Som ett virus

Bakterier är encelliga organismer som lever både i och utanför andra organismer. De är inte som vissa ibland tror bara dåliga, utan tvärtom också helt livsnödvändiga för oss. De hjälper oss med matsmältning, och kan till och med hjälpa oss att inte bli sjuka. De dåliga kan vi angripa med antibiotika, som sätter bakteriernas reproduktionssystem ur spel.

Huruvida virus är en organism är däremot omtvistat. De kan inte existera självständigt utan är beroende av en värd. De har förvisso DNA eller RNA, men de har ingen egen ämnesomsättning eller reproduktionsmekanism, utan tar över värdens celler och får dem att reproducera viruset. Ett livlöst system som likväl tvingar andra att rätta sig efter dess logik och sprider sig på deras bekostnad. Det låter vagt bekant.

Coronaviruset har gått från att vara bakgrundsbrus i nyhetsflödet till att ta över alla sammanhang – det har inte bara utvecklats till en pandemi, utan också blivit viralt. Som ett resultat har det lagt ett tvärsnitt genom vårt samhälle, det har satt en spegel mot vårt kollektiva ansikte. Det mest intressanta är nämligen inte så mycket vad vi säger om viruset, utan vad viruset säger om oss.

För det första, låt oss få några saker klargjorda. Det går nämligen att både gripas av obefogad panik och underskatta det som nu händer – kanske till och med båda på samma gång. Coronaviruset är inte helt olikt en vanlig influensa, med den skillnaden att det drabbar något hårdare – något som bland annat visat sig i högre dödlighet. Men medan dödligheten för säsongsinfluensan är välkänd, är osäkerheten kring Coronaviruset mycket större.

Det finns ett stort mörkertal av mildare fall som aldrig testas, medan de allvarliga fallen oftare dokumenteras. Med det i åtanke har vissa uppskattat att där vanlig influensa kan ha en dödlighet kring 1-2% så kommer Coronaviruset att hamna på i runda slängar 3%. Det slår dessutom olika hårt, och de som är i riskgruppen är äldre människor (medelåldern för de som dött i Italien var exempelvis för några dagar sedan 81 år) eller de som har underliggande problem med immunförsvar, hjärta, eller lungor.

Det finns därför å ena sidan ingen anledning till allmän panik, men all anledning att göra sitt bästa för att minimera riskerna för de som kan drabbas hårdast och vars liv är i fara på grund av viruset. Viruset sprids främst genom att vattenburna partiklar i utandningen, nysningar, eller hosta förs över till andra, antingen direkt eller via beröring av olika ytor. Att tvätta händerna ofta och ordentligt, inte ta på sitt ansikte med dem, undvika stora folksamlingar (speciellt inomhus), inte nysa eller hosta rakt ut i luften, och för tillfället minimera kontakt med de i riskgruppen kan därför vara enkla sätt att minska spridningen.

En annan viktig aspekt att ha i åtanke är belastningen på vården. Ur det perspektivet är en inbromsning av spridningen väldigt viktig. Då kan fler få den vård de behöver och därmed klara sig, även om många till slut skulle få själva viruset – vilket är mycket troligt. Något som just nu tyvärr underminerar detta är den hamstring av allt från handsprit till toapapper som drabbat stora delar av världen.

Det går inte att poängtera starkt nog att det inte hjälper att sitta på ett berg av hygienartiklar – när det gäller sjukvård och pandemier, så är andras hygien lika viktig som din egen, och just nu undergrävs mångas förmåga att vidta viktiga åtgärder. Ofta är de som drabbas av sådant de som redan på andra sätt är marginaliserade och inte har tid eller råd att införskaffa de nödvändiga sakerna innan de tagit slut, och de kan inte heller välja att jobba hemifrån eller vara borta från jobbet på ekonomiska grunder.

Men det här är förstås inte bara eller ens främst problem som sker på grund av individuella val. Vi har som samhälle länge rustat ner, sålt ut och avskaffat lager och beredskap till fördel för en ”flexibel”, prekär just-in-time ekonomi. Vi har dessutom ett politiskt klimat där forskningen misstros eftersom den inte passar in i den populistiska högerns känslomässigt styrda världsbild.

Och det är här en hel värld av betraktelser öppnar sig för den som stannar upp och tittar lite. Vi ser hur privilegier överförs och förstärks i reaktionerna, och det rådande politiska klimatet sätter sin prägel på åtgärderna. För det första, huruvida kollektiv karantän, nedstängning av hela regioner eller hela skolsystem, är en vettig åtgärd, är en högst omtvistad fråga. Om vi exempelvis jämför Italien med Sydkorea, två länder som drabbades ungefär samtidigt, så har det senare kunnat stävja spridningen på ett bättre sätt utan någon karantän. Även om uppgifterna och siffrorna får tas med en nypa salt, så är det utan tvivel så att det som får politiker att se handlingskraftiga ut är en övergripande karantän. Precis som med ”hårda tag” mot brottslighet eller mot migranter.

Istället för en sjukvård väl rustad för pandemier, där arbetarna har goda villkor och rimlig belastning, istället för fri tillgänglighet till nödvändiga mediciner och tester samt bra informationsspridning, hamnar nu fokus bland annat på att begränsa människors möjlighet att röra sig fritt – i stor utsträckning helt utan konsekvensanalys eller en diskussion om vad som är proportionerligt och vad som faktiskt fungerar, eller hur människors psykiska välmående påverkas av olika sådana åtgärder.

För makten handlar det här nämligen inte i första hand om att hitta lösningar och förhindra att folk far illa, utan om att behålla eller återupprätta kontroll och legitimitet. Det vet de flesta som sysslat med autonoma hjälpprojekt i katastrofområden, som i det arbetet stött på och ständigt behövt kämpa mot ”institutionella grindvakter”.

När vi pratar om ”naturkatastrofer” så är det vi egentligen menar naturfenomen som blir katastrofer på grund av sociala omständigheter. Att människor dör i sjukdomar, stormar, översvämningar och så vidare har högst sociala orsaker. Det beror på hur vår infrastruktur ser ut samt vilka som har makt och resurser att hålla sig själva och andra trygga och friska.

Här blottas också brunhögerns oförmåga att hantera krissituationer. De kan inte annat än att använda dem som ett vapen för politiska syften, och har ingen möjlighet att faktiskt lösa kriserna. Ska alla dessa klimatskeptiker som vanligtvis spyr galla över forskningsvärlden nu plötsligt lyssna på i princip samma forskare när det gäller viruset? Kommer Jimmie Åkesson åka till Wuhan och dela ut flygblad?

Trumps kommentarer i förra veckan om att viruset är en överdrift och används av Demokraterna för att förstöra ekonomin och underminera honom är ett annat tydligt exempel – stick huvudet i sanden, prata om konspirationer, och om något, använd krisen för att utöva mer kontroll över samhället. Att han veckan senare fick göra en pudel och förklara nationellt nödläge är too little, too late.

Det är å andra sidan inte heller speciellt fruktsamt att proklamera att vi i alla fall tack vare coronaviruset kommer lära oss varför en välfungerande sjukvård är viktig. För vilka är ”vi” egentligen som behöver den lärdomen? De fattiga människor som sedan staters (och städers) begynnelse drabbats av sjukdomar och epidemier vet redan hur det ligger till. Fråga de människor i USA som överlevde AIDS-epidemin på 80- och 90-talet (bara i NYC dog över 125 000 människor) om de är förvånade över myndigheter som är mer ett hinder än en lösning i krissituationer.

Ett stilfall i absurditet sker i vårt grannland Danmark, där ceremonin för att bli medborgare kräver ett handslag med en person av motsatta könet (i sig ännu en falsk binär förstås) – och på grund av viruset har nu folk inte kunnat bli medborgare eftersom, ni vet, handskakningar inte precis är hygieniska. Eller de hårda tagen i Italien med karantän, samtidigt som fängelser är smittohärdar där 14 människor nu dött efter upplopp på grund av just oro för coronaviruset, och strejker brutit ut i hela landet.

Nej, ”vi” kommer inte lära oss något, för vi som drabbas vet redan, medan systemet vi lever under inte ser detta som misstag utan i det närmaste business-as-usual. Lika lite som inga lärdomar dras från ständiga krig, kolonialism, så-kallad flyktingkris, eller årtionden av utförsäljningar av allmännytta. Däremot är det läge att gå på en offensiv när det gäller att peka ut de här sakerna och börja organisera sig där vi är för att förändra dem, och att delta i ömsesidig hjälp för att underlätta informations- och resursspridning i den pågående krissituationen.

Karensdagen har tillfälligt slopats, vilket är bra, men den borde aldrig funnits från början. Att kämpa för att permanenta de få fördelaktiga saker som krisen för med sig är därför bra, men det viktigaste är hur vi använder det eventuella momentumet. Vi får inte fokusera för mycket på vad makten ska göra åt oss, utan behöver istället försöka organisera oss med grannar, arbetskamrater eller likasinnade för att på egen hand flytta fram positionerna och hjälpa varandra.

I den kusliga serien Carnivale kretsar handlingen kring goda och onda andar som för ett proxykrig i den amerikanska södern under depressionen på 1930-talet. I en nyckelscen konfronteras en av huvudpersonerna, pastorn Justin, av en annan präst som oroar sig över Justins mörka tendenser. ”Vi kan rädda dig,” säger han, ”du har en demon i dig.” Justin kastar i det ögonblicket av sig sitt ambivalenta skal och kampen inom honom klarnar. Han utbrister: ”Det finns ingen demon i mig, jag är demonen.”

Det stora problemet är inte att vi har en viruspandemi i vårt sociala system, utan att vårt sociala system i sig självt är som ett virus. Ett virus som tar över våra kroppar och tvingar oss att reproducera en auktoritär, exploaterande och otroligt skadlig tillvaro. Ett virus som inte bara hotar mänskliga kroppar utan även djur och natur, och det på global skala. Coronavirusets effekter är bara det senaste symptomet.

Kanske kan Justin inte räddas, utan behöver besegras. Kanske behöver vi sluta se på coronaviruset som något som angriper oss utifrån, och istället se det som närmast en del av systemet vi lever i. Då först kan vi börja ställa rätt frågor och börja vidta rätt åtgärder.

Comments

  1. the_fuckup

    Bra text! Det där med att undvika stora folksamlingar har gett mig lite huvudbry eftersom jag egentligen hade velat gå på en grej om inte alltför lång tid.

    Har det talats mycket om den miljö där corona(även sars?) sägs uppstått:
    marknader
    där olika levande
    varelser hålls frihetsberövade
    för att säljas
    som (i första hand?) mat.

    En sådan där återkommande fråga/konflikt i det sammanhanget kan bli: hur mycket kultur/tradition kan tolereras och ungefär på vems bekostnad? Jag menar, när vi inte pratar om materiella eller ekonomiska resurser utan också liv, hälsa, lidande.

    Organisering, som ju nämns, har väl också en del kultur i sig, eller är något som skapar en (organisations-)kultur, med kanske(vad vet jag) både bra och dåliga delar. Tyvärr tror jag bara på organisering, gällande speficika frågor och inte med stora ( ofta otydliga) framröstade program-liknande grejer.

    Men alltså apropå Kina, och corona, så var dokument utifrån(från statstelevisionen) ganska intressant, bl.a. om hur en vanligtvis tyglad kinesisk befolkning vågade på sig mer otyglad ilska/upprördhet mot statsmakten, m.m.
    https://www.svtplay.se/video/25762164/coronaviruset

    Viruset är en del av en värld där det är kultur att sälja och låta sig säljas. För överlevnaden? men inte den gemensamma. Å andra sidan så sitter ju marxister och andra inne på den enda sanningen eftersom dom läst så mycket viktiga damer och herrar och nu kan hålla långa korrekta tal och även efter 3 år inte vet knappt någonting om “organisationens” medlemmar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.