Malcom och Markus och maktvänstern

När “den kommunistiske” debattören Malcom Kyeyune i en status nyligen beskrev klimatkämpen Greta Thunberg som en tråkig, autistisk glasögonorm “i ett land befolkat av veganer och elallergiker”, framträdde möjligen såväl hans världsbild som attityd tydligare än avsett. Den som inte är bekant med Kyeyune alls kanske med vägledning av detta skulle gissa att han självklart tillhör mobbningshögern, men det är tyvärr mer problematiskt än så.

Kyeyune skriver bland annat ledare åt GP, och är podkamrat med Markus Allard. Allard sitter nu i kommunfullmäktige för Örebropartiet tillsammans med Sveriges mest kända rasistsnut, Peter Springare. Väl i kommunfullmäktige har populistiska Örebropartiet inlett samarbete med SD.

Radarparet Malcom och Markus har båda en bakgrund i Ung vänster, och kastades ut efter att ha uttryckt stöd till antifascistiska Revolutionära fronten. De har sedan rört sig i en nationalistisk riktning, samtidigt som de fortsätter att beskrivas som marxister, vänsterdebattörer eller kommunister. Malcom har så sent som 2016 skrivit för Arbetaren och de har båda lyfts fram av Aktuellt Fokus.Inom den autonoma vänstern verkar inte så få vara obekanta med den här rörelsen hos de båda, medan en och annan svansar efter, kanske i tro att någon form av nationalism är nödvändig för att ens bli hörd i dagens samhällsklimat.

Möjligen är det här fenomenet inte så förvånande. Den svenska partivänstern har under det senaste seklet haft en stark nationalistisk ådra, och att denna i någon utsträckning även påverkar utomparlamentarisk vänster och anarkister är inte så konstigt. Den som ser revolutionär potential i vänsterpopulism gör sig också sårbar för den här typen av inflytande i en världsordning där “folket” (lat. populus) skapas genom nationalstatens gränser. Om “folket” versus “eliten” blir den centrala och enda egentliga maktkampen kommer analys av och fokus på andra maktordningar och samhällsproblem att bli i bästa fall sekundära, i värsta fall hotfulla. Feminism, antirasism, hbtq-frågor, djurbefrielse, klimatengagemang, arbete mot diskriminering på grund av funktionsvariation, och kamp mot globala ekonomiska ojämlikheter förvandlas då lätt till problem. 

Men det är också en fråga om synen på makt. Där maktkoncentration och hierarkier betraktas som något givet, självklart och omöjligt att ifrågasätta i grunden, där blir det naturligt för sociala/politiska rörelser att eftersträva en plats på tronen. Och väl där finns det inget annat att göra än att sparka nedåt, för att värna sin sköra och sårbara placering i systemets herre-på-täppan-spel. Det gäller även vänstern. Och därför behöver vi anarkismen.

Comments

  1. Pingback: 23 Gula västar och svarta drömmar – A-ordet

Comments are closed.