Våra fascister?

Afa Stockholm har i dagarna avslöjat Per och Lisa Hellmans engagemang i NMR. De tillhör den nyandliga alternativmiljön, men har också gett ut och översatt kända djurrättsböcker. Uthängningen väcker frågor om relationen mellan fascism och djurrätt. Öppna nazister stimulerar med rätta mångas kräkreflexer, och inget är enklare än att ”ta avstånd”. Men finns här mer komplexa och kritiska frågor som behöver ställas?

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Comments

  1. En idiot

    Som Marxist uppskattade jag den här texten då jag anser att den gav mig en ny infallsvinkel.

    Jag gillade biten gällande att agera konstruktivt istället för blott reaktivt. Något jag i ärlighetens namn skulle säga att anarkister är ganska bra på.

    Jag börjar fundera på om det möjligen finns två strata gällande aktion i anarkismen, den småborgerliga identitära och vad som kanske skulle kunna kallas för individualistiska socialister?

    Ha det bra.

    1. svartkatt

      Alla ideologier – marxism, kommunism, socialism, anarkism osv – speglas i mer ytliga kulturella fenomen och identiteter i samhället. Så det är inget unikt med anarkism, men inte heller något som är inneboende i den eller urskiljer den från andra socialistiska tendenser. Därför tycker jag att termen “småborgerliga identitära” är rätt irrelevant när det gäller diskussioner om anarkism.

      Vad gäller “individualistiska socialister” så är det en benämning som från ett perspektiv skulle kunna fungera (jag är dock osäker på vad det innebär rent praktiskt när det gäller “aktion”), men de flesta anarkister skulle nog säga att anarkismen är en syntes av det individualistiska och det kollektiva (med olika betoning för olika tendenser och historiska rörelser). Sen är väl frihetlig socialism en mer vedertagen term om en nu vill ställa anarkismen i relation till socialismen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.