Våra fascister?

Afa Stockholm har i dagarna avslöjat Per och Lisa Hellmans engagemang i NMR. De tillhör den nyandliga alternativmiljön, men har också gett ut och översatt kända djurrättsböcker. Uthängningen väcker frågor om relationen mellan fascism och djurrätt. Öppna nazister stimulerar med rätta mångas kräkreflexer, och inget är enklare än att ”ta avstånd”. Men finns här mer komplexa och kritiska frågor som behöver ställas?

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Comments

  1. En idiot

    Som Marxist uppskattade jag den här texten då jag anser att den gav mig en ny infallsvinkel.

    Jag gillade biten gällande att agera konstruktivt istället för blott reaktivt. Något jag i ärlighetens namn skulle säga att anarkister är ganska bra på.

    Jag börjar fundera på om det möjligen finns två strata gällande aktion i anarkismen, den småborgerliga identitära och vad som kanske skulle kunna kallas för individualistiska socialister?

    Ha det bra.

    1. svartkatt

      Alla ideologier – marxism, kommunism, socialism, anarkism osv – speglas i mer ytliga kulturella fenomen och identiteter i samhället. Så det är inget unikt med anarkism, men inte heller något som är inneboende i den eller urskiljer den från andra socialistiska tendenser. Därför tycker jag att termen “småborgerliga identitära” är rätt irrelevant när det gäller diskussioner om anarkism.

      Vad gäller “individualistiska socialister” så är det en benämning som från ett perspektiv skulle kunna fungera (jag är dock osäker på vad det innebär rent praktiskt när det gäller “aktion”), men de flesta anarkister skulle nog säga att anarkismen är en syntes av det individualistiska och det kollektiva (med olika betoning för olika tendenser och historiska rörelser). Sen är väl frihetlig socialism en mer vedertagen term om en nu vill ställa anarkismen i relation till socialismen.

  2. the_fuckup

    På frågan: Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?
    Så vill jag säga att det är så otydligt, och ospecfikt formulerat bland grupper och rörelser, och knappast diskuteras, eller har några gemensamma bestämda linjer. Sexism kan t.ex. omfatta frågor kring prostitution/”sexarbete”, sex, pornografi, och även andra frågor som enbart existerar om en godtar att familj och specialiserad arbetsmarknad är något “naturligt”/”allmängiltigt”. Inte ens cis, eller queer, är tydligt definierat i “rörelsen” “grupperna”. Det går inte heller att få ett svar på dessa frågor, av mänskor själva använder begreppen.

    Så här: den gemensamma stadgan: Vi är emot sexism. Jättekort historik, knappt några gränsdragningar. Självklart finns det uppenbara grunder för begreppet, men sedan kan det svaja en hel del tycker iaf jag.

    Trots att det är relativt otydligt och ogemensamt specifierat, överreagerar ändå en del om t.ex. någon ny självorganiserad grupp inte direkt skriviet “vi är emot sexism”, som om dom annars är FÖR sexism. Läs på t.ex. wikipedia(valfri språkversion) eller någon bok, så går det att se skiljelinjer. Även bland mänskor som kallar sig frihetliga socialister, anarkister, finns det skilda uppfattningar. Ändå “vi är emot sexism”. Svårt att veta exakt vad, och var gränserna går, och hur det praktiskt är tänkt att bekämpas/hanteras. Det går inte heller att kräva förkunskaper i stil med judith butler osv för att någon ska förstå och känna vilken grupp vilket sammanhang som passar bra. Övergripande rörelser skiljer sig en hel del internationellt.

    Rasism hanteras mycket bättre. Men samtidigt, ta t.ex. vänsterpartiet, som jag inte tror någon skulle kalla rasistiskt, eller nationalistiskt, så är dom ju ändå för att bibehålla t.ex. migrationsverk och ha ett reglerat mottagande av flyktingar.

  3. the_fuckup

    Tycker signaturen idiot:s fråga var intressant ändå. Att _alla_ ideologier speglas i ytliga kulturella fenomen.. som svartkatt skrev..
    Jo, visst, men det är väl mer eller mindre..
    Mycket av det ytligt kulturella tycker jag är väldigt skadligt och ger upphov till att mänskor tror sig kunna avgöra på face value vem eller vad något/någon är.
    Det blir extra trist då om anarkister/anti-auktoritära ska tvingas agera snäll förälder/jesus/syster/broder till vilka gränser som helst, utan att själva gjort något svinigt eller okamratligt.
    Självorganiserade grupper borde värdera diskussion mer än “röstning” och det blir nästan paradoxalt löjligt när diskussioner är korta och väldigt fort följs av röstning och kvasi-argument som är i stil med “det är så det funkar” “det hinns inte med nu”.
    Lite av det skälet som jag tycker det är ganska tröttsamt och menlöst att organisera sig, även om jag inte definierar mig varken som kollektivist/individualist, eller något annat än alltid mot fascisterna och nyliberalerna. Ett ex. på ytligt kulturellt fenomen är ju “shoreline-vänstern” som jag fick mer än nog av för mycket av redan för 20 år sedan. Aldrig sett eller känt några som helst nerviga eller viktiga beröringspunkter med dessa scen-narcissister. Som absolut aldrig borde tagit ordet anarkist i sina munnar.

    Iofs kan det vara hjälpligt att fundera i åtskilda strata gällande anarkismen, men tyvärr tror jag det kan bli dumt också, lite som om det finns strikta uppdelningar som är lätta att göra.

    Även om det finns något sådant som individualistiska socialister så är det ju inget som hindrar dessa från att samarbeta ömsesidigt och genomföra mycket mer än vad något kollektivistiskt segt-sitta- och rösta efter minimal diskussion i lokalgruppen där auktoritet ges utifrån “antal-år-som-medlem/heder”. Paketlösnings-anarkismen ger jag inte mycket för, även om det såklart är bra om en övergripande rörelse har vissa gränsdragningar gällande t.ex. sexism. Vilket den absolut inte har idag.

    En del inom “rörelsen” använder ju individualism som något per definition negativt och direkt sammanhängande med “liberalism”, som dom egentligen(tänker jag) menar nyliberalism med.

    Så länge det inte bekräftar rasism, fascism, varugörande av mänskor, gud, och nyliberalism, tycker jag ibland att det ideologiska snacket kan gå till överdrift. En del på vänsterkanten verkar ju vilja försvara “svenska” “jobb” som om dom gläds åt smulorna, som nyliberalerna/rasist”genierna” av “varm” “empati” kastar. Arbetare borde inte bara strejka, dom borde lämna sina arbeten rakt av och angripa dom som följer någon slags marknadslogik och tror det är “god etik” att ta “det som bjuds”. Som om den eller de som inte tar det som bjuds “lever i förnekelse mot geni-myten”, eller går att blidkas med något särskilt erbjudande eller saliggörande “kunskap” från någon träsmaks-seg akademiker.

    Apropå nationalism, så tänker jag att det är lång, lång väg kvar att gå, och att det också går att förstå att alla inte i första hand vill offra sina enda liv för ett slags 200-år-i-framtiden-mål om 0 gränser, alternativ köpa någon töntig kultur-journalist-“ikon” “sanningar” om socialpsykologi(relationer, osv).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.