörer på falska grunder pekades ut för delaktighet i ett bombdåd och dömdes till döden.

Bra mycket tidigare än 1886 användes samma linje mot bland annat Frederick Douglass och andra slaverimotståndare i södern. Varken arbetare eller slavar kunde alltså enligt denna linje få för sig att de förtjänade bättre, utan att det behövde gömma sig någon skumrask agitator i bakgrunden. Höjdpunkten för detta skulle kunna sägas sammanfalla med kalla kriget i det som kom att kallas McCarthyism, och det sätt på vilket kommunister kunde hittas i varenda fråga av vikt, och alltid, per definition, beskrevs som ett hot utifrån.

I USA har den här trenden återigen aktualiserats i och med de månader av protester som satte igång efter att George Floyd mördats i Minneapolis i slutet av maj. Agitatorerna från utsidan är alltså allestädes närvarande.

Det här är inte bara en metod att utdefiniera en fiende, eller utdefiniera metoder och företeelser som inte anses ”politiskt respektabla” från de egna leden, utan också – ibland medvetet och ibland omedvetet – ett sätt att diskreditera de människor som närmast berörs, och förklara dem oförmögna att på egen hand bedriva och organisera militant motstånd. Det är ett sätt att inhägna sociala kamper, och att lägga en våt filt över dem.

När det här sker i svenska förorter idag så sväljer många resonemanget med hull och hår, utan att märka hur det historiskt placerar dem på fel sida om precis varenda rörelse för social rättvisa som de antagligen tror sig stödja. Riktiga kvinnor skulle aldrig agera som suffragetterna. Riktiga arbetare skulle aldrig beväpna sig och bryta mot lagar. Riktiga svarta skulle aldrig delta i kravaller eller upplopp. Riktiga muslimer skulle aldrig drabba samman med polisen. Riktiga förortsbor skulle aldrig bränna bilar.

Verkligheten är att sociala rörelser och kamper eller enskilda kravaller aldrig har några tydliga skiljelinjer. De har inget tydligt ”innanför” och ”utanför”. De är som vatten, som sipprar in, trängs undan, tar en annan väg och torkar ut. Som ebb och flod. De utgörs av en mångfald av uttryckssätt och taktiker. De består av planerade såväl som spontana ögonblick. De innehåller nästan alltid olika sorters opportunister, och en mindre andel folk som inte kan sägas stå i kampens centrum, rent geografiskt eller socialt, men det finns nästan aldrig belägg för att dessa har spelat en avgörande roll för rörelsen eller händelsen.

När alla sidor på det här sättet utdefinierar och svartmålar det som sker, kan det ironiskt nog få effekten av en självuppfyllande profetia. Utdömda av hela etablissemanget har dessa människor i förorten bara varandra. De som inte visar sin solidaritet, försöker förstå och försöker knyta band, som inte tillsammans försöker formulera problem och lösningar, lämnar walk-over till andra krafter som gör det. Det är lätt att för utomstående underskatta den solidaritet och samhörighhet som kan finnas i förorten, men det är lika lätt att också underskatta utsattheten. Var tror ni vissa av dem kanske vänder sig för att få känna gemenskap och förståelse, för att få något slags utlopp för den frustration som ständig repression, ekonomisk exploatering och alienation ger upphov till?

Vi behöver förkasta både rasistiska och patriarkala stereotyper om kamp och rörelse. Vi behöver också vägra utdefiniera militanta delar av en rörelse, och istället stå upp för en mångfald av uttryck och taktiker. Vad de svenska förorterna behöver är inte moraliserande i tv-soffan, på ledarsidan, eller från nån dammig partilokal, utan solidaritet och deltagande från en rörelse som på allvar tar sig an problemen som döljer sig bakom protesterna och upploppen. Istället för att köpa allt vi ser utspela sig på scenen, behöver vi själva sluta vara passiva åskådare och också intressera oss för det som döljer sig i kulissen.

Det här gäller också en del till synes radikal vänster, som på samma sätt, men med annat språkbruk ofta avfärdar upplopp i förorter. Det blir mest tydligt bland de som i exempelvis Gula Västarna ser en arbetarklass som vänstern tappat kontakten med, samtidigt som bilder vevas av hur västarna blockerar gator och slåss med snuten på ett sätt som närmast för tankarna till scener från Braveheart. Men när unga i förorten är ute på gatorna eller bränner bilar blir de avfärdade som ett förtappat ”trasproletariat”.

Den som inte kan se en dimension av klass när fattiga, segregerade förorter står i brand, när de möter repression från snuten och fördömanden från ett enat etablissemang, den tittar redan på konflikten med maktens glasögon. Inte bara det, den har redan också antagit en del problemformuleringar som skiftar fokus från just socioekonomiska förhållanden och rasistiska strukturer, till en som i bästa fall sprungit vilse jagandes etablissemangets respekt, och i värsta fall utdefinierar onda och goda, inte sällan längst med etniska linjer.

***

Det som skedde på Rosengård är bara den senaste i en lång rad av liknande händelser. Det är svårt att veta exakt vad som hände för den som inte var på plats. Men om en ska tro det fåtal journalister som ens tagit sig in och verkligen diskuterat frågan med människor på Rosengård, eller de få röster som hörts från de som deltog, så verkar de flesta mena att upploppen, om vilka åsikterna går isär, provocerades fram av snuten, och egentligen inte var ett svar på koranbränningen så mycket som på exempelvis Operation Rimfrost och ständiga trakasserier från snutens sida.

Det rapporteras även om att ett antal islamister var på plats, och att en antisemitisk ramsa sjungits vid några tillfällen. Detta är förstås både sorgligt och fullständigt oacceptabelt. Men de flesta på plats verkar ha varit vanliga unga människor från Rosengård. Poängen är hursomhelst inte att göra en detaljstudie av just detta upplopp, eller att måla det som enbart positivt eller enbart negativt. Poängen är att placera det i ett större sammanhang, i en trend, som en del av en rörelse som kan säga oss något om samtiden.

När de gula västarna marscherat på Frankrikes gator har det hela tiden funnits farhågor om att högerextremister ska infiltrera rörelsen och använda den som ett verktyg för att nå bredare folkgrupper. Trots att rörelsen delvis varit problematisk på olika sätt, så har partier och organisationer från hela den politiska skalan försökt göra anspråk på den och se sig själva i den.

När vi tittar på vad alla försöker göra eller försöker undvika kan vi hitta intressanta saker. Alla vill göra anspråk på de gula västarna. Alla fördömer upploppen i svenska förorter. Men egentligen är de två sidor av samma mynt. De bryter med traditionella politiska uppdelningar och är svåra att definiera och fånga in. De bygger båda på genuina socioekonomiska problem, men får utlopp på ett brokigt sätt och kan dra åt olika håll beroende på hur de bemöts och hur de interagerar med samhället runtomkring sig.

Anledningen till att den ena omfamnas och den andra än så länge förkastas kanske inte är så svår att förklara. Å ena sidan har det att göra med de högerpopulistiska vindar som flyttat fokus på vad som är gångbart att säga och göra. Men framför allt är en rörelse som brutit sig in i mainstream och marscherar i storstädernas centrum omöjlig att ignorera, medan protester och upplopp i förorterna än så länge inte har samma tyngd och lättare kan avskrivas utan närmare engagemang. Det är politiskt billigt att förkasta, och tvärtom väldigt dyrt att ens försöka nyansera.

Samtidigt är viktigt att inte bara se på upplopp i förorten för vad de är idag och vad de är på ytan, utan också vad de är ett tecken på och vart de är på väg. I de här oroligheterna sammanförs i princip alla de stora frågorna i den politiska samtiden. Statens undandragande av välfärdstjänster och utökandet av repression, nyliberalismens privatiseringar och utförsäljningar, ekonomisk såväl som etnisk segregation och rasism, och olika patriarkala strukturer.

Förorten är en frontlinje i en mångsidig social kamp. Vilka gemenskaper som slår rot här, vilken typ av repression som används, vilka konfliktlinjer som uppstår, och vilka subjekt som formar och formas av dessa linjer, kan bli vägledande för hur det kommer att se ut i resten av samhället. Vare sig en är en supporter av välfärdsstaten eller ej, så ser det alltmer ut som om frågan inte är hur och om den kan ”räddas”, utan vilka former av socialt omhändertagande vi kan tänka oss i dess ställe. Det är då inte en fråga om vi kan förhindra parallellsamhällen från att växa fram, utan vilka strukturella former de antar och vilka värderingar de kommer att genomsyras av.

Det här är frågor som autonoma och anarkistiska rörelser eller organisationer inte har råd att missa. Här förenas systematisk kritik av polisen i synnerhet och staten som en repressiv apparat i allmänhet, med feminism, antirasism, antikapitalism, samt byggandet av nya sorters gemenskaper och allmänningar. Det är i förorterna sådant behövs som mest idag, och det är här uppbrottet redan sker. Det är här frågor om hur arbetarklassen kan lyckas eller misslyckas med att formera sig i motstånd mot stat, kapital, patriarkat och rasism under de kommande åren i samhället i stort både ställs och besvaras.

Inlägget Bröd och Rosengård dök först upp på anarkism.info.

I samband med granskningen startar vi nästa nivå av COPWATCH. Fr.o.m nu kan du tipsa oss om snutar att granska. Information om våra säkra tipskanaler hittar du antingen längst ner eller i pamfletten (se länken nedan).

Det är inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Nu är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. Over and out – FTP!

Förord

Snuten är till för de privilegierade vars egendom och säkerhet skall skyddas till varje pris.

Fienden blir du och jag.
Vi som vill leva på vårt vis, men tvingas lida på deras villkor.
Vi är de marginaliserade och demoniserade: arbetare, icke-vita, kvinnor, fattiga, radikala och queerpersoner. Det är oss snuten utnyttjar, förlöjligar,
förföljer, övervakar, misshandlar, våldtar och mördar.
Trots att snuten begår olika övergrepp är det ovanligt att de åtalas eller döms. Snutar skyddas av lagen och kårandan.

Härefter följer exempel hur snutar i Sverige beter sig.
Exemplen är endast en bråkdel av allt våld och förljugenhet som utgör den institutionaliserade våldsextremismen som kallas för polisen.

SNUTEN ÄR FÖRTRYCKANDE

• Svenska snuten bestämmer vilka områden som är ”särskilt utsatta områden”. Snuten ser områdena som grogrund för problem och
polisiär repression är vanligt förekommande där. I dessa områden bor ofta de marginaliserade. REVA, Fittjakommissionen, och på senare tid Rimfrost, har snuten på olika sätt genomfört i våra hemtrakter. Insatserna diskriminerar och stigmatiserar de ”utsatta”, som blir både offer och förövare i snutens ockupationsliknande insatser.

• År 2020 instiftades lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”. Lagen har uteslutande använts av snuten för att anmäla, åtala och försöka döma unga icke-vita män från utsatta områden.

• Svensk snut har ofta kritiserats för att använda en nedsättande jargong om människor som uppfattas vara icke-vita. Exempelvis, snuten lämnar en man i skogen utanför Emmaboda.
Snuten skriker åt mannen;
”Jag ska ge dig en omgång stryk, akta dig. Gå för helvete, din jävla dåre, åk hem din jävla arabjävel, åk hem till ditt jävla land, ditt jävla pack”.

• I nära ett årtionde undgick den rasistiska seriemördaren Peter Mangs snutens radar på grund av att de personer som Mangs attackerade av snuten ansågs vara både offer och förövare i organiserad brottslighet.

• Flera gånger har svenska snutar avslöjats att i slutna Facebook grupper lyfta sina rasistiska åsikter. I en av grupperna beskriver en snut icke-vita som ”människor som kommer till vårt land utan inbjudan”, och att brottsligheten förklaras genom ”massinvandringen från dysfunktionella länder”.

• År 2013 avslöjas det att en snut i Stockholm är nazist. Snuten deltog i nazistiska demonstrationer och var medlem i Svenskarnas parti.

SNUTEN ÄR KONTROLLERANDE

• Svenska snuten har testat ny teknik för ansiktsigenkänning, utan att informera Datainspektionen (som reglementet kräver). Tekniken kring ansiktsigenkänning uppfattas som problematisk av flera teknikföretag, som valt att avsluta samarbetet med andra snutar, såsom den amerikanska snuten. Eftersom forskning visat att teknologin
reproducerar fördomar om ras och kön.

• År 2020 fick snuten större befogenheter att dokumentera och kontrollera befolkningen med hjälp av avlyssningsteknik, kameraövervakning och drönare.

• Den 1 augusti 2020 trädde en lagändring i kraft som gör det enklare att ta beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

SNUTEN ÄR VÅLDSEXTREM, SEXISTISK &
FALSK

• Svenska snuten har dödat drygt 70 personer sedan 90-talet. Mer än hälften av dessa har snuten skjutit ihjäl. Troligtvis har snuten dödat fler, mörkertalet är stort.

• De fem vanligaste brotten för svenska snutar:
1) Kvinnomisshandel
2) Misshandel
3) Rattfylla,
4) Snatteri/Stöld
5) Barnpornografi

• De tre vanligaste brotten för allmänheten:
1) Trafikbrott
2) Stöld
3) Narkotikabrott.
Kvinnomisshandel kommer först på 13:e plats.

• Snuten utreder sig själva för brott, och det är inte ovanligt att en snut som döms för brott får jobba kvar. Ca 1% av anmälningar mot snutar gällande kränkningar och misshandel av kvinnor leder till åtal (år 1998). Ca 40% av anmälningar mot befolkningen i stort, gällande kvinnomisshandel,
leder till åtal. (år 1997).

• En granskning av domar (2014–2018) visar att: ”det är få [poliser] som dras inför rätta och ännu färre som döms för våld i tjänsten.
Av tusentals inkomna ärenden gick ungefär hälften vidare till förundersökning, men i slutändan hamnade bara 34 åtalade personer i rätten – av dem fälldes 13 medan resten friades. En majoritet av de åtalade var poliser, men det fanns även arrestvakter.” Lagen är skriven så det är svårt att fälla en snut.

• En undersökning om snutar som åtalats för våldsbrott (2014–2018) visar att de flesta av fallen handlar om snutar som begått övergrepp i arresten (där videoinspelningar kan användas som bevis).

• Anmälningar av snutar mellan 2006–2010 visar att den statistiska chansen att en snut döms var 1 på 100 (gäller i majoritetsbrott utanför tjänsten).

• Forskning om svenska snuten visar att snuten är en patriarkal och sexistisk organisation, att snutar generellt utvecklar en hög acceptans för
våld, att snutar har en benägenhet att bli fördomsfulla, att snuten ofta ser sig själva som att stå över lagen och skyddar sina kollegor som begår brottsliga handlingar.

• I rättegången efter EU-toppmötet 2001 manipulerade snuten ett filmklipp av kravallerna, genom att klippa ihop ljud och bild som inte överensstämde med situationen den skulle återge, och användes som bevis mot demonstranter.

• Snut tryckte upp sin batong i anus på en person som snuten hade stannat för kontroll. Offret fick fysiska och psykiska skador. Snuten friades.

• Snut dömdes för misshandel, men slapp fängelse då hovrätten utgick från att han skulle förlora jobbet.
Han fick i stället utbilda blivande snutar i konflikthantering på Polishögskolan.

• Snut döms för grov kvinnofridskränkning efter att under lång tid ha misshandlat och hotat sin fru, bland annat hotat att skjuta henne med sitt
tjänstevapen.

• Snut dömd för sexuellt ofredande efter att vid förhör föreslagit för en kvinna att ”knulla bort [hennes] bekymmer” och velat se henne ”naken
utan kläder” med mera. Sedan ljög snuten själv om vad som skett i förhör, men kvinnan hade spelat in.

• Snut vid gränskontrollen erbjuder en utländsk kvinna som utsatts för människohandel att hon får stanna i landet i utbyte mot sex.

• Snut bryter armen på en 19-årig kvinna som misstänktes åka tunnelbana utan biljett. Ljuger om vad som hände i förhör, men döms till slut för vållande till kroppsskada. Får behålla jobbet och befordras snart till stationsbefäl.

• Snut döms för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning (av hustrun),
övergrepp i rättssak, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång.
(Gjort privata slagningar på hustrun i polisregistret.)

• Snut sexchattar med 14-årig flicka på arbetstid, uttrycker vilja att ha sex med henne. Får ingen påföljd och behåller jobbet.

• F.d. snutchef döms för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuella tjänster. Flera tidigare anmälningar om våldtäkt hade lagts ner.

• Snut åtalas för våldtäkt av 16-årig flicka som satt på behandlingshem.

Slutord

Vi är inte bara jagade av snuten, vi är också tvingade att finansiera den institution som förtrycker oss.

Vad kan vi göra för att skydda oss från snuten, och samtidigt avveckla denna våldsapparat?
Om vi kan göra snuten arbetslös blir vi samtidigt av med många våldsverkare och våldtäktsmän i våra områden!

Organisera i ditt bostadsområde, gå ihop med grannar, är en bra början. Vi kan prata om problemen som finns, hur en på bästa sätt kan lösa det utan statens inblandning. Vi vet bäst hur våra problem ska lösas!
Ring inte snuten, ring dina vänner Ⓐ!

Vi tar emot tips om maktmissbrukande snutar på dessa kanaler via Wickr

Guide för Wickr
1) anarkotips01
2) anarkotips02
3) anarkotips03
4) anarkotips04

Inlägget SNUTRANNSAKAN dök först upp på anarkism.info.

Inlägget COPWATCH: Vad gör polisen? dök först upp på anarkism.info.

– Emma Goldman

Enligt den liberalistiska hästsko-teorin så möts alla perspektiv som skiljer sig för mycket från den liberal åsiktsnormen i ytterkanterna. Enligt denna närmar sig de extrema perspektiven varandra och höger- och vänsterextrema sägs vara lika goda kålsupare. Det här är en teori som i stort sett saknar belägg, men den är populär för att osynliggöra och misstänkliggöra radikal samhällskritik från vänster.

När Facebook blockerade en rad högerextrema plattformar i maj 2019 var det svårt att gråta blod, samtidigt blev det tydligt att det var en tidsfråga innan en liknande utrensning drabbade vänsterplattformar. Nu har Facebook blockerat flera anarkistiska plattformar och andra radikala vänsterplattformar. Samtidigt bannas konton kopplade till högerkonspirationen Q-anon och plattformar från den amerikanska milisrörelsen. Anarkistiska plattformar som drabbats är till exempel itsgoingdown.org och crimethinc.com.  Händelsen visar tydligt hur Facebook omfamnar hästsko- och kålsuparteori och likställer perspektiv som avviker för mycket från den liberala normen så som våldsbejakande. Utan att veta det kastar Facebook sten i glashus.

Facebook rensar också ut antifascistiska initiativ, troligtvis på grund av hetsjakten på ”Antifa” i amerikanska högermedier. I detta avslöjar Facebook sig självt. Fascism är inte en fråga där det går att vara neutral. Indirekt innebär detta ett stöd till fascism, det vill säga till organiserat politiskt våld mot olika minoritetsgrupper.  

Facebooks motivation till utrensningen är att motverka röster som uppmanar till våld i politiska demonstrationer och protester. När kritik mot så kallad våldsbejakande vänster levereras från den politiska mitten så görs det alltid med en osmickrande omedvetenhet om det våld som krävs för att upprätthålla den rådande ordningen. Facebook rensar inte ut organisationer som står för elitens våld från stater och multinationella företag, mot arbetarklassen, minoritetsgrupper, djur eller ekosystem.

Om någon aktör är en lika god kålsupare som verkligt våldsbejakandeelit-aktörer så är det snarast Facebook självt. I Washington post skriver Nina Jankowicz om hur Facebook tillämpat en dubbel standard. Å ena sedan säger sig Facebook stå på barrikaderna för yttrandefriheten. Å andra sidan har företaget fått mycket kritik för eftergifter gentemot auktoritära regimer så som Turkiet och Ryssland, Cambridge Analytica-skandalen och generellt. Oerfarna politiska aktivister och organisatörer blir lätt utsatta för exponering och repression innan de fått erfarenheter av riskerna med att använda Facebook som ett organiserings-verktyg.  

Facebooks beslut är inte oväntat men minskar samhällskritiska rösters möjlighet att nå ut till en allmänhet vars internetnärvaro blir allt mer inskränkta av monopolsträvande företag. Det här är en tydlig illustration av hur den digitala kapitalistiska ekonomin fungerar enligt precis samma premisser som alla andra kapitalistiska företag och utan problem går över lik i jakt på större övervinster. Det är en agenda som gynnar en minoritet av rika investerare, på alla andras bekostnad. Utrensningen av anarkistiska plattformar från Facebook är ett agerande som visar att alla typer av motstånd behövs både online och offline. Både inom de sociala medierna, via egna kanaler och på gatan.

Vi kan inte besegra mästaren med mästarens verktyg. Facebook har återigen visat sitt rätta ansikte och påminner oss om att de är en människofientlig organisation och en fiende till all kamp för befrielse.

Bild: ”Neues Facebook Anti-Like” by greenoid is licensed under CC BY-SA 2.0

Inlägget Auktoritär stenkastning i det digitala glashuset dök först upp på anarkism.info.

Mellan åren 1990-2020 sköt svenska poliser ihjäl 38 människor. Polisens dödskjutningar har ökat de senaste åren.

* April 2020: Polisen skjuter ihjäl en man i Uppsala
* Mars 2020: En man sköts ihjäl av polisen i Uppsala
* Augusti 2018. Stockholm: Tre poliser skjuter 25 skott mot en ung man med autism och med Downs syndrom, han dör
* Juli 2018, Linköping: En man sköts ihjäl av en polis i Linköping
* Juli 2018. Norrköping: En psykotisk man sköt till döds av polisen
* April 2018. Stockholm: En man avled efter att ha polisen skjutit honom
* Mars 2018, Örebro: Polisen sköt ihjäl en man
* Mars 2018, Luleå: En man i 30-årsåldern sköts ihjäl av polisen
* Juli 2016, Viksjö: Polisen sköt en man till döds
* Juni 2016, Stockholm: Polisen skjuter en man i huvudet, han dör
* Maj 2016, Uppsala: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Oktober 2015: Trollhättan. Polisen skjuter ihjäl en man
* Januari 2015: Ulricehamn. En man i 35-årsåldern dör efter att polisen skjutit honom i magen
* Juni 2014. Ale: En man skjuts till döds av polisen
* April 2014, Uppsala: En 34-årig man sköts till döds av polisen
* Mars 2014, Partille: En man skjuts till döds av polisen
* November 2013, Hagfors: En 45-årig asylsökande man skjuts till döds av polisen
* Juli 2013, Varberg: En 24-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Maj 2013, Husby: En 69-årig man skjuts ihjäl av av polisen
* Januari 2013, Södertälje: En 26-årig man skjuts i huvudet av polisen, han avlider
* Februari 2011, Eskilstuna: En 26-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Januari 2009, Trelleborg: 57-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juni 2006, Falkenberg: 45-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2005, Lindesberg: En 22-årig man skjuts till döds av polisen
* Januari 2004, Katrineholm: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juli 2003, Bräkne-Hoby: En person skjuts till döds av polisen
* Maj 2002, Eskilstuna: En 20-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2001. Jönköping: Polisen skjuter ihjäl en 27-årig flykting
* Mars 2000, Östergötland: Polisen dödar en 31-åring genom att skjuta hen i ryggen
* Maj 2000, Kalmar: En 19-åring skjuts till döds av polisen
* Oktober 1999, Kyrkhult: En piketstyrka skjuter ihjäl en 46-årig man
* Augusti 1999, Järna: Polisen skjuter ihjäl en av två personer
* Februari 1999, Falun: En man i 50-årsåldern skjuts ihjäl av polisen
* Juli 1998, Trollhättan: En man dödas av polisen
* Mars 1995, Möja: Polisen skjuter ihjäl en 48-årig man
* 1990-1995 Sköt polisen ihjäl tre personer

Polisen dödar också på andra sätt

Polisen är ansvarig för minst lika många dödsfall även när vapen inte används. Till exempel vid omhändertaganden i snutbilar och arrester. Minst 30 personer har dödats i samband med ingripanden de senaste 25 åren.

Amnesty International har granskat den svenska polisens dödliga våld:

”I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke.”

Totalt har polisen dödat 70 personer de senaste åren. Troligtvis har polisen dödat fler människor, tyvärr är mörkertalet stort.

– Svårt att fälla poliser –

– Lagen är skriven så det är svårt att fälla en polis.
– Många anmälningar mot poliser gäller våld.
– Enligt studier leder mindre än 2% av anmälningarna till en avslutad förundersökning, eller går vidare till en fällande dom.
– De poliser som fälls jobbar oftast kvar.
– Det är viktigt att vi copwatchar, att vi dokumenterar polisens agerande, så vi kan avslöja och skydda oss från våldsbenägna poliser.
– Mordet på George Floyd spelades in, det hindrade tyvärr inte att George dog, poliserna avskedades och sitter häktade men tyvärr räcker det ej då våldet kommer att fortsätta så länge polisen finns.

Copwatch – anarkism.info

Disclaimer: För att kunna återge en representativ bild av polisens dödliga våld redogör vi alla uppgifter om dödsfall som vi hittat. Det innebär inte att vi står bakom gärningsmännens handlingar/intentioner.

Inlägget Svenska polisens dödliga våld dök först upp på anarkism.info.

För några år sedan rasade en debatt i Sverige om att så kallad ”blåljuspersonal” inte kunde utföra sitt arbete på grund av att de attackerades, av illvilliga ungdomar och kriminella. Främst skulle detta varit ett problem i storstadsförorter, där en bild målades upp av att allmänhetens liv och hälsa riskerades när blåljuspersonalen inte respekterades. Bland annat genom stenkastning mot poliser. Förespråkare för ”lag, ordning och hårdare tag” vädrade morgonluft och i kölvattnet av debatten ville en majoritet av det politiska etablissemanget införa en ny lag med strängare straff för den som förhindrar blåljuspersonal att utföra sin verksamhet. Det påstådda hindrandet kom sedermera att kallas för ”sabotage”. En statlig utredning tillsattes år 2016 och i januari 2020 trädde lagen om ”Sabotage mot blåljusverksamhet” i kraft. Straffet för att sabotera verksamheten för snuten, brandmän och ambulanspersonal kan bli fängelse upp till fyra år. Ifall brottet är grovt ger det som lägst två års fängelse, och som mest livstids fängelse. För att brottet ska betraktas som grovt behöver handlingen ha uppfattats ”varit av särskilt farlig art”, att sabotaget varit planerat och organiserat, samt medfört en ”betydande skada”. Enligt blåljuslagen är det brottsligt att angripa och störa blåljusverksamhet, att använda våld, samt hot, mot blåljuspersonal, och att skada deras fordon och hjälpmedel. Därutöver är det brottsligt att ens försöka genomföra, att övertala någon att begå ett brott (stämpling), eller att förbereda, samt att inte avslöja blåljussabotage.

Kritiken mot lagen har inte låtit vänta på sig. En del debattörer menar att lagen är en stor inskränkning i demokratins så kallade spelregler, exempelvis att en aktivist som begår civil olydnad riskerar livstids fängelse för relativt ofarliga handlingar. Andra menar att lagen kommer göra brottslingar av främst unga, icke-vita förortskids, vars handlingar inte är samhällsomstörtande. Flera debattörer oroar sig för att snuten kommer provocera förortsungdomar att begå handlingar som klassas som blåljussabotage, vilket kan ge livstidsfängelse. Att lagen blir strukturellt diskriminerande. Vissa debattörer oroar sig för att dissidenter som ifrågasätter dagens samhällsordning riskerar relativt långa fängelsestraff, exempelvis för blockader. Många menar att lagen instiftades för att utöka snutens makt och ge större möjligheter till repression, och inte för att, som statens förarbeten och lagtexten ger sken av, tillgodose de faktiska behoven hos andra blåljusverksamheter (räddning- och sjukvårdspersonal). Flera menar att det är olämpligt att likställa snutar, sjukvårdspersonal och brandmän, att yrkesrollerna skiljer sig åt alltför mycket. Vad som enar de flesta kritiker är att de menar att vi får vänta och se hur polisen kommer använda lagen, samt hur domstolarna kommer döma i åtal.

Blåljuslagen har snart funnits i sex månader. Det är nu tillfälle att granska hur lagen använts, ifall debattörernas farhågor besannades. I denna text redogör Copwatch för anmälningar av blåljussabotage, samt de åtal och domar som gjorts sedan januari. Texten har ingen ambition att vara en heltäckande redogörelse, att det ska vara en slutgiltig analys av blåljuslagen. Snarare ska texten ses som en begränsad, kritisk betraktelse i syfte att problematisera lagen och snutens våldsmonopol. Förhoppningsvis kan något i vår analys vara användbart för kamrater i deras kamp mot stat, kapital och snutjävlar.

Undersökningsmaterialet kommer primärt från polisens hemsida (snutens anmälningar av blåljussabotage), från Åklagarmyndigheten, samt från diverse tidningar och nyhetsrapportörer. Vi analyserar undersökningsmaterialet och drar slutsatser, exempelvis ifall lagen verkar tillgodose det påstådda behov den skulle uppfylla, hur lagen har använts av snuten, vilka som drabbats av lagen, samt hur lagen tolkats av åklagare och domstolar.

• Anmälningar, åtal och domar: Snuten fångar inte några sabotörer

I skrivandets stund har snuten gjort 15 anmälningar för sabotage mot blåljusverksamhet (enligt Åklagarmyndigheten har 15 fall rapporterats i år, medan det på snutens hemsida finns uppgifter om minst 18 anmälningar. Troligtvis beror diskrepansen på att snuten har dragit tillbaka några anmälningar). Blåljuslagen har uteslutande använts av snuten, det vill säga att ingen anmälan har gjorts i samband med verksamhet från annan blåljuspersonal, som brandkår eller ambulanspersonal.

Anmälningarna kan grupperas i tre kategorier, 1) händelser som skett när snuten patrullerat områden, 2) händelser som skett när snuten gjort ingripanden i andra ärenden, som rattfylla, 3) händelser som inte verkar skett i direkt samband med snutens agerande. Majoriteten av anmälningarna har gjorts av snuten i mellersta och södra Sverige, endast ett fall har gjorts i norra delen av landet. Ingen av anmälningarna har handlat om grovt blåljussabotage. Alla potentiella brottslingar, som uttryckligen nämns i snutens anmälningar, är pojkar/män, i åldern 15 – 35 år. Majoriteten är i 20-årsåldern. Flera av ingripandena har skett i områden som Husby, Tjärna Ängar, Gränby och Hisingen. Det vill säga i områden som på olika sätt uppfattas vara problematiska av snuten gällande ordningsstörningar. Flera av incidenterna har skett på helger, kvällar/nätter, och på högtider. Många av anmälningarna berör gärningsmän som varit berusade. Handlingar som av snuten klassats som blåljussabotage kan delas in i tre kategorier, 1) person som vägrat lyda order, 2) våld/åverkan på annan person/egendom, 3) person som hindrat polisen. Det går så klart ingen självklar gräns mellan dessa teoretiska kategorier. Vad gäller att vägra lyda order (1), handlar det om personer som exempelvis inte stannat sin bil, eller personer som inte velat stå och gå som snuten beordrat. Vid ett tillfälle slängdes fotanglar mot polisbilar under en biljakt. Personer som snuten uppfattat som våldsamma, och de som har gjort åverkan på egendom (2), har exempelvis kastat sten på snuten eller deras bil, vissa har krossat rutor på, punkterat däck, samt repat snutbilar. Andra har skjutit raketer mot snutar eller dess bilar. Några få har riktat laserpekare mot snuthelikoptrar (alla tonåringar), vilket riskerar vara ett annat relativt allvarligt brott, så kallat luftfartssabotage (något som ungdomarna inte verkade vara medvetna om, snarare såg de handlingen mest som en kul grej). Vid ett tillfälle har en polisstation satts i brand (3), inga gärningsmän greps.  

Utav de 15 anmälningar som gjorts har tre gått till åtal. Ett av dessa åtal har prövats i domstol (7/5). Tingsrättsförhandlingen skedde i Borås och gällde en 20-åring som vid ett tillfälle under våren vägrat lyda snutens order, han slutade inte agera störande i samband med att snuten stannade en bil för att söka efter vapen. Snuten uppfattade personen som hotfull och att hans uppförande förhindrade snutens verksamhet. Åklagaren yrkade på två månaders fängelse. Personen friades (14/5). Anledningen till domslutet beror mycket på att blåljuslagen gör skillnad på vilken verksamhet som en försöker ”sabotera”, om det är ”brottsbekämpande” och ”utryckande” verksamhet. Ifall det är utryckande verksamhet räcker det att en har åsamkat relativt liten åverkan på verksamheten för att en ska dömas enligt blåljuslagen. Vad gäller brottsbekämpande verksamhet behövs det ha gjorts mer åverkan. Domstolen i Borås menade att polisen höll på med brottsbekämpning och att den åtalade inte gjort sig skyldig till sabotage i lagens mening. Åklagaren ämnar troligen överklaga.    

• Slutsatser, reflektioner och vägen framåt: Fortsätt kasta första stenen

Utifrån anmälningar och åtalen som gjorts sedan lagen började gälla i början av året, och tingsrättsförhandlingen i maj, kan vi göra några konstateranden och dra en del slutsatser.

För det första verkar snuten inte alls säkra på hur lagen kan användas. Snuten testar lagen hyfsat ogenerat. I samband med att snutens verksamhet på olika sätt försvåras eller generellt störs, anmäler snuten personer lite på måfå för blåljussabotage. Det gäller dock inte vilka personer som helst, utan främst är det yngre män, ofta berusade, som anklagas för sabotage. Inte en enda anmälan gällde aktivister, konflikter i samband med politiska aktioner eller demonstrationer. Detta har säkerligen att göra med restriktionerna under coronapandemin, att det varit betydligt färre politiska aktiviteter under våren än vanligtvis. Det återstår att se hur snuten framöver försöker använda blåljuslagen i samband med demonstrationer. Vi får avvakta och se om vi eventuellt behöver använda nya tekniker, strategier för att undvika att åka fast.   

För det andra är det intressant att endast snuten verkar haft problem med sabotage, att det bara är polisen som hittills använt sig av blåljuslagen, och inte sjukvårdare eller brandmän. Kan det stämma som vissa debattörer menar, att lagen främst är utformad efter polisens påstådda behov, i syfte att utöka deras makt, för att upprätthålla snutens auktoritet? Vi har (tyvärr) inte sett några stora upplopp i förorterna, där ”galningar” anfallit polisen med tillhyggen, något som teoretisk skulle kunna underbygga behovet av blåljuslagen. Ingen fragdatuggande mobb har hindrat någon person från att få sjukvård. Likväl har snuten gjort anmälningar av blåljussabotage. Anmälningarna har istället handlat om enstaka ungdomar som kastat sten, skjutit raketer mot poliser. Många gånger har detta skett i samband med konfrontation, provokation mellan snuten och förortsungdomar. Som vid ett tillfälle i Tyresö, där konfronterades en person som ”gestikulerat” mot snutarna. Händelsen mynnade ut i att personen kastade en sten mot snuten (som tyvärr missade). I vilken omfattning snuten provocerat fram sådana handlingar lär vi nog tyvärr aldrig få veta.

Vad gäller tingsrättsförhandlingen kan vi dra slutsatsen att det nog inte är lika enkelt att bli dömd, som att en anmäls för sabotage. Det verkar också att lagen inte per automatik innebär ovanligt långa fängelsestraff, åklagaren yrkade på ”bara” två månaders fängelse (dock ett uppseendeväckande hårt straff med tanke på handlingens icke-våldsliga resultat). Det återstår att se hur det går i de andra två åtalen som väckts under våren. Vad gäller många av vårens andra anmälningar är det inte orimligt att flera inte går till åtal, då det saknas uppgifter om gärningsmän i flera av händelserna. Detta tyder nog på att snuten chansar att anmäla för sabotage, trots att grundläggande uppgifter saknas om vad som egentligen skett.

Avslutningsvis är det intressant att se hur domstolen tog fasta på skillnaden mellan att sabotera brottsbekämpande och utryckande verksamhet. Det är inte orimligt att snutens verksamhet ofta klassas som brottsbekämpande, och att det således kan tala till vår fördel i konfrontationer med snuten, ifall en vill undvika att lagföras för sabotage. Ifall någon kamrat ”råkar” konfrontera snuten i samband med utryckning kan det vara strategiskt att verkligen anstränga sig för att undvika att åka fast. Utryckande verksamhet kanske främst kopplas ihop med räddningstjänst och sjukvårdspersonal. Snuten kan dock mycket väl komma att anpassa sig efter domstolarnas tolkningar, och framöver försöka framställa sin verksamhet som främst utryckande (åklagaren som överväger att överklaga målet i Borås argumenterar att snutens verksamhet först var brottsbekämpande, men utifrån hur händelsen utvecklades blev verksamheten utryckande).

Mycket återstår att se och det sista ordet är inte sagt vad gäller hur snuten kommer använda lagen, hur domstolar dömer, vilka som drabbas, och hur vi kan erbjuda motstånd. Utifrån de 15 anmälningar som gjorts denna vår är det svårt att se att det behövs en blåljuslag för att snuten ska kunna utföra sitt jobb, vilket politikerna som instiftade lagen hävdade. Snarare handlar det om att snuten genom lagen vill ha möjlighet att utöka repression och straffa den som inte lyder, den som inte respekterar snutens auktoritet. Mycket kan en säga om snuten, men smarta är de inte. Blåljuslagen får oss att hata snuten ännu mer, och det ökar motivationen att kämpa för en friare värld. Snipp, snapp, snut. ACAB!

Copwatch – anarkism.info

Inlägget Sex månader med blåljuslagen dök först upp på anarkism.info.

Forskning visar att poliser med tiden generellt får ett mer godtyckligt förhållningssätt till den lag som de själva har mandat att upprätthålla. Det vill säga att snutar inte sällan tar sig rätten att agera i strid med lagen. Vad som påverkar en sådan utveckling är så klart att majoriteten av snutens arbete sker i det dolda, att det går att komma undan med övergrepp ganska lätt om du är polis. Kårandan inom snuten är stark. Ifall en snut händelsevis anklagas för tjänstefel utreder snuten sig själv, ett ur rättvisesynpunkt tämligen orättvist upplägg. Därutöver visar polisforskning att snutar över tid tenderar att utveckla en avsevärd tolerans inför den egna våldsanvändningen. Det vill säga att snutar avtrubbas, lättare triggas och anser sig ha rätten att använda sitt våldsmonopol på sätt som är att betrakta som så kallat ”övervåld”.

Ur ett anarkistiskt perspektiv är snuten ett hinder för den värld utan hierarkier, baserad på ömsesidig hjälp och frivilligt samarbete, som vi vill skapa. Polisen skyddar maktens privilegier, upprätthåller kapitalismen och försvarar klassamhället, med våld. Ofta är det avvikarna från normen som utsätts för snutens megalomani, många queers, rasifierade och fattiga vet mycket väl att lagen inte är lika för alla.

Som anarkister är vi hyfsat vana att hantera konfrontation med, eller att undvika repression ifrån, snuten. Likväl finns det mycket mer vi kan göra, exempelvis att tydliggöra hur snuten systematiskt beter sig opassande i sin yrkesroll, såsom att visa när snutar begår lagbrott (utan att få samma straff som andra), som misshandel och trakasserier. Vi kan granska i syfte att skydda oss från snutvåldet, och vi kan ibland dokumentera. En del poliser blir av med jobbet på grund av tjänstefel och förhoppningsvis får de inget liknande lönearbete igen.

Att systematiskt granska snuten kallas ”copwatch”, och det innebär att en på olika sätt bevittnar och dokumenterar snutens agerande. Copwatch förekommer regelbundet i vissa länder (som i USA), i dagsläget sker det inte organiserat i Sverige. Copwatch kan utföras på många sätt, ofta anpassat efter situationen. Copwatch kan genomföras av vem som helst och överallt i samhället. Om du exempelvis ser en snut på stan som ingriper mot människor kan du stanna och studera vad som föregår. På en demonstration kan du filma snuten. Du kan ta del av offentliga handlingar gällande snutar som dömts (exempelvis för våldsbrott) och delge kamrater, i syfte att skydda andra från dessa snutar. Listan på hur en kan bedriva copwatch kan göras lång. Inget av sätten är nödvändigtvis olagliga, dock finns det sådant en bör göra dolt. Snutar gillar generellt inte att bli granskade. Framför allt avskyr snuten när de inte respekteras för sin ”auktoritet”. Därmed kan den som copwatch:ar själv utsättas för snutvåld eller kränkningar. Således är det önskvärt att copwatch genomförs säkert, såsom förberett och tillsammans med kamrater. Det har verkligen blivit dags att granska snutar och dess myndighet i sin helhet och på riktigt. Att visa den sidan av polisen som sällan blir offentlig.

Härmed presenterar anarkism.info ett nytt projekt där vi ocensurerat granskar snuten. I syfte att skydda oss och kamrater, att motverka snutvåldet och för att skapa en annan värld, startar vi från och med idag – Copwatch. Vi kommer återkommande att informera om snutar som begår övergrepp. Vi kommer redogöra för fakta, gällande lagar och hur snuten jobbar. Vi styr upp föredrag och workshops. Vi genomför egna spaningar och vi inhämtar kunskap ifrån aktuell forskning. Vi redogör för säkerhetsfrågor. Framöver kommer vi erbjuda möjligheten att ta emot tips och dokumentation från er, ni kommer kunna kontakta oss med uppgifter om snutar, med filmer och inspelningar.

Nu är det inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Med start idag är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. ACAB!

Copwatch – Anarkism.info

Inlägget COPWATCH dök först upp på anarkism.info.

Det är kanske inte så konstigt att ”teknikvisionärer” som Schmidt seglar upp i diskussionen i en tid då nästan allt förutom de stora teknikföretagen går på knäna. Jeff Bezos fortsätter att suga ut enorma mängder resurser ur arbetarklassen och är på väg att bli världens första biljonär (ja, tusen miljarder – dollar…), samtidigt som över 33 miljoner amerikaner just blivit arbetslösa och i många fall förlorat all grundläggande sjukvård. Men för att förstå vidden av det som händer behöver vi backa bandet en bit.

***

Den blixtsnabba teknikutvecklingen som pågått alltsedan datorer blivit vardagsmat och internet tagit över allt mer av våra liv har gått i olika faser och passerat en rad skiljevägar. Efter att den stora it-bubblan spruckit fanns det en tendens till nyktert uppvaknande från den mer naiva teknikoptimismens dimma, och frågor om bland annat tillgänglighet och integritet började få ett uppsving. Många av de företag som skulle bli dagens giganter var då med all rätt oroliga för att deras möjlighet att realisera vinster skulle begränsas av en gryende rörelse som ifrågasatte vilka intrång i våra privatliv som var lämpliga, samt vem som skulle ha makten i ”cyberrymden” och över data. Många av de som tog de första stora innovativa kliven var hackers och garageverksamheter, och det skulle ännu dröja några år innan stater och företag lyckades få ett rejält grepp om utvecklingen.

Här blev terrorattackerna den 11 september en viktig brytpunkt. Även om terrorism redan tidigare användes som förevändning för olika auktoritära åtgärder, öppnades nu dammluckorna på alla fronter.

Så kunde exempelvis den konservative Alabama-republikanen sommaren 2000 säga att ”tekniken löpt amok” och ifrågasätta hur mycket intrång i våra privatliv vi skulle acceptera. USAs representanthus röstade samma sommar med överväldigande majoritet igenom förslag på begränsningar kring hur polisen kunde använda digital avläsning. Efter attackerna ändrades detta, och folk som Bachus inte bara röstade för grova inskränkningar av privatlivet, utan var med och utformade förslagen.

De militära invasionerna i Mellanöstern följdes av en digital omläggning där de flesta farhågor kring integritet och privatliv snabbt sopades under mattan för att möjliggöra massövervakning på en tidigare aldrig skådad skala. Ingenstans var detta tydligare än i stormens öga – i USA. Landet fick snabbt Patriot Act, massiv legaliserad övervakning från NSA, och Department of Homeland Security (och därmed också fruktansvärda ICE) bildades. Samtidigt hade staten plötsligt stort överseende med de integritetskränkande vanor som många it-företag redan lagt sig till med. Även i Sverige kom nya lagar som möjliggjorde ökad telefonavlyssning, buggning, mobilspårning och DNA-lagring.

Det uppstod nu en enorm synergi mellan en privat tekniksektor som hade mycket pengar att tjäna på massövervakning och redan tryckt på för att detta skulle bli norm, och staters intressen att visa sig handlingskraftiga och skapa nya verktyg för att bekämpa både interna och externa hot mot den egna makten.

Men det är viktigt att inte heller övervärdera stora händelser som 11 september i den här frågan. Det är lätt att skriva den här historien som om ett katastrofalt sammanträffande i en känslig tid då den digitala tekniken på allvar började ta sig in i vår vardag ledde oss åt fel håll.

I själva verket hade både privata aktörer och stater redan innan visat på en tendens att vilja tumma på privatliv och integritet, även om frågan då var mer omtvistad. Det nya var den tydliga kopplingen till terrorism, och att det som hänt accelererade processen. Kriget mot terrorism blev alltså nytt bränsle och en ny förevändning för en strid om digital frihet och integritet som redan pågick.

När Sveriges radio, 10 år efter terrordåden summerade dess konsekvenser för integritetskränkande avlyssning, sade bland annat Dennis Töllborg, professor i rättssäkerhet på Göteborgs Universitet, följande:

9/11 spelade framför allt en roll att det är kostnadseffektivt att bugga och telefonavlyssna. Det är billigt och väldigt enkelt att göra detta och rätt ofarligt. Och det är en konsekvens av den digitala revolutionen. Kan man göra det så gör man det, alltid naturligtvis i det godas namn. Det som hände var att 9/11 gav den hegemoniska rätten. Helt plötsligt fick man en acceptens för detta, som man inte hade fått lika lätt annars, vilket gjorde att man mycket snabbare och tydligare kunde legalisera det och tydliggöra vad man […] hade gjort ändå, så att säga[.]

Det kan vara värt att notera att Sverige också spelade en aktiv roll i detta internationellt, och har varit en viktig samarbetspartner för USA, på nivå med Israel, vilket bland annat material som Edward Snowden läckte visat.

Men i den mån 9/11 försåg utvecklingen med ”den hegemoniska rätten” och gav en knuff i en viss riktning, så var grundorsakerna bakom utvecklingen mer komplexa, och måste placeras in i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang av framförallt nyliberala utvecklingar med en förskjutning i maktbalans mellan arbetarklassen, stat och kapital.

***

Här har vi alltså en av grundpelarna på vilken företag som Google, Facebook, Amazon och liknande byggt sina respektive imperier. Med de flesta hoten kring integritet ur världen, och villiga stater som samarbetspartners, kunde de nya teknikerna slå rot och utvecklas. Samtidigt som nyliberalismen gick in i en ny etapp, med fler privatiseringar, utförsäljningar och prekariseringar, framväxten av ett informations- och tjänstesamhälle i takt med att produktion globaliserades, tillsammans med logistiska flöden och just-in-time paradigmer, blev vi alla också produkter på en informationsmarknad, där allt vi gjorde på våra datorer och telefoner kartlades av privata såväl som statliga intressen.

Med allt detta på plats var massövervakningen redo för nästa steg. Från att ha varit ett fenomen som främst berört datorer och på senare tid telefoner, klev tekniken nu ut i allt fler prylar, under bland annat namn som ”the internet of things”. Smarta brödrostar, kylskåp, röststyrda assistenter som Alexa i allt fler hem – och med detta nya möjligheter att skörda data. I sin kanske allra modernaste form handlar det nu också om det som kallas ”smart cities”, som under tunna förevändningar om miljövänlighet, bekvämlighet och medborgardeltagande omvandlar städer till ett nätverk av sensorer och kameror. På så sätt är den smarta staden allestädes närvarande, den vet när du senast öppnade kylskåpet eller slängde soporna, och vilken väg du tog till jobbet. Informationen forslas sedan via sofistikerad kommunikationsinfrastruktur till gigantiska serverhallar där den lagras, analyseras, klassificeras, säljs, och köps.

Ett exempel på sådana projekt är Sidewalk Labs, ägt av Googles moderbolag Alphabet Inc. Företaget lyckades övertyga staden Toronto i Kanada att använda det attraktiva området Quayside för att bygga en hypermodern smart stad. Den blivande stadsdelen marknadsfördes som en universallösning på allt från miljöproblem till trafikstockningar och höga bostadspriser. I projektet ingick bland annat ett centraliserat informationssystem som skulle ha hand om allt från de boendes bibliotekskort till sjukvårdsärenden, förarlösa bilar, liksom sensorer för allehanda system, och ”mixed spaces” som används för olika syften beroende på ”marknadsefterfrågan”.

Eller som Eric Schmidt själv uttryckte det när projektet lanserades:

Idén på Sidewalk Labs växte fram när Googles grundare blev upprymda över alla de saker vi skulle kunna göra om någon gav oss en stad och lät oss bestämma över den.

Trots en del farhågor lyckades Sidewalk Labs dra igång projektet, men det plågades kontinuerligt av kontroverser och avhopp. Allt fler, inklusive många som till en början stödde projektet, såg det utvecklas från PR-broschyrernas teknologiska utopi till en Orwellsk dystopi där företaget körde över integritetsfrågor och vägrade såväl allmänhet som en del partners insyn och möjligheter att påverka. En kritiker kallade projektet för ”ett koloniserande experiment i övervakningskapitalism”. En Toronto-baserad journalist skrev att ”det är en sak när någon självmant installerar Alexa hemma. Det är en helt annan när gemensam infrastruktur – gator, broar, parker och torg – är Alexa, så att säga.”

Det var i fallet med Quayside inte heller fråga om att det ”råkade” bli på det sättet, eller att projektet missade att ha integritetsaspekten i åtanke. Tvärtom marknadsfördes projektet med ett helt ramverk som kallades ”privacy by design”. Detta visade sig vara föga mer än tomt snack, kunde avhoppade deltagare bittert konstatera. Hela projektet lades till slut ner efter två år.

Det kan här vara relevant att säga lite om en viktig anledning till varför dessa projekt kring smarta städer, som alltid är en samverkan mellan myndigheter och privata företag, blivit så populära. För något år sedan skrev jag en text om kopplingen mellan gentrifiering och dataspel. I den beskrev jag kort en del av de processer som driver gentrifiering idag:

[Här] finns […] också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Fenomenet smarta städer är alltså nära sammankopplat med detta sätt på vilket länder, regioner och städer idag tvingas jobba, och en förklaring till varför många så ivrigt kastar sig in i liknande samarbeten när det gäller att massövervaka städer.

Ett skräckexempel på samarbete mellan teknikföretag och staten är Kina. Där har jättar som Huawei, Baidu och Alibaba hand i hand med regimen redan utvecklat långt gående massövervakning som gynnar båda parter. Från det vidriga systemet med sociala poäng som bedömer människors duglighet och foglighet eller appar där du kan se om det finns skuldsatta människor i din närhet, till massavlyssning och övervakning av politiska motståndare, minoriteter, och arbetarklassorganisering.

Det här leder oss till nästa punkt i historien, ännu ett steg närmare presskonferensen i New York med Eric Schmidt. Sedan 11 september har kriget mot terrorismen sakta men säkert förlorat sin ideologiska kraft. Delvis på grund av alla de uppenbara brott som stormakter begått i det ”kriget”, och alla lögner de sålt under dess täckmantel, samt delvis för att det helt enkelt inte känns lika aktuellt längre och andra frågor hamnat i strålkastarljuset.

För teknikjättarna har detta inneburit ett problem, eftersom det under en period blev lite besvärligare att sälja in massövervakning igen. Detta har dock lösts med hjälp av att utse Kina till ett hot – men inte riktigt på det sätt som en först kan tänka sig. Det är inte på grund av den auktoritära massövervakningen som Kina utmålas som farligt – utan tvärtom, som en marknad där det nära samarbetet mellan regim och storföretag ger kinesiska teknikbranschen ett försprång som riskerar att rubba de västerländska företagens maktposition.

Innan coronapandemin slog till hade figurer som just Eric Schmidt rest runt och pitchat det här problemet för investerare. I material från ett sådant möte som hölls i maj 2019 står det bland annat mycket avslöjande att ”massövervakning är en ’killer application’ för djup inlärning”. Djup inlärning är en gren av artificiell intelligens och maskininlärning, där AI ska kunna lära sig saker mer självständigt – något som är en nyckel när det gäller att kunna analysera stora datamängder och återskapa människors beteendemönster.

I föredraget noteras det också att det nära samarbetet med staten gör att de kinesiska företagen inte behöver ta sig igenom besvärlig byråkrati för att kunna sjösätta sina olika projekt, vilket ger dem en konkurrensfördel. Den här genialiska marknadsföringen har två syften: Det första är att skrämma upp oss och få oss att identifiera oss med västerländska teknikjättar istället för med vanliga människor i Kina, och det andra är att få oss att acceptera den auktoritära massövervakningen som nödvändig för att vinna detta nätverkade kalla krig.

Visionen Schmidt förmedlade består i ett nära samarbete mellan staten och teknologijättar för att både digitalisera och privatisera många av de grundläggande funktioner som idag utförs av skolor, sjukvården, polisen och militären. Medborgarna ska stå för utgifterna i form av bidrag eller avgifter till de privata företagen, som förmedlar sin know-how och sina tjänster för att utföra uppdragen och kamma hem såväl en stor påse skattepengar som vinster från den teknologi de utvecklar och den data de samlar in.

Men när pandemin på allvar bröt ut i februari, ändrades plötsligt budskapet. Naomi Klein, som tidigare skrivit om katastrofkapitalism och den ekonomiska ”shockdoktrin” som alltid följer med kriser och katastrofer, har kallat denna nya vändning för ”The Screen New Deal”, och skrivit utförligt om den och dess effekter i flera artiklar på sistone.

Det teknikjättarna bland annat har tagit fasta på är hur coronaviruset gjort sociala möten svåra, och skyndat med att erbjuda virtuella och digitala alternativ. Sjukvård, som fram tills helt nyligen i bästa fall varit en parentes i de teknikutopiska visionerna, sägs nu vara ett av de främsta skälen för att digitalisera, samla in data och kartlägga. I denna nya framtid behöver vi knappt lämna våra hem – något som förut paketerades som ”bekvämlighet”, men nu marknadsförs som hälsomedvetet. Hemmet blir ett nätverkat och uppkopplat kontor, skola, vårdcentral, gym eller fängelse.

För den som har resurserna, blir allt hemlevererat, antingen digitalt, eller via olika typer av drönare och förarlösa bilar. Vi får erbjudanden vi inte själva visste att vi ville ha, baserat på AI-analyser av data som samlas in så fort vi rör på oss, ställer en fråga till Alexa, eller tittar på en video på nätet. Det är en framtidsvision som påstås drivas av artificiell intelligens, men i praktiken bygger på hyperutnyttjad och prekär arbetskraft undanskuffad ur synhåll i något lager, en serverhall, ett kontrollrum, i hemmen, eller en litiumgruva.

I väntan på att utopin fulländas är dock inte ens de automatiserade lösningarna alltid så automatiska som de framställs – case in point, när det visade sig att fräcka små robotar som levererar mat i Berkeley, CA, i själva verket kontrolleras av arbetare i Sydamerika som tjänar två dollar i timmen.

Sidewalk Labs, som kraschade ut ur Toronto efter år av skandaler, är nu tillbaka med en strid ström av investeringar. Schmidt pratar plötsligt om hur massövervakning och hypernätverkade publika miljöer ska hjälpa oss att bekämpa pandemin – och inte bara det, utan också leda oss in i en ny högteknologisk framtid. I artiklar och offentliga uttalanden har Schmidt sedan februari pratat om hur viktiga företag som Amazon är för samhället, och hur vi behöver skynda på det ”experiment i distansinlärning” som nu pågår i USA och världen över.

Staten måste enligt Schmidt satsa mer pengar och investera i högteknologisk infrastruktur som kan hjälpa dessa företag att förändra samhället. Han påpekar också att vi bör vara tacksamma mot dessa företag som ”hade kapitalet, investerade det, och tog fram verktygen” som vi nu av nödvändighet i allt större utsträckning använder under pandemin.

Vad dessa olika välgörare i Silicon Valley, Schmidt, Bezos, Gates, och så vidare, egentligen säger, är att vi ska låta dem göra som de vill. De vet att de gång på gång stött på motstånd från människor och rörelser som haft farhågor kring demokrati, insyn, integritet, privatliv eller arbetsvillkor, men ser dessa främst som utslag av otacksamhet. Nu vill de använda pandemin – precis som de använt terror och Kina – för att driva igenom samma agenda som de haft i årtionden. Det ekar ganska likt det sätt på vilket gamla önskelistor hos Svenskt Näringsliv plötsligt blev politiskt nödvändiga för att inskränka strejkrätten på grund av hamnkonflikten i Göteborg.

Än allvarligare blir det i och med att dessa visionärer inte bara vill genomföra nödåtgärder, utan permanent förändra vårt förhållande till varandra och till informationsteknologi och data. Det här har redan länge varit fallet med olika ”nödåtgärder”, terrorlagar och andra inskränkningar som sagts vara ”tillfälliga” men sedan permanentats. I pandemins spår är dock teknikmiljardärerna öppna med att de vill ha en långsiktig förändring.

Detta är inte minst tydligt i det nära på absurt optimistiska snacket om de ”experiment” i hemskolning och distansinlärning som pågår i USA just nu när många skolor och universitet hålls stängda. Dagen innan den förebådande presskonferensen där Schmidt presenteras som en av de som ska leda arbetet med att framställa en plan för delstaten efter pandemin – en plan som vi nu vet består av gammal ompaketerad skåpmat – presenterades ett samarbete med Bill Gates för att ”utveckla ett smartare utbildningssystem”.

Det mest talande i den presentationen var när Cuomo förkunnade att vi nu hade ett historiskt tillfälle att implementera många av de idéer som ”visionärer” som Bill Gates länge närt. Han frågade sig bland annat, till synes retoriskt: ”[A]lla dessa byggnader och fysiska klassrum, varför, med all den teknologi vi har?”

För alla de som under pandemin kämpat med att försöka hålla en underbemannad och underbetald sjukvård flytande, som jobbar inom transportsektorn, eller som kämpat med att försöka hålla utbildning igång via Zoom-möten och andra digitala plattformar framstår den här retoriken tom på flera sätt. Kärnan i det hela är att Schmidt, Gates och den industri de representerar ser tekniken som lösningen inom den rådande nyliberala kontexten. Svaret på problem med för stora klasser eller sjuka människor blir för dem inte bättre löner, mindre klasser, fler sjukplatser, mer självbestämmande, och mer bemanning inom viktiga yrken som sjukvård och utbildning, utan tekniska lösningar som i bästa fall döljer problemen och i värsta fall förvärrar dem och gör folk arbetslösa.

Just när det gäller utbildning har frågan också en tydlig feministisk vinkel. Förutom att teknikmiljardärerna inte verkar inse hur svårt och jobbigt ”experimentet” med inlärning på distans varit under coronapandemin, får sådana förändringar också stora konsekvenser för det reproduktiva arbete (städning, matlagning, att ta hand om barn, osv) som allra oftast utförs obetalt av kvinnor. Redan på 70-talet var bland annat Silvia Federici inblandad i en kampanj kallad ”Wages for Housework”, som försökte belysa de strukturella patriarkala aspekterna som det kvinnligt kodade och marginaliserade reproduktiva arbetet var ett utslag av.

När folk plötsligt ska börja undervisas på distans lämpas en hel mängd sådant arbete över på hushåll och individer, och tiotals om inte hundratals år av feministisk kamp för kvinnors frihet riskerar att skjutas ”tillbaka till spisen”. Generellt sett förflyttas också ansvar från arbetsköpare till arbetare. Kapitalister behöver plötsligt varken förse arbetarna med en arbetsplats, eller se till så att den är säker. Hur kan ett skyddsombud genomföra sitt arbete om alla sitter hemma? Vem tror ni kommer få skulden om hemarbetare får problem på grund av oergonomiska arbetsställningar, eller psykiska problem på grund av svårigheter med att koppla bort jobb från så kallad fritid? Det som redan är vardagsmat för många prekära arbetare inom tjänstesektorn ska nu bli standard för allt fler.

Det allra senaste när det gäller att utnyttja pandemin för att implementera massövervakning är virusspårning och upprätthållandet av karantänåtgärder. På många håll sker detta via appar och genom att staten begär ut information om människors rörelse, och på ställen som exempelvis Rysslands används den senaste teknologin för ansiktsigenkänning för att övervaka och disciplinera människor. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att detta är ett experiment i massövervakning som hjälper till att utveckla dessa tekniker för syften långt efter att pandemin är borta, och skapar verktyg samt sätter prejudikat som vi kommer att få leva med under lång tid.

***

Mer generellt handlar det här också om den fallgrop som en riskerar hamna i om en tror att teknologin inom vårt sociala, ekonomiska och politiska sammanhang är neutral. Huruvida teknologi i sig – om nu en sådan abstraktion alls är meningsfull – är neutral, kan vi för tillfället lämna därhän. Faktum är dock att specifika teknologier alltid tas fram i ett specifikt sammanhang, där frågor kring vem som har makten och vilka incitament som finns är helt avgörande. Eller som David Noble uttrycker det i boken Progress Without People:

[G]ångbarheten för en specifik teknologisk design har inte bara att göra med en teknisk eller ens ekonomisk utvärdering, utan snarare främst en politisk sådan. En ny teknologi anses gångbar om den kan inrättas i de rådande maktförhållandena.

Det är så det är möjligt att få självkörande bilar som är vårdslösa eller rasistiska. Det är på det här sättet ett auktoritärt samhälle kan utveckla tekniker som övervakar och disciplinerar människor istället för att göra dem fria och tillfredsställa deras behov, kan ge upphov till teknologier som centraliserar, och som gör människor till sitt bihang istället för tvärtom. Och det är så här vi får ett samhälle där teknologi gör så att människor förlorar sin försörjning eller görs utbytbara för kapitalet istället för att få mer fritid.

Det finns också en fråga kring vad som händer när de flesta jobb kan automatiseras bort. I ett samhälle utformat efter mänskliga behov hade något sådant varit positivt, men i ett samhälle där hotet om svält eller hemlöshet är det främsta vapnet för att disciplinera människor blir frågan en annan. Kapitalismen har genom århundradena visat en otrolig anpassningsförmåga, och därför finns det ingen anledning att tro att slutet för detta ekonomiska system nödvändigtvis är nära.

Istället har allt fler av teknikoptimisterna och högern anammat basinkomst som ett svar på massarbetslöshet. Vissa ser förstås basinkomst som ett sätt att just omdana ekonomin och ge människor frihet att själva bestämma hur de spenderar sin tid, men för andra är det bara ett nytt sätt att disciplinera folk. Hur det än blir finns det ingen anledning att tro på basinkomst som en magisk lösning som kan kringgå det faktum att vi här i grunden har att göra med maktrelationer och maktkamp mellan arbetarklassen, staten och kapitalet.

Med coronaviruset som täckmantel har teknikbranschen med Silicon Valley i spetsen hittat ett nytt sätt att både skrämma och locka oss att anamma en vision som de länge drömt om och redan är i färd med att implementera. Det handlar om massövervakning och datalagring, och om att kartlägga våra liv i minsta detalj i syfte att kunna profitera på allt vi gör. För stater, regioner och städer har detta samtidigt både varit ett sätt att fixa ekonomin och utöka sin kontroll över människor. Det brukar ske genom privatiseringar och stora bidrag eller skatteavdrag till teknikföretag, och trots fina ord om miljötänk och respekt för privatliv är varken företagen eller staten speciellt sugna på att begränsa övervakningen.

Men det betyder inte att loppet är kört. Teknikbranschen och staten har lagt enorma resurser på att övertyga oss om den här teknikdystopins förträfflighet. De är ständigt rädda för rörelser som ifrågasätter, avtäcker de egentliga motiven bakom förslagen och visionerna, omdanar teknologi och tekniker till sin egen fördel, och pekar på en annan väg. Jag tror att det viktigaste för att kunna fortsätta det här motståndet är att inte låta sig luras att det här är någonting nytt, och placera både kritiken och våra idéer om alternativ i ett större sammanhang. Det handlar helt enkelt om makt. Om politiska pampar, stenrika miljardärer och globala teknikjättar, mot vanliga människors solidaritet och den myriad av nätverk av ömsesidig hjälp som sprungit upp som svampar ur jorden under pandemin. Choose your fighter.

Inlägget Den digitala shockdoktrinen dök först upp på anarkism.info.

Att människor till och från tröttnar på att överheten roffar åt sig resurser och arrogant domderar över alla andras vardag är inte konstigt eller ovanligt. Olika ”illdåd” mot överheten är äldre än både nationalstaten och klassamhället, och är i själva verket en alltid närvarande del i den sociala dynamiken i ett samhälle.

I sin bok Anarchy Works, beskriver Peter Gelderloos ett antal antropologiska studier som visar hur egalitära samhällen alltid hade olika mekanismer för att subvertera auktoriteter – personer eller begynnande institutioner som började tillskansa sig makt över samhället de skulle tjäna. Sådana ”sanktioner” kunde sträcka sig från offentligt förlöjligande och gradvis mot allt allvarligare åtgärder som skulle underminera auktoriteten. Liknande tendenser kan läsas hos antropologer som David Graeber, James C Scott, eller Pierre Clastres.

Det mest intressanta i fallet med klottret på Svenonius villa är alltså inte det som har hänt, utan egentligen de reaktioner som följer på en sådan händelse.

Moderaternas partisekreterare fördömer det hela som ett ”avskyvärt illdåd”. Socialdemokrater fördömer dådet och kallar det förkastligt – och hoppas att familjen mår bra. Aida Hadzialic (S) går så långt som att kalla det ”ett hot mot demokratin”. Jonas Sjöstedt (V) kallade det inträffade, i direkt svar till AFA Stockholm, för ”omdömeslöst” och menade att ”hot, våld och skadegörelse är alltid fel.” Sist tillägger han: ”Riktad mot folkvalda är det ännu värre.”

Det här med att särskilt utpeka folkvalda som värda beskydd och respekt kan lite elakt läsas som en elitistisk attityd där vanliga människor inte är lika viktiga. Det är naturligtvis inte så Sjöstedt menar, men jag tycker att det ändå är konsekvensen av det spel han villigt deltar i. Vad politiker menar när de pekar ut angrepp mot sig själva som särskilt problematiska, är att detta på något sätt underminerar samhällets demokratiska grund.

För oss som ger blanka fan i det som dessa politiker kallar ”demokrati”, och som i själva verket ser det politiska spelet som så kallas för ett av de stora hindren för att människor ska kunna vara fria, jämlika och må bra, blir orden förstås tomma. Skådespelet är inte värt att försvaras, och bortsett en generell respekt för mänskligt liv och lidande, så finns det ingen anledning att vara rädd för att trampa den så kallade demokratin på tårna.

Vad det här resonemanget nu börjar närma sig är lite av kärnfrågan i betraktelsen. Det intressanta med reaktionerna är den maktdynamik som de avslöjar. I kölvattnet av det inträffade har det nämligen till och med hörts röster från utomparlamentariska och anarkistiska kretsar som menar att aktionen var illa genomtänkt, eftersom resultatet är att en korrupt och makthungrig politiker med mångas välmående på sitt samvete istället får breda sympatier från politiska motståndare.

Ett sådant resonemang har åtminstone befriat sig självt från den ”Sjöstedtska” moralismen (som är nödvändig för att kunna existera i den parlamentariska politiken, inte en karaktärsbrist hos Jonas Sjöstedt) samt accepterandet av statens och kapitalets samhälleliga grundpremisser, och betraktar det inträffade i ljuset av taktiska hänsynstaganden. Men resonemanget missar ändå poängen på åtminstone två sätt. För det första är det ett relativt litet problem huruvida aktionen var taktiskt bra – det är svårt att på rak arm ens avgöra detta – och därför bör fokus läggas på de oproportionerliga reaktionerna och den splittring¹ de försöker så, samt återcentrera diskussionen på vad Svenonius och hennes polare har gjort.

För det andra missar resonemanget att läsa reaktionerna rätt. Illdådet i Täby har inte skapat sympatier för Svenonius från de som till synes är politiska motståndare. Det har bara blottlagt den lojalitet till systemet och till sin egen position i detta som alla politiker redan har. Om något, så skulle det kunna sägas att klottret på så sätt faktiskt fyller en väsentlig funktion: Det påminner oss om vilken sida politikerna – oavsett politisk färg – hamnar när de grundpremisser på vilka deras makt över oss vilar hotas.

Det är bara på det sättet som klotter på en husfasad kan ”passera en gräns” som många års kortare livslängd mellan fattig och rik, blod, svett och tårar på skitjobb, död eller men för livet på grund av bristande sjukvård, kroppar i medelhavet, eller utblottade papperslösa mitt i vårt överflöd, tydligen inte gör.

1) Det här med splittring skulle det gå att skriva en hel avhandling om. En av de viktigaste funktionerna av att institutionalisera motstånd är just att kunna indefiniera en ”respektabel” del av en rörelse och utdefiniera en ”farlig” som hotar systemets premisser, och sedan, med löften om eftergifter och viss makt inom systemet, få den förstnämnda att fördöma och disciplinera den sistnämnda, och på så sätt underminera rörelsens verkliga maktbas.

Inlägget Illdådet i Täby dök först upp på anarkism.info.

Det klassiska spårvagnsproblemet handlar om en skenande vagn som i hög hastighet närmar sig en förgrening i järnvägen. På spåren finns ett antal människor som av olika anledningar inte kan ta sig därifrån. Om spårvagnen får löpa fritt, kommer, säg, två människor dö. Men om någon drar i en spak precis vid förgreningen, kan spårvagnen styras om och istället döda en person. Du står vid spaken – vilket alternativ väljer du?

Frågan har diskuterats av såväl glada amatörer som filosofer under lång tid, och det finns många olika svar. På ytan tycks situationen förhållandevis enkel. Två liv verkar enligt en simpel matematisk beräkning vara mer än ett – priset att slå om spårvagnen till det andra spåret verkar vara lägre. Det här är också det alternativet som de flesta människor tycks välja om de tillfrågas. Följdfrågan blir då, har personen som drog i spaken räddat två liv, mördat en person, gjort både och, eller gjort något annat?

Istället för att försöka besvara frågan direkt backar vi ett steg och tittar på några intressanta omständigheter kring vad folk faktiskt väljer att göra. Vi har redan konstaterat att människor tenderar att välja att ingripa för att minska det matematiska antalet offer, trots att detta medför att de aktivt bidrar till att avsluta ett människoliv. Men vad händer om förutsättningarna förändras lite?

Istället för att vara strategiskt placerad vid en förgrening, är nu vår protagonist på en bro ovanför järnvägsspåret. På spåret är två personer fast, som förut. Men det enda sättet att undvika att de dör är nu att knuffa ner en tredje person från bron ner på spåret, så att spårvagnen spårar ur när den kolliderar med denne – underförstått: Den nedknuffade personen dör, de två på spåret räddas.

Vad som är intressant är att nu backar de flesta av oss från den tidigare matematiska analysen – att knuffa ner någon i döden blir för mycket, det blir för nära och för personligt. Men är det egentligen någon filosofisk skillnad på de två exemplen? Här är det lätt att gräva ner sig i en filosofisk och abstrakt diskussion i frågan, men jag skulle istället försöka gräva mig loss genom att sluta betrakta problemet som filosofiskt och se på det som psykologiskt och socialt.

Vad det här exemplet – eller snarare människors reaktioner på det – visar oss är nämligen en liten ledtråd in i hur vi människor är funtade. Vi kan göra abstrakta, närmast kvantitativa värderingar, men vi är också känslodjur som ibland känner starkt för saker – ofta saker i vår närhet, saker som har direkt inverkan i våra liv, och saker vi själva känner igen oss i. Det här är en helt nödvändig social mekanism. Vi kan ofta inte sympatisera fullt ut med alla som far illa ute i världen, utan ”väljer” (mer eller mindre indirekt) vilka saker som påverkar oss starkt.

Hade vi tagit på oss hela världens lidande hade vi inte pallat. Om vi inte kunde identifiera oss med människor i vår närhet, eller då och då med de långt bort som på något sätt slår an en sträng, så hade vi haft svårt att fungera som sociala varelser. Kanske är det detta som är den relevanta lärdomen av spårvagnsproblemet, och inte vilket val som är moraliskt rätt och riktigt.

Det här är speciellt relevant med tanke på det sätt på vilket spårvagnsproblemet är uppbyggt. Spårvagnsproblemet beskriver inte bara en osannolik situation, är inte bara extremt specifikt, utan, skulle jag hävda, praktiskt omöjligt främst på grund av ett skäl som lätt hamnar i bakgrunden: Tillgången till perfekt information. Och här har vi en av de andra fallgroparna när det kommer till att försöka överföra sådana tankeexperiment till situationer i verkliga livet. Våra handlingar är aldrig baserade på perfekt information. Det finns alltid en större eller mindre grad av osäkerhet, och ju vidare frågor vi försöker agera inom, desto större blir den osäkerheten.

För stor hänsyn till abstrakta filosofiska resonemang kan maskera omfattande osäkerhet och få oss att ta beslut på riggade premisser. I samhällsdebatten generellt kan det här exempelvis skönjas i frågor kring vem det är som äger problemformuleringen. Att äga problemformuleringen innebär inte bara vad som diskuteras och hur det görs, utan också ett vedertaget anspråk på en förklaringsmodell – hur saker och ting egentligen är.

Det går att på ett oflexibelt sätt strikt tillämpa principer, det går att vara en principlös opportunist som vänder kappan efter vinden. Men det går också att i båda fallen och alla skillnadsgrader mellan dem basera sitt resonemang på en falsk bild av hur verkligheten faktiskt ser ut.

***

Efter den här genomgången kan vi så sakteliga försöka stiga ner i verkligheten och in i den pågående diskussionen om pandemins utbredning och om olika åtgärder mot den. För samtidigt som kampen mot pandemin går vidare pågår också en kamp om vem som har vidtagit bäst eller sämst åtgärder, och den kampen är till kanten fylld av tvärsäkra påståenden, killgissningar, och starkt ideologiska infallsvinklar.

Den kanske främsta diskussionen just nu är huruvida olika länder vidtagit för starka eller för svaga åtgärder mot spridningen. Här är det viktigt att påpeka att båda sakerna kan vara sanna på samma gång. Det är nämligen inte bara frågan om hur starka åtgärderna är, utan vad de består av. Denna diskussion är till fullo laddad av olika spårvagnsscenarion, byggda på tveksamma grundantaganden.

Om vi börjar i änden av åtgärder som har vidtagits på vissa håll och som det råder stor debatt kring, så kommer karantän väldigt högt upp. På ytan kan karantän tyckas vara en robust åtgärd och en stark faktor när det gäller att bekämpa spridningen av viruset. Men redan vid själva definitionen stöter vi på problem. När vi säger karantän, pratar vi om in- och utresestopp i städer, regioner eller hela länder? Eller pratar vi om att isolera de som är sjuka från övriga samhället?

När det gäller det förstnämnda fallet så finns det ganska goda grunder att betvivla åtgärdens positiva effekter. Som geografen och historikern Graham Mooney sade i podcasten Against the Grain härom veckan så har sådana åtgärder i sig själva historiskt väldigt lite korrelation med lyckade epidemistopp. Problemet, ur ren spridningssynpunkt, är helt enkelt att dessa åtgärder i princip aldrig sätts in i tid ändå, men ofta också att de även när de är på plats misslyckas med att stoppa spridningen. Epidemier av det här slaget är aldrig en nationell fråga, utan en global.

Medan Trump och andra har försökt demonisera asiatiska länder, främst Kina, för att skifta fokus från de egna problemen, så har det från annat håll lyfts fram att Asien har lyckats hejda spridningen bättre än i övriga världen – kanske framförallt Europa och USA. Om vi tittar på hur det ser ut med smittspridningen – en förvisso ganska vansklig och mycket osäker gissningslek där mörkläggningar kan förekomma – så tycks det stämma. Men det ser inte heller ut att finnas en korrelation med hårda karantänåtgärder, varken i Europa (jämför Frankrike och Nederländerna) eller Asien (jämför Kina och Sydkorea).

Den gemensamma nämnaren för de länder i Asien som lyckats bromsa spridningen är istället att de vidtagit åtgärder tidigt. Bland annat snabbt tagit fram tester och identifierat smittade personer och isolerat dem för behandling. Ibland har karantänliknande åtgärder varit en del av detta, ibland enbart i mindre eller ingen utsträckning. Länder som gått ut hårt med karantän, å andra sidan, som exempelvis Italien, har inte alls lyckats stoppa spridningen. En anledning till att Asien tycks ha lyckats bättre är enkel men också lätt att glömma: De har nyligen drabbats av liknande epidemier och har alltså färska erfarenheter att luta sig tillbaka på.

Reseförbuden och de stängda gränserna har istället ofta varit en del av en rasistisk, auktoritär och imperialistisk politik, en slags katastrofopportunism, där det tydligaste exemplet är USA, som stängde gränserna i ett skede där spridning redan pågick, och dessutom till en början gjorde det mot vissa länder och regioner men inte andra, helt utan grund i var och hur smittan spreds. Stängda gränser till trots så fortsatte smittan att spridas, för att regeringen var ovillig att börja stänga ner affärsverksamhet och industrier, på ekonomiska grunder.

Angående vilka åtgärder som istället är bra, finns det andra som kan uttala sig mer detaljerat, men att minska hastigheten med vilket viruset sprids genom att minska rörligheten i samhället – dvs ställa in större evenemang och uppmana till självisolering, samt se till att riskgrupper kan klara sig utan att ge sig ut, tillhör de viktiga. Dessutom finns den stora elefanten i rummet: Det spelar mindre roll vilka åtgärder eller undantagslagar som stater nu snabbt försöker införa – en av de verkliga grunderna till att pandemin utvecklas till en katastrof är underfinansierad, utsåld och byråkratiserad (New Public Management etc) sjukvård överallt i världen.

Jag kan själv inte påstå mig veta bättre än någon annan om hur epidemier sprids, men det tycks finnas goda skäl att i denna stora osäkerhet fokusera på åtgärder som är påtagliga och praktiska. Riskerna med utökad övervakning och kontroll är stora och vinsterna ytterst spekulativa – vi vet också att stater ofta först och främst prioriterar kontroll över människors välmående i krisartade situationer. Vi riskerar att hamna i en situation där vi löser spårvagnsproblem utan att känna till insatserna, och därmed slå oss själva i bojor och kasta bort nycklarna.

Saker som bättre sjukvård är däremot konkreta och en grundbult för att göra epidemier så lindriga som möjligt. Initiativ som grupper för ömsesidig hjälp, krav på avskrivningar av lån och hyror, försörjningsstöd för de som blir utan pengar till livsnödvändigheter, och så vidare, är andra aspekter som är praktiska och som kan ha positiva effekter på såväl kort som lång sikt. Mitt råd skulle därför vara att inte fastna i för mycket gissningar, och att vara lika misstänksam mot auktoritära åtgärder som mot bristen på åtgärder där syftet kan vara att värna om ekonomiska intressen snarare än människor. Istället kan ett rimligt fokus vara frihetliga, konkreta, och omhändertagande svar på problemen vi står inför.

För att parafrasera vad en anarkist från den tidigt drabbade amerikanska västkusten skrev på Twitter häromdagen. Det är okej att erkänna att ett anarkistiskt samhälle skulle vara mindre effektivt än ett auktoritärt när det exempelvis gäller att effektivt sätta en hel stad eller region i karantän. Men om vi ser till helheten, till hur samma auktoritära samhällen tvingar in både djur och människor i olika miljöer och beteendemönster, hur de prioriterar makt framför människors välmående, så finns det ingen anledning att tro att auktoritära metoder på något sätt är en rimlig eller bra lösning, men all anledning att förstå att det samhälle som byggts med sådana medel också behöver upprätthållas med hot och piska.

***

För anarkister knyter allt det här an till en mer historisk och filosofisk diskussion om sociala hierarkier och auktoritet. Jag själv tillhör de som definierar anarkismen som, bland annat, motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet. Det är också den definitionen som används i anarkism.infos introduktionspamflett till anarkism. Som jag har skrivit förut så tycker jag att det finns goda skäl till detta. En del av det resonemanget hänvisar tillbaka till en diskussion Bakunin förde på samma ämne, där det kan tyckas att han böjer sig för ”skomakarens” auktoritet – något många använt för att bygga en definition av anarkismen som motstånd mot ”orättfärdiga” hierarkier och auktoriteter – för mig en komplett intetsägande definition. Bakunin skriver:

Följer därav att jag förkastar all auktoritet? Denna tanke är mig fjärran. När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören. För ett visst speciellt kunnande vänder jag mig till den ene eller andre lärde.

Saken tycks klar – viss auktoritet tycks befogad enligt Bakunin. Eller? I nästa mening tvärvänder dock resonemanget:

Men jag låter varken skomakaren, arkitekten eller den lärde tvinga på mig någonting. Jag lyssnar fritt och med all den respekt som deras intelligens, karaktär och kunskap förtjänar, men förbehåller mig samtidigt min obestridliga rätt att kritisera och kontrollera. Jag nöjer mig inte med att rådfråga en enda specialist, jag rådfrågar flera stycken, jag jämför deras åsikter och jag väljer den som förefaller mig vara rimligast. Men jag erkänner ingen ofelbar auktoritet, inte ens i mycket speciella frågor; följaktligen tror jag inte obetingat på någon, vilken respekt jag än må ha för den enes eller andres hederlighet och uppriktighet. En sådan tro skulle få ödesdigra följder för mitt förnuft, för min frihet och för själva framgången i mina företag; den skulle genast förvandla mig till en dum slav och ett verktyg för andras vilja och intressen.

När Bakunin i början skriver om auktoritet, verkar det mer strikt talat vara expertis han avser. Ett faktum att förhålla sig till och självständigt utvärdera, inte en auktoritet att automatiskt lyda. En fråga om autonomi såväl som tillit, där varken vi eller någon annan någonsin har perfekt kunskap om saker vilka vi ändå behöver förhålla oss till och agera på.

På samma sätt som det finns en sådan spänning mellan kunskap och autonomi, så finns det en liknande mellan kalkylerande resonemang och känslomässiga reaktioner, samt mellan glasklara hypotetiska exempel och en luddig verklighet. För att sno ett citat från en annan text jag skrivit:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Om något, så kanske det är detta vi behöver hålla i åtanke, mellan skomakare, spårvagnar, mellan kunskap, principer, känslor och virusepidemier.

Men, ta mina och Bakunins ord med en nypa salt, och tänk och känn själva också. Gör vi det, så tror jag att vi har en chans att bygga starkare frihetliga gemenskaper, som inte bara mildrar effekterna av den kris vi försatts i nu, utan också fungerar som en vägvisare bortom den.

Inlägget Skomakaren och corona dök först upp på anarkism.info.

Huruvida virus är en organism är däremot omtvistat. De kan inte existera självständigt utan är beroende av en värd. De har förvisso DNA eller RNA, men de har ingen egen ämnesomsättning eller reproduktionsmekanism, utan tar över värdens celler och får dem att reproducera viruset. Ett livlöst system som likväl tvingar andra att rätta sig efter dess logik och sprider sig på deras bekostnad. Det låter vagt bekant.

Coronaviruset har gått från att vara bakgrundsbrus i nyhetsflödet till att ta över alla sammanhang – det har inte bara utvecklats till en pandemi, utan också blivit viralt. Som ett resultat har det lagt ett tvärsnitt genom vårt samhälle, det har satt en spegel mot vårt kollektiva ansikte. Det mest intressanta är nämligen inte så mycket vad vi säger om viruset, utan vad viruset säger om oss.

För det första, låt oss få några saker klargjorda. Det går nämligen att både gripas av obefogad panik och underskatta det som nu händer – kanske till och med båda på samma gång. Coronaviruset är inte helt olikt en vanlig influensa, med den skillnaden att det drabbar något hårdare – något som bland annat visat sig i högre dödlighet. Men medan dödligheten för säsongsinfluensan är välkänd, är osäkerheten kring Coronaviruset mycket större.

Det finns ett stort mörkertal av mildare fall som aldrig testas, medan de allvarliga fallen oftare dokumenteras. Med det i åtanke har vissa uppskattat att där vanlig influensa kan ha en dödlighet kring 1-2% så kommer Coronaviruset att hamna på i runda slängar 3%. Det slår dessutom olika hårt, och de som är i riskgruppen är äldre människor (medelåldern för de som dött i Italien var exempelvis för några dagar sedan 81 år) eller de som har underliggande problem med immunförsvar, hjärta, eller lungor.

Det finns därför å ena sidan ingen anledning till allmän panik, men all anledning att göra sitt bästa för att minimera riskerna för de som kan drabbas hårdast och vars liv är i fara på grund av viruset. Viruset sprids främst genom att vattenburna partiklar i utandningen, nysningar, eller hosta förs över till andra, antingen direkt eller via beröring av olika ytor. Att tvätta händerna ofta och ordentligt, inte ta på sitt ansikte med dem, undvika stora folksamlingar (speciellt inomhus), inte nysa eller hosta rakt ut i luften, och för tillfället minimera kontakt med de i riskgruppen kan därför vara enkla sätt att minska spridningen.

En annan viktig aspekt att ha i åtanke är belastningen på vården. Ur det perspektivet är en inbromsning av spridningen väldigt viktig. Då kan fler få den vård de behöver och därmed klara sig, även om många till slut skulle få själva viruset – vilket är mycket troligt. Något som just nu tyvärr underminerar detta är den hamstring av allt från handsprit till toapapper som drabbat stora delar av världen.

Det går inte att poängtera starkt nog att det inte hjälper att sitta på ett berg av hygienartiklar – när det gäller sjukvård och pandemier, så är andras hygien lika viktig som din egen, och just nu undergrävs mångas förmåga att vidta viktiga åtgärder. Ofta är de som drabbas av sådant de som redan på andra sätt är marginaliserade och inte har tid eller råd att införskaffa de nödvändiga sakerna innan de tagit slut, och de kan inte heller välja att jobba hemifrån eller vara borta från jobbet på ekonomiska grunder.

Men det här är förstås inte bara eller ens främst problem som sker på grund av individuella val. Vi har som samhälle länge rustat ner, sålt ut och avskaffat lager och beredskap till fördel för en ”flexibel”, prekär just-in-time ekonomi. Vi har dessutom ett politiskt klimat där forskningen misstros eftersom den inte passar in i den populistiska högerns känslomässigt styrda världsbild.

Och det är här en hel värld av betraktelser öppnar sig för den som stannar upp och tittar lite. Vi ser hur privilegier överförs och förstärks i reaktionerna, och det rådande politiska klimatet sätter sin prägel på åtgärderna. För det första, huruvida kollektiv karantän, nedstängning av hela regioner eller hela skolsystem, är en vettig åtgärd, är en högst omtvistad fråga. Om vi exempelvis jämför Italien med Sydkorea, två länder som drabbades ungefär samtidigt, så har det senare kunnat stävja spridningen på ett bättre sätt utan någon karantän. Även om uppgifterna och siffrorna får tas med en nypa salt, så är det utan tvivel så att det som får politiker att se handlingskraftiga ut är en övergripande karantän. Precis som med ”hårda tag” mot brottslighet eller mot migranter.

Istället för en sjukvård väl rustad för pandemier, där arbetarna har goda villkor och rimlig belastning, istället för fri tillgänglighet till nödvändiga mediciner och tester samt bra informationsspridning, hamnar nu fokus bland annat på att begränsa människors möjlighet att röra sig fritt – i stor utsträckning helt utan konsekvensanalys eller en diskussion om vad som är proportionerligt och vad som faktiskt fungerar, eller hur människors psykiska välmående påverkas av olika sådana åtgärder.

För makten handlar det här nämligen inte i första hand om att hitta lösningar och förhindra att folk far illa, utan om att behålla eller återupprätta kontroll och legitimitet. Det vet de flesta som sysslat med autonoma hjälpprojekt i katastrofområden, som i det arbetet stött på och ständigt behövt kämpa mot ”institutionella grindvakter”.

När vi pratar om ”naturkatastrofer” så är det vi egentligen menar naturfenomen som blir katastrofer på grund av sociala omständigheter. Att människor dör i sjukdomar, stormar, översvämningar och så vidare har högst sociala orsaker. Det beror på hur vår infrastruktur ser ut samt vilka som har makt och resurser att hålla sig själva och andra trygga och friska.

Här blottas också brunhögerns oförmåga att hantera krissituationer. De kan inte annat än att använda dem som ett vapen för politiska syften, och har ingen möjlighet att faktiskt lösa kriserna. Ska alla dessa klimatskeptiker som vanligtvis spyr galla över forskningsvärlden nu plötsligt lyssna på i princip samma forskare när det gäller viruset? Kommer Jimmie Åkesson åka till Wuhan och dela ut flygblad?

Trumps kommentarer i förra veckan om att viruset är en överdrift och används av Demokraterna för att förstöra ekonomin och underminera honom är ett annat tydligt exempel – stick huvudet i sanden, prata om konspirationer, och om något, använd krisen för att utöva mer kontroll över samhället. Att han veckan senare fick göra en pudel och förklara nationellt nödläge är too little, too late.

Det är å andra sidan inte heller speciellt fruktsamt att proklamera att vi i alla fall tack vare coronaviruset kommer lära oss varför en välfungerande sjukvård är viktig. För vilka är ”vi” egentligen som behöver den lärdomen? De fattiga människor som sedan staters (och städers) begynnelse drabbats av sjukdomar och epidemier vet redan hur det ligger till. Fråga de människor i USA som överlevde AIDS-epidemin på 80- och 90-talet (bara i NYC dog över 125 000 människor) om de är förvånade över myndigheter som är mer ett hinder än en lösning i krissituationer.

Ett stilfall i absurditet sker i vårt grannland Danmark, där ceremonin för att bli medborgare kräver ett handslag med en person av motsatta könet (i sig ännu en falsk binär förstås) – och på grund av viruset har nu folk inte kunnat bli medborgare eftersom, ni vet, handskakningar inte precis är hygieniska. Eller de hårda tagen i Italien med karantän, samtidigt som fängelser är smittohärdar där 14 människor nu dött efter upplopp på grund av just oro för coronaviruset, och strejker brutit ut i hela landet.

Nej, ”vi” kommer inte lära oss något, för vi som drabbas vet redan, medan systemet vi lever under inte ser detta som misstag utan i det närmaste business-as-usual. Lika lite som inga lärdomar dras från ständiga krig, kolonialism, så-kallad flyktingkris, eller årtionden av utförsäljningar av allmännytta. Däremot är det läge att gå på en offensiv när det gäller att peka ut de här sakerna och börja organisera sig där vi är för att förändra dem, och att delta i ömsesidig hjälp för att underlätta informations- och resursspridning i den pågående krissituationen.

Karensdagen har tillfälligt slopats, vilket är bra, men den borde aldrig funnits från början. Att kämpa för att permanenta de få fördelaktiga saker som krisen för med sig är därför bra, men det viktigaste är hur vi använder det eventuella momentumet. Vi får inte fokusera för mycket på vad makten ska göra åt oss, utan behöver istället försöka organisera oss med grannar, arbetskamrater eller likasinnade för att på egen hand flytta fram positionerna och hjälpa varandra.

I den kusliga serien Carnivale kretsar handlingen kring goda och onda andar som för ett proxykrig i den amerikanska södern under depressionen på 1930-talet. I en nyckelscen konfronteras en av huvudpersonerna, pastorn Justin, av en annan präst som oroar sig över Justins mörka tendenser. ”Vi kan rädda dig,” säger han, ”du har en demon i dig.” Justin kastar i det ögonblicket av sig sitt ambivalenta skal och kampen inom honom klarnar. Han utbrister: ”Det finns ingen demon i mig, jag är demonen.”

Det stora problemet är inte att vi har en viruspandemi i vårt sociala system, utan att vårt sociala system i sig självt är som ett virus. Ett virus som tar över våra kroppar och tvingar oss att reproducera en auktoritär, exploaterande och otroligt skadlig tillvaro. Ett virus som inte bara hotar mänskliga kroppar utan även djur och natur, och det på global skala. Coronavirusets effekter är bara det senaste symptomet.

Kanske kan Justin inte räddas, utan behöver besegras. Kanske behöver vi sluta se på coronaviruset som något som angriper oss utifrån, och istället se det som närmast en del av systemet vi lever i. Då först kan vi börja ställa rätt frågor och börja vidta rätt åtgärder.

Inlägget Som ett virus dök först upp på anarkism.info.

Läget är akut! Världen måste veta att i Chile dödar, torterar, misshandlar och fängslar staten sina medborgare för att de utövar sin rätt att demonstrera. Bakom detta finns de rika kapitalisterna som ställer krav på hårdare tag. Snälla vänner, läget är akut. Bojkotta viner, avokadon, äpplen, alla produkter som kommer från Chile. Och stöd de demonstrationer och kampanjer som anordnas överallt.
#internationellsolidaritetnu #bojkottachile #chileförrättenattvaraifred

Inlägget Bojkotta Chile! dök först upp på anarkism.info.

Situationen är kaotisk och komplicerad, men visar samtidigt på de stora sprickorna i det bolivianska samhället. Den förste presidenten från ursprungsbeolkningen tvingas avgå, samtidigt som hans plats tas av en rasistisk högerpolitiker som bland annat sagt att indianerna, med sina sataniska riter, inte hör hemma i städerna, utan bör hålla sig i bergen eller på låglandet.

Samtidigt har bilder kablats ut där en av oppositions frontfigurer, Luis Fernando Camacho, går in i det nu övergivna presidentpalatset med en boliviansk flagga och en bibel, och säger att Bolivia tillhör kristus. Camacho, en rik affärsman som tillhör Bolivias nya generationer av ekonomiska eliter, och med en bakgrund i kristen extremhöger, lyckades gå från relativ anonymitet till nationellt kändisskap under de senaste veckornas protester. En våg av plundring och politiskt eller rasistiskt motiverade överfall har också drabbat MAS-supportrar och ursprungsbefolkning, och många befarar nu ett scenario som påminner mycket om det i Bolsonaros Brasilien.

Vad är det egentligen som händer i landet där en av de sista överlevande rörelserna från den sydamerikanska så-kallade rosa vågen fram tills detta läge satt vid makten?

***

MAS, Movimiento al Socialismo, bildades i slutet av 90-talet av rörelser som strävade efter att förbättra situationen för arbetare såväl som ursprungsbefolkning, i sociala, ekonomiska såväl som ekologiska termer. Den bolivianska rörelsen hade redan dåliga erfarenheter av partibildning från 80-talet, och det talades därför om ett “politiskt instrument”, som skulle fungera som de sociala rörelsernas vapen i kampen mot den då förda politiken i landet.

Som den tidigare ministern Pablo Solón uttryckte det i en intervju nyligen, skulle detta garantera de sociala rörelsernas autonomi och handlingskraft, samtidigt som arbetares, bönders och ursprungsbefolkningens intressen tillvaratogs.

Vad vi idag först kan konstatera är att MAS, som innehaft regeringsmakten sedan valsegern 2005, har lyckats med ett antal saker som ingen nyliberal regering i regionen lyckats med. Fattigdomen och ojämlikheten har minskat, inte minst för ursprungsbefolkningen, tillgång till sjukvård har förbättrats, infrastruktur har utvecklats, och landet lyckades i stor utsträckning undvika eller åtminstone mildra och fördröja den ekonomiska krisen som drabbade världen runt 2008.

2009 infördes också en ny konstitution, som för första gången erkände ursprungsbefolkningen – som är i majoritet i landet – som en del av Bolivias nationella identitet, med den så kallade wiphala-flaggan som symbol. Morales och MAS har också, mycket tack vare dessa bedrifter, åtnjutit stor popularitet och innehaft ikonstatus bland många i landet och i Sydamerika i stort – något som märktes tydligt på mottagandet när Morales efter sin avgång landade i Mexiko, till ditresta supportrars jubel.

Naturligtvis har det samtidigt funnits spänningar i landet, där inte minst symboliken i valet av den förste presidenten någonsin från ursprungsbefolkningen stack i ögonen på den ”vita” elit som därmed såg sina historiska privilegier som hotade. De sociala och ekonomiska omfördelningar som MAS började genomföra var också ett ekonomiskt hot mot stora kapitalintressen, och även om många av dem fått fördelaktiga regeringskontrakt så var de aldrig egentligen Morales-supportrar. På ett politiskt plan har också imperialistiska krafter som USA länge blandat sig in i sydamerikansk politik och motsatt sig den typen av förändringar som MAS och Morales stod för, även om det i nuläget är svårt att säga vilken effekt detta haft i den pågående situationen.

Det är därför inte svårt att förstå att en reaktion baserad såväl på rasistiska som ekonomiska sentiment och intressen skulle kunna sätta käppar i hjulen för MAS och Morales, antagligen också i någon utsträckning understödda av USA. Men hur kunde MAS gå från ett regeringsparti med kontroll över två tredjedelar av parlamentet, de flesta andra statliga institutioner, stark backning av välorganiserade och initiativkraftiga sociala rörelser, och hög popularitet bland allmänheten, till ett läge där dess ledare tvingas avgå som president och fly landet?

De delar av den historien som utgörs av reaktionära rasistiska såväl som kapitalistiska intressen är väl dokumenterade och i stor utsträckning korrekta. Det som skett i Bolivia är utan tvekan en kupp, trots högerns försök att få det att verka som om Morales avgått frivilligt. Sedan polisen i delar av landet gjort uppror och gått över på de protesterandes sida, och militären tagit ställning mot honom, var det helt enkelt politiskt omöjligt för Morales att fortsätta. Det är också tydligt att en betydande del av oppositionen utgörs av nyfascistiska kristna krafter som vill vrida tillbaka klockan, och vars fotsoldater redan börjat plundra MAS-fästen och angripa ursprungsbefolkning såväl som politiska motståndare.

Men den skildringen målar trots allt en ofullständig bild av händelseförloppet, vilket gör det svårt för oss att först förstå varför händelseutvecklingen ser ut på detta sättet, och sedan dra slutsatser och lärdomar från detta som kan hjälpa oss att undvika liknande fallgropar i andra tider och på andra platser. Vi behöver därför titta närmare på vad som hände efter det att MAS tog makten.

***

När MAS vann sitt första val 2005 hade Bolivia en stark och välorganiserad mylla av sociala rörelser, och MAS seger var alltså en seger för dessa rörelsers ”politiska instrument”. Därifrån tar rörelsen två olika, motsägelsefulla men tätt sammanlänkade riktningar. Den ena är den ur makroperspektiv politiska, sociala och ekonomiska, där de tidigare nämnda framstegen genomförs, med nationaliseringar av bland annat gas, revideringar eller skrotandet av en rad frihandelsavtal, en ny konstitution, och ekonomiska omfördelningar som utjämnade sociala klyftor. Den andra är den process genom vilken de sociala rörelserna inkorporerades i statsapparaten, och det underliggande sätt på vilket den ekonomiska omfördelning var knuten till detta.

Det är värt att citera den dåvarande regeringsmedlemmen Pablo Solón om läget som uppstod i relationen mellan staten och de sociala rörelserna:

Ett av de misstag som regeringen gjorde, för vilket jag själv också delvis bär ett ansvar, var att involvera alltför många ledare från de sociala rörelsernas organisationer i administrationen. Vi försvagade de sociala rörelserna genom att inlemma dess ledare i statsapparaten.

Vi tänkte inte på vikten av att upprätthålla de sociala rörelsernas oberoende från staten. Misstaget var att inte inse att vi, inom staten, skulle genomgå en process av omvandling och att det därför behövdes en slags motmakt – inte bara för att utöva kontroll över de som satt i regeringen, utan också för att överföra beslutandemakt och initiativförmåga från staten till denna motmakt av sociala organisationer.

Vi gjorde precis motsatsen. Vi byggde en allt starkare personlighetskult kring Evo Morales. Detta gjorde det möjligt att vinna omvalet [2009] i stor stil, men lade också grunden för den katastrof som skulle följa.

Samtidigt som MAS alltså var som starkast på ett nationellt politiskt plan, och med två tredjedelar av parlamentsmakten fortsatte att utöka sin direkta kontroll över olika delar av statsapparaten, så skedde detta på bekostnad av det oberoende och den initiativkraft som de sociala rörelserna tidigare haft. Den våg av energi som genom de sociala rörelserna hade burit MAS till makten började stelna. Allt mer makt hamnade under regeringens direkta kontroll, och regeringen i sig symboliserades i allt större utsträckning av figuren Evo Morales.

Förutom en rent politisk komponent fanns här också en ekonomisk. De sociala rörelsernas ledare blidkades genom att resurser omfördelades till deras regioner, med nya jobb och exempelvis infrastruktursatsningar, eller statsbidrag och krediter. Men detta gjorde dessa rörelser och organisationer beroende snarare än starkare. Dessutom var det en hel del som redan på ett tidigt stadium höjde rösten mot denna utveckling, inte minst på grund av det faktum att mycket av resurserna som på detta sätt tilldelades utsatta områden och folkgrupper kom från extraktivistiska, gas-, gruv- och infrastrukturprojekt, som på samma gång underminerade den ekologiska basen för dessa människor.

Men eftersom de politiska framgångarna var stora så tystades och marginaliserades de kritiska rösterna. Regeringens politik började också tydligt skifta från att försöka genomföra de radikala krav som de sociala rörelserna formulerade, till att söka politiskt pragmatiska lösningar som skulle garantera socialt såväl som politiskt lugn, och fortsatt regeringsmakt. Det var på detta sätt som MAS, trots stor majoritet, började förhandla med östra Bolivias Santa Cruz-baserade latifunda – det vill säga de stora landägarna – en process som kom att fullständigt urvattna de tidiga kraven på landreformer.

Från att ha formulerat ett program för en hållbar ekologisk utveckling började nu MAS ge efter för landägarna, och kom i stor utsträckning att bedriva deras politik. ”Om en lyssnar på vad sektorer inom jordbruket som kött, soja, socker osv, säger idag, så är de nöjda. De har under denna regering lyckats åstadkomma saker som de inte lyckades med ens under tidigare nyliberala regeringar,” som Pablo Solón uttryckte det.

Det är slående hur lik denna utveckling har varit i olika länder i Sydamerika, och för att driva hem den poängen skulle jag vilja citera från den text jag skrev om situationen i Brasilien vid Bolsonaros seger förra året – ett citat som nästan i sin helhet skulle kunna handla om Bolivia om en byter ut organisationsnamnen:

MST, tillsammans med en rad andra rörelser, exempelvis den för fri kollektivtrafik (MPL) och studentrörelsen på universiteten, användes av PT för att komma till makten. Rörelsernas företrädare engagerades för partiets räkning, och rörelserna utlovades representation. PT följde också en politisk-ekonomisk linje som i Brasilien kallas för ”national developmentalism”. Varuboomen på 00-talet, som vi redan nämnt, med stora exportindustrier som järnmalm och soja, samt förnyade intensifieringar av resursextraktion och för detta syfte avsedda infrastrukturprojekt i landet, gav regeringen ekonomiska förutsättningar för en rad sociala program.

Det här gav människor bättre levnadsstandard, men det till ett pris. Dessa program administrerades nämligen genom en centraliserad och toppstyrd statsapparat, som fördelade pengar i en modell där sociala rörelser närmast omvandlades till NGOs som förvaltade statliga pengar, istället för, som tidigare, vara en radikal kraft som vann mark med självorganisering och direkt aktion. Denna ekonomiska pacificering gick hand i hand med en politisk motsvarighet, med ledande figurer från sociala rörelser som plockades över till regeringen, och började agera bromsklossar som manade rörelserna till lugn.

Många uppfattade det nya förhållandet till latifundan som ett svek, och för ytterligare andra MAS-anhängare blev droppen TIPNIS, det stora motorvägsbygget som gick genom både land som tillhör ursprungsbefolkningen, och en nationalpark. Detta orsakade protester som drabbades av statlig repression 2011. Bolivia var nu i ett läge där regeringen och MAS både politiskt och ekonomiskt hade knutit de sociala rörelserna till sig och passiviserat dem, i stor utsträckning med medel som krävde fortsatt extraktivistisk politik, samtidigt som de gjorde eftergifter till oppositionen på flera fronter, ironiskt nog i viss mån just för att kunna fortsätta bedriva denna extraktivism. Regerandets onda cirkel var ett faktum.

Dessutom hade MAS politik av omfördelning och stöd speciellt för ursprungsbefolkning skapat en ny medelklass, som ironiskt nog inte kom att identifiera sig lika mycket med MAS-projektet som de fattigare människorna på landsbygden. Det började alltså uppstå en ny, relativt välbärgad medelklass med allt svagare koppling till de sociala rörelserna och ingen tydlig ideologi.

Det är i ljuset av denna utveckling som vi behöver titta på det senaste valet. De politiska problemen började hopa sig redan 2016 då Morales förlorade ett referendum genom vilket han ville öppna möjligheten för en fjärde mandatperiod som president. Istället utnyttjade MAS sin makt över konstitutionstribunalen för att få igenom ändringarna, med argumentet att obegränsade möjligheter till omval var en ”mänsklig rättighet”.

Själva valet, som hölls 20 oktober i år, blev dramatiskt. Evo Morales och MAS ledde den preliminära rösträkningen när 80% av rösterna hade räknats, men med en marginal som inte räckte för att undvika en andra valomgång. Därefter publicerades inga mer preliminära resultat förrän över 95% av rösterna räknats ett drygt dygn senare, och då hade plötsligt Morales en ledning på nätt och jämnt 10% – precis den marginal som behövs för att vinna valet redan i första rundan. Det är en förändring som inte är statistiskt omöjlig, men det var tillräckligt för att elda på en redan explosiv situation, och få högeroppositionen att vittra blod.

Men det bör också tilläggas att en del av protesterna föregick själva valet. Exempelvis började protesterna mot regeringen i Potosí innan valet, och orsakades av att regeringen skrev ett 70-årigt kontrakt med ett tyskt bolag för utvinning av litium, något som är av stor vikt på den växande batterimarknaden. Protesterna rörde både oro kring de miljömässiga konsekvenserna av denna process och det faktum att mycket av pengarna befarades hamna i utländska händer istället för att tillfalla lokalbefolkningen – något som just Potosí har en lång och bitter historia av, från utvinning av tenn och koppar på 1900-talet till spanska silvergruvor på 1500-talet.

Samtidigt har oppositionen varit ogenerat öppen med att de inte är intresserade av valets legitimitet. Den främste oppositionspolitikern Carlos Mesa har bland annat öppet sagt att om Morales vinner så kommer de inte att acceptera utfallet. Nu hade de dessutom en perfekt ursäkt i och med tveksamheterna som uppstod kring valet och Morales kategoriska förnekande av att något kunde vara fel under de efterföljande veckorna.

Protester började sprida sig genom landet, framförallt i storstäder som Santa Cruz, och situationen blev alltmer ohållbar. Det var i det läget som regeringen, för att försöka lugna situationen, bad OAS (The Organization of American States) om en granskning av valet. OAS kunde inte hitta några direkta bevis på valfusk, men ansåg att bland annat datorsystemet som använts för valet inte hanterats på rätt sätt, och rekommenderade därför omval. MAS gick till slut också med på detta.

Men som så ofta är fallet med den typen av eftergifter så var det för lite och för sent. Bollen var redan i rullning, och när polis och militär började byta sida var det inte längre möjligt för Morales att sitta kvar. Med tanke på de starka rasistiska och misogyna tendenserna och den ohöljda elitism som stora delar av oppositionen genomsyras av är situationen väldigt allvarlig för många människor i Bolivia. De sociala rörelserna har mobiliserat sin bas för att protestera mot statskuppen och högervåldet, men de är inte så starka och initiativkraftiga som tidigare. Dessutom finns det missnöje med MAS även djupt in i ursprungsbefolkningens olika organisationer, vilket gjort att oppositionen på sina håll kunnat visa upp sig med dess ledare för att ytterligare stärka sin legitimitet.

Där den omedelbara prioriteten för oss som följer händelserna på avstånd är att protestera mot kuppen och stå i solidaritet med de som försöker värja sig mot extremhögerns angrepp, måste samtidigt den mer långsiktiga analysen inbegripa frågor om vilka slags ”politiska instrument” som faktiskt ger konkret utdelning och har en potential för radikal social förändring, och vilka som istället främst tjänar till att instrumentalisera sociala kamper, och på det sättet bäddar för en reaktion.

Ytterligare läsning:
Podcast av The Intercept om situationen

Intervju med förre MAS-ministern Pablo Solón

Vägen mot Camacho – en intervju med en boliviansk antropolog

En text av Maria Galindo från anarkafeministiska Mujeres Creando

En text av sydamerikanske journalisten och teoretikern Raul Zibechi

Inlägget Läget i Bolivia dök först upp på anarkism.info.

***

Denna tisdag, 12 november, har en generalstrejk utropats i Chile mot Piñeras diktatur. Vi efterfrågar internationell solidaritet. Hur? Använd er fantasi! Det behöver inte vara mer än en hälsning! Vi är ett exempel för världen!

Inlägget Generalstrejk i Chile dök först upp på anarkism.info.

***

Jag vet inte när jag för första gången hörde om vad som hände i norra Syrien, men jag skrev min första text på ämnet för ungefär 5 år sedan. Vad jag också minns är att det var en gradvis känslomässig process. Det brukar ofta talas om hur vi idealiserar saker och skeenden långt borta i tid och rum, i ett försök att hitta något gott, något inspirerande, något vi kan hålla på helhjärtat.

Mer sällan talas det om hur trevande vi kan vara och hur svårt det är att verkligen förstå omfattningen av en process som vi själva inte är en del av. För de som följt en ockupation, en autonom zon, en gatufest eller en revolt på håll tenderar det att bara glimtvis vara möjligt att fånga känslan och kraften i det som händer. Men för de som lever i det, vars sociala relationer plötsligt blir viktlösa och börjar omformas, kan en sådan händelse vara livsförändrande.

Och till skillnad från den vardag som ofta ganska snabbt slår igen dörren för många sådana experiment i frihet, så finns det ett fåtal av dem som är så långvariga att ens liv inte bara förändras psykologiskt och emotionellt, utan också högst materiellt. Rojava hör till denna kategori, och sällar sig därför till en fåtalig skara. Den känslan förmedlades knappast i sin helhet till oss som är långt borta när rapporter började strömma in att den syriska regimen dragit undan sin långa arm från norra Syrien.

Därefter följde av denna anledning en period av insamlande av information och förundran. Jag läste om en förändring i PKKs ideologiska och strategiska linje, från en klassisk gerilla för nationell frigörelse till en kraft för social förändring och motmakt som gjorde uppror mot själva nationalstatens logik. Som inte längre ville ha en nationalstat, utan frihet för alla folk och regioner. Jag läste om den feministiska kampen som, från ett svårt läge i en mycket tuff region, verkade så mycket mer ambitiös än den i globala nord.

Jag läste om lokala råd, kooperativ som bildades, om trevande samarbete över etniska gränser trots historiska spänningar. Jag läste om människor som försökte bygga upp ett samhälle som skulle få alla västerländska så kallade demokratier att rodna av skam, samtidigt som människorna i området slogs för sin överlevnad i ett dramatiskt och komplicerat inbördeskrig. Och ja, jag hade redan då mina invändningar och farhågor, men jag började framför allt bygga upp en oerhörd respekt för människorna därnere, och vad de gjorde började inspirera mig.

Ändå var det som att den känslomässiga polletten inte riktigt trillade ner. Det var inte förrän jag några år senare började träffa människor som rest ner dit, eller de som hade släkt och vänner där, och höra dem berätta sina historier som känslan av att det här var på riktigt verkligen infann sig. Jag läste om David Graebers besök och jämförelser med 30-talets spanska anarkister. Jag träffade folk som varit med och byggt upp infrastruktur, hjälpt till med sjukvård, eller varit med i stridsförband. Vad de sade berörde mig djupt, och i deras blickar kunde jag ana styrkan i vad de beskrev.

Visst går det att idealisera olika händelser och förlopp, men att bygga empati, att utveckla solidaritet, att verkligen våga tro på något, är en lång och bräcklig process.

***

And everyone has a heart and it’s calling for something
We’re all so sick and tired of seeing things as they are
The horses are just horses and their manes aren’t full of fire
The fields are just fields, and there ain’t no Lord
And everyone is hidden, and everyone is cruel
And there’s no shortage of tyrants, and no shortage of fools
And the little white shape dancing at the end of the hall
Is just a wish that time can’t dissolve at all

***

Att hoppas på någonting är lite som när en seriefigur går ut över ett stup utan att märka det. Fysikens lagar kan trotsas så länge en inte tittar ner. Och för många av oss som följt utvecklingen i norra Syrien har det varit en lindans mellan hopp och förtvivlan, en promenad ut över stupet utan att titta ner. Efter att IS besegrats, och Kobane räddats från undergång, såg det för en stund ljust ut, även om orosmolnen hopade sig på horisonten. För situationen i Syrien och dess närområde har skapat en del allianser som är mer prekära än ett jobb som cykelbud på Foodora.

Ingen av stormakterna är där för att rädda ett gräsrotsdemokratiskt experiment, utan för att tillgodose sina egna geopolitiska intressen. Det har folken i norra Syrien hela tiden vetat, och de har försökt att spela med i spelet så gott de kunnat. Samtidigt har Turkiet hela tiden kastat sin skugga över området. Alla stater existerar tack vare förtryck av minoriteter, och Turkiet är inget undantag. Landets fascistoida styre har länge försökt utplåna den kurdiska minoritetens frihetssträvan och kulturella särprägel inom landets egna gränser.

Striderna mot PKK har pågått sen sent 70-tal, och på många sätt gör PKKs vändning saken än värre ur regimens perspektiv. När organisationen utgjorde en gerilla för nationell frigörelse talade den på sätt och vis ändå till staten på statens språk. Men nu, när de vill bygga autonomi istället för att upprätta nationalstater, är de ett hot mot statens själva existensberättigande. Och med exempel på självförvaltning strax söder om gränsen var kurderna, för Turkiet, ett betydligt större problem än IS.

I själva verket är de flesta som är insatta väl medvetna om att Turkiet och Erdogan har nära band till IS, att de otaliga gånger hjälpt islamisterna, och att de använt före detta IS-soldater och befälhavare i omorganiserade miliser som angripit människor i norra Syrien. Inte heller USAs till synes starka motstånd mot IS är annat än utslaget av geopolitiska övervägningar. Det nordamerikanska imperiet har genom historien visat en oerhörd flexibilitet och tolerans för folkmord och etnisk rensning om det tjänar dess syfte.

Kvar satt alltså kurder, araber, assyrier, yazidier, armenier och andra grupper i norra Syrien i något av en rävsax. Det går att kritisera och ifrågasätta regionens ovilja att på ett tidigt skede engagera sig i det syriska inbördeskriget, och på så sätt kanske bidragit säkra Assadregimens framsteg. Det går att prata om hur samarbetet med Ryssland eller USA var dömt att misslyckas och indirekt tjänade imperialistiska stormakters intressen. Men den kritiken, om den är onyanserad, missar mycket av poängen.

Kurderna ställdes inför en situation där de med stor sannolikhet riskerade att utrotas av IS, och det fanns inga bra alternativ. Den som kritiserar valet av allierade för att undvika en massaker, måste åtminstone erkänna att bristen på alternativ spelar en väldigt stor roll. Svartvita anti-imperialistiska resonemang som ställer sig bakom Assad och per automatik mot allt som inte är allierat med USA är inte heller intressanta, utan avslöjar bara djup ideologisk dogmatism som också gång efter gång visat sig gå andra, ofta högst imperialistiska, stormakters ärenden.

Vad som händer nu när Turkiet angriper är alltså inte helt oväntat, men att det sker är inte ett bevis på norra Syriens autonoma administrations diplomatiska oförmåga, utan händer snarare trots både tappra och beundransvärda försök att navigera den minerade politiska terrängen. Tack vare Trumps irrationella beslut, som enligt källor togs emot med stor vrede av den egna militären på plats, kunde Turkiet sätta igång ett militärt angrepp som de länge velat genomföra.

Officiellt heter det att de vill upprätta en buffertzon som skydd mot terrorister, och placera syriska flyktingar i dessa områden. Vad som är häpnadsväckande är att – och låt oss komma ihåg att vi pratar om ett NATO-land – Turkiet också varit helt öppna med att de tänker genomföra etnisk rensning genom att framför allt ”flytta” bort kurder från dessa områden. Denna officiella historia är en lögnaktig täckmantel som dessutom är väldigt ironisk.

De som framför allt lierat sig med terrorister i denna region är nämligen just Turkiet, och hotet ökade i samma sekund som de påbörjade sitt angrepp. Det har redan inkommit rapporter om att IS-soldater och dess nära supportrar och anhöriga rymt från kurdiska fängelser efter Turkiets bombningar. För det andra handlar buffertzonen egentligen om något annat. Turkiet vill å ena sidan krossa det demokratiska experimentet i självförvaltning så att minoriteter inom de egna gränserna inte ska få några idéer, och å andra sidan separera kurderna i norra Syrien från de i den turkiska delen av Kurdistan.

Till sin hjälp för att ostört kunna göra detta har Turkiet också skickligt identifierat Europas för närvarande stora akilleshäl. I princip alla europeiska länder har tävlat med varandra om att stänga gränser och skylla sina nyliberala problem på flyktingströmmar och invandrare. Sedan flera år tillbaka betalar EU också Turkiet för att agera mur mot konflikthärden, och på så sätt begränsa flyktingströmmarna. Turkiet har meddelat detta rakt ut – om ni inte låter oss härja fritt i norra Syrien, så släpper vi på flyktingkranen. Ett lika cyniskt som effektivt sätt att få de europeiska länderna att falla in i ledet.

Däremot måste europeiska länder förstås upprätthålla ett sken av att de inte stödjer folkrättsvidriga militära angrepp och etnisk rensning. Därför har det börjat pratas om vapenembargon och liknande åtgärder. Mycket av det här är dock dimridåer och lögner. Vad som är vapenexport omdefinieras och formuleringar är avsiktligt vilseledande på ett sätt så att exporten ska kunna fortsätta men samvetet samtidigt se rent ut. Det pratas om nyexport, om export av material för direkt krigföring, och därmed kan exempelvis hela Sveriges rekordstora export på ca 300 miljoner kronor årligen utraderas.

Faktum är att de europeiska länderna antagligen skulle kunna stänga ner Turkiets offensiv på bara några dagar. De logistiska kedjor som krävs för aktivt användande och underhåll av modern militär utrustning är oerhörda, även när det gäller sånt som pågående underhåll av flygplan eller pansarfordon. Utan dessa kedjor, där europeiska företag är djupt delaktiga, skulle maskineriet snabbt börja gnissla. De europeiska länderna – inklusive Sverige – är helt enkelt mer måna om sin image och ekonomi än om människors välmående i norra Syrien. I ett cyniskt spel är de beredda att blåljuga för att kunna uppnå detta samtidigt som kurder och andra minoriteter i regioner mördas eller rensas ut.

Sverige ljuger – stödjer etnisk rensning och folkmord. Varför ser vi inga sådana tidningsrubriker?

Det är i det här läget som Assad och den Syriska regimen åter kliver in i bilden, och på sätt och vis är cirkeln sluten. Det är svårt att klandra människorna i norra Syrien för att de nu slutit en överenskommelse med Assad. Som de själva uttryckte det stod valet mellan detta och folkmord. Om Turkiets angrepp kan liknas vid att tända eld på och spränga hela det demokratiska projektet, så kommer Assads roll antagligen vara mer som en våt filt.

Regimens styrkor kommer in, och kommer att fösöka mota tillbaka Turkiet. Hur det går är förstås inte givet, men om vi förutsätter att det lyckas, så kommer det visa sig precis hur ”smärtsamma” eftergifterna varit. Assad är inte dummare än att han inser den desperata situationen, och har antagligen ställt upp villkor som i förlängningen innebär en kapitulation, och på många sätt ett slut på självförvaltningen.

Och vad finns det då för hopp för människorna därnere, och för oss som vill stödja dem så gott vi kan? Vad finns det förutom frustration inför mordiska stater med omänskliga självintressen? Vad förutom symboliska protester och små handlingar av sabotage och uppror? Hur ska vi fortsätta när något som fått oss att våga drömma krossas framför våra ögon av staterna vi lever i? Kvar blir, till synes, bara en liten dansande längtan, som skuggspelet från ett träd i höstvinden.

***

Oh, oh, oh
Oh, oh, oh, well, this world is plain to see
It don’t mean we can’t believe in something, and anyway
My baby’s coming back now on the next train
I can hear the whistle blowing, I can hear the mighty roar
I can hear the horses prancing in the pastures of the Lord
Oh the train is coming, and I’m standing here to see
And it’s bringing my baby right back to me
Well there are some things that are hard to explain
But my baby’s coming home now, on the 5:30 train

***

Mitt syfte med den här texten är inte att få oss att ge upp i förtvivlan. Snarare handlar det om att fortsätta kämpa, men att vara ärliga mot oss själva. Det här kan vara slutet för Rojava, för norra Syriens självadministration. Men det ska ta mig fan i sådant fall inte ske medan vi handfallna ser på. De geopolitiska, logistiska och ekonomiska förhållandena i vilket detta sker är ömtåliga, och vi kan sätta press där vi är. Det kan ge oss förnyad kraft att försöka sabba alla vapen, alla exporter och skämma ut alla de politiker som mordiskt deltar i detta, samtidigt som vi står bakom norra Syriens frihetsanspråk mot den syriska regimen.

För människorna i norra Syrien är situationen redan en tragedi och varje dag en kamp för livet. Det går inte att komma undan från denna sanning. Men det som skett och sker där är också något större. Det är ett fönster in i en annan värld, vars löfte är lika stort som statens rädsla för att förlora kontrollen över oss. Den milsvida skillnaden mellan det folken i Rojava fått oss att drömma om, och den verklighet staten tvingar in oss i, är ett bränsle med närapå obegränsad sprängkraft.

Jag kommer att tänka på några rader jag skrev i slutet på min text om Afrin från förra året:

”[V]i [får] inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.”

Igår var jag, som vanligt på sistone, frustrerad inför händelseutvecklingen i norra Syrien. Jag kände mig isolerad och hjälplös eftersom jag nyligen flyttat och inte känner så många människor där jag bor eller har sammanhang där jag känner att jag kan göra så mycket åt saken.

Jag vandrade håglöst längst med gropiga vägar och förbi tältstäder där områdets hemlösa tillbringar sina dagar och nätter. Jag nådde till slut ett lokalt socialt center där verksamheter myllrade på som vanligt. Mötte R och vi tog tillsammans vår Food not Bombs bil för att samla in mat på olika marknader i trakten. Det blev mer än någonsin, och det blev riktigt mycket att bära. Några timmar senare var jag svettig, öm och slutkörd, på väg tillbaka hem.

Men jag hade också hittat någonting under dessa timmar som jag tappat någonstans under veckorna som gått. Längst ner i en låda med grönsaker, i ett ögonblick av skratt på parkeringen, i en varm och välkomnande blick, i en gryende gemenskap och solidaritet. För min inre syn såg jag en strålande häst dansa i ett ljusspel med sin brinnande man.

Hopp är inte något vi kan observera empiriskt, inte något som bygger på eller mäts mot snustorra omvärldsanalyser eller teorier. Det är en blomma som vi odlar med omsorg i en värld dit varken stater eller bomber når. Och så länge det förblir så, så finns det alltid hopp, och det är alltid värt att kämpa.

Den engelska texten är hämtad från låten Bright Horses på Nick Caves senaste album, Ghosteen.

Inlägget Brinnande hästar och kurdiska berg dök först upp på anarkism.info.

På lördag-em samlades vi tillsammans med antifascistiska kamrater för att genom en demonstration hedra Björn på vårt eget vis. Demonstrationen var avslutningen på ett flera månader långt samarbete mellan flera autonoma grupper som på olika sätt jobbat med att mobilisera inför 12:e oktober. Vi möttes i Sthlm City och gick sedan tillsammans genom centrala delar av huvudstaden. Med banderoller, flaggor, slagord och bengaler tog vi plats på gator och torg och visade tydligt att vi som vanligt är beredda att försvara oss och andra från nazister. Vi gick via Drottninggatan, förbi riksdagshuset, till Gamla stan där vi stannade till för att hålla ett tal till minne av Björn. Därefter gick vi som avslutning till Slussen. Vid det laget hade snuten sedan länge gett upp sina tafatta försök att begränsa vår demonstration.

Den antifascistiska demonstrationen igår var vårt sätt att visa solidaritet med Björn och alla som på olika sätt kämpar dagligen mot fascister. Demonstrationen var också en kraftmätning för den antifascistiska rörelsen idag. Att vi på eget initiativ gick genom gatorna i Stockholm, att vi fick mycket positiv feedback från människor på vägen, att vi inte lät snuten eller nassar stoppa oss, visar på engagemanget och styrkan i den antifascistiska rörelsen i Sverige idag.

Senare på kvällen samlades vi igen tillsammans med hundratals andra på SAC:s minnesmanifestation för att hedra Björn med tal och kransnedläggning vid La Mano, följt av ett fackeltåget till Medborgarplatsen. Därpå avslutades manifestationen med utdelandet av civilkuragepriset, tal och musik. Därefter fortsatte samtalen och planerandet kamrater emellan långt in på natten.

Gårdagens manifestationer i Sthlm var inte de enda den dagen som syftade till att hedra Björn. På flera andra orter genomfördes olika aktioner. Sammantaget visade vi styrkan i den autonoma vänstern och den radikala fackföreningsrörelsen i Sverige. Såsom Björn gjorde för 20-år sedan förvägrar vi idag nazister att ta plats på våra gator och arbetsplatser.

För oss som deltog igår och är anarkister är det grundläggande att kämpa mot hierarkier, oavsett om det är mot snuten, staten, arbetsköpare eller fascister! Vi säger därför aldrig igen och kämpar kompromisslöst för en annan värld!

Inlägget God avslut på #12OKT kampanjen! dök först upp på anarkism.info.

This attack on non-white workers is part of the racial persecution that comes after the July 28 attack, where the 19-year-old racist terrorist Santino William Legan opened fire at the Garlic Festival in Gilroy, California, where he slaughtered 3 people and wounded 13 others, before taking his own life, like a coward. The reason for the murder? The voice of a “superior race”.

On Saturday, August 3, the racist terrorist Patrick Crusius, 21, did not want to wait for the promises of his president either and entered a Walmart, crowded with people, mostly Latin Americans, in El Paso. He took out his weapon calmly, knowing that his society would endorse him and opened fire; slaughtering 23 people, and dozens of wounded, some of them children. 19 minutes before the massacre, this terrorist, had published a manifesto on the internet that echoed the speech against immigration by President Donald Trump which warned of a ”Hispanic invasion in Texas.”

The ICE chief said that the attack on Latin American workers was the biggest raid in recent years and said it is ”the action of the largest law enforcement in a single state in the history of the United States.” A precedent for the governments of the nations of the world to take as an example to reassure racist terrorists, or as an example for us to organize ourselves right now, without waiting a second more, so that anywhere on the planet, let’s stop normalizing racism.

In Sweden we need to talk about racial hatred, and of our history as a society, because otherwise we will see a terrorist attack against us, against you and me, as happened yesterday in Norway where terrorist Philip Manshaus, 21, managed to kill one person and assaulted a mosque, and could have killed more people, because he knows that he can do it, and be treated as a victim in the end.

— svensk översättning —

För att stilla hatet från de rasistiska terrorister som vill snabba på det som politiker insisterar behöver genomföras sakta, beordrade Donald Trump förra onsdagen en räd där 680 “dokumenterade” och “odokumenterade” latinamerikanska arbetare arresterades. De flesta arbetare immigrerar som ett resultat av extraktivistisk* politik, interventioner från regeringar, diktaturer orkestrerade av USA, och liknande. Som ett resultat av rasism är det främst ursprungsfolk eller svarta som är fattiga, och i det här fallet utnyttjades de av miljardären Joseph C. Gendrys vid Koch Food Factory.

Detta angrepp på icke-vita arbetare är en del av den rasistiska förföljelse som kom i spåren av attacken 28 juli, där den 19-årige rasistiske terroristen Santino William Legan öppnade eld på en vitlöksfestival i Gilroy, Kalifornien, och på så sätt dödade 3 samt skadade 13 andra, innan han fegt tog sitt eget liv. Anledningen till morden? Retoriken om en ”överlägsen ras”.

Lördagen 3 augusti, tröttnade den rasistiske terroristen Patrick Crusius, 21, på att vänta på att hans president skulle infria sina löften, och gick in i Walmart i El Paso, en butik full med människor, och då främst latinamerikaner. Han tog lugnt fram sitt vapen, i vetskap om att hans samhälle skulle stödja honom, och öppnade eld; 23 människor dödades, och dussintals skadades, vissa av dem barn. 19 minuter innan massakern publicerade denne terrorist ett manifest på internet, tydligt inspirerat av ett immigrantfientligt tal som president Donald Trump nyligen hållit, där denne varnade för den ”spanska invasionen i Texas”.

Chefen för ICE sade att attacken på latinamerikanska arbetare var den största räden på senare år och sade att den innebär ”rättsväsendets största ingripande i en enskild stat i USAs historia”. Ett exempel för världens övriga regeringar på hur rasistiska terrorister kan blidkas, eller för oss andra att vi måste organisera oss här och nu, utan att vänta en sekund till, så att vi kan stoppa normaliseringen av rasism.

I Sverige behöver vi gemensamt prata om rasistiskt hat och vår historia, annars kommer vi att få se terroristiska attacker mot oss, mot dig och mig, precis som i Norge där terroristen Philip Manshaus, 21, lyckades döda en person i sitt angrepp på en moské, och kunde ha dödat fler, eftersom han visste att han kunde göra det och i slutändan själv betraktas som offret.

* Extraktivism är en politik där resurser utvinns aggressivt för ekonomisk vinning, utan hänsyn till vare sig människor, djur eller miljö.

Inlägget Together against racism terrorism // Tillsammans mot rasistisk terrorism dök först upp på anarkism.info.

C har permanent uppehållstillstånd – ett så kallat green card – är gift med en medborgare, och hans fyra barn är alla födda i USA. Han har bott i landet i många år, och är en omtyckt och aktiv person i sitt lokalsamhälle. Det här är hans hem, det här är hans liv. Ändå är det han som förs bort denna morgon, medan jag – i allt väsentligt en främling – ligger kvar och sover några kvarter bort, intet ont anande.

Det visar sig att staten vill utvisa honom till Filippinerna, där han med sin historia av missbruk, som han efter en lång kamp övervunnit, skulle kunna fara riktigt illa under Dutertes hänsynslösa regim. Han har inga starka band kvar till det landet, och ingenstans att ta vägen där. Det skulle säkert gå att säga att det som sker, sker är på grund någon regelteknisk detalj i immigrationslagen, men låt oss vara ärliga: Det handlar egentligen om djup, systematisk, och organiserad rasism – en företeelse som är en del av USAs själva fundament.

Senare samma dag rycks även jag till slut ur min vardagslunk, om än på ett betydligt mildare sätt. Jag knappar in Cs nummer och skickar iväg ett meddelande. Undrar om han kan hjälpa oss med att installera en grej hemma, som han gjort förut. Får inget svar, vilket jag tycker är märkligt. Snart ser jag nyheter flimra förbi om ett ICE-tillslag i vår stad. De har blivit djärvare, tänker jag, och drar mig till minnes en episod tidigare under våren när ICE i samma område bestämde sig för att ligga i bakhåll på papperslösa då de skjutsade sina barn till skolan på morgonen.

Det tar några sekunder, sedan fryser jag till. Gör lite eftersökningar och hittar sedan en redogörelse av vad som hänt från pastorn för en närliggande kyrka, som känner den drabbade familjen väl. Jag själv är inte direkt berörd – känner inte C personligen utan bara via vänner – och väl medveten om vad som händer runtom i detta land, hur människor slits från sina familjer, och hur våldsamma gränserna gjorts de senaste 30 åren under den extrema centrism som här i USA går under benämningen bipartisanship.

Jag brukar ibland sitta nattvakt i en närbelägen kyrka, som agerar fristad för papperslösa och speciellt utsatta individer. På väggen i allrummet där nattvakten spenderar största delen av passen hänger instruktioner om vad vi ska göra om ICE kommer. Öppna inte dörren. Tro inte på nåt de säger eftersom de ljuger och manipulerar. Be att få se skriftligt tillstånd för husrannsakan. De har oftast ingen, eller försöker luras med ogiltiga dokument. Fördröj och ring efter hjälp. Instruktionen bär i sig själv ett bistert vittnesmål om ett sjukt och omänskligt system.

Jag vet redan hur det här systemet fungerar. Ändå känns det hela overkligt när det kommer så nära, när någon vars nummer jag har i telefonboken plötsligt kidnappats av vad som känns som uniformerad ondska.

Under samma vår, 2018, uppstod en rörelse i USA under namnet ”Occupy ICE”. Efter ett antal avslöjanden om förhållandena i ICE-anläggningar och om myndighetens metoder gick en ilska som länge pyrt under ytan slutligen över i handling. Förvaringsanläggningar i olika delar av landet besattes med tältläger och protester. I New Jersey pågick i radikala kretsar en diskussion om detta när C rycktes från sitt liv och sin familj, men den handlade då om hur engagemang kunde förvandlas till något som gav konkreta resultat. Ockupationsrörelsen satte definitivt ICE på kartan, skrämde upp myndigheterna, och fördyrade processen, men vi ville ha en mer långsiktig vision innan vi satte igång med någonting som vi visste kunde landa folk i trubbel, eller dö ut lika snabbt som det började.

Vid den här tidpunkten var avskyn mot ICE dessutom knappast något som begränsade sig till de drabbade människorna och en klick aktivister. ”Abolish ICE” hördes som slogan från sociala rörelser, fack, såväl som aspirerande kongressledamöter som New Yorks Alexandria Ocasio-Cortez. Hela rörelser försökte pressa områden eller städer att inte låta ICE etablera sig, och vissa städer utropade sig själva till s.k. ”sanctuary cities” vilket innebar att de uttryckligen förbjöd den lokala polisen att samarbeta med federala immigrationsmyndigheter som ICE. Motståndet mot ICE var alltså vid det här laget redan brett, brokigt och djupgående.

I diskussionen om ICE missar folk ibland att denna myndighet inrättades 2003, och därmed inte ens funnits i 20 år. Att avskaffa ICE är alltså på ett sätt ett högst tänkbart projekt, trots att det ibland utmålas som rena utopin. Sedan ICE upprättades i kölvattnet av 11 september och kriget mot terrorn har dess anslag, användningsområde och djärvhet stadigt ökat. I och med valet av Trump till president har lagändringar genomförts som dels givit upphov till att allt fler familjer splittras vid gränserna, dels att allt fler räder genomförs i landet i syfte att hitta och deportera papperslösa.

Människor som förut knappast behövde oroa sig för att bli ifrågasatta eller arresterade har nu också hamnat i riskzonen. Det har till och med rapporterats om fall där amerikanska medborgare, inklusive militärveteraner eller barn, tagits i förvar i strid med de federala lagar som myndigheten på pappret ska rätta sig efter, bara för att de inte sett tillräckligt vita ut.

Men även om det är bra att en bred rörelse har uppstått där de flesta är överens om att underminera ICE på alla möjliga sätt, så är tyvärr lösningen för den liberala falangen av detta motstånd att helt enkelt göra förvar, gränser och utvisningar mer mänskliga. Det är en taktik som stannar vid reformer som legitimerar ett något snällare system med samma funktion, istället för att kontinuerligt underminera hela gränspolitiken för att på sikt avskaffa gränser som sådana. Till och med den populäre vänsterkandidaten Bernie Sanders lovar hårda gränskontroller för att förhindra människor från att komma in i landet.

Detta kunde också redan från början utläsas även i de mest radikala demokraternas retorik, och demonstrerades tydligt när bland annat Ocasio-Cortez under sin första tid som kongressledamot, trots sitt högljudda motstånd mot ICE, röstade för att finansiera Homeland Security, den övergripande myndighet under vilken ICE faller. Problemet för radikala sociala rörelser har därför varit hur praktiken ska se ut för att i denna missnöjesvåg vinna omedelbara förbättringar genom organisering tillsammans med papperslösa, utan att sugas in i ett liberalt eller demokratiskt projekt som samtidigt legitimerar utvisningar, gränser och en uppdelning mellan ”lagliga” och ”olagliga” individer och grupper.

Faktum är att hela den rådande gränspolitiken i USA i stora delar är ett relativt nytt fenomen. Även om kontroll av gränser länge förekommit, så var det inte förrän på 80-talet som militariseringen av dem påbörjade, främst förstås på USAs södra gräns. I samklang med en pågående avindustrialisering, transplanterades tankegångarna från den så kallade ”tough on crime” strategin till gränsövervakning, under namnet ”prevention through deterrents”. Migranter och flyktingar skulle avskräckas från att nå USA genom att de populära urbana övergångarna övervakades stenhårt, vilket tvingade ut flyktingströmmar i livsfarliga ökenområden.

Som följd ökade antalet dödsfall, samtidigt som en hel lukrativ industri för människo- och drogsmuggling växte fram, vilket ytterligare ökade riskerna och fortsatte våldsspiralen. Bill Clinton var en av de drivande presidenterna i denna nya gränspolitik. I tidiga dokument från arkitekterna för denna process går det också att rakt upp och ner utläsa att fler dödsfall och ökat våld skulle vara indikatorer på att taktiken ”fungerade”.

Enorma summor pengar läggs sedan 80-talet årligen på denna gränspolitik, och som resultat har något som kan kallas det gränsindustriella komplexet uppstått. Detta har på sätt och vis lett till att vända många samhällen mot sig själva. Industrijobb som under 80- och 90-tal försvann ersattes av en allt större säkerhetsapparat, till den grad att det numera finns mycket stora pengar i att jaga, förhindra, transportera och förvara migranter. På samma sätt har människor i många samhällen, både på gränserna och längre inåt landet, där förvaringsfaciliteter finns, blivit beroende av gränsekonomin för sin försörjning.

Här blir det också uppenbart varför inte ens de mer radikala demokraterna på riktigt kan arbeta mot denna utveckling. För det första är det som händer idag inte någon egentlig avvikelse från tidigare politik, utan en utveckling av den som demokraterna själva varit med och drivit på. För det andra har demokraterna varit i det närmaste blinda för den avindustrialisering som gick hand i hand med den nya gränspolitiken och ekonomiska omställningen. Att ta tag i problemets rot vore att ifrågasätta och förkasta över 30 år av nyliberal politik. Något som varken det demokratiska partiets etablissemang eller det kapital som de är beroende av har några större intressen av att göra.

Samtidigt är denna militariserade gränspolitik inte nödvändigtvis problematisk för företag som är beroende av billig ”illegal” arbetskraft. För att parafrasera Aaron Bobrow-Strain, som nyligen givit ut en bok om den amerikanska gränspolitiken, så är gränserna inte ett misslyckat försök att avskräcka folk från att förflytta sig över dem, utan en brutalt välfungerande prekariseringsmaskin. Den utsatthet som gränsindustrin försätter människor i genererar inte bara i sig själv stora vinster åt de inblandade privata företagen, den ger också tillgång till en mycket utsatt och desperat arbetskraft för den inhemska marknaden i stort.

Gränspolitiken är dessutom egentligen bara en av många pusselbitar som tillsammans speglar den sociala, ekonomiska och politiska situationen i USA. Valet av Trump till president 2016 är i det här avseendet både en orsak och en verkan. Det speglar redan pågående trender i USAs politik men agerar också som en katalysator. De lagar han infört och den retorik med vilken han slänger sig har försatt massor med människor i livsfara både när det gäller att drabbas av myndigheters allt djärvare angrepp på migranter, och de fristående högerextrema grupper eller individer som ser retoriken och politiken som ett grönt ljus för egna rasistiska attacker.

För några veckor sedan riktade Trump exempelvis in sig på ett antal progressiva kvinnliga icke-vita kongressledamöter (bland annat just Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar) och sade att de borde åka hem till ”sina länder” om de inte gillar USA. När han några dagar senare i ett tal återigen kritiserade Ilhan Omar, började publiken skandera ”send her home”. Detta alltså om en amerikansk medborgare. Trump strålade sig med nöjd min i tillropen innan han fortsatte sitt tal. Även för de som är kritiska till de progressiva demokraternas politik och ser den som en avledning eller återvändsgränd, är det därför viktigt att inse allvaret i den hotbild som skapas för människor genom normaliseringen av högerextremism som sker i USA just nu.

Efter den senaste tidens milkshakeattacker, och kanske framför allt efter Willem Van Spronsens angrepp på ICEs transportfordon, som kostade honom livet, har Trump, Ted Cruz och andra republikaner också gjort utspel som syftar till att försöka terrorstämpla ”antifa”. Även om bristen på förståelse för hur antifascism fungerar och de påhittade myterna som cirkulerar om ”organisationen ANTIFA” i dessa sammanhang är rätt löjeväckande, så är själva försöken allvarliga. I de resolutioner som nu börjat flyta runt i kongressen sammanblandas antifa med ”vänsteraktivism”, ICE-protester och andra löst definierade termer, vilket kan ge utrymme för en bred repression av inte bara antifascistiska initiativ, utan också facklig aktivism, organisering mot det gränsindustriella komplexet, och andra viktiga arbetarklassfrågor.

Samtidigt är hyckleriet kring utspelet uppenbart. Sedan 1990 har högerextrema, enligt mycket försiktiga siffror, mördat 500 personer i USA. Under samma tid har en enda person dödats som resultatet av antifascistisk aktivism, och detta i en konfrontation mellan antifascister och nazister, där båda sidor var beväpnade. Ted Cruz, en av kongressledamöterna som introducerat resolutionen, har dessutom själv starka kopplingar till sådana högerextremister. Syftet är alltså på inget sätt att stävja ”extremism”, utan att underminera organisering mot fascism och andra repressiva maktordningar eller institutioner.

Även om situationen på många sätt kan se dyster ut, finns det ändå en hel del hopp i all den gräsrotsorganisering som skett de senaste åren när det gäller både de militariserade gränserna och mer utpräglad antifascism. Den amerikanska alt-right rörelsen har också i flera avseenden tappat luften, när dess ironiska dimridåer fallit bort, bland annat efter våldet i Charlottesville, och när flera organisationer därefter fallit ihop i spåren av granskningar eller interna stridigheter. Faran är på intet sätt över, men det finns potential för organisering och bevis för att de här trollen fortfarande spricker i solen, även om de gjort sig lite mer hemtama i dagsljus.

Efter ett antal veckor av kampanjande och protester släpptes C från ICE-förvaret, och kunde återförenas med sin familj. Många andra är inte lika lyckligt lottade, och spenderar istället sin tid i vinstdrivna fängelseanläggningar under avsiktligt fruktansvärda förhållanden, eller till fots i en livsfarlig och stekhet vildmark – precis som de två politiska partierna i kapitalismens högborg har tänkt sig. Men bortom denna parlamentariska återvändsgränd finns det alltid små stigar, sprickor i murarna, och imperfektioner i stängslen, i vilka vårt motstånd kan gro och växa sig starkare.

Länktips:
No Wall They Can Build – CrimethInc
Who Benefits from the Militarized Border? – Against the Grain (Podcast)

Inlägget Imperiets gräns dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Donald o Jimmie dök först upp på anarkism.info.

Hur startades Green Anti-Capitalist Front?

GAF växte fram ur en arbetsgrupp inom London Anarchist Federation. Vi diskuterade ekologi och Extinction Rebellion (XR), som just då figurerat i nyheterna på grund av blockader av broar i London, kom på tal. Vi var kritiska till deras taktik, framför allt samarbetet med polisen och den inte helt transparenta organisationsstrukturen, men vi ville inte heller bara cyniskt sitta vid sidan om och inte göra något annat än att kritisera. Vi hade också just deltagit i den nystartade London AntiFascist Assembly (LAFA) som är en allians av olika vänstergrupper runtom London som alla vill konfrontera fascism. Så GAF inspirerades av dessa två rörelser i sitt inledningsstadium.

Såvitt vi har kunnat se så har ni deltagit i klimataktioner runtom London. Är gruppen främst inriktad på det här området? Är ert mål att expandera, eller försöker ni kanske snarare att länka upp med liknande initiativ på andra håll?

Vi ser GAF som en samlande symbol för autonoma rörelser vartsomhelst i världen, och har uppmuntrat de som kontaktat oss och visat intresse, men vill samtidigt undvika en situation där London ses som centrum för en global rörelse. Även lokalt siktar vi på att vara ett nätverk av etablerade grupper och enskilda individer snarare än en formell grupp med en centralkommitté. Ett av de främsta syftena med GAF var att sammanföra grupper och individer som inriktar sig på miljöfrågor och aktioner, men med en antikapitalistisk förståelse av orsakerna, med mer traditionella socialistiska grupper som förstår att miljöförstörelse och ekologisk förödelse är något de behöver konfrontera. Snarare än att skapa ännu en grön eller socialistisk grupp så vill vi bygga nätverk och en större kollektiv kraft.

Vilka ser du som de huvudsakliga hoten mot vår miljö idag?

1) Kapitalistiskt vinstmotiv och marknadskonkurrens som innebär ett oupphörligt förbrännande av fossila bränslen, utvinning av resurser, nedskärningar i produktionskostnader och ökad varukonsumtion.

2) Ökad nationalism, fascism, och förstärkandet av våldsamma gränser, som skapar illusionen att ett land på egen hand kan undkomma eller mildra inverkan av globala klimatförändringar samtidigt som det värsta lidandet externaliseras till världens fattigaste och mest marginaliserade befolkningsgrupper.

3) Massrörelsers accepterande av skenbara lösningar som syftar till att ytligt ”gröntvätta” (greenwash) kapitalistiska sociala relationer och varor utan att ta itu med de grundläggande problemen.

Ni pekar specifikt på kapitalismen som en central del av problemet, och påtalar att klasskampen är absolut nödvändig som en del av klimatkampen. Varför är detta så viktigt?

Kapitalismen kan inte existera utan en klassuppdelning, hur en nu exakt förstår denna uppdelning, och de som har makten att ackumulera kapital vill behålla den makten. Kapitalismen utgår inte från en rationell distribution av resurser, utan från en strikt disciplinering av arbetare och konsumenter så att värde, i form av kapital, kan omdirigeras till den kapitalistiska klassen.

Det här står i motsättning till tanken att människor och samhällen ska kunna bestämma över sin tid, energi och sina resurser på ett autonomt sätt. Vårt eget klassintresse är tätt sammanlänkat med att vi upprätthåller en planet vi kan bebo såväl som ett ekosystem vi kan leva i.

Vad har ni för mål, och vad för slags praktik föreslår ni för att nå dem?

Vi tror att en mångfald av taktiker är viktig, vilket gör att vi kan stödja XRs aktioner även om de inte uttryckligen stödjer våra. Men vi är också en helt ny grupp och de specifika praktiker vi kommer att stödja och använda oss av kommer att bero på vilken riktning denna växande rörelse utvecklas i.

På lång sikt vill vi förstås avskaffa kapitalismen, men för stunden måste vi arbeta med att bygga upp kollektiv kraft genom att exempelvis bygga upp organisatoriska nätverk, kollektivt självförsvar, och alternativ till kapitalistisk konsumtion.

Våra nuvarande miljöproblem har medfört att en rad sociala rörelser har sett dagens ljus, där Extinction Rebellion är en av de mest framträdande just nu. Från vad vi har sett så tycks GAF relatera till XR på ett sätt som skulle kunna beskrivas som ”kritiskt stöd”. Skulle du kunna utveckla hur ni resonerar kring XRs för- och nackdelar, varför ni kände att en kompletterande rörelse behövdes, och vad er relation till XR är just nu?

XRs främsta och mest uppenbara framgång är att lyckas mobilisera och organisera tusentals människor ute på gatorna. De har lyckats med detta genom att ha tydliga mål, ett tydligt narrativ och en väldigt välstrukturerad träningsplan som också är enkel att reproducera. Det här kan förvisso begränsa autonoma initiativ något, men har å andra sidan medfört att de kunnat sprida sig över landet väldigt snabbt och leverera ett budskap som många kunde relatera till, till den grad att tusentals människor var villiga att bli arresterade.

Den främsta nackdelen är deras taktik och (skulle jag säga) naiva tro att de skulle kunna tvinga regeringen att gå med på deras krav genom att utföra en mild form av civil olydnad i samarbete med polisen. De fokuserar också tydligt på att ses som fredliga demonstranter. Det här är förståeligt och har stärkt deras kapacitet att mobilisera många människor, men saknar den flexibilitet som en mångfald av taktiker medför.

Första dagen på Rebellion Week organiserade GAF en inofficiell stödaktion, men vi sa inget till polisen på förhand. Detta gjorde att vi kunde genomföra störande aktioner i hjärtat av Londons finansiella distrikt med mycket färre deltagare än vad XR hade. Om bara en bråkdel av de involverade med XR hade genomfört liknande aktioner hade vi på riktigt kunna lamslå London. Till deras förtjänst ska det sägas att några mindre XR-grupper har genomfört mer radikala aktioner som exempelvis att blockera Londonbörsen.

Vi stödjer XR som rörelse men är alltjämt skeptiska till dess organisatörer och en del av deras kopplingar. Med organisatörer menar vi ”The Holding Group” eller vem det nu är som kan driva igenom ett initiativ som ”XR Business” (som sedan drogs tillbaka). Vi tror att många radikala människor har deltagit i deras ockupationer för att det just nu är det bästa alternativet när det gäller att göra något kollektivt. Vi gick till en av XRs ockupationer i slutet av första veckan och höll i en diskussion om anti-kapitalistiska perspektiv som fick en hel del positiv uppmärksamhet. Vi hoppas att XR rör sig mot en mer radikal hållning och radikalare aktioner, som exempelvis den nyligen genomförda blockaden av Londonbörsen. Om vi kan stödja dem i sådana aktioner så kommer vi att göra det, men vi har ännu inte kontaktats av XR om något sådant, vilket är synd.

Hur föreställer ni er att horisontella och/eller anti-auktoritära rörelser kan få globalt genomslag när det gäller miljöfrågor, och på vilket sätt är sådana lösningar bättre än, säg, lagar och regleringar? Vissa skulle kunna fråga, varför inte bara införa lagar på global, EU, eller nationell nivå?

Historiskt har lagar alltid stiftats till förmån för den klass som för närvarande har makten. När lagar som gynnar arbetarklassen har införts har de varit kompromisser och/eller lätta att dra tillbaka. Även när sådana lagar kommer till stånd som resultatet av energisk och organiserad kamp, så har de försvagats allteftersom hotet av en socialistisk revolution minskat, vilket vi exempelvis kan se i de nyliberala angreppen på fackföreningsrörelsen. När vi nu hotas av en miljökris och ekologisk katastrof så har vi inte råd att ingå kompromisser eller genomdriva lagar som med lätthet kan dras tillbaka.

Vidare så skulle globala lagar med nödvändighet påtvinga homogena lösningar på problem som ser olika ut på olika håll i världen, samt lägga över ansvaret och makten på en liten grupp människor med ett intresse att bevara sin beslutsfattande makt. Det är upp till våra lokalsamhällen runtom i världen att förbli aktiva och vaksamma för att försäkra sig om att vi gör de förändringar som är nödvändiga för att överleva en svår framtid.

Slutligen, är det något mer du skulle vilja säga till folk i Sverige som vill kämpa för vår miljö?

Solidaritet med alla de som deltar i denna kamp, och det gäller inte bara miljöaktioner. Solidaritet med de som bekämpar fascism, jobbar med bostadsfrågor, organiserar mot de våldsamma gränserna, och kämpar mot cishetero-patriarkatet. Vår kamp är en och densamma. Vi startade GAF med idén att andra skulle kunna plocka upp GAF som sin symbol och vi uppmuntrar andra att göra det om det känns rätt för dem. Men vi stödjer också dem som vill göra sin egen grej med sitt eget namn. Love and rage.

Inlägget Intervju med Green Anti-Capitalist Front (GAF) dök först upp på anarkism.info.

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

Av allt att döma tog aktionen i Stockholm polisen på sängen, som trots några tappra försök inte lyckades avbryta blockaden. Endast ett par personer ”omhändertogs”, bland andra en dam som släpades bort med våld. Aktionen var glad, resolut och välorganiserad, och ger mersmak. Alla uppskattade inte det hela, ett antal personer vana vid att röra sig fritt i maktens boningar uppträdde aggressivt och trampade sig fram över liggande människor, medan polisen tittade på. (De skyddar så klart inte oss som de skyddar nazisterna.) Samtidigt var det många som utan protester valde en annan väg och uttryckte stöd eller förståelse för aktionen.

Som anarkist som deltar aktivt i rörelsen finns det mycket att både glädja sig över och oroa sig för. Mina förhoppningar är att upproret eskalerar, att vi får en mångfald av rörelser, och att hierarkierna i rörelsen uteblir eller åtminstone minimeras och utmanas. Än så länge har fokus riktats i hög utsträckning mot den politiska makten, men i framtiden hoppas jag att vi siktar mer på fossilindustrin och kapitalismen än politikerna, och att vi inte sätter vårt hopp till partipolitiken som lösningen på miljö- och klimatfrågorna.

Personligen tror jag att anarkisters inställning till klimatrörelsen är avgörande för anarkistiska rörelsers framtid. Det här är de stora ödesfrågorna idag, och ska våra visioner och vårt motstånd ha någon relevans behöver vi vara med i frontlinjerna här. Vi har mycket både att lära och att ge när det gäller att sprida metoder för direkt aktion, självorganisering, hantering av repression (som kommer eskalera) och ett prefigurativt tänkande som bygger rörelser och gemenskaper som pekar fram mot en grönare och mer frihetlig tillvaro.

Join the rebellion!

Inlägget International Rebellion: rapport från Stockholm och kommentar dök först upp på anarkism.info.

På ytan kan det verka som att förslaget slår mot stora sociala plattformar som Facebook, Youtube, Google och liknande, och syftar till att ge upphovspersoner del av de intäkter som deras verk skapar (och låt oss för stunden bortse från det absurda i att digital information som kan tillgängliggöras till nära noll kostnad överhuvudtaget måste inhägnas i vårt ekonomiska system). Naturligtvis har också de stora jättarna motsatt sig detta förslag, men det här förslaget är knappast ett slags utjämnande av en ”David mot Goliat”-kamp, utan resultatet av att ett stort finansiellt maktintresse, upphovsrättslobbyn, vinner mot ett annat, i form av de sociala mediejättarna.

I kläm kommer, som alltid, vanliga användare, alternativa sajter och små kulturskapare. Genom att sätta upp dessa nya regler kan i praktiken företeelser som memes förbjudas och sociala medier göras till en steril plattform mer lik kabel-tv än en fri och öppen experimentverkstad. De regler som nu ska påföras kommer dessutom att starkt försvåra för små oberoende sociala plattformar och sajter att kunna bedriva någon som helst verksamhet, då de vid varje felsteg riskerar stora böter, och knappast kommer att ha kapacitet att införa nya sofistikerade filtreringsverktyg, eller ha råd att betala licenspengar på länkar som folk delar genom deras nätverk.

EU engagerar sällan människor i någon större utsträckning. Det är en institution så fjärmad från vår vardag, och så utanför vår förmåga att påverka, att de flesta vanligtvis struntar i vad som händer där. Men i fallet med de nya upphovsrättslagarna uppstod ändå protester – 200 000 människor demonstrerade mot förslaget och över 5 miljoner namnunderskrifter samlades in. Men istället för att ta sig an kritiken iscensattes en propagandakampanj baserad på desinformation från förslagets ekonomiska förespråkare. Tyska piratpariets Julia Reda sammanfattade det hela på följande sätt i sitt tal inför omröstningen:

Det mest tragiska med allt detta, är att en ny generation, som kommer att rösta för första gången i årets EU-val, lär sig denna läxa: Era protester är inget värda, politikerna kommer att sprida lögner om er, och kommer inte att bry sig om faktabaserad argumentation ifall starka geopolitiska intressen står på spel. Den här erfarenheten, den här känslan av maktlöshet, kommer att lämna ett varaktigt intryck.

De sociala mediejättarna fungerar redan idag passiviserande och monopoliserande, de begränsar våra möjligheter att agera fritt, de följer en algoritmbaserad marknadslogik och drar sig inte för att sprida hatpropaganda eller favorisera vissa företeelser framför andra om det genererar mer annonsintäkter och klick. De får oss att anpassa oss efter deras logik i vår organisering – de kapar vår förståelse av världen och ersätter den med sin. Och nu kommer de att få ännu mer makt samt ännu mindre konkurrens, samtidigt som internet utarmas ytterligare för användare i allmänhet, och börjar även strukturellt spegla vår dystopiska samtid, med mer övervakning, hårdare tag och repression av fria initiativ.

Inte för att de andra partierna har något speciellt positivt, inspirerande eller konstruktivt att tillföra, eller att EU-politiken kan räddas bara vi väljer in någon med ”rätt” idéer, men det är ändå intressant att notera att det parti i Sverige som med huvudet före leder oss in i det här svarta hålet är Socialdemokraterna, vilka som enda svenska parti röstade ja till förslaget i sin helhet. Inskränkt strejkrätt, jakt på migranter, total centrism, och nu det här. Verkligen ”på rätt sida av historien”, som sossarnas för tillfället populära slogan gör gällande.

Inlägget Att inhägna internet dök först upp på anarkism.info.

Det finns i väst/nord ett utbrett men ofta omedvetet tankemönster där religiösa traditioner rangordnas efter en rasistisk måttstock. Högst upp finns traditioner som rasifieras som vita, inte minst sekulär protestantisk kristendom, medan de traditioner som uppfattas konkurrera och/eller rasifieras som icke-vita utmålas som farliga och hotfulla.

Som med annat är inte sällan normpersonen omedveten om att hen har en specifik identitet. De flesta svenskar, Gudstroende eller ej, är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, följer en kristen kalender, firar kristna högtider, ger sina barn kristna namn, låter kyrkan omgärda livshändelser som födsel, giftermål, dödsfall, tror på ”något större” (eller liknande) och är medborgare i ett land som i konstitutionen ger den protestantiska kyrkan en särställning. Men detta ses inte som ”religion”, trots att såna här praktiker betraktas som religion när de återfinns hos människor från minoritetstraditioner. ”Religion” är ett begrepp som används om det som främmande-görs, om ”de andra”, och en allmän religionskritik kan därför ha rasistiska drag.

Kampen mot islamofobi och antisemitism behöver vara en integrerad del av det antifascistiska och antirasistiska engagemanget, oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Det finns många sätt att göra motstånd och verka för en icke-hierarkisk och mångfacetterad värld. 17-åriga ”Eggboy” streamade när hen knäckte ett ägg i huvudet på en australisk nyfascistisk senator som skyllde terrorattacken på muslimer, och har blivit världskänd. Men det finns många andra, mindre dramatiska, men inte mindre viktiga sätt. Det handlar givetvis om en kamp mot rasistiska strukturer, men också om att kritisk granska och förändra föreställningar och praktiker i våra egna nätverk, gemenskaper och individuella liv.

Solidaritet med muslimer. Antiislamofobisk aktion!

Bilder från Radical Graffiti.

Inlägget Solidaritet med muslimer? dök först upp på anarkism.info.

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Inlägget Våra fascister? dök först upp på anarkism.info.

Det är lite som att de här våldsdåden är vågor som regelbundet slår mot en strand, och med sin monotona rytm invaggar de oss i känslan av att det här är naturligt och oundvikligt. Och bakom de spektakulära fallen finns också ett lågintensivt men mycket mer utspritt våld som drabbar människor i vardagen. Ofta människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade, människor som bryter mot normbilden på grund av sin etnicitet eller sexuella läggning, eller människor som är politiskt aktiva och använder sig av direkt aktion för att försöka förändra samhället.

Därför är det förstås välkommet att polisers, väktares och andra institutionella tjänares våld uppmärksammas och kritiseras. Men samtidigt gäller det att försöka hitta realistiska och effektiva sätt att åstadkomma förändring, och här känns det som att många av de som är upprörda tyvärr fastnar i en föreställning som riskerar spela de våldsamma institutionerna i händerna, och kan tjäna som ett sätt att återlegitimera dem istället för att komma åt problemets rot. För om vi protesterar mot och kräver att ”övervåldet”, rasismen eller sexismen inom dessa våldsutövande grupper ska minska eller helt upphöra, så måste vi först fråga oss varför det händer, och vilken funktion de fyller i vårt samhälle.

Många lider idag tyvärr under vanföreställningen att polisen är en neutral rättsskipare som finns till för alla människors – eller åtminstone medborgares – bästa. I den fantastiska boken ”Batongerna slår nedåt” går författaren igenom just detta, baserat på egna upplevelser av åratal av aktivism, men också med en hel uppsjö av forskning – inklusive polisens egna – i ryggen. Jag rekommenderar varmt boken i dess helhet, men även enbart slutsatserna av genomgången är slående:

Den tes jag velat presentera är att rättssystemet med våld skyddar den rådande ordningen, och därmed samhällets ojämlikhet. Detta sker bland annat genom att kriminalisera det skikt av ”underklassen” som uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen. På så sätt avleds också uppmärksamheten från djupare samhällsproblem. I vår kontext, såväl som i många andra sammanhang, drabbar kriminaliseringen i mycket hög utsträckning rasifierade unga män med begränsade ekonomiska och sociala resurser och svag ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt maskeras delar av rättssystemets roll genom ideologiska omskrivningar. Om jag ska tillgripa ännu mer värderande begrepp menar jag att de brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande.

För den som vaggats in i föreställningen om polisens beskyddande roll kan detta verka som en chockerande överraskning. Men det räcker att kasta en snabb blick på polisens historiska framväxt och roll för att inse att det inte är så konstigt. Polisen har globalt sina rötter i behovet av kontroll över en växande ”omedgörlig” industriell arbetarklass, slavpatruller, samt koloniala projekt. Den gemensamma nämnaren här är att människor tvingades från sina tidigare liv och uppehällen och in i olika grader av tvångsarbete.

Polisväsendet i koloniala stormakter var ofta direkt inspirerat av hur slavar eller koloniala undersåtar hade kuvats, och dessa tekniker – samt ibland även personalstyrkor – transplanterades sedan till de framväxande industriella miljöerna hemma. Samtidigt som allmänningar slogs igen och människor i allt större utsträckning ekonomiskt tvingades in i de nya fabrikerna som modern teknologi möjliggjort, så upprättades lösdriverilagar och andra moralistiska disciplineringsformer som skulle se till så att de nya arbetarna inte hade några gångbara alternativ, och också var så produktiva som möjligt.

Polisen användes för att bryta upp oönskat beteende, förhindra arbetarnas organisering, och ytterst att kväsa de frekventa uppror och revolterna som uppstod i denna nya sociala värld. Målet var alltså från början att påföra folkmassor ett visst beteende samt agera för att skydda makten och eliminera hoten mot densamma. Även om polisens roll sedan dess utökats, och i vissa avseenden fått sig ett PR-lyft (inte minst tack vare ihärdig propaganda från utbildningsväsendet och media), så kvarstår de grundläggande funktionerna som helt centrala och essentiella för institutionen. Organisationsformen som följer av dessa funktioner är ofrånkomligen hierarkisk och jargongen blir rå och våldsglorifierande.

Kontentan är den att så länge vi lever i ett klassamhälle med fattiga och rika, så länge det finns en stat som har ett egenintresse i att bevara eller utöka sin makt och kontroll, så kommer det att behövas polis och väktare för att beskydda de rika ägarna och själva systemets politiska fundament från de fattiga och marginaliserade som har ett intresse att förändra det. Polisen ger i sin gärning förstås uttryck för de hierarkiska, rasistiska och sexistiska tendenser som finns i samhället runtomkring dem, men mer än så, så har denna institution varit en viktig pusselbit i själva upprättandet av dessa maktstrukturer.

Men protester mot institutionernas övervåld – kanske mer i Sverige än på många andra ställen – tenderar att i stor grad se våldet, rasismen och sexismen som löst hängande attribut, näst intill slumpmässiga karaktärsdrag, som helt enkelt behöver fixas till. Som om det bara är något som råkat hända och måste korrigeras. Som om rasismen, sexismen, övervåldet, de hierarkiska strukturerna, och lättheten med vilken institutionens tjänare kommer undan ansvar inte är konsekvenserna av institutionens historia och våldsmonopolets grundläggande uppdrag. Väger vi in dessa saker så blir de här slumpmässiga skönhetsfläckarna snarast logiska konsekvenser – konsekvenser som vi kan följa på en tydlig bana, likt en fallande stjärna på natthimlen, bunden av fysikens lagar.

Och när vi fastställt att skönhetsfläckarna i själva verket utgör själva ryggraden, inser vi att det inte finns någon annan möjlig utgång för en lyckad operation än patientens död. Vi kan inte lösa problemen med polisen på annat sätt än genom att avskaffa polisen.

I samma ögonblick som vi frigör oss från myten om polisens roll börjar också en del till synes märkliga fenomen att framstå som begripliga. Det är välbelagt att högre straff, fler poliser, eller tyngre vapen inte har något som helst samband med minskad brottslighet – snarare tvärtom. Varför envisas då exempelvis politiker med att prata om behovet av fler poliser och hårdare straff? För det första för att det är en bra slogan att använda för att vinna val. Det låter handlingskraftigt och presenterar en enkel lösning på komplicerade sociala problem.

Men det tjänar också ett andra syfte. Polisens grundläggande roll är som vi sett inte att bekämpa brott, utan att upprätthålla en given ordning. I ett kapitalistiskt samhälle som dessutom genomsyras av rasism och sexism, kommer den ordning som upprätthålls att vara till fördel för de få som äger det mesta i vårt samhälle, och de som stämmer överens med den givna normbilden. Fler poliser och hårdare straff kommer inte att göra ett sådant samhälle jämlikare eller tryggare för de flesta, men det kommer säkra den rådande ordningen för de få som tjänar på den.

Så när politiker från höger till vänster ropar på fler poliser och hårdare straff signalerar de att de är handlingskraftiga och har lösningarna på svåra sociala problem. Vad de i praktiken samtidigt gör är att försöka upprätthålla den givna ordningen som är så viktig för att de ska kunna fortsätta göra sitt jobb och utöva kontroll över samhället. Det de säger ger dem det offentliga förtroende de behöver, medan det de gör ger dem verktygen för att upprätthålla den ordning de är helt beroende av.

När vi kritiserar institutionellt våld behöver vi hålla detta i åtanke. För då blir det tydligt att en kritik som inte går tillräckligt långt och inte är tillräckligt bred bara riskerar att återlegitimera en våldsam, sexistisk och rasistisk institution vars roll är att upprätthålla privilegier. Om en lägger märke till hur diskussionen om polisen förs i media, så märks detta också ofta helt öppet – diskussionen handlar inte främst om människors välmående, utan om hur de våldsverkande institutionerna ska kunna återupprätta förtroende.

Utan att låta oss lockas in i alltför komplicerade spekulationer som faller utanför denna texts ramar kan vi också avsluta med att ge en fingervisning till svar på en förväntad fråga. Vi som förespråkar polisens (och fängelsesystemets, och kapitalismens, och statens, etc) avskaffande inser förstås att det inte kan ske i ett vakuum. Att avskaffa polisen är bara en aspekt av en mångfacetterad och djupgående samhällsförändring. Inte heller rör det sig om att bara ta bort något, utan snarare om att bygga något nytt, tills det gamla görs överflödigt.

Den som kräver detaljerade planer kommer att bli besviken, men det torde vara uppenbart att ett system för ”brottsbekämpning” som inte korrelerar med hur mycket brott som begås knappast fyller sitt påstådda syfte. Riktig brottsbekämpning handlar istället om att förebygga de sociala och ekonomiska faktorer som genererar socialt skadliga handlingar (något som långtifrån alltid är detsamma som vad som är olagligt idag), samt om samhällsfunktioner med återställande rättvisa som utgångspunkt, istället för system baserade på hämndbegär, kontroll och disciplinering.

Polisreformer lyfts ofta fram som svaret på protester mot institutionellt våld, men om det ses som den främsta vägen framåt så tjänar det just en återlegitimerande roll. Om hela trädet är ruttet, så kan vi inte få bra äpplen genom att klippa till en kvist här och där. Gör vi det, så har vi bara låtit oss bli lurade. Problemet är inte utbildning, tekniker eller ens utrustning, utan den maktdynamik som polisen verkar för att bevara och själva reproducerar.

Allt från icke-dödliga vapen och poliskameror till lokalpoliser har visat sig ha föga effekt på våldet eller benägenheten för institutionerna att ta ansvar för sitt agerande, och har ofta istället kunnat vändas mot människorna de var tänkta att skydda. Icke-dödliga vapen har skördat dödsoffer, medan kameror och lokalpolis inte avhjälper brottslighet och istället tenderar att drabba de redan mest utsatta med integritetskränkande och utbredd övervakning.

Vi måste därför, samtidigt som vi stödjer alla steg mot att avväpna och avfinansiera polisen, försöka bygga alternativ med målet att på sikt också avskaffa denna djupt samhällsskadliga institution. Detta måste vara vår utgångspunkt när vi protesterar mot polisens så kallade övervåld, om vi inte ska låta våra protester vändas till ett vapen i institutioners och reformisters händer.

Inlägget Polisens övervåld dök först upp på anarkism.info.

Dessa lockouter innebär att arbetarna är avstängda från arbete – och därmed ersättning – långt fler timmar än vad de strejkar. Mellan 23 och 29 januari rör det sig om 62 timmar strejk, och 393 timmar lockout. Förutom strejkerna planeras det också denna vecka demonstrationer och solidaritetsaktioner runtom i landet.

Jag har skrivit om vad som ligger till grund för konflikten förut, och rekommenderar den läsningen för en mer ingående bakgrundsbeskrivning, då situationen i stora drag är densamma nu som då. Men det kan vara på sin plats att göra en kort summering över händelseförloppet och vad som står på spel i den här konflikten.

Till att börja med kan vi konstatera att Hamnarbetarförbundet organiserar en majoritet av hamnarbetarna i en rad svenska hamnar – från 70% i Malmö till omkring 85% i Göteborg, exempelvis. Det är en väldigt demokratisk och partipolitiskt obunden fackförening, där beslut om konfliktåtgärder och andra viktiga frågor alltid går ut på medlemsomröstningar – något som kan verka självklart, men faktiskt är rätt sällsynt i de stora förbundens centraliserade och toppstyrda värld.

Den här djupa medlemsdemokratin är en av anledningarna till att Hamnarbetarförbundet står utanför de stora svenska fackliga sammanslutningarna, som LO. Trots att det istället är LO-anslutna Transportarbetarförbundet som har kollektivavtal i svenska hamnar så har arbetet ändå kunnat fortskrida under relativt goda former, där Hamnarbetarförbundet fått det inflytande som motsvarar förbundets medlemsantal. Allt detta ändrades när Maersk-ägda APM Terminals gick in och tog över driften av Göteborgs containerhamn.

APM Terminals började snabbt att föra en aggressivt antifacklig politik, tydligt i syfte att försöka göra sig av med majoritetsfacket i hamnen. De ville helt enkelt hellre ha att göra med en passiv och till medlemsantal nästan obefintlig ”motpart”, som dessutom ofta var samarbetsvillig från central nivå. På detta sättet började hamnarbetarnas rättigheter naggas i kanten och de marginaliserades från inflytande på sina arbetsplatser.

Detta fick Hamnarbetarförbundet att dra slutsatsen att de nu för att kunna stå upp för sina rättigheter behövde formalisera sin position som motpart i hamnen, och de ville därför teckna ett kollektivavtal. Men APM Terminals, vars syfte hela tiden varit att marginalisera hamnarbetarna från inflytande, ville förstås inte gå med på detta, och försökte gömma sig bakom det avtal som de redan hade med Transport – något som det inte finns någon rättslig grund för, då alla fackförbund (än så länge) har rätt att förhandla för sina medlemmar och förhandla om egna avtal.

I det här skedet trappades konflikten upp och fick också en landsomfattande prägel, för som vi strax ska se fanns det andra intressenter som lurade på möjligheten att underminera maktbalansen på hela arbetsmarknaden med hamnkonflikten i Göteborg som förevändning. Men till att börja med varslade Hamnarbetarförbundets avdelning 4, den så kallade Hamn4an, om strejk. APM Terminals svarade då med en mycket stor lockout, vilket vi alltså ser varit ett mönster i den här konflikten hela vägen.

I absoluta tal resulterade hamnarbetarnas konfliktåtgärd om 164 dagars arbetsbortfall, medan APM Terminals lockout medförde 2241 dagars bortfall. Faktum är att denna lockout på egen hand utgjorde 87 procent av arbetsbortfall orsakat av arbetsplatskonflikter i hela Sverige under 2017.

Det är här det blir tydligt att konflikten antar en politisk karaktär. APM Terminals, understödda av Svenskt Näringsliv, gick ut i en medial kampanj där hamnarbetarna å ena sidan utmålades som bortskämda och deras krav förvrängdes till att gälla löner och ”guldklockor”, och å andra sidan framställdes de som en fara för stabiliteten för svensk arbetsmarknad och industri. Men för den som ser de riktiga siffrorna och känner till konfliktens bakgrund, så är det uppenbart att det som är faran är arbetsköparnas antifackliga handlande.

Denna kampanj lyckades dock piska upp en stämning, som tillsammans med de rådande högervindarna, fick regeringen (då bestående av S och MP) att vackla, och tillsätta en utredning om inskränkningar i konflikträtten. Detta alltså i en konflikt där arbetsköparen stått för den allra största delen av arbetsbortfall, och i en tid då vi i Sverige upplever en rekordlåg nivå av strejker. 2017 orsakade arbetsmarknadskonflikter 2570 dagars arbetsbortfall. Men, för att citera den tidigare refererade texten om konlikten, ”genomsnittligt bortfall i Sverige åren 2007-2017 är 21 000 arbetsdagar. Norge ligger under samma tid på 128 000, och Danmark på 299 000”.

Kapitulationen fullbordades när LO, SACO och TCO, de stora fackförbunden på svensk arbetsmarknad, i rädsla för den pågående utredningen snabbt satte sig i förhandlingar med arbetsköparsidan och ingick ett avtal om försämringar som i princip var lika långtgående – och i vissa avseenden till och med värre än den tillsatta utredningen. Till det ska också läggas att för LO, liksom Socialdemokraterna, och i synnerhet Transportarbetarförbundet, är detta inte bara en arbetsmarknadskonflikt, utan de har också ett egenintresse i att bevaka sin egen maktposition. Det här har bland annat varit tydligt i Transports uttalanden, där de på ett skamligt sätt i princip tar arbetsköparens sida.

Det är bland annat tack vare detta som arbetsköparsidan skickligt kunnat vända arbetare mot varandra, och det visar återigen att centraliseringen och toppstyrningen är självtjänande snarare än bra för arbetarna. För vad topparna i de här byråkratiska förbunden och partierna än säger, så finns det all anledning att tro att detta agerande till slut också kommer att slå tillbaka på de egna medlemmarna.

När konflikten så hamnat på riksnivå införde också Sveriges Hamnar en utestängningspolicy som inte bara marginaliserade Hamnarbetarförbundet, utan också utsatte massor av hamnarbetare för stor fara, när skyddsombud plötsligt drogs in och majoriteten av arbetarna förlorade alla möjligheter att organisera och utöva inflytande på sin arbetsplats. Detta var ännu ett steg i den upptrappning som nu alltså lett till landsomfattande strejkvarsel och lockouter.

Hamnarbetarförbundets krav är i grunden väldigt enkla. De vill få representera sina medlemmar på samma villkor som vilken annan fackförening som helst. De vill vara med och utse skyddsombud, och de vill vara med i lokala förhandlingar och uppgörelser med arbetsköparen. Krav som i princip framstår som banala med tanke på att vi har att göra med majoritetsfacket i många svenska hamnar.

Det är tydligt att ingen kommer lösa det här åt oss, och de vid makten försöker som vanligt motarbeta gräsrotsbaserade rörelser och organisationer, så det är upp till oss själva att delta i den här viktiga kampen. Hamnarbetarnas kamp är också våran kamp, för den är en hävstång som de vid makten försöker använda för att underminera gräsrotskontrollerade fackförbund och arbetsplatskamp i allmänhet.

På sin hemsidan har Hamnarbetarförbundet skrivit tips på hur vi andra kan hjälpa dem. Det handlar om att hålla sig uppdaterad om vad som egentligen händer, och att i sociala medier och på arbetsplatser sprida hamnarbetarnas budskap och förklara för folk vad konflikten handlar om, bortom mediernas, arbetsköparnas och politikernas dimridåer. Det går också att bidra ekonomiskt till konfliktkassan, på swishnummer 123 132 1959. Och det handlar till slut också om att ta våra egna kamper, där vi är, i våra egna gräsrotsbaserade rörelser och organisationer.

Det ordnas också demonstrationer i olika städer, bland annat i Stockholm kl 13 på lördag och Göteborg kl 15 på söndag.

Vidare finns det även en stor Facebook-grupp vid namn ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” genom vilken stödgrupper bildas för att dela flygblad och på andra sätt understödja hamnarbetarna. Det finns helt enkelt en hel del att göra, och ingen tid att förlora. Alla kan vara med, alla behövs, och alla berörs av detta. Låt det här bara bli början av en våg av gräsrotspolitik där vi visar dem vid makten vem det egentligen är som bestämmer.

Inlägget Allt stöd till hamnarbetarna! dök först upp på anarkism.info.

Inlägget GP, terrorn och djurens befrielse dök först upp på anarkism.info.

Kampen för dessa territorium har varit i process sedan mitten av 90-talet, och sedan tio år tillbaka så har Wet’suwet’en och Unist’ot’en ockuperat deras egna landområden för att skydda dessa från våld och miljöförstörelse som kommer att ske om storföretagen får genom sina viljor med diverse rörledningar. De tre största av företagen är Transkanada, Chevron och Enbridge. De vill alla bygga rörledningar som kommer leda till massiv skada för djur, natur och och vattenresurser.

För att stoppa storföretagen så har man konstruerat olika byggnader och strukturer mitt i områdena där de vill bygga rörledningarna. Hittils har man byggt en stuga, ett pithouse och ett healingcenter. Det är en väldigt aktiv, daglig kamp som förs. Ofta i väldigt låga minusgrader. Det som sker i ”Kanada” i den närmsta tiden kommer att lägga grunden för miljö, aktivism och livstil för ursprungsbefolkningen i väldigt många år framåt.

Wet’suwet’en har redan kämpat i över 150 år för sina rättigheter till sina marker och sätt att leva, tillsammans med naturen. Och detta är en kamp de inte får förlora! Konskvenserna lär annars bli ödesdigra.

Vi åberopar att hålla koll på denna utvecklingen som sker just nu, eftersom den lär påvisa och framförallt påverka vår tids tendenser med storföretag och deras koloniala våldsapparat/medhjälpare: Staten.

Jag lämnar här en länk till donationer för de som inte har möjlighet att vara på plats:

Vi stödjer de oerhört modiga kamraterna i Unist’ot’en med omnejd i kampen mot de koloniala makterna!

DECOLONIALZATION NOW!

Inlägget Allt Stöd Till Wet’suwet’en och Unist’ot’en Camp! dök först upp på anarkism.info.

Kyeyune skriver bland annat ledare åt GP, och är podkamrat med Markus Allard. Allard sitter nu i kommunfullmäktige för Örebropartiet tillsammans med Sveriges mest kända rasistsnut, Peter Springare. Väl i kommunfullmäktige har populistiska Örebropartiet inlett samarbete med SD.

Radarparet Malcom och Markus har båda en bakgrund i Ung vänster, och kastades ut efter att ha uttryckt stöd till antifascistiska Revolutionära fronten. De har sedan rört sig i en nationalistisk riktning, samtidigt som de fortsätter att beskrivas som marxister, vänsterdebattörer eller kommunister. Malcom har så sent som 2016 skrivit för Arbetaren och de har båda lyfts fram av Aktuellt Fokus.Inom den autonoma vänstern verkar inte så få vara obekanta med den här rörelsen hos de båda, medan en och annan svansar efter, kanske i tro att någon form av nationalism är nödvändig för att ens bli hörd i dagens samhällsklimat.

Möjligen är det här fenomenet inte så förvånande. Den svenska partivänstern har under det senaste seklet haft en stark nationalistisk ådra, och att denna i någon utsträckning även påverkar utomparlamentarisk vänster och anarkister är inte så konstigt. Den som ser revolutionär potential i vänsterpopulism gör sig också sårbar för den här typen av inflytande i en världsordning där ”folket” (lat. populus) skapas genom nationalstatens gränser. Om ”folket” versus ”eliten” blir den centrala och enda egentliga maktkampen kommer analys av och fokus på andra maktordningar och samhällsproblem att bli i bästa fall sekundära, i värsta fall hotfulla. Feminism, antirasism, hbtq-frågor, djurbefrielse, klimatengagemang, arbete mot diskriminering på grund av funktionsvariation, och kamp mot globala ekonomiska ojämlikheter förvandlas då lätt till problem. 

Men det är också en fråga om synen på makt. Där maktkoncentration och hierarkier betraktas som något givet, självklart och omöjligt att ifrågasätta i grunden, där blir det naturligt för sociala/politiska rörelser att eftersträva en plats på tronen. Och väl där finns det inget annat att göra än att sparka nedåt, för att värna sin sköra och sårbara placering i systemets herre-på-täppan-spel. Det gäller även vänstern. Och därför behöver vi anarkismen.

Inlägget Malcom och Markus och maktvänstern dök först upp på anarkism.info.

Frankrike har en lång tradition av militanta gatuprotester, och på så sätt är de gula västarna (Gilets jaunes) – vilka blivit rörelsens namn och symbol – inget nytt eller unikt. Exempelvis har landet en överraskande låg fackanslutningsgrad – bara runt 10% är medlemmar i ett fack – men när facken kallar till mobilisering eller strejk så följer alla med från arbetsplatserna och ut på gatorna. Mer unik är graden av konfrontation, rörelsens ursprung, och dess ovanliga sammansättning. De gula västarna är i grunden en landsbygdsrörelse, men har under höstens gång utvecklats till ett potentiellt hot inte bara mot president Emmanuel Macrons senaste reformer, utan mot hans position och mot landets stabilitet.

Frankrike har de senaste åren knappast undgått den samhällsutveckling – både politisk och ekonomisk – som resten av Europa och globala nord genomgått, med nyliberal åtstramningspolitik, en växande extremhöger, men också en avlegitimisering av traditionella politiska partier och block, som från vänster till höger visat sig oförmögna att styra landet på ett sätt som förbättrar situationen för vanliga människor. I den här redan ansträngda situationen vann Macron presidentvalet 2017 på en ”opolitisk” plattform som distanserade sig från de traditionella politiska partierna och förespråkade en slags nyliberal ”postpolitik” där förvaltandet av makten närmast ses som en administrativ syssla för duktiga teknokrater.

Framgången kan alltså sägas vara en kombination av ett missnöje med det rådande politiska etablissemanget, och, speciellt i den andra valrundan, rädslan för de högerextrema krafterna i Front National. På så sätt lyckades Macron uppnå en ganska stabil seger, med dryga två tredjedelar av rösterna. Macrons egen politiska resa säger också oerhört mycket om vår samtid. Innan han byggde sin centristiska rörelse, En Marche, var han med i det franska socialistiska partiet, PS. Det kan låta märkligt, men PS är sedan länge ett socialdemokratiskt parti i allt förutom namn, och som de flesta vid det här laget vet för socialdemokratiska partier idag vanligtvis en lite mildare variant av nyliberal politik. I Macrons spår kan vi alltså urskilja ett väldigt viktigt samtidsfenomen: den politiska marschen åt höger och mot mitten, där politiken sugs in i ett svart hål och kommer ut som på ytan helt avpolitiserad nyliberal förvaltningsverksamhet.

Men, och säg till ifall ni hört den här innan, väl vid makten började det snabbt att gå utför. Stärkt av vad han såg som ett tydligt mandat att föra sin politik, kanske i viss mån på grund av att han gått på myten om sig själv, började Macron att införa åtstramningar i form av nyliberala arbetsmarknadsreformer, skattelättnader för rika, och nedskärningar i bland annat bostadsbidrag för fattiga. Hans popularitet dalade från 62% vid tillträdet 2017 till 25% i november 2018. Det som till slut blev droppen som fick bägaren att rinna över var en rad skattereformer där den centrala var skattehöjningar på bränsle. Macrons plan var att under förevändningen av en slags grön nyliberalism få arbetarklassen att betala för ekologisk omställning.

Men för alla som vet hur utsläppen är fördelade (de rikaste 10% står för hälften av alla livsstilsbaserade utsläpp, och 100 företag är ansvariga för 71% av koldioxidutsläppen) och som ekonomiskt redan lever på marginalerna blev det här en käftsmäll och en ren förolämpning. Här kommer det också in en aspekt av konfliktytan stad och landsbygd. De som främst drabbades av detta är de människor som bor på landsbygden och därmed har långt till jobbet med antingen ingen eller begränsad kollektivtrafik, eller de som från landsbygden pendlar in till storstadsregioner. Men glädjande nog har protesterna starkt stöd – cirka 75% av befolkningen – som smittat av sig även till storstadsregionerna. Även om innerstadsborna inte är de som drabbas hårdast, är de ändå påverkade, och med Macrons facit av åtstramningar och landets närhistoria kan de lätt identifiera sig med landsbygdsrörelsen i motstånd mot den förda politiken.

Resultatet blev upprop, listor, demonstrationer överallt runtom i Frankrike, och allt större och allt mer militanta samlingar, helt utanför de etablerade politiska partierna och facken, med början på landsbygden men spridning även in i storstäderna så småningom. Rörelsens symbol, den gula västen, kan därmed sägas vara en symbol i dubbel bemärkelse. Enligt fransk lag behöver alla bilister ha en gul väst i sina bilar, som de kan använda ifall de får motorstopp. På så sätt symboliserar västen en folklig minsta gemensamma nämnare – alla bilisterna har västen, och de drabbas alla av den föreslagna skatten.

Men när rörelsen uppnått en viss kritisk massa händer också någonting annat. Bränsleskatten var ju egentligen bara toppen på ett isberg med problem och vardagsförhållanden som människor inte kände att någon gjorde någonting åt inom politiken. När rörelsen så exploderar, så blir den gula västen inte bara en minsta gemensam nämnare, utan också en symbol som börjar fyllas med allt möjligt innehåll. När gatuprotesterna och den folkliga vreden väl börjar flöda, så strömmar det till folk med alla möjliga problem och åsikter, vilket gör rörelsen bred men också förstärker de inre motsättningarna som maskerades så länge kraven främst handlade om bensinskatten.

***

Vi har sett i fall efter fall hur olika rörelser, som mer eller mindre pricksäkert kan placeras på en höger-vänsterskala – från Podemos i Spanien till Bolsonaro i Brasilien – använder den ”opolitiska” täckmanteln för att ta avstånd från ett misskrediterat politiskt etablissemang och försöker använda detta som en hävstång mot parlamentarisk makt. Vad vi ser nu i Frankrike är den här trenden dragen till sin yttersta spets, där en i sanningen centristisk ”opolitisk” kandidat möter en oerhört brokig ”opolitisk” folkrörelse. Sällan har otillräckligheten i den klassiska höger-vänsterskalan avslöjats så tydligt, och det är nästan komiskt att försöka följa mainstream-medias försök att sätta fingret på rörelsen och konflikten. För i det här fallet kan inte rörelsen mot den politiska makten avfärdas som ideologiskt baserad, eftersom de ideologiska skiljelinjerna helt fallit samman.

Det här ger en rad öppningar, som kan leda mot både bra och dåliga utfall. Det ger ett utmärkt läge att diskreditera denna ”opolitiska” maktaspiration, och i Macrons fall avslöja den för den nyliberalism den är. Det ger också en möjlighet att prata om en ”opolitik” ovanifrån och en annan underifrån, och använda detta för att intervenera på den senares sida. Det här är viktigt, eftersom de gula västarnas folkrörelse har tendenser åt båda hållen. Och här behöver ett varningens finger höjas.

CrimethInc gjorde i sin analys av situationen en genomgång av några av de självutnämnda talespersonerna för rörelsen och kunde där visa att flera av dem själva hade nyliberala värderingar och parlamentariska aspirationer. Det har inom ramarna för rörelsen förekommit både rasistiska och homofoba attacker, och nationalistiska element finns där och försöker sprida sina budskap och ideologier, även om det också rapporteras om antifascister som jagar bort de värsta av dem, och självutnämnda talespersoner som har kickats ut. Politiker från både vänster och höger har också försökt använda protesterna, men har enligt rapporter hittills misslyckats.

När vi som anarkister ser militanta aktioner på gatorna som dessutom ser ut att leda till resultat är det lätt att bli riktigt entusiastisk. Det är också i viss mån rätt reaktion. Men som vi nämnde i början så har Frankrike en speciell militant protesttradition. Om vi i Sverige kan prata om den svenska modellen, som å ena sidan en modell för att inom kapitalismen bedriva viss begränsad och ofta tamt reformistisk klasskamp, så kan den franska modellen sägas vara just den här formen av uppseendeväckande konfrontationer, som förutom väldigt speciella tillfällen, exempelvis maj 1968, främst leder till tillbakadragandet av en viss reform eller implementerandet av en annan. Det vi har att göra med är alltså militans, ja, men det är också i samma andetag nedslående ofta en form av reformism och en närmast inövad dans.

Det här är något som kan exemplifieras med utgångspunkt i den kravlista som nu – under något oklara omständigheter – tagits fram av rörelsen. Krav kan naturligtvis vara bra för att omvandla momentum till konkreta resultat, men de kan också ha effekten av att flytta fokus från handling till förhandling och mediering. Det här med militans är något som Altarnative Libertaire (AL) pratade om på Bostons anarkistiska bokmässa nyligen, där de jämförde amerikansk och fransk militans. De fick kommentaren att fransk arbetarklass verkar så mycket mer militant än amerikansk, men sade då bland annat att det i Frankrike fortfarande finns en underliggande tillit till välfärdsstaten som ska ta hand om problemen, och att även på ytan mycket militanta protester därför kan ha en väldigt reformistisk grund.

Därmed inte sagt att det är dåligt att genomtvinga reformer som gör livet bättre för folk – men kruxet är att göra det på ett sätt som bygger långsiktiga och självständiga rörelser, och inte bara tillfällig närvaro på gatan. Kravlistan ifråga är dessutom, om vi betraktar den krasst, en lista med socialdemokratiska reformer; progressiv beskattning, krafttag mot hemlösheten, premiera småföretag istället för multinationella jättar, bättre socialt skyddsnät, bättre och rättvisare löneutveckling, osv. Visst är det bra att människor kämpar för bättre villkor, men det är också ett tecken i tiden att krav som lyfter vad som på 70-talet skulle upplevas som vanlig socialdemokratisk politik av många närmast betraktas som revolutionära. Det är viktigt att inse att det inte är dessa kravlistor som inger rörelsen med revolutionär potential, utan vad de gör, vad de bygger och river ner, samt vem de sammanför.

Som Mark Bray påpekar i sin text om Horisontalism, så måste vi också skilja på formen för en protest eller social rörelse, och dess innehåll. Det är väldigt lätt att bli entusiasmerad av horisontalistiska tendenser, men vi måste inse att de, beroende på vad de fylls med för innehåll, kan gå åt många olika håll och inte är en garanti för att människors frihet och välmående utökas. Det är värt att här utförligt citera från den texten:

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung.

***

Men trots dessa förbehåll är det några saker som jag tycker är tydliga. För det första är de gula västarna i sin helhet inte an anti-ekologisk rörelse som bara ser till sina kortsiktiga intressen, utan en helt rimlig reaktion på nyliberala åtstramningar och försök att lasta över ansvaret för ekologisk omställning på redan ekonomiskt hårt ansatta delar av arbetarklassen. För det andra är rörelsen en indikation på den tid vi lever i där gamla politiska roller och aktörer förlorar legitimitet och nya bildas, potentiellt längst med konfliktlinjer som har mycket mer med vår vardag att göra än på mycket länge. (Det är också knappt ens värt att nämna att de som fokuserar på rörelsens ”våldsamma” yttringar helt saknar perspektiv och proportioner, när de missar det oerhörda strukturella våld som drabbar riktiga människor, till skillnad från när överklassens bilar och rika affärsdistrikt drabbas av materiell skadegörelse som ett spontant svar på detta.)

Därför anser jag att det för anarkister är viktigt att delta och intervenera i sådana rörelser, att som AL skriver sträcka ut handen till dem, men utan att för den sakens skull acceptera de problematiska nationalistiska, rasistiska, sexistiska eller reformistiska tendenserna. Att helt enkelt avfärda dem leder ingenstans: ”En föraktfull inställning mot folks vrede förstärker bara falskt medvetande och illusioner.” Och som Errico Malatesta sade för över 100 år sedan, så måste vi vara där folket är för att på ett meningsfullt sätt kunna vara politiska aktörer. Vi måste vara där för att vinna varandras förtroende och tillsammans kunna bygga en framtid fri från förtryck och exploatering.

Just AL, som är en av de stora anarkistiska federationerna i Frankrike, har under den gångna månaden deltagit i protester på många håll i landet. De har på sin sida rapporterat om dessa upplevelser, från bland annat Dijon, Lisieux, Paris, Nantes och Fougères, och de upplevelserna visar den stora spännvidd av både positiva och negativa tendenser i rörelsen. Trots vittnesmål om de tidigare nämnda problemen med nationalism, sexism och rasism, samt en ibland rätt förvirrad inställning till både kortsiktig organisation och långsiktiga mål, så fanns det också positiva erfarenheter. I Fougères, som är en stad på 20 000 invånare, hölls det vid en given tidpunkt 13 olika blockader. AL var djupt involverade i dessa och lyckades styra upp ett råd där fler hundra personer från de olika blockaderna deltog och ivrigt började använda den erfarenhet och de verktyg för självorganisering som AL kunde bistå med.

När protesterna vuxit och spridit sig till storstäderna har flera viktiga skiljelinjer blottlagts som behöver överkommas för att rörelsen ska kunna växa sig ännu starkare. Den första är den som vi redan berört, mellan stad och landsbygd. Teoretiskt har rörelsen redan gediget stöd i befolkningen i stort, men praktiskt behöver denna opolitiska strömning kopplas samman med å ena sidan facken och den organiserade traditionellt militanta arbetarrörelsen, och å andra sidan de marginaliserade förorterna där strukturell arbetslöshet på uppåt 40% och rasism är de stora problemen. Försök att göra just detta har också genomförts, och det annars så militanta facket CGT har också sent omsider vaknat till liv och börjat engagera sig i rörelsen.

Det här kan vara viktigt eftersom frågor som rasism, sexism och liknande är helt centrala i den intersektion av maktdynamiker som utgör det franska samhället, men också för att det kan underminera de högerextrema rörelsernas försök att hitta en plats bland de gula västarna, samt göra rörelsen starkare. På ett taktiskt och strategiskt plan har de gula västarna främst varit inblandade i olika logistiska blockader och kravaller som orsakat såväl prestigeförluster som ekonomiska besvär för staten och kapitalet. Detta skulle kunna bli ett ännu kraftfullare vapen om, som AL skriver, ”lördagens ilska kombinerades med strejk på måndag, tisdag, onsdag.”

I skrivande stund har de gula västarna åtminstone tillfälligt lyckats stoppa reformerna, men talespersoner har uttryckt att rörelsen ”inte nöjer sig med smulor, utan vill ha hela baguetten”. Hur rörelsen än fortsätter så finns det här för anarkister stora möjligheter att hjälpa till att vrida den i en frihetlig riktning, och att visa på gedigna alternativ för självorganisering i en tid där parlamentariska aktörer diskrediteras på löpande band. Om rörelsen fortsätter vara militant, lyckas sammanlänka de olika samhällsskikt och subjekt som finns i förorten, i skolorna och universiteten, på landsbygden, i storstäderna, och sprider sig vidare i landet och världen (den har redan börjat sprida sig till bl. a. Belgien och Italien), då kan vi börja närma oss en situation som påminner om maj 1968. Men rörelsen kan också ebba ut, splittras, eller till slut pacificeras – inte sällan av de egna ledarna – eller tas över av någon politisk eller ideologisk kraft.

Det finns en tragikomisk tendens inom en del förment revolutionära kretsar att fantisera och teoretisera så mycket om revolution och uppror på ett abstrakt plan, att det sedan ofta visar sig i praktiken att de inte känner igen dessa om de så knackar på dörren och skakar hand med dem. Från rörelsers och organisationers sida finns det å andra sidan en tendens att ”ledningen” – självutnämnd eller framröstad, kan börja halka efter och agera bromskloss, för att sätta sig vid förhandlingsbordet eller försöka öka rörelsens legitimitet. Detta förhindrar rörelsens organiska utveckling och spridning och är något vi som anarkister, trots de många frågetecken vi tagit upp, måste försöka motverka på alla plan.

Rörelsen måste få blomma ut med sin praktik och direkta aktion, samt med ständigt nya krav och nya möjligheter. Inte låta sig fångas, men samtidigt börja hitta ett eget uttryck där alla deltagarnas röster kan höras. Men för att kunna intervenera effektivt måste vi vara organiserade på ett sätt där vi kan presentera dessa alternativ, och så måste vi bygga politik som redan här och nu, med direkt aktion och självorganisering, kan förbättra folks vardag på ett sätt som politiker bara kan drömma om. Att synas med sitt budskap i medier eller på gatan med pamfletter i all ära – det finns inget mer övertygande argument än en fungerande praktik. Och den måste bedrivas i vardagen och i rörelser som består av allehanda motsättningar och har alla möjliga skönhetsfläckar.

Inlägget Under den gula västen dök först upp på anarkism.info.

Från en anarkistisk synvinkel ser Extinction Rebellion ut att vara lite av en mixed bag. Här finns en betoning av direkt aktion och autonomi, ett hierarkikritiskt synsätt, och en insikt om politikernas oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt finns det inslag varav flera eller alla säkert känns obekväma för många anarkister; här understryks ett antal krav som riktas till regeringar, uppenbarligen i förväntan om att de ändå är nyckelaktörer, rörelsens offentliga representanter och representationer säger sig förespråka/kräva icke-våld vid aktioner, och det finns en inriktning mot konsensus, även på nationell nivå.

Men den som råkar vara en handlingsinriktad anarkist och/eller antikapitalist har här inte så många val, menar jag. Det finns frågor en kan eller bör välja bort för att det inte rör en själv tillräckligt. Klimatet är inte en av dem. Ingen kommer undan. Därför kan i alla fall jag bara i princip se fyra huvudalternativ:

1) en sitter hemma i väntan på att det ska komma bättre och mer passande initiativ. Jag vill inte raljera (för mycket) över det valet, det är en avvägning var och en måste göra utifrån vilka principer och passioner en har. Ibland är det faktiskt bättre att inget göra än att göra något knasigt.

2) en deltar i aktioner eller aktivititer i någon av de befintliga grupperna, initiativen eller organisationerna, antingen Extinction Rebellion eller kanske till exempel Klimatfronten, Klimataktion eller AG Hedvig, och försöker sedan påverka saker i riktning mot självorganisering, anti-hierarki och direktaktion och prefiguration.

3) en satsar på att göra saker på det individuella planet; äter mer veganskt, flyger mindre, undviker bilen o. dyl, inte för att odla någon egen renhet eller moralisk förträfflighet, utan som ett politiskt statement som en hoppas ska ge ringar på vattnet.

4) en tar egna initiativ och samlar människor till aktioner som stämmer bättre överens med det en själv tycker är roligt, effektivt eller passande.

Jag gör inte anspråk på att kunna utvärdera vare sig lämplighet eller effektivitet i taktiker här på ett generellt plan, och ännu mindre på ett personligt. Det är dels tillsammans, och dels i relation till personliga omständigheter och möjligheter vi behöver komma fram till vilka vägar vi ska gå. Men vad du än väljer är det mer än hög tid att joina och underblåsa klimatupproren! Vi behöver både underminera och utmana fossilindustrin med direkt aktion, och ställa om till mer långsiktigt rimliga sätt att leva. Och det behövs mer svärta i klimatkampen!

Inlägget Aktuella klimataktioner dök först upp på anarkism.info.

Och de ytliga likheterna finns förstås där. Men till skillnad från Trump, som främst är känd som en oduglig affärsman med rasistiska och sexistiska åsikter, stor käft, och en ärvd förmögenhet, har Bolsonaro en mycket tydligare koppling till en medvetet extrem, diktaturvurmande, och ”antidemokratisk” strömning, vilket på många sätt gör honom till ett större hot. Där Trump genom klumpiga uttalanden och förtäckt rasism piskar upp en hatisk stämning mot flyktingar, hbtq-personer och även i viss mån judar, är Bolsonaro och hans anhängare mycket mer öppna med avskyn mot dessa grupper och mot politiska motståndare i allmänhet.

Bolsonarismen har av brasilianska aktivister betecknats som en slags nyfascism. Denna nyfascism är antisocialistisk, och använder sig av den vanliga skrämselpropagandan om socialist- eller kommunistspöket som lurar i bakgrunden. Den är antiliberal, och främst baserad i den vita medelklassen. Den har dock inte riktigt alla de drag som karaktäriserar klassisk fascism, i det att den inte är strikt baserad på idén om den organiska etniskt homogena, hierarkiska och korporativistiska staten som ska ge välfärd åt ”folket”.

Det som snarare utmärker Bolsonarism är en berättelse där kris och nationellt förfall står i fokus, vilket bland annat förs fram med mantran som att ”Brasilien är på väg att bli ett nytt Venezuela”, samt ett stort retoriskt fokus på landets utbredda korruption. Det finns samtidigt en fascination vid ett storslaget nationellt förflutet, som passande nog sammanfaller med just diktaturens dagar. Bolsonarismen har också starka drag av historisk revisionism, där diktaturen förnekas och omvärderas, samtidigt som de ”demokratiska processerna” kritiseras.

Den hårda attityden mot korruption gäller förstås främst när meningsmotståndare kan impliceras, och inte så mycket när det rör sig om potentiella allierade. På så sätt blir korruptionen och ”laglösheten” en förevändning som motiverar hårt förtryck av oliktänkande, med godtyckligt fängslande av aktivister och repression av sociala rörelser under brett definierade terrorlagar. Det kan sägas vara en variant av ”kriget mot droger”, där en diffus motståndare målas upp, varefter ett ständigt pågående krig kan föras under förhållanden som närmast kan liknas vid ett permanent undantagstillstånd.

Bolsonarismen är alltså i sina politiska och sociala värderingar i stor utsträckning en ”fascistisk checklista”, men i sin ekonomiska aspekt går denna nyfascism istället, vilket namnet antyder, hand i hand med nyliberalismen. Den underminerar på ett ekonomiskt plan den traditionella nationalismen, genom att förespråka massprivatiseringar, utförsäljningar, avregleringar och lägre skatter, framförallt för rika och för kapital, samt strävar efter att öppna upp fler natur- och samhällsresurser för exploatering. Inte helt oväntat visade det sig också att många internationella medier och högerprofiler blundade för Bolsonaros fascistiska sida och istället fokuserade på de nya affärsmöjligheterna som väntar omvärlden.

Men Bolsonarismen, precis som nyfascism på många håll, är inte bara resultatet av att det tidigare regeringspartiet Partido dos Trabalhadores (PT) tappat mark, utan även ett symptom på raserat förtroende för kapitalets traditionella kandidater, inte minst på grund av den svåra ekonomiska situationen och de otaliga korruptionsskandaler som skakat landet, där den största involverade 16 av landets största företag och företrädare för nästan alla politiska partier – inklusive PT. I kölvattnet av detta har ett klimat växt fram där förtroendet för politikerna och politiken i allmänhet nått rekordlåga nivåer. Bolsonaro trädde här in som en närmast ”antipolitisk” kandidat som inte skrädde orden och lovade hårda tag.

Under Bolsonaro kan vi med andra ord räkna med en eskalering av ett redan allvarligt våld i Brasilien, samtidigt som den tillträdande presidenten har ett tydligt mål att försöka underminera och krossa politiska motståndare – vilket inbegriper allt från PT till facken och de sociala rörelserna samt även motstånd på universiteten, och han drar sig inte för att uppmana till våld eller utrensningar av av för honom obekväma personer i samhällets alla sfärer.

Brasilien står därför utan tvekan inför en svår tid, där sociala rörelser och aktivister kommer att behöva stöd och solidaritet. För att försöka bygga motstånd behöver sociala rörelser och aktivister av alla slag ställa sig en del tuffa frågor. Hur kunde Brasilien gå från att vara en av den så kallade rosa vågens främsta fanbärare till ett land skakat av korruption, våld och uppseglande nyfascism, på bara 15 år?

Det finns förstås en hel del som hänger ihop med en generell omvärldssituation där extremhögern är på frammarsch, samt en både historisk och pågående postkolonial relation till bland annat USA. Kanske var en reaktionär återgång under dessa pressade förutsättningar oundviklig. Men om vi vill lära oss något av situationen, så behöver vi också titta på de interna faktorer som ledde till detta, och sätta den nuvarande situationen i ett historiskt sammanhang.

Det vi kommer att se då, är att Bolsonaros seger i presidentvalet inte är en brytning med vad som skedde innan, utan ett naturligt steg i den processen. Vi kommer också att se att vänsterns tid vid makten, oavsett yttre faktorer, även den bidrog till att Brasilien hamnade i den situation landet befinner sig i idag.

***

Brasilien är ett land med en brokig närhistoria, och har under efterkrigstiden präglats av instabilitet, statskupper och diktatur, inte minst med inblandning från USA som ständigt velat bevaka sina geopolitiska intressen i regionen. När Brasilien 1985 blev en ”postdiktatur” så var det, som ordet redan antyder, ett tillstånd som både politiskt och ekonomiskt präglades av tiden som varit. Någon fullständig uppgörelse med diktaturens strukturella arv och de personer som var inblandade skedde aldrig.

Politiskt var de civila regeringar och presidenter som efterföljde militärjuntan svaga, och ekonomiskt förstärktes detta av att Brasilien på inget sätt varit förskonat från de kriser som drabbade resten av världen från 70-talet och framåt. Redan under diktaturens tid tvingades Brasilien således att anta så kallade strukturanpassningsprogram via IMF, där de lovade att genomföra nyliberala reformer i utbyte mot finansiella lån.

Håll den tanken i huvudet – om inte en ”allsmäktig” auktoritär diktatur kan komma undan nyliberala påbud, hur tror ni det går för en ”demokratisk” regering som försöker spela efter regelboken?

Men rent politiskt ansågs landet ändå ha nått någon slags stabilitet när Luiz Inácio Lula da Silva, känd som Lula och företrädare för mitten-vänster partiet PT, vann presidentvalet 2002, och Brasilien på fredlig väg fick ett regimbyte. Lula hade varit en fackföreningsaktivist med en radikal framtoning, men tonade under valrörelsen ner sina radikala krav på ett sätt som lugnade stora ekonomiska intressen och lyckades därmed, sett från ett maktperspektiv, gå en gyllene medelväg där marginaliserade grupper tilltalades, samtidigt som den egna mäktiga borgarklassen och internationella intressen inte utmanades alltför mycket.

Den här spänningen är något som går rakt igenom hela Brasiliens politiska grundvalar, inklusive konstitutionen som utformades efter diktaturens slut. I denna finns bland annat skrivningar som att egendom måste ha sociala värden för att vara legitim – något som den brasilianska landlösas rörelse, MST, tryckt hårt på – men också skrivningar som i starka termer cementerar det kapitalistiska systemet och privategendomen. Det är en konstitution som är en kompromiss mellan höger och vänster, eller som en brasiliansk aktivist uttryckte det, det är lite som att de vid makten sade till folket, ”det här är priset ni får betala för demokrati”. Detta gör den dock också juridiskt svag och bäddar för konflikter.

När PT kom till makten 2003 så var det alltså med hjälp av en redan ganska skör allians mellan de fattiga som drabbats värst av nyliberalismen, och den borgerlighet som egentligen inte ville se alltför stora förändringar. Till en början gick det relativt bra, och partiet med Lula i spetsen kunde under 00-talet införa en rad populära sociala program som rent materiellt förbättrade levnadsvillkoren för den fattiga delen av befolkningen. Detta är gjordes bland annat möjligt genom att utnyttja varuexport-boomen och dra nytta av de ekonomiska fördelar som följer från att hålla den mäktiga brasilianska jordbruksindustrin om ryggen.

Partiets manövrerande sågs av många som en stor ekonomisk och social succé. PT och Lula var under de tidiga åren väldigt populära i Brasilien och hyllades till och med av ekonomer och ekonomiska institut. Något som inte var särskilt förvånande, då även en blygsam socialdemokrati och klasskompromiss kunde, när den hade de politiska och ekonomiska förutsättningarna, skapa en på det stora hela gynnsam situation för Brasilien, där en aning stabilitet garanterade stora kapitalvinster samtidigt som delar av den fattigaste befolkningen kunde få det bättre rent materiellt. Redan under den här tiden började dock partiets image naggas i kanten, bland annat av korruptionsskandaler.

Men i efterverkningarna från den globala ekonomiska krisen 2008 börjar saker att förändras på allvar. PTs popularitet minskar sakta men säkert, konjunkturen vänder, och de tvingas manövrera för att skapa nya allianser i ett försök att behålla makten, vilket gör att de tappar stöd i sin bas av alltmer passiviserade sociala rörelser. Korruptionsskandaler skakar landet, våldet och sociala protester tilltar, vilket i sin tur möts av allt hårdare repression. Samtidigt manövrerar högern för att göra sig av med de mest framträdande politikerna i PT, och lyckas avsätta presidenten Dilma Rousseff 2016, i vad som kan betecknas som en ”mjuk statskupp”. Men när de lyckas och själva tar makten, och börjar införa ekonomiska åtstramningar, sjunker regeringens popularitet ytterligare.

Så vad var det egentligen som hände?

***

Viktor Fernandes, aktiv i olika sociala rörelser, doktorand vid universitetet UFMG i Minas Geiras, och delaktig i flera forskningsgrupper som bland annat undersöker sociala och ekologiska konflikter, pratade strax innan det brasilianska valet om läget i landet i en paneldiskussion arrangerad av Black Rose Anarchist Federation i New York. På frågan vilka interna faktorer som bidragit till den nuvarande situationen i Brasilien nämnde han fyra huvudsakliga orsaker.

Den första faktorn är tämjandet av sociala rörelser. Brasilien har en rad stora sociala rörelser, som genom stort deltagande och ofta relativt radikal direkt aktion kunnat sätta press på makthavarna. Den mest kända av dessa är de landlösa arbetarnas rörelse, MST, som genom ockupationer av oanvänd mark och hänvisningar till konstitutionens skrivningar om att egendom måste ha ett socialt värde rönt stora framgångar under tidsperioden innan PTs makttillträde.

MST, tillsammans med en rad andra rörelser, exempelvis den för fri kollektivtrafik (MPL) och studentrörelsen på universiteten, användes av PT för att komma till makten. Rörelsernas företrädare engagerades för partiets räkning, och rörelserna utlovades representation. PT följde också en politisk-ekonomisk linje som i Brasilien kallas för ”national developmentalism”. Varuboomen på 00-talet, som vi redan nämnt, med stora exportindustrier som järnmalm och soja, samt förnyade intensifieringar av resursextraktion och för detta syfte avsedda infrastrukturprojekt i landet, gav regeringen ekonomiska förutsättningar för en rad sociala program.

Det här gav människor bättre levnadsstandard, men det till ett pris. Dessa program administrerades nämligen genom en centraliserad och toppstyrd statsapparat, som fördelade pengar i en modell där sociala rörelser närmast omvandlades till NGOs som förvaltade statliga pengar, istället för, som tidigare, vara en radikal kraft som vann mark med självorganisering och direkt aktion. Denna ekonomiska pacificering gick hand i hand med en politisk motsvarighet, med ledande figurer från sociala rörelser som plockades över till regeringen, och började agera bromsklossar som manade rörelserna till lugn. Dessutom byggde de fattigas nya köpkraft delvis på kredit, där den privata skuldsättningen dubblades mellan 2005 och 2015.

Här kom till slut PTs motsägelsefulla politik ikapp dem, och där de förut försökt balansera löften till sociala rörelser med stöd för den nationella industrin, visade det sig vid makten att det var industrin som dragit det längsta strået. För rörelser som MST, som tidigare alltså under en högerregering kunde göra stora landvinningar (bokstavligt talat!), innebar det en betydande nedgång i nya landockupationer. Nyckelindikatorer över de sociala rörelsernas och fackens framgångar stagnerade eller backade över hela kartan.

När detta sedan sammanfaller med den ekonomiska krisen 2008 och de ekonomiska förutsättningarna för de sociala programmen därmed försämras, så blir alliansen mellan PT och de sociala rörelserna samt de fattigaste delarna av befolkningen alltmer ansträngd, och PT börjar därmed tappa popularitet. Partiet söker sig då mot en delvis ny väljarbas som inte är lika beroende av ekonomiska bidrag, och börjar lämna de mest fattiga och utsatta grupperna åt sitt öde. Det är en rörelse politiskt mot mitten, och geografiskt från landsbygd och förort till städerna.

Den andra faktorn är de politiska eftergifterna till högern. Vid tidpunkten för den ekonomiska krisen hade de ekonomiska frågorna kommit något i skymundan på den politiska agendan, och detta ledde till en motreaktion från både vänster och höger. Vänstern ville att PT skulle radikaliseras och återupprätta en slagkraftig omfördelningspolitik, samtidigt som högern hamnade i en konservativ motreaktion.

Från vänstern och den sociala massbasen ökade missnöjet med allt mindre infriade löften och eskalerande repression, där bland annat militärpolis och armén allt oftare skickades in i de slumförorter som kallas favelas för att bland annat slå ner protester. Många drabbades också och reagerade på miljöförstöring med bland annat stora dammbyggen, totalt stiltje i utlovad omfördelning av land, inklusive till ursprungsbefolkningen, samt exempelvis satsningen på Fotbolls-VM under vilken fattiga människor städades bort från gatubilden och mängder av pengar lades på arenor och evenemang – liksom vapeninköp från Israel och utökad statlig repression. Detta alltmedan sektorer som grundläggande infrastruktur, sjukvård och utbildning drabbades av nedskärningar. Samtidigt utformades en ny säkerhetsdoktrin, där inte bara drogkarteller utan också sociala rörelser och aktivister som protesterade började kriminaliseras och förföljas.

Från högern målades istället PT, fackföreningsrörelsen och de sociala rörelserna upp som fienden och orsaken till problemen. I denna alltmer känsliga och osäkra situation valdes Dilma Rouseff 2011 till president, men PT fortsatte tappa stöd och Brasilien fick sin mest konservativa kongress sedan militärkuppen 1964. Istället för att försöka återmobilisera de sociala rörelserna började PT bemöta de ökande protesterna med allt hårdare tag och repression. Eftergifter görs högerut, och rejäla åtstramningar genomförs, samtidigt som inskränkningar av sociala rättigheter och i integritetsfrågor genomförs. En fundamentalistisk pastor blir till exempel ansvarig för mänskliga rättigheter. Michel Temer, från center-höger partiet PMD blev Rouseffs vicepresident, vilket var ett av många drag för att blidka högern. Temer tackade genom att göra sitt bästa för att underminera Rouseff.

För det tredje destabiliserades landet ytterligare av att en rad institutioner i allt större utsträckning kom under högerns inflytande. När de intog nyckelplatser i institutionerna började de gå till angrepp på den organiserade arbetarklassen och ursprungsbefolkningen. Riksrättsprocessen som inleddes mot Dilma Rouseff 2015 var ett samarbete mellan högern, armén och juridiska nyckelfigurer, vilket bekräftats i läckta samtal dem emellan. Det är ändå värt att notera att Rouseffs popularitetssiffror var rekordlåga redan innan korruptionsanklagelserna tog fart, så det var på inget sätt enbart externa faktorer som bidrog till hennes fall.

När Michel Temer, som själv nätt och jämt undkom riksrätt, tog över, infördes ”världens tuffaste” åtstramningspolitik, och en överföring från samhällets botten till toppen påbörjades. Under sin korta tid vid makten blev Temer den mest impopulära presidenten i Brasiliens historia. Inför presidentvalet 2018 lyckades högern också plocka bort (genom fängelsestraff för mutbrott) den populäre tidigare presidenten Lula, vilket kan ha visat sig vara avgörande för Bolsonaros seger, då Lula såg ut att vara den enda som kunde utmana honom.

För det fjärde spelade det oorganiserade hatet mot den politiska klassen en stor roll, där en stor del av befolkningen började känna ett allt större förakt mot politikerna som lovar utan att leverera och framstår som genomkorrupta. Acceptansen för drastiska metoder ökade, och Bolsonaro lyckades göra denna strömning till ett vapen genom att framställa sin kampanj som i någon mening ”antipolitisk”. Detta underblåstes också av en slags ”alternativmedia” där Whatsapp-grupper som spred rykten och falska nyheter om politiker och den politiska såväl som ekonomiska situationen var centrala.

***

Sammanfattningsvis kan vi säga att PTs politik demobiliserade de sociala rörelserna istället för att göra dem starka, och att partiet från början förde en politik som försökte blidka både kapitalisterna och de fattiga och marginaliserade grupperna i landet. När de ekonomiska förutsättningarna för denna välgörenhet från ovan försvann, började också styrkan i partiets politiska bas att vackla. Denna bas blev också svagare i takt med att PTs politik i allt större utsträckning började inbegripa neoliberal åtstramningspolitik, repression, miljöförstöring och allt fler ouppfyllda löften.

Sättet på vilket partiet ändå klamrade sig fast vid makten innebar en öppen invit till högern, och de gjorde sitt bästa för att fortsätta underminera regeringen och dess allierade när de stegvis fick allt större makt i institutionerna. I denna soppa tog de nyfascistiska ”antipolitiska” tendenserna chansen, och lyckades ta sig till makten genom en blandning av skickligt manövrerande och rena juridiska övergrepp.

Allt det här visar oss att presidentvalet i Brasilien är en naturlig fortsättning, snarare än en tydlig brytning med ett tidigare tillstånd. Många fokuserar här på att högern inför valet i en förmodat smutsig kampanj lyckades få bort den populäre Lula genom korruptionsanklagelser och påföljande fängelsestraff. Det är sant att Lula antagligen hade kunnat slå Bolsonaro, och att han skulle försöka föra en annan politik, men det förändrar inte den pågående trenden i det Brasilianska samhället som Bolsonaros föregångare Temer men även PT själva varit delaktiga i.

För de sociala rörelserna ser läget inte heller bra ut, och många aktivister inblandade i gräsrotsorganisering sätter väldigt lite hopp till de rörelser som blivit ordentligt insyltade i den parlamentariska politiken under PTs tid vid makten. Men det finns ändå visst hopp. Bolsonaros kometkarriär lyckades trots allt mobilisera kvinnorörelser, sociala rörelser och fackföreningar under mantrat Ele Não, inte han, inför valets slutomgång. Om energin i sådana sammanhang kan omvandlas i organisering och ingjutas en mer kritisk analys av de parlamentariska aktörerna så finns det all anledning att tro på ett uppsving för gräsrotsbaserad organisering inriktad på direkt aktion.

De sociala rörelserna är många i Brasilien, och även om de inte är uttryckligen anarkistiska, så deltar många anarkister i dem. Vissa ser också ut att ha lärt sig en läxa eller redan rört sig i en mer lovande riktning. Rörelsen för fri kollektivtrafik, MPL, som varit framträdande i de senaste årens protester, beskriver sig exempelvis som politiskt oberoende, horisontell, antikapitalistisk och konsensusbaserad. Vid sin kongress 2006 antogs också federalismen som organisatorisk princip. Rörelser av denna typ skulle kunna bilda en massbas som är bättre strukturellt och ideologiskt ”vaccinerad” mot att låta sig tas över av parlamentariska aktörer, och skulle därför kunna utgöra en långsiktigt gångbar kraft i brasiliansk politik.

De Brasilianska anarkistiska rörelserna har också uppnått en bättre samordning den senaste tiden, bland annat genom den Brasilianska Anarkistiska Koordinationen, CAB, som grundades 2012 efter en nära 10-årig process av närmanden bland de olika regionala federationerna som FARJ i Rio de Janiero eller FAG kring bland annat Porto Alegre. Sådana grupperingar organiseras ofta kring ockupationer eller sociala och kulturella center, så kallade ”Ateneu”, och är ofta djupt involverade i lokal organisering och gräsrotsbaserade sociala rörelser.

De specifika anarkistiska organisationerna i Brasilien använder sig av en vidareutvecklad form av plattformism kallad especifismo, där fokuset på specifik anarkistisk organisering bland annat kombineras med just en oerhört stark tyngdpunkt på socialt deltagande i de bredare rörelserna. Även om det just nu verkar som att en ”antipolitisk” extremhöger lyckats skörda missnöjet med det ekonomiska och politiska läget, är det ändå så att det råder en stämning i landet som lockar många till anarkistiska idéer, och den stora uppgiften för de specifikt anarkistiska såväl som breda gräsrotsrörelserna blir att försöka omvandla denna stämning till praktiskt och organisatoriskt engagemang.

Den brasilianska anarkistiska rörelsen är i sina analyser av situationen tydlig med att de inte har några illusioner om PTs tid vid makten. Istället diskuteras just behovet av att bygga upp strukturer av ömsesidig hjälp och en flora av sociala rörelser som slår vakt om sin självständighet och sina mest effektiva vapen, som direkt aktion, och agerar utifrån premissen att regeringen alltid är en motståndare, även om vissa regeringar är lättare att leva under än andra. Vi behöver tillsammans med de brasilianska rörelserna säga Ele Não till Bolsonaro och all form av nyfascism, men samtidigt också undvika fällan att bli nostalgiska över socialdemokratiska löften och parlamentariska lockelser, och inse att dessa är en del av vad som lett oss in i den nuvarande situationen.

Inlägget Nyfascistiskt hot i Brasilien dök först upp på anarkism.info.

Ja, inte bara det, där forskningen förut tydligt visat att skogsavverkning har en negativ effekt på klimatet, framstår det nu också som allt tydligare att hur en skog sköts är nära på lika viktigt både i frågan om hur ekosystem bevaras och hur klimatet påverkas. Många länder, däribland Sverige, skryter ofta och gärna om sin skogsvård, som framställs som en slags win-win situation där markägare tjänar pengar och miljön förbättras. Men faktum är att den typ av ”monoskogar” – det vill säga skogar som består av enbart en eller ett fåtal sorters träd, och som ”underhålls” genom att bråte och undervegetation i viss mån plockas bort, är en lika stor bov när det gäller att förstöra ekosystem och reducera bindandet av växthusgaser. (För mer perspektiv på hur svensk så kallad skogsvård fungerar, se poddserien Det var en gång en skog)

När det gäller Hambacher-skogen så har även den historiskt redan decimerats – enbart en tiondel av skogen återstår, och mer ska bort, för att ge plats åt en kolgruva (Någon borde kontakta Miljöpartiet, de älskar ju kolgruvor!). Många tycker att det här är precis så fruktansvärt som det låter, och miljöaktivister var förstås inte sena med att börja göra motstånd. Sedan 2012 har den avverkningshotade skogen till och från ockuperats för att stoppa kolgruvan och skövlingen. Aktivisterna har byggt träkojor och annan infrastruktur, och förutom att motsätta sig den dubbla miljöförstöringen så vill de också med sin ockupation och organisering visa på ett alternativ.

Myndigheter är förstås alltid på jakt efter skäl att underminera och vräka sådana företag – inte bara för att ge plats åt finansiella intressen i form av de som vill tjäna pengar på skövling och kolgruvor, utan även helt enkelt för att de vill slå ner på allt som inte rättar sig in i ledet under statens kontroll. Detta var uppenbart tidigare i år då det autonoma området La Zad i Frankrike angreps, trots att (eller kanske på grund av) myndigheterna meddelat att planerna på det flygplatsbygge som kampen där handlade om nu lagts på hyllan för gott. Men för att inte helt förlora ansiktet behöver staten ständigt påminna människor vem det är som bestämmer, och får alltför många för sig att på ett organiserat sätt utmana dess auktoritet, även om det sker helt fredligt, så kommer de att angripas med våld, trakasserier och medialt förtal.

Nu har så myndigheterna i Tyskland hittat sitt svepskäl, och det blev, ironiskt nog, sommarens alla skogsbränder som fick agera alibi. Skogsockupationen ska alltså utrymmas på grund av risk för bränder, som det inte krävs någon större fantasi för att koppla till de pågående klimatförändringarna orsakade av bland annat just – skogsskövling och förbränning av fossila bränslen som kol. Det är nästan som om någon tysk myndighet har lite av ett makabert sinne för humor.

Så, sedan några dagar tillbaka, angrips ockupationen av snutar som river ner kojor och misshandlar människor. Aktivisterna står emot och återuppbygger så gott det går, och tiden får utvisa om de lyckas vinna kampen. Att lita till parlamentariska krafter, som det tyska gröna partiet, om någon nu fortfarande hyser illusioner om sådana, ter sig rätt hopplöst, då de precis som sin svenska motsvarighet inte verkar förmögna till något annat än att snabbt backa från sina viktigaste miljömål när lukten av makt når dem. Även när de till synes motsätter sig skövling och byggen av exempelvis kolkraftverk är dessa partier som oftast i princip betydelselösa, inte minst för att parlamentarismen är en sådan trög process, och skövlingar ibland behöver stoppas med kort varsel. Att sådant kan ske framgångsrikt med ockupationer och direkt aktion kan vi också se här hemma i Sverige, med bland annat Ojnareskogen som exempel.

För mer radikala perspektiv på skogskamper kan ni bland annat lyssna på podden A-Ordets senaste avsnitt.

Inlägget Angrepp mot Hambacherskogen dök först upp på anarkism.info.

***

(2) Den här avledningen, ”ögonbindlarna”, är också mer än bara en illusion, den är verklig, vilket gör det hela mycket svårare. Vi alieneras faktiskt från att kunna göra förändringar i våra liv, för att den makten tas ifrån oss och lyfts ut i en abstrakt sfär av parlamentarisk politik. Istället för att förändra saker tillsammans med människor i vår omgivning, sätts vi att tävla om jobb, resurser och vilken färg och form de som bestämmer över oss har på sina symboler.

***

(3) Handklovarna är minst lika smarta och verkliga. De som via partier går in i institutionerna i syfte att förändra blir snabbt själva förändrade. De måste förhålla sig till institutionernas interna dynamik, de måste kompromissa med sina ideal, och från maktens korridorer är det snart de själva som skickar polisen mot husockupanter, strejkande arbetare och ”illegala” flyktingar, eller nyttjar ekologiskt skadliga resurser som kolgruvor trots att de just kom ur miljörörelsen.

***

(4) Parlamentarismen är, i en liberal demokrati, ett så mäktigt vapen i händerna på de som har makten, att en hel ideologi vuxit fram i samklang med den, som gör att det knappast finns något större tabu än att säga att den fria individens enskilda röst är närmast att betrakta som betydelselös.

***

(5) Ibland misstolkar folk åsikten att valhandlingen är närapå meningslös med påståendet att valutgången är betydelselös. Det här är helt fel. Min individuella röst gör varken till eller från, men valutgången kan faktiskt påverka mig – ungefär som vädret. Och den som är lockad att påpeka att våra handlingar i allra högsta grad påverkar vädret – ja, det är helt sant. Men hur nyttiga har de olika miljöpartierna, eller konsumentmakt, visat sig vara på att lösa det problemet?

***

(6) Någon som tvekar på om det är meningsfullt att rösta kan ibland få svaret ”Men tänk om alla gjorde som du!” Det här är en användbar invändning – men inte för att den övertygande argumenterar för röstande, utan för att den sätter fokus på det viktiga. Det är inte (icke-)röstandet som är viktigt, utan vad vi gör för att direkt försöka förbättra vår vardag. Om en är med i radikala fack, kvartersföreningar, sociala rörelser, och deltar i organisering, direkt aktion, och så vidare, ja, då kan en välkomna den här tankegången, för om alla (eller till och med en betydande minoritet) gjorde allt detta – även inklusive potentiellt icke-röstande – då skulle vi ha ett helt annat samhälle.

***

(7) Är det svårt att tro att människor i sin vardag kan ha större och mer konkret inverkan än genom parlamentarismen? Se då exempelvis på Planka.nu, som i en given stad, med några hundra medlemmar, omedelbart förbättrar sina medlemmars tillgång till kollektivtrafiken och samtidigt använder sina resurser för att utöva påtryckningar eller påverkan på staten och allmänheten. Multiplicera gånger tusen i alla samhällets sfärer.

***

(8) Ibland säger folk till mig, när det visar sig hur liten vikt jag lägger vid valet, att jag sviker minnet av de som kämpade för att vi skulle få rösträtt till att börja med. Men då säger jag att jag tvärtom snarare bekräftar deras kamp – de röstade ju inte fram rösträtten, eller hur?

***

(9) När allt strålkastarljus riktas på de privilegierade få som påstår sig företräda oss, så är det lätt att missta parlamentarismen för sin egen orsak och verkan. Men faktum är att stora såväl som små förändringar alltid bygger på just stora eller små folkrörelser utanför parlamenten, som sedan eventuellt transplanteras dit. Val är i bästa fall en spegling av, inte en orsak för, social förändring. Att använda val för att förändra samhället är ungefär som att använda en termometer för att försöka höja temperaturen.

***

(10) Det viktiga är inte om en röstar eller inte, utan vad en gör de andra dagarna, det är då rörelser kan byggas som på ett direkt och effektfullt sätt kan förbättra vår vardag, och samtidigt staka ut riktningen mot en både radikal och långsiktig förändring där vi tar makten över alla aspekter av våra liv. Det är i vardagen vi kan bygga meningsfull alternativ infrastruktur.

***

(11) Min parlamentariska skepsis inbegriper alla partier, även om jag givetvis inte ser dem alla som exakt likadana. Ibland frågar exempelvis folk som stödjer Vänsterpartiet om jag inte tror att de gör en massa bra saker. Och jo, det vet jag att de gör – de har inhyst flyktingar i sina lokaler, tillhandahåller infrastruktur till självorganisering, ordnar folkbildning, och så vidare. Men för mig har de flesta bra saker som Vänsterpartiet och liknande partier gör väldigt lite att göra med själva det parlamentariska deltagandet, och jag tror att de resurser sådana partier besitter skulle kunna användas bättre om de var helt fokuserade på självorganisering och direkt aktion.

***

(12) Vissa menar att det är motsägelsefullt att argumentera för att valet inte är speciellt betydelsefullt – om det inte är viktigt att rösta, varför skulle det vara viktigt att inte rösta? Det är sant att valhandlingen inte är speciellt viktig. Men den tid, energi och uppmärksamhet som valjippot får är däremot viktig, för den avleder människors uppmärksamhet och tillskriver förändringspotential till symboliska handlingar. Därför kan det vara meningsfullt att göra inbrytningar i den energi som valjippot skapar, för att försöka rikta om den någon annanstans.

***

(13) Har jag i allt detta sagt åt någon att inte rösta? Nej, det skulle aldrig falla mig in. Det enda jag säger är: Varför väntar du på valet? Valet väntar inte på dig. Hur du gör med den där lappen som staten skickar ut till dig bestämmer du själv. Låt den bara inte inhängna ditt engagemang, kolonisera ditt sätt att vara politisk, och vingklippa din fantasi.

Inlägget Tretton teser om valen dök först upp på anarkism.info.

***

I takt med de senaste årens växande polarisering, som svept igenom den parlamentariska politiken, sociala medier, och även ut på gatorna där antifascister drabbar samman med snutar och fascister, så har en diskussion uppkommit om just själva metoderna och formerna under vilka antifascismen bedrivs. Tagna på sängen av den militanta responsen på Trumps presidentskap har amerikanska liberaler hamnat i en svår sits. De ser sig formellt som motståndare till fascism, men kan samtidigt inte förmå att uttrycka hur denna kan eller bör stoppas. Som skämtet går, så har de testat absolut ingenting, och har slut på idéer.

Typiskt för den här förvirringen – och det här går i allra högsta grad igen i Sverige – är en slags problemformulering som snarare ser själva polariseringen, och inte fascismen, som grundproblemet. Som de goda centrister de är, verkar många liberaler helt enkelt vilja hitta en ”kompromiss” där alla får komma till tals, och där fascismen eventuellt besegras på ”idéernas marknadsplats”. Skräckslagen av form och blind för innehåll, kan så den här tendensen resultera i att de som argumenterar för etnisk rensning, vit överhet och allehanda rasistiska konspirationsteorier jämställs med de som kompromisslöst och med alla till buds stående medel kämpar för frihet och jämlikhet för alla, och mot alla former av förtryck.

***

När vi kommer fram till DC är det mörkt, vi har börjat bli trötta, och stämningen är aningen mer spänd. Vi tar oss fram på stadens gator, omgivna av skenet från gatljus och lampor, tills vi lyckas hitta den kyrka där vi ska spendera natten, och beger oss in i sovsalen. Vi möter folk från andra organisationer och platser, och fördriver tiden med lite kortspel. En av organisatörerna hälsar på oss och bjuder in oss på pannkaksfrukost. ’Är ni nervösa inför imorgon?” frågar han, och svarar själv, ’Jag är lite nervös’. Efter ett ögonblicks blytung tystnad tillägger han, ’För jag är osäker på om pannkakorna kommer räcka till’ och vi brister alla ut i ett välbehövligt skratt.

***

Det här jämställandet av fascism och antifascism är en inställning som misslyckas med att identifiera varför fascismen uppkommer, och kan därför inte heller fånga in hur den bör bemötas. Framförallt är den helt blind för den verklighet som är vardag för de marginaliserade grupper som först drabbas av fascismens våld. Historiskt har sådana grupper aldrig kunnat räkna med staten eller en välvillig majoritet som kommer till undsättning, utan behövt förlita sig på sin egen och ett fåtal allierades solidaritet. Antifascismen, då som nu, är alltså inget som vi snällt kan be om lov att få bedriva från liberaler och mainstreammedier, utan någonting som måste utgå från de drabbade gemenskapernas omedelbara behov. Bara därifrån kan sedan en massbaserad folklig antifascism byggas.

Den liberala oförmågan har också att göra med den verklighet som en djupare analys avslöjar. Fascismen har nämligen inte kommit in i värmen som en slags vanskapt orch ur en oförklarlig skugga, utan närts och fått kraft mitt i den liberala världen. Den har tolererats och till slut accepterats, och mer ofta än inte kommit till makten på ’demokratisk’ väg. Fascismen är ofrånkomligen sammanflätad med liberalismen och kapitalismen, och kan därför inte helt besegras inom dess ramar. I grund och botten måste antifascismen alltså göra mer än att hålla fascisterna i schack på gatorna – den måste också erbjuda människor ett alternativ, en meningsfull tillvaro där de känner att de har makt över sin vardag och kan hysa framtidstro. Här är liberalismen ungefär lika nyttig som en motivationscoach för någon som just ska utvisas till Afghanistan.

***

Natten i kyrkosalen blir lång. Vi ligger på golvet mellan bänkraderna, på dynor från desamma, och försöker få några timmars sömn innan vi måste ut för att ge plats åt morgonmässan. När vi på morgonen försöker räkna ihop timmarna vi sovit så verkar vi hamna ungefär där – två-tre timmar vardera. Vi hittar inte vår pannkaksvärd, utan ger oss istället ut på stan för att rekognosera lite och komplettera den mat vi haft med oss samt det som frivilliga från bland annat Food Not Bombs donerat för ändamålet. Vi ger oss ut något ombytta, i så kallad ’soft bloc’. Inte fullt svartklädda, utan med relativt mörka generiska kläder som inte sticker ut, men samtidigt bara några plagg från ryggsäckarna bort från att helt kunna smälta samman med ett svart block. I den tidiga morgontimmen är vi dock nästan ensamma, och när ett äldre par cyklar förbi blir det uppenbart att vi inte är så anonyma som vi önskat. ’Are you antifa or the others?’ ropar mannen, innan kvinnan cyklar ikapp och oroligt ropar ’Don’t engage them!’. Vi skrattar och går vidare i vad som redan börjar kännas som obekvämt kvav luft.

***

Samtidigt har fascisterna också börjat utnyttja den här liberala handlingsförlamningen för sina syften. De kallar sina möten för ’free speech rallies’ och agerar stundom rätt ursäktande – säger sig vara medborgarrättsaktivister för vita, som de ser som en förtryckt ’ras’. De samlar på sig människor av olika etniciteter eller identiteter för att försöka bygga upp en fasad av ’tolerans’. Men även bland dessa mer modererade högerextremister döljs det under denna tunna fernissa en komplett inhuman migrationspolitik och en förföljelse av minoriteter och oliktänkande, samt en total brist på förståelse av genomgripande maktdynamiker som rasism eller patriarkat. Yttrandefrihet felrepresenteras som frihet från ansvar och konsekvenser för sitt tal och sina handlingar, och många liberaler faller för det.

I Sverige händer motsvarande när till och med Jonas Sjöstedt beklagar sig över människor som aktivt försöker demonstrera och störa Sverigedemokraternas eller andra brunhögerpartiers torgmöten. Som om det fanns någon slags magisk gräns mellan dessa torgmöten och den extrema utsatthet som de leder till för många människor. Som om fascismen i kostym inte alltid – även i sin linda och i deluxe-förpackning – utgjort ett hot för dessa marginaliserade grupper, drivit på normalisering, och underlättat för mer extrema grupper att få vind i seglen. Som om inte även tal och organisering i små grupper bär ett frö av folkmord inom sig. Som om ett parti vars företrädare inte ser muslimer och judar som svenska, med en öppet nazistisk närhistoria, inte kör en svensk variant av samma chimär.

***

Vi hittar ett brunchställe, njuter lite av den kalla AC-luften, kollar in avspärrningar, och hinner bevittna hur snutarna bryskt tömmer en park där en av flera motdemonstrationer ska äga rum, trots att arrangörerna har ansökt om och fått demonstrationstillstånd. Det är ett sätt att visa musklerna, snutarna vill bara visa att de bestämmer, säger någon, och vi andra nickar. Vi möter sedan upp några kontakter och börjar planera det som ska komma att bli vår huvuduppgift under dagen – vi kommer att dela ut mat och vatten med Socialist Snack Squad. Typiskt våldsbejakande vänsterextremister, med andra ord. Men det är klart, om och när en ruta går sönder eller en snut inte får som hen vill, då är det dit kamerorna riktas, och inte på de tusentals människor som med ett leende på läpparna utövar solidaritet och ömsesidig hjälp. Det är som om spelet vore riggat.

***

Samtidigt råder det ett samhällsklimat där det ofta framstår som att de högerextrema vinner vad vi än gör. Om vi inte gör något – då växer de. Om vi kallar dem för rasister, då växer de. Om vi stör deras möten, ja, då sätter de bara på offerkoftan och växer vidare. Hela den här retoriken lägger sig som en våt filt och kan döda även den mest entusiastiske antifascistens engagemang. Därför får vi aldrig glömma historien, och komma ihåg de gånger då fascismen faktiskt slagits tillbaka. Det ska inte vara kul att vara fascist. Vi måste avslöja dem och se till så att arbetskamrater och folk i närheten känner till vad de gör. Då kommer många att förlora vänner, jobb eller till och med kontakten med familjer.

När de försöker organisera möten behöver det vara tråkigt för dem. Saker går sönder, infiltratörer som sabbar organiseringen genom att låtsas ordna saker som sedan aldrig blir av, och, till syvende och sist, att antifascister finns på plats och i praktiken visar att när fascister försöker växa sig starkare på våra gator och torg, i våra samhällen, då kommer vi slå tillbaka med alla till buds stående medel. Men det här betyder inte att det alltid behöver bli våldsamt. Tvärtom är våld en sista åtgärd när det gäller hur antifascister resonerar. Vi hänger ut dem och förlöjligar dem, för att slippa konfrontera dem på gatan, vi konfronterar dem på gatan, för att slippa slåss mot dem med vapen, och så vidare.

***

När info till slut når oss om att fascisterna är på väg till sin demonstrationsplats känns det som att vi varit ute i en evighet, trots att klockan bara är runt tre. Vi har sedan tidigare hört att transportfacket nekat dem ett eget tåg in till stationen, och de fråntas också pinnarna till sina flaggor. När de till slut marscherar genom stan till demonstrationsplatsen så är det åtföljda av snutbeskydd och medieuppbåd som är större än hela demon. De visar sig vara väldigt få, och flera prominenta talare, däribland KKKs före detta Grand Wizard, David Duke, har ställt in. Vi vet redan att de inte är många, men det är först när de kommer, och hela motdemon rusar till den sida av avspärrningen som är närmast fascisterna, som det riktigt sjunker in. De är för fan tjugo stycken. Samtidigt har motdemonstrationerna runtom i staden lockat tusentals.

***

Slutligen finns det inte ett sätt att angripa fascismen, utan snarare en mångfald av taktiker och strategier som alla kommer behövas. Från stora folkliga mobiliseringar, till små anonyma grupper, från motstånd direkt där de visar sig, till byggandet av infrastruktur och beskydd i vår vardag. Från att säga vad vi tycker rakt upp i deras ansikte, till att bygga vår egen media och sprida vårt eget budskap så vitt och brett vi kan. Från att förhindra fascisterna från att kunna samlas och organisera sig, till att bygga de sociala alternativ vi själva vill se. Det fina med allt det här är att alla har en plats i det här antifascistiska arbetet.

Även de gånger när vi kanske inte känner att vi gjort något speciellt, har vi ofta åstadkommit mer än vi tror. Att tillsammans verkställa en plan, att möta och organisera med nya människor, alla de här sakerna bygger erfarenhet och solidaritet. Vi skapar band med andra organisationer och individer, som sedan kan visa sig vara livsviktiga nästa gång något behöver hända. Och de strukturer vi bygger för antifascistiskt arbete går ofta att använda till annat, samtidigt som det omvända också är fallet. Vi får helt enkelt inte låta oss luras av högerns och liberalernas tjafs. Vi måste förstås vara taktiska, men bortom det finns det all anledning att tro på det vi gör.

***

Fascisterna håller några förkortade tal tidigare än planerat – det finns liksom ingen vits när hela innerstaden är en stor antifascistisk fest – och som pricken över i:et börjar det att regna och åska. Någon ropar ’Till och med Thor hatar er’ varpå alla skrattar. På den utsatta tiden då de skulle börja, blir den sorgliga ansamlingen istället forslade till en rad av snuten försedda skåpbilar, och körs tillbaka dit de kom från. Svarta blocket leker katt och råtta med snuten en stund, och de resterande motdemonstranterna står kvar för att försäkra sig att fascisterna verkligen är borta. Vi går till Chinatown för en välbehövlig middag, och på skärmarna ser vi nyheter från dagen flimra förbi, där fokus ligger på hur få fascisterna var. Vi hör att de klagar på att ingen vågade sig ut efter den senaste tidens händelser, och trots att saker och ting aldrig är enkla, att vi lever i en komplicerad tid och att vi har mycket att fundera över och ännu mer att göra, så är det för dagen det bästa kvittot vi kan få på att det vi gör fungerar.

Inlägget Antifascism fungerar – tankar från årsdagen av Charlottesville dök först upp på anarkism.info.

Taget för sig själv är den uppkomna situationen bara en naturkatastrof – och en relativt mild sådan jämfört med vad andra delar av världen – händelsevis de med minst politiska, sociala och ekonomiska resurser – redan utsätts för på en betydligt mer regelbunden basis. Satt i sitt ekologiska och sociala sammanhang blir den dock något annat.

För det första är det varma vädret som ger upphov till situationen en del i en mycket större trend, med allt högre halter av växthusgaser i atmosfären, föroreningar av hav och luft, skogsskövling, artdöd och en hel rad andra fenomen som orsakas av människornas exploatering av både natur, djur och varandra. Bara själva problemet med stigande medeltemperatur kan lätt ge en skrämselhicka – att begränsa temperaturhöjningen till de 2 grader Celsius som Parisavtalet talar om ser hopplöst ut, och vad som kommer hända vid en höjning på 3-4 grader – stigande havsytor, extremväder, ekoflyktingar – är inget annat än en global katastrof.

Problemet är inte att detta är okänt – det finns siffror, svart på vitt. Det är inte heller en fråga om oöverstigliga utmaningar och brist på potentiellt välfungerande lösningar – förnybara energikällor, energieffektiv (vegansk) kosthållning, hållbart jordbruk som permakultur, bra bostäder, varor och verktyg gjorda för att hålla länge, krisberedskap osv. Problemet är snarare att de aktörer som sitter på den reella makten att åstadkomma förändring, inte har några incitament att förändra – de kan knappt ens, även om de i någon mån ”vill”, förmå att bryta sig ur sin egen logik. Katastroferna är alltså på många sätt skapade eller förstärkta av människor, och hur vårt samhälle är organiserat socialt, politiskt och ekonomiskt har gigantisk inverkan på vem som drabbas och hur hårt de drabbas. Det som vi kallar för naturkatastrofer är alltså i stor utsträckning onaturliga, socialt konstruerade sådana – de speglar på sätt och vis vårt samhälle.

Många har mycket riktigt påpekat hur vår krisberedskap kontinuerligt nedmonterats enligt den rådande neoliberala logiken. Hur den lämpas över på individualiserade medborgare eller privatiseras och administreras med vinstlogik. Hur detta är en del av en större kontinuerlig omfördelning av resurser från sfärer av socialt omhändertagande till sådana som kan generera bäst avkastning, en omfördelning som samtidigt koncentrerar kapital i allt färre privata aktörers händer.

Många pratar här förstås också om kapitalismen, det globala ekonomiska system vars förödande omättliga tillväxtdynamik gör våld på det mesta som kommer i dess väg i jakten på nya sätt och områden att kunna realisera profit på. Det är helt klart så att det är oerhört svårt att se en miljömässigt hållbar framtid med ett system som bygger på sådana inneboende premisser – att försöka förena oändlig exponentiell tillväxt med en ändlig miljö.

Men när röster i samband med detta höjs för att exempelvis förstatliga eller kommunalisera olika resurser för att undvika rovdriften så missar analysen en viktig poäng. Stater har själva nämligen spelat en central roll i den (o)naturliga förödelse vi ser omkring oss – sina tappra miljölagar och överenskommelser till trots. Det är dessa institutioner som varit garanten för den privata egendomen och kapitalismens fortlevnad – vare sig det var under den industriella kapitalismens vagga, som en socialdemokratisk kompromiss, eller neoliberal omdaning. Staten är dessutom i sin egen rätt en slags maktdynamik som underordnar människors välmående och ekologi sin egen strävan efter ansamlandet och bevarandet av makt och privilegier.

Det här knyter an till en djupare iakttagelse – kapitalismen är inte grundproblemet när det kommer till våra ekologiska problem. Grundproblemet är sociala hierarkier. Det är sociala hierarkier som skapar makteliter som kan ackumulera resurser samtidigt som ekologiska eller mänskliga kostnader förskjuts på marginaliserade grupper. Det är sociala hierarkier som sätter tonen för dominansen över naturen, genom dominansen av människa över människa, och vice versa. Istället för att se miljön som en slags avgränsad kategori, och kapitalismen som i princip ensam ansvarig för det skick i vilket vår miljö befinner sig – i grund och botten en slags ekonomisk reduktionism förklädd till miljöhänsyn – så måste vi se våra ekologiska problem som en spegling av våra sociala problem, som en samhällelig helhet.

Bara genom icke-hierarkiska sociala relationer kan vi skapa en verkligt och i termens alla betydelser hållbar värld – det är detta helhetstänk som brukar kallas för social ekologi, något som anarkister som Elysee Reclus förekom redan på 1800-talet, och som bland annat Murray Bookchin utvecklade från 60-talet och framåt i en rad böcker. Våra miljöproblem är alltså i grunden sociala problem, problem grundade i sociala hierarkier. Därför måste våra ekologiska lösningar också vara sociala lösningar där vi genom nya former av sociala relationer transformerar samhället omkring oss. Bookchin definierade själv dessa hierarkier på ett brett sätt:

Med hierarki menar jag alla kulturella, traditionella och psykologiska system av lydnad och ordergivning, inte bara de ekonomiska och politiska system med vilka termerna klass och stat främst förknippas. Följaktligen kan hierarki och förtryck med lätthet fortsätta finnas i ett ”klasslöst” eller ”statlöst” samhälle. Jag tänker här på de vuxnas dominans över unga, mäns över kvinnor, vissa etniska grupper över andra, byråkrater som påstår sig uttrycka ”ett högre socialt intresse” över ”massorna”, staden över landsbygden, och i en mer subtilt psykologisk mening, kroppen över sinnet och en ytlig instrumentell rationalitet över spiritualiteten, samt samhället och teknologin över naturen. (Bookchin, The Ecology of Freedom, min övers.)

För att omvandla våra sociala relationer på detta sätt kan vi knappast lita till att stater och andra liknande institutioner löser problemen åt oss. De lyder en logik som inte följer sådana banor, och de är strukturellt oförmögna att ens veta hur sådana lösningar skulle se ut på alla platser i samhället. Omsatt i mer konkreta termer, så kan lösningen varken vila på privat egendom eller statligt/publikt ägande. Det är två kategorier som båda faller inom ramarna för en dynamik där människor alieneras från kontroll över sin tillvaro, och resursförbrukning frikopplas både från de som behöver resurserna och de som får ta konsekvenserna av hur de används. Det är just sådana förhållanden som skapar incitament för agerande som är skadligt för hela vårt ekosystem.

Vi behöver bryta med sådana alienerade former av ägande och istället ägna oss åt att bygga horisontella decentraliserade gemenskaper och allmänningar. Allmänningar är platser, materiella såväl som virtuella resurser, eller praktiker som istället hela tiden återskapar deltagarna som jämlikar. Dessa saker görs gemensamma och förvaltas gemensamt av dem de berör, samt utvecklas och utökas hela tiden genom ett pågående tillgängliggörande. Det här handlar alltså inte bara om att i allt större utsträckning förvalta mark, verktyg eller annat gemensamt, utan om att också förvalta och skapa information, kunskap och kultur på ett gemensamt och tillgängligt sätt.

Det leder oss från ett mer abstrakt och teoretiskt granskande av vad våra problem kan tänkas härstamma ur, till en mer praktisk diskussion som dels handlar om hur vi bäst kan svara på problemen här och nu, och dels hur ett sådant svar hänger ihop med ovan skissade analys.

När krissituationer inträffar händer nämligen en rad saker som ger oss en fingervisning både om de problem vi står inför och potentiella lösningar. Vi lever idag i ett samhälle med en rad olika ideologiserade myter. En av dem, som bland annat växer sig stark genom populärkultur, är den om vad som händer när samhället på något sätt rämnar och staten drar sig tillbaka. I zombiefilmer, post-apokalyptiska serier och andra sammanhang råder oftast en slags rå och brutal individualistisk alla-mot-alla stämning.

Men vad forskning och erfarenhet från verkliga krissituationer – allt från krig till orkaner, jordbävningar eller terrordåd – istället visar är att det som tvärtom sker är att de drabbade går ihop och bygger upp nätverk av ömsesidig hjälp – där staten och institutioner drar sig undan utövas alltså istället i dessa situationer en slags katastrofanarkism. Istället för att vara till hjälp, tenderar myndigheter att stå lamslagna, oförmögna att agera, och när de väl gör något görs det ofta på ett sätt som reproducerar olika former av maktdynamik.

Bilder kablas ut i medier som förstärker rasistiska stereotyper av svarta som plundrare och vita som offer, soldater eller annan säkerhetspersonal skickas in för att förhindra att människor rör sig fritt och därmed riskerar att inte komma i säkerhet, och de resurser som staten sitter på fördelas illa eller inte alls. Ibland blir katastroferna rentav ett smidigt sätt för maktintressen att bli av med fattiga människor från ett område och påskynda gentrifiering. Statliga myndigheter och ibland till och med NGOs blir en slags resursstarka institutionella grindvakter som håller undan resurser från de som behöver dem bäst och också bäst vet hur de bör tillämpas.

Staten ser dessutom ofta sådana spontana strukturer av ömsesidig hjälp som ett hot mot den egna auktoriteten, och det här går igen i hur den och dess närliggande institutioner svarar på katastrofer. Det viktiga är oftast att återupprätta ”lag och ordning”, medan att se till så människor kommer i säkerhet ofta tilldelas sekundär betydelse. Här ser vi på mikronivå exempel på den logik som på större skala gör stater eller andra hierarkiska institutioner illa lämpade att organisera hållbara samhällen, vare sig vi pratar i termer av ekologi eller mänskligt välmående. Det finns helt enkelt en inbyggd spänning mellan hierarkiska institutioners tendens att påföra lag och ordning från ovan, och katastrofgemenskapers tendens att utöva ömsesidig hjälp underifrån.

Men i katastrofernas gemenskaper ser vi också fröet till det svar som vi behöver realisera långsiktigt och på stor skala. Genom upprättandet och främjandet av sådana gemenskaper, och krisberedskap som utgår från självorganiserad direktaktionsbaserad praktik, kan vi bygga strukturer som både fungerar fantastiskt som en slags krisberedskap och krisrespons, och samtidigt är en början till en större social förändring. På så sätt kan dessa strukturer av socialt omhändertagande bli de strukturer genom vilka vi realiserar en lokalt förankrad och globalt sammanflätad social ekologi.

För de strukturer som används vid katastrofer kan med lätthet också användas vid andra tillfällen. Exempelvis kapaciteten att omhänderta mat som annars skulle gå till spillo och göra den tillgänglig för människor, en metod som bland annat Food Not Bombs jobbar mycket med, kan fungera som en kontinuerlig solidaritetshandling i sig själv, men kan lätt bli användbar inte bara då någon slags katastrof slår till, utan även vid strejker, protester och andra tillfällen när vi behöver varandras hjälp för att stå starka tillsammans. Det är genom att se och aktivt jobba med dessa överlapp som vi kan bygga en riktigt stark och hållbar rörelse.

Ett annat exempel är Mutual Aid Disaster Relief (MAD Relief), som samlar erfarenheter från krishantering och åker ut för att bygga nätverk och förmedla den kunskapen, i syfte att försöka bygga upp en kultur där krishantering och en slags kollektiv prepping blir en naturlig del av ens radikala repertoar. Det här är precis den sortens förvaltande och tillgängliggörande av kunskap som bygger våra nätverk starka och är en del av den infrastruktur som utgör och utökar allmänningar, som alltså är början till de motinstitutioner genom vilka vi kan skapa en helt ny värld, socialt och ekologiskt hållbar. I den här visionen är eventuella positiva reformer eller eftergifter från de som innehar ekonomisk och politisk makt främst något som vi med vår självorganisering tvingar fram, och inte ett mål eller medel i sig.

Låter inte det här genast mer hoppfullt än att försöka verka inifrån tröga institutioner illa lämpade att genomföra genuint hållbar förändring? För till skillnad från mossiga toppmöten, val eller andra från oss fjärmade arenor, så kan vi gå ut och börja bedriva eko-anarkism i våra kvarter och rörelser redan idag.

Inlägget När världen står i brand dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.

Om det stämmer så är risken överhängande att alla fackliga alternativ utanför LO, TCO och SACO kommer att utestängas. Det gör också att det befäster den toppstyrda konfliktordningen och den hierarkiska organisationsmodellen, säger Frederik Batzler, facklig samordnare på SAC Syndikalisterna, till Arbetaren.

Det här är ett utspel direkt kopplat till den hamnkonflikt som pågått på Göteborgs containerterminal, där APM Terminals genom en ny, fack- och arbetarfientlig politik har försökt utmanövrera och försvaga majoritetsfacket, Hamnarbetarförbundets avdelning 4. Sedan ett år tillbaka pågår dessutom en utredning om strejkrätten, med denna konflikt som alibi, tillsatt av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. En något bisarr utredning, där betydliga inskränkningar i strejkrätten utreds, trots att det är arbetsköparen APM Terminals som stått för majoriteten av konfliktåtgärderna. Den här nya överenskommelsen är ett svar på den pågående utredningen – ett sätt att förekomma den och därmed ”oskadliggöra” den.

Men det sätt på vilket utredningen ”oskadliggörs” drar närmast tankarna till Transportförbundets kommentar om Saltsjöbadsavtalet när det ingicks 1938: ”I fruktan för döden begår man självmord”. Det handlar alltså om att föregå statens inskränkningar med att snabbt förhandla fram egna inskränkningar! En taktik som kan verka som en blandning av uppgivenhet och självskadebeteende, om det inte vore för det faktum att de som förhandlat gärna vill just utestänga fackföreningar utanför de stora förbunden, som ofta inte har kollektivavtal, från något inflytande – att i praktiken, om än inte teorin, försöka förbjuda dem.

Om uppgifterna är riktiga, är det här ett skrämmande avsteg från den svenska modellen. Det är i grunden extremt odemokratiskt och borde inte vara möjligt i en demokrati […] säger Erik Helgeson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, till Arbetaren.

Så för det första, vad är dessa fackpampar och kapitalister ”parter” till? De arbetare som frågan handlar om, Hamnarbetarförbundet, som organiserar en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen konflikten gäller, var inte ens inbjudna. Inte heller är det människor på arbetsplatser som är med och bestämmer det här. Men det är väl det här de kallar svenska modellen.

Att kapitalister och fackpampar bestämmer saker över huvudet på de människor vars kroppar slits ut för att bekosta de förstnämndas lyxvillor, golfrundor, och räkmackor. Att arbetarna bara ska hålla käften och lyda – antingen kapitalisterna som likt feodalherrar domderar över arbetsplatserna, eller de välgödda topparna i de stora trötta fackförbunden, som i alla avseenden har mer gemensamt med kapitalägarna än med de arbetare de utger sig för att representera. Det är helt i alla dessa pampars intressen att underminera mindre fack, kringgå även sina egna medlemmar, och bakbinda arbetarna så att det blir lugn och ro på arbetsmarknaden – för det är vad de får betalt för att göra.

Den här överenskommelsen har redan beskrivits av parterna som ”ett kirurgiskt ingrepp”. Och det går kanske att se en likhet. Det är som att operera ut hjärtat – föreningsfriheten och självbestämmandet – på patienten arbetarrörelsen. Men för förbund som LO spelar sånt förstås inte någon större roll, för de är redan de zombier som utgör kulisserna i den verkliga apokalyps som kapitalismen kommit att utgöra.

Men precis som i zombiefilmerna finns det ju de som vägrar ge sig. Det gäller nu för oss att skruva upp tempot och temperaturen, att fortsätta organisera oss i nätverk för strejkrätten, fristående basdemokratiska fackföreningar som SAC Syndikalisterna, gå ut i vild, politisk eller social strejk, och på andra sätt organisera oss och bygga en självständig solidarisk infrastruktur för att fortsätta kampen för att förbättra vår egen situation här och nu, men även för att på lång sikt skapa ett helt annat, självorganiserat och zombiefritt samhälle.

Som anarkosyndikalisten Rudolf Rocker en gång sade, så uppstår inte våra rättigheter i parlament eller lagstiftning. De kan bara uppstå och realiseras i folkrörelser som gör dem till sina egna. Vad nu borgarna, pamparna och staten än hittar på, så är det dags för oss att visa detta i praktiken.

Inlägget Zombieapokalyps och strejkrätt dök först upp på anarkism.info.

Jag försöker lugna mig själv med en tanke: Varför tårgas? Vet de inte att vi redan gråter oss genom livet? Men skotten och våldet förstår jag – de är det mest logiska när du vill förinta någons mänsklighet.

De skjuter barn, vuxna, gamla, journalister, civila och alla andra som inte rättar sig i ledet i världens största utomhusfängelse. Ditt namn är Gaza.

Svart stiger röken upp mot himlen, och jag tappar för ett ögonblick balansen när det svartnar även för ögonen. Allt är som det ser ut, allt är som det ska vara – allting är svart i Gaza, och ingen gör något, fastän alla kan se och höra.

Svart är sorgens färg, det är sant. Den är en martyrernas minneslund och strand. Men svart är också någonting annat. Den svarta fanan är motsatsen till den vita, den som signalerar kapitulation.

Svarta är utsikterna för Palestinas alla människor, när de, sten och slunga mot stat och kapital, blod och svett mot iskall geopolitik, kämpar för sin värld av platser, för sina liv, och för en framtid.

Ockupationsmakten Israel har en enorm vapenarsenal och USAs närapå villkorslösa stöd i ryggen, människorna i Gaza har bara varandra. Visst ser det mörkt ut, men kanske är det just svarta utsikter vi behöver?

För svart är också negationen av alla färger i alla nationalstaters flaggor, svart är lugnet och ordningen i en värld av explosioner, det är den kreativa viljan att förstöra det som förstör oss, och i dess ställe bygga upp den värld av vackra strålande saker som vi när i våra svarta hjärtan.

Det pratas mycket om enstatslösning, tvåstatslösning, diplomatiska delegationer i olika konstellationer, men alla dessa så kallade lösningar är fast i den dynamik som är roten till själva problemet.

Någon sade, A no-state solution is the only real revolution. För ett ögonblick skingras röken, och jag ser en svart fågelsilhuett segla på utsträckta vingar mot en himmelsblå bakgrund.

Skotten och skriken tystnar, allting rör sig som i slow-motion, blir suddigt i kanterna, och flyter till slut helt ihop.

Palestina är inte bara en plats, det är i grund och botten inte heller bara ett folk. Det är, i sin renaste och svartaste form, en gemenskap vars kärna är själva idén om frihet. Du kan döda människor, fördriva dem från deras hem och utsätta dem för obeskrivligt lidande.

Men du kan aldrig döda idén om frihet förrän du utrotat allt som lever och känner. Kanske är det därför makten alltid är så ängslig och har så nära till brutalisering och våld? Den vet, innerst inne, att det är den som för en hopplös kamp. Att den, när den skördar våra kroppar, våra liv, och vår kollektiva kraft för sin egen vinning, samtidigt sår frön för sin egen undergång.

Det är det sista jag hinner tänka innan jag somnar om för att vaknar på en plats långt, långt bort.

Inlägget Svarta utsikter – drömmen om Palestina dök först upp på anarkism.info.

Sveriges Hamnars utspel berör bland annat hundratalet skyddsombud som dras in, och facklig förtroendetid som tas bort. Påtryckningarna mot Hamnarbetarförbundet, från arbetsköpare, från regeringen i form av den pågående utredningen av strejkrätten, och från LO-pamparna, har varit anmärkningsvärda. Hamnarbetarförbundet representerar visserligen en majoritet av hamnarbetare in en rad svenska hamnar, men allt som allt har förbundet runt 1300 medlemmar. Varför försöker dessa jättar krossa ett sådant förhållandevis litet förbund?

***

Svaret ligger förstås i att hamnen är ett strategiskt viktigt logistiskt nav, men också i vad Hamnarbetarförbundet representerar. Ett politiskt oberoende och direktdemokratiskt fackförbund, med stort engagemang bland medlemmar och stort stöd bland arbetare på golvet – inte bara på de egna arbetsplatserna utan i stora delar av övriga samhället också, upplevs som ett störningsmoment. För arbetsköparna är ett sådant fackförbund ett problem när löner ska pressas ner och arbete prekariseras. För Socialdemokraterna och LO är det ett hot mot kompromissandans och underkastelsens hegemoni – eller det som ofta kallas för svenska modellen.

Den svenska modellen, vad den är, och varför den är ett tveeggat svärd till att börja med, är en historia för sig själv. Det kan ändå vara värt att göra en avstickare och lite snabbt titta närmare på den och dess historiska framväxt och innebörd. I grund och botten handlar den svenska modellen, i sin mest positiva dager, om att det är de så kallade ”arbetsmarknadens parter”, det vill säga kapitalister och deras företrädare å ena sidan, samt arbetarna och deras organisationer, fackföreningarna, å andra, som gör upp om lönesättning och andra frågor, i en kompromissanda, och att staten håller sig någotsånär utanför, som en ”neutral” medlare.

Den kompromissandan kan spåras ända tillbaka till decemberkompromissen 1906, då LO bland annat erkände kapitalisternas rätt att ”leda och fördela arbetet”, det vill säga styra arbetsplatserna samt fritt avskeda och anställa arbetare. Det här kan verka självklart idag, men det var det långt ifrån när länder som Sverige industrialiserades och kapitalet på allvar slog rot i samhället. Den tidiga arbetarrörelsen hade inga planer på att låta kapitalister styra varenda del av deras liv.

Reformer, som 8 timmars arbetsdag eller ett slut på barnarbete, kämpades det naturligtvis för, men det stannade knappast där. Industriarbetare, bönder, hemarbetare, alla såg de feodala privilegier bytas ut mot en uppsättning borgerliga, samtidigt som allmänningar inhägnades och en kontinuerlig och ofta våldsam omfördelning från de arbetande massorna till de ägande pågick, och pågår än idag. Drägligare arbetsvillkor var bara ett steg på vägen mot det som var det självklara målet: Att liksom kungar och adeln svepa bort kapitalisterna och själva organisera samhället.

Från decemberkompromissen gick vägen sedan mot Saltsjöbadsavtalet 1938, som institutionaliserade den moderna versionen av den svenska modellen, och därmed också kapitalismen och kapitalisternas rätt att styra och ställa så länge som en del av smulorna kom arbetarna till handa. De föreskrifter och normer som Saltsjöbadsavtalet medförde innebar inte bara att arbetare underordnades kapitalet, med sossarnas och LOs välsignelse, utan att LOs hegemoni som arbetarnas företrädare fastslogs. Men det som verkar självklart idag var högst kontroversiellt på den tiden. Transportarbetareförbundet kommenterade exempelvis avtalet med orden ”I fruktan för döden, begår man självmord”. Annat är det idag när förbundstopparnas retorik ofta utgår från avtalets andemening.

Ett exempel på en aktuell sådan saltsjöbads-institution idag är Arbetsdomstolen, som dels är satt att hålla arbetare i schack om de bråkar för mycket, och dels domineras av LO-förbunden vilket gör den till dubbelt partisk mot arbetare som inte vill rätta in sig i ledet – antingen vid vilda strejker som sopgubbarnas i Stockholm, eller för mindre förbund och federationer som Hamnarbetarförbundet eller SAC. De utsätts nämligen både för den ursprungliga ”kompromissandan”, det vill säga att kapitalister har rätt att bestämma över arbetares liv och det arbetarna skapar, och för den hegemoniska LO-dominansen, i det att arbetare som tar fria initiativ på olika sätt straffas, då arbetsköparna och LO-toppen ofta har gemensamma intressen gentemot sådana initiativ.

De eventuella fördelarna med den svenska modellen måste alltså vägas mot dess praktiska konsekvenser och olika tolkningarna av vad den faktiskt innebär. Lika mycket som modellen kan medföra att svagare sektorer rycks upp, och att tillväxtens resultat i viss mån når arbetare, lika mycket handlar det om att cementera en ordning där arbetarna, inte helt olikt medeltida bönders förhållande till de markägande adelsklasserna, görs underställda kapitalet, och om att hålla tillbaka de som inte nöjer sig med smulorna. Det handlar om att förvalta denna systematiska klasskonflikt, inte sträva mot att lösa den och frigöra människor från dess ok.

***

Oavsett vad en i detalj tycker om modellen, och hur en exakt definierar den, så är det likväl för varje vaksam arbetare ett varningstecken när arbetsköpare och rovdriftsbolag som APM Terminals talar sig varma om denna svenska modell. APM Terminals är ett stort multinationellt bolag som driver hamnar över hela världen och är kända för en brutal repression av arbetarnas organiseringsförsök. Fråga bara de colombianska arbetare och aktivister, som ibland fått sätta livet till i kampen för drägliga arbetsvillkor där APM Terminals verkar.

Bolaget är helt enkelt som de flesta aktörer på den globala kapitalistiska marknaden; till syvende och sist är de beredda att göra vad som helst, så länge det går att komma undan med det, för att undergräva arbetarnas ställning och maximera vinsterna. När Sveriges Hamnar nu går ut och hotar arbetarnas säkerhet genom att bland annat göra skyddsombuden till en bricka i maktspelet så är det ett utslag av precis samma cynism och maktbegär.

Det var också med APM Terminals entré i Göteborg som problemen egentligen började. Tidigare, och på andra håll, har Hamnarbetarförbundet haft en fungerande facklig verksamhet och kunnat företräda sina medlemmar någotsånär, trots en rad hinder i vägen som LO-hegemonin reser för fria och medlemsdemokratiska fackföreningar. För trots att Hamnarbetarförbundet alltså representerar en stor majoritet av arbetarna i en rad svenska hamnar, så tecknas kollektivavtal med Transportarbetareförbundet.

När Göteborgshamnen privatiserades insåg APM Terminals snabbt att det fanns möjligheter för att manövrera ut hamnarbetarna, genom att spela ut det mycket aktiva och engagerade majoritetsfacket – Hamnarbetarförbundet – mot den S-anstrukna LO-hegemonin. De började att systematiskt bryta mot rutiner och överenskommelser och på olika sätt föra en slags lågintensiv nedbrytningskamp mot hamnarbetarna, i syfte att eskalera fram en öppen konflikt.

Här hade nämligen hökarna i Svenskt Näringsliv, och dess klient APM Terminals, ett problem gemensamt med Sossarnas och LOs ambitioner på fackligt herravälde. Trots att förbund som hamnarbetarnas framgångsrikt marginaliserades i avtalsförhandlingar, så hade de, som ett förbund som inte ingått avtalet, förstås sin rätt att ta till konfliktåtgärder – de hade inget avtal, och därför inte heller någon fredsplikt att ta hänsyn till.

I den situationen ser APM Terminals sin chans att både ha kakan och äta den – de vill inte förhandla med hamnarbetarna, men de vill inte heller att de ska kunna försvara sig genom att ta till konfliktåtgärder. De och Svenskt Näringsliv ser en möjlighet att påverka den svenska arbetsmarknaden starkt i arbetsköparnas favör, under täckmantel av att värna den svenska modellen – i det här fallet alltså tolkad som en slags facklig hegemoni där centraliserad toppstyrning trumfar lokal medlemsdemokrati. APM Terminals ser gärna en svag och maktlös fackförening bunden av kollektivavtal som sluts över dess huvud, istället för en stridbar som själv bestämmer hur de vill förhandla och kämpa för bättre villkor.

Det märks tydligt i hur de använt konflikten i Göteborg som en upptrappning. När hamnarbetarna började reagera på APM Terminals försummelse och utfrysning, och svarade med enstaka korta konflikt- och strejkåtgärder, så körde APM Terminals fram storkanonen med en i sammanhanget gigantisk lockout, under det missvisande namnet ”spegellockout”.

Och det här är ingen överdrift – över 87% av de arbetsdagar som gått förlorade på grund av konflikt på svensk arbetsmarknad under 2017 stod APM Terminals ensamma för med denna lockout. Det handlar om 2241 arbetsdagar, mot hamnarbetarnas enda konfliktåtgärd under det året, i januari, på 164 arbetsdagars bortfall. Det är två saker som är anmärkningsvärda här. För det första är den totala siffran för året, 2570 arbetsdagars bortfall på grund av konflikt, ett lågt värde med svenska mått, och för det andra ligger Sverige redan lågt jämfört med jämförbara länder.

Genomsnittligt bortfall i Sverige åren 2007-2017 är 21 000 arbetsdagar. Norge ligger under samma tid på 128 000, och Danmark på 299 000. Sätt nu detta i sammanhang med att konflikten lyckats egga fram en utredning om strejkrätten, alltså en nationell översyn om de ”problem” som det innebär att fack utan kollektivavtal – kollektivavtal som både arbetsköpare och LO alltså vägrar låta Hamnarbetarförbundet vara delaktiga i – kan ta till konfliktåtgärder trots att arbetsköparen har ett annat kollektivavtal på plats. Två saker blir då fullständigt uppenbara:

1) Det är rent löjligt att påstå att hamnkonflikten och strejkrätten som den ser ut idag skapar problem på den svenska arbetsmarknaden eller ”hotar den svenska modellen”. Sverige har mycket få konflikter och förlorade arbetsdagar i jämförelse med länder runtomkring oss, och tiden då hamnkonflikten äger rum är ur svenskt perspektiv en mycket lugn tid när det gäller bortfall av arbetsdagar.

2) I den mån konflikten i hamnen utgör ett hot, så är det APM Terminals medvetet aggressiva upptrappning som orsakat detta. De förlorar kunder och omsättning i hamnen mitt under en högkonjunktur. De avskedar fast anställda och låtsas att det är brist på arbete. Egentligen är det ett maktspel där APM Terminals har råd att skita i hur det går för hamnen ett tag, och använda oredan som de själva orsakat för att driva på förändringar i svensk arbetsrätt som underminerar organisationsfrihet och stridbar facklig organisering.

(Källa för statistik om arbetsmarknadskonflikter: Medlingsinstitutets årsrapport 2017)

***

Hur kan de komma undan med detta? Ja, det är inte så svårt, när du har ett multinationellt företags muskler, och Svenskt Näringslivs uppbackning, samtidigt som de förmenta kamraterna i LO-toppen och det så-kallade arbetarpartiet Socialdemokraterna ser sig hotade av ett fritt kämpande fackförbund, snarare än solidariska med det. Där ska dock all heder gå till de många förbund och lokalavdelningar inom LO, och arbetarna på golven i dessa, som mycket väl inser allvaret i det här och helhjärtat stödjer hamnarbetarna.

Det är i den här kontexten vi måste se det som Svenska Hamnar gör nu – det är ytterligare en upptrappning i hopp om att Hamnarbetarförbundet svarar, och att det då finns en trevlig liten konflikt att rama in den pågående utredningen om strejkrätten med. Allt detta medan arbetsköparsidan försöker smickra Transportarbetarförbundet, LO, regeringen och allmänheten med snack om den svenska modellen.

Hamnarbetarförbundet besvarade allt detta under sin presskonferens. Där diskuterades situationen i hamnen, och de pågående diskussionerna med Transportarbetareförbundet och LO. Hamnarbetarförbundet har tydligt sagt – gång på gång – att de är villiga att teckna kollektivavtal, men att detta måste ske som en fullvärdig part, och inte som hittills erbjudits, i form av ett ”hängavtal”, lite som ett bihang till Transport. Det kan tyckas som högst rimliga – nästan blygsamma – krav från det fack som representerar majoriteten av hamnarbetarna på sina arbetsplatser.

De har med värdighet besvarat arroganta utfall och lögner både från arbetsköparnas organisationer såväl som från S och LO topparna, där de senare bland annat rekommenderar hamnarbetarna att upplösa sitt fackförbund – snacka om respekt för föreningsfriheten! De har också meddelat att de inte tänker spela arbetsköparna i händerna genom att trappa upp konflikten, och uttrycker istället stor oro för det cyniska spelet med arbetares säkerhet som indragandet av skyddsombud i konflikten innebär.

Hamnarbetarförbundet ser ändå inget självändamål i att vara ett separat förbund, utan är det av viktiga praktiska skäl – de vill värna sina metoder, sitt medlemsengagemang, sitt politiska oberoende och sin starka medlemsdemokrati. Kan dessa saker tillgodoses inom ramarna för en sammanslagning av Hamnarbetarförbundet och Transportarbetareförbundet så är de beredda att kompromissa. Detsamma gäller frågan om trepartslösningar för kollektivavtal.

Det är svårt att se att arbetsköpare och den byråkratiska-politiska hegemonin kommer att backa i den här frågan, och det är uppenbart att varken arbetsköpare, regeringen eller LO hyser någon större respekt för hamnarbetarnas möjlighet att fritt representera sig själva. Vart detta leder, och vad som händer med den arbetarfientliga utredningen som ska presenteras senare i vår får vi helt enkelt se.

Tills vidare får vi som stödjer fria kämpande fackföreningar som HF, SAC och andra, fortsätta att visa praktisk solidaritet, hjälpa dem att sprida sitt budskap, och se till att själva verka för de grundläggande möjligheter människor före oss kämpat till sig på arbetsmarknaden. I detta kommer varken politiker, stat, byråkrater eller kapitalister att hjälpa oss. Det är en kamp som arbetarklassen själv måste bedriva, från de små segrarna som gör vardagen dräglig, till det stora målet – att avskaffa klassamhället.

Inlägget Tankar om hamnkonflikten i Göteborg dök först upp på anarkism.info.

Jihadister, som många gånger helt nyligen varit en del av IS, eller al Nusra, begår nu etnisk rensning under ledning av ett NATO-land, och med Rysslands hjälpande hand, samtidigt som övriga västländer står och ser på. Om någon undrade varför Mellanösterns nutid och närtidshistoria är så komplicerad och våldsam, så spelas svaret upp nu mitt framför våra ögon. IS var för en stund ur ett strategiskt perspektiv inte gynnsamt för västmakterna, och utmålades därmed i princip som om självaste djävulen klivit ner på jorden. Men när situationen ser annorlunda ut, möts identiska gärningar och ideologier med ointresse eller till och med uppmuntran.

Det här är mellanösterns koloniala historia i ett nötskal. När IS-hysterin var som störst var det ändå så att väst främst försåg kampen med anti-IS propaganda och visst begränsat materiellt understöd, medan det var kurderna och andra på marken i norra Syrien som förde kampen öga mot öga med de fascistoida islamisterna. Den uppiskade stämningen mot IS var för väst i grund och botten inget annat än en rädsla för sin egen skugga – naturligtvis medvetet manipulerad som ett vapen i den kamp som då var i västmakternas intressen. För precis som så många gånger förr handlade det om en situation som de gamla kolonialmakterna själva varit med och skapat.

Afrin, som alltså tillhör norra Syriens federation, är en av tre kantoner i ett projekt som trotsat hot och våld från väst, från islamister och från Syriens diktator Assad, mitt i ett brinnande inbördeskrig med vida geopolitiska förvecklingar, och trots en månghundraårig historia av kolonialt förtryck och våld, byggt upp en demokratisk, feministisk och etniskt mångsidig gemenskap som i många avseenden går mycket längre än västs så kallade demokrati i att erbjuda människor en meningsfull tillvaro och inflytande över den egna vardagen.

Allt detta rivs cyniskt ner av Turkiet, i vars intresse det absolut inte ligger att människor fritt ska få bestämma över sina liv. Som en stat med en lång historia av etnisk rensning och etniskt förtryck, upplevs fria initiativ – speciellt kurdiska sådana – som ett självklart hot. Och de är förstås ett hot, inte bara mot Turkiet, utan mot alla de nationalstater som är självgoda nog att kalla sig demokratiska. Exempel som norra Syriens federation synar nämligen deras bluff, och klär av dem till vad de egentligen är och alltid har varit: Förtryckarmekanismer som ser om sina egna intressen.

Många brukar fundera på hur det var på trettiotalet när nazisterna tog makten i Tyskland, och hur de själva hade agerat. Skulle de ha gjort motstånd, öppet eller i smyg? Skulle de sakna mod och bli medlöpare? Skulle de kanske rentav omfamna den nazistiska världsbilden?

Trots att Afrin nu utrymts och fallit så är kampen i norra Syrien långt ifrån över. Kurderna och dess allierade kommer att slåss tappert – som de alltid gör mot, som alltid, materiellt överlägset motstånd understött av de eviga kolonisatörerna i västvärlden. Men vi kan ändå ställa oss liknande historiska frågor idag. Vart var jag när Afrin föll till fascisterna? Vad gjorde jag för att markera mitt motstånd mot alla de regimer som godtar eller stödjer det här folkmordet av det mest fria och demokratiska samhället Mellanöstern skådat på oräknelig tid?

Det finns en tendens bland välvilliga människor att beklaga sig över ondskan vi ser runtomkring oss i världen. En genuin empati för människor som lider, och en önskan om att världen var godare, varmare, friare – mänskligare. Det är svårt att inte hålla med. Men problemet är att denna ondska inte är en orsak – den är ett symptom. Ondska, när den förstås som en Sauron ur Sagan om ringen är lika obehaglig som den är obegriplig – den är sin egen essens. Sådan ondska blir också omöjlig att förstå eller besegra.

Den riktiga ondskan är mycket mer som själva ringen i sagan. Strukturer som ger oproportionerlig makt till vissa människor tenderar att återskapa och förstärka sig själva. Makt föder än större maktbegär, och de som lyckats tillskansa sig makten vill sällan släppa ifrån sig den. Där, ofta i synergi med en rad olika fördomar mot den som förfördelas, fördomar som beväpnas och blir till maktens storskaliga vapen, blir den riktiga ondskan till. Vi får komplexa system av makt över människor, insvepta i och oåterkalleligt sammanvävda med rasism, sexism, nationalism, och många andra strukturella förtrycksdynamiker.

Precis som för norra Syriens federation, så är det inte för sent för var och en av oss att ta reda på vad som står på spel och hur situationen verkligen ser ut, en situation som stora medier ignorerar eller skönmålar med en slags ”neutral” statsmnannamässig blick, och att göra allt i vår makt för att förändra detta. För de som ser ondskan som ursprunglig och maktdynamikens strukturer som osynliga så landar det här kanske först i att tro att det helt enkelt rör sig om fel personer vid makten – om att bara vi uppmanar makthavarna att agera, eller byter ut dem mot makthavare med rätt åsikter, så kommer vi att kunna slå vakt om och stödja samhällen som det i norra Syrien.

Men det här missar just den viktigaste iakttagelsen från sagovärlden: Ondskan är inte absolut och ursprunglig, den kommer inte och går med enskilda personer eller som en felaktig ståndpunkt uppkommen ur tomma intet, som bara behöver rättas till. Snarare är den inbyggd i nationalstatens självaste väsen – i dess DNA. Nationalstaten med all sin makt har, likt ringen, aldrig varit och kommer aldrig att vara svaret. Likt ringen, kan den inte användas för goda syften. Den måste förgöras. Därför måste vi söka våra svar och sätta vårt hopp till något annat än att makthavare ska lösa problem åt oss – problem som är ofrånkomligt sammanvävda med just den makt de har över oss.

Det här leder oss till en rad praktiska slutsatser. Om makthavare gör saker som faktiskt gynnar oss, i den mån de kommer göra saker som förändrar staters slapphänta inställning till Turkiets och dess allierade islamisters folkmord och utrensningar, så kommer de inte göra detta av nyfunnen godhet, utan bara om vi gör det så jävligt för dem så att det blir obekvämt att inte agera. De kommer bara göra det vi tvingar dem att göra med vår självorganisering.

På samma sätt får vi inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.

Inlägget Sagan om Afrin dök först upp på anarkism.info.

Jag råkar själv vara en transkvinna, men jag har ingen som helst uppfattning gällande hur en ska definiera vad kön ”egentligen” är. I sammanhang som vi transpersoner själva organiserar brukar vi ofta betona att vi utgår ifrån det personer säger om sig själva, vad de föredrar för pronomen och vilken könsidentitet de har. Det betyder inte att vi har fastställt att könets ”sanna väsende” är könsidentitet, vi gör det för att vi vet att könsdysfori existerar. Kön är ett oerhört brett begrepp, ord som kvinna och man likaså. Ingen av oss menar att vi nått full insikt i vad dessa begrepp faktiskt innebär, vi är personer som lever eller har levt med könsdysfori och märkt att köna oss på andra sätt än det Staten/familjen gjort lindrar/botar symptom av könsdysfori. En del upplever tex att de fötts i fel kroppar, andra delar inte den erfarenheten. För en del uppstår könsdysfori om de blir könade överhuvudtaget, för andra försvinner den när de får hjälp med hormonbehandling och social transitionering. Ingen gör det här för skojs skull, jag lovar det är asjobbigt. Att utgå ifrån könsidentitet gör det möjligt för oss att bli fria från ett enormt psykiskt lidande som ökar risken för att begå självmord. En del transpersoner lider inte av dysfori gällande kroppen men möter svårigheter på många sätt i sina liv ändå (för att de inte är cis).

Vad som gjort mig mest upprörd gällande den stora ”debatten” som pågår är två saker, osynliggörandet av transmän och hur/varför/var denna ”debatt” pågår.

Ekis påpekade i förbifarten att transmän tilldelas lite plats. Det är ju rätt ironiskt att de kontinuerligt förbises i hennes egna resonemang gällande exploatering av kroppen generellt, men i hennes transmisogyna rants i synnerhet. Att riktiga män också kan bära barn och ha vaginor verkar inte ha nått fram till dessa cisfeminister. När de vill ställa ”kritiska” frågor som på ett eller annat sätt antyder att transkvinnor inte är ”fullvärdiga” kvinnor så brukar det ofta knytas till just kroppen och exploatering av den. Att det faktiskt finns män som just har de egenskaper de verkar tro är helt unika för kvinnor (cis) blottlägger antigen deras totala okunskap om ämnet eller deras öppna illvilja mot transmän. Varför blir jag då mer upprörd över att transmaskulinitet förbises än över all galla som spytts på oss transkvinnor? För att bli utsatt för offentlig hets innebär att en trots allt blir tagen på allvar. Att bli förbisedd som irrelevant är än värre, i synnerhet när det handlar om vad kön ”egentligen” är.

Varför pågår den här debatten? Hur pågår den här debatten? När sker den? När Ekis skrev sin artikel så fanns naturligtvis ett intresse från hennes sida, men det råkar också vara hennes jobb. Väldigt lite kritiska diskussioner förs gällande den status en del aktivister fått. När det ser så illa ut att en känd feminist kan skriva en artikel i en av Sveriges största tidningar att hon ej förstår transpersoner (and thats it) så börjar åtminstone jag fundera – varför spelar dessa människors åsikter så stor roll? Varför är deras åsikter så mycket viktigare än tex du som läser det här. Det är lätt att glorifiera enstaka personer och betrakta deras ord som viktigare än andras, men när tillräckligt många gör det så kan dessa personer ha ett sådant anseende att deras tyckande och tänkande tas på allvar – när den inte borde göra det – typ om en jiddrar om något en har NOLL koll på.

Varför funkar det för vissa att försöka köpa fb-grupper (för ökat personligt inflytande) eller skriva för borgerlig media (klassfienden) medan andra förväntas ha integritet och konsekvent revolutionär praxis? Bland anarkister och andra autonoma så måste en åtminstone våga ifrågasätta och kritisera ikoner – annars kan en lika gärna kasta in handduken och gå med i vänsterpartiet.

Många av de cisfeminister som skrivit om oss transpersoner har uppenbarligen inte koll på hur det är att vara trans – eller väljer att skita i att bry sig om hur vi har det. Vi finns inte för att göra en ”politisk poäng”, vi valde inte att lida av könsdysfori. Vi är inte objekt för en åldrande generation av cisfeminister att ”bolla kön med”, sånt kan en göra utanför det offentliga rummet (om en vill vara liiite medmänsklig?). Att de passar på att ”ställa frågor” när vi fått lite mer förstående bemötande i en del offentliga institutioner – får åtminstone mig att fundera på hur mycket de egentligen gillar oss på ett personligt plan.

Inlägget Könsdebaklet dök först upp på anarkism.info.

Onsdag 28 februari 2018. På utbildningsdepartementets hemsida, där en karta i realtid visar vilka skolor som förväntas vara öppna i West Virginia nästkommande dag, händer plötsligt något märkligt. County efter county ändras från grått till rött – vilket betyder att countyts skolor kommer att hålla stängt. Vid 18 lokal tid är de bara några stycken som lyser rött på kartan. Men sakta tänds de små områdena, ett efter ett. Halv elva på kvällen lyser hela kartan, alla 55 counties, som en julgran. Ingen kommer att gå till skolan i West Virginia på torsdag. Strejkkampanjens hashtag, #55United, lever vidare.

Vad är det frågan om? En skolstrejk har just gått från att vara uppseendeväckande till historisk. Det går svallvågor på twitter och Facebook, alltmedan stora medier försöker ignorera det som händer och rapporterar om en uppgörelse. För att förstå vad det är som händer måste vi först backa några steg. För jag menar, ärligt talat, vem tusan har ens hört talas om West Virginia överhuvudtaget?

***

West Virginia är kanske inte det första en tänker på när tankarna går till USA. Med sina 1.8 miljoner invånare och relativt blygsamma yta är det en plats som för de flesta bara är ett namn på en karta, mitt i ingenstans. Delstaten är känd främst för sitt bergiga och kulliga landskap, och för sina naturresurser i form av skog, kol och naturgas.

Delstaten har därför också lite av en arbetarhistoria, med kulmen i de så kallade kolkrigen i början av 1900-talet. Ett namn som knappast är sensationaliserat, då verkliga strider med tusentals deltagare faktiskt ägde rum – den mest kända av dem är kanske slaget om Blair Mountain. Delstaten utgör den nordligaste delen av det som räknas till amerikanska södern. Ett område historiskt präglat av låga löner och även med amerikanska mått mätt ojämlika och dystra förhållanden, som till stor del beror på arvet efter slaveriet och en våldsamt antifacklig maktelit.

Senast det hettade till ordentligt i West Virginias arbetarrörelse var i slutet av 70-talet, då gruvstrejker skakade delstaten i en konflikt som förebådade den neoliberala eran. 160 00 gruvarbetare över flera delstater gick ut i strejk och kämpade inte bara mot de stora kolbolagen utan också delvis mot de egna facktopparna. 1990 var det så lärarnas tur att gå ut i storstrejk, när nästan 50 av delstatens 55 counties strejkade.

Men på senare tid har West Virginia närmast avskrivits av landets så kallade progressiva krafter – Trump fick nästan 70% av rösterna 2016, och inte sedan 1996 har Demokraternas presidentkandidat vunnit en majoritet i delstaten. Lokalt bröts en lång period av Demokraternas styre och numera dominerar Republikaner. Detta dessutom i en delstat med starkt antifacklig lagstiftning och en för USA typiskt låg facklig anslutningsgrad – runt 14%, vilket ändå är över medelvärdet som ligger på 11% nationellt.

Efter nära 40 år av neoliberala privatiseringar, åtstramningar, avvecklingar och lönemässig stagnation uppfattades presidentvalet 2016 och några uppseendeväckande legalistiska strider som något av en dödsstöt för många i den amerikanska arbetarrörelsen, och fackliga toppar har ägnat mycket tid åt att i det närmaste skriva dödsrunor över rörelsen och organiseringen.

Mitt i allt detta, mitt i alla nedskärningar och neoliberala angrepp, och bland fackliga toppar som uppgivet beklagar sig över valet samtidigt som de själva sitter i knät på kolmiljonärer, får en lärare på en av delstatens skolor nog, och skriver sommaren 2017 en arg artikel. Han kan inte tro den uppgivenhet och brist på tilltro till gräsrötterna som topparna uppvisar, och efterlyser en ny militans som kan ta tag i de allt sämre villkoren för delstatens lärare. Det visar sig snart att han inte är ensam om att känna så.

***

Problemen som lärarna i West Virginia reagerar på är många. För det första rör det sig om stagnerade lönenivåer som gör att det knappt lönar sig att bo i delstaten. För det andra utsätts skolväsendet av privatiseringar och nedskärningar som gör det allt svårare att arbeta och få det att gå ihop ekonomiskt.

”Det handlar om åratal av nedskärningar och underfinansiering, från både demokrater och republikaner”, säger Michael Mochaidean, en av de lärare i delstaten som tog initiativ till rörelsen, i en intervju med sajten It’s Going Down. ”I alla delstater runomkring oss får lärare exempelvis ungefär $10 000 mer om året”, fortsätter han, och tillägger med en suck: ”Det finns väldigt liten anledning för folk att vara kvar här och jobba som lärare.”

Fram tills nyligen har de anställda på skolor ändå haft en hyfsad sjukförsäkring att falla tillbaka på, men droppen kom när detta system började urholkas. För det första fick skolarbetarna bära en allt större del av kostnaderna för denna sjukförsäkring, till en grad där det tog upp en avsevärd del av lönen, och dessutom började delstaten införa en slags New Public Management metod på steroider.

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom det rent integritetskränkande med detta, så visade det sig att systemet i praktiken var oerhört osmidigt och ofta inte funkade som det skulle. Dessutom är lönerna i branschen så dåliga, att många lärare och andra anställda på skolorna har två eller tre jobb för att klara sig – och nu förväntades de alltså utöver det spendera två till tre pass på gym varje vecka. Det var som att strö salt i redan öppna sår.

Vi pratar här också i huvudsak inte om privata aktörer, utan om lärare och annan personal i den offentliga verksamheten i West Virginias utbildningssystem. En verksamhet som, vilket vi redan berört, förstås ändå har mycket gemensamt med det privata, eftersom många av politikerna – däribland guvernören Tim Justice, är mångmiljonärer med rötterna i delstatens olika storbolag inom skogsavverkning, naturgas eller kolindustrin, och prioriteringarna därför ofta blir därefter.

Det är också viktigt att påpeka att läraryrket är ett kvinnligt dominerat yrke, vilket till viss del förklarar de låga lönerna, och visar på den patriarkala aspekten som alltid är närvarande i dessa klasskonflikter. Och det är också många kvinnor som leder och deltar i den här rörelsen – kvinnor som inte sällan är barnbarn till de gruvarbetare som för många år sedan satte tonen för regionens arbetarrörelse.

Michael Mochaiden är med i ett av de stora lärarfacken och är en regional delegat, men är också anarkosyndikalist, och engagerad i det radikala syndikalistiska facket Industrial Workers of the World, IWW. IWW använder sig av en strategi som kallas ”dual carding”, vilket betyder att medlemmar uppmanas att också vara med i de etablerade facken om sådana finns på arbetaplatsen, och sympatisörer i andra fack uppmanas att teckna medlemskap även i IWW, för att börja bygga upp en radikal infrastruktur vid sidan om de byråkratiska och ofta något loja storfacken utan att för den sakens skull så splittring på arbetsplatser.

Michael är den lärare som skrivit artikeln vi nämnde tidigare, och snart efter att han gjort det kontaktas han av en annan lärare som, precis som Michael, tycker att något måste hända. Tillsammans startar de en hemlig Facebokgrupp och nätverkar bland sina kollegor för att få med så många som möjligt i diskussionerna kring vad som kan göras åt situationen. De behöver knappast vara påflugna – lärarna och andra anställda på skolorna flockas till gruppen och den växer explosionsartat.

***

Under hösten får de fackliga topparna till slut reda på att något håller på att ske, och är inte alltför glada. De inser dock att detta är en chans att faktiskt åstadkomma något som de inte kan förspilla, och börjar därför ta över organiserandet av de tänkta protesterna från gräsrötterna. Stämningen bland gräsrötterna fortsatte dock att trappas upp, samtidigt som många misstänkte att beslut i delstatens politiska församlingar var på väg som skulle försämra situationen ytterligare.

Organiseringen och upptrappningen pågick sedan under hela vintern. En stor aktion skulle ske 17 februari, och redan innan den hade delstatens alla fackliga organisationer omröstat om huruvida konflikt och strejk skulle ses som en möjlig utväg – över 85% röstade ja. Det beslutades att arbetet skulle läggas ner på alla skolor i hela delstaten den 22 februari. Samma dag slöt 5000 offentligt anställda och allierade upp utanför stadshuset. Nu började även politikerna ana att det var allvar.

En faktor som komplicerade konflikten var att delstatens arbetarfientliga lagar i princip innebar att lärarnas och andra offentliganställdas arbetsnedläggelse och strejker lätt kunde framställas som olagliga av makthavarna. Varse om detta, och från början inte fullt så entusiastiska till idén om en fullskalig strejk, hade ledningen för facken istället planerat rullande arbetsnedläggelse: Ett antal countys lägger ner arbetet, och efter några dagar tat andra vid, för att undvika domstolsbeslut och legalistiska repressalier.

Det här kan låta som en sund säkerhetsåtgärd, men gräsrötterna protesterade. De hade byggt upp ett otroligt momentum, och om strejkerna bara varade en bestämd tid och var begränsade i omfattning så skulle delstaten kunna rida ut stormen, vänta tills momentum tappats, och sedan förhandla fram ett svagt avtal som inte alls motsvarar vad många ansåg vara både nödvändigt och möjligt i dagsläget. De hade alla kommit för långt, de var för starka tillsammans för att låta sig skrämmas.

Rörelsen hade nämligen också lyckats bredda konflikten på flera sätt under vintern. Den hemliga gruppen ändrade fokus från att bara omfatta lärarna till att vända sig till alla offentligt anställda i delstaten. Alla på skolorna, och alla bortom dem. Resonemanget var att höjda löner, förbättrade sjukförsäkringar samt stopp för privatiseringar, stopp för skatter som slog mot fattiga, och ett slut på naturgasbolagens pågående utplundringar skulle gynna alla offentligt anställda i delstaten.

Konflikten började med andra ord aktivt spridas ut i samhället – lärarnas position knöts inte bara i retoriken utan i praktiken samman med andra offentliganställda, och tillsammans skulle de vara starkare och betydligt svårare för delstaten att sätta stopp för – oavsett vad lagen säger. Samtidigt organiserades också barnomsorg och mat för de barn som vid en längre konflikt, förutom skola, också skulle gå miste om sina skolmåltider – något som för många i dessa trakter var en ekonomiskt viktig fråga.

På så sätt kunde den strejkande skolpersonalen också undvika bakslag i form av föräldrar som, även om de ideologiskt kunde identifiera sig med personalens krav, kanske av rent ekonomiska skäl kunde vara skeptiska till den. Nu knöts istället täta band åt alla håll, och även elever har engagerat sig och stött strejken. Samtidigt pågick insamlingar över hela landet för att finansiera de strejkande. En väv av solidaritet och inbördes hjälp började ta form, och i princip allt av detta stod gräsrötterna för.

Facebookgruppen som var navet för allt detta hade nu nått över 20 000 aktiva medlemmar. Fackföreningarnas ledning gav vika, och informerade att strejken skulle fortsätta i full skala efter de två första strejkdagarna torsdag-fredag 22-23 februari. Som så många gånger förr hade taggade fackliga gräsrötter släpat en motvillig fackföreningsbyråkrati in i en konflikt som började anta uppseendeväckande proportioner. 20 000 arbetare var nu i strejk, utan någon lättnad i sikte. Det var lärare, busschauförer, cafeteriapersonal, och alla andra anställda på skolorna.

***

Och på det viset når vi tisdag 27 februari – dagen som den här texten började med. Den här dagen hade fackföreningsledningen samtalat med guvernören, och kommit fram till en ”lösning”. Tillsammans framträdde de i media och manade arbetarna att gå tillbaka till jobben på torsdag. Löftet? 5% löneförhöjning under året. Förvisso bättre än inget, men långt ifrån vad lärarna och de andra hade kämpat för. Framför allt fanns det inga garantier, inga beslut, och inte heller några tecken på att det oerhört dyra och alltmer påfrestande sjukförsäkringssystemet skulle förändras.

Återigen rör det sig här om ett klassiskt fenomen. Fackföreningsledare försöker avblåsa en strejk som har uppnått oerhörd styrka, innan det finns konkreta resultat som motsvarar rörelsens kraft. De agerar alltså som en slags medlare mellan arbetare och delstaten, snarare än som arbetarnas företrädare. Men när medlingsförslaget skickas ut till alla lokala fackliga avdelningar så träder konflikten in på historisk mark.

De strejkande vägrar gå med på det här, fortsätter strejka, och återvänder till stadshuset, vars stora entréhall de börjar prata om att ockupera. 20 000 lärare och skolanställda – detta är alltså alla lärare och skolanställda i delstaten – är nu ute i en strejk som delstatens myndigheter egentligen bedömer som olaglig och som facktopparna försökt avblåsa, men som med sin kraft är svår att hejda. Redan på onsdagen var massor med folk ute och bland tillropen kunde en höra ”Det är inte över!” och ”De sålde ut oss!”. På torsdagen syns plakat bland de strejkande som ockuperar kongresshallen där det står ”Vi tänker inte gå härifrån!”

Det drama som utspelade sig på onsdagen på utbildningsdepartementets hemsida upprepades också på torsdagen. Ett efter ett, lös de små områdena upp och skolorna annonserades som stängda även på fredagen. På själva fredagen fortsatte utvecklingen. En motion i senaten som rörde de strejkandes situation sköts upp – samtidigt röstades lönehöjningar till polisen samt fängelse- och häktespersonal igenom. Det uppdagades också att det bara veckan innan gjorts ändringar i lagar som rör polisens möjligheter att skingra ”olagliga församlingar” och mildra ansvaret vid skada eller dödsfall när så sker.

Under den gångna helgen har en extrainsatt session ägt rum i stadshuset, och rörelsen mobiliserade med stort deltagande och stora demonstrationer. Men de förslag som politikerna nu arbetar med är fortfarande för dåliga, och allt tyder på att strejken kommer att fortsätta under den kommande veckan. Samtidigt gick 1400 telekommunikationsarbetare i delstaten och angränsande Virginia ut i strejk efter att de under nära ett års tid har försökt förhandla fram ett nytt avtal med telejätten Frontier Communications.

Den strejken är på sätt och vis orelaterad, men på ett annat går det inte att ta miste på tidpunkten, och det är svårt att tro att kommunikationsarbetarna inte är medvetna om vad som händer runtomkring dem. En av de viktigaste aspekterna av strejkrörelsens organisering i West Virginia har varit just att kontinnuerligt bredda solidariteten och engagera fler i rörelsen för att öka pressen på både privata aktörer och politikerna. Om strejkvågen sprider sig även till privata företag, och kan kopplas samman till djupare politiska och ekonomiska problem i delstaten, och om de strejkande kan hitta konkreta sätt att samarbeta och stärka varandra, så kommer det bli mycket svårt att stoppa rörelsen.

En annan aspekt är de nätverk och den infrastruktur som byggts upp under strejkvågens gång. West Virginias lilla IWW-avdelning, som kontinuerligt uppdaterat om de pågående händelserna från ett gräsrotsperspektiv via sin Facebook-sida, har de senaste veckorna nära tiodubblat antalet följare. Bakom kulisserna har många människor för första gången fått upp ögonen för radikal social organisering, och hur effektiv direkt aktion kan vara även i vad som ”politiskt” ser ut som en hopplös situation.

Oavsett hur strejken slutar – och just nu blir rörelsen fortfarande bara starkare och starkare, så finns här potentialen att förutom direkta förbättringar på en skala som West Virginia inte sett under vare sig demokrater som republikaner, och definitivt inte sedan den neoliberala eran inleddes, också bygga en radikal infrastruktur för fortsatta konflikter, för fortsatt solidaritet och för utökad inbördes hjälp. Medan stormedierna har i det närmaste ignorerat konflikten, så har budskapet istället spridits via radikala sajter som It’s Going Down, The Hampton Institute eller Jacobin Magazine och en rad olika mindre fackföreningars och andra gruppers och privatpersoners sociala medier.

Många människor har nu genom egna erfarenheter fått upp ögonen för hur hopplös den parlamentariska politiken är jämfört med bred folklig direkt aktion, och att även den egna fackliga byråkratin ofta blir till ett problem om inte facken är organiserade horisontellt och direktdemokratiskt. De årtionden av försämringar som leddes av Demokraterna kan nu genom självorganiseringens styrka förändras till historiska landvinningar, trots lagar, tröga byråkrater och Republikaner vid makten. Det finns inget som på ett lika djupt sätt kan radikalisera människor som sådana självupplevda erfarenheter, och om dessa kan fångas upp och engagera sig i olika horisontella nätverk eller fack som IWW, så har mycket också vunnits för framtiden. Plötsligt går det att i en krisartad nationell och global situation skönja en potential inte bara för defensivt utan också omvandlande och offensivt motstånd.

Inlägget West Virginias vildkatter dök först upp på anarkism.info.

Hur ska ett förstamajtåg med ett par tusen personer bedömas? Är det kommersiellt om det säljs böcker? Vem bestämmer vilka arrangörer som ska subventioneras? Enligt beslutet kunde det skilja många tusen kronor beroende på detta. Och vart skickas fakturan för ett ledarlöst torgmöte?

Det kom ett par tidningsartiklar, sedan blev det märkvärdigt tyst. Men vi är många som oroat oss för vad som ska hända med demonstrationsfriheten i Stockholm valåret 2018.

När personer ur Stockholms anarkistiska nätverk och Bokhandeln Info planerade solidaritetsaktioner till årsdagen av J20 (massarresteringarna i samband med protester mot Trump), kom vi på att det vore ett bra tillfälle att uppmärksamma även vår lokala yttrandefrihet. Med några dagars varsel drog vi ihop en manifestation: cirka 20 personer, under svarta/rödsvarta fanor, delade ut ett par hundra flygblad vid Fridhemsplan. Sedan gick vi till Trafiknämndens kontor i närheten, ropade slagord som ”Ingen hyra på våra gator”, och lämnade hälsningar på deras entré (se foto).

En av de stora vinsterna, kände vi då, var att prata om konkreta frågor med förbipasserande. Det var intressant och givande, i stort sett alla höll med om sakfrågan och några slog följe med oss en bit.

Hoppas vi får se fler anarkistiska åsiktsyttringar på gatorna i år!

Knappt två veckor senare kom en riktig seger. Vi ska nog inte ta åt oss hela äran, men vem vet? Kanske var våra hälsningar veckans samtalsämne i Trafiknämndens korridorer? Nu säger politikerna (miljöpartister) att de har backat. Demonstrationer ska inte alls kosta pengar, oavsett storlek, plats eller högtalare. Däremot ska ”kommersiell verksamhet” betala ny hyra till staden, skriver bland andra StockholmDirekt. De nya reglerna för uthyrning av stadens mark ska formellt tas i kommunfullmäktige den 19 februari. Vi förutsätter att det nu blir som trafikborgarrådet säger – inga gråzoner mellan politiska bokbord och företagsjippon vad gäller hyra. Annars får vi samla större krafter. Staden tillhör alla.

Anarkist i Stockholm

Inlägget Yttrandefrihet – liten seger i stor fråga dök först upp på anarkism.info.

Jakten har funnits med människan som art sedan artens barndom, även om den också i många sammanhang har problematiserats eller övergetts. Som bekant finns det även andra arter som jagar, men i människans fall har jaktinstitutionen kommit att få starka band till företeelser som anarkister i andra sammanhang brukar kritisera. Jag tänker då på en könsbaserad arbetsfördelning där manlighet och våld sammanlänkas, vapenfetischism och militarism, och, framför allt, dominans. Människans påstådda rättighet att behärska planeten och rangordna andra varelser i ett hierarkiskt system har fått namnet speciesism (artförtryck), och påminner inte så lite om andra rangordningssystem som rasism, köns- och klasshierarkier.

Att frihetligt sinnade personer och rörelser mot denna bakgrund ifrågasätter eller till och med ibland genom direkt aktion stör vissa former av jakt borde inte ses som något konstigt. Samtidigt bör inte motståndet vara urskiljningslöst (och är det inte heller?). Det finns exempelvis jakt som handlar om att grupper försöker tillgodose sina mänskliga basbehov och gör detta på sätt som respekterar ekosystem och andra arter. Som biologiska varelser bör vi acceptera både att vi samverkar och interagerar med miljö, växter och andra djur, men också att vi alltid i någon mån konkurrerar med andra om utrymme och resurser. Detta gäller oavsett om vi är veganer eller köttätare. Vi är också alla på olika sätt insyltade i de speciesistiska praktiker som gör att människan som art idag hotar inte bara en oöverblickbar mängd andra arter och kännande individer, utan också miljön i stort och därmed vår egen existens. Det skulle därför vara orimligt om djurrättsaktivister behandlade alla människor som jagar eller äter kött som fiender.

Åtminstone i fallet med vargjakten i Västmanland är det dock uppenbart vilken grupp som har maktövertaget och står för våldet mot både mänskliga- och ickemänskliga djur, och vilka som står för det frihetliga motståndet. Jag hoppas att alla anarkister ställer sig solidariskt på motståndets sida, samtidigt som vi kan föra nyanserade samtal och diskussioner om taktik och speciesistiska praktiker med respekt för olika perspektiv i lämpliga forum.

Inlägget Jaktsabotage dök först upp på anarkism.info.

¤ De som jobbar mindre, ofta människor som på olika strukturella sätt är förfördelade eller utsatta, får mindre pension. Det här drabbar bland annat kvinnor i större utsträckning än män, och de som av olika anledningar inte kan jobba lika stor del av livet – kanske på grund av sjukdom, skador eller strukturell arbetslöshet.

¤ Systemet omfördelar redan från fattiga till rika. Människor som har hårda jobb, och lever fattiga liv, lever kortare än medel- och överklass som glider på en räkmacka genom livet. Det är 18(!) års skillnad i medellivslängd på en lågutbildad person från Vårby och en högutbildad i Danderyd. Det är klassamhället svart på vitt, kropp för kropp – ett slags partiellt massmord. Men många härliga extra år i pension blir det för Danderydsborna.

¤ Genom systemet tas resurser från människor och placeras som kapital i olika fonder. Dessa fonder har ofta tveksamma ändamål, och är dessutom ett sätt att, som i alla andra avseenden i vårt samhälle, ta makten från oss som jobbar ihop pensionerna och ger dem till politiker och ekonomiska intressen. Med resultatet av vårt slit, som vi hoppas kunna överleva på när vi går i pension, leker de mäktiga på kapitalmarknaden.

¤ Det nuvarande pensionssystemet ger redan väldigt låga pensioner, och många vanliga arbetare tvingas leva som fattigpensionärer efter ett helt arbetsliv. Pensionerna hamnar enligt en ny rapport under 50% av lönen för många kommunal- eller industriarbetare. Och det på löner som inte är något att hurra för heller. Mycket av det här är saker som till och med sossarna själva, i sina mest vänstersossiga drömmar, tycker är åt helvete.

När nu pensionsåldern höjs så kan det sägas vara ett slag i dubbel bemärkelse. För det första är det som vi redan sett de i de tuffa jobben som inte orkar jobba lika länge innan kroppen slits ut, och de som på grund av fattigdom och därmed kort livslängd redan knapp får någon pension att tala om som drabbas. För det andra tycks det på något märkligt sätt vara så att hur mycket vi än utvecklar ny teknik och ökar produktiviteten, så måste vi ändå jobba ungefär lika mycket eller ibland mer, och resurserna verkar aldrig riktigt räcka till för viktiga sociala områden som skola, sjukvård och annan omsorg. Men den här till synes motsägelsefulla observationen har i grunden en ganska enkel förklaring.

Politikerna existerar i en både praktiskt och ideologiskt otroligt begränsad värld, där rattande på några få etablerade parametrar är den enda legitima och möjliga handlingen. Den logiken leder onekligen till en slags arbetslinje – vare sig det är moderater eller sossar som framför den. De här institutionella och ideologiska begränsningarna verkar på ytan med rätta helt absurda, men får sin förklaring i den underliggande dynamiken som idag tas för given – vårt ekonomiska system.

Hur kan vi med så mycket ny teknik och så mycket produktivitetsökningar (en dubbling av BNP per capita bara sen 1994!) behöva jobba så mycket? Varför är automatisering ett problem och upplevs som ett hot på många håll?

För att ekonomins grund, och därmed också den parlamentariska politiken, inte vilar på incitament som syftar till att öka välmående och tillfredsställa mänskliga behov, utan främst på att systemet ska kunna fortsätta rulla på – skapa avkastning på investeringar och ett positivt tillväxtklimat. För det syftet är lönearbete helt nödvändigt som ett självändamål.

De som inte köper den här ordningen brukar ändå främst ropa på att staten ska ordna bättre pensionssystem – utan att märka att staten är en aktiv part i detta arbetarfientliga ekonomiska och politiska maktspel. Den här blindheten för statens verkliga roll och intressen gör att där många på vänsterkanten kan vara initiativrika i kampen mot kapitalismens exploatering, står de helt handlingsförlamade i fallet om staten och dess institutioner. Där ska det plötsligt ”förändras inifrån”, ungefär som om vi skulle kampanja för att få in folk i Coca Colas styrelse för att bekämpa företagets rovdrift.

I ett samhälle som Sverige, där staten fortfarande tillhandahåller ett slags, om än sönderfallande, skyddsnät kan det tyckas att behovet är mindre för människor att själva kliva in och ta över viktiga samhällsfunktioner genom att bygga upp nätverk av inbördes hjälp och socialt omhändertagande. Men kan vi inte vända på det där? I ett land som fortfarande har en tillstymmelse av välfärdsstat finns det all anledning att organisera för att tvinga ut så mycket som möjligt ur denna. Tänk organisering av samma typ som Planka, där människor går ihop och sänker sina omkostnader för kollektivtrafiken.

Generaliserat kan vi förstå det här som en slags solidarisk kollektiv självreduktion under vår egen förvaltning, som arbetar mot de olika försäkrings- och trygghetssystemen på ett liknande sätt. Organisering av arbetslösa, pensionärer, sjukskrivna, utförsäkrade – och alla vanliga arbetare som är beroende av dessa olika system och institutioner. Ett försök att med självorganisering tvinga mer av dessa produktivitetsökningar till oss själva – för vissa kan det vara i form av kortare arbetstid, för andra i form av mer resurser av olika slag. Och om, när eller där samhället istället sviker helt, avvecklar och privatiserar bort vår trygghet, ersätter vi den med våra egna, decentraliserade men sammanlänkade horisontella lösningar, byggda på just denna självorganisering.

Pensionärer ockuperar just nu det nedstängda sjukhuset i Sollefteå – varför skulle inte de, arbetslösa och andra grupper kunna vara lika militanta på andra håll? Kanske behövs det helt enkelt några som går i bräschen och hittar rätt angreppspunkter, för ett bättre liv än den här antimänskliga sosseliberalismen vill och förtjänar vi alla att ha. Ockupera pensionssystemet! Bekämpa staten med självorganiserade alternativ!

Inlägget Pensionsuppgörelsen – ännu ett slag mot vanliga arbetare dök först upp på anarkism.info.

En person vittnar om hur polisen ska ha tryckt ner en flykting på marken och ett dussintal poliser ska ha stampat på hans huvud innan några boende kom och drog honom undan.

Det är sällan den grekiska polisen går in i Exarchia på det här sättet. Det finns en polisstation i Exarchia övervakad av kravallpoliser. Inatt gick man dock in på torget i Exarchia.

Vid femtiden i morse var en jurist på plats på polisstationen och vittnade om att hen såg många människor med blodigt huvud och en demonstrant var så illa skadad att hans ansikte inte gick att känna igen.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av den grekiska polisen stödjer det nazistiska partiet Gyllene gryning. Vid senaste valet hade över 50% av poliserna röstat på partiet. Aktivister som blir arresterade vittnar om nazismen inom polisen. Många blir utsatta för grovt våld och får höra att ”Gyllene gryning kommer att ta hand om er”.

Gårdagens demonstration anordnades med anledning av minnesdagen för upploppen som var starskottet till att militärjuntan som styrde Grekland mellan 1967-1974 störtades. Mer om detta kommer jag att skriva om i ett annat inlägg, som en del av reportaget om Exarchia.

Inlägget Polisen sköt plastkulor mot demonstranter i Aten dök först upp på anarkism.info.

Vi lever idag i ett samhälle där det sker en allt större polarisering, och där årtionden av neoliberal politik nu gått på grund och antagit nyfascistiska nyanser. Samhället, statens kontroll över oss, och kapitalismens olika uttrycksformer förändras i snabb takt framför våra ögon. Ändå är det väldigt få som erbjuder tilltalande och samtidigt realistiska alternativ för att göra oss fria och för att bygga ett samhälle som tillfredsställer våra behov, snarare än tvärtom. De som ändå gör det är inte politiker, utan människor som tagit saken i egna händer och organiserat sitt eget motstånd utifrån sin egen vardag och sina gemensamma behov.

Vi tror att anarkismen är ett verktyg för att ta oss åt det hållet, och med dess teori och praktik ingjuta våra rörelser med kraft och självförtroende. Vi vill både ta upp anarkism ”med stort a”, det vill säga de anarkistiska rörelser både då och nu från vilka vi kan lära oss saker och med vilka vi känner solidaritet och samhörighet, men också alla andra initiativ och rörelser som genom självorganisering försöker kämpa mot olika former av förtryck. För oss handlar anarkism i praktiken främst om just sådan självorganisering och om social rörelse underifrån.

Vi som har startat anarkism.info är en brokig skara, från olika håll i Sverige och även ett antal boende utomlands. Vi har olika intressen, infallsvinklar, och saker vi är bra på. Vi har alla varierande erfarenheter av förtrycksmekanismerna i dagens samhälle – staten, kapitalismen, rasism, fascism , och normerande patriarkala strukturer, för att nämna några. Vi har som grupp inte någon speciell politisk linje förutom den svarta tråd som förenar oss – anarkismen som metod, dess kritik av alla former av förtryck, samt praktiker eller principer som självorganisering, inbördes hjälp, autonomi och direkt aktion.

Resultatet av allt detta kommer alltså, hoppas vi, att vara lika mångsidigt. Vi kommer att skriva texter om våra praktiska erfarenheter, om de olika rörelser vi är en del av, om teorier vi tror kan hjälpa oss att förstå och verka i vår omgivning, om platser och organisationer vi besöker, och förhoppningsvis mycket mer. Det finns också ambitioner att göra allt ifrån affischer, klistermärken och trycksaker till video och annan interaktiv media.

Men vi kommer att skynda långsamt. Vi har alla jobb, familjer, skola eller andra åtaganden, och kommer att bidra till att driva projektet framåt efter förmåga. Vi ser det här som en process av lärande lika mycket som av tillgängliggörande, och vi vill att det ska vara kreativt och glädjefyllt istället för det tvång vi redan har alltför mycket av i vår vardag.

Låt upproret börja – ingen är fri förrän alla är fria!

Inlägget Hej världen – det här är anarkism.info dök först upp på anarkism.info.