Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Sociala rörelser kan förändra samhällsutvecklingen. Parallellt med en ökande grad av grön organisering pågår också något av en grön våg, där fler blir intresserade av att skala ner, leva enklare och mindre urbant.

Men när fler engagerar sig för en grön och hållbar framtid, eller byter livsstil, sker det också på ett sätt som avmaskerar de ökande klassklyftorna. Sverige har haft en skenande ojämlikhet där klassklyftorna (enligt OECD) ökat snabbast sedan 1990. Skillnaden mellan den som har ett privilegium och den som marginaliseras syns också tydligt i vilket miljöengagemang som är möjligt för vem.

Vem har råd att vara grön

Extinction Rebellion eller XR har med kreativa aktioner satt klimataktivismen på kartan med målet att förmå stater att utlysa klimatnödläge. XR har använt sig av en variant av civil olydnad som bland annat innefattar att aktivisten medvetet låter sig gripas. Metoden har därför kritiserats utifrån ett klass, ras och könsperspektiv. Att låta sig gripas är ett alternativ för dem som gynnas av systemet så som det ser ut idag, men mer svårsmält för exempelvis den som bär trauman kopplade till övervåld från polisen.

I podden Flashback Forever pratar värdarna Emma, Ina och Mia i förbigående om WOOF eller Work On an Organic Farm. WOOF är ett nätverk för ekologiska gårdar och volontärer som vill arbeta gratis på gårdarna. Poddvärdarna pratar avmaskerande om hur WOOFande blir en hobby för medelklasskids som vill resa billigt, men inte är ett alternativ för den som istället måste jobba.

Det finns en rad influensers (gig-reklamare), youtubers och andra som Downshiftat eller valt att leva enklare, till exempel flytta till ett torp på landet. Det som inte syns bland de vackra vyerna på Instagram-kontona är hur omställningsresan finansieras. För att dra igång ett eget företag, oavsett bransch, behövs oftast ett rejält startkapital. I alla fall en årslön, plus materialkostnader. Vissa har säkert jobbat hårt och sparat ihop pengar, men det verkar vara en minoritet (anekdotisk evidens). Jämfört med att leva som underbetald knegare i en storstad är det tveksamt om livet på landet är så mycket mer ekologiskt (stora ytor att värma upp, bilberoende). Det är kanske rentutav mer ekologiskt att så att säga samla skiten på ett ställe. Det är en minoritet som verkligen har turen att kunna välja hur de vill leva. För den som är priviligierad är det ändå lätt att inbilla sig att turen egentligen handlat om egen prestation och förträfflighet.

Baksidan av den gröna klassklyftan är klassföraktet och en brist på klassmedvetande och insikt om vilka som står för de stora utsläppen. Idén om att det är arbetarklassen som står för de stora utsläppsmängderna på grund av brist på pengar eller intresse. Konflikten och premissen för TV-serien Storuman Forever är till exempel idén om att den skoteråkande glesbygdsmannen är Problemet med stort P i klimatfrågan, samtidigt har serien fått bra kritik för att lyckas hantera frågor om klass, marginalisering och personligt klimatansvar på ett bra sätt. Men det har inte gjort någon tv-serie om kapitalister som utmanas att skrota båten eller ställa privatplanet.

För att hitta trovärdiga svar som håller för granskning behöver vi tillämpa en intersektionell och helhetlig analys på klimatfrågan och vara kritiska till symbolpolitik som i slutändan mest tjänar till att generera profit för ett fåtal investerare. Vi behöver undvika enkla svar som låter oss ignorera behovet av strukturella och systematiska förändringar.

De enda som tjänar på klassförakt är de som tillhör den kapitalägande klassen. Snarare borde vi alltid sparka uppåt. Den som sitter på mest pengar förstör som regel också klimatet mest. Oxfam rapporterar att den rikaste procenten släpper ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning. Blir bensinen billigare så tenderar folk att köra mer bil. Den som börjar cykla till jobbet av klimatskäl börjar som regel också kompromissa på andra områden, kanske genom att börja serieinvestera i cykelutrustning. En stor miljöinvestering som att byta till en elbil riskerar att bli en symbolhandling som maskerar andra problematiska beteenden.

De som sitter på ekonomisk och i förlängningen politisk makt bär också det största ansvaret. Det betyder inte att vi inte som individer har en viss makt, att vi inte kan ta ett visst ansvar eller kan göra skillnad. Det finns mycket vi kan göra, speciellt om vi organiserar oss.

Det är såklart bra att göra hållbara val och rannsaka sig själv. Men frågan är vilka val som gör mest skillnad. Jag önskar att fler som vill skulle få skala ner, flytta till landet och kunna leva enklare (vilket såklart betyder olika saker för olika personer) då kanske det vore bra att försöka skapa möjligheter, samarbeten och strukturer för att underlätta omställning till mer hållbara sätt att leva för den som annars inte haft råd eller möjlighet.

När klimatet blir vildare och problemen orsakade av global uppvärmning blir fler kommer fler att ställa sig frågan vad de kan göra för att nå förändring. Som anarkister är det vårt jobb att förklara hur den stundande klimatkrisen hänger ihop med patriarkat, kapitalism, rasism och andra maktordningar. Vi behöver nå ut till de individer och grupper som räknas ut och drabbas av klassförakt med budskapet om att vi alla sitter i samma båt och därför borde kunna dela samma strävan.

Inlägget Det gröna klassföraktet dök först upp på anarkism.info.

Nuförtiden är jag djupt försjunken i akademiska studier där filosofi är en central del. Till exempel så tror jag att anarkister kan lära sig mycket av att studera vad Descartes mekanistiska syn på världen egentligen innebär. Är världen inte mer än stor maskin fylld av automatons [1] som följer sina förprogrammerade uppdrag? En värld utan någon mening, eller någon antydan till något som liknar en själ? Descartes tankar om naturen banade väg för upplysningen, något som varit en kärna för många tidiga anarkistiska tänkare. Att en del tidiga anarkistiska tänkare fann ett intresse hos filosofer från upplysningstiden är för att de stod i stark kontrast till den stora makten som den totalitära kyrkan hade då.

Vad som är intressant är att det fanns samtida filosofer med Descartes som föreslog en annan världssyn, syn på världen som full av liv istället för en värld på en total avsaknad av det. Filosofer såsom till exempel Spinoza föreslog att allt i världen var uppbyggt av samma ”single substance”, en tanke som leder till att allt har liv. En kan tänka sig att en världssyn där liv genomsyrar allt leder till ett mer hälsosamt förhållande till ens egen omgivning, till människor och icke-människor.

Varför är detta intressant för anarkister då? Jag ser anarkister som rebeller som gör revolt mot det existerande, att bryta sig loss. Att försöka bryta sig loss utan att ens ifrågasätta det grundläggande, det radikala, kan lätt leda till att en omedvetet reproducerar upplysningstidens normer. Genom att gå till roten av ”den inbillade västvärlden” [2] så kan man lära sig att det som genomsyrar vårt sätt att förstå världen idag enbart var en av flera teorier. Genom att placera teorierna bredvid varandra och klä av dem alla deras tillskrivna värden, så får du som unik individ, chans att tillskriva dem värden utifrån dina egna erfarenheter och värderingar. En nihilistisk utgångspunkt där du har återtagit makten av att ge omgivningen värden baserad på den unika individen.

Jag påstår inte att det är fel att reproducera de normerna, men jag tycker att anarkister gör sig en stor tjänst om de ifrågasätter och kritiserar mer än den stora massan. Den stora massan nöjer sig med att inte ifrågasätta skeenden på djupet, men anarkisten nöjer sig inte med det, hen ifrågasätter allt och det är vad som gör den radikal. Hen går till roten på problemen den möter i livet.

Filosofin är inte något som är exklusivt för dem som rör sig inom akademin, de bör frigöra och dela med sig av sina erfarenheter. En slags filosofisk ”skill-share”.

Vill du vara med i filsofiska ”skill-shares” så anordnar anarkism.info studiecirklar sporadiskt, vanligtvis ”when the stars align”.

 / Frihetsklubben

[1] Jag finner ingen bra översättning till automatons. Enligt vanliga ordböcker så översätts det till automat, men ordet automat får mina tankar att vandra till bankomater och inte självgående robotar. Robotar hade kunnat funka men syftar till en mer modern uppfinning än en automaton.

[2] Min översättning av Anna Lowenhaupt Tsing’s sätt att beskriva västvärlden. (The Mushroom at the End of the World: On the Possibility of Life in Capitalist Ruins, 2015).

Inlägget Varför filosofi är viktigt för anarkister dök först upp på anarkism.info.

Det är kanske inte så konstigt att ”teknikvisionärer” som Schmidt seglar upp i diskussionen i en tid då nästan allt förutom de stora teknikföretagen går på knäna. Jeff Bezos fortsätter att suga ut enorma mängder resurser ur arbetarklassen och är på väg att bli världens första biljonär (ja, tusen miljarder – dollar…), samtidigt som över 33 miljoner amerikaner just blivit arbetslösa och i många fall förlorat all grundläggande sjukvård. Men för att förstå vidden av det som händer behöver vi backa bandet en bit.

***

Den blixtsnabba teknikutvecklingen som pågått alltsedan datorer blivit vardagsmat och internet tagit över allt mer av våra liv har gått i olika faser och passerat en rad skiljevägar. Efter att den stora it-bubblan spruckit fanns det en tendens till nyktert uppvaknande från den mer naiva teknikoptimismens dimma, och frågor om bland annat tillgänglighet och integritet började få ett uppsving. Många av de företag som skulle bli dagens giganter var då med all rätt oroliga för att deras möjlighet att realisera vinster skulle begränsas av en gryende rörelse som ifrågasatte vilka intrång i våra privatliv som var lämpliga, samt vem som skulle ha makten i ”cyberrymden” och över data. Många av de som tog de första stora innovativa kliven var hackers och garageverksamheter, och det skulle ännu dröja några år innan stater och företag lyckades få ett rejält grepp om utvecklingen.

Här blev terrorattackerna den 11 september en viktig brytpunkt. Även om terrorism redan tidigare användes som förevändning för olika auktoritära åtgärder, öppnades nu dammluckorna på alla fronter.

Så kunde exempelvis den konservative Alabama-republikanen sommaren 2000 säga att ”tekniken löpt amok” och ifrågasätta hur mycket intrång i våra privatliv vi skulle acceptera. USAs representanthus röstade samma sommar med överväldigande majoritet igenom förslag på begränsningar kring hur polisen kunde använda digital avläsning. Efter attackerna ändrades detta, och folk som Bachus inte bara röstade för grova inskränkningar av privatlivet, utan var med och utformade förslagen.

De militära invasionerna i Mellanöstern följdes av en digital omläggning där de flesta farhågor kring integritet och privatliv snabbt sopades under mattan för att möjliggöra massövervakning på en tidigare aldrig skådad skala. Ingenstans var detta tydligare än i stormens öga – i USA. Landet fick snabbt Patriot Act, massiv legaliserad övervakning från NSA, och Department of Homeland Security (och därmed också fruktansvärda ICE) bildades. Samtidigt hade staten plötsligt stort överseende med de integritetskränkande vanor som många it-företag redan lagt sig till med. Även i Sverige kom nya lagar som möjliggjorde ökad telefonavlyssning, buggning, mobilspårning och DNA-lagring.

Det uppstod nu en enorm synergi mellan en privat tekniksektor som hade mycket pengar att tjäna på massövervakning och redan tryckt på för att detta skulle bli norm, och staters intressen att visa sig handlingskraftiga och skapa nya verktyg för att bekämpa både interna och externa hot mot den egna makten.

Men det är viktigt att inte heller övervärdera stora händelser som 11 september i den här frågan. Det är lätt att skriva den här historien som om ett katastrofalt sammanträffande i en känslig tid då den digitala tekniken på allvar började ta sig in i vår vardag ledde oss åt fel håll.

I själva verket hade både privata aktörer och stater redan innan visat på en tendens att vilja tumma på privatliv och integritet, även om frågan då var mer omtvistad. Det nya var den tydliga kopplingen till terrorism, och att det som hänt accelererade processen. Kriget mot terrorism blev alltså nytt bränsle och en ny förevändning för en strid om digital frihet och integritet som redan pågick.

När Sveriges radio, 10 år efter terrordåden summerade dess konsekvenser för integritetskränkande avlyssning, sade bland annat Dennis Töllborg, professor i rättssäkerhet på Göteborgs Universitet, följande:

9/11 spelade framför allt en roll att det är kostnadseffektivt att bugga och telefonavlyssna. Det är billigt och väldigt enkelt att göra detta och rätt ofarligt. Och det är en konsekvens av den digitala revolutionen. Kan man göra det så gör man det, alltid naturligtvis i det godas namn. Det som hände var att 9/11 gav den hegemoniska rätten. Helt plötsligt fick man en acceptens för detta, som man inte hade fått lika lätt annars, vilket gjorde att man mycket snabbare och tydligare kunde legalisera det och tydliggöra vad man […] hade gjort ändå, så att säga[.]

Det kan vara värt att notera att Sverige också spelade en aktiv roll i detta internationellt, och har varit en viktig samarbetspartner för USA, på nivå med Israel, vilket bland annat material som Edward Snowden läckte visat.

Men i den mån 9/11 försåg utvecklingen med ”den hegemoniska rätten” och gav en knuff i en viss riktning, så var grundorsakerna bakom utvecklingen mer komplexa, och måste placeras in i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang av framförallt nyliberala utvecklingar med en förskjutning i maktbalans mellan arbetarklassen, stat och kapital.

***

Här har vi alltså en av grundpelarna på vilken företag som Google, Facebook, Amazon och liknande byggt sina respektive imperier. Med de flesta hoten kring integritet ur världen, och villiga stater som samarbetspartners, kunde de nya teknikerna slå rot och utvecklas. Samtidigt som nyliberalismen gick in i en ny etapp, med fler privatiseringar, utförsäljningar och prekariseringar, framväxten av ett informations- och tjänstesamhälle i takt med att produktion globaliserades, tillsammans med logistiska flöden och just-in-time paradigmer, blev vi alla också produkter på en informationsmarknad, där allt vi gjorde på våra datorer och telefoner kartlades av privata såväl som statliga intressen.

Med allt detta på plats var massövervakningen redo för nästa steg. Från att ha varit ett fenomen som främst berört datorer och på senare tid telefoner, klev tekniken nu ut i allt fler prylar, under bland annat namn som ”the internet of things”. Smarta brödrostar, kylskåp, röststyrda assistenter som Alexa i allt fler hem – och med detta nya möjligheter att skörda data. I sin kanske allra modernaste form handlar det nu också om det som kallas ”smart cities”, som under tunna förevändningar om miljövänlighet, bekvämlighet och medborgardeltagande omvandlar städer till ett nätverk av sensorer och kameror. På så sätt är den smarta staden allestädes närvarande, den vet när du senast öppnade kylskåpet eller slängde soporna, och vilken väg du tog till jobbet. Informationen forslas sedan via sofistikerad kommunikationsinfrastruktur till gigantiska serverhallar där den lagras, analyseras, klassificeras, säljs, och köps.

Ett exempel på sådana projekt är Sidewalk Labs, ägt av Googles moderbolag Alphabet Inc. Företaget lyckades övertyga staden Toronto i Kanada att använda det attraktiva området Quayside för att bygga en hypermodern smart stad. Den blivande stadsdelen marknadsfördes som en universallösning på allt från miljöproblem till trafikstockningar och höga bostadspriser. I projektet ingick bland annat ett centraliserat informationssystem som skulle ha hand om allt från de boendes bibliotekskort till sjukvårdsärenden, förarlösa bilar, liksom sensorer för allehanda system, och ”mixed spaces” som används för olika syften beroende på ”marknadsefterfrågan”.

Eller som Eric Schmidt själv uttryckte det när projektet lanserades:

Idén på Sidewalk Labs växte fram när Googles grundare blev upprymda över alla de saker vi skulle kunna göra om någon gav oss en stad och lät oss bestämma över den.

Trots en del farhågor lyckades Sidewalk Labs dra igång projektet, men det plågades kontinuerligt av kontroverser och avhopp. Allt fler, inklusive många som till en början stödde projektet, såg det utvecklas från PR-broschyrernas teknologiska utopi till en Orwellsk dystopi där företaget körde över integritetsfrågor och vägrade såväl allmänhet som en del partners insyn och möjligheter att påverka. En kritiker kallade projektet för ”ett koloniserande experiment i övervakningskapitalism”. En Toronto-baserad journalist skrev att ”det är en sak när någon självmant installerar Alexa hemma. Det är en helt annan när gemensam infrastruktur – gator, broar, parker och torg – är Alexa, så att säga.”

Det var i fallet med Quayside inte heller fråga om att det ”råkade” bli på det sättet, eller att projektet missade att ha integritetsaspekten i åtanke. Tvärtom marknadsfördes projektet med ett helt ramverk som kallades ”privacy by design”. Detta visade sig vara föga mer än tomt snack, kunde avhoppade deltagare bittert konstatera. Hela projektet lades till slut ner efter två år.

Det kan här vara relevant att säga lite om en viktig anledning till varför dessa projekt kring smarta städer, som alltid är en samverkan mellan myndigheter och privata företag, blivit så populära. För något år sedan skrev jag en text om kopplingen mellan gentrifiering och dataspel. I den beskrev jag kort en del av de processer som driver gentrifiering idag:

[Här] finns […] också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Fenomenet smarta städer är alltså nära sammankopplat med detta sätt på vilket länder, regioner och städer idag tvingas jobba, och en förklaring till varför många så ivrigt kastar sig in i liknande samarbeten när det gäller att massövervaka städer.

Ett skräckexempel på samarbete mellan teknikföretag och staten är Kina. Där har jättar som Huawei, Baidu och Alibaba hand i hand med regimen redan utvecklat långt gående massövervakning som gynnar båda parter. Från det vidriga systemet med sociala poäng som bedömer människors duglighet och foglighet eller appar där du kan se om det finns skuldsatta människor i din närhet, till massavlyssning och övervakning av politiska motståndare, minoriteter, och arbetarklassorganisering.

Det här leder oss till nästa punkt i historien, ännu ett steg närmare presskonferensen i New York med Eric Schmidt. Sedan 11 september har kriget mot terrorismen sakta men säkert förlorat sin ideologiska kraft. Delvis på grund av alla de uppenbara brott som stormakter begått i det ”kriget”, och alla lögner de sålt under dess täckmantel, samt delvis för att det helt enkelt inte känns lika aktuellt längre och andra frågor hamnat i strålkastarljuset.

För teknikjättarna har detta inneburit ett problem, eftersom det under en period blev lite besvärligare att sälja in massövervakning igen. Detta har dock lösts med hjälp av att utse Kina till ett hot – men inte riktigt på det sätt som en först kan tänka sig. Det är inte på grund av den auktoritära massövervakningen som Kina utmålas som farligt – utan tvärtom, som en marknad där det nära samarbetet mellan regim och storföretag ger kinesiska teknikbranschen ett försprång som riskerar att rubba de västerländska företagens maktposition.

Innan coronapandemin slog till hade figurer som just Eric Schmidt rest runt och pitchat det här problemet för investerare. I material från ett sådant möte som hölls i maj 2019 står det bland annat mycket avslöjande att ”massövervakning är en ’killer application’ för djup inlärning”. Djup inlärning är en gren av artificiell intelligens och maskininlärning, där AI ska kunna lära sig saker mer självständigt – något som är en nyckel när det gäller att kunna analysera stora datamängder och återskapa människors beteendemönster.

I föredraget noteras det också att det nära samarbetet med staten gör att de kinesiska företagen inte behöver ta sig igenom besvärlig byråkrati för att kunna sjösätta sina olika projekt, vilket ger dem en konkurrensfördel. Den här genialiska marknadsföringen har två syften: Det första är att skrämma upp oss och få oss att identifiera oss med västerländska teknikjättar istället för med vanliga människor i Kina, och det andra är att få oss att acceptera den auktoritära massövervakningen som nödvändig för att vinna detta nätverkade kalla krig.

Visionen Schmidt förmedlade består i ett nära samarbete mellan staten och teknologijättar för att både digitalisera och privatisera många av de grundläggande funktioner som idag utförs av skolor, sjukvården, polisen och militären. Medborgarna ska stå för utgifterna i form av bidrag eller avgifter till de privata företagen, som förmedlar sin know-how och sina tjänster för att utföra uppdragen och kamma hem såväl en stor påse skattepengar som vinster från den teknologi de utvecklar och den data de samlar in.

Men när pandemin på allvar bröt ut i februari, ändrades plötsligt budskapet. Naomi Klein, som tidigare skrivit om katastrofkapitalism och den ekonomiska ”shockdoktrin” som alltid följer med kriser och katastrofer, har kallat denna nya vändning för ”The Screen New Deal”, och skrivit utförligt om den och dess effekter i flera artiklar på sistone.

Det teknikjättarna bland annat har tagit fasta på är hur coronaviruset gjort sociala möten svåra, och skyndat med att erbjuda virtuella och digitala alternativ. Sjukvård, som fram tills helt nyligen i bästa fall varit en parentes i de teknikutopiska visionerna, sägs nu vara ett av de främsta skälen för att digitalisera, samla in data och kartlägga. I denna nya framtid behöver vi knappt lämna våra hem – något som förut paketerades som ”bekvämlighet”, men nu marknadsförs som hälsomedvetet. Hemmet blir ett nätverkat och uppkopplat kontor, skola, vårdcentral, gym eller fängelse.

För den som har resurserna, blir allt hemlevererat, antingen digitalt, eller via olika typer av drönare och förarlösa bilar. Vi får erbjudanden vi inte själva visste att vi ville ha, baserat på AI-analyser av data som samlas in så fort vi rör på oss, ställer en fråga till Alexa, eller tittar på en video på nätet. Det är en framtidsvision som påstås drivas av artificiell intelligens, men i praktiken bygger på hyperutnyttjad och prekär arbetskraft undanskuffad ur synhåll i något lager, en serverhall, ett kontrollrum, i hemmen, eller en litiumgruva.

I väntan på att utopin fulländas är dock inte ens de automatiserade lösningarna alltid så automatiska som de framställs – case in point, när det visade sig att fräcka små robotar som levererar mat i Berkeley, CA, i själva verket kontrolleras av arbetare i Sydamerika som tjänar två dollar i timmen.

Sidewalk Labs, som kraschade ut ur Toronto efter år av skandaler, är nu tillbaka med en strid ström av investeringar. Schmidt pratar plötsligt om hur massövervakning och hypernätverkade publika miljöer ska hjälpa oss att bekämpa pandemin – och inte bara det, utan också leda oss in i en ny högteknologisk framtid. I artiklar och offentliga uttalanden har Schmidt sedan februari pratat om hur viktiga företag som Amazon är för samhället, och hur vi behöver skynda på det ”experiment i distansinlärning” som nu pågår i USA och världen över.

Staten måste enligt Schmidt satsa mer pengar och investera i högteknologisk infrastruktur som kan hjälpa dessa företag att förändra samhället. Han påpekar också att vi bör vara tacksamma mot dessa företag som ”hade kapitalet, investerade det, och tog fram verktygen” som vi nu av nödvändighet i allt större utsträckning använder under pandemin.

Vad dessa olika välgörare i Silicon Valley, Schmidt, Bezos, Gates, och så vidare, egentligen säger, är att vi ska låta dem göra som de vill. De vet att de gång på gång stött på motstånd från människor och rörelser som haft farhågor kring demokrati, insyn, integritet, privatliv eller arbetsvillkor, men ser dessa främst som utslag av otacksamhet. Nu vill de använda pandemin – precis som de använt terror och Kina – för att driva igenom samma agenda som de haft i årtionden. Det ekar ganska likt det sätt på vilket gamla önskelistor hos Svenskt Näringsliv plötsligt blev politiskt nödvändiga för att inskränka strejkrätten på grund av hamnkonflikten i Göteborg.

Än allvarligare blir det i och med att dessa visionärer inte bara vill genomföra nödåtgärder, utan permanent förändra vårt förhållande till varandra och till informationsteknologi och data. Det här har redan länge varit fallet med olika ”nödåtgärder”, terrorlagar och andra inskränkningar som sagts vara ”tillfälliga” men sedan permanentats. I pandemins spår är dock teknikmiljardärerna öppna med att de vill ha en långsiktig förändring.

Detta är inte minst tydligt i det nära på absurt optimistiska snacket om de ”experiment” i hemskolning och distansinlärning som pågår i USA just nu när många skolor och universitet hålls stängda. Dagen innan den förebådande presskonferensen där Schmidt presenteras som en av de som ska leda arbetet med att framställa en plan för delstaten efter pandemin – en plan som vi nu vet består av gammal ompaketerad skåpmat – presenterades ett samarbete med Bill Gates för att ”utveckla ett smartare utbildningssystem”.

Det mest talande i den presentationen var när Cuomo förkunnade att vi nu hade ett historiskt tillfälle att implementera många av de idéer som ”visionärer” som Bill Gates länge närt. Han frågade sig bland annat, till synes retoriskt: ”[A]lla dessa byggnader och fysiska klassrum, varför, med all den teknologi vi har?”

För alla de som under pandemin kämpat med att försöka hålla en underbemannad och underbetald sjukvård flytande, som jobbar inom transportsektorn, eller som kämpat med att försöka hålla utbildning igång via Zoom-möten och andra digitala plattformar framstår den här retoriken tom på flera sätt. Kärnan i det hela är att Schmidt, Gates och den industri de representerar ser tekniken som lösningen inom den rådande nyliberala kontexten. Svaret på problem med för stora klasser eller sjuka människor blir för dem inte bättre löner, mindre klasser, fler sjukplatser, mer självbestämmande, och mer bemanning inom viktiga yrken som sjukvård och utbildning, utan tekniska lösningar som i bästa fall döljer problemen och i värsta fall förvärrar dem och gör folk arbetslösa.

Just när det gäller utbildning har frågan också en tydlig feministisk vinkel. Förutom att teknikmiljardärerna inte verkar inse hur svårt och jobbigt ”experimentet” med inlärning på distans varit under coronapandemin, får sådana förändringar också stora konsekvenser för det reproduktiva arbete (städning, matlagning, att ta hand om barn, osv) som allra oftast utförs obetalt av kvinnor. Redan på 70-talet var bland annat Silvia Federici inblandad i en kampanj kallad ”Wages for Housework”, som försökte belysa de strukturella patriarkala aspekterna som det kvinnligt kodade och marginaliserade reproduktiva arbetet var ett utslag av.

När folk plötsligt ska börja undervisas på distans lämpas en hel mängd sådant arbete över på hushåll och individer, och tiotals om inte hundratals år av feministisk kamp för kvinnors frihet riskerar att skjutas ”tillbaka till spisen”. Generellt sett förflyttas också ansvar från arbetsköpare till arbetare. Kapitalister behöver plötsligt varken förse arbetarna med en arbetsplats, eller se till så att den är säker. Hur kan ett skyddsombud genomföra sitt arbete om alla sitter hemma? Vem tror ni kommer få skulden om hemarbetare får problem på grund av oergonomiska arbetsställningar, eller psykiska problem på grund av svårigheter med att koppla bort jobb från så kallad fritid? Det som redan är vardagsmat för många prekära arbetare inom tjänstesektorn ska nu bli standard för allt fler.

Det allra senaste när det gäller att utnyttja pandemin för att implementera massövervakning är virusspårning och upprätthållandet av karantänåtgärder. På många håll sker detta via appar och genom att staten begär ut information om människors rörelse, och på ställen som exempelvis Rysslands används den senaste teknologin för ansiktsigenkänning för att övervaka och disciplinera människor. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att detta är ett experiment i massövervakning som hjälper till att utveckla dessa tekniker för syften långt efter att pandemin är borta, och skapar verktyg samt sätter prejudikat som vi kommer att få leva med under lång tid.

***

Mer generellt handlar det här också om den fallgrop som en riskerar hamna i om en tror att teknologin inom vårt sociala, ekonomiska och politiska sammanhang är neutral. Huruvida teknologi i sig – om nu en sådan abstraktion alls är meningsfull – är neutral, kan vi för tillfället lämna därhän. Faktum är dock att specifika teknologier alltid tas fram i ett specifikt sammanhang, där frågor kring vem som har makten och vilka incitament som finns är helt avgörande. Eller som David Noble uttrycker det i boken Progress Without People:

[G]ångbarheten för en specifik teknologisk design har inte bara att göra med en teknisk eller ens ekonomisk utvärdering, utan snarare främst en politisk sådan. En ny teknologi anses gångbar om den kan inrättas i de rådande maktförhållandena.

Det är så det är möjligt att få självkörande bilar som är vårdslösa eller rasistiska. Det är på det här sättet ett auktoritärt samhälle kan utveckla tekniker som övervakar och disciplinerar människor istället för att göra dem fria och tillfredsställa deras behov, kan ge upphov till teknologier som centraliserar, och som gör människor till sitt bihang istället för tvärtom. Och det är så här vi får ett samhälle där teknologi gör så att människor förlorar sin försörjning eller görs utbytbara för kapitalet istället för att få mer fritid.

Det finns också en fråga kring vad som händer när de flesta jobb kan automatiseras bort. I ett samhälle utformat efter mänskliga behov hade något sådant varit positivt, men i ett samhälle där hotet om svält eller hemlöshet är det främsta vapnet för att disciplinera människor blir frågan en annan. Kapitalismen har genom århundradena visat en otrolig anpassningsförmåga, och därför finns det ingen anledning att tro att slutet för detta ekonomiska system nödvändigtvis är nära.

Istället har allt fler av teknikoptimisterna och högern anammat basinkomst som ett svar på massarbetslöshet. Vissa ser förstås basinkomst som ett sätt att just omdana ekonomin och ge människor frihet att själva bestämma hur de spenderar sin tid, men för andra är det bara ett nytt sätt att disciplinera folk. Hur det än blir finns det ingen anledning att tro på basinkomst som en magisk lösning som kan kringgå det faktum att vi här i grunden har att göra med maktrelationer och maktkamp mellan arbetarklassen, staten och kapitalet.

Med coronaviruset som täckmantel har teknikbranschen med Silicon Valley i spetsen hittat ett nytt sätt att både skrämma och locka oss att anamma en vision som de länge drömt om och redan är i färd med att implementera. Det handlar om massövervakning och datalagring, och om att kartlägga våra liv i minsta detalj i syfte att kunna profitera på allt vi gör. För stater, regioner och städer har detta samtidigt både varit ett sätt att fixa ekonomin och utöka sin kontroll över människor. Det brukar ske genom privatiseringar och stora bidrag eller skatteavdrag till teknikföretag, och trots fina ord om miljötänk och respekt för privatliv är varken företagen eller staten speciellt sugna på att begränsa övervakningen.

Men det betyder inte att loppet är kört. Teknikbranschen och staten har lagt enorma resurser på att övertyga oss om den här teknikdystopins förträfflighet. De är ständigt rädda för rörelser som ifrågasätter, avtäcker de egentliga motiven bakom förslagen och visionerna, omdanar teknologi och tekniker till sin egen fördel, och pekar på en annan väg. Jag tror att det viktigaste för att kunna fortsätta det här motståndet är att inte låta sig luras att det här är någonting nytt, och placera både kritiken och våra idéer om alternativ i ett större sammanhang. Det handlar helt enkelt om makt. Om politiska pampar, stenrika miljardärer och globala teknikjättar, mot vanliga människors solidaritet och den myriad av nätverk av ömsesidig hjälp som sprungit upp som svampar ur jorden under pandemin. Choose your fighter.

Inlägget Den digitala shockdoktrinen dök först upp på anarkism.info.

Att människor till och från tröttnar på att överheten roffar åt sig resurser och arrogant domderar över alla andras vardag är inte konstigt eller ovanligt. Olika ”illdåd” mot överheten är äldre än både nationalstaten och klassamhället, och är i själva verket en alltid närvarande del i den sociala dynamiken i ett samhälle.

I sin bok Anarchy Works, beskriver Peter Gelderloos ett antal antropologiska studier som visar hur egalitära samhällen alltid hade olika mekanismer för att subvertera auktoriteter – personer eller begynnande institutioner som började tillskansa sig makt över samhället de skulle tjäna. Sådana ”sanktioner” kunde sträcka sig från offentligt förlöjligande och gradvis mot allt allvarligare åtgärder som skulle underminera auktoriteten. Liknande tendenser kan läsas hos antropologer som David Graeber, James C Scott, eller Pierre Clastres.

Det mest intressanta i fallet med klottret på Svenonius villa är alltså inte det som har hänt, utan egentligen de reaktioner som följer på en sådan händelse.

Moderaternas partisekreterare fördömer det hela som ett ”avskyvärt illdåd”. Socialdemokrater fördömer dådet och kallar det förkastligt – och hoppas att familjen mår bra. Aida Hadzialic (S) går så långt som att kalla det ”ett hot mot demokratin”. Jonas Sjöstedt (V) kallade det inträffade, i direkt svar till AFA Stockholm, för ”omdömeslöst” och menade att ”hot, våld och skadegörelse är alltid fel.” Sist tillägger han: ”Riktad mot folkvalda är det ännu värre.”

Det här med att särskilt utpeka folkvalda som värda beskydd och respekt kan lite elakt läsas som en elitistisk attityd där vanliga människor inte är lika viktiga. Det är naturligtvis inte så Sjöstedt menar, men jag tycker att det ändå är konsekvensen av det spel han villigt deltar i. Vad politiker menar när de pekar ut angrepp mot sig själva som särskilt problematiska, är att detta på något sätt underminerar samhällets demokratiska grund.

För oss som ger blanka fan i det som dessa politiker kallar ”demokrati”, och som i själva verket ser det politiska spelet som så kallas för ett av de stora hindren för att människor ska kunna vara fria, jämlika och må bra, blir orden förstås tomma. Skådespelet är inte värt att försvaras, och bortsett en generell respekt för mänskligt liv och lidande, så finns det ingen anledning att vara rädd för att trampa den så kallade demokratin på tårna.

Vad det här resonemanget nu börjar närma sig är lite av kärnfrågan i betraktelsen. Det intressanta med reaktionerna är den maktdynamik som de avslöjar. I kölvattnet av det inträffade har det nämligen till och med hörts röster från utomparlamentariska och anarkistiska kretsar som menar att aktionen var illa genomtänkt, eftersom resultatet är att en korrupt och makthungrig politiker med mångas välmående på sitt samvete istället får breda sympatier från politiska motståndare.

Ett sådant resonemang har åtminstone befriat sig självt från den ”Sjöstedtska” moralismen (som är nödvändig för att kunna existera i den parlamentariska politiken, inte en karaktärsbrist hos Jonas Sjöstedt) samt accepterandet av statens och kapitalets samhälleliga grundpremisser, och betraktar det inträffade i ljuset av taktiska hänsynstaganden. Men resonemanget missar ändå poängen på åtminstone två sätt. För det första är det ett relativt litet problem huruvida aktionen var taktiskt bra – det är svårt att på rak arm ens avgöra detta – och därför bör fokus läggas på de oproportionerliga reaktionerna och den splittring¹ de försöker så, samt återcentrera diskussionen på vad Svenonius och hennes polare har gjort.

För det andra missar resonemanget att läsa reaktionerna rätt. Illdådet i Täby har inte skapat sympatier för Svenonius från de som till synes är politiska motståndare. Det har bara blottlagt den lojalitet till systemet och till sin egen position i detta som alla politiker redan har. Om något, så skulle det kunna sägas att klottret på så sätt faktiskt fyller en väsentlig funktion: Det påminner oss om vilken sida politikerna – oavsett politisk färg – hamnar när de grundpremisser på vilka deras makt över oss vilar hotas.

Det är bara på det sättet som klotter på en husfasad kan ”passera en gräns” som många års kortare livslängd mellan fattig och rik, blod, svett och tårar på skitjobb, död eller men för livet på grund av bristande sjukvård, kroppar i medelhavet, eller utblottade papperslösa mitt i vårt överflöd, tydligen inte gör.

1) Det här med splittring skulle det gå att skriva en hel avhandling om. En av de viktigaste funktionerna av att institutionalisera motstånd är just att kunna indefiniera en ”respektabel” del av en rörelse och utdefiniera en ”farlig” som hotar systemets premisser, och sedan, med löften om eftergifter och viss makt inom systemet, få den förstnämnda att fördöma och disciplinera den sistnämnda, och på så sätt underminera rörelsens verkliga maktbas.

Inlägget Illdådet i Täby dök först upp på anarkism.info.

Det klassiska spårvagnsproblemet handlar om en skenande vagn som i hög hastighet närmar sig en förgrening i järnvägen. På spåren finns ett antal människor som av olika anledningar inte kan ta sig därifrån. Om spårvagnen får löpa fritt, kommer, säg, två människor dö. Men om någon drar i en spak precis vid förgreningen, kan spårvagnen styras om och istället döda en person. Du står vid spaken – vilket alternativ väljer du?

Frågan har diskuterats av såväl glada amatörer som filosofer under lång tid, och det finns många olika svar. På ytan tycks situationen förhållandevis enkel. Två liv verkar enligt en simpel matematisk beräkning vara mer än ett – priset att slå om spårvagnen till det andra spåret verkar vara lägre. Det här är också det alternativet som de flesta människor tycks välja om de tillfrågas. Följdfrågan blir då, har personen som drog i spaken räddat två liv, mördat en person, gjort både och, eller gjort något annat?

Istället för att försöka besvara frågan direkt backar vi ett steg och tittar på några intressanta omständigheter kring vad folk faktiskt väljer att göra. Vi har redan konstaterat att människor tenderar att välja att ingripa för att minska det matematiska antalet offer, trots att detta medför att de aktivt bidrar till att avsluta ett människoliv. Men vad händer om förutsättningarna förändras lite?

Istället för att vara strategiskt placerad vid en förgrening, är nu vår protagonist på en bro ovanför järnvägsspåret. På spåret är två personer fast, som förut. Men det enda sättet att undvika att de dör är nu att knuffa ner en tredje person från bron ner på spåret, så att spårvagnen spårar ur när den kolliderar med denne – underförstått: Den nedknuffade personen dör, de två på spåret räddas.

Vad som är intressant är att nu backar de flesta av oss från den tidigare matematiska analysen – att knuffa ner någon i döden blir för mycket, det blir för nära och för personligt. Men är det egentligen någon filosofisk skillnad på de två exemplen? Här är det lätt att gräva ner sig i en filosofisk och abstrakt diskussion i frågan, men jag skulle istället försöka gräva mig loss genom att sluta betrakta problemet som filosofiskt och se på det som psykologiskt och socialt.

Vad det här exemplet – eller snarare människors reaktioner på det – visar oss är nämligen en liten ledtråd in i hur vi människor är funtade. Vi kan göra abstrakta, närmast kvantitativa värderingar, men vi är också känslodjur som ibland känner starkt för saker – ofta saker i vår närhet, saker som har direkt inverkan i våra liv, och saker vi själva känner igen oss i. Det här är en helt nödvändig social mekanism. Vi kan ofta inte sympatisera fullt ut med alla som far illa ute i världen, utan ”väljer” (mer eller mindre indirekt) vilka saker som påverkar oss starkt.

Hade vi tagit på oss hela världens lidande hade vi inte pallat. Om vi inte kunde identifiera oss med människor i vår närhet, eller då och då med de långt bort som på något sätt slår an en sträng, så hade vi haft svårt att fungera som sociala varelser. Kanske är det detta som är den relevanta lärdomen av spårvagnsproblemet, och inte vilket val som är moraliskt rätt och riktigt.

Det här är speciellt relevant med tanke på det sätt på vilket spårvagnsproblemet är uppbyggt. Spårvagnsproblemet beskriver inte bara en osannolik situation, är inte bara extremt specifikt, utan, skulle jag hävda, praktiskt omöjligt främst på grund av ett skäl som lätt hamnar i bakgrunden: Tillgången till perfekt information. Och här har vi en av de andra fallgroparna när det kommer till att försöka överföra sådana tankeexperiment till situationer i verkliga livet. Våra handlingar är aldrig baserade på perfekt information. Det finns alltid en större eller mindre grad av osäkerhet, och ju vidare frågor vi försöker agera inom, desto större blir den osäkerheten.

För stor hänsyn till abstrakta filosofiska resonemang kan maskera omfattande osäkerhet och få oss att ta beslut på riggade premisser. I samhällsdebatten generellt kan det här exempelvis skönjas i frågor kring vem det är som äger problemformuleringen. Att äga problemformuleringen innebär inte bara vad som diskuteras och hur det görs, utan också ett vedertaget anspråk på en förklaringsmodell – hur saker och ting egentligen är.

Det går att på ett oflexibelt sätt strikt tillämpa principer, det går att vara en principlös opportunist som vänder kappan efter vinden. Men det går också att i båda fallen och alla skillnadsgrader mellan dem basera sitt resonemang på en falsk bild av hur verkligheten faktiskt ser ut.

***

Efter den här genomgången kan vi så sakteliga försöka stiga ner i verkligheten och in i den pågående diskussionen om pandemins utbredning och om olika åtgärder mot den. För samtidigt som kampen mot pandemin går vidare pågår också en kamp om vem som har vidtagit bäst eller sämst åtgärder, och den kampen är till kanten fylld av tvärsäkra påståenden, killgissningar, och starkt ideologiska infallsvinklar.

Den kanske främsta diskussionen just nu är huruvida olika länder vidtagit för starka eller för svaga åtgärder mot spridningen. Här är det viktigt att påpeka att båda sakerna kan vara sanna på samma gång. Det är nämligen inte bara frågan om hur starka åtgärderna är, utan vad de består av. Denna diskussion är till fullo laddad av olika spårvagnsscenarion, byggda på tveksamma grundantaganden.

Om vi börjar i änden av åtgärder som har vidtagits på vissa håll och som det råder stor debatt kring, så kommer karantän väldigt högt upp. På ytan kan karantän tyckas vara en robust åtgärd och en stark faktor när det gäller att bekämpa spridningen av viruset. Men redan vid själva definitionen stöter vi på problem. När vi säger karantän, pratar vi om in- och utresestopp i städer, regioner eller hela länder? Eller pratar vi om att isolera de som är sjuka från övriga samhället?

När det gäller det förstnämnda fallet så finns det ganska goda grunder att betvivla åtgärdens positiva effekter. Som geografen och historikern Graham Mooney sade i podcasten Against the Grain härom veckan så har sådana åtgärder i sig själva historiskt väldigt lite korrelation med lyckade epidemistopp. Problemet, ur ren spridningssynpunkt, är helt enkelt att dessa åtgärder i princip aldrig sätts in i tid ändå, men ofta också att de även när de är på plats misslyckas med att stoppa spridningen. Epidemier av det här slaget är aldrig en nationell fråga, utan en global.

Medan Trump och andra har försökt demonisera asiatiska länder, främst Kina, för att skifta fokus från de egna problemen, så har det från annat håll lyfts fram att Asien har lyckats hejda spridningen bättre än i övriga världen – kanske framförallt Europa och USA. Om vi tittar på hur det ser ut med smittspridningen – en förvisso ganska vansklig och mycket osäker gissningslek där mörkläggningar kan förekomma – så tycks det stämma. Men det ser inte heller ut att finnas en korrelation med hårda karantänåtgärder, varken i Europa (jämför Frankrike och Nederländerna) eller Asien (jämför Kina och Sydkorea).

Den gemensamma nämnaren för de länder i Asien som lyckats bromsa spridningen är istället att de vidtagit åtgärder tidigt. Bland annat snabbt tagit fram tester och identifierat smittade personer och isolerat dem för behandling. Ibland har karantänliknande åtgärder varit en del av detta, ibland enbart i mindre eller ingen utsträckning. Länder som gått ut hårt med karantän, å andra sidan, som exempelvis Italien, har inte alls lyckats stoppa spridningen. En anledning till att Asien tycks ha lyckats bättre är enkel men också lätt att glömma: De har nyligen drabbats av liknande epidemier och har alltså färska erfarenheter att luta sig tillbaka på.

Reseförbuden och de stängda gränserna har istället ofta varit en del av en rasistisk, auktoritär och imperialistisk politik, en slags katastrofopportunism, där det tydligaste exemplet är USA, som stängde gränserna i ett skede där spridning redan pågick, och dessutom till en början gjorde det mot vissa länder och regioner men inte andra, helt utan grund i var och hur smittan spreds. Stängda gränser till trots så fortsatte smittan att spridas, för att regeringen var ovillig att börja stänga ner affärsverksamhet och industrier, på ekonomiska grunder.

Angående vilka åtgärder som istället är bra, finns det andra som kan uttala sig mer detaljerat, men att minska hastigheten med vilket viruset sprids genom att minska rörligheten i samhället – dvs ställa in större evenemang och uppmana till självisolering, samt se till att riskgrupper kan klara sig utan att ge sig ut, tillhör de viktiga. Dessutom finns den stora elefanten i rummet: Det spelar mindre roll vilka åtgärder eller undantagslagar som stater nu snabbt försöker införa – en av de verkliga grunderna till att pandemin utvecklas till en katastrof är underfinansierad, utsåld och byråkratiserad (New Public Management etc) sjukvård överallt i världen.

Jag kan själv inte påstå mig veta bättre än någon annan om hur epidemier sprids, men det tycks finnas goda skäl att i denna stora osäkerhet fokusera på åtgärder som är påtagliga och praktiska. Riskerna med utökad övervakning och kontroll är stora och vinsterna ytterst spekulativa – vi vet också att stater ofta först och främst prioriterar kontroll över människors välmående i krisartade situationer. Vi riskerar att hamna i en situation där vi löser spårvagnsproblem utan att känna till insatserna, och därmed slå oss själva i bojor och kasta bort nycklarna.

Saker som bättre sjukvård är däremot konkreta och en grundbult för att göra epidemier så lindriga som möjligt. Initiativ som grupper för ömsesidig hjälp, krav på avskrivningar av lån och hyror, försörjningsstöd för de som blir utan pengar till livsnödvändigheter, och så vidare, är andra aspekter som är praktiska och som kan ha positiva effekter på såväl kort som lång sikt. Mitt råd skulle därför vara att inte fastna i för mycket gissningar, och att vara lika misstänksam mot auktoritära åtgärder som mot bristen på åtgärder där syftet kan vara att värna om ekonomiska intressen snarare än människor. Istället kan ett rimligt fokus vara frihetliga, konkreta, och omhändertagande svar på problemen vi står inför.

För att parafrasera vad en anarkist från den tidigt drabbade amerikanska västkusten skrev på Twitter häromdagen. Det är okej att erkänna att ett anarkistiskt samhälle skulle vara mindre effektivt än ett auktoritärt när det exempelvis gäller att effektivt sätta en hel stad eller region i karantän. Men om vi ser till helheten, till hur samma auktoritära samhällen tvingar in både djur och människor i olika miljöer och beteendemönster, hur de prioriterar makt framför människors välmående, så finns det ingen anledning att tro att auktoritära metoder på något sätt är en rimlig eller bra lösning, men all anledning att förstå att det samhälle som byggts med sådana medel också behöver upprätthållas med hot och piska.

***

För anarkister knyter allt det här an till en mer historisk och filosofisk diskussion om sociala hierarkier och auktoritet. Jag själv tillhör de som definierar anarkismen som, bland annat, motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet. Det är också den definitionen som används i anarkism.infos introduktionspamflett till anarkism. Som jag har skrivit förut så tycker jag att det finns goda skäl till detta. En del av det resonemanget hänvisar tillbaka till en diskussion Bakunin förde på samma ämne, där det kan tyckas att han böjer sig för ”skomakarens” auktoritet – något många använt för att bygga en definition av anarkismen som motstånd mot ”orättfärdiga” hierarkier och auktoriteter – för mig en komplett intetsägande definition. Bakunin skriver:

Följer därav att jag förkastar all auktoritet? Denna tanke är mig fjärran. När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören. För ett visst speciellt kunnande vänder jag mig till den ene eller andre lärde.

Saken tycks klar – viss auktoritet tycks befogad enligt Bakunin. Eller? I nästa mening tvärvänder dock resonemanget:

Men jag låter varken skomakaren, arkitekten eller den lärde tvinga på mig någonting. Jag lyssnar fritt och med all den respekt som deras intelligens, karaktär och kunskap förtjänar, men förbehåller mig samtidigt min obestridliga rätt att kritisera och kontrollera. Jag nöjer mig inte med att rådfråga en enda specialist, jag rådfrågar flera stycken, jag jämför deras åsikter och jag väljer den som förefaller mig vara rimligast. Men jag erkänner ingen ofelbar auktoritet, inte ens i mycket speciella frågor; följaktligen tror jag inte obetingat på någon, vilken respekt jag än må ha för den enes eller andres hederlighet och uppriktighet. En sådan tro skulle få ödesdigra följder för mitt förnuft, för min frihet och för själva framgången i mina företag; den skulle genast förvandla mig till en dum slav och ett verktyg för andras vilja och intressen.

När Bakunin i början skriver om auktoritet, verkar det mer strikt talat vara expertis han avser. Ett faktum att förhålla sig till och självständigt utvärdera, inte en auktoritet att automatiskt lyda. En fråga om autonomi såväl som tillit, där varken vi eller någon annan någonsin har perfekt kunskap om saker vilka vi ändå behöver förhålla oss till och agera på.

På samma sätt som det finns en sådan spänning mellan kunskap och autonomi, så finns det en liknande mellan kalkylerande resonemang och känslomässiga reaktioner, samt mellan glasklara hypotetiska exempel och en luddig verklighet. För att sno ett citat från en annan text jag skrivit:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Om något, så kanske det är detta vi behöver hålla i åtanke, mellan skomakare, spårvagnar, mellan kunskap, principer, känslor och virusepidemier.

Men, ta mina och Bakunins ord med en nypa salt, och tänk och känn själva också. Gör vi det, så tror jag att vi har en chans att bygga starkare frihetliga gemenskaper, som inte bara mildrar effekterna av den kris vi försatts i nu, utan också fungerar som en vägvisare bortom den.

Inlägget Skomakaren och corona dök först upp på anarkism.info.

Vad är den sanna kostnaden av en hamburgare? För konsumenten är det alltifrån 100 kronor på ett pretentiöst hipsterhak till en tia på donken. Men för slakteriarbetaren gäller andra bud. För en slakteriarbetare gäller svåra finansiella och fysiska förhållanden. Men än mindre uppmärksammat är det psykologiska trauma slakteriarbetare lever under. Storskaligt och systematiskt våld med lidande och död som följd är en verklighet de flesta sällan ens behöver tänka på. Men slakteriarbetare möter, och tvingas ta del av, den verkligheten var dag. En situation mogen för psykologiska problem. Denna artikel baseras till stor del på forskning från USA, men samma mönster gäller för yrkesgruppen även i andra länder som Sverige där skillnaden (om någon) är gradvis, snarare än kategorisk.

“Kort sagt så är anställningsproceduren så här enkel: ansökande visas en video av slaktprocessen. De som inte spyr får jobbet.“
— Kristina Mering

Ingen vill bli slakteriarbetare. Som Kristina Mering, med sin Masters i Sociologi på Tallinn Universitet, berättar efter hennes intervjuer med slakteriarbetare i Estland, “De jobbar helt enkelt där därför att det är deras enda alternativ.” Det är ett smutsigt, lågbetalt, farligt och blodigt jobb. “Tempot gör dig snurrig. […] En del styckare är tvungna att göra fem hugg var femtonde sekund.” tillägger forskningsrapporten A Slaughterhouse Nightmare från USA. “Du måste kunna hänga upp sådär 35 fåglar per minut,” menar en annan arbetare “även när musklerna i dina händer och lederna i dina fingrar blir så ömma att du varken kan öppna eller stänga dem” Arbetarna utsätts för snabba repetitiva rörelser vilket orsakar blåsor, stelhet, karpaltunnelsyndrom och tendinit. Snabbare takt och färre anställda innebär högre vinster för den handfull av företag som dominerar industrin. Inget får stå i vägen för att hålla maximal produktionstakt. Trots mekaniska fel, olyckor, krascher med gaffeltruckar, överhettning av sågar, att arbetare tappar knivar, att arbetare skär sig eller att arbetare kollapsar och ligger medvetslösa på golvet så fortsätter drypande kroppar svänga förbi, kedjan fortsätter rulla.

“De kommande två årtionden led han från skador i arbetet för Monfort som kunde krossat andra män. Han slogs av en fallande låda på 90 kilo av kött och klämdes fast av stålläppen av ett rullande band. Han skadade ryggraden och fick göra en ryggoperation. Han andades in för mycket klorin medan han tvättade några blodtankar och spenderade en månad på sjukhus, hans lungor brände, hans kropp täckt av blåsor. Han skadade sin vänstra axel när ett 5 000 kilo tungt hölje till en hammarkvarn tappades för snabbt och drog hans arm rakt bakåt. Han bröt ett ben efter att ha stegat in i ett hål i slakteriets cementgolv. […] Han krossade en vrist […] Han fick fler sår, jack, muskeldragningar och sträckningar än vad han kan minnas.”
— Mother Jones (tidskrift)

“De skriker på dig en massa [om du inte håller tempot],” säger en arbetare från Nebraska Appleseeds undersökning från 2009. “De skriker på dig, förolämpar dig med vidrigheter,” säger en annan “Det finns ingen respekt för arbetare.” I många fall har de knappt tid att vässa knivarna, än mindre gå på toa. “Vid Tyson fabriken jag jobbade på,” berättar Bennett för VegNews “så urinerade faktiskt arbetarna på verktygen, på pelarna och under det löpande bandet av levande höns, hängande på krokar.” De panikslagna hönsen återgäldar tjänsten, “Det kommer in i dina ögon, din näsa, din mun och dina öron. Det finns ingen tillräcklig beskrivning för hur det är att stå på en linje i timmar medan hönsen skiter ned dig. Avföringen kommer under kläderna, och du kan känna hur det långsamt rinner ner för din kropp. Det spelar ingen roll hur mycket kläder du har eller hur mycket tejp du använder, det kommer fortfarande hända. Det är fullständigt ofrånkomligt.” Och när väl skador rapporteras tas de som regel inte på allvar.

“Jag bara kunde inte hantera smärtan längre. Tre gånger halkade jag och föll på det flottiga golvet. Den första gången gick jag till företagets klinik och där sa de att jag bara hade skadat min stolthet och borde gå tillbaka till jobbet. Den sista gången jag föll blev jag skickad direkt till jobbet igen.” [Några dagar senare diagnostiserades denna arbetare med långtgående diskbråck.]
— arbetare vid grisslakt, North Carolina

Men hur kan detta fortsätta? Vilka är slakteriarbetare, och varför har vi inte sett större motstånd från deras sida? Svaret stavas migrantarbetare, helst papperslösa. Som journalisten Eric Schlosser skriver i Fast Food Nation: The Dark Side of the All-American Meal så är det vanligt i USA att företag aktivt rekryterar fattig arbetskraft från Mexiko och Centralamerika. De lockar med fejkad dokumentation, och uppmanar anställda att rekrytera även deras familj och vänner. Omsättningen av anställda överskrider ofta 100% årligen så papperslösa är ett billigt alternativ för att fylla arbetslinjen. Arbetsköpare ljuger och manipulerar anställda som ofta inte är medvetna om sina rättigheter och i en del fall varken förstår språket eller kan läsa och skriva ordentligt. Försöker du hävda dig kan de alltid hota med deportation.

 “Jag vill inte göra någonting som kan få mig framför juridiska myndigheter. Jag vill inte rapportera skador, jag vill inte lämna in ett lönekrav eller timmars fordran, jag vill inte organisera ett fackförbund – Jag vill inte göra någonting som kan få någon att vilja utreda min migrationsstatus.”
— anonym slakteriarbetare, intervjuad i Human Rights Watch undersökning från 2005

Human Rights Watch har specifikt uttalat sig emot köttindustrin, främst med fokus på USA, de menar på att arbetssituationen är så brutal att den bryter mot flertal internationella mänskliga rättigheter. Även fast slakthus inte officiellt anställer barn så har flertal räder av statliga myndigheter avslöjat att barn så unga som femton utför jobb bredvid vuxna, exponeras för hälsofarliga kemikalier, köttkvarnar och cirkelsågar.

Slakteriarbetares ekonomiska och fysiska svårigheter är inget annat än ett brott mot dem, deras familjer och samhället i stort. Liknande mönster av exploatering kan finnas även i andra industrier. Men vad som ofta inte lyfts, i bästa fall tonas ned, är den psykiska påfrestningen som är specifik för just slakteriarbetare.

“Grisar nere på dödsvåningen har kommit fram till mig, tryckt sig intill och kelat som en valp. Två minuter senare måste jag döda dem – slå dem till döds med ett järnrör. Jag kan inte bry mig.” (undertecknads understrykning)
— anonym arbetare

Till skillnad från allmänheten så är eländet för de slaktade djuren en konstant och ofrånkomlig verklighet för slakteriarbetare. De vet, till exempel, att hönor är vid medvetande när deras halsar tappas på blod, skållade i varmt vatten och får huvudet avrivet av de som beordras göra så. Onormala nivåer av grymhet i vår vardag är inte bara norm i slakthusen, utan förväntad och krävd av verksamhetens natur. Resultatet är att våra naturliga instinkter att känna empati måste tryckas undan.

“För att de ska kunna klara att göra sitt jobb så måste de blockera alla känslor. Eftersom att de förstår att de tar livet från flera varje dag så behöver de starka psykologiska mekanismer för att hålla dessa tankar ifrån dem. De bygger en rutin som bedövar känslorna […] De bär hörlurar och lyssnar på musik eller radio.”
— Kristina Mering

Dessa psykologiska påfrestningar tar dock ofta värre uttryck än Ed Sheeran och P3 Historia. Flera slakteriarbetare, särskilt de som jobbat i flera år har rapporterat symptom av en form av PTSD. PTSD associeras ofta med människor som utsätts för särskilda händelser som orsakar trauma, medan slakteriarbetare skiljer sig där då de utsätts för repetitivt trauma, samt att de själva tvingas orsaka traumat. De mördar hundratals, ibland upp till tusentals djur varje dag. En mer specifik beskrivning är PITS (Perpetrator Induced Traumatic Stress) där utövaren av våldet drabbas av traumatisk stress. Rachel M. Macnair, en socionom och psykolog, berättar att symptom på PITS är någon kombination av ångeststörningar, depression, drog och alkoholmissbruk, paranoia, disintegrering, dissociation och amnesia. Detta, skriver hon, är de psykologiska konsekvenserna för dödande. Med andra ord så lider slakteriarbetarna av trauma därför att djuren de slaktar lider av trauma. De lider som direkt konsekvens av att djuren de tvingas slakta lider.

“Många av de jag intervjuade beskrev problem med alkoholism, medan andra förklarade att de hade tagit ut sina frustrationer genom fysiskt våld mot deras fruar och barn.”
— Gail Eisnitz från Slaughterhouse: The Shocking Story of Greed, Neglect and Inhumane Treatment Inside the US Meat Industry (1997)

Ingen vill bo nära ett slakteri. Forskning i USA pekar mot att städer med slakterier har högre nivåer av våld i nära relationer och våldsamma brott såsom mord och våldtäkt. Slakteriarbetares aggressionsnivåer var “så höga att det liknade folk bakom galler.” En liknande studie som anmärkte att “i termer av somatisering, ångest, fientlighet, fobisk ångest och psykoticism så var slakteriarbetare värre än köttförpackningsarbetare”. Socionomen Dr. Nik Taylor från Flinders University bygger vidare på detta och menar att det är etablerat att ju mer positiv en persons attityd är mot andra djur, ju lägre är deras aggressionsnivåer, och vice versa: om du utövar våld mot andra djur, så är du mer benägen att utöva våld mot människor. Slakteriarbetare, för att leva med sitt jobb, måste normaliseras inför våldet de utför, de måste låta sig avtrubbas emotionellt och detta kan påverka vardagen utanför. Men det finns undantag då det spricker…

“[…] ingen av arbetarna kunde döda nyfödda kalvar. Ibland så kunde lador brinna upp och för att bli av med kalvarna så skickar ägarna dem till slakt. De vanliga blockeringsmekanismerna verkade inte fungera på så unga djur. “Kalvar är annorlunda” sa en arbetare, “Jag kan inte vara kallhjärtad mot dem.” Kalvarnas tårar har en större effekt på dem än vuxna kors eftersom de ser de vuxna varje dag. Så det förvånande var att […] arbetarna inte kunde döda dem så de skickades faktiskt tillbaka.”
— Kristina Mering

Slakthuset, och industriell djurhållning i stort, är en institution byggd på våld. Våldet innefattar allt ifrån exploateringen av de slaktade djuren, till arbetarna, till ekosystemen som degraderas omkring och samhället, städerna, hushållen runt om. The Food Empowerment Project illustrerar hur slakthus och djurfabriker mer än ofta befinner sig i områden där majoriteten tillhör den rasifierade arbetarklassen. Även fast vi alla drabbas i någon mån av alla utsläpp så är det ofta den rasifierade arbetarklassen som får ta de största smällarna. Invånare i närheten av grisfabriker klagar på “irritation i ögonen, näsan och halsen, tillsammans med en minskad livskvalitet och ökade nivåer av depression, spänning, ilska, förvirring och utmattning […].” Resultatet av enkäter i landsbygden i North Carolina visade hur ju närmare du bor en djurfabrik desto större risk att du utvecklar astma. Inte konstigt: du andas bokstavligen skit. Luften förorenas med djurens avföring, som manifesteras i en (ofta konstant) dimma nära stora djurfabriker. (Mejeriindustrin inkluderad.)

“[S]lakterihus luktar som varmt blod. Det är järn i luften hela tiden – även genom blekmedlet så luktar det fortfarande.”
— Brad, slakteriarbetare i VICE

Avrinning från djurfabriker innehåller inte bara nitrater utan en bred räckvidd av patogener, antibiotika och giftiga kemikalier som kan genomtränga akviferer och kontaminera omkringliggande grundvattenkällor. Virus kan överföras från arbetarna till deras familjer och hela det omkringliggande samhället. Få arbetare är villiga att delta i hälsoundersökningar och program då de är rädda att deras migrationsstatus ska komma på fråga. Du dricker skit också: skiten letar sig ned i marken som bidrar till höga koncentrationer av nitrater i grundvattnet som i många fall leder till baby blue syndrome. Baby blue syndromet är när blodet inte klarar att transportera syre ordentligt vilket leder till att många unga barn utvecklar en blå hudfärg.

Det är bara de med kapital nog (och därmed i stor utsträckning vita) som kan flytta innan slakthuset installeras. När det väl har byggts så faller priset i värde, ingen vill ju bo där, vilket gör invånarna fångar i sina egna hus. Detta är bara ett av många exempel på miljörasism. Sociologerna Bob Bolin, Sara Grineski och Timothy Collins från Arizona State University menar att “landanvändning, bostadssegregation, rasifierade anställningsmönster, finansvärldens praktiker och sättet som rasifiering influerar zoning, utveckling och banklånsprocesser” också är drivande faktorer av miljörasism.

“Tron att det måste finnas slakthus, att någon måste utföra dödandet hjälper dem också klara av det. Det verkade finnas en iver att rättfärdiga slakthuset som institution och deras roll i det.”
— Kristina Mering

Hur kan människor fortsätta slaktandet? Hur klarar de av det trots att deras lemmar bryts ned, trots att deras luft och vatten fylls med avföring, trots att de utvecklar traumatisk stress? Vad är det för emotionell blockeringsmekanism som gör att de inte bryter ihop? Svaret stavas alienation. Att arbetare känner sig främmande inför sin omgivning. Arbetet du utför har du ingen kontroll över och därför har du heller ingen kontroll över vad du producerar. Du äger inte din kropp när du arbetar, den äger företaget du jobbar för. Du blir därmed även främmande inför dig själv som individ, samt dina medarbetare. Du saknar sammanhang.

“Anställda är inte människor i köttindustrin, vi är varor precis som djuren.”
— Anonym slakteriarbetare

Så länge som motsättningen mellan arbetare och kapital fortsätter så kommer även arbetares alienation fortsätta. I djurindustrin så måste den alienationen sträcka sig så långt att vi är benägna att med våra egna händer döda, på löpande band, dag ut och dag in. Vi tappar förståelsen för vår gemenskap med djur: att att vara en människa också betyder att vara ett djur. Undertryckandet av människans naturliga instinkter till empati är både ett villkor och en konsekvens av ett kapitalistiskt produktionssätt på en och samma gång.

“Vi exploaterar inte andra djur därför att vi ser dem som underordnade, snarare så ser vi andra djur som underordnade därför att vi exploaterar dem.”
— Marco Maurizi

Så det verkar som att få folk att döda flera djur dagligen är en ganska omänsklig sak att fråga om. Å andra sidan så kan det ju vara problematiskt ifall inga människor var involverade och allt gjordes av maskiner… Det “skulle det inte heller vara enkelt att automatisera hela processen i sig, till exempel, så krävs det tio pers bara för att flå en ko,” svarar Mering. Dessutom, sålänge som företagen har billig, desperat arbetskraft att utnyttja så är automatisering inte särskilt troligt. Industriell djurproduktion är en av de största drivande industrierna för klimatförändringar, som i sig orsakar stora flyktingströmmar. Desperata, fattiga, traumatiserade människor som kommer göra allt för att överleva, med andra ord billig arbetskraft att tvinga in i slakthusets arbetslinje. Det är en ond cirkel som letar sig längre och längre ned mot botten.

“Faktumet att det som djuren går igenom är värre, betyder inte att vi inte borde ha medlidande för arbetarna själva. Detta handlar inte om någon tävling i lidande, utan att se problemen av systemet i stort. Jag tror de avskyvärda arbetsförhållandena i slakthus kan i en del fall vara ett hjälpsamt argument för folk som inte klickar med ‘djurens budskap’.”
— Kristina Mering

Slakteriarbetarnas situation, och deras psykologiska konsekvenser därifrån, är inte bara en varningsklocka för vilka sorts relationer vårt samhälle har sinsemellan medmänniskor, men även relationerna människor har till andra djur. När vi ser dem som objekt, som varor vi kan köpa och sälja, och när den världsbilden sträcker sig till oss själva, till hela vår omvärld är det bara en tävlan mot botten som gäller. Att varufiera andra djur är inte ett långt steg från att varufiera oss själva. Människor är också djur, trots allt. Hela denna process av varufiering härstammar från ett kapitalistiskt ramverk. När vi som antikapitalister kan erkänna det, hur kommer vi reagera? Hur borde vi?

“Vi tror att köttindustrin kan vara ett fokus för en bredare antikapitalistisk vänster, då det är där kapitalets exploatering av arbetare är som mest extrem, de socio-ekologiska problemen orsakade av köttindustrin samt industrins del i spridningen av växthusgaser slår hårt.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Bör vi som antikapitalister inte ställa oss emot alla former av varufiering? Skadar det inte vår kamp mer än hjälper den ifall vi inte är konsekventa i vår antikapitalistiska kritik? Dessa frågor, bland andra, drev Allianz fur Marxism und Tierbefreiung i Tyskland och Schweiz att startas. De såg ett behov av (1) ett nätverk av marxister och veganer, (2) en kollektiv politisk och teoretisk diskussion om kopplingarna mellan marxism och djurbefrielse samt (3) en strategisk debatt om hur vi borde röra oss framåt. “Vi finner det avgörande för dessa två rörelser att slå sig samman, om inte bara för den enkla anledningen att borgerligheten och deras anordningar är rätt välorganiserade och vi, som deras fiender, måste göra samma sak för att kunna vara kraftfulla.” menar de. Med det sagt så är veganrörelsen inte de enda med ett brådskande hett behov av allierade.

“Vår uppgift är att organisera och utbilda oss själva så bra som möjligt samt formulera ett strategiskt projekt mot djurkapital som attraherar djuraktivister och antikapitalister å ena sidan och den bredare allmänna arbetarklassen å andra sidan. Om vi får det gjort så är vi redan ett stort steg påväg.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Men, kan vi backa en sekund? Vilka är dessa kopplingar mer exakt? Vad, om något, är det vi kan lära oss av varann? “Å ena sida så är krav på djurens befrielse faktiskt moralistiskt om de inte analyserar de historiskt specifika förhållanden där djurs exploatering pågår och vilka sociala förändringar som behövs för att avsluta det. Å andra sidan så är varje marxistisk kritik av samhället inkomplett om det inte överväger det faktum att, för att kunna dra vinst, så måste den härskande klassen inte bara exploatera arbetarklassen men också alltid djur […]” I annan mun så är djurrättsaktivism menlös utan en bredare antikapitalistisk analys som grund och en marxistisk analys av exploatering är inkomplett utan de övriga djurens perspektiv.

“[Djurens lidande] är inget idealistiskt, utan ett historiematerialistiskt sådant. Det är inte lidande du kan likna hemlängtan eller tandvärk, utan ett lidande som grundar sig i samhällets organisering […] och måste därför […] avskaffas. Viljan att göra precis detta är en essentiell framdrivning av klasskamp och solidaritet […]. Att förneka [detta] i marxistisk teori betyder att förneka en viktig del av dess grund.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Givet att det finns förtryckare och förtryckta så är det inte hela mänskligheten som, i alla fall i första hand, förtrycker djur. Istället så vilar djurs och arbetares exploatering på kapitalistiska intressen. Naturligtvis så skiljer sig exploateringen av arbetare och djur kvalitativt (den ena har fortfarande någon nivå av agens medan den andre degraderas till ett objekt, till egendom) och den tidigare agerar inte nödvändigtvis i solidaritet med den senare bara därför att de också är förtryckta. Men orsaken till förtrycket är densamma och borde då inte även kampen vara densamma?

“[…] alla som aspirerar att skapa en värld där socialt producerade och objektivt onödig exploatering, dominering och lidande är också skyldig att erkänna djurens situation och sträva mot dess avskaffande.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Sen är det mycket sant att exploatering, användning och konsumtion av djur har varit en drivande faktor i historien av mänsklig civilisation. Detta rättfärdigar dock inte att det ska fortsätta idag. Dagens materiella förhållanden gör det inte bara möjligt utan nödvändigt att omstrukturera relationerna i produktionskedjan till vår, människor och övriga djurs, fördel. Antikapitalisterna i rummet måste på allvar inse att exploatering av djur inte bara är objektivt onödigt utan irrationellt och kontra-progressivt. Det orsakar omåttlig och konstant växande konsumtion av resurser såsom vatten. “Runt en tredjedel av världens vattenkonsumtion går till produktion av djurprodukter. Deras ekologiska avtryck är större än växter med lika höga näringsämnen,” säger Hoekstra, professor i vatten management på University of Twente. De är en av de drivande faktorerna till land- och vattenföroreningar och skövling av regnskogen. Med eskalerande klimatförändringar ikapp så är de som tror de kan ignorera köttproduktionen eller t.o.m. flytta in det i en socialistisk operation i bästa fall naiva. De har tagits in av den falska glorifierade bilden av industriell matproduktion som kapitalistiska lobbygrupper propagerar.

“Uppfattningen av naturen under kontroll av privat egendom och pengar är ett riktigt förakt för och praktiskt förnedring och förfalskning av, naturen [och därmed även djuren].”
— Karl Marx

Det finns ingen etisk konsumtion under kapitalism men djurindustrin är oetisk oavsett om vi finner den i ett kapitalistiskt eller kommunistiskt samhälle. Ett kommunistiskt samhälle behöver inte nödvändigtvis innebära djurens befrielse men det är först i ett sådant samhälle som den befrielsen skulle kunna va möjlig till att börja med. Det är först i kamp mot kapitalet som gör det möjligt för människor att kollektivt besluta: Vi kommer befria djuren!

“Detta kräver omsorgsfullt och noggrant solidaritets-byggande arbete. Till exempel, på olika platser i den tyska köttindustrin så kan lokala grupper – för det mesta fackanslutna och invånare – börja diskutera vad man kan göra mot den förkrossande arbetssituationen. Missnöjet bland arbetare i köttindustrin har alltid varit hög och alla vet det. Detsamma är sant för folk som bor nära slakterier. Lokala kampanjer och initiativ måste satsa på att bygga band mellan dessa människor. En kan bygga från det.”

Veganrörelsen och arbetarrörelsen kan gynnas av att lyssna och lära inte bara från varann, också slakteriarbetare. Framförallt slakteriarbetare. Mer än lyssna så måste vi solidarisera oss. Och om vi då på allvar ska solidarisera oss med kampen för djurens befrielse måste vi därmed solidarisera oss med andra djur. Ett första steg i den riktningen är att inte äta dem du försöker solidarisera dig med. Sånt är ju ganska grundläggande. Lite svårt annars, dålig stämning liksom.

Sista ordet av en f.d. slakteriarbetares facebookinlägg:

Alfons

Inlägget Slakteriarbetare: en knutpunkt för veganism och marxism? dök först upp på anarkism.info.

Det är lätt att falla för frestelsen och själv dras med i tidsandan. Partier som socialdemokraterna och flera mindre kommunistiska sekter har också på olika sätt klampat rakt in i träsket, med en retorik där klass- eller välfärdsvurm kopplas ihop med konservatism, protektionism och nationalism.

Hästskoteorin, det vill säga den att extremhöger går ihop med extremvänster i en slags grotesk extremism, medan mitten är den vettiga positionen, är förstås bara trams. Men det går inte att komma ifrån att delar av vänstern dels lockats att följa med i den auktoritära såväl som konservativa svängen, precis som socialdemokratin tidigare villigt omfamnat nyliberalismen, och dels att det inom vänstern alltid funnits vissa inneboende tendenser till att hamna i rödbruna slutsatser eller allianser. Om den tendensen antas vara någonting som alltid kommer utifrån, så förlorar vi förmågan att analysera varför det gång på gång händer.

Vi har på sistone också sett socialister som ropar efter starka gränskontroller och begränsad invandring, och som riktar udden av kritiken mot migranter istället för mot de kapitalistiska företag och regeringar runtom i världen som försöker åstadkomma ett ”race mot botten” när det gäller arbetsvillkor och löner. Bakom de här tydliga glidningarna finns också en oroväckande tendens som jag tror delvis kan förklara hur en del anti-kapitalister kan landa i mer eller mindre rasistiska, konservativa och auktoritära infallsvinklar när det gäller politik och analys. Den tendensen kan beskrivas som klassreduktionism.

Först kan det vara bra att klargöra att jag här inte avser den vulgära typen av klassreduktionism, den där folk öppet och fullständigt ignorerar rasism, patriarkat eller statens repressiva roll. Jag avser istället folk och teorier som beskriver sig själva som mer eller mindre antirasistiska, feministiska och i någon mån fientligt inställda till staten, men vars analys, i slutändan, ändå kokar ner till klassbegreppets företräde och särställning.

Men är inte det här med klassbegreppets särställning bara en korrekt materialistisk analys? Enligt en sådan analys är det hur vår produktion är organiserad – i nuvarande fall kapitalismen – som formar våra materiella intressen och styr hur kultur och politik ser ut. Samtidigt driver kapitalismen på teknikutvecklingen, men denna utveckling spås en dag bli oförenlig med kapitalismen själv, och kommer då att ”frigöra” sig från kapitalismen, spränga dess bojor, och ett nytt, antaget socialistiskt, sätt att organisera produktionen tar vid.

Från detta är det lätt att dra slutsatsen att klassamhället är en slags ”bas” och att andra former av förtryck eller maktdynamiker främst är bihang som kapitalismen ofta kan använda till sin egen fördel, för att vidmakthålla sin dominans över samhället, men som ändå i någon mening är sekundära. I sin allra mest mekanistiska tolkning kan denna analys gå så långt som att hävda att teknikutvecklingen är det som i stort sett driver social förändring.

Men det finns flera problem med denna ”materialistiska” analys. För det första bygger den till stor del på historisk och antropologisk data från 1800-talet, som dessutom använts i ett högst modernistiskt sammanhang: Denna data, som redan från början är knapphändig jämfört med den vi har idag, användes för att i modernistisk anda bygga stora sammanhängande teorier som gjorde anspråk på att förklara hela samhällets utveckling. Det leder till grova förenklingar och modeller som i bästa fall bara delvis förklarar samhällsfenomen, och i värsta fall leder in på lika dogmatiska som felaktiga villovägar.

Vad vi vet idag är att de processer som ledde till att att stater eller klasser uppstod är mycket mer komplexa och nyanserade, samt varierar över tid och plats. Militära, religiösa, etniska, statliga, patriarkala och ekonomiska krafter spelade i olika fall olika stor roll, och nästan vilken kombination som helst av dem kunde i vissa fall utgöra ”basen” för ett klassamhälle. Se bland annat Peter Gelderloos genomgång i boken ”Worshiping Power” för en utläggning kring detta från statsbyggandets perspektiv.

Klass var alltså varken ”först” kronologiskt eller nödvändigtvis den främsta faktorn när det gäller samspelet mellan alla sociala relationer. Det här speglas också i vår vardag. Det är inte bara eller nödvändigtvis ens främst vårt förhållande till produktionsmedlen – det vill säga klass – som avgör vilka resurser vi tilldelas, vilka möjligheter vi har att påverka, och hur bra liv vi kan leva. Var vi kommer ifrån, om vi är svarta, bruna, vita, medborgare eller ej, om vi är kvinnor, män, ickebinära, transpersoner och mycket annat har också stor materiell betydelse.

Inte heller teknikutvecklingen kan sägas inta en så dominerande roll som den ibland tillskrivs. För att ta ett klassiskt exempel från den industriella revolutionen, så centraliserades textilarbetare i stora fabriker innan centraliserande teknologier utvecklades, som David Dickinson påpekar i boken The Politics of Alternative Technology. Teknikutvecklingen styrde alltså inte de sociala relationerna så tydligt som det ibland framställs i detta klassiska exempel.

Hela det koncept som ibland går under namnet ”historisk materialism” skulle på liknande sätt kunna ifrågasättas, som exempelvis Alan Carter gör i sin bok Marx, a Radical Critique. Men en sådan generell genomgång är ett ämne för en annan dag. Det finns däremot mindre mekanistiska och nyare tappningar av så-kallad historisk materialism, och det kan vara värt att titta närmare på en av dessa.

Autonoma uttolkare har sedan åtminstone slutet av 60-talet förkastat den mekanistiska läsningen genom att istället framställa arbetarklassen som, genom klasskampen, ett aktivt subjekt i historien. Ja, tekniken som vi använder för att producera saker tenderar att utvecklas, men hur den utvecklas och tillämpas påverkas bland annat just av klasskampen. Arbetarklassens subjektiva idéer, kultur och handlingar formar därmed historien, teknikutvecklingen och tillämpningen, samt kapitalismen som helhet – lika mycket som de själva formas av dessa. Kapitalismens utveckling är i denna tolkning alltså delvis ett svar på arbetarklassens organisering, och inte en ensidig och deterministisk process.

Att undvika den klassreduktionistiska fällan skulle kunna beskrivas som ett utökande av denna historiska subjektivitet till andra maktdynamiker och dess subjekt; rasism, patriarkat, staten, människors dominans över naturen. Ingen av dessa maktdynamiker kan reduceras till någon av de andra. De utgör istället en sammanvävd helhet, och de innehåller också alla, inom sin egen dynamik, sina egna drivkrafter för reproduktion, sina egna kämpande subjekt, och sina egna frön för ett potentiellt klassamhälle.

Därför kan vi varken förvänta oss att rasismen skulle försvinna automatiskt i ett klasslöst samhälle, eller att staten helt enkelt skulle ”vittra bort” på egen hand under några som helst omständigheter. Vi behöver organisera mot alla sådana maktdynamiker här och nu, och därför måste frigörelseprocessen vara en kamp mot alla dessa maktdynamiker på en och samma gång. Men det finns ännu viktigare insikter att hämta hem här.

För det första kommer vi inte att kunna förklara samhällsutveckling och hur olika sociala krafter påverkar varandra om vi suddar ut alla dessa kämpande subjekt, drivkrafter och maktdynamiker, och reducerar alltihopa till en fråga om klass eller närmast deterministisk teknikutveckling. Det är som att leta efter en borttappad nyckel under ljuset av en bekvämt belägen gatlampa, istället för där en antagligen har tappat den.

För det andra leder denna typen av klassreduktionism väldigt lätt till att olika kamper instrumentaliseras. På det viset kan även välmenande människor engagera sig i kamper mot rasism, patriarkat eller staten på ett sätt där de kamperna används som verktyg och medel för att nå ett annat mål. Det leder föga förvånande ofta till förbittring bland de subjekt som på så sätt känner sig utnyttjade och objektifierade.

Det leder ofta också till taktiker och metoder som helt enkelt är dåliga. Det räcker inte att bekämpa exempelvis rasism på klassbasis, en behöver så att säga också bedriva klasskamp på antirasistisk basis. Ironiskt nog kan klassreduktionism också leda till att själva klasskampen instrumentaliseras. Utan en bred hänsyn till alla de samverkande sociala krafterna och maktdynamikerna kan även genuina försök att bedriva klasskamp istället sluta som verktyg för att uppnå makt över människor – något som bland annat leninismen och bolsjevikerna är ett skräckexempel på.

Och till sist, den kanske viktigaste poängen. Jag tror att våra frihetliga politiska aspirationer är dömda att misslyckas om de inte grundar sig i en slags etik byggd på empati, solidaritet, och ömsesidig hjälp. Den främsta anledningen till att bekämpa rasism, sexism, staten eller kapitalismen är för att alla dessa maktdynamiker orsakar människor och ibland andra levande kännande varelser stort lidande – det är först och främst ett självändamål.

Huruvida vi kallar detta perspektiv materialistiskt, intersektionellt, både och, eller något annat är inte så viktigt, men det är värt att nämna att intersektionell analys ofta felaktigt kritiseras för att den skulle vara en slags ”förtrycksolympiad”, en tävling i vem som kan stapla flest förtryck på varandra, och att den som har flest ”vinner”. Men det här är en komplett misstolkning, eftersom intersektionalitet inte lägger tonvikt på kvantitet utan kvalitet – på det faktum att de olika skärningspunkterna för olika maktdynamiker producerar olika resultat och därför kräver specifik teori och praktik.

Det pratas också ibland om att intersektionell analys nedprioriterar klassanalys och på så sätt jobbar utifrån ett ytligt liberalt ramverk där ”klassism”, det vill säga fördomar baserade på klasstillhörighet, anses vara det stora problemet, och att alla former av förtryck helt enkelt ses som spegelbilder av olika identiteter. Men så behöver inte alls vara fallet, då en istället kan uppvärdera andra maktdynamiker till samma nivå som klassanalysen, och se dem alla som en del av ett större nätverk av sociala hierarkier som producerar olika utfall vid olika tillfällen, platser och skärningspunkter. Identiteter är alltid en faktor i politisk organisering, och problemen uppstår först när det förra misstas för det senare.

Att på det här sättet redan från början lägga krokben för klassreduktionismen tror jag dels ger oss verktyg för att på ett bättre sätt analysera vår omvärld, och kan samtidigt fungera som ett vaccin mot konservativa, nationalistiska eller rasistiska tendenser, var de än kommer ifrån.

Inlägget Klassreduktionism dök först upp på anarkism.info.

I en diskussionstråd rörande frågan om vad som skulle vara en bra översättning för det engelska begreppet community organizing föreslogs orden gemenskapsbefrämjande grannskapsorganisering. En vitsig själ kommenterade att den som använder det begreppet antagligen är en snut. En annan kamrat länkade till en viktig kritik av Community organizing. I denna förespråkar Ray Valentine en strategi baserad på fackföreningarnas förmåga att hindra produktion genom strejk och andra verktyg. Valentine baserar tanken t.ex. på hyresstrejker som varit ett effektivt verktyg i kampen mot gentrifiering.

Anarkism.info beskriver anarkism som historisk rörelse baserad på en kombination av politisk filosofi och olika praktiker baserade på denna. I pamfletten Vad är anarkism nämns direkt aktion, prefiguration, ömsesidig hjälp och självorganisering. Inom motståndsaktivism, så som den Valentine beskriver är alla dessa praktiker användbara, men motstånd är bara ett ben som en anarkistisk rörelse kan tänkas vila. Motstånd är en viktig aspekt av aktivism och organisering, men en kombination av olika typer av engagemang, sinsemellan sammanlänkade kan skapa en mer levande och mer kapabel rörelse. Ett förslag är att använda tre kategorier eller ben.

• Motstånd
• Motkultur
• Institutioner för att lösa vardagsproblem genom inbördes hjälp

I viss mån är alla dessa lika viktiga. Vart och ett av dem kommer därför att kännas som den absolut viktigaste av dem vars engagemang vilar mest på ett av benen. Om en tänker sig att alla ben är lika viktiga är det lättare att hitta inspirerande och tydliga exempel på Motstånd och Motkultur än på aktiviteter för inbördes hjälp och det saknas bryggor och överlappning mellan de olika benen.

Det finns många artister som använder sig av ett anarkistiskt eller socialistiskt patos i sin konst, teater och musik kan exempelvis fundera på hur de kan bidra till att stärka det politiska motståndet på gatan, eller byggandet av institutioner för inbördes hjälp.

De flesta anarkister som menar allvar med att förverkliga sina politiska ideal är aktiva i någon form av politisk aktivism och det finns många initiativ och rörelser där det åtminstone finns en anarkistisk komponent eller anarkister som främjar ett anarkistiskt förhållningssätt. Däremot är det svårare att hitta konkreta exempel på institutioner som löser vardagsproblem.

Institution är ett krångligt begrepp, stater och myndigheter är formella institutioner, men en förankrad sedvänja eller förhållningssätt är också en typ av institutioner. Dessa kan kallas informella. Anarkismen har varit en utgångspunkt för en principfast kritik mot både formella och institutioner så som exempelvis Emma Goldmans äktenskapskritik (också en institution). Därför kan det vara svårt att förstå vad en anarkistisk institution skulle vara. Men det finns förtydligande och inspirerande exempel. Krossade fönsterrutor på Starbucks, svarta blocks-taktik skulle kunna beskrivas som informella anarkistiska institutioner.

Sociala center, info-shops och DIY-scener skulle kunna beskrivas som formella anarkistiska institutioner, men också vissa av de institutioner nobelpristagaren och nationalekonomen Elinor Ostrom beskriver i Governing the Commons. Här handlar det om självorganiserad förvaltning av allmänningar.

Idén om tre likvärdiga ben för anarkistisk organisering, 1) Motstånd, 2) Motkultur, 3) Institutioner, leder till frågan om varför det inte finns fler anarkistiska institutioner om vi faktiskt tror att ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och inbördes hjälp är ett möjligt alternativ till samhällen byggda på tvång.

Arbetande och arbetsvägrande människor har oavsett identitet några gemensamma problem. Mat, boende, kläder, trygghet, med mera. Att lösa dessa problem genom inbördes hjälp, självorganisering och direkt aktion är kanske inte lika spännande eller (inledningsvis) lika rebelliskt som att praktisera motstånd eller motkultur. Men det är precis lika viktigt. En annan fördel med att prioritera detta ben lika högt som de andra två är att personer som inte själva kan eller vågar ställa sig på barrikaderna, är konstnärliga eller har artistisk talang kan bidra till att bygga institutioner. Indirekt kan det engagemanget bidra till att skapa en infrastruktur som möjliggör ett mer slagkraftigt motstånd och skapar arenor för att praktisera motkultur. På så sätt finns en koppling mellan de olika benen.

Institutionsbyggande kan vara en aktivitet som passar personer som känner att de t.ex. annars är för gamla eller inte har ork att delta i spektakulära aktioner. Det kan i sin tur bidra till att skapa en kontinuitet mellan generationerna och ett historiskt minne. Risken för att uppfinna hjulet på nytt minskar också när generationsklyftorna överbyggs (Minns att dessa är en illusion skapade av kapitalet för att lättare marknadsföra produkter till olika demografier). En bredare och mer inkluderande anarkistisk rörelse blir också mer kapabel att prefigurera och förverkliga visionen om en värld där alla är fria.

Inlägget Revolutionsfrämjande institutionsbyggande dök först upp på anarkism.info.

Så långt allt väl, och detta nedslag i en kontroversiell om än något marginell företeelse i anarkismens historia skulle kunna vara intressant. Å ena sidan för att visa att anarkister inte var rädda att ta till våld, men samtidigt placera det våldet i ett större sammanhang av såväl statligt som kapitalistiskt våld av en helt annan skala. Å andra sidan för att också påvisa att många anarkister problematiserade våldet och valde helt andra vägar för att försöka förändra samhället.

Men istället för att hamna i en sådan diskussion lyckas Historiepodden tyvärr med en rejäl felrepresentation av anarkismen i stort och en något onyanserad bild av de politiska handlingarna och de sammanhang de utspelade sig i. Nedanstående lista tar upp de mest problematiska aspekterna i podden.

1) Efter en illavarslande inledning kommer den första stora felaktigheten redan några minuter in i avsnittet: ”Även den mest övertygade moderna anarkisten skulle nog medge att rörelsen hade sin storhetsperiod och sina mest intensiva dagar under slutet av 1800-talet.”

Men anarkismens storhetstid var definitivt inte slutet av 1800-talet. Snarare ligger denna tid mellan två andra då anarkismen var betydligt starkare, den runt Första Internationalen där de flesta och största sektionerna (Spanien, Italien, Jura, osv) var organiserade enligt (proto-)anarkistiska principer, och den anarkosyndikalistiska vågen som började i slutet av 1800-talet och varade till andra världskriget. Anarkismen har genom historien dessutom engagerat miljontals människor på arbetsplatser, i bostadskvarter, i miljökamper, i feministiska grupper och aktioner och på många andra sätt, både före, under och efter slutet av 1800-talet.

2) Anarkismens människosyn, och i synnerhet utpekas Peter Kropotkin här, framställs som naivt positiv. Men anarkismen menar inte att människan i grund och botten är god. Det stämmer varken generellt eller för Kropotkins del. Så vanlig och gammal är denna felkaraktärisering att Kropotkin skrev en hel text på just detta ämne och hävdade precis motsatsen – att det är just för att människor inte är lämpade att inneha auktoritet över andra som anarkismen är eftersträvansvärd. Den texten har vi lämpligt nog översatt till svenska och publicerat på vår blogg här.

Mer generellt, för de som är intresserade av anarkismens grundläggande människosyn, så går den snarare ut på att människor har allehanda – ofta motstridiga – benägenheter och att hur vi formar vårt samhälle kommer påverka hur vi relaterar till varandra. Människan är alltså föränderlig, och förändrar sig själv genom sina handlingar. Det här är något som anarkister kallar för prefiguration eller förebildande. För ett färskt exempel kan den intresserade läsa om anarkismens motstånd mot staten, där teorin om mänsklig utveckling/förändring sätts i ett relevant socialt sammanhang, här.

3) Skillnaden som poddavsnittet försöker framhäva mellan anarkister och marxister i Första Internationalen bygger på en komplett felkaraktärisering av anarkisterna som nämns och anarkismen i stort. Proudhon förespråkade inte ett småskaligt samhälle av hantverkare, utan kollektivisering av både små och stora industrier. Ett av hans nyckelbegrepp var just den kollektiva kraften som springer ur människors gemensamma arbete, och vars resultat kapitalisterna då som nu lägger beslag på. Han förespråkade bildandet av kooperativ, federationer, och kollektiva kreditverktyg, så kallade mutualistiska banker, och en något sånär ”fredlig” men välorganiserad övergång från kapitalism till frihetlig socialism.

Bakunin å sin sida avskrev i och för sig varken trasproletariat¹ eller bönderna i frågan om revolutionär kapacitet, men var också inblandad i arbetarorganisering på arbetsplatser och i industrierna, inte minst under Första Internationalen. Hela den föreställning som poddavsnittet gör gällande om att anarkismen är emot organisation är komplett tagen ur luften, vilket gång på gång leder till att poddens två värdar förvånat tror att anarkister inte är konsekventa när de deltar i olika former av organisering. Det här gäller också frågan om spontanitet kontra organisation. Anarkisterna hade redan då en större sympati för spontana uppror än många andra socialister, men såg dem inte som alternativ utan komplement till både småskalig och storskalig organisering. Det här är tydligt om en läser Proudhon, Bakunin eller Kropotkin.

4) Den minst dåliga delen i hela avsnittet är kanske den om Kropotkin och ömsesidig hjälp, där en av poddens deltagare faktiskt försöker ta sig an teorin. Podden hamnar ändå lite snett på flera sätt. För det första finns det gott om exempel på djur som samarbetar över artsgränser, vilket personerna i podden gör sig lustiga över. För det andra var Kropotkin tydlig med att hans beskrivning av ömsesidig hjälp var ett komplement – inte en ersättning av – teorierna om konkurrens. Därför är underrubriken till boken ”en faktor i evolutionen”. En faktor, inte den enda. Och redan i förordet påpekar Kropotkin att hans syfte är att bidra till en mer nyanserad bild. Vidare är det inte så att Kropotkin var ”idealist” som vägrade se samhället som det var. Tvärtom pekade han på tendenser som existerade i riktning mot ömsesidig hjälp trots det västerländska samhällets dåvarande auktoritära och individualiserande konkurrensdrivna etos. Det går att föra en diskussion om huruvida Kropotkins syn på samhällsutveckling och vetenskap var obefogat optimistisk, men någon sådan nyanserad diskussion förekommer tyvärr inte.

5) Propaganda genom våldsdåd var en otroligt liten del av Kropotkins livsverk, vilket knappast blir tydligt i poddavsnittets genomgång. Han problematiserade också i princip hela tiden sådana dåd, och skrev redan på 1880-talet saker som att ”en struktur med 100-tals år av historia kan inte sprängas bort med några kilo dynamit”. 1881 skrev han i Le Revolte att:

”We have to organise the workers’ forces ― not to make them into a fourth party in Parliament, but in order to make them a formidable MACHINE OF STRUGGLE AGAINST CAPITAL. […] And we must prosecute that war relentlessly, day by day, by the strike, by agitation, by every revolutionary means. […] once the workers of every land have seen that organisation at work, taking the workers’ interests into its hands […] once the workers from every trade, from village and city alike, are united […] crush[ing] the tyranny of Capital and State for good.”

6) Det är missriktat att kalla de anarkister som ändå i viss mån eller under en tidsperiod uppmanade till våld för ”hycklare”, speciellt med avseende på de som kritiken fokuseras på i podden, som Bakunin och Kropotkin, då båda dessa trots välbärgad barndom snabbt fick gå i exil, satt i fängelse och framför allt deltog i uppror och organisering mitt bland vanligt folk stora delar av sina liv. Bakunin blev själv inte speciellt gammal, och det berodde säkerligen på ett liv utan speciellt mycket ro eller komfort (som hans tid in fängelse, exempelvis). Kropotkins uppehälle garanterades oftast av hans popularitet som politisk agitator och vetenskapsman, inte av hans familjebakgrund som han bröt med tidigt.

7) Det finns ett helt segment i poddavsnittet om Narodniks och Narodnaja Volya i Ryssland som känns lite malplacerat, även om det i alla fall klargörs att detta inte var en anarkistisk utan generell socialistisk/radikal tendens och organisation. Det kan ändå vara intressant att nämna att de som såg kommunen, eller Obschina/Mir som den kallades på ryska, som en slags modell för alternativ till kapitalismen inte grundade sig i skimrande minnen utan i hur de ryska bönderna faktiskt fortfarande var organiserade på 1800-talet. Detta var något som bl. a. Bakunin också påpekade – och som Marx sent omsider också erkände som en möjlig grund för ett socialistiskt samhälle som inte behöver gå genom ett kapitalistiskt ”stadium” (se brevväxlingen mellan Marx och Vera Zasulich).

8) Anarkisterna ”föraktade” inte facklig kamp eller kampen för 8 timmars arbetsdag, vilket påstås i podden. Tvärtom var de otroligt engagerade i arbetarrörelsen och i den kampen. De pekade med rätta på att något sådant i sig självt var otillräckligt – de var ju anti-kapitalister och ville avskaffa hela systemet. I spår av Haymarket-massakern i Chicago, 1886, som kort nämndes i avsnittet, var det just 6 anarkister som utan bevis pekades ut som syndabockar för en bombattack mot polisen under en demonstration. Dessa valdes ut eftersom de ansågs vara farliga ledare i arbetarrörelsen – en rörelse som precis då var engagerad i en våldsam kamp för just 8 timmars arbetsdag. Anarkisterna hade olika kritiker av fackföreningar så som de såg ut, men var också med och bildade arbetsplatsorganisationer över hela världen. Under samma tidsperiod från vilken podden citerar den anarkistiska tidningen Le Revolte angående otillräckligheten av en 8 timmars arbetsdag, publiceras också massvis av artiklar om vikten att organisera i den ekonomiska sfären.

Det här är några av de mest uppenbara problemen i podden. En ytterligare diskussion skulle kunna tas om hur själva presentationen av handlingens propaganda kontextualiserades. Det känns som om poddens syfte var att söka sensationella detaljer istället för att måla upp en nyanserad bild. Detta förstärks av att dåden jämförs med moderna tiders masskjutningar, utan att det helt avgörande faktumet om sammanhang, målgrupp och maktrelationer tas upp. Medan de flesta dåden som ingår i sammanhanget för handlingens propaganda skedde mot mäktiga personer i en miljö av hårt förtryck och stora orättvisor, är moderna skjutningar ofta resultatet av rasistisk eller sexistisk ideologi.

Förhoppningsvis har denna text kunnat nyansera bilden lite och rätta de grövsta felen i poddavsnittet. Anarkismen är en inspirerande metod för samhällsförändring och analys, med en bred såväl som brokig historia av kamp och motstånd. Den är inte fri från problem och defekter, och är definitivt inte bortom kritik. Men för att vara meningsfull behöver sådan kritik framföras baserat på en god förståelse av teorin såväl som praktiken, och inte på en ytlig upprepning av nidbilder filtrerade genom härskande ideologiers olika blickar. Istället för att få lära oss om handlingens propaganda, blev det den här gången mer om propagandans handling.

1 – ”Trasproletariat” brukar beteckna hemlösa, vagabonder, tiggare, kriminella, osv, det vill säga folk som stod utanför den direkta relationen mellan arbete och kapital, som inte själva var arbetare eller beroende av en närstående arbetare för sin försörjning. Det är en problematisk kategorisering utan något speciellt stort analytiskt värde, som i sin ursprungliga form klumpar ihop allehanda människor på ett fördomsfullt sätt.

Inlägget Propagandans handling dök först upp på anarkism.info.

Jag har argumenterat för att anarkister inte bör rösta (här, här, och i Anarkistiska blickar), men jag tycker inte det är enkelt, och det finns andra aspekter av den här ganska snåriga frågan. I ett samhälle där ”demokrati” kan stå för allt som är sant, gott och vackert handlar detta dessutom en hel del om retorik och pedagogik.

För den som vill fördjupa sig kring detta teoretiskt och behärskar engelska finns nu Markus Lundströms bok Anarchist Critique of Radical Democracy: The Impossible Argument online här (via CrimethInc.) Boken tar sitt avstamp i Husbyhändelserna och Jacques Rancières teorier kring konflikten mellan styrande och styrda, och kopplar sedan detta till diskussionen om demokrati genom anarkismens historia. Markus är forskare vid Stockholms Universitet (ekonomisk historia med inriktning sociala rörelser), och har tidigare bland annat skrivit en avhandling om den brasilianska jordockupationsrörelsen MST.

Se också CrimethInc.´s ”From Democracy to Freedom”, och här, där det också finns posters om demokrati från CrimethInc. på svenska.

Inlägget Anarkokritik av radikal demokrati dök först upp på anarkism.info.

Det är frågor jag ställer mig i en längre pamflett som jag har skrivit. Jag börjar med att prata om begreppet strejk. Varje strejk är i grunden en kraftmätning mellan två parter, som sker genom att arbetarna undandrar sitt arbete. Frågan är vem som kan klara sig bäst utan den andra. För att leva fullgoda liv behöver människor mat, boende, sjukvård, utbildning, underhållning, och annan omsorg. På andra sidan står kapitalister och stater som riskerar stora ekonomiska förluster och eventuellt konkurs.

Hur kan de som strejkar bäst öka sin styrka i sådana kraftmätningar? Det som behövs är inte bara en strejkkassa, utan en hel struktur av ömsesidig hjälp som kan tillgodose dessa behov. Sådana strukturer finns redan i någon utsträckning i de flesta konflikter, men vi kan arbeta aktivt med att stärka och utveckla dem för dessa kraftmätningar. Ett sätt att göra det är att förhålla sig till begreppet strejk som något brett och socialt.

Inom alla samhällets områden sker kraftmätningar där vi kan undandra vårt arbete eller störa en maktordnings vardagliga lunk för att förbättra vår situation. Strejken frigörs på så sätt från att enbart vara en arbetsplatsbaserad taktik, och samtidigt kan vi med hjälp av strukturerna av ömsesidig hjälp låta de olika kamperna spilla över i varandra och stärka varandra.

Ju mer oberoende vi blir i förhållande till statens institutioner och kapitalets dynamik , och ju mer saker vi kan ordna själva för varandra genom självorganisering och direkt aktion, desto starkare blir vi förstås i enskilda kraftmätningar. Men det finns också en långsiktig aspekt här, en slags systematisk och gradvis exodus ut ur de befintliga institutionerna, som blir intressant ur ett långsiktigt revolutionärt perspektiv.

Revolutioner sker historiskt ofta i krissituationer. Vare sig vi tänker oss att människors aktiva organisering skapar en kris, eller att en kris får människor att gå till handling, så kvarstår krisen som en central aspekt av en revolution eller närapå revolutionär situation. Här kan vår potentiella struktur av ömsesidig hjälp spela en trippel roll:

”För det första kan den förbättra våra villkor här och nu. För det andra kan den accelerera utvecklingen i revolutionär riktning i en annalkande krissituation. Och, för det tredje, så kan de strukturer som vi byggt upp, i händelse av en djup kris, gå från att vara strukturer av ömsesidig hjälp till att vara strukturer för social förändring. Det vi bygger för att öka vår motmakt blir alltså samtidigt ett embryo för en helt ny värld, i skalet av den gamla. Detta embryo vaknar plötsligt till liv och börjar andas för egen maskin – krisen är dess syre och våra kamper dess blodomlopp.”

Efter att ha målat upp detta sätt att se på sociala kamper går jag vidare och pratar om olika organisationsformer, och börjar med att klargöra några grundläggande anarkistiska förhållningssätt:

”Anarkister har i alla tider förkastat staten, parlamentarismen och hierarkisk organisering i allmänhet eftersom de ansetts vara olämpliga verktyg för revolutionära mål. Detta bygger på historiska erfarenheter men också anarkismens syn på social förändring som grundad i människors självaktivitet: Människor förändrar sin omgivning, och i förlängningen sig själva, genom sina handlingar, på ett sätt som är förebildande. Sättet på vilket människor förändrar sin omgivning kommer också att avspegla sig i de nya sociala relationerna som uppstår. I korthet är detta en syn på social förändring som lägger vikt vid att mål och medel måste vara nära sammanbundna, eftersom medlen kommer att färga av sig på målen, oavsett avsikterna.”

De strukturer av ömsesidig hjälp vi försöker främja kan alltså inte rimligtvis vara en del av de maktordningar och institutioner som vi försöker frigöra oss från, men de kan exempelvis vara

”Fria, gräsrotsbaserade och partipolitiskt oberoende fackföreningar, bostads- eller grannskapsorganisationer, sociala fack som kombinerar organisering på och utanför arbetsplatser, sociala center och bokcaféer, alternativmedia, stora federationer av specifika politiska grupper, eller mindre vängrupper[.]”

Utifrån en definition av tre samhällssfärer (den specifikt revolutionära, mellansfären, och massfären) där olika typer av organisationer befinner sig, argumenterar jag sedan för vikten av att när det är möjligt skapa specifika anarkistiska organisationer. Sådana organisationer bör absolut inte isolera sig utan tvärtom – ibland som individer och ibland som organisation – delta i sociala massrörelser av alla slag, och inom dessa propagera för anarkistiska metoder som direkt aktion, självorganisering, och uppbyggnad av strukturer av ömsesidig hjälp.

I rörelserna bygger anarkisterna på detta viset också upp erfarenhet, som sedan tas med tillbaka till den specifikt anarkistiska organisationen, där erfarenheterna kan diskuteras och ny anarkistisk teori och praktik kan utvecklas i en ständigt pågående process. Det är viktigt att understryka att anarkisterna på detta sättet deltar i sociala kamper tillsammans med andra utan att försöka ta över eller utnyttja de sociala rörelserna, eftersom ändamålet inte är att utse sig själv till någon slags ledare eller att använda rörelser för att öka sitt eget medlemsantal, utan att som en organisk del av rörelsernas kamp propagera för att stärka människors förmåga att självorganisera och med egen kraft lösa sina problem.

Jag påpekar sedan också att vi i vår organisering inte får tappa fokus på byggandet av en självorganiserad struktur av ömsesidig hjälp:

”[D]et kan inte poängteras starkt nog hur viktigt det är att organiseringen inte fastnar i att enbart försöka rädda eller utöka delar av välfärdsstaten eller påverka andra reformistiska och legalistiska förhållanden. Om sådana kamper förs på ett sätt som inte är fokuserat på att öka vår självorganisering och kapaciteten hos våra strukturer av ömsesidig hjälp, så kommer vi stå lika tomhänta efter att kampen avslutats som valfunktionärer efter ett avslutat val. För oavsett om sakfrågan vunnits eller ej, så har då inte vår kapacitet till självorganisering utökats, och även vid en ”vinst” kan vi på lång sikt ha underminerat vår egen position och omdirigerat potentiell motmakt och energi till parlamenten.”

Att just specifikt anarkistiska organisationer lyfts fram ska inte tolkas som att inga andra former av organisering är bra. Bredare aktivistgrupper kan också göra mycket bra teoretiskt, agitatoriskt och praktiskt arbete, och ibland finns inte heller förutsättningarna för att lokalt skapa en specifikt anarkistisk grupp. Men när det är möjligt argumenterar jag för att den specifika anarkistiska gruppen är viktig, eftersom anarkismen som historisk rörelse, teori och praktik är bäst lämpad för att främja ”självorganisering, direkt aktion och icke-hierarkiska organisationsformer.”

Dessutom kan specifikt anarkistiska organisationer potentiellt uppnå en hög grad av teoretisk skärpa och taktisk enighet, och vi saknar idag verkligen platser och organisationer där anarkistisk teori kan användas, utvecklas och förmedlas, på ett sätt som bredare grupper inte kan göra. Alltför ofta tenderar anarkismen att bara reduceras till en tunn utomparlamentarisk praktik, när vi i själva verket har närmare två hundra år av historia och erfarenheter av varför hierarkiska organisationer och parlamentariska partier ständigt misslyckas och aldrig kan leda mot frihetliga mål.

Med den teoretiska lins som utvecklas genom texten framstår självorganisering och den egna kapaciteten att vinna kraftmätningar med hjälp av strukturer av ömsesidig hjälp som centrala för att på lång sikt främja en revolutionär utveckling, vilket får några mycket viktiga följdkonsekvenser som specifikt anarkistiska organisationer kan fånga upp på ett bra sätt:

”För att kunna genomföra kraftmätningar på kort sikt samt växa på lång sikt och på ett sätt som potentiellt lovar självorganisering på stor skala, behöver vår organisering alltid stå i motsatsförhållande till stat och kapital, och inte överges vid åsynen av första bästa parlamentariska parti som lovar att återställa socialdemokratin eller exempelvis försöker göra den livskraftig på lokal nivå. Organiseringen behöver alltså vara antiparlamentarisk snarare än utomparlamentarisk för att bäst sammanfalla med utvecklingen av strukturer av ömsesidig hjälp.

Inte sällan kommer våra sociala kamper ändå att få positiva bieffekter på det parlamentariska eller legalistiska läget, och det är bara bra. Men vi får inte låta det kontrollera våra medel eller mål, och hur vi organiserar oss. Annars riskerar vi att tappa det långsiktiga perspektivet och istället hamna i ett kortsiktigt ”brandsläckande” som i praktiken resulterar i att ”autonoma” grupper ägnar sig åt socialdemokratisk politik, utan att öka vår organisatoriska kapacitet eller bygga någon reell självorganiserad motmakt.”

Jag avslutar med att poängtera att texten är ett skissartat försök att starta en viktig djupare diskussion om anarkistisk organisering, teori och praktik, och att detta försök inte ska tas som en absolut mall utan en inspirationskälla eller utgångspunkt:

”Därifrån handlar det sedan förstås om en process av att ständigt stöta och blöta praktik, som sedan utvärderas och formas om av våra erfarenheter. Ibland kommer vi när vi jämför det vi gör mot den teoretiska skissen behöva justera vår praktik, ibland kommer det att innebära att vi baserat på våra erfarenheter behöver justera skissen.”

Jag hoppas att texten kan väcka lite tankar och diskussioner som jag tycker att vi verkligen behöver inom den anarkistiska rörelsen för att försöka göra anarkismen till en slagkraftig teori och praktik i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Länk till pamfletten: https://anarkism.info/wp-content/uploads/2019/07/Generell-tanke-om-revolution-på-2000-talet.pdf

Inlägget Generell tanke om revolution på 2000-talet dök först upp på anarkism.info.

Att göra motstånd och bygga gemenskap är roligt, men inte enkelt. Konflikter tillhör livet, och är i sig självt inget negativt. Spänningar finns i alla riktiga relationer. Konflikten för upp dem till ytan, och bär i sin famn möjligheter till förändring och utveckling. Konflikter kan och bör inte alltid undvikas, men de behöver hanteras.

I alla sociala rörelser har det förekommit retorik om att det bara är Saken som är viktig. Jag menar att Saken ska underordnas Livet. Vi bryr oss om Saken för att vänner, kamrater, andra levande varelser och miljön är viktiga. Därför får människor aldrig bli enbart medel i kampen.

Det har så klart sagts och skrivits oändligt mycket om konflikthantering, och jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon expert eller föredöme på området. Men jag vill lämna en kortfattat, skissartat förslag till konflikthanteringens process, som jag mer eller mindre hämtat från en specifik historisk rörelse jag studerat mycket (en del vet vilken jag syftar på). Poängen med att betona process är att konflikter kan handla om missförstånd eller bristande insikt, och behöver hanteras med varsamhet för att inte spridas, eskalera och bli enbart destruktiva. Ambitionen är att försöka lösa konflikter med så milda medel som möjligt, och med omsorg om alla inblandade. Det här är så klart ett förslag, en skiss, ingen exakt mall för alla situationer. Och poängen är att försöka nå målet med så få steg som möjligt…

Steg 1: Kommunicera med den berörda

Om du håller något emot någon, eller upplever att någon har något emot dig som du inte kan eller vill släppa, ignorera det inte. Konflikter som inte hanteras tenderar att växa. Kontakta personen ifråga och var inställd på att lyssna på den personens perspektiv utan att gå till attack eller flykt. Alla måste ha rätt att förklara sig gentemot anklagelser. Jag tror inte på onda människor, alla är mer än sina destruktiva sidor, och våra negativa beteenden har ofta förklaringar. Det här är en rimlig strategi i relationer som är hyfsat jämlika. Om det finns ett direkt förtryck, eller en kraftig maktobalans, eller rör sig om allvarliga övergrepp kan det vara direkt olämpligt eller i värsta fall farligt att gå direkt till personen ifråga.

Steg 2: Ta hjälp av andra

Om kontakten inte verkar leda någon vart är det dags att dra in andra. Det kan handla om att vända sig till någon eller ett par vänner, eller att kalla in en vettig person som kan fungera som medlare. Dra bara in så många personer som behövs.

Steg 3: Ta upp det i gruppen

Går det inte att komma vidare i konflikten, eller att ”agree to disagree” är det dags att ta upp det i den grupp som parterna tillhör (alternativt att kontakta den grupp som personen tillhör, om det rör sig om olika grupper). En infekterad relation mellan två personer kan förstöra en hel grupp om den inte behandlas. Låt inte en ”ledare” bestämma själv hur det hela ska lösas, se till att det verkligen är gruppen som bidrar.

Steg 4: Uteslut

En grupp är inte en grupp om det inte finns någon form av ”vi”. Finns det inte vissa trösklar, vissa gemensamma värderingar, så är det inte en grupp. Idealet om att ”alla får vara med” betyder om det skulle förverkligas att alla grupper och sammanslutningar upphör att existera. Det bästa är om det är hyfsat tydligt vad som gäller i en grupp på förhand, men samtidigt är en grupp alltid i förändring, och det går aldrig att spika fast en grupps anda t.ex. genom något dokument. Sen behöver inte en uteslutning vara ”hård”, även om den kan vara djupt sårande och hemsk för den som blir utsatt. Kanske finns det en annan grupp personen passar bättre i? Kanske finns det så småningom en väg tillbaka?

Steg 5: Offentliggör

Människor som återkommande begår övergrepp behöver vård och korrigering, men det kan också vara nödvändigt att varna andra. Som bäst handlar inte uthängningar om att straffa eller hämnas, utan om att värna om andras säkerhet.

Steg 6: Stoppa

Vissa människor har beteenden som helt enkelt behöver stoppas. Hur det bäst sker kan variera, men inte ens här behöver det handla om att (som i rättssystemet) bestraffa eller hämnas. Optimalt sker det på ett sätt som ändå öppnar för personen att förändras.

***

Det finns en oerhörd tillfredsställelse i att kunna lösa eller hantera konflikter med lämpliga medel. Det är både spännande, lärorikt och utvecklande. Det finns aspekter av det här som kan användas även när det handlar om externa relationer och möten eller direkt aktion, men primärt gäller detta hur interna konflikter kan tacklas. Konflikthantering är viktigt för att vi behöver värna om varandra för att alla ska må så bra som möjligt. Men det är också politiskt viktigt, menar jag. Som anarkister bejakar vi att mål och medel måste likna varandra i form och innehåll. Tror vi att ”another world is possible” behöver vi forma grupper, nätverk och rörelser som åtminstone i någon mån fungerar på ett sätt som sprider hopp om att det går att göra annorlunda. Konflikter och övergrepp måste inte som i det rådande samhällssystemet hanteras med väpnade styrkor, inlåsning, straff och hämnd. Det finns andra stigar att vandra och trampa upp.

(En kritik av rättssystemets sätt att hantera normbrott och konflikter finns i ”Batongerna slår nedåt”.)

Inlägget Konflikthantering i sociala rörelser dök först upp på anarkism.info.

Samma argumentation knyter också an till en brännande ekologisk aspekt – ett samhälle där produktiviteten tvångsmässigt ökar i exponentiell takt är inte bara dåligt för oss som människor, utan för hela vår existens på denna planet. Från ett grönt perspektiv går det alltså att relatera basinkomst till en idé om att vi bör producera och konsumera mindre.

De här och en rad andra infallsvinklar gör tanken på basinkomst lockande, men det vore ett misstag att inte syna de problem som konceptet medför. För det första gäller det att få en sak klart för sig: Vår situation i alla de ovan nämnda avseendena är starkt kopplad till vår maktrelation till de som äger alla samhällets resurser och kontrollerar det politiska livet – staten och kapitalet. Det finns inga regeltekniska genvägar kring det faktum att det är styrkan av vår klassorganisering som avgör vad vi kan göra för att förbättra våra liv, och vad vi kan slita till oss från dessa institutioner.

En basinkomst är lika lätt att urholka vad gäller köpkraft och levnadsförhållanden som löner eller andra bidrag. De som drar nytta av den men inte har vikten av någon kraftfull organisering att luta sig mot kan snabbt se sig utmanövrerade och tvungna att dryga ut basinkomsten för att ha råd med ett drägligt liv. Det här tydliggörs också i praktiken av att basinkomst är en idé som lockat anhängare över hela det politiska spektrumet. Den har dryftats av anarkister, socialister och vänsterpartier, såväl som högerpartier. När experiment utfördes i Finland, så var det just av en högerregering, och en av grundtankarna var att öppna upp för deltidsjobb.

En del av diskussionen kring basinkomst har också att göra med idéer om människors motivation. Kritiken av basinkomst ska inte tolkas som ett erkännande av att människor skulle vara inneboende lata. Tvärtom. Tanken att vi bara skulle sitta och göra ingenting om vi inte var tvungna att lönearbeta, kommer från faktumet att vi idag just tvingas till det, och därför hellre skulle sitta och inte göra något alls. Vår motivation kortsluts av systemet, inte av basinkomsten.

Och här är det viktigt att förstå arbetets karaktär i dagens samhälle. De som menar att produktiviteten skenar iväg, och att vi producerar saker för produktionens skull och inte för behoven har helt rätt. De som pekar på automatiseringstrender har också rätt. Men automatisering är något som skett i hundratals år. Skrå efter skrå tillintetgjordes på 17- och 1800-talet när maskiner drivna av elektricitet och ångkraft kunde ersätta hantverk. Hittills har kapitalismen alltid kunnat lösa upp den här motsättningen och hitta nya vägar och marknader för lönearbete.

När det tog stopp rent geografiskt med en i det närmaste fullbordad imperialism och kolonialism, där nästan hela världen på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, ingår i förhållandet arbete-kapital, kunde kapitalismen utvecklas genom nya former av arbete. Kapitalismens tillintetgörande av tidigare sociala band som knöt oss till människor, platser och gemenskaper har nu gett vika för ett omformande av de nya relationerna den själv givit upphov till.

Den nya kapitalismen använder mänskliga relationer som råmaterial. Serviceyrken, utsuddandet av skiljelinjen mellan arbete och fritid – eller snarare det förras insipprande i det senare – och produktionen av nya relationer, det vill säga en slags bioekonomi, är det senaste sättet att hitta nya vägar ur vad som till synes såg ut som en återvändsgränd. Självklart bygger inte produktionen på våra behov under kapitalismen – den har bara alltid använt dem som en ingrediens. Produktionen under kapitalismen, oavsett form, är sitt eget självändamål eftersom den är drivmedlet för exploatering.

Jag har tidigare skrivit om likheterna mellan gentrifiering och vissa betalningsmodeller för onlinedataspel. Det var i syfte att belysa en av kapitalismens främsta egenheter – en ständig drivkraft att hela tiden söka upp nya platser där den kan omforma mänsklig aktivitet efter sin logik. Det här är så grundläggande, så det nästan inte är någonting kapitalismen gör, utan något den är. Basinkomst kommer inte stoppa den från att fortsätta, och som det numera heter – om du inte betalar för det, så är det du som är produkten. Det är alltså nästan något vi kan räkna med, att en eventuell basinkomst under fortsatt kapitalistisk dynamik kommer leda till försök att skörda människors relationer och aktiviteter för den kapitalistiska dynamikens syften på alla sätt det går.

Men varken automatiseringen eller den absurda motsättning mellan våra faktiska behov och exponentiellt ökande produktion av sånt vi inte behöver är nödvändigtvis tecken på att någonting håller på att gå sönder i grunden. Det är fullt möjligt att tänka sig en fortsatt kapitalism under en ny konfiguration. Och vi kan redan se konturerna av hur denna skulle kunna se ut. I takt med att gapet mellan produktion och verkliga behov vidgas, antar lönearbetet också återigen en alltmer disciplinerande funktion. Det viktiga är inte nödvändigtvis vad – om något – som produceras, utan att människor underkastar sig en uppsättning förhållanden som formar och begränsar dem fysiskt och psykiskt. Produktionen antar på så sätt alltmer karaktären av produktion av kontroll.

Ett möjligt nästa steg i den här utvecklingen är att produktionen av kontroll alltmer blir en angelägenhet mellan medborgare och stat. Många av oss gör redan meningslösa uppgifter – en behöver inte ens läsa något av David Graeber eller Roland Paulsen för att tydligt se detta – så steget är egentligen litet till att kringgå mellanhanden och etablera en mer direkt modell av social kontroll, en där vi är direkt beroende av staten. Här kan basinkomst tjäna som katalysatorn för en sådan omvandling, en omvandling som i sina värsta scenarion har tydliga fascistiska förtecken.

Låter det långsökt? Låt oss titta på upptrappningen till de amerikanska primärvalen. En av de kandidater som från Demokraternas sida tänkt utmana om presidentposten 2020 är Andrew Yang, en New York-baserad entreprenör, som tagen ur den tekno-optimistiska kalifornska ideologin, och en stark förespråkare för basinkomst. Ganska snabbt stod det klart att Yang blivit en favorit i den amerikanska Alt-Right-rörelsen, och många människor i rörelsen som tidigare stöttat Trump, men blivit delvis desillusionerade, har hoppat på tåget och joinat ”The Yang Gang”. Den ytliga förklaringen är att de anser att allt håller på att gå åt helvete, och om det gör det kan de lika gärna sitta hemma med basinkomst. Men det finns också en djupare och farligare tråd här.

Vad som lockar delar av den amerikanska extremhögern till en kandidat som Yang, är, förutom en essentialistisk fetisch av asiater, också idén om att överföra mer makt till staten. Makt att disciplinera människor på det sättet som de idag i mångt och mycket disciplineras av lönearbetet på ett något mer diffust sätt. Det handlar också om något som i en synonym till termen basinkomst gömmer sig i öppen dager: medborgarlön. Vem får den? Endast medborgare så klart, och på så sätt kan en helt ny front öppnas mot alla ”illegala” invandrare i ett givet land.

Ju närmare partier från extremhögern kryper makten, desto mer lockande blir förstås en sådan idé. Det är svårt att inte rysa vid tanken på ett samhälle där en stor procent av människor är helt beroende av en basinkomst från staten, samtidigt som ett parti som, säg, Sverigedemokraterna sitter vid makten, och diskussionen om vem som egentligen är svensk antar närmast existentiella proportioner.

Det här är en möjlighet som vi inte bör ta lätt på. Det är inte på något sätt givet att en fascistisk utopi skulle bli utgången av införandet av basinkomst, men de oroväckande signalerna och tendenserna finns där. Framför allt måste vi bestämt sätta ner foten och avfärda varianter av argumentationen för basinkomst som överhuvudtaget inte bygger någon reell organisatorisk makt eller gräsrotsorganisering, utan bara avser utöva politiska påtryckningar tills någon kandidat genomför projektet ovanifrån. En basinkomst kombinerat med en svag organiseringsgrad är det sämsta tänkbara scenariot.

Vad som kan visa sig vara lika illa är om den skenbara motsättningen mellan en slags vänsterorienterad och en högerorienterad basinkomst i själva verket landar i en synergi mellan de två. Peter Gelderloos skriver exempelvis i en aktuell text att:

Basinkomst istället för välfärd kan rättfärdigas både med retorik om social rättvisa och retorik om att begränsa statlig byråkrati. Sådana sammanfallande intressen ökar möjligheten för en ny slags politisk konsensus. Industrins förespråkare för basinkomst – och dessa blir allt fler – kan använda antikapitalistisk kritik av fattigdom och ojämlikhet för att mana regeringar att investera i exakt de former av social finansiering och socialt ingenjörskap som kommer att lindra de problem som dessa företag och industrier själva orsakar, och samtidigt upprätthålla en konsumentbas som kommer kunna fortsätta köpa deras produkter.

Det här är ett annat problem med en del diskussioner kring basinkomst: Det kan tendera att vara ännu ett i raden (tänk Tobinskatt, klimatnödläge, osv) av recept för att lösa systemets problem inom systemets ramar – ett sätt att rädda staten och kapitalismen från sig själva. Sådana förslags styrka är att de kan verka vara mer realistiska än mer radikala mål och medel – det är ju inte svårt att tänka sig dem implementerade.

Men det här är ett sken på vilket vår ideologiska verklighet kastar en väldigt lång skugga. På ett liknande sätt är det möjligt att föreställa sig en människa lika stor som hela jordklotet, men det är omöjligt att föreställa sig en färg som en inte har sett. Det förra är dock objektivt omöjligt, medan det är ett faktum att det finns färger som det mänskliga ögat inte kan se. Förslagens realistiska grund är därför enbart skenbar, grundad på en ideologi som tar staten och kapitalismen för givna. Även paradoxala ansatser som att skapa rättvisa eller hållbarhet inom ett inneboende orättvist och ohållbart system kan verka realistiska när alternativen inte ens är tänkbara.

Jag är personligen av åsikten att det inte är vår uppgift att försöka rädda kapitalismen, eller ens välfärdsstaten, utan att fokus bör ligga på att bygga upp sätt på vilka vi i allt större utsträckning kan ta hand om varandra utanför ramarna för dessa institutioner, samtidigt som vi bygger organisatorisk styrka. Ofta kommer detta sammanfalla med att försvara delar av det som tidigare generationer kämpat till sig – och det är bara bra. Men det är vår självorganisering som behöver vara grunden vi står på.

Därmed inte sagt att en basinkomst inte skulle kunna utgöra en komponent av en framtid som inte är alltigenom dystopisk, men att börja med att försöka göra basinkomst till en verklighet är att börja i fel ände, samtidigt som det finns fler fallgropar kring idén än vad det först kan verka.

Inlägget Basinkomst som fascistisk utopi dök först upp på anarkism.info.

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

Strejken är ett urgammalt medel för sociopolitisk påtryckning som populariserades globalt genom den moderna arbetarrörelsen från 1800-talet. Dess effektivitet bygger på maktojämlikheter i systemet där vissa härskar genom att stå på andras axlar. När de nedtryckta drar tillbaka deltagande i systemet i form av tid, arbete, pengar eller support vacklar makthierarkierna, och det blir synligt att det i grunden är makthavarna som är beroende av de underordnade, och inte tvärtom. Att försvara det utrymme för strejk som vi tillkämpat oss och sprida denna aktionsform till andra områden i härskarsystemet är grundläggande för antikapitalister och andra maktkritiska rörelser.

Men strejken är för anarkister och andra radikala antikapitalister inte bara ett medel, utan också ett mål. Inom klassisk syndikalism var tanken på generalstrejken där alla arbetare lägger ned arbetet central. Idén var att generalstrejken skulle underminera hela strukturen med lönearbete där kapitalister och andra makthavare lever på andras arbete, och bli det avgörande steget i en social revolution där arbetarna tog över. Kapitalister, chefer, ordningsmakt och makthavare skulle avskaffas, och ”jämlikheten bliva lag”.

Strejken kan därför också betraktas som ett exempel på prefigurativt handlande, att bygga det nya samhället inom skalet av det gamla. För anarkister kan inte mål och medel separeras allt för drastiskt, vi tror inte att vi kan nå ett samhälle fritt från förtryck genom förtryckets medel.

Det här sättet att tänka (och framför allt handla) bryter också ned den gamla distinktionen mellan utopi och realism. I den direkta aktionen, exempelvis strejken, ser vi redan nu att en annan värld är möjlig. I vilken utsträckning detta slår igenom i stor skala har vi ofta mindre kontroll över, men om vi inte når hela vägen så har vi åtminstone fått se en glimt av en bättre tillvaro här och nu.

På ett principiellt plan är det aldrig bortkastat att strejka från uppgifter som makthavare har beordrat oss. Strejk är inte alltid rimligt eller genomförbart, men så länge vissa kan tvinga andra till arbete är strejken en möjlighet. Och så länge strejken är en möjlighet är den frihet vi längtar efter mer än bara ett tankespöke.

Inlägget Strejken: mål eller medel? dök först upp på anarkism.info.

Ett av de vanligaste argumenten mot kommunismen är att människan inte är tillräckligt god för att leva under ett kommunistiskt samhällssystem. De skulle inte foga sig för en tvingande kommunism, men de är heller inte mogna för fri, anarkistisk kommunism. Århundraden av individualistisk utbildning har gjort dem för egoistiska. Slaveri, underkastelse inför de starka, samt arbete under nödvändighetens piska har gjort dem olämpliga för liv i ett samhälle där alla skulle vara fria och inte känna något tvång utom det som kommer av löften frivilligt givna till andra, samt deras ogillande ifall man inte skulle hålla det man lovat. Av den anledningen får vi höra att kommunismen är omöjlig, eller att det kommer att behövas någon form av övergångsperiod mellan kapitalismen och kommunismen.

Gamla ord i ny skepnad; ord uttalade och upprepade sedan det allra första försöket till någon reform, politisk eller social, i något mänskligt samhälle. Ord som vi hörde innan slaveriets avskaffande; ord som sades för tjugo och fyrtio århundraden sedan av de som är för förtjusta i sin egen frid och ro för att gilla snabba förändringar; de som förskräcks av djärva tankar, och som själva inte lider tillräckligt av de nuvarande orättvisorna för att känna av det djupa behovet av förändringar.

Människan är inte god nog för kommunismen, men de är goda nog för kapitalismen? Om alla människor vore godhjärtade, vänliga, och rättvisa, skulle de aldrig utnyttja varandra, trots att de hade möjligheten. Med sådana människor vore inte det privata ägandet av kapitalet något hot. Kapitalisten skulle skynda sig att dela med sig av sina vinster med sina arbetare, och de mest välbetalda arbetarna skulle genast hjälpa de som led av tillfällig fattigdom eller sjukdom. Om människan var vis skulle hen inte producera sammet och lyxartiklar samtidigt som människor svälter i torpen: hen skulle inte bygga palats så länge det fanns slumområden.

Om människor hade en långt utvecklad känsla för rättvisa så skulle de inte förtrycka andra människor. Politiker skulle inte lura sina väljare; Riksdagen skulle inte vara en sandlåda för pladder och lurendrejeri, och polisen skulle aldrig misshandla en demonstrant. Och om människan var tapper, självrespekterande, och mindre egoistisk, skulle inte ens en inkompetent kapitalist vara ett hot, då arbetarna snart skulle ha reducerat hen till rollen av en enkel medförvaltare. Inte ens en monark vore ett hot, då folket endast skulle betrakta hen som en människa inkapabel till att göra något mer värdefullt arbete som därmed gjorts anförtrodd endast med att skriva under några dumma papper som skickas ut till andra excentriker som kallar sig själva monarker.

Men människor är inte de fritänkande, självständiga, visa, kärleksfulla, och barmhärtiga varelser som vi skulle önska att de vore. Och just av den anledningen kan de inte fortsätta leva i det nuvarande systemet, som låter dem förtrycka och exploatera varandra. Ta, till exempel, de fattiga skräddarna som marscherade längs gatorna förra söndagen, och anta att en av dem skulle ärva 100 pund [ca. 120 000 kr i dagens penningvärde] från en amerikansk farbror. Med dessa hundra pund kommer hen knappast starta ett kooperativ samman med ett dussin andra fattiga skräddare, och därmed förbättra deras situation. Hen kommer att bli en fabrikör; en modern slavdrivare. Och därför säger vi att i ett samhälle där människor är så usla som denna amerikanska arvinge, är det mycket svårt för hen att ha fattiga skräddare runt sig. Så snart hen kan kommer hen att göra dem till sina löneslavar; men om dessa samma skräddare kunde säkra sin försörjning från de kommunistiska förnödenhetslagren, skulle ingen av dem behöva slava för att berika sin före detta kamrat, och den unge utsugaren skulle inte själv bli det odjur hen annars säkerligen kommer att bli om hen fortsätter vara utsugare.

Vi får höra att vi är för undergivna, för snobbiga, för att placeras under fria institutioner; men vi besvarar att, just därför att vi är så kuvade, borde vi inte vara kvar under de nuvarande institutionerna, som i sig skapar än mer undergivenhet. Vi ser att britter, fransmän, och amerikaner uppvisar den mest avskyvärda underkastelsen gentemot Gladstone, Boulanger eller Gould. Och vi drar slutsatsen att i en mänsklighet redan försedd med så underdåniga instinkter är det mycket dåligt att ha massorna tvångsmässigt fråntagna högre utbildning, och tvingade att leva under den nuvarande ojämlikheten av rikedom, utbildning, och kunskap. Bättre utbildning och en relationernas jämlikhet är det enda sättet att förstöra den nedärvda slavmentaliteten, och vi kan inte förstå hur en sådan instinkt kan göras till ett argument för bevarandet, även för endast en dag till, av ojämlika förhållanden; för att vägra en jämlik utbildning för alla samhällets medlemmar.

Vårt utrymme här är begränsat, men applicera samma analys på vilken aspekt som helst av vårt sociala liv, och du kommer att se att det nuvarande kapitalistiska, auktoritära systemet är fullständigt olämpligt för ett samhälle av människor som är så oförutseende, så giriga, så egoistiska, och så undergivna som de är idag. Därför undrar vi endast, när vi hör någon säga att anarkister tänker sig människor som mycket bättre än de egentligen är, hur intelligenta människor kan upprepa sådant nonsens. Säger vi inte hela tiden att det enda sättet att göra människan mindre girig och egoistisk, mindre ambitiös och mindre undergiven, är att eliminera de omständigheter som främjar framväxten av egoism och girighet, av undergivenhet och ambition? Den enda skillnaden mellan oss och de som presenterar den ovan nämnda invändningen är detta: Vi överdriver inte, som de gör, massans underlägsna instinkt, och stänger inte lydigt våra ögon när dessa samma dåliga instinkter visar sig hos de övre klasserna. Vi menar att både styrande och styrd förstörs av auktoritet; både exploaterade och exploatörer förstörs av exploatering; medans våra motståndare verkar erkänna att det finns en sorts jordens salt – härskarna, arbetsköparna och ledarna – som lyckligtvis stoppar dessa onda människor – de styrda, de exploaterade, de ledda – från att bli ännu sämre än de redan är.

Det är däri skillnaden ligger, och det är en väldigt viktig skillnad. Vi erkänner de ofullkomligheter som finns i mänsklighetens natur, men gör inget undantag för de styrande. De gör det, även om det ibland är omedvetet, och då vi inte gör något sådant undantag, säger de att vi är drömmare, “opraktiska människor”.

Det är en gammal konflikt, den mellan de ‘praktiska’ och de ‘opraktiska’, de så-kallade utopiska: en konflikt som återupplivas vid varje föreslagen förändring, och som alltid avslutas med ett fullständigt nederlag för de som kallade sig själva de praktiska människorna. Många av oss minns den diskussionen när den rasade i Amerika innan slaveriets avskaffande. När den fullständiga befrielsen för den svarta befolkningen förespråkades, brukade de praktiska människorna säga att om inte ägarens piska tvingade svarta till arbete så skulle de inte arbeta alls, och skulle därmed snabbt bli en börda för samhället. Tjocka piskor kunde förbjudas, sade de, och piskornas tjockhet kunde stegvis reduceras genom lagstiftning, först till en centimeter, och till slut till en bråkdel av en centimeter; men någon sorts piska måste man ha kvar. Och vad fick abolitionisterna höra när de sade – just som vi säger nu – att tillgången till det egna arbetets frukter skulle vara ett mycket mer kraftfullt incitament för arbete än den tjockaste piskan? ‘Nonsens, min vän,’ – precis som vi får höra nu. ‘Du förstår inte människans natur! År av slaveri har gjort dem oförutseende, lata och uppgivna, och människans natur kan inte förändras på en dag. Du har, så klart, de bästa av intentioner, men du är mycket “opraktisk”.’

Nå, under en tid hade de praktiska människorna sitt eget sätt att utveckla förslag för den gradvisa befrielsen av de svarta. Men olyckligtvis visade sig deras förslag vara mycket opraktiska, och det amerikanska inbördeskriget – det blodigaste genom tiderna – bröt ut. Men kriget resulterade i avskaffandet av slaveriet, utan någon övergångsperiod; – och, se, ingen av de hemska konsekvenser som de praktiska människorna hade förutspått inträffade. De svarta arbetar, de är flitiga och arbetsamma, de är förutseende, och det enda som man kan beklaga sig över är att den idé som förespråkades av det opraktiska lägrets vänsterfalang – total jämlikhet och omfördelning av land – inte förverkligades: det skulle ha besparat oss mycket problem idag.

Vid ungefär samma tid rasade en liknande debatt i Ryssland, och anledningen var denna: det fanns i Ryssland 20 miljoner trälar. Sedan många generationer tillbaka hade de varit under sina ägares kontroll, eller snarare björkkäpp. De blev slagna om de plöjde sin jord dåligt, slagna för bristande renlighet i sina hus, slagna om de inte vävde tyg tillräckligt bra, slagna om de inte gifte bort sina söner och döttrar tillräckligt tidigt – slagna för allt. Undergivenhet och oförutseende var deras påstådda karaktärsdrag.

Då kom utopisterna och krävde inget annat än följande: Total frigörelse av trälarna; direkt upphävande av alla förpliktelser trälen har mot sin ägare. Mer än så: omedelbart upphävande av ägarens rätt att stå till doms över dem, samt ett överförande av alla de affärer där han tidigare varit domare till en tribunal bestående av bönder och vald av bönderna själva, där de inte tvingas döma efter lagar de själva inte känner till, utan istället följer de egna oskrivna sederna. Sådant var det opraktiska förslaget från det opraktiska lägret. Det behandlades som ren dårskap av praktiska människor.

Men som tur var fanns det vid den tiden i Ryssland en stor mängd av opraktisk anda bland bönderna, som gjorde uppror med käppar mot gevär och vägrade ge sig, trots de många massakrerna. De tvingade därmed fram den opraktiska inställningen så till den grad att de gjorde det möjligt för det opraktiska lägret att tvinga Tsaren att skriva under på deras plan – om än något avgränsad. De mest praktiska människorna skyndade sig att fly från Ryssland så att de inte skulle få sina halsar skurna några dagar efter genomförandet av det där opraktiska förslaget.

Men allt fortskred i stort sett problemfritt, bortsett de många misstag som praktiska människor alltjämt begick. Dessa trälar som ryktades vara oförutseende, själviska odjur, uppvisade sådan intelligens, en sådan organiseringskapacitet, att de överträffade även de mest opraktiska utopisternas förväntningar; och tre år efter befrielsen hade byarnas karaktär fullständigt förändrats. Trälarna blev människor!

Utopisterna vann det slaget. De bevisade att de var de riktigt praktiska människorna, och att de som låtsades vara praktiska var imbeciller. Och de enda ångerfulla röster som nu kan höras bland alla de som känner de ryska bönderna är att allt för många eftergifter gjordes till de praktiska imbecillerna och de trångsynta egoisterna; att de råd som gavs av det opraktiska lägrets vänsterflank inte följdes till fullo.

Vi har inte utrymme för att ge fler exempel. Men vi bjuder i all välvillighet in de som gillar att tänka självständigt till att studera historien kring valfri stor social förändring som har skett i mänsklighetens historia, från kommunernas uppgång till Reformationen och till vår moderna tid. De kommer att se att historia inte är något annat än en kamp mellan styrande och styrda, de förtryckande och de förtryckta, och att det praktiska lägret i den kampen alltid tar de styrande och förtryckandes sida, medan det opraktiska lägret tar de förtrycktas sida; och de kommer att se att kampen alltid slutar i det praktiska lägrets slutgiltiga förlust efter mycket blodsspillan och lidande, på grund av vad de kallar för sitt ‘praktiska sunda förnuft’.

Om de som kallar oss opraktiska menar att vi förutser händelsernas förlopp mycket bättre än de praktiska, kortsynta ynkryggarna, så har de rätt. Men om de menar att de, de praktiska människorna, är mer förutseende än oss, så hänvisar vi dem till historieböckerna och ber dem att komma i fas med dess lärdomar innan de påstår något så arrogant.

(Stort tack till Svartkatt och Barbamamma för hjälp med korrekturläsning)

Inlägget Är vi bra nog? dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Anarkism i praktiken dök först upp på anarkism.info.

Det finns i väst/nord ett utbrett men ofta omedvetet tankemönster där religiösa traditioner rangordnas efter en rasistisk måttstock. Högst upp finns traditioner som rasifieras som vita, inte minst sekulär protestantisk kristendom, medan de traditioner som uppfattas konkurrera och/eller rasifieras som icke-vita utmålas som farliga och hotfulla.

Som med annat är inte sällan normpersonen omedveten om att hen har en specifik identitet. De flesta svenskar, Gudstroende eller ej, är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, följer en kristen kalender, firar kristna högtider, ger sina barn kristna namn, låter kyrkan omgärda livshändelser som födsel, giftermål, dödsfall, tror på ”något större” (eller liknande) och är medborgare i ett land som i konstitutionen ger den protestantiska kyrkan en särställning. Men detta ses inte som ”religion”, trots att såna här praktiker betraktas som religion när de återfinns hos människor från minoritetstraditioner. ”Religion” är ett begrepp som används om det som främmande-görs, om ”de andra”, och en allmän religionskritik kan därför ha rasistiska drag.

Kampen mot islamofobi och antisemitism behöver vara en integrerad del av det antifascistiska och antirasistiska engagemanget, oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Det finns många sätt att göra motstånd och verka för en icke-hierarkisk och mångfacetterad värld. 17-åriga ”Eggboy” streamade när hen knäckte ett ägg i huvudet på en australisk nyfascistisk senator som skyllde terrorattacken på muslimer, och har blivit världskänd. Men det finns många andra, mindre dramatiska, men inte mindre viktiga sätt. Det handlar givetvis om en kamp mot rasistiska strukturer, men också om att kritisk granska och förändra föreställningar och praktiker i våra egna nätverk, gemenskaper och individuella liv.

Solidaritet med muslimer. Antiislamofobisk aktion!

Bilder från Radical Graffiti.

Inlägget Solidaritet med muslimer? dök först upp på anarkism.info.

***

Det finns en viss typ av socialister som påminner mig om vägplanerare.

I åratal har forskning visat att fler körbanor på motorvägar inte minskar trängseln i trafiken. Det här går på tvärs med vad som intuitivt verkar rimligt: fler körfält betyder ju att det finns mer utrymme att köra på! Men empiriska studier har tydligt visat att resultatet snarare är att trafiken ökar och fyller den utökade kapaciteten, i vad som kallas för inducerad efterfrågan.

Om du pressar en företrädare för DOT [US Department of Transportation – ungefär en motsvarighet till transportstyrelsen] eller en vägplanerare om det här så kommer de att nicka allvarligt och erkänna att det krävs en fundamental omvärdering på detta område. Men det är nästan omöjligt att hitta dessa insikter införlivade i faktiskt planeringsarbete, vilket är en till synes permanent blind fläck som hålls på plats av en kombination av politik och organisatorisk tröghet. Eller som en stadsplanerare säger till Arthur Dent på de inledande sidorna av Liftarens guide till galaxen, ”Det är en förbifartsled. Man måste bygga förbifartsleder”.

På ett liknande sätt har de senaste århundradena försett oss med otaliga praktiska exempel på hur hopplöst det är att försöka uppnå socialism genom parlamentariska val. Men av växlande anledningar så rubbas för det mesta inte den uppfattning som blivit allmängods bland många socialister – den att vi rör oss närmare socialismen genom att hjälpa socialister att ta makten inom den kapitalistiska staten – inte ens när de tvingas erkänna alla de historiska misslyckanden som reser sig likt ett berg bakom oss.

Det senaste lockropet från den parlamentariska vänstern kommer från förväntat håll, Jacobin Magazine, men från en något otippad källa: Nathan J. Robinson, Current Affairs grundare och uttalad frihetlig socialist.

I sin text ”En socialist i varje distrikt” uppmanar Robinson till socialistiska valkampanjer på den parlamentariska politikens alla nivåer, en slags röd version av den förre ordföranden för Demokraternas Nationella Kommitté (DNC), Howard Deans ”de 50 staternas strategi”. Robinson skriver:

En demokratisk socialistisk president behöver en rörelse i ryggen. Den behöver också en kongress som är så långt åt vänster som möjligt. Därför behöver vi staka ut ambitiösa mål för 2020, om vi vill att ett eventuellt presidentskap för Sanders ska vara framgångsrikt: Det får inte finnas något val, på någon nivå, utan en socialistisk kandidat som ställer upp.

Varenda ett av underhusets säten. Varenda en av de 33 öppna platserna i senaten. Så många av de 50 guvernörerna och 7383 lagstiftarna på delstatsnivå som möjligt. […] Vart det än finns politisk makt som kan bestridas demokratiskt, så bör en socialist finnas som ett alternativ.

Ett av den frihetliga socialismens definierande attribut är dess förkastande av både Leninistiska förtruppspartier och socialdemokratins eller den demokratiska socialismens parlamentariska gradualism. Att uppmuntra socialister att på stor skala engagera sig i parlamentariska kampanjer är, för att uttrycka det milt, okaraktäristiskt för den politiska tradition som Robinson sällar sig till.

Robinsons huvudargument är att socialistiska idéer är populärare och mer spridda än någonsin tidigare, att det är omöjligt att på förhand veta vilka politiska positioner som går att vinna, och att även kampanjer som misslyckas är värdefulla verktyg för utbildning. I en eller annan tappning har det argument som Robinson framför sedan länge vederlagts, bland annat nyligen i texten ”The Lure of Elections” skriven av medlemmar i Black Rose/Rosa Negra Anarchist Federation.

Socialister som försöker gripa statsmakten sågar av den gren de sitter på. Socialistiska parlamentariska kampanjer har en parasitär och i slutändan destruktiv relation till de arbetarklassrörelser som de behöver för sitt momentum. Miterrand i Frankrike, Papandreou och Syriza i Grekland, Ortega i Nicaragua, Allende i Chile: socialister som når maktens finrum måste antingen böja sig för kapitalets diktat eller bli bortplockade. Det här händer också ständigt på lokal nivå, inklusive Bernie Sanders tid som borgmästare i Burlington, Vermont, som präglades av en ”pragmatiskt” reträtt från hans uppmärksammade kampanjlöfte om att stoppa privatiseringen av stadens sjönära områden. Samtidigt innebär detta dränerande av sociala rörelsers energi och deltagare, och dess omdirigering till valkampanjer och statsapparaten, att den enda riktiga motvikten till kapitalet – en organiserad arbetarklass – förlorar sitt oberoende och sin förmåga att tydligt se stridslinjerna i försöken att flytta fram sina positioner. (Det har länge varit allmänt känt att det bästa sättet att påföra nyliberalism och åtstramningar med så lite motstånd som möjligt är att låta socialdemokrater och andra vänsterpartier vara de som gör det.) Och som vi ser överallt i Europa och i länder som Brasilien och Venezuela, så leder den parlamentariska vänsterns oundvikliga stagnation till att röda mattan rullas ut för reaktionära krafter.

För att parafrasera Rudolf Rocker; invalda socialister har inte inneburit att den socialistiska rörelsen fått fotfäste i den kapitalistiska staten, utan att den kapitalistiska staten har fått fotfäste i den socialistiska rörelsen.

Mycket avlopp, lite socialism

Något jag framför allt skulle vilja diskutera är Robinsons nostalgiska åkallande av socialistiska politiker från den amerikanska historien. Han skriver:

Socialister har lyckas parlamentariskt förr. Det fanns en gång i tiden ett tusental invalda socialister. Socialister på delstatsnivå lade fram lagförslag som gick igenom. Milwaukees socialistiske borgmästare satt på sin post i tjugofyra år. Wall Street Journal har just publicerat en fascinerande diskussion om socialistiska kongressledamöter i USA, från Vito Marcantonio till Ron Dellums. Det är anmärkningsvärt att se landets främsta affärstidning erkänna att ”socialister inte är några främlingar i Kongressen.”

Parlamentariska kampanjer på lokalnivå kallas ofta för ”avloppssocialism”, ett erkännande av det faktum att lokalpolitikers och borgmästares politiska gärning har mer att göra med infrastruktur än, säg, sätta åt rika och uppmuntra arbetare att ta över fabriker. Faktum är att det fanns så lite subversivt innehåll i de parlamentariska socialisternas agendor att många av deras idéer lånades i sin helhet av deras liberala konkurrenter (det mest kända fallet är Roosevelt’s Nya Giv). De praktiska nödvändigheter som följer av att regera inom ramarna för den kapitalistiska staten betydde att mycket av den radikalitet som burit fram dessa politiker till makten helt enkelt övergavs, och det bästa som invalda socialister och deras väljarbas kunde hoppas på var en vänligare och mer kompetent förvaltning av kapitalismen. Och det är en uppgift som en inte behöver rösta fram socialister för att utföra.

Under den tid i början av nittonhundratalet då amerikanska socialister upplevde höjdpunkten av sina parlamentariska framgångar fanns det, precis som idag, också frihetliga socialister. Men istället för att samla pengar och röster för socialistiska politiker, kritiserade Robinsons politiska föregångare denna praktik som en kontraproduktiv distraktion från den helt oumbärliga uppgiften att organisera arbetarklassen.

En av de första ”avloppssocialisterna” var Emil Seidel, vald till borgmästare för Milwaukee 1910, och vald till Eugene Debs medkandidat inför den sistnämndes presidentvalkampanj 1912. Samtidigt som Socialistiska Partiets Viktor Berger valdes till Kongressen, blev Milwaukee ett sorts Mecka för aspirerande socialistiska politiker över hela landet. Trots Seidels kändisstatus, undkom hans tydligt icke-socialistiska mandatperiod inte uppmärksamhet från den tidens mest framstående frihetligt socialistiska tidskrift, Mother Earth. I sitt majnummer 1910 listar H. Kelly först Milwaukees socialistiska politikers nyckelfrågor – allt från billigare bensin och spårvagnsavgifter till sänkta priser på bränsle för uppvärmning av hus – för att därefter konstatera att ”Ingen av dessa reformer, utlovade av Milwaukees socialdemokratiska administration, är förkastlig för borgarklassen”. Det är värt att citera Kellys analys utförligt, eftersom den är applicerbar långt bortom Milwaukee:

Det kan inte poängteras nog att det inte är anarkisters eller socialisters sak att administrera den borgerliga statsapparaten mer effektivt. Deras uppgift är istället att förstöra kapitalismen, och på detta systems ruiner grunda den fria kommunen eller det socialistiska samväldet. Parlamentarisk politik kommer inte, för att den kan helt enkelt inte, åstadkomma förändring i grundläggande frågor, och om ”Segern i Milwaukee” spred sig till alla amerikanska städer, så skulle frågan om kapitalismen fortfarande vara obesvarad, såvida inte de exploaterade själva reste sig i revolt mot sina förtryckare och tog kontroll över land, järnvägar, fabriker, o.s.v.

[…]

En av de reformer som borgmästare Seidel genomförde omedelbart efter att han tog makten kommer att intressera socialister över hela världen. Han utökade arbetstiden för offentligt anställda från sex till åtta timmar om dagen. Varenda kapitalistisk tidning i landet har applåderat denna ”socialistiska reform”, och det med rätta, då det handlar om ”effektiv förvaltning” med eftertryck, och har utan tvekan fört oss flera steg närmare det kooperativa samväldet. Dessutom är reformen trogen partiets plattform, som kräver åtta timmars arbetsdag, tydligen även när det innebär att timmarna ökar istället för att minska.

Året därpå fällde Emma Goldman, med sin karaktäristiska sarkasm, en snarlik kommentar när hon rapporterade om sina resor i Mellanvästern:

Allvarligt talat, har något alls förändrats med denna socialistiska regims maktövertagande? Ja, borgmästare Seidel har förklarat att det enda sättet att hjälpa de 25 000 arbetslösa i Milwaukee är att sänka stadens offentliganställdas löner. Verkligen? Alla offentliganställda, inklusive borgmästaren Seidel, kongressledamot Berger, och resten av deras stab? Nejdå. Ingen sådan klassmedvetenhet till de egna. Med offentliganställda avses endast tvådollarskräken. Inte förväntas väl våra Seidels och Genossens att dela sina hårt förvärvade tusenlappar med urfattiga arbetare. De senare får svälta tills ekonomisk determinism levererat hela statsmaskineriet i socialistiska politikers händer.

Allt detta förutsätter dessutom att socialister tillåts ställa upp i val och ta makten om de vinner. Nittonhundratalets första hälft visar hur lätt socialister även på lokal nivå kan kastas ut från de ämbeten de spenderat stora resurser på att vinna. Exempelvis:

¤ I januari 1919 stoppades alla fem socialistiska delegater i delstaten New York från att tillträda ämbeten som de hade vunnit. Omröstningen enade både republikaner och demokrater och var i det närmaste enhällig, 140-6. Det är värt att notera att socialisterna inte svarade med att kritisera det genomruttna systemet, utan genom att hävda att de själva skulle vara bättre förvaltare av den kapitalistiska staten, där en av det socialistiska partiets ledare hävdade att ”detta kommer att klargöra skiljelinjen mellan å ena sidan de Republikanska och Demokratiska partierna som representerar godtycklig laglöshet, och det Socialistiska Partiet, som står för demokratiskt och representativt regerande.”

¤ Samma år stoppades det Socialistiska Partiets Viktor Berger från att återta sin plats i kongressen då han med hjälp av den så kallade spionerilagen [Espionage Act] hade dömts för sina offentliga tal mot kriget. Sedan han avstängts hölls nyval för den tomma plats som han lämnade efter sig – ett nyval som Berger vann igen – varefter han återigen förvägrades att ta platsen av kongressen, vilket medförde att hans plats förblev tom fram till 1921. (Inte förrän Högsta Domstolen avslog domen, vilket lämpligt nog skedde efter att Första Världskriget slutat, kunde Berger återta sin plats i kongressen efter att ännu en gång vunnit val 1922.)

¤ 1947 avskaffades proportionell representation i New York City, helt och hållet på grund av en skrämselkampanj – ledd av Demokraterna – kring faktumet att alltfler radikala ledamöter riskerade att väljas.

Den här typen av processuellt fiffel är fortfarande möjligt om individuella politiker eller partier skulle bli ett störningsmoment. På 00-talet, när Demokraterna i Maine fick se en första invald politiker från Gröna Partiet, så valde de att dra om valdistrikten istället för att samarbeta med honom. I Burlington, Vermont, samarbetade Republikaner och Demokrater för att avskaffa systemet med alternativröstning eftersom en kandidat från Progressiva Partiet vann flera borgmästarval.

Vi bör också hysa viss misstänksamhet mot idén att socialistiska valkampanjer skulle vara, som Robinson uttrycker det, ”utbildningsverktyg”, som utvidgar debatten vänsterut. Historien är full av vänsterkandidater och politiker som när det verkligen gällde stramade åt och begränsade spektrumet av godtagbara vänsteråsikter. I maj 1968 var det franska Socialistiska Partiets François Mitterand som fördömde de unga arbetare som revolterade i Paris och på andra håll, och hävdade att de vilseletts av ”en blandning av ytlig Marxism [och] ett hopkok av förvirrade idéer”. Det var Jean Quan som efter en kampanj där hon betonade sitt fackliga arbete och sin bakgrund som vänsteraktivist, när valsegern väl var i hamn skickade hundratals poliser för att med våld kväva Occupy Oakland 2011. I själva verket visar rörelser som just Occupy Wall Street och Black Lives Matter hur kraftigt vi kan förändra opinionen och det politiska medvetandet genom sociala rörelser, samtidigt som vi står emot inbrytningar från institutionaliserad vänster.

H. Kellys artikel från 1910 i Mother Earth avslutas med en jämförelse mellan resultatet av de röster som gjort sig hörda i Milwaukee och Philadelphia. Medan rösterna i Milwuakee tillhörde medborgare som skickade en handfull socialister till stadshuset, så kom rösterna i Philly från arbetare på företaget Philadelphia Rapid Transit Company. Den omröstningen engagerade tusentals arbetare för en strejk som snart förvandlades till en generalstrejk som omfattade hela staden, vilket ledde till avsevärda löneökningar för transportarbetare i regionen och formade områdets arbetarpolitik för det närmaste decenniet. Kelly uttrycker det träffande:

Den socialistiska administrationen i Miluwakee har efter 25 års agitation lyckats höja antalet timmar som arbetarna tvingas arbeta, medan strejken i Philadelphia höjde lönerna.

När de konfronteras med socialistiska politikers ständiga misslyckanden tenderar parlamentarismens förespråkare att antingen karaktärisera dem som beklagliga olyckor eller bittert förräderi. Men precis som vägplaneraren, som känner till bevisen och ändå hoppas att ännu en fil kanske löser det hela, så vägrar de inse att problemet är av en systemisk och strukturell art.

Att förstå frihetlig socialism

Vad betyder detta för Nathan Robinson och hans märkliga pro-parlamentariska variant av frihetlig socialism? Han utvecklar sitt resonemang kring termen i en text om Noam Chomsky:

Frihetlig socialism ter sig för mig som en vacker filosofi. Den förkastar både ’misär grundad i ekonomisk exploatering” och ’misär grundad i stalinistisk totalitarism’, och betonar att problemet är misären i sig, oavsett källa. Det är ett väldigt enkelt koncept, men det är lätt att missa på grund av ett slags binärt tänkande som ställer ’kommunism’ mot ’kapitalism’. På detta sättet utmålas motståndare av kapitalismen som nödvändigtvis försvarare av de mest brutala socialistiska regimer. Men varje gång sådana regimer kommer till makten, brukar frihetliga socialister vara bland de första att påkalla deras hyckleri. (Sådana människor brukar också vara bland de första som likvideras.)

Robinson verkar avsiktligt undvika den frihetliga socialismens motstånd mot socialdemokrati, då han på annat håll skrivit att han ”är en pragmatisk [socialist], som drömmer om ett statslöst samhälle men tror att en förnuftig regering vägledd av socialistiska principer om ekonomisk demokrati duger gott på kort sikt.”

”Pragmatism” är ett uttryck som nästan enbart används för att slå vänsterut och försöka begränsa de tänkbara utsikterna, så låt oss för våra syften frigöra termen från detta bagage och förstå pragmatism som helt enkelt användandet av de bäst fungerande metoderna för att nå delmål på vägen mot ett större mål. Då framstår de frihetligt socialistiska teorierna om hur förändring kan uppnås i dagens samhälle (det Robinson avser med ”på kort sikt”) som betydligt mer pragmatiska än sådana baserade på valkampanjer för socialister. Frihetliga socialister menar generellt sett att det är maktbalansen mellan klasserna, och inte sammansättningen av den politiska klassen, som avgör utfallen för stiftandet av nya lagar och policys under en kapitalistisk stat. Om vi vill vinna gynnsamma reformer, så behöver vi rubba maktbalansen genom bred folklig organisering och mobilisering, oavsett vem som är vid makten. (En ny våg av mer vänsterinriktade politiker är ofta en eftersläpande indikator: ett resultat av förändrad maktbalans, inte dess orsak.)

För att uttrycka det med Errico Malatestas ord, så ”kommer vi att motta eller vinna alla möjliga reformer med samma glöd med vilken en sliter ockuperat territorium från fiendens grepp.” Tanken att vi behöver en plats vid kapitalets bord för att kunna göra detta är ett fundamentalt misstag, och vi behöver inte gå tillbaka särskilt långt för att hitta bevis för detta.

Senast för en månad sedan avbröts de amerikanska federala myndigheternas nedstängning, och det inte av Demokraterna, kongressens progressiva falang, eller ens Bernie och Oscasio-Cortez: det var rörelsen av vilda strejker som spred sig bland federala arbetare och närliggande industrier – kanske framför allt arbetare vid flygbolag som de i Association of Flight Attendants. På ett liknande sätt stoppades Trumps första reseförbud i stor utsträckning tack vare utbredd direkt aktion som allvarligt störde flygplatser runtom landet. Och för bara några dagar sedan stoppade en lärarstrejk som omfattade hela West Virginia på bara några timmar ett lagförslag som skulle underminera delstatens offentliga utbildningssystem. Denna strejk ägde rum nästan exakt ett år efter att samma lärare och andra arbetare på skolorna organiserat en strejk som gav dem förbättrade villkor och blev gnistan som inspirerade en hel våg av lärarstrejker runtom i landet, både i delstater kontrollerade av Demokrater och Republikaner – en våg som alltjämt fortsätter.

Robinson har helt rätt att hans politiska övertygelse inte medför en skyldighet att på något sätt ursäkta för auktoritära stater under socialismens förtecken. Men om han insisterar på vad som i praktiken utgör socialdemokratiska strategier så behöver han däremot redogöra för dess brott och misslyckanden, inklusive:

¤ De ofantliga mängder av stulna resurser, miljoner av exploaterade människor långt bort, och alla fossilbränslen som bidrog till de vinster vilka utgjorde den skattebas som fick välfärdsstaten att ticka.

¤ Den historiskt villkorade, skakiga och korrupta basen för dess framgångar (världsekonomins specifika sammansättning, storleken och stridbarheten hos arbetar- såväl som andra rörelser, det underliggande hotet från Sovjetunionen, och den kapitalistiska klassens tillfälliga medgörlighet); och

¤ Dess glidning mot nyliberala åtstramningar överallt, inklusive Bernie Sanders älskade Skandinavien, vilket bäddat den politiska terrängen för extremhögern

Vad som är ännu mer besvärligt för folk som Robinson är att de därefter också behöver förklara varför det hela, denna gången, på något sätt skulle vara annorlunda. Det finns ingen anledning att tro att en socialdemokratisk strategi ens ska ge den ”förnuftiga regering” som han hoppas ska kunna ta oss igenom vår nuvarande situation, och all anledning att tro att en sådan strategi kommer att sabotera basen för positiva reformer här och nu och samtidigt ta oss ännu längre ifrån den brytning med kapitalismen som är helt nödvändig för mänskligheten.

På 1930-talet bevittnade Rudolf Rocker med egna ögon de parlamentariska socialisternas fullständiga misslyckande, inklusive sådana jättar som Tysklands SDP: I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

Men det är inte heller allt: Inte nog med att politisk socialism inte kunde uppbåda någon som helst ansträngning i riktning mot socialism, den hade inte ens den moraliska styrkan att hålla fast vid de framsteg som borgerlig demokrati och liberalism representerade, och överlämnade landet utan något som helst motstånd i händerna på fascismen, som slog hela arbetarrörelsen i bitar i ett enda slag.

Att motstå det falska löfte som ett övertagande av statsapparaten utgör är en livsviktig nödvändighet. Vi har inte råd att upprepa nittonhundratalets misstag, som lämnade en fåra av socialismen grundstött på nyliberalismens stränder och en annan fast besluten att omstöpa staten till att spela rollen som den allomfattande auktoritära kapitalisten.

Istället för ”en socialist på varje ämbete,” så är en mycket mer intressant och brådskande tanke en fackförening på varje arbetsplats (och i varje fängelse!). En hyresgästförening i varje bostadshus. Ett studentfack på varje skola. Ett lokalråd i varje arbetarklasskvarter. Det är det här som är byggstenarna som behövs för att vinna segrar idag, och grunden för ett framtida samhälle bortom kapitalismen och staten.

Det kommer alltid att finnas liberaler som gladeligen ställer upp som politiker och ämbetsmän från vilka vi kan vinna eftergifter. Men medan sådana opportunister är givna, så är en organiserad och stridbar arbetarklass långt ifrån en självklarhet. Det är upp till oss alla att förverkliga detta.

Inlägget Socialistiska politiker kommer inte att rädda oss dök först upp på anarkism.info.

En annan sak som varit tydlig under hela konflikten är hur högerns retorik, i allt från kommentarsfält till tidningsartiklar och pressreleaser, varit en spegling av ett mer generellt ideologiskt mönster – ett mönster som på ytan verkar vara fullt av självmotsägelser. Under hela konflikten har vi bland annat fått höra att hamnarbetarna är bortskämda, med skyhöga löner, och att det egentligen är synd om en helt annan grupp – exempelvis sjuksköterskor. Inte för att hamnkonflikten egentligen handlade om löner, eller att lönerna skulle vara så höga som propagandan gör gällande, eller att någon av dessa högerivrare någonsin skulle få för sig att backa en sjuksköterskestrejk, förstås.

Högern, som vanligtvis brukar försvara skyhöga vd-löner eller kapitalvinster, och beklaga sig över den rådande jantelagen i Sverige, börjar plötsligt skrika om ekonomiska orättvisor. Det är uppenbart att det måste ligga något helt annat till grund för detta. För om sjuksköterskorna strejkat, så hade högern pekat på en ännu mer utsatt grupp, och så nästa, och nästa, tills vi kommer till människor i stånd att dö av svält eller sjukdomar i någon krigshärd. Det är alltid nån som har det sämre, alla ska ha det skit, minsann, så håll käften, sluta klaga, och rätta dig i ledet!

Men låter inte det här lite märkligt? Högern framställer ju ofta kampen med vänstern som en kamp mellan individualism och kollektivism. Mellan individuell frihet och kollektivt förtryck, eller åtminstone förmynderi. Då borde väl hamnarbetarna, med de framdrömda lönerna, ses som entreprenörshjältar som kämpar för sin sak? Hur kommer det sig att chefer, direktörer och kapitalister ”förtjänat” sina förmögenheter genom ”hårt arbete”, ”innovation” eller sin egen oumbärlighet, men hamnarbetarna som vill förbättra sina villkor är bortskämda?

Ju mer vi granskar den här motsägelsefulla retoriken desto konstigare blir det. Ett ganska populärt nytt högeruttryck är ”snöflinga”. Det används som en förolämpning och diskussionsdödare så fort någon uttrycker en preferens som avviker från samhällsnormen – vare sig det gäller personliga pronomen, sexuell läggning, sexism i dataspel, antirasism, tryggare rum, eller något annat. Att håna människor för att de tror att de är unika individer som bejakar sin eller andras rätt till individualitet, är tätt förknippat med den högerkonservativa viljan att bevara samhället precis som det är – eller till och med vrida tillbaka klockan till någon mytisk perfekt svunnen tid. Och den som vill bevara måste jaga de som försöker avvika.

På samma sätt ska kvinnor inte ha kontroll över sina kroppar, med så stränga abortlagar som möjligt, och så ska de antingen tvingas på eller tvingas av olika klädesplagg. Det är inte lite ironiskt att de högerfolk som ropar högst om att alla kvinnor måste ta av sig slöjor, antagligen skulle få hjärtklappning om västerländska kvinnor ville dra runt på stan eller i badhuset i bar överkropp. För så är det ju – högern vill inte att kvinnor ska få göra som de själva vill, utan att kvinnor följer de (patriarkala) normer som högern tycker gäller. Därmed ska slöjan av, för att dölja håret är förtryck, men brösten på kvinnligt kodade kroppar måste skylas och censureras, för allt annat är oanständigt. Det är lätt att tänka sig otaliga ursprungsfolk, i alla fall de som undgått att krossas av västerländsk kulturimperialism, som bara skulle garva åt eländet.

När det gäller skola är det likadant. Det ska, precis som i förorterna, vara ordning och reda, hårda tag och disciplin – linjer som även de så kallade liberalerna stödjer. Utbildningen syftar främst till att strömlinjeforma, att lära människor att rätta sig i ledet, och producera duktiga arbetare för det kapitalistiska maskineriet eller den statliga byråkratin. Uttrycker någon en vilja att bli konstnär, designer eller något annat ”oproduktivt” så är det för det mesta grund för stor upprördhet. Ofta är detta med att disciplinen blir sitt eget självändamål också helt uppenbart – exempelvis kepsförbud och andra regleringar som bara syftar till att lära ungdomarna vem det är som har makten. Och om de – gud förbjude – börjar tänka fritt och ger sig ut på en klimatstrejk, då ska de bannas för att de ”skolkar”, alternativt avskrivas som styrda av nån hemlig agenda. Det går ju inte ens att föreställa sig att någon individ kan tänka själv!

Det här går igen, igen och igen genom samhället och högerideologin. Så vad är det som händer egentligen? Skulle det inte handla om individuell frihet på högerkanten? För den som godtar att höger-vänsterskalan är detsamma som en skala från individualism till kollektivism blir det väldigt förvirrande. Kanske stämmer inte den här gamla sanningen trots allt? Kan det vara något annat som döljer sig under ytan, som får motsägelserna att klarna? Vi testar: Högerns ideologi handlar i grund och botten inte om individuell frihet, utan social kontroll och auktoritet.

Då blir det fullständigt logiskt att fördöma människor som rör om, men försvara de som redan sitter på makten i samhället, att disciplinera kvinnokroppar, att kontrollera människor genom att upprätta gränser eller murar, och att straffa och förfölja de som avviker från den accepterade normen. Det blir också uppenbart hur den skenbara individualiseringen i samhället är menad att fungera. Vi görs alla till individuella bubblor utan meningsfulla sociala relationer, för att vi då är enklare att kontrollera för staten och kapitalet. Få saker upprör högern så mycket som svårkontrollerade kollektiv eller individer.

Går vi riktigt långt ut på högerkanten blir den här överordnade kontrolltanken helt uppenbar. Bland så kallade högerlibertarianer är det exempelvis inte ovanligt att hänvisa till det tänkta drömsamhället som ”konkurrerande diktatur” – alltså en i princip helt privatiserad stat som ersätts av konkurrerande firmor, med absoluta rättigheter gällande privat egendom där markägarna blir som feodalherrar.

Det här maniska nedtryckande av det som är annorlunda har två komponenter. En är psykologisk, och består helt enkelt av rädslan för det okända. Men forskning visar att människor som möter på ”det okända”, exempelvis i form av andra människor från en annan kultur, ganska snabbt kommer över sådan rädsla. Vad som behövs för att hela tiden återskapa och förstärka detta är därför en annan, högst materiell kompletterande komponent: De som har privilegier, baserat på klass, inkomst, hudfärg, etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionsuppsättning, eller något annat, tenderar generellt att vilja bevara dessa privilegier, både medvetet och undermedvetet.

I slutändan är den här friheten och individualiteten som högern talar om, förutom att den är ett verktyg för kontroll, i praktiken endast förunnad ett fåtal ytterst privilegierade personer, medan alla andra mest ska lyda, och hoppas på att de, likt lottovinnare, ska få chansen att en dag själva bli en av förtryckarna. Om den amerikanska drömmen en gång hade ett uns av verklighetsförankring under efterkrigstiden, så kan det idag sägas att den har landat i en ideologi som, för att parafrasera Orwell, påminner om en stövel som trampar på mänsklighetens ansikte i all evighet, och alla tillfälligt utblottade miljonärer eller för stunden maktlösa presidenter önskar att en dag själva få bli stöveln. Det är en förslavandets ideologi. En ideologi som är både för och mot individen på samma gång. Högern upphöjer den abstrakta individen till skyarna, för att den hatar den verkliga.

Men hur kommer det sig att många människor beter sig på ett sätt som vid en närmare granskning verkar vara som att skjuta sig själv i foten? Varför angripa människor som kämpar för förbättringar under täckmantel av denna ytligt individualistiska högerideologi? Kanske för att samma ideologi gör att de upplever att de inte har någon annanstans att skjuta, samtidigt som de känner sig tvingade att försvara sig på grund av en helt korrekt känsla av att de får det allt sämre.

En stor del av den nyliberala ordningens omorganisering av våra liv bestod i att avpolitisera en rad samhällsfenomen – från oberoende riksbanker till privatiseringar, globaliserade kapitalflöden, och förment neutral byråkratisk förvaltning. När så människor förlorar ett av de få sätt på vilka de kände att de kunde utöva lite inflytande över samhället, så måste de söka nya vägar. Om det inte går att sparka uppåt, så går det ändå fortfarande att sparka neråt – och både politiker och kapital är inte sena med att peka ut lämpliga offer. Offer som i själva verket inte är orsaker, utan symptom.

Det hela kompliceras också av det faktum att det faktiskt blir sämre för många, det är ingen missuppfattning, samtidigt som de stora traditionella krafterna som skulle realisera jämlikhet under de senaste 30 åren mest bara snackat om det samtidigt som de administrerat de nyliberala omorganiseringar och åtstramningar som drivit de ökande ekonomiska och sociala klyftorna. De har tömt ut solidaritetens språk till den grad att det blivit meningslöst och vänts till sin motsats.

Så vad kan vi göra åt det här? Det finns inga enkla svar, men om högerns taktik och ideologi är att göra oss till ensamma individer för att lättare kontrollera oss, så kanske vi behöver börja med att skapa gemensamma sociala sammanhang där vi kan förverkliga vår individuella frihet, och bygga konkret solidaritet istället för att bara snacka om den. Som den där gången när vi stöttade hamnarbetarna och inte bara vann, utan också fick högern att slå bakut och sätta sin ideologi i halsen.

Inlägget Högern hatar individen dök först upp på anarkism.info.

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Inlägget Våra fascister? dök först upp på anarkism.info.

Fight the Power

Underklassens kulturella preferenser har genom historien på olika vis avvikit eller stått i kontrast till överhöghetens estetik. Således har det funnits olika populärkulturer, dvs de kulturer som är populära för underklassen. Populärmusik är en del utav populärkulturen. Under den andra delen av 1900-talet etablerades fenomenet populärmusik i väst (England, USA). Från början handlade det främst om popmusik (t ex inte rock). Med tiden har gränserna till andra musikstilar dock suddats ut och idag ingår de flesta moderna musikgenrer ofta i resonemang om populärmusik. Hur väsensskilt det än kan tyckas verkar diverse brokiga artister med mer eller mindre anarkistiska kännetecken inom popkulturen.

Den som anammar en avvikande kulturell livsstil anses ibland tillhöra en subkultur. Vissa subkulturer har mer än andra dragit till sig anarkister. Punk, hiphop och ravekulturen är exempel som har tydliga anarkistiska kännetecken och som präglats med ett underdog-perspektiv (klass, kön, sexualitet, etnicitet, status). Idag finns dessa kulturer etablerade över hela jorden. Subkulturer har överlag en anarkistisk aura. Per definition är en subkultur mot överhöghet, mot etablerade normer, mot mainstream, mot majoritetssamhället eller mot ”den goda smaken”. Många subkulturer börjar som relativt avgränsade fenomen. Ofta dras ungdomar till friheten inom subkulturen. I och med den ungdomliga prägeln har subkulturer ofta nedvärderats som oseriösa. Pubertal musik behöver såklart inte vara något negativt. Många gånger inser jag att mina barn är bättre anarkistiska förebilder än jag själv. Även om jag med åren blivit lite mer ideologisk anarkist är jag smärtsamt medveten att jag med tiden också blivit färgad av det samhällssystem som jag vill krossa. T ex har jag blivit alltmer pragmatisk och kompromissvillig med åren. Med tiden blir även subkulturer mindre farliga, mindre ett utmanande alternativ till den härskande kulturen. T ex hiphop. Lagliga graffitiväggar, rappare som stående inslag i ”Så mycket bättre” och att Snoop Dogg gör reklam för Klarna känns inte särskilt samhällsomstörtande. Ur askan uppstår gärna nya avarter. Nya subkulturer föds, varvid ny moralpanik sprider sig i majoritetssamhället. Härligt!  

Anarkist javisst

Det finns anarkistiska tendenser i de flesta musikstilar. Vad gäller punk finns en mängd namnkunniga anarkistiska artister. Nordamerikanska Black Flag, The Clash, Crass, Ebba Grön och Cortex för att nämna några. Inom reggaekulturen har anarkistiska tendenser acklimatiserats väl med rastafarianismens postkoloniala kritik, artister som Linton Kwesi Johnson och svenska Regeringen är bra exempel. Vad gäller hårdare musik finns åtskilliga grymma anarkister såsom Refused, His Hero is Gone, SvartEskerm och feministiska Ragana. Bland mer traditionell rock bör nämnas artister som Mc5 och Sonic Youth samt inom krautrocken flera anarkistiska pionjärer, som CAN och Faust. Även Bob Hund förtjänar att uppmärksammas (att de skånska byrackorna gjorde sig av med sina instrument i syfte att försöka skapa musik utifrån nya förutsättningar är om något ett frihetligt projekt att hävda sitt oberoende). Inom vis/folk- och poptraditionen finns många anarkistiska artister, som Mattias Alkberg och Joe Hill. Elektronisk musik är ett brett område som inbegriper en mängd olika musikstilar, exempel på artister med anarkistiska kännetecken är Muslimguaze och Rome (de tidigare skivorna). Inom afrobeat har Fela Kuti om någon befäst ett postkolonialt perspektiv. Jazz har präglats av frihetliga tendenser och artister som Miles Davis är bra exempel på gränsöverskridande musiker. Vad gäller hiphop finns många artister med anarkistiska förtecken, exempelvis kanadensiska Dälek, Lee Reed eller Max Peezay.  

Vissa artister utgår återkommande ifrån specifika frågor i sitt skapande. T ex trans-feministiska punkbandet G.L.O.S.S (Girls Living Outside Society’s Shit), eller femi-punkarna Bikini Kill.  I vegan- och djurrättkretsar är såklart Earth Crisis framstående, också svenske Follow Him to the End of the Desert bör nämnas (”Die Wolfhater Die”). Vad gäller antirasism har artister som Body Count och Maxida Märak utmärkt sig. Inom religionskritik är Bad Religion självklara. Förutom dessa teman förekommer ofta andra frågor inom anarkistisk musik, som miljöaktivism, demokratiperspektiv, facklig kamp, kritik av äganderätten, snuthat, arbets- och kapitalismkritik, antifascism, våld- och förstörelseestetik.

Genreöverskridande är i grunden anarkistiskt. När överhögheten inte kan klassificera, kontrollera, eller genrebestämma blir subjektet subversivt och autonomt. Musiken gör uppror mot strukturen. T ex är brittiska The Fall eller svenska Dag Vag inte helt enkla att kategorisera.

Även om anarkistisk musik ofta intar en avvikande position i musikbranschen finns det etablerade och respekterade artister inom mainstreamkulturen som är övertygade anarkister. Artisters politiska åsikter är i och för sig inte alltid synliga i deras musik. Ibland blir dock en övertygade anarkist slätstruken och tråkig när hen vill anpassa samhällskritiken till en bredare publik. T ex var Hasse Alfredsson mer intressant som Lindeman eller att läsa i Arbetaren än att lyssna till i ”Gula Hund”. Nick Cave och Patti Smith är exempel på artister som har upprätthållit sin integritet och accepterats av allmänheten. Ibland kan det verka som en etablerad artist har ett anarkistiskt uttryck. Skrapar vi på den svarta ytan visar det sig ibland att artisten egentligen har ganska lite att göra med anarkism. Hur anarkistisk var egentligen Johnny Cash (lyssna på ”Man in Black”)?

Ibland hör vi att artister ger avkall från sina tidigare ideal. Framförallt för artister med ideologiskt patos kan sådana påståenden föregå höga fall. Vanligt är att artister kritiseras för att byta skivbolag och sälja sin anarkistiska själ. T ex som punkarna Against Me. Huruvida artister medvetet begår våld på sina egna värderingar eller om de systematiskt och omedvetet anpassar sig till systemet är dock ofta oklart. Ibland är det istället konstigt när kritik inte uppstår inom anarkistkretsar. Som när det åldrade punketablissemanget i Sverige våren 2019 ordnar en stödgala på Södra Teatern för Tompa Eken och inträdet kostar 800-900kr. Hur många av dagens punkkids har råd med den biljetten?

Musik för din Kravall

Att försöka klassificera musikens natur är i grunden ett o-anarkistiskt sätt att tänka. En låt kan såklart ha tusentals innebörder för tusentals personer. Något som dock verkar förena anarkistisk musik är det kritiska perspektivet. T ex samhälls- och normkritik. T ex hos brittiska post-punkarna Sleaford Mods. Utifrån den anarkistiska musikens kritiska anlag är det möjligt att generalisera och kategorisera hur musik kan användas av oss anarkister. Exempelvis, för att drömma, att informera, att skapa identitet/gemenskap eller för att kritisera.

Ibland behöver vi anarkister drömma oss bort. Hur många gånger blir vi inte arga, sorgsna eller frustrerade över något i samhället som vi tvingas vara en del utav? Som anarkister är vår första reaktion på orättvisor såklart att göra uppror eller organisera oss. Ibland finns emellertid varken ork eller möjlighet till aktivism. Vid sådana tillfällen kan musik hjälpa oss att inte förlora hopp eller förstånd. Ett sätt att fly vardagen samtidigt som vi fortsätter att kämpa för en bättre värld utan chefer, rasister eller politiker. Hur många gånger har jag inte med Kartellen i lurarna på väg hem från jobbet drömt hur livet blir efter att vi vunnit klasskriget. Det är sköna och naiva drömmar som hjälpt mig att stå ut och kämpa ännu en dag.    

Trött på okunskap, rasism eller korruption vill jag ibland bara lyssna på något jävligt allmänbildande. Jag vill bli informerad. I dessa lägen är jag oftast arg eller frustrerad. Då är det skönt att lyssna på musik med ideologiska texter. T ex Totalt jävla mörker eller Public Enemy. Det har hänt att jag i affekt spelat upp låtar riktat till vissa personer i min omgivning. Personer som enligt mig behövt en ideologisk uppläxning (tyvärr har dessa personer ofta ingen aning om mina intentioner). T ex att på högsta volym spela ”Hjälp dä brinner” riktat till en S-väljare på jobbet.

Att lyssna på anarkistisk musik kan vara sätt att förstå eller visa vem jag är/vill vara. Att identifiera mig med musiken på olika sätt. T ex som med “N.E.S.T.A” av Antibalas Afrobeat Orchestra (Never Ever Submit to Authority). Om vi är flera som, av samma anledning, lyssnar till musiken blir jag inte ensam i min övertygelse. Musiken kan således vara gemenskapsfrämjande och stärkande för oss anarkister. Hur många gånger har vi inte skrålat tillsammans, ”Fuck you, I won’t do what you tell me…”!

Burning Structures

Frihet brukar såklart vara en viktig aspekt för många anarkister. Individens autonomi är en grundbult i anarkistisk teori och praktik. Genom att maximera självständighet för flera individer blir jag friare. Individens frihet växer genom kollektivets styrka. Är anarkistisk musik för och av individen eller för kollektivet? Eller finns det inget motsattsförhållande? Det finns såklart både artister samt grupper som spelar anarkistisk musik. Ani DiFranco har genom åren gjort jävligt bra normkritisk musik på egen hand och har hon samarbetet med anarkister, som Utah Phillips.

Anthem for No State

I punkmiljön går det att hitta goda exempel på hur anarkistisk estetik och praktik förenas på bra sätt. Åtskilliga har funnit punken för att senare ”radikaliseras” och bli övertygade anarkister. I båda sammanhangen möter vi likasinnade, knyter kontakter och bildar vänskapsband.  Musiken blir ingången till aktivism och organisering. I den kreativa processen kommer många redskap och uttryck till användning. T ex fanzines, skivor, konserter, kläder, film, festivaler (som ”Burning Man”, och ”Black Flags Over Brooklyn”), teatrar, målningar/graffiti och podcast (som musikpodden ”Burning Cop Car”). Genom att först leva som punkare, t ex dumpstra, ockupera och fixa soppkök, är steget inte långt till att leva som anarkist. Genom att nätverka, organisera, samarbeta och leva motståndet blir vi anarkister. Som Pussy Riot. Genom DIY-kulturen praktiserar vi prefiguration långt innan vi kanske startar militant kamp för att frihetligt samhälle. ”Reclaim the Streets” hade aldrig blivit sådana schyssta upplevelser utan liknande erfarenheter. För vissa går aktivismen dock längre än till enstaka demonstrationer eller fester. T ex som Far och Son (som byggde en gaybar på ryskt territorium, stämdes av ryska staten och släppte sedan låten ”Dom tar oss aldrig levande”) eller Symbiotiska befrielsearmén (stadsgerillagrupp, där vissa medlemmar hade teatrala ambitioner, som använde lösensummor från en kidnappning till att köpa mat åt behövande).   

No Gold No Masters

På senare år har anarkistiska kollektiv blivit allt viktigare och intressantare för mig. T ex Godspeed You! Black Emperor, Oiseaux Tempete, Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Einsturzende Neubauten, Fat White Family, Swans och Circle. Något som kännetecknar dessa artister är att de ofta är subtila och samtidigt upplyftande subversiva i sin anarkism. GY!BE och Oiseaux Tempete är mästare på att göra radikal instrumental musik med otroligt snygg anarkistisk estetik. Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Swans och Circle är prestigelösa musikkollektiv, där nya medlemmar, samarbeten och musikstilar kommer och går. Einztursende Neubaten och Fat White Family är på olika sätt avantgarde och vilt kompromisslösa, både i sitt skapande och i sin samhällskritik. Något som tilltalar mig i allt detta är det genomgripande anarkistiska i sättet att skapa. Inte enbart genom musiken utan via hur de skapar/lever/förmedlar sin musik förmedlas också anarkism på befriande vis. Sättet att skapa påminner mycket hur tidigare konstnärskollektiv som surrealister, dadister och situationster bedrivit samhällskritik. Samt Adbuster.

Against the Grain

Att försöka definiera anarkistisk musik är ett dödsdömt uppdrag. Tolkningen bör finnas i betraktarens öra. För mig framstår dock vissa aspekter som kännetecknande för anarkistisk estetik. Musik byggt utifrån teorier och praktiker som är decentraliserade, anti-auktoritära och icke-hierarkiska är kännetecknande för anarkistisk musik och estetik. Gränsen mellan artist och publik är hårfin eller obefintlig i anarkistiska sammanhang. Vi som upplever och kommer på konserter är lika stor del i helheten som artisten. Tillsammans är vi upplevelsen. Detta perspektiv är en livsviktig motpol till idoldyrkan och det kapitalistiska samhällets hierarkier. Således bör anarkistisk musik inte vara beroende av ”musikbranscher”.  

Till syvende och sist är anarkistisk musik det obeständiga, det jobbiga, det underbara, det ohanterliga. Anarkistisk musik är som temporära autonoma zoner där vi antingen kan fly undan eller där vi smider planer att förgöra Babylon! Samt en möjlighet att komma med anarkistiska plattityder. Ya Basta!

Se Crimethinc:s artikel om punk & anarchism (”Music as a Weapon”)
https://crimethinc.com/2018/10/22/music-as-a-weapon-the-contentious-symbiosis-of-punk-rock-and-anarchism

Se TV-serien ”Eran”, om svensk punk
https://www.svtplay.se/eran-punk-i-tre-delar

Se Sub.Media, om radikal hiphop (Trouble: ”And You Don’t Stop”)
https://sub.media/video/trouble-15-and-you-dont-stop/

Se artiklar på lib.com.org om surrealister, situationister & anarkism
https://libcom.org/history/1919-1950-the-politics-of-surrealism

Se recension av festivalen ”Black Flags Over Brooklyn” https://www.rollingstone.com/music/music-live-reviews/black-flags-over-brooklyn-kim-kelly-anti-fascist-metal-fest-785088/

Inlägget Svart i blicken – reflektioner om anarkistisk musik dök först upp på anarkism.info.

I den anarkistiska rörelsen har den från början manligt dominerande arbetarkampen och antifascismen varit centrala inslag. Möjligen bidrar det här till att det finns drag av hårdhet, machoattityd och maskulinitetsvurm i delar av denna miljö, än idag. Det här syns inte bara i de tendenser som betonat attacker, kravaller eller väpnad kamp. Vi har över lag ett stort problem med grabbighet. Risken är att den nödvändiga ilska som orättvisor genererar svämmar över och sätter en ovälkommen stämpel även på våra inbördes relationer.

Det är därför viktigt i en social rörelse som denna (för människor av alla kön) att aktivt skapa utrymme för icke-män. Kvotering är ett av flera användbara redskap. Män kan också medvetet söka sig och inbjudas till uppgifter som är kvinnligt kodade, både i personliga relationer och i hemmen, i organisationer och aktivism.

Empati är något som kommer enklare för vissa personer, men det är också något vi kan träna oss i. Det är möjligt att lära sig leva nära människor i utsatta situationer och inte ”stänga till”, det går att lära sig att lyssna inkännande på andras problem, utan att direkt komma med råd och svar. Kanske går det också för oss som har svårt att gråta med andra att lära sig även detta.

Det här betyder inte att empatin är oproblematisk. Den kan vara knuten till en välgörenhetsanda där den överordnade ”tycker synd om” den utsatta. Detta bekräftar eller förstärker den rådande ojämlikheten. Det finns också en risk att vi slukas av andras problem, att vi kommer så nära andras smärta att vi förtärs. Det går att bli manipulerad. Den som vill stötta en annan människa kan behöva utveckla en egen stabilitet och integritet med ett mått av distans. Risken finns också att empatin fördelar sig efter den status människor ges av samhället. Miljoner kan fälla tårar över en statsledare eller kändis som dör, medan få sörjer den hemlösa narkoman som dör av en överdos på en offentlig toalett.

Solidaritet är ett viktigt komplement till empati. Solidaritet handlar primärt om handlande. Vi kan agera solidariskt även när vi inte känner något, och ibland kommer medkänsla som en följd. Solidaritet handlar inte om att välja bort sina egna intressen till förmån för någon annans, utan om att se sitt eget intresse i andras bästa. Vi kan i ord och handling ställa oss på de förtrycktas sida, och på så sätt disciplinera empatin. Vi tar parti för de av oss som mest drabbas av maktordningar, för att det gynnar alla frihetliga människor att omfördela makt i jämlik riktning.

Förhoppningsvis behöver det inte sägas, men det här är inte ett ord mot militans i de sammanhang där det behövs och är lämpligt. Tvärtom kan en väl utvecklad empati och solidaritet med de nedtryckta vara en viktig drivkraft för en bestämd, aktiv kamp.

Fram för en empatisk, mjuk, solidarisk och resolut anarkism. Död åt manarkismen!

Inlägget Medkänsla och manarkism dök först upp på anarkism.info.

Varför är det då så vanligt att en hör om ”främlingsfientlighet” som om det vore inte bara ett hot, utan ett djupt och växande samhällsproblem? Jo, för att det vi egentligen menar med detta begrepp stavas rasism. Och rasismen är verkligen, minst sagt, en samhällsfara. 

Mattias Gardell skriver i Raskrigaren : Seriemördaren Peter Mangs (2015) att ”[r]asism är det som omvandlar grannar till främlingar”. Vem som görs till främling har inget att göra med exempelvis hur väl förankrad en person är i området. En vit amerikan eller norska bemöts inte med ”främlingsfientlighet”, även om hen är purfärsk i Sverige. Däremot främmandegörs en person med kurdisk, somalisk eller romsk etnisk bakgrund ofta även om hen bott i Sverige hela livet.

Rasism handlar inte minst om föreställningar om vithet. Vi lever i ett rasistiskt system där människor tilldelas vithetspoäng (rasifieras) utifrån bakgrund, bostadsort, namn, språk, hudfärg, religion med mera. Den som hamnar långt ned på skalan blir en ”främling”. Och genom att använda begreppet ”främlingsfientlighet” istället för ”rasism” så bidrar vi till att främmandegöra de av oss som inte svarar upp mot vithetsnormen.

Vi är många som använt uttrycket i ord och text. Men i papperskorgen nu med begreppet ”främlingsfientlighet”!

Aktuellt: Kalla fakta om rasistisk polisprofilering.

Civil Rights Defenders rapport om etnisk profilering (som diskuteras i programmet).

Se också det första kapitlet i Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning om rasismen i brottsbekämpningen.

Inlägget Främlingsfientligheten är ingen samhällsfara dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Anarkismerna dök först upp på anarkism.info.

Kyeyune skriver bland annat ledare åt GP, och är podkamrat med Markus Allard. Allard sitter nu i kommunfullmäktige för Örebropartiet tillsammans med Sveriges mest kända rasistsnut, Peter Springare. Väl i kommunfullmäktige har populistiska Örebropartiet inlett samarbete med SD.

Radarparet Malcom och Markus har båda en bakgrund i Ung vänster, och kastades ut efter att ha uttryckt stöd till antifascistiska Revolutionära fronten. De har sedan rört sig i en nationalistisk riktning, samtidigt som de fortsätter att beskrivas som marxister, vänsterdebattörer eller kommunister. Malcom har så sent som 2016 skrivit för Arbetaren och de har båda lyfts fram av Aktuellt Fokus.Inom den autonoma vänstern verkar inte så få vara obekanta med den här rörelsen hos de båda, medan en och annan svansar efter, kanske i tro att någon form av nationalism är nödvändig för att ens bli hörd i dagens samhällsklimat.

Möjligen är det här fenomenet inte så förvånande. Den svenska partivänstern har under det senaste seklet haft en stark nationalistisk ådra, och att denna i någon utsträckning även påverkar utomparlamentarisk vänster och anarkister är inte så konstigt. Den som ser revolutionär potential i vänsterpopulism gör sig också sårbar för den här typen av inflytande i en världsordning där ”folket” (lat. populus) skapas genom nationalstatens gränser. Om ”folket” versus ”eliten” blir den centrala och enda egentliga maktkampen kommer analys av och fokus på andra maktordningar och samhällsproblem att bli i bästa fall sekundära, i värsta fall hotfulla. Feminism, antirasism, hbtq-frågor, djurbefrielse, klimatengagemang, arbete mot diskriminering på grund av funktionsvariation, och kamp mot globala ekonomiska ojämlikheter förvandlas då lätt till problem. 

Men det är också en fråga om synen på makt. Där maktkoncentration och hierarkier betraktas som något givet, självklart och omöjligt att ifrågasätta i grunden, där blir det naturligt för sociala/politiska rörelser att eftersträva en plats på tronen. Och väl där finns det inget annat att göra än att sparka nedåt, för att värna sin sköra och sårbara placering i systemets herre-på-täppan-spel. Det gäller även vänstern. Och därför behöver vi anarkismen.

Inlägget Malcom och Markus och maktvänstern dök först upp på anarkism.info.

Direkt aktion kan vara civil olydnad, det vill säga norm- eller lagbrytande aktioner som sker öppet och icke-våldsligt. Men all direkt aktion är inte civil olydnad. Direkt aktion kan innefatta våld eller hot, och/eller ske anonymt eller under maskering.

Idag fokuserar de flesta på parlamenten när de tänker på samhällsförändring. Men historiskt sett har många verkligt positiva och djupgående förändringar inte kommit på maktens initiativ. Människor har engagerat sig, organiserat sig och agerat på ett sätt som utmanat den rådande ordningen. Det är grupper och rörelser bland folket som är de viktigaste förändringsagenterna. Därför är det också alltid där vårt fokus borde ligga, och i detta är direkt aktion och aktivism centralt. Det betyder så klart inte att all aktivism är bra. Det finns knasiga målsättningar såväl som olämpliga metoder. I överflöd.

1999 kom Andrew X:s text ”Ge upp aktivismen”, en kort text som gett tydliga avtryck. En av huvudpoängerna här är att aktivistrollen är en specialisering, en expertroll som skapar särskildhet, isolering och fokus på enfrågekampanjer och aktioner. ”En verklig revolution kommer att innehålla utbrytandet ur alla förutbestämda roller och slutet på all specialisering – ett återtagande av våra liv.” Andrew X skriver slagfärdigt och slår i vissa avseendet huvudet på spiken. Men den är samtidigt idealistisk. För om vi ska vara ärliga och omfamna en nykter analys finns det inget som tyder på att en global socialistisk revolution står för dörren. Och OM en sådan revolution skulle bli verklig har i alla fall jag svårt att tänka mig att ALL specialisering kommer att upphöra.

Kritiken av experter är viktig – för att hierarkier ska kunna etableras måste först specialiseringen vara på plats. Kunskapsutjämning, roterande uppgifter, mångsidig träning, att undvika att utdela titlar eller pengar som belöning för uppgifter med mera, är goda praktiker för att motverka expertvälde. Men alla är inte lika bra på allt, och kan och kommer aldrig att bli det heller. Därför behöver vi bland annat lära oss av människor som kommit längre än oss på vissa områden, och lämna mer ansvar för vissa saker till vissa personer.

Dessutom lever vi ju tills vidare i ett system där vi inte, som liberalerna anser, kan välja vad vi ska bli och göra. Ett visst manöverutrymme finns, men ingen genuin frihet. Om vi inte är aktivister, då kommer vi garanterat ändå att vara något annat, kanske föräldrar, kanske lärare, kanske student, kanske arbetare. Förhoppningsvis inte kapitalist, polis eller politiker.

Att aktivister moraliserar över andras brist på engagemang är knappast en framkomlig väg att utmana uppdelningen mellan aktivister och passivister. Inte heller att aktivisterna ständigt ska göra mer. Istället för att aktivisterna ger upp aktivismen genom att professionaliseras, bli utbrända, eller ”mogna”, tycker jag tvärtom att vi borde utmana aktivistrollen genom att försöka sprida aktivistiska idéer och praktiker. Aktivismen behöver avexpertifieras. Alla kan aktivista, alla kan, i någon utsträckning, vara aktivister. Och jag tror också att alla de facto aktivistar ibland, medvetet eller inte.

Som jag ser det är direkt aktion hyperviktigt och centralt i frihetligt förändringsarbete. Det betyder inte att det alltid är det bästa; ibland är det inte möjligt eller rimligt, och ibland är t.o.m. passivitet att föredra. När vi lever under ett system som är så djupt präglat av förtryck som vårt måste vi i regel varken använda direkt eller indirekt aktion, utan (o)gilla läget. Det tror jag också är helt nödvändigt för att hålla länge som aktivister.
Vi behöver ha vissa punkter där vi gör motstånd, både för att skapa förändring och momentum, och för att odla vår egen olydnads- (och därmed frihets-)potential. I övrigt får vi ”acceptera” att det ser ut som det gör, samtidigt som vi övervintrar, gödande vårt hat mot systemet, vår vilja till solidaritet med varandra och de mest förtryckta, och våra drömmar om en bättre tillvaro.

Att hålla fram aktivismen och det medvetna motståndet som ett levande alternativ är, tror jag, en central del av frihetliga rörelsers överlevnad. I väntan på revolutionens vårar.

Texten ”Ge upp aktivismen” hittar du i textsamlingen I stundens hetta : Svarta block, vita overaller och osynliga partier (Roh-nin Förlag, Stockholm, red. Mathias Wåg). Lyssna också på senaste podden där bl.a. direkt aktion diskuteras!

Inlägget Ge inte upp aktivismen! dök först upp på anarkism.info.

En struktur är ingen osynlig andlig makt, utan skulle kunna beskrivas som en social vana eller en tradition, ofta kopplad till platser, byggnader eller andra artefakter. En struktur kan inte förstås eller förändras genom att bara fokusera på en aspekt, den är en relation mellan olika saker. Och i vårt samhällssystem är detta inte sällan är knutet till över- och underordning.

Vi har vant oss vid att kapitalisten ”äger” produktionsmedlen, medan arbetaren säljer sin arbetskraft.
Vi har lärt oss att respektera att vissa bor i herrgårdar medan andra sover på offentliga toaletter.
Vi har tränats att stå i kön i kassan på stormarknaden för att betala för maten, oavsett om vi har råd eller ej.

Det här betyder att vi för att utmana ojämlikheten i samhället måste ändra strukturerna. Fokus kan inte ligga på individen. Den som ”börjar med personen i spegeln” fastnar lätt framför spegeln.

Men, betyder det att det inte spelar någon roll om en är rik eller ej? Går det finfint att vara anarkist i praktiken, och samtidigt klamra sig fast vid eller sträva efter förmögenheter?

Jag menar att rikedom är något anarkister, vänstermänniskor och andra politiskt radikala personer borde undvika eller åtminstone ifrågasätta, och det på alla nivåer, även den individuella. Varför?

Den förmögna livsstilen skapar en lojalitet med den ekonomiskt ojämlika ordningen och dess försvarare. Ju rikare en är, desto viktigare är aktiemarknaden, bankerna, säkerhetsvakter och poliser. Det går inte att förbli rik i en värld med fattigdom utan att aktivt klänga sig fast vid sitt överflöd, och för det behöver en support från dessa institutioner. Rikedomen måste vårdas och försvaras mot bättre behövande. Denna omsorg kräver också att en investerar tid och engagemang, tid som annars skulle kunnat användas till fria relationer, kreativitet eller kamp.

Jag tror också att den som blir rik (eller strävar efter det) får synförändringar. För den som är rik ser världen annorlunda ut. Rättfärdigheten i ojämlikheten måste försvaras, och de fattiga, marginaliserade och utsatta måste behandlas som att det är deras eget eller någon annans fel att de är fattiga. Pengar är bränsle till det flyg som för en högre upp i samhällets hierarkier, och som får en att tappa kontakt med de som är kvar på marken. Solidariteten förflyttas till ens rika kamrater.

Men kanske är ändå det viktigaste vad ens rikedom gör gentemot de fattiga. Att klamra sig fast vid resurser som en vet skulle kunna ha räddat livet på andra är knappast etiskt försvarbart. Även om det inte spelar någon roll på en strukturell nivå om en enskild person åker en månad till Maldiverna eller ger bort pengarna, så kan det spela en livsavgörande roll för den utsatta EU-medborgare som sitter utanför Systemet (pun inteded) och tigger. Att vara rik är därför inte bara stöld, utan också mord.

”Vi måste bli av med dom rika”, skanderas det ofta i syndikalisternas 1 maj-tåg. Så sant. Men framför allt måste vi bli av med de förhållanden som skapar rika och fattiga. Och om vi lägger ett globalt och historiskt perspektiv på detta inser vi kanske att medelsvennen tillhör de allra mest privilegierade levande varelser som knatat omkring på den här planeten, i ekonomiskt avseende. Det kan och bör få oss att sätta slagorden i halsen, eller åtminstone att tänka ett varv till. Rör vi oss även på det personliga planet mot ekonomisk utjämning, eller cementerar och förstärker vi klyftorna?

I vissa kretsar pratas det om att ”leva enklare”, om ”downshifting”. Det kan ha sin plats, så länge det är underordnat arbetet för strukturell förändring. Men det är viktigt att inse att detta är en uppmaning till de av oss som är rika och privilegierade. Det exkluderar den stora merparten, globalt sett. Att FÅ NOG innebär för vissa av oss tvärtom att vi måste få(ta) mer av kakan, och inte mindre.

Oavsett var vi befinner i oss i förhållande till privilegier kan vi alla, både rika och fattiga, ha Karl-Bertil Jonssons ord som ledstjärna, att ta från de rika och ge åt de fattiga. Till dess att varken fattiga eller rika existerar längre.

Inlägget Att få nog dök först upp på anarkism.info.

Människan är ett socialt djur. Vi föds ur en annans kropp, vi behöver matas, vårdas och bäras, vi behöver andras arbete, stöd och råd för att överleva, växa och utvecklas.

Och vi behöver bekräftelse. Det gjorde vi långt innan den digitala Gilla-tummen äntrade vår tillvaro. Inget konstigt med det.

Problemet, från ett anarkistiskt perspektiv, uppstår när behovet av bekräftelse finns i sociala situationer präglade av tvingande hierarkier. Detta behov tenderar då att anta formen av lydnad. Vi vill helt enkelt ofta vara andra till lags, och i relation till ledare riskerar denna impuls att till underordnande.Makten förväxlar inte sällan social kompetens med lydnad. Som anarkister vill vi, antar jag, vara olydiga, men inte nödvändigtvis antisociala. Hur ska det gå till?

Ett sätt att träna sig i olydnadens ädla konst är att delta i icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner. Att som oerfaren olydig börja ta steg framåt på detta område på exempelvis sin arbetsplats kan vara förödande. Vid icke tillståndsgivna demonstrationer, aktioner och liknande, däremot, finns ofta ett socialt stöd för olydnad, ändamålet är (potentiellt) vettigt, och det går också ofta att välja vilken grad av olydnad som är rimlig i förhållande till mål och risker.

Genom att vara förberedd, tänka igenom och kanske även öva på olika scenarion, och gärna också utvärdera aktionen, debriefa och följa upp känslomässigt och relationellt efteråt, stärks olydnadens ryggrad. För den som bara känner sig bekväm med att ta små steg åt gången finns det också många möjligheter att delta i aktioner i deras periferi. Till att börja med kanske som understödjare på håll, sedan som iakttagare på plats, därefter som aktionsunderstödjare.

Givetvis finns det många andra sammanhang också som en kan och bör praktisera olydnad i. Men åtminstone här finns en ypperlig möjlighet att träna sig. Sen tar vi dessa erfarenheter av att utmana makten med oss till våra bostadsområden, arbetsplatser och gatorna. Och när vi så blir många som vandrar den vägen kommer vi inte att Backa direkt nästa gång spökena hojtar åt oss. Så kan sprickorna i de härskandes murar vidgas, och i dessa sprickor kan vi så frön till andra sätt att leva och interagera som människor och gemenskaper.

Bild:  85-åriga aktivistunnan Megan Rice som släpptes fri i våras tillsammans med sina medkonspiratörer efter två år i fängelse. Aktivisterna dömdes för att ha brutit sig in på en högsäkerhetsklassad militärbas och målat slagord på området som ett motstånd mot kärnvapenspridningen. 

Inlägget Olydnad dök först upp på anarkism.info.

Papillon (1973) är en film baserad på en autobiografi av Henri Charrière som ligger nära mitt hjärta, en sann inspiration till revolutionär kamp och om att aldrig ge upp:

”Convicted murderer Henri Charriere (Steve McQueen), known as ”Papillon” for his butterfly chest tattoo, is transported to French Guiana to serve his sentence in a work camp. Determined to escape, Papillon forms an unlikely relationship with the frail but notorious forger Louis Dega (Dustin Hoffman), who reluctantly joins in the attempt. Despite the harshness of solitary confinement, brutal conditions and constant threats of betrayal, Papillon leads a desperate escape off the island.”

Med Steve McQueen i huvudrollen som den titulära Papillon så får vi följa en kassaskåpstjuv som blir oskyldigt dömd för mord, och sedan förvisad till livstids fängelse på en ö i Franska Guyana. På båten som går till straffkolonin blir Papillon vän med en annan brottsling, Luis Dega och startar således ett långt kamratskap genom otroliga livsförhållanden.

Huvudtemat i filmen behandlar främst total isolering och psykologisk nedbrytning. Papillon får vara med om mer än 8 år av mörker, helt utan ljus i en isoleringscell, såväl som enorm psykisk, fysisk stress, utpressning och hot för att tjalla på sina kamrater. I de absolut värsta förhållandena som finns så ger Papillon dock aldrig upp. Trots att allt hopp är utom sikt, med rädslan och döden så nära som man bara kan komma. Papillon ger ändå aldrig upp. Han slåss, äter insekter, försöker fly gång på gång – det enda han har i sikte är överlevnad och en ilska, enorm ilska, till systemet och de som försatt han i sitt predikament.

”GE ALDRIG UPP!” Med utgångspunkt för hur vår jord är i dagsläget så kan det kännas fruktansvärt, nästan omöjligt tungt att höra dessa ord. För att klara av att kämpa lägger väldigt många radikaler tillit på hopp eller mening. För mig är frågan huruvida dessa förankringar är relevanta.

Likt Papillons predikament på straffkolonin, går Jorden allt snabbare mot ett öde där det kan vara svårt att känna just hopp för framtiden. Ju mindre hopp vi har, desto mer accelererar våra farhågor och rädslor. Vare sig det är det ekologiska massmordet, imperialism, kolonialism, krig, kapitalism, fattigdom eller sjukdom så blir det svårare att begripa vardagen och relatera till sin omgivning. Hur ska vi likt Papillon orka med, och kämpa vidare?

Svaret är tydligt, om än bittert, – Att vi inte har något val. Vi är tvingade att organisera oss. Ändrar vi inte på förhållandena så kommer vår jord att gå under. 97% av världens klimatforskare är eniga om detta. Kapitalismen låter miljontals, efter miljontals lida och dö varje år i misär, något som kan undvikas totalt. Vi kan inte tillåta att the 1% lever i en bubbla av lyx medans Jorden blir mer och mer obebolig, dödlig.

Vi måste släppa de indoktrinerade idealen om att vi är fria. Vi är och blir inte fria förrän vi tar itu med våra kedjor. Frågan är bara hur vi kan nå en acceptans utan att vara bundna till våra rädslor. Att inte ge upp när hoppet är borta och det känns lönlöst.

Frank Ruda skriver bra tankar om detta i boken Abolishing Freedom: A Plea For A Contemporary Use Of Fatalism:

”The belief in and reliance on fortune is connected to passions that emerge only when one believes in fortune (otherwise they do not emerge), namely hope (if “there is much … prospect of our getting what we desire”) and fear (if there is little prospect): “Thus we may hope and fear, even though the expected outcome does not depend on us at all.” Hope and fear belong together, for “what, in fact, is hope if not a sort of fear with its head hidden?” We fear and hope in relation to the arbitrary future outcome of externally desired things. Consequently these passions not only are related to the future but also start to determine our present conduct. In short, desiring external and independent things leads to the fact that one does not properly act and live in the present anymore. The present is lost, which means that we can experience neither joy nor sadness proper, since only the “consideration of a present good arouses joy in us and consideration of a present evil arouses sadness.” If the satisfaction of our desires relies on good or bad fortune, we do not only hope and fear but by doing so we are also here and now unable to relate to the present. ”

Istället för att låta rädsla eller hopp styra vår relation till nuet, istället för att förlama oss i önskningar som kan slå ner oss ödesdigert mentalt när de inte slår in- så måste vi återta en materiell och sund koppling till vår omgivning. Vi måste börja leva! Här och Nu!  Alla element som ingår i den radikala kampen hör till att återta kontrollen för våra egna liv! Vi måste agera på ett sätt så att vi accepterar de kamper vi inte kan fly från. I sökandet efter svar till varför vi är tvungna att få ett slut på kapitalism, miljöförstöring eller stater så har vi glömt bort en av de viktigaste detaljerna till vår existens, vilket är att leva. Vad vi ska göra för kunna uppnå detta beror på lokaliteter och organiska samarbeten. En central del är dock att agera emot social isolering. Vare sig det urartar sig i squatting, sociala center eller temporära dynamiker som reagerar på lokala/globala kontexter så är våra sociala kopplingar grundläggande för att just kunna leva och relatera. För vad kommer före medvetenhet? Materiella event. Dock;

”The classic trap for any revolutionary is always, “What’s your alternative?” But even if you could provide the interrogator with a blueprint, this does not mean he would use it: in most cases he is not sincere in wanting to know. In fact this is a common offensive, a technique to reflect revolutionary anger and turn it against itself. Moreover, the oppressed have no job to convince all people. All they need know is that the present system is destroying them. ” -Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex: The Case For Feminist Revolution

Här är Papillon en sådan inspiration igen. I sin isoleringscell, tillsammans med galenskapen och ensamheten genom åren så glömmer han aldrig vad han vill eller vilka som har försatt han i denna situationen. Varför ger Papillon aldrig upp? Han förstår att det inte finns någon mening med hans lidande. Och det gör honom arg. Papillon vill ut! Leva sitt liv som en fri människa utan några hinder! -Att ge upp tillsätter attribut som legitimerar en applicerad mening till död och lidande. Därför måste vi aldrig ge upp.

”We’re fucked. So now what? We fight, clutch for flotsam, like any other doomed beetle caught upon the flood, not for any ‘reason,’ but because this is what beetles do, drowning.
Fight.” –R. Scott Bakker

”Today, to fight death first means to fight new fascisms.” – Hito Steyerl 

Papillons historia får ett gott slut. Efter alla år i isoleringscellen och alla utbrytningsförsök, blir han slutligen bannad till en öde ö utanför straffkolonin och återförenas med Dega:

”Papillon is then moved to the remote Devil’s Island, where he reunites with Dega, who has long given up all hope of being released. From a high cliff, Papillon observes a small cove where he discovers that the waves are powerful enough to carry a man out to sea and to the nearby mainland, but only with every seventh or so big wave. Missing the wave means a high risk of hitting the seafloor and dying. Papillon urges Dega to join him in another escape, and the men make two floats out of bagged up coconuts. As they stand on the cliff side, Dega decides not to escape and begs Papillon not to either. Papillon embraces Dega a final time, and then leaps from the cliff committing to his calculated risk towards freedom. Grasping his float, he is successfully carried out to sea. Papillon made it to freedom. He lived out the rest of his natural born life. The Penal Colony did not. ”

Straffkolonin dog ut. Likväl är det kapitalismens öde.

Nu när vår jord håller på att drunkna, och därmed allt liv som finnes här också -så kan vi inte göra något annat än att kämpa för våra liv likt Papillon. Hierarkier, kapitalism, och stater hindrar oss från att leva ett fullt fritt liv. På grund av detta så kommer jag aldrig att ge upp. Det finns inte någon underliggande mening. Jag vill bara vara, leva -existera. Vi måste slåss för friheten även om det skulle vara meningslöst. Till våra fiender har jag bara detta kvar att säga:

Vi Är Fortfarande Kvar Här, Era Jävlar -Och Vi Ger Aldrig Upp!

Inlägget Ge Aldrig Upp! dök först upp på anarkism.info.

Just det här med nätverk är en påtaglig utveckling. Där jag minns hur vi på lunchrasten cyklade hem och satt ett helt gäng runt en dator, sitter folk idag ensamma men uppkopplade och spelar med eller mot varandra på ett sätt som känns väldigt annorlunda – på gott och ont. Det finns idag spel och genrer som inte bara är anpassade för flera spelare, utan för tusentals spelare – exempelvis så kallade Massive Multiplayer Online-spel, eller förkortat MMOs, samt en hel uppsjö så kallade MOBAs – Massive Online Battle Arena.

De förstnämnda har jag många fina minnen från. Bland annat spelade jag 6 år i EVE-Onlines fantastiska, oförlåtande och tidskrävande sci-fi värld. Det spelet är en historia i sig självt, både när det gäller social samverkan på nätet och de många historier som utspelade sig i dess värld, men här tänkte jag främst ta fasta på en term som jag först hörde just i samband med att jag spelade dessa onlinebaserade spel där tusentals människor spelade med och mot varandra samtidigt, i virtuella världar av episka proportioner.

Termen jag tänker på är ”emergent gameplay” – vilket ungefärligt kan översättas till ”framväxande spelmoment”. Där de tidiga dataspelen ofta bestod av äventyr med en slags linjär början och slut, som exempelvis plattformsspel som Super Mario, eller väldigt enkla tvåpersonersspel som Pong, Street Fighter och liknande, så är de senaste 15-20 årens massiva spel annorlunda. Där de äldre spelen ofta kan varvas eller på annat sätt klaras av – de har ett slutmål och ofta en slutboss – så är de massiva onlinespelen snarare en värld eller arena där du som spelare å ena sidan förväntas att hitta din egen mening, och å andra stannar så länge spelupplevelsen lockar.

Det är förstås sällan en fråga om allt eller inget, och många spel ligger någonstans mitt emellan de här två polerna, men i de massiva onlinespelen finns det ändå en distinkt dragning mot den senare varianten, där det inte finns något givet slut. Naturligtvis brukar spelutvecklarna släppa spelet med en del innehåll som kan spelas igenom oberoende av andra spelare – ofta för att agera bisyssla eller som en uppvärmning inför det som kallas ”end game” (en något ironisk term, eftersom detta ”end game” ofta inte har något slut!). Men spelets överlevnad, såväl som tjusning, hänger ofta tätt samman med just det som benämns som framväxande spelmoment.

Sett från en spelutvecklares perspektiv är det lätt att inse att framväxande spelmoment är bra. Om förutsättningarna ges för spelarna att på egen hand (eller snarare tillsammans med andra) skapa sina egna äventyr så kommer de att kunna underhålla sig själva, istället för att tröttna och gå vidare till nästa spel när allt fördefinierat innehåll är genomspelat. Det här är smart – en väl implementerad variant av detta kan underhålla spelare oerhört mycket längre per spenderad arbetstimme för utvecklare än statiskt material som spelas igenom en eller ett par gånger.

Även från en spelares perspektiv är det här ofta något gynnsamt. Det är ofta just de här bitarna som är mest minnesvärda i exempelvis MMO-världen. Intrigerna, samarbetet, konflikterna med andra grupper av spelare, hjältemod, misstag, svek, stora segrar och bittra förluster – allt det här skapar en upplevelse som upprättar ett emotionellt band till spelvärlden och de andra spelarna. Men för den som bara tänker som en spelutvecklare, eller bara som en spelare, fattas det en väldigt viktig pusselbit – ägarens. Eller med andra ord, vårt ekonomiska system, vårt klassamhälle, och den eviga dragkampen om resurser som det för med sig.

I MMO-världen tenderade exempelvis många spel att ha en månadsavgift för spelandet, men de senaste 10 åren eller så, har allt fler spel börjat laborera med en modell där spelen kan vara gratis. Det här var ofta del av en strategi där gratisversionen bara fungerade för de mest rudimentära nöjen, och hade som syfte att locka över spelaren i en ”frivillig” betalmodell – det vill säga det fungerade dels för att sänka tröskeln att komma in, och dels för att få spelarna att fastna, så att de därefter börjar betala för sig. Helt enkelt en variant på ”den första är gratis”-taktiken.

Det här fenomenet blir ännu tydligare när vi tittar på de så kallade MOBA-spelen. Spelidén i dessa bygger på en slags arena där lag eller individuella spelare tävlar mot varandra, där relativt korta spelomgångar mixas med ett rankingsystem och progression med möjligheten att låsa upp nya karaktärer, egenskaper eller utrustning mellan matcherna.

Detta gör å ena sidan att spelen kan uppfattas som ganska ”casual”, då en kan spela en omgång på 20-45 minuter och sedan göra något annat, men en lockas samtidigt tillbaka för att tävla om bättre ranking och eventuellt för att låsa upp nya karaktärer, ny utrustning, eller på annat sätt komma längre. Det riktigt intressanta händer här när vi tittar på priset – MOBAs tenderar nämligen att vara gratis att spela, utan att det finns, som i de flesta MMOs, begränsningar som gör spelupplevelsen otillräcklig.

Istället förlitar sig speltillverkarna på att folk frivilligt köper saker i spelets inbyggda butik. Det kan röra sig om kosmetiska utsmyckningar för karaktärerna (så kallade skins) eller förmågan att något snabbare kunna låsa upp nya karaktärer. Det här fungerar helt uppenbarligen, då några av de mest spelade spelen alla kategorier idag är just MOBAs, som exempelvis League of Legends med miljontals spelare runtom i världen. Det här låter nästan lite för bra för att vara sant, eller hur?

Men om vi tänker efter lite, har vi inte en rad andra funktioner i våra liv som till synes verkar vara gratis, men där vi numera förstår att så inte riktigt är fallet? Om jag säger Facebook, så förstår nog de flesta vad jag menar. Facebook tjänar förvisso pengar på att sälja en skräddarsydd publik till annonsörer – en något annorlunda affärsmodell än de nämnda spelens – men den grundläggande premissen ur vårt perspektiv är densamma: Om du inte betalar för det, så är det du som är produkten.

I den här typen av spel är spelarna alltså både kunden och produkten. Spelaren blir en del av spelupplevelsen som, i det här fallet Riot Games, indirekt säljer. Den här dynamiken finns alltså inbyggd i vissa spel och genrer som just MMOs och MOBAs där den kan smälta samman med själva sättet spelet fungerar på, men den finns också i sin allra renaste form vid sidan om spel, i det som kallas modding.

Modding är en numera medveten strategi att göra spelen utökningsbara av spelarna själva, vilket ökar återspelbarheten. När spelarna tröttnat, eller om de kommer på bra idéer, kan de förändra spelets regler, lägga till nya äventyr eller system, och så vidare. På detta sättet kan hela modding-communities uppstå kring spel med bra förutsättningar för modding. Detta gör att spelarna inte bara indirekt är en del av produkten, utan de bidrar med sin kreativitet, sina nätverk och sitt arbete, utan betalning, till att spelet kan generera mer profit. Som så mycket annat började modding med att spelarna själva i princip hackade spel för att göra roliga alternativa varianter, men spelutvecklarna var snabba med att snappa upp detta och börja göra spelen lätta att modda.

Det är viktigt att påpeka att modding, liksom spel där andra spelare är en del av upplevelsen och där de sociala värdena är viktiga, i sig själva inte är något dåligt. Det är först när vi sätter det här i ett ekonomiskt sammanhang, där dessa moment är exempel på hur kapitalismen idag skördar våra sociala relationer, aktiviteter och interaktioner – i det här fallet virtuella – för att skapa profit, som problemen börjar bli synliga. Det här kanske på ytan inte verkar spela så stor roll när det kommer till spel, de flesta av oss exploateras redan på våra arbetsplatser, men vi ska snart få se att det här är en del av en dynamik som tvärtom har stora socialt negativa konsekvenser. Och då säger vi välkommen till dagens andra gäst – gentrifiering.

***

Gentrifiering kan verka vara, och framställs också ofta, som en både positiv och oundviklig process. Slitna områden och stadsdelar rustas upp och får sakta en ny status, i vad som förefaller vara precis som det ska när det gäller samhällsförändring i allmänhet och stadsutveckling i synnerhet. Men tittar vi närmare på det så märker vi att båda iakttagelserna visar sig dölja en helt annan verklighet. Det här innebär generellt sett både bra och dåliga nyheter.

De dåliga nyheterna är att gentrifiering har stor social påverkan och ofta slår ut redan sedan tidigare utsatta grupper. Det är en undanträngning på systematisk skala, inte sällan med rasistiska och patriarkala förtecken. De bra nyheterna är att gentrifiering inte är en ”naturlig” process – som att solen går upp varje morgon – och därför är det också något vi kan analysera, reagera mot, och påverka.

Under de många år jag bodde i Göteborg fick jag med egna ögon uppleva några av de smutsiga processer av politisk-ekonomisk samverkan som låg bakom olika gentrifieringsprojekt. Ett av dessa dokumenterades av Katarina Thörn och Katarina Despotovic i boken Den urbana fronten. Historien handlar om området Kvillebäcken, som först svartmålades av en ohelig allians av politiker och bolag (främst Socialdemokraterna, kommunala Älvstranden utveckling AB, NCC samt Wallenstam), där informella beslutsvägar och mediala lögner användes flitigt.

Människor som drev verksamheter eller bodde i området behandlades bryskt, och vräktes med närmast maffialiknande metoder i de fall de vägrade att självmant flytta på sig. Detta trots att kommunens egna utredningar visade att området var av stor socialt vikt – bland annat just på grund av sociala och kulturella verksamheter som marginaliserade grupper drev och nyttjade. I boken får vi följa de olika historierna, samt på de många bilderna med egna ögon se förändringen från ett eftersatt men socialt viktigt område, till ett rivningslandskap med några enstaka öar, och slutligen ett hippt nyrikt ställe för ekonomiskt stark medelklass.

Det här är en del i en process som det har forskats och dokumenterats en hel del kring¹, och händelseförloppet är ofta snarlikt. Det upprättas en offentlig-privat samverkan kring ett identifierat område, området och människorna som bor där utmålas som ett problem, varefter ”lösningen” blir att bygga eller renovera bort både byggnaderna, kvarteren, och dess probleminvånare, som istället ersätts av en grupp som kan generera mer klirr i kassan för både kommun och privata aktörer.

I den här processen används också en del rätt utstuderade taktiker. Det är nämligen inte bara så att samarbetsparterna identifierar ett område, utan de försöker ofta aktivt hjälpa processen på traven. Ett av favorit-tricken är att försöka få in kulturverksamhet i ett ”ruffigt” område, vilket höjer områdets status, varefter gentrifieringsprocessen kan fortsätta med nybygge av bostadsrätter och/eller renoveringar av hyresrätter med åtföljande extrema hyreshöjningar – så kallade renovräkningar, vilka också blivit ett sätt för hyresvärdar att komma runt begränsningar på hyreshöjningar.

När ett ruffigt område på detta sätt aktivt görs om och marknadsförs som attraktivt för nya grupper, så är det alltså i stor utsträckning genom att i ett första skede ge incitament för olika kulturverksamheter att göra inträde. Det här ses ofta från politikerna och bolagen som en win-win. Replokaler eller annan självorganiserad social- eller kulturverksamhet kan ges plats på tillfälliga rivningskontrakt, och ökar med sin närvaro områdets status. Hippa krogar eller caféer följer efter, och bit för bit byggs områdets status upp, samtidigt som nybyggda lägenheter kan börja locka ett helt annat klientel med helt andra ekonomiska muskler – men också en annan bild av vad de vill se i sitt område.

Allteftersom processen fortskrider förändras alltså prioriteringarna, och sådant som i ett tidigt skede gjorde området ”spännande” kan plötsligt betraktas som ovälkommet. Kulturaktiviteterna och andra viktiga sociala verksamheter som kunnat dra nytta av rimliga hyror och andra incitament får plötsligt flytta på sig och ge plats för ännu fler restauranger och mer bostadsrätter. Ett nytt område identifieras i staden där gentrifieringsprocessen kan intensifieras, och där läggs nu incitamenten för kulturen, som på detta sättet ska förmås att agera förtrupp på en ny urban front.

Samtidigt med detta tvingas många av de tidigare invånarna i stadsdelen att flytta ut, eftersom prisstegringen gör det omöjligt för dem att vara kvar, och på så sätt blir hela den här processen inget annat än just ett systematiskt undanträngande för de ursprungliga verksamheterna och invånarna. Detta undanträngande är egentligen inget nytt, och den anarkistiske geografen Elysee Reclus beskrev den här typen av stadsförnyelse redan på 1800-talet, på ett sätt som känns aktuellt än idag:

i ett samhälle där människor inte har tillräckligt med mat på bordet, i vilket de fattiga och till och med de svältande utgör en stor del av befolkningen i varje storstad, är det inte mer än en halvmesyr att omvandla ohälsosamma kvarter om de olycksaliga människor som tidigare bodde där blir utslängda från sina tidigare kyffen och tvingas ge sig ut på jakt efter nya i förorterna, vilket bara flyttar de giftiga utsöndringarna en bit bort. (min övers.)

Men det som är nytt är de sätt på vilket den här dynamiken fungerar idag. I den här processen när området görs mer spännande för nya grupper, så sker ju detta bland annat just genom att upprätta nya sociala relationer och sociala värden. Det kapitalisterna och politikerna gör profit på är de nya nätverk och sociala strukturer som ett nygentrifierat kvarter producerar.

Det handlar om vilka som tar upp rummet och hur de interagerar med varandra. Priset på din nya lägenhet höjs nästan bokstavligt talat på grund av lukten av nybryggt kaffe, och åsynen av folk med yogamattor under armarna. Staten och kapitalet har alltså på ett sätt en slags parasitär relation med den här processen. De driver förvisso på den, men sedan kan de inkassera vinsterna som skapas i denna sociala, snarare än fysiska, fabrik.

Likt MOBA-spelande dataspelsfantaster eller moddare blir de nya boende och deras sociala liv, samt de nya verksamheterna både kunden och produkten. Men till skillnad från spelens värld, är det också någon som får flytta på sig, som suddas ut, och vars röst ofta inte betyder något. Allt det här är några få av de aspekter som utgör den nya, nätverkade kapitalismens logik. Men det slutar inte där. Många av de nya bolagen som agerar i denna nätverkade värld av bland annat just logistik, appar och dataspel, bidrar i sin tur själva till gentrifieringsprocesser.

Det kapital som dessa bolag bygger upp, landar till viss del i nya hippa företagslokaler – något som kanske främst varit märkbart i USA och speciellt San Francisco och Los Angeles (där just tidigare nämnda Riot Games har sitt huvudkontor), där tech-industrin med sin expansion bidragit starkt till oerhört snabba och socialt skadliga gentrifieringsprocesser som undanträngt svarta, latinx och andra redan marginaliserade grupper.

Fattiga kvarter har också i spåren av (o)naturliga katastrofer ibland omvandlats till hippa medelklassområden med lika hippa tech-företags kontorslokaler, och gentrifieringsprocessernas hänsynslösa logik har också utnyttjat sjukdomsepidemier² för att skapa nya värden. Det här sättet att skapa profit på sociala nätverk, både virtuella och mer påtagliga fysiska, påverkar alltså många aspekter av våra liv, och kommer ofta igen i en annan form i nästa steg av processen. På detta sättet har det här blivit en av de drivande krafterna för kapitalismen så som den ser ut framförallt i globala nord idag.

Som om det inte vore nog, finns här också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen³.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Så nästa gång du loggar in och spelar lite League of Legends, tänk på att det är samma bakomliggande dynamik som gör spelet gratis, som i nästa läge kan höja din hyra, stänga din lokala kulturlokal, eller omvandla hela din stadsdel. Poängen här är dock inte att skambelägga folk till att sluta spela dataspel, utan att synliggöra den här dynamiken överallt där den verkar, så att vi kan förstå den bättre och forma strategier för motstånd.

En nyckelinsikt där, är att det idag inte bara handlar om att ta makten över fysiska arbetsplatser och sätta stopp för exploateringen av vårt lönearbete – striden har också i viss mån flyttats ut i våra övriga sociala relationer – vare sig det handlar om nöjen, vardagen i vår stadsdel, eller själva vårt boende. Kapitalismen har, likt Skynet, spridit sig i vårt samhälle och blivit nätverkad.

Så när John Connor tillsammans med Kate når bunkern i slutet av Terminator 3, och inser att det inte finns någon centraldator att förstöra, att det är för sent att stoppa maskinerna från att ta över, och att de skickats dit för att helt enkelt överleva, så är det inte bara en riktigt bra plot twist i en i övrigt medioker film, utan också en obehagligt pricksäker samtidskommentar. Det är dags för oss att levla upp, om vi vill ha en chans att vinna den här matchen.

1) Se exempelvis boken Rätt att bo kvar, som är resultatet av ett samarbete där gräsrotsaktivister dokumenterat sina historier och insikter.
2) Läs exempelvis Sarah Schulmans text The Gentrificaiton of AIDS i Cindy Milsteins tunga antologi Rebellious Mourning.
3) För mer om nyliberal ekonomi och regional politik, se exempelvis avsnittet av Apans Anatomi om lokala partier.

Inlägget Fragment av en nätverkad kapitalism – om dataspel och gentrifiering dök först upp på anarkism.info.

helig är sanningen, helig är rätten, lagen, den goda saken, majestätet, äktenskapet, samhället, ordningen, fäderneslandet o.s.v. o.s.v.

Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skapar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal, som vinkar åt dig. Du har en fix idé!

Stirner går hårt åt inte bara den kristna traditionen utan också humanismens placering av Människan i Guds ställe, och Moralen som ersättning för de kristna budorden. Både kommunister och liberaler får sig en rad kängor. ”[Liberalismens] mål är en ´förnuftig ordning´, ett ´sedligt förhållande´, en ´begränsad frihet´, icke anarkien, laglösheten, egoismen.” Inte ens Jaget eller vår strävan efter vilka vi vill bli är någon fast grund att bygga på, även dessa abstraktioner kan bli våra bojor.

När jag i somras läste om Stirner blev jag både glad och irriterad. Jag har svårt att förstå de som vill skriva ut Stirner ur den anarkistiska traditionen. Här finns intensiva och välformulerade angrepp på hierarkiska system som staten, polisen, politiska partier och kapitalismen. Men möjligen beror aversionen mot Stirner delvis på att det går att uppfatta det som att hen ställer individen i konflikt mot omgivningen, och därmed förespråkar en allas kamp mot alla. Och det är inte så konstigt, sådana formuleringar finns, och Stirner betonar egoismen på ett sätt som öppnar sig mot sådana här tolkningar. ”Den ende” vill äga världen och konsumera den för sina egna syften, som Stirner ser det. Solidariteten, förståelsen att mitt intresse kan sammanfalla med andras, lyser ofta med sin frånvaro. Här finns också en betoning av att makt är rätt och en kritik av underdånigheten som går att tolka som en ”skyll dig själv”-mentalitet.

Men Stirner verkar å andra sidan mena att det bara är genom att bejaka det egoistiska intresset som en verklig förening med andra är möjlig. Stirners ”förening av egoister” är kanske bekant för de flesta som kommit i kontakt med hens tänkande, men mot slutet av Den ende och [hens] egendom lyfts också kärleken och omsorgen om andra fram. Men inte som en abstrakt princip eller ett påbud, utan som en känsla hos en individ som riktas mot specifika objekt, och som även den kommer ur egenintresset:

Bör jag då icke taga levande del i den andras liv, bör icke [hens] glädje och [hens] väl ligga mig om hjärtat, skall icke den njutning, jag bereder honom, för mig vara mer än andra njutningar? Tvärtom, jag kan med glädje offra honom otaliga njutningar, oändligt mycket kan jag försaka för hans glädje […] Det är ju min lycka och min glädje att vederkvicka mig i [hens] glädje, [hens] lycka. Men mig, mig själv, offrar jag inte åt [hen] utan blir egoist (s. 364)

Men emedan jag icke kan tåla de bekymmersfulla fårorna på den älskades panna, så kysser jag bort dem: alltså för min skull (s. 366)

Dessutom kan kritiken av abstraktioner tyckas både för radikal och för moderat, samtidigt. För radikal, för att den ger intrycket att det går att frigöra sig från detta till förmån för det konkreta. För moderat för att den stannar vid vissa begrepp, och accepterar andra med tystnad (t.ex. ”religion”, ”intresse”). En av de mer nedslående delarna här är den explicita rasism och antisemitism som Stirner tar för given och reproducerar i sin text, som även flera andra anarkister gjorde vid den här tiden.

Vi är, möjligen på gott och ont, språkliga varelser. Och språket bygger på abstraktioner och metaforer som inte är exakta, och inte sällan på ett dualistiskt tänkande, och kan mycket väl vara förtryckande. Därför tänker jag att det är frihetligt nödvändigt att som Derrida, Foucault, Butler och andra poststrukturalistiska tänkare blottlägga språkets skörhet och montera sönder dess godtycklighet. Men det finns ingen väg bortom språket, och den radikala språkkritik som anarkoprimitivisten John Zerzan framhävt avfärdas därför med rätta av de flesta anarkister idag. Språket är ingen fotografisk bild av den värld vi lever i. Det kan skada och dominera oss, och det är sammanflätat med förtryckande och hierarkiska institutioner. Men det hjälper oss samtidigt att kommunicera och samarbeta, och även andra däggdjur har egna varianter av språk.

Som jag ser det är det inga konstigheter att bejaka egoism och individualanarkism som en del av den spretiga anarkistiska traditionen (en motsägelse!?), oavsett om detta är ens egen betoning eller om en ”håller med”. Och jag ser inte, som vissa, någon koppling till stolligheter (och oxymoroner) som ”anarkokapitalism” och ”anarkonationalism”. Stirner och andra individualanarkisters kritik av den religiösa tron på absoluta idéer är fortfarande användbar och relevant.

Men inte heller här behöver vi vara okritiska. Och i dagens samhällsklimat, när retoriken ändå handlar väldigt mycket om att ”bara vara dig själv”, kanske vi mer än något annat har behov av att betona hur sammanflätade vi är med andra människor, icke-mänskliga djur, växter och miljö, och visa hur vårt (långsiktiga) egoistiska intresse många gånger sammanfaller med en solidarisk kamp mot alla former av förtryck.

Bygger jag min sak på mig, den ende, då vilar den på sin egen, förgängliga, dödliga skapare, som förtär sig själv, och jag kan säga: Jag har byggt min sak på intet. […] Slut.

—
Citaten kommer från syndikalisten och anarkisten Albert Jensens svenska översättning av Den ende och [hens] egendom (1910), s. 66, 139, 364, 366, 461. Läs gärna Jensens introduktion och kommentar, den finns på SAC:s hemsida.

Inlägget Stirner dök först upp på anarkism.info.

Noam Chomsky skriver exempelvis:

Grundarna upprepade de åsikter som de brittiska ”männen av bästa kvalité” innehade, i nästan exakt samma ordalag. Som en sade, ”När jag menar allmänheten, så avser jag endast att inkludera den rationella delen av den. De ignoranta och vulgära är lika obenägna att bedöma regeringsformer, som de är oförmögna att administrera dem.” Folket är ”en stor best” som måste tämjas, deklarerade exempelvis Alexander Hamilton. Rebelliska och oberoende bönder behövde läxas upp, ibland med våld, så att de inte tog idéerna i de revolutionära pamfletterna på för stort allvar. Folket skulle inte representeras av sina gelikar, som känner till deras bekymmer, utan av finfolk, handelsmän, jurister och andra ”ansvarsfulla män” som kunde anförtros uppdraget att försvara privilegier. (min övers)

Chomsky fortsätter med att, genom Madison, också peka ut ett annat ”demokratiskt” bekymmer:

Den främste [av konstitutionens utformare] var den skarpsinnige politiske tänkaren James Madison, vars åsikter fick stort genomslag i konstitutionen. I debatter om konstitutionen, påpekade Madison att om val i England ”skulle vara öppna för alla klasser, så skulle landägarnas egendom vara i riskzonen. En jordreform skulle snart genomföras”, som omfördelade land till de landlösa. Det konstitutionella systemet måste alltså vara utformat på ett sådant sätt så att denna orättvisa förhindras, och för att ”säkra landets permanenta intressen”, det vill säga rätten till privat egendom. (min övers.)

Lite över tvåhundra år senare kan vi konstatera att dessa farhågor – och i princip identiska sådana i andra delar av världen – inte besannats trots att allmän rösträtt nu råder i väldigt många länder. Ska vi av detta dra slutsatsen att de ”ignoranta och vulgära” massorna har insett storheten i sin fattigdom, och villigt går med på att låta ett fåtal äga nästan alla samhälleliga resurser? Något sådant vore absurt. Men det verkliga svaret kan vi ändå skönja i de ovan citerade herrarnas resonemang.

För att komma från slutet av 1700-talet till dit vi är nu, har det krävts en hel del ”tämjande”, med en hel del våld, en hel del ideologisk propaganda, men, också – och det här är det viktigaste för den här textens syfte – en förrädisk institutionalisering av olika kamper för samhällsförändring. Hand i hand med att de som hade resurserna och makten, genom inte minst tryckpress och våldsmonopol, formade människors åsikter och disciplinerade dem som inte rättade sig i ledet, så växte och anpassades den nya parlamentariska apparaten från att vara de rika och mäktigas exklusiva instrument för herravälde, till att också anta rollen av säkerhetsventil dit subversiva sociala krafter kunde omdirigeras och tämjas.

Den demokrati som bland annat Madison alltså fruktade, en form av ideal abstraktion där alla har tillgång till perfekt information, och därför kan bilda sig en korrekt uppfattning om sina intressen, och sedan perfekt kan få dessa intressen representerade inom det parlamentariska systemet, var inte bara just ett ouppnåeligt ideal, utan för varje dag som gick överhuvudtaget allt mindre likt det som i praktiken utkristalliserades som parlamentarismen. Genom olika historiska skeenden, ofta drivna av sociala rörelser (i Sverige är det exempelvis ryska revolutionen som till slut tvingar fram reform för allmän rösträtt), tvingades eliten sakta men säkert släppa in folkmassorna i sitt spel. Men för varje sån eftergift, ändrades också spelreglerna något.

Det här var inte något som gick människor helt förbi. Medan exempelvis Karl Marx och Friedrich Engels entusiastiskt stödde de tyska socialdemokraternas parlamentariska framfart, och starkt propagerade för generaliserat parlamentariskt deltagande, så höjde stora delar av den gryende arbetarrörelsen rösten mot sådan politik – exempelvis i Första Internationalen och de många sektioner som stödde ett federalistiskt och utomparlamentariskt tillvägagångssätt – något som blev förknippat med framför allt anarkisterna och Mikhail Bakunin, men knappast var begränsat till dessa. Senare exemplifieras en skepsis mot parlamentarisk förändringspotential bland annat genom Emma Goldmans inställning till kvinnorörelsen och tanken att kvinnors rösträtt skulle lösa alla kvinnors och samhällets problem, vilket vid tidpunkten inte var en speciellt ovanlig inställning bland kvinnosakskämparna.

Emma Goldman hade inte på något sätt något emot kvinnlig rösträtt – tvärtom var hon tydlig med att det var helt omotiverat att män skulle ha några som helst rättigheter eller möjligheter som kvinnor saknade. Men hon fick i stor utsträckning rätt, då den här optimistiska föreställningen kom på skam, och bland annat i Sverige visade det sig att när kvinnorna fick rösträtt, så tenderade de helt enkelt att rösta som sina män. På ett liknande sätt resulterade övergången från ståndsriksdag till tvåkammarsystem, en reform som hade för syfte att öka representationen för nya framväxande samhällsgrupper som tryckte på för inflytande, i en till synes kontraintuitiv situation – den nya, mer ”representativa” riksdagen visade sig nämligen vara mindre reformbenägen än den gamla.

På vägen mot den rösträtt vi har idag, fördes också på många sätt en slags tveeggad politik och taktik från makthavarna – för varje utvidgning villkorades också rösträtten, med åldersgräns, exkludering av fattiga eller skuldsatta, och andra begränsningar. Och den som hade rösträtt kunde inte heller precis få just sin synpunkt representerad, utan var tvungen att förlita sig på något av de befintliga partierna, och den information som bland annat tidningar och inflytelserika tidningsägare förmedlade. När det gäller politiska partiers avradikalisering brukar det ofta talas om den långa marschen genom institutionerna, men vi kan alltså också prata om själva institutionernas långa marsch genom historien.

På så sätt uppnåddes en produktion av samtycke i den politiska sfären vars motsvarighet bland annat Chomsky har pekat ut i de nordamerikanska medierna och den västerländska propagandamodellen. Chomsky visade bland annat i boken Manufacturing Consent hur den mediala censuren och propagandan i väst var mer effektiv än den i östblocket. Tricket var att tillåta livlig debatt – men inom ett väl avgränsat spektrum, och bygga upp en rad strukturella incitament för självcensur. Parlamentarismen garanterade på samma sätt ”livlig” debatt men inom de alltmer förstelnade och dominerande parlamentariska premisserna, som lade sig som en våt filt över radikal vardagsfokuserad och direktaktionsbaserad samhällsförändring.

Den här funktionen, som av bland annat Bakunin beskrevs som just en säkerhetsventil, är oerhört viktig i den här diskussionen, och det kan vara värt att uppehålla sig vid den en stund till.

Det sker just nu i samhällets alla sfärer en slags ”spelifiering”. Allt från jobb till hälsa omformuleras av bolag och institutioner för att med en gnutta lekfullhet få människor att göra saker de annars skulle tycka var tråkiga eller meningslösa. Ett i stort förbisett men mycket aktuellt exempel på detta kan vi hämta från sommarens skolstrejker i West Virginia, som inte bara handlade om löner, utan bland annat också just om spelifiering:

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom att vara ett sätt att motivera folk att göra saker de annars kanske skulle strunta i, så är spelifiering av verkliga livet också en slags mystifiering. Istället för att se att du inte kan få en läkartid eller sjukförsäkring på grund av att ekonomin prioriterar tillväxt framför människors hälsa, eller mer konkret, att någon byråkrat helt enkelt prioriterat bort dig, så sker det för att du inte har tillräckligt många poäng i en app. Det blir ditt eget fel. Istället för att gå på problemets kärna, på spelets ”slutboss” direkt i din vardag där denne drabbar dig, på din arbetsplats, eller i ditt bostadsområde, kämpar du – ofta i konkurrens med andra vanliga arbetare – för att få fler poäng i appen.

På så sätt kan människor inte bara avledas från vad frågor i praktiken handlar om, utan också förmås att vända sin vrede och sina handlingar mot andra som egentligen bara är offer för samma system, och kan dessutom i värsta fall fås att agera en slags avundsjuka grindvakter mot andras möjligheter att få tillgång till någon form av samhälleliga resurser. Om vi backar den här logiken historiskt, kan vi göra en slående jämförelse. För vad är egentligen parlamentarismen, om inte den ursprungliga spelifieringen? Lösningarna på problemen som finns direkt i vår vardag, flyttas till synes ut till ett spel mellan politiker där vi väljer lag och försöker samla poäng. Det här är bara ett exempel av många på hur den här säkerhetsventilen fungerar.

***

Jag har tidigare skrivit om att det finns gångbara och mindre gångbara sätt på vilka en kan vara pragmatisk. Pragmatiken får inte bli en mantel under vilken någon annans problemformulering påförs en – och det är precis det här som är problemet med parlamentarismen. Det är de med alla resurser som berättar för oss ”hur saker är”, och det är enligt deras frågeformuleringar som vi sedan ombeds ”delta” i ett abstrakt spel för att lösa konkreta problem. Det här är som den klassiska frågeställningen ”har du slutat slå dina barn?” I den frågan finns det redan en rad inbyggda antaganden – jag kanske inte ens har barn, och jag kan dessutom inte svara på frågan utan att implicera mig själv i barnmisshandel. Spelet är riggat. Därför är det viktigt att inse att vissa frågor inte är till för att besvaras, utan till för att upplösas.

Det här med att ställa rätt frågor sker inte heller i ett vakuum, inte bara i teorin som ett slags tankeexperiment, utan är något som vi alla också gör i en given strukturell kontext. Det är alltså också frågan om vilka strukturer och praktiker vi bejakar – problemformuleringen och praktiken är ofrånkomligen sammanlänkade. Och då kan vi med andra ord säga: Att delta i det parlamentariska spelet är redan en del av att ställa fel frågor.

Idag lever vi i ett samhälle där abstraktioner ofta framstår som mer verkliga än verkligheten. Vi jagar abstrakta poäng i riggade spel för att förbättra vår omedelbara vardagliga verklighet. Eller som CrimethInc skrev i en pamflett, i ett samhälle där finansmarknaden är verklig [men] ekologin abstrakt. Våra levda erfarenheter är sekundära, och ger vika för en obönhörligt påtaglig logik som vi alla tvingas förhålla oss till. Samtidigt översköljs vi fullkomligen av information om hur saker ”är” eller ”bör” vara i ett samhälle som är så komplext att det närmast ter sig obegripligt.

Det sägs ibland att det är lättare att tänka sig världens undergång än kapitalismens slut. På samma sätt kan det i politiska termer sägas att vi har lättare att föreställa oss att politiska abstraktioner förändrar vår vardag, än att vi själva gör det, trots att vi själva existerar mitt i den vardagen. Om det förra kan kallas kapitalistisk realism, så framstår det senare som en parlamentarisk motsvarighet. Där kapitalismen tycks omöjlig att överkomma, blir parlamentarismen den metod med vilken denna omöjlighet ständigt realiseras. Vi är fast i ett system där till och med vårt motstånd ofta tycks vara en del av spektaklet – och parlamentarismen är den skinande kronan på detta verk.

Det brukar ibland ändå sägas att den utomparlamentariska vänsterrörelsen tenderar att växa när den parlamentariska vänstern växer, och att det därmed finns någon slags synergi mellan de två. Men det här fokuserar på korrelation snarare än orsakssamband. Det finns en hel uppsjö med faktorer som generellt kan påverka engagemanget för progressiv politik i stort och dess storlek, synlighet och styrka. När människor strömmar till så sker det till alla de befintliga organisationsformerna, så det är inte märkligt att de alla ofta växer samtidigt. Men snarare än att framställa det som att utomparlamentarisk politik växer tack vare parlamentariskt dito, så finns det mycket som tyder på att det egentligen handlar om att den växer trots denna.

När parlamentariska partier går framåt i val så tenderar det att översättas till att människor som tidigare mer agerade som aktivister i gräsrötterna, ofta överlappande med den helt utomparlamentariska rörelsen, istället sugs in i partiapparaten och den institutionella byråkratin. På liknande sätt kan ibland vänsterpartier växa genom att de surfar på lokala sociala rörelser som kämpar för vissa nyckelfrågor. Så även om vi till synes har ett samband här när det gäller tillväxt, är det snarare frågan om en parasitär relation, som också tenderar att resultera i passiviserande av de utomparlamentariska rörelserna när dess nyckelfrågor tas över av partiapparater.

Politiska partier är alltså inte på det stora hela en hopplös återvändsgränd bara när de inte vinner, utan ofta även när de gör det. De koloniserar vårt sätt att tänka och ställa frågor, och det sätt på vilket vi bygger upp strukturer för motstånd. Alltför ofta hamnar den utomparlamentariska rörelsen i ett läge där den ytligt ser ut att vara oberoende, men under ytan odlar en mentalitet som snarare påminner om tillfälligt partilösa socialdemokrater. Och det här är inget konstigt. Om ens rörelse underförstått kommer att överge eller ge bort sin infrastruktur när nästa populära parlamentariska rörelse ser dagens ljus, så finns det ingen vits med att vare sig tänka eller bygga långsiktigt.

Det här hänger också ihop med en syn på rörelser där själva rörelsen kan bli viktigare än riktningen. I ruset kan en sådan inställning misstas för en ”pragmatisk” genväg till makt eller samhällsförändring. Syriza, Podemos, gröna partier – listan på de som försvunnit in i parlamentarismen är lång, och inte sällan tappar de bort sig själva innan de ens fått reell makt. När misslyckanden sedan ska förklaras tenderar de som var mest entusiastiska att lysa med sin frånvaro, och få lärdomar dras. Men svaret är att det inte finns några sådana genvägar, och anarkister samt andra anti-parlamentariska grupper och individer behöver påminna varandra och radikala sociala rörelser om att byggandet av självständig och potentiellt omvälvande motmakt är en långsam process som kräver mycket tålamod.

Med allt detta sagt behöver ett annalkande missförstånd också motas vid grind: Nej, det är förstås inte helt betydelselöst vem som innehar den parlamentariska makten, och ja, det går i viss mån att påverka hur den makten agerar. Men det betyder inte att det mest praktiska är att själv bli det du försöker förändra – då har det motsatta istället segrat, och institutionerna vunnit rörelsen. Det går att interagera och påverka dessa processer som en självständig och antagonistisk aktör – lokalt, regionalt, nationellt och globalt.

Okej, kanske någon säger, fuck den här verkligheten vi genomlever – men vad ska vi ställa mot den, då, som inte kör rätt in i en bergvägg, institutionaliseras eller ebbar ut med en suck?

Det är egentligen ett ämne för en annan gång, men vi kommer definitivt inte komma någonvart förrän vi inser att det är bättre att misslyckas med sitt eget projekt, än att lyckas med någon annans. Antiparlamentarisk politik är ingen garanti för att vi lyckas, men den är, tror jag själv, en förutsättning för det. Men det handlar också om något annat.

Vi lever i en tid där alla de stora ideologierna diskrediterats, dekonstruerats och blivit till tomma skal, en ironisk tid där skillnaden mellan skämt och allvar utraderats, en tid av ängslighet, och en tid där till och med språket tömts på sitt innehåll. Det är en tid där det mest radikala är att oironiskt våga tro på något. Men detta något kan inte heller vara vadsomhelst. Det finns många vars genuina tro tillfaller de abstraktioner som håller oss fångade i systemets labyrint. Vad vi behöver tro på är vår egen förmåga att konkret, direkt, i vår vardag, kunna förändra densamma. Bara på det sättet kan vi börja bygga något annat än nya fängelser åt oss själva. Vi kan bara bryta oss ur denna realism genom att våga drömma.

Inlägget Parlamentarisk realism dök först upp på anarkism.info.

Detta är en översättning av en text först publicerad av CrimethInc. och återpubliceras här i samarbete med nosetfuture.org som översatte den. Bilderna är hämtade från originalartikeln.

De senaste åren har sett en våg av avslöjanden om manligt sexuellt våld. Dessa är inga undantag, utan konsekvensen av en socialordning som kännetecknas av en väldigt ojämn maktfördelning.

Det har blivit mycket diskussion på det senaste om hur människor i höga positioner – nästan alla män – har begått sexuellt våld mot underordnade. #MeToo har skapat en plattform för otaliga modiga överlevande, men även om vissa män har tvingats stå till svars för det de har gjort så är vi långt ifrån att lösa problemet med manligt sexuellt våld. Att fokusera på enskilda mäns förseelse tenderar att göra dem till undantagsfall, som om deras handlingar ägde rum i ett vakuum.

Detta går i linje med ett rättsväsende som lägger fokus på individuell skuld och en reformistisk politik som menar att den nuvarande politiska ordningen och marknadsekonomin skulle tjäna oss utmärkt om bara rätt människor hade makten. Men nu när avslöjanden om mäns förtryck av andra är så vanligt förekommande måste vi överväga möjligheten att dessa exempel inte alls är undantag – att dessa angrepp är det oundvikliga, resultatet av vår sociala ordning. Finns det ett sätt att behandla både orsaken och symptomen?

Hittills har i princip all rapportering behandlat sexuella trakasserier och övergrepp som ett problem åtskilt från kapitalismen och hierarkiska strukturer. När skribenter erkänner att kapitalismen och hierarkin spelar en viss roll, antyder de att det som är skadligt med dessa system kan lagas genom reform. De uppmanar oss att vädja till de med makt i samhället att lösa problemen som de har skapat själva; vi ska sätta press på storföretagen att ge deras VD sparken, att använda media för att skämma ut mediaprofiler, att använda demokratin för att straffa politiker. Kort sagt ska vi vända oss till samma strukturer som har gett maktmissbrukarna sin makt från första början. Dessa typer av s.k. motstånd är inte bara kompatibla med sexismen och andra former av förtryck utan tillåter dem även att reproducera sig. Men vi kan inte vara effektiva i kampen mot sexuella övergrepp utan att konfrontera deras grundorsak.

Sexuellt våld genom historien

Genom kvinnoförtryckets långa och våldsamma historia har kvinnor aldrig varit passiva offer. Kvinnor har kämpat mot deras missbrukare med kraft, kreativitet och en mångfald av taktiker. I mitten av 1800 talet slog den amerikanska slaven Harriet Jacobs våldsamt tillbaka mot sin förtryckare; efter att ha stått emot hans sexuella övergrepp gömde hon sig i ett kryputrymme i sju år för att undvika honom. Slutligen flydde hon till New York där hon erhöll juridisk frihet. Som en tidig föregångare till #MeToo rörelsen skrev hon brev till The New York Tribune som beskrev hennes upplevelser. År 1860 publicerade hon Incidents In The Life Of A Slavegirl, en av de första böckerna att beskriva förslavade kvinnors upplevelser av sexuella övergrepp.

I början av 1900-talet grundade kvinnor fackföreningar som kämpade för kvinnliga arbetares rättigheter, inklusive rätten att inte bli sexuellt trakasserad. Svarta kvinnors kamp mot trakasserier på arbetsplatsen ledde till att de allra första lagarna mot sexuella trakasserier och övergrepp infördes. År 1993 skar Lorena Bobbit av sin mans penis och slängde den i ett fält efter att han hade våldtagit henne. Hon blev därefter benådad av en jury. Alla dessa historier ger oss exempel på legitima former av motstånd.

Storföretag kommer inte att lösa detta

Det har knappast varit en hemlighet att många av de män som pekats ut varit kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Inget är annorlunda idag förutom att storföretagen har börjat uppmärksamma dessa händelser en aning mer. Kommersiella medier har publicerat kvinnors berättelser; vissa företag har sparkat anställda om deras handlingar ansågs vara tillräckligt grova. Borde vi vara tacksamma mot företag som sparkar en serievåldtäktsmän när anklagelserna blir tillräckligt många för att det ska bli ett problem för deras varumärke?

Dessa företag försöker endast att plugga igen den oljeläcka som nått fram till nyhetsrubrikerna. Men vem skapar och upprätthåller denna oljerörledning? Det gör de själva. Vi borde knappast behöva klappa dem på ryggen för att ha löst ett problem som de själva har skapat.

De flesta av dessa företag har vetat om anklagelserna i åratal utan att agera. De har tillåtit dessa män att stiga upp i rangordningen till den punkt att deras sexistiska kränkningar skapar nationell uppmärksamhet. Med andra ord har storföretagen underlättat maktmissbrukarnas beteenden genom att ge de ännu fler möjligheter att trakassera, förgripa sig på och våldta kvinnor. För varje Harvey Weinstein vars handlingar blir allmänt kända finns det en till Harvey Weinstein som gång på gång kommer undan med övergrepp, tack vare det stöd han får från den institution som ger honom makt.

Varför har storföretag ett intresse av att hjälpa våldtäktsmän att bli framgångsrika? Även om kvinnohat kan utgöra en förklaring så borde vi fundera på frågan i ett större sammanhang. Framgång inom företagande avgörs av hur mycket vinst företaget genererar, inte huruvida de skyddar kvinnor. Inom kapitalismen förvandlas frågan om ifall man ska kasta ut en våldtäktsman till en enkel ekonomisk ekvation: hur påverkar han intäkterna?

Vi kan ta fallet med Bill O’Reilly som exempel. Sedan 2002 har Fox News och O’Reilly betalat många miljoner dollar för att tysta ner uttalanden om sexuella trakasserier. Under den tiden har han fortsatt att vara en stigande stjärna hos Fox och förhandlade sig fram till ett kontrakt värt 25 miljoner dollar per år så sent som I januari 2017. När Fox till slut var tvungen att sparka O’Reilly pga medias rapportering om hans trakasserier hade de vetat om hans dåliga beteenden i över ett decennium och betalat miljoner för att sanningen inte skulle komma fram. Foxs beteende är inte så gåtfullt i ljuset av att de under 2015 tjänade 180 miljoner dollar på O’Reillys program.

Detta är ingen avvikelse, utan en rutinmässig beräkning som företag gör hela tiden. Tänk dig att du är O’Reillys rådgivare. Efter att precis ha upptäkt hans långa historik av att trakassera kvinnor, går du till chefen och kräver hans avgång. Även om din chef håller med om dina krav från ett moraliskt perspektiv, så måste chefen kunna förklara förlusten av O’Reillys för Fox delägare. Kapitalismen är konstruerad för att maximera vinst över allt annat, inklusive etik och säkerhet. Detta system gör det även svårare att slå tillbaka mot maktmissbrukare. I en så extremt tävlingsinriktad marknad kan ett enda snedsteg innebära slutet på ens karriär, eller förmågan att betala hyran. Riskerna är ännu större för kvinnor och HBTQ-personer, som löper betydligt större risker än cismän. De som har lyckats få fotfäste i ekonomin vill såklart befästa och bevara sin position, och det är ingen hemlighet att den som sätter sig upp mot eller namnger en maktmissbrukare ofta råkar ut för ogynnsamma konsekvenser.

Offren för sexuella trakasserier står ofta inför ett omöjligt val: ska jag tillåta att dessa trakasseri fortsätter eller ska jag riskera att förlora den inkomst som jag så desperat behöver? Ska jag anmäla detta övergrepp och därmed riskera uppsägning? Ska jag lämna mitt jobb utan att anmäla det jag utsatts för? Om jag gör det, innebär det att andra kommer att bli utsatta efter mig? Kapitalismen, staten och andra former av hierarkier erbjuder sexuella förrövare många sätt att skada den som gör motstånd. O’Reilly, Weinstein med flera har rutinmässigt skadat eller satt punkt för sina anklagares karriärer. Medan vi alla förtjänar att andra visar mod och står upp för oss mot den mäktigaste fiende, vore det orealistiskt att tro att vi kan få ett slut trakasserier och övergrepp i ett system där människor måste bli till martyrer för att skydda varandra.

Att avskaffa kapitalismen och alla andra system som koncentrerar rikedom och makt i några få händer skulle inte sätta stopp för sexuella övergrepp. Men det skulle drastiskt reducera den tvångsmässiga ekonomisk makt som de rika och mäktiga utövar över resten av oss. Utan denna strukturella makt skulle våldtäktsmän sakna medel för att manipulera andra in i medbrottslighet och tystnad. Det må låta utopiskt, men det är den enda realistiska lösningen om vi ska bekämpa sexuella övergrepp på allvar. Inget system som koncentrerar pengar och makt kan förebygga att den makten används för att skada eller betvinga människor.

Rättsväsendet kommer inte att lösa detta

Rättsväsendet är ingen vän till de som utsätts för sexuellt våld. Idén om att lagen någonsin skulle kunna få slut på trakasserier och övergrepp är en patriarkal myt. Män har alltid lovat att skydda kvinnor i utbyte mot makt över dem; detta är en av hörnstenarna i patriarkatet. Faktum är att lagens främsta syfte är upprätthållandet av de förtryckande hierarkier som skapar villkoren för maktobalanser och grava orättvisor, inklusive sexuella övergrepp.

Rättsväsendet förvärrar alla de problem som vi redan har sett inom den privata sektorn. Medans storföretag underförstått håller folk gisslan inom den kapitalistiska ekonomin, håller rättsväsendet uttryckligen folk gisslan via den staten och lagens tvångsmässiga apparat. Det är resultatet av att makt fördelas till de få och förnekas helt till de flesta.

Vi måste utforska rättssystem som håller människor ansvariga gentemot varandra istället för någon högre makt. Där makten koncentreras kommer vi att fortsätta se maktmissbruk.

Att granska sexuellt våld utifrån ett intersektionellt perspektiv

Trots att vi har ramat in den här diskussionen i könade begrepp är identiteterna ’manlig’ och ’kvinnlig’ bara platshållare för att kunna kommentera olika nivåer av makt och privilegier. Vilkas röster vi får höra och hur vi svarar på dessa röster avgörs av en rad olika faktorer, inklusive ras, sexuell läggning, ekonomisk status, och modersmål. I våra försök att befria oss från patriarkatet måste vi internalisera hur våra privilegier skyddar oss från faror som andra utsätts för. Vi måste lyssna på berättelser från de som är mest utsatta av patriarkatet och kapitalismen: svarta kvinnors berättelser, transsexuellas berättelser, papperslösa arbetares berättelser, fattigas berättelser. Vi behöver märka vilka röster makthavarna försöker tysta ner.

Detta handlar om makt, inte sex

Trots att även kvinnor begår sexuella övergrepp så är de statistiskt sett betydligt mindre benägna att göra det än män. Är det för att kvinnor per definition är bättre, mer moraliska eller mindre våldsamma än män? Om dessa egenskaper stämmer, är det delvis så därför att kvinnor inte är uppfostrade till att förkroppsliga den toxiska maskulinitetens normer.

Dessa normer är symptomatiska för patriarkatet och förvandlar kvinnor till objekt, och ger oss en självaktning som baseras på hur många vi har knullat med. Mäns internaliserade, toxiska maskulinitet är intimt kopplat till motiven bakom sexuella övergrepp.

Vissa har föreslagit att lösningen på skenande sexuella trakasserier är att kvinnor borde ersätta män i maktpositioner. Men problemet är inte manlighet som tillstånd; problemet är patriarkatet, en ojämn fördelning av makt. Så länge vissa har makt över andra kommer de mäktiga att tära på de maktlösa, oavsett vilka som har dessa roller.

Det är därför att retoriken och taktiken av reformister som Feministiskt Initiativ faller platt, trots deras ’radikala’ självbild. Genom att uppfatta kvinnor som offer som måste skyddas genom lagstiftning bidrar de till att återskapa de förtryckande förhållanden som de påstår sig bestrida. Genom att vädja till hierarkiska maktsystem (rättsväsendet eller parlamentarismen) väljer de att flytta pjäser istället för att slänga hela schackspelet (patriarkatet). Perspektiv som tillämpar revolutionens vokabulär utan att leverera faktiska sociala förändringar gör mer skada än nytta i den feministiska kampen.

Vad ska man göra?

Att hänga ut våldtäktsmän utan att nedmontera maktsystemet som skapar dem är som att slänga ut vatten ur ett sjunkande fartyg. Det grundläggande problemet är inte bristfällig publicitet, lagstiftning, policy eller utbildning; det är att systemen som påstår sig skydda oss egentligen gör oss sårbara.

Vi måste sammanfläta våra sätt att reagera mot specifika fall av trakasserier och våld, fast beslutna att konfrontera och underminera den sociala ordningen som ger dem upphov. I varje fall av manligt våld borde vi vara på det klara med att det inte handlar om undantagsfall, utan ett problem som är en strukturell egenskap i vårt samhälle. Samtidigt behöver vi skapa modeller för transformativ rättvisa som kan ersätta det rådande rättsväsendet utan att återskapa dess egenskaper. Vi behöver främja nya sätt att relatera till varandra där patriarkatet, vit makt, och andra uttryck av auktoritet inte bestämmer över våra livsvillkor. Alla människor av alla kön kan gynnas av detta.

Let us join hands, teeth bared.

“Livet i det här samhället är–i bästa fall–skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.

SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor- vältränade i att dränka sig själva i arten- som agerar på mobb-basis…om SCUM någonsin demonstrerar kommer det att vara över presidentens korkade, vidriga ansiktet; om SCUM någonsin strejkar kommer det ske i mörkret med ett sextums knivblad.”

–Valerie Solanas, SCUM Manifesto

Lästips

The history of sexual assault in the United States:

Slavery and the Roots of Sexual Harassment
by Adrienne D. Davis

Feminism and the Labor Movement: A Century of Collaboration and Conflict
by Eileen Boris and Annelise Orleck writing for CUNY’s New Labor Forum

Sexual Harassment Law Was Shaped by the Battles of Black Women
by Raina Lipsitz writing for The Nation

Alternatives to criminal justice:

Sexual Assault Resources from North East Anarchist Network (particularly the Accountability Processes section)

Revolution and Restorative Justice: An Anarchist Perspective
by Peter Kletsan writing for Abolition Journal

Accounting for Ourselves: Breaking the Impasse Around Assault and Abuse in Anarchist Scenes
from CrimethInc.

Sexual assault and neoliberalism:

Profiting from Rape: Sexual Violence and the Capitalist State
by Kelly Rose Pflug-Back writing for The Feminist Wire

The Consent of the Ungoverned
by Laurie Penny writing for LongReads

Sexual assault on the margins:

Cultivating Fear: The Vulnerability of Immigrant Farmworkers in the US to Sexual Violence and Sexual Harassment
by Grace Meng published in Human Rights Watch

Sexual Assault When You’re on the Margins: Can We All Say #MeToo?
by Collier Meyerson writing for The Nation

Inlägget Fuck Abuse, Kill Power – Att prata om grundorsaken bakom sexuella trakasserier (CrimethInc.) dök först upp på anarkism.info.

***

(2) Den här avledningen, ”ögonbindlarna”, är också mer än bara en illusion, den är verklig, vilket gör det hela mycket svårare. Vi alieneras faktiskt från att kunna göra förändringar i våra liv, för att den makten tas ifrån oss och lyfts ut i en abstrakt sfär av parlamentarisk politik. Istället för att förändra saker tillsammans med människor i vår omgivning, sätts vi att tävla om jobb, resurser och vilken färg och form de som bestämmer över oss har på sina symboler.

***

(3) Handklovarna är minst lika smarta och verkliga. De som via partier går in i institutionerna i syfte att förändra blir snabbt själva förändrade. De måste förhålla sig till institutionernas interna dynamik, de måste kompromissa med sina ideal, och från maktens korridorer är det snart de själva som skickar polisen mot husockupanter, strejkande arbetare och ”illegala” flyktingar, eller nyttjar ekologiskt skadliga resurser som kolgruvor trots att de just kom ur miljörörelsen.

***

(4) Parlamentarismen är, i en liberal demokrati, ett så mäktigt vapen i händerna på de som har makten, att en hel ideologi vuxit fram i samklang med den, som gör att det knappast finns något större tabu än att säga att den fria individens enskilda röst är närmast att betrakta som betydelselös.

***

(5) Ibland misstolkar folk åsikten att valhandlingen är närapå meningslös med påståendet att valutgången är betydelselös. Det här är helt fel. Min individuella röst gör varken till eller från, men valutgången kan faktiskt påverka mig – ungefär som vädret. Och den som är lockad att påpeka att våra handlingar i allra högsta grad påverkar vädret – ja, det är helt sant. Men hur nyttiga har de olika miljöpartierna, eller konsumentmakt, visat sig vara på att lösa det problemet?

***

(6) Någon som tvekar på om det är meningsfullt att rösta kan ibland få svaret ”Men tänk om alla gjorde som du!” Det här är en användbar invändning – men inte för att den övertygande argumenterar för röstande, utan för att den sätter fokus på det viktiga. Det är inte (icke-)röstandet som är viktigt, utan vad vi gör för att direkt försöka förbättra vår vardag. Om en är med i radikala fack, kvartersföreningar, sociala rörelser, och deltar i organisering, direkt aktion, och så vidare, ja, då kan en välkomna den här tankegången, för om alla (eller till och med en betydande minoritet) gjorde allt detta – även inklusive potentiellt icke-röstande – då skulle vi ha ett helt annat samhälle.

***

(7) Är det svårt att tro att människor i sin vardag kan ha större och mer konkret inverkan än genom parlamentarismen? Se då exempelvis på Planka.nu, som i en given stad, med några hundra medlemmar, omedelbart förbättrar sina medlemmars tillgång till kollektivtrafiken och samtidigt använder sina resurser för att utöva påtryckningar eller påverkan på staten och allmänheten. Multiplicera gånger tusen i alla samhällets sfärer.

***

(8) Ibland säger folk till mig, när det visar sig hur liten vikt jag lägger vid valet, att jag sviker minnet av de som kämpade för att vi skulle få rösträtt till att börja med. Men då säger jag att jag tvärtom snarare bekräftar deras kamp – de röstade ju inte fram rösträtten, eller hur?

***

(9) När allt strålkastarljus riktas på de privilegierade få som påstår sig företräda oss, så är det lätt att missta parlamentarismen för sin egen orsak och verkan. Men faktum är att stora såväl som små förändringar alltid bygger på just stora eller små folkrörelser utanför parlamenten, som sedan eventuellt transplanteras dit. Val är i bästa fall en spegling av, inte en orsak för, social förändring. Att använda val för att förändra samhället är ungefär som att använda en termometer för att försöka höja temperaturen.

***

(10) Det viktiga är inte om en röstar eller inte, utan vad en gör de andra dagarna, det är då rörelser kan byggas som på ett direkt och effektfullt sätt kan förbättra vår vardag, och samtidigt staka ut riktningen mot en både radikal och långsiktig förändring där vi tar makten över alla aspekter av våra liv. Det är i vardagen vi kan bygga meningsfull alternativ infrastruktur.

***

(11) Min parlamentariska skepsis inbegriper alla partier, även om jag givetvis inte ser dem alla som exakt likadana. Ibland frågar exempelvis folk som stödjer Vänsterpartiet om jag inte tror att de gör en massa bra saker. Och jo, det vet jag att de gör – de har inhyst flyktingar i sina lokaler, tillhandahåller infrastruktur till självorganisering, ordnar folkbildning, och så vidare. Men för mig har de flesta bra saker som Vänsterpartiet och liknande partier gör väldigt lite att göra med själva det parlamentariska deltagandet, och jag tror att de resurser sådana partier besitter skulle kunna användas bättre om de var helt fokuserade på självorganisering och direkt aktion.

***

(12) Vissa menar att det är motsägelsefullt att argumentera för att valet inte är speciellt betydelsefullt – om det inte är viktigt att rösta, varför skulle det vara viktigt att inte rösta? Det är sant att valhandlingen inte är speciellt viktig. Men den tid, energi och uppmärksamhet som valjippot får är däremot viktig, för den avleder människors uppmärksamhet och tillskriver förändringspotential till symboliska handlingar. Därför kan det vara meningsfullt att göra inbrytningar i den energi som valjippot skapar, för att försöka rikta om den någon annanstans.

***

(13) Har jag i allt detta sagt åt någon att inte rösta? Nej, det skulle aldrig falla mig in. Det enda jag säger är: Varför väntar du på valet? Valet väntar inte på dig. Hur du gör med den där lappen som staten skickar ut till dig bestämmer du själv. Låt den bara inte inhängna ditt engagemang, kolonisera ditt sätt att vara politisk, och vingklippa din fantasi.

Inlägget Tretton teser om valen dök först upp på anarkism.info.

Den här synen på utveckling är säkert också en delförklaring till de statssocialistiska samhällenas mycket omfattande miljöförstöring, och till vänsterns ibland nedlåtande syn på ”primitiva” (för- och utomindustriella) produktionssätt och samhällen. Kanske har den också bidragit till vänsterns många gånger otillräckliga förmåga att kritisera koloniala strukturer som sådana.

Den brittiske samhällsvetaren och ekosocialisten Ted Benton skriver:

För det andra hade Marx och Engels när allt kommer omkring, trots deras kritik mot systemet och deras analys av dess övergående natur, en ´optimistisk´ syn på kapitalismens historiska roll genom att den skulle skapa förutsättningar för människans frigörelse i framtiden. […] Betoningen av de transformativa krafterna i industrikapitalismens arbetsprocesser, är följaktligen ett inneboende element i Marx helhetssyn på den historiska processen.

Vi behöver en anti-kapitalism som visar hur kapitalismen lämnad åt sig själv till sist äter upp även den ekologiska basen för sin egen existens. Men vi behöver också, tror jag, en kritik av industrialismen som sådan. Realindustrialismen bygger dels på ett kraftigt överutnyttjande av förnyelsebara ”resurser” (t.ex. skogar, fiskebestånd, odlingsmark), och dels på ett omfattande bruk av icke förnyelsebara ämnen, exempelvis fossila bränslen och mineraler. Detta överutnyttjande lämnar dessutom ifrån sig en helvetesflod av destruktiva restprodukter. Tanken är väl att detta ska ändras genom planering, reglering och/eller innovation, men förhoppningen om att miljöförstöring och klimatförändring skulle gå att möta med ny teknik är just en dröm, en förhoppning, kanske rentav en utopi. För det är ju inte så de materiella förhållandena i den värld där djur och människor lever med sina kroppar ser ut, åtminstone inte än så länge. Realindustrialismen är intimt förknippad med hierarkiska ordningar, både människans härskande över miljön och de icke-mänskliga djuren, och institutioner som lönearbete och polismakt. Bevisbördan borde därför ligga på de som tror att det är möjligt med en grön industrialism och är beredda att satsa hela vår framtid på det kortet.

Det här betyder så klart inte att Marx eller marxism är oanvändbar i analysen av kapitalismen eller ens i ekologiskt tänkande. Det framgår av Marx analys att utsugningen av arbetare också hänger ihop med utsugningen av jorden och miljön, och att kapitalismen är ekologiskt ohållbar. Eko-socialister av idag använder därför delar av den marxistiska analysen, och problematiserar andra.

Inte heller betyder detta att jag vill slå ett slag för anarko-primitivism, även om jag tycker att delar av anarko-primitivistiskt och civilisationskritiskt tänkande är användbart. Det finns ingen väg tillbaka till ett förciviliserat samlar-(jägar)-samhälle med några få miljoner människor; civilisationerna, och inte minst den globala, industriella, kapitalistiska civilisationen, har förändrat livsvillkoren på jorden för gott. Dessutom finns det delar av den industriella apparaten som vi antingen vill (sjukhusen?) eller måste (kärnkraften?) ta ansvar för under överskådlig tid.

Det här är förstås inte avsett som ett ord mot traditionell klasskamp. Det är bra att arbetare organiserar sig för att ta över (många av) produktionsmedlen, däribland infrastrukturen, men det måste inte nödvändigtvis ske med en konservativt bevarande avsikt. Om vi efterlyser en mörkgrön, djupekologisk omställning, då finns det också mycket i det industriella systemet vi behöver förstöra, eller ta över bara i avsikt att avskaffa. Vi bör inte odla en religiös tro vare sig till Utvecklingen eller till ett (a)historiskt Paradis. Något nytt behöver ta över efter dagens industrialism. Om det kommer hända, och om det kommer vara något bättre eller ännu värre är en öppen fråga.

Citatet av Benton finns i essän ”Marxism och naturliga gränser: En ekologisk kritik och rekonstruktion”, som finns i den mycket läsvärda antologin Ekomarxism : Grundtexter (Tankekraft, red. Rikard Warlenius).

Läs också Svart katts inlägg ”När världen står i brand”.

Inlägget En svartgrön kritik av marxismen? dök först upp på anarkism.info.

”Splittring” kan vara av godo. Livskraften bryter fram och skapar färgsprakande och spretiga paletter. Delningen tillhör livets DNA. Den främjar småskalighet och samband som motstår försök av mäktiga aktörer att kontrollera skeenden och grupper. Spänningar och konflikter är en del av detta, och även om konflikter kan vara extremt påfrestande är det inget vi till varje pris bör försöka undvika.

Nu finns det ju en avgörande skillnad på frivilliga sammanslutningar av människor som har gemensamma intressen å ena sidan, och organisationer som bygger på hot, tvång och/eller våld, som staten och arbetslivet. Samarbete och gemenskap kräver alltid ett mått av kompromiss, och en beredskap att acceptera obekväma olikheter i personlighet, tänkesätt, vision eller praxis. Men inte ens i fria grupper behöver splittring nödvändigtvis vara dåligt. Exempelvis tappar grupper och organisationer ofta sin udd över tid i det att de blir mer trygga och etablerade. Utbrytningar kan då vara ett effektivt sätt att erövra en nygammal radikalitet.

Givetvis finns det en hel del onödig splittring som bromsar eller slår sönder motstånd eller tar onödig energi från livsglädjen och kampen, och som därför gynnar makten. Men svaret borde för oss som är anarkister inte vara att försöka bygga nya Babelstorn, nya imperier, nya massorganisationer som ska representera allt och alla. Vi behöver knyta band och stärka den komplexa solidariteten mellan olika grupper och rörelser, men samtidigt bejaka en ständigt föränderligt och livskraftig organisatorisk mångfald, tror jag.

Inlägget Splittring! dök först upp på anarkism.info.

Decennierna kring sekelskiftet 1800 – 1900 genomförde olika anarkister en rad mer eller mindre blodiga angrepp på kapitalister, statsledare och borgare. Sett till både antalet inblandade individer och fokus var detta en perifer företeelse i anarkistiska sammanhang. Men ett antal europeiska och amerikanska statsledare, ett gäng kapitalister och poliser, och även en del civila strök ändå med i denna tendens. Dessa attentat var en del av en strategi som kom att kallas ”handlingens propaganda” (”propaganda of the deed”), och försvarades från början av flera namnkunniga anarkister som Kropotkin och Goldman. Tanken var bland annat att dessa attentat skulle utgöra antiauktoritära budskap som skulle bidra till att väcka arbetarklassen och bana väg för revolutionen.

Så blev nu inte fallet. Istället ökade över lag repressionen, och anarkismen kom (för all framtid?) att associeras med bomber. Snarare än att inspirera arbetarklassen till ett kollektivt motstånd växte kritiken mot detta, även i anarkistiska kretsar. Efter hand kom betoningen, ännu mer än tidigare, att flyttas mot andra former av motstånd och organisering. Genom historien återkommer dock handlingens propaganda i form av attentat som en taktik bland anarkister då och då, och har de senaste åren använts av en handfull grupper och nätverk internationellt.

Att betrakta den här typen av attacker som i alla lägen extrema, ondskefulla eller galna är bara möjligt om en är blind för det massiva våld och våldshot som hela tiden flödar uppifrån och ned för att upprätthålla samhällsstrukturerna. Krigen, militarismen, polismakten, djurfabrikerna, miljöförstöringen, deportationerna, utsugningen av arbetare, samhällets klasstruktur som sorterar människor och dödar de mer utsatta i förtid. De tidiga attentaten utfördes av människor som var direkt berörda av överhetens våld, exempelvis det blodbad med tiotusentals mördade arbetare då Pariskommunen slogs ned 1871. “It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act”, skrev Goldman.

”If I can shoot rabbits, then I can shoot fascists”, sjöng Manic Street Preachers. Att döda en statsledare som upprätthåller ett våldsamt förtryck av massor bryter aggressivt mot etablerade normer; att döda en gris för att en gillar fläsk däremot ligger innanför det svenska samhällets normer. Men är det så uppenbart vilket som är mest orimligt? Dessutom, i en jämförelse mellan anarkisters våld å ena sidan, och staters våld eller våldet från de som företräder andra ideologier ur den härskande klassen å den andra, skulle antagligen även de mer militanta anarkistiska strömningarna framstå som fredliga.

Personligen har jag en våldsskeptisk tendens som kanske skulle kunna beskrivas som ”postpacifistisk”, som jag fortfarande odlar. Framför allt är jag antimilitarist i detta. Vi vill ju ha en fredligare värld med större respekt för livet, och i ett anarkistiskt tänkande bör mål och medel på något sätt hänga ihop. Samtidigt tycker jag det finns lägen då våld är berättigat eller nödvändigt i förhållande till det vi vill försvara eller uppnå. Men om vi bortser från problemen med bomber och vapen är dilemmat med attentat mot inflytelserika personer att de så att säga träffar snett. För egentligen är det ju inte kungen som person som är Fienden, utan tronen som kungen sitter på. När förtryckaren försvinner men den hierarkiska plattformen för härskande finns kvar är, som bäst, inte mycket vunnet. Vi för en kamp mot sekel- eller milleniegamla strukturer som är integrerade både i samhällens uppbyggnad och individers tänkande och begär. Makten kommer från alla möjliga håll (Foucault), och går tyvärr inte att spränga bort eller skjuta sönder (Landauer). Detta var också många av de tidiga anarkister som förespråkade den här formen av handlingens propaganda medvetna om.

Ett annat dilemma är att attentaten i en förkrossande del av alla fall utförts av snubbar och gubbar, och därmed har starka band till en patriarkalt formad mansroll.

Borde vi därför kasta ut ”handlings propaganda” ur traditionen? Nej! Ord och texter är viktiga, men handling som går bortom orden är ofta en starkare och tydligare agitation. Genom maktutmanande handlingar kan en bild skapas som pekar i andra riktningar och inbjuder andra att se världen annorlunda och röra sig i frihetliga riktningar. De öppnar en reva i maktens väv.

Att föredra framför individbaserade, grabbiga våldshandlingar är dock, menar jag, gemensamma handlingar och aktioner som är förankrade i grupper och rörelser. Dessa kan ha både ”konstruktiva” aspekter som förebildar det samhälle, den frihet och den solidaritet vi vill ska växa fram, och ”destruktiva” aspekter som angriper förtryckande strukturer. Betoningen måste få variera.

Occupyrörelsens torg- och gatuockupationer, eller Ung i Sveriges sittstrejker på offentliga platser organiserade av afghanska ungdomar som inte vill utvisas, med stöd av allierade, är bara en form av en oändlig mängd med genomförda eller genomförbara exempel på handlingens propaganda.

Strejker, folkkök, illegal ekonomisk omfördelning, asylgrupper, avrustning på kapitalistiska vapenfabriker, husockupationer, svarta block, plankning, blockader, solidaritet med utsatta, sabotage av dödsmaskiner, att hjälpa grannen att flytta, allt detta och mycket mer kan vara handlingens propaganda. Såväl som att tårta Jimmie Åkesson.

(Disclaimer: om det mot förmodan inte skulle ha framgått av denna korta text så är detta INTE någon uppmaning till våldsdåd eller attentat. Möjligen på sin höjd till att baka tårtor…)

-Gelderloos, Peter (2016). Worshiping Power : An anarchist view of early state formation. AK Press.

Inlägget Handlingens propaganda dök först upp på anarkism.info.

***

Årtiondena som följde Berlinmurens fall 1989 har inneburit ett historisk uppsving för direktdemokratisk, federalistisk politik bland globala sociala rörelser på en skala utan motstycke sedan början av nittonhundratalet. Från Zapatistas och Magonistas i södra Mexiko, den globala rörelsen för social rättvisa, till torgrörelserna kring Tahrirtorget, 15M, Occupy, Geziparken, och många andra runtom i världen, till Black Lives Matters, kan vi se den kraftfulla inverkan av stilen med ledarlös (eller ledarfylld), [2] autonom, direktaktionsinriktad organisering som har karaktäriserat motstånd underifrån under denna tid. Några av de grupper och individer som utgör dessa rörelser har direkt, eller indirekt, influerats av den alltjämt bestående antiauktoritära anarkistiska traditionen, vars popularitet har skjutit i höjden under de senaste årtiondena, i samklang med ett förhöjt intresse för federalistisk antikapitalistisk politik. Många andra, däremot, kom att förkasta den auktoritära kommunismens hierarkiska partipolitik inte så mycket på grund av uttrycklig ideologisk påverkan, utan snarare för att ockupationer, folkliga samlingar, och konsensusbeslutsfattande ansågs vara de mest etiskt och strategiskt riktiga formerna av kamp givet befintliga förhållanden. Så var fallet för de flesta av de argentinare som reste sig i uppror och ockuperade sina arbetsplatser samt organiserade kvartersråd i kölvattnet av finanskrisen 2001. Ur detta folkliga uppror mot nyliberalism kom uttrycket ”horisontalism” (horizontalidad). Trots att den här vaga termen har betytt delvis olika saker för olika människor, så har den generellt betecknat en form av ”ledarlöst”, autonomt, direktdemokratiskt rörelsebyggande vars anhängare ser detta som icke-ideologiskt. Sen det argentinska upproret har termen ”horisontalism” etablerat sig som den övergripande benämningen för denna formlösa varianten av direktdemokratisk organisering som tagit världen med storm.

Horisontalism och anarkism överlappar förstås i sitt förespråkande av federerad, direktdemokratisk, direktaktionsbaserad, autonom organisering. Anarkister reagerade redan långt innan östblockets fall mot de inneboende skadliga effekterna av hierarkier och auktoritärt ledarskap, och byggde samtidigt storskaliga federerade modeller av arbetares självorganisering i form av anarkosyndikalistiska fack med medlemsantal som kunde räknas i hundratusentals, eller till och med över en miljon i fallet med spanska CNT på 1930-talet. I vissa fall, som med franska CGT i början av nittonhundratalet, förespråkade fackligt aktiva anarkister även icke-sekteristiska revolutionära syndikalistiska fack som kunde samla arbetarklassen bortom politiska uppdelningar (Maitron, 1992, 326; Maura, 1975, 495). Det är knappast överraskande att många anarkister har gjort gemensam sak med de senaste årtiondenas horisontalistiska massrörelser för att försöka säkra och främja dessa rörelsers anti-auktoritära tendenser. Den tydliga närhet som finns mellan dessa två strömningar väcker vissa viktiga frågor: är horisontalism helt enkelt ett nytt namn för anarkism? Är dessa två i princip samma idé förklädd i olika historik? Givet detta stora överlapp, är det bara semantiskt smågnabb om vi insisterar på en distinktion mellan de två?

För att besvara denna fråga kommer jag att göra en distinktion mellan ”horisontalism”, som jag använder som en historiskt specifik term för att avgränsa vågen av direktdemokratiska folkliga mobiliseringar som har uppkommit de senaste decennierna, och ”horisontell”, som jag använder för en analytisk beskrivning av alla former av icke-hierarkisk aktivitet, oavsett sammanhang. När denna distinktion väl gjorts blir det uppenbart att även om anarkismen är inneboende horisontell, så är de senaste årens historiska horisontalism ett flytande fenomen som ibland främjar värden och idéer som står i strid med anarkismen, till följd av horisontalismens minimalistiska ”anti-ideologiska” ideologi. Trots att vissa anarkister, liksom andra, även har karaktäriserat anarkismen som ”anti-ideologisk”, så visar rörelsens historia att de flesta av dess förespråkare och teoretiker sett den som en fast, om än flexibel, tendens förankrad i en uppsättning anti-auktoritära principer. Detta står i skarp kontrast till den gängse postmoderna tendensen bland horisontalismens förkämpar att se denna som en formbar uppsättning praktiker frånkopplade från något specifikt politiskt centrum. Det här ”anti-ideologiska” fokuset på form över innehåll, eller med andra ord, fokuset på hur beslut tas snarare än på vad som beslutas, har skapat märkbara spänningar i samband med mer eller mindre spontan folklig horisontalism för anarkister som stödjer massorganisering och hyser hopp om de politiska öppningar som sådana rörelser medför. Eftersom horisontalismen försöker frånskilja sig från ideologi, är dess strukturer och praktiker mottagliga för riktningsförändringar åt bestämt icke-horisontella håll, såsom deltagande i parlamentariska institutioner.

Det är viktigt att klargöra att denna kritik av horisontalismens ”anti-ideologi” gäller väsentligen spontana folkrörelser där tusentals människor från alla möjliga miljöer plötsligt och för första gången börjar utöva direktdemokrati tillsammans, inte exempel som Zapatistas i södra Mexiko, vars horisontella praktiker utvecklades sakta över generationer och ofrånkomligen genomsyrades av gemensamma värderingar. När rådsstrukturer uppstår utan möjlighet till sådan stadig tillväxt och utveckling, minskar frånvaron av formell ideologi inträdeströskeln för stora grupper av inbördes isolerade, missnöjda människor, men det gör också rörelsens innehåll och riktning nyckfull. Det underförstådda horisontalistiska antagandet att horisontella beslutsfattarmekanismer i sig själva är tillräckliga för att medföra jämlika utfall står i skarp kontrast till det anarkistiska åtagandet till både horisontella praktiker och utfall fria från en hierarkisk maktdynamik. Detta visar att även om anarkismen är horisontell (i ordets analytiska snarare än historiskt specifika mening), och horisontalismen är anarkistisk (att den alltså kan tillskrivas många anarkistiska karaktärsdrag), så är horisontalism och anarkism inte identiska.

Horisontalism
I slutet av 2001 utbröt ett spontant uppror i Argentina när regeringen beslutade att frysa bankkonton för att förhindra en gryende ekonomisk kris orsakad av 90-talets IMF-drivna privatiseringar och åtstramningar. På mindre än två veckor avsatte folkliga mobiliseringar 4 olika regeringar. Mot den politiska elitens hierarkiska manövrerande organiserade sociala rörelser demokratiska kvartersråd och arbetsplatsockupationer under vägledning av principer som alltmer utkristalliserades till horisontalismen som koncept. Ockuperade arbetsplatser skapade nätverk av ömsesidig hjälp och rådsförsamlingar tog form lokalt innan de etablerade sammanlänkade direktdemokratiska organismer som vägleddes av konsensusbeslutsfattande både som en slags attityd och som fungerande praktik. Detta uppror var i allra högsta grad prefigurativt eftersom det försökte förverkliga det önskade samhället i sina vardagliga praktiker. Som Marina Sitrin (2006, 4) skriver i sin inflytelserika bok Horizontalism: Voices of Power in Argentina, så är horisontalismen ”eftersträvansvärd och ett mål, men också medlet – verktyget – för att nå detta mål.” För många var den ”mer än bara en organisationsform,” den var ”en kultur” som främjade nya känslomässiga relationer och gemenskapsbaserad solidaritet (Sitrin, 2006, 49). Denna kultur av öppenhet och förkastandet av dogmer kan till och med begränsa utkristalliseringen av horisontalism som en fast enhet, eftersom, som argentinska Colectivo Situaciones argumenterade, ”horizontalidad [inte] bör ses som en ny modell, utan innebär snarare att det inte finns några modeller…. Horizontalidad är normaliseringen av mångfald…. Risken är att horizontalidad kan tysta oss, stoppa våra frågor och bli en ideologi” (Sitrin, 2006, 55).

Redogörelserna som Sitrin samlade in från deltagarna i det argentinska upproret visar att för många var horisontalism kanske en anti-ideologisk ideologi bestående av en flytande blandning av flexibla, deltagande, icke-dogmatiska värden och praktiker orienterade kring konsensus, federalism och självförvaltning. Dessa attityder uppstod emellertid i ett antal olika grupper och rörelser långt innan de började associeras med termen ”horisontalism”. I Unruly Equality: U. S. Anarchism in the 20th Century, visar Andrew Cornell (2016) hur de diffusa kvarlevorna av tidig nittonhundratalsanarkism, som alltmer genomsyrades av pacifism och var högsta mode på 40- och 50-talet

tillhandahöll teorier, värden, taktiker och organisationsformer som aktivister i antikrigs-, kontrakultur-, och feministrörelsen plockade upp [under de följande årtiondena]; dessa massrörelser radikaliserade i sin tur hundratusentals människor, varav en del antog anarkismen som sin ideologiska utsiktshorisont.

Omintetgörandet av den amerikanska anarkistiska rörelsen i mitten av århundradet och det kalla krigets polarisering ledde många amerikanska anarkister till att experimentera med nya taktiker och strategier. Detta inkluderade konsensus, som första gången användes av amerikanska anarkister i den radikala antikrigsorganisationen Peacemakers i slutet av 1940-talet (Cornell, 2016, 180-181). Över ett årtionde senare introducerades konsensus i medborgarrättsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) av Peacemakers-aktivisten James Lawson (Cornell, 2016, 229; Carmichael, 2003, 300). Detta inflytande fördes vidare till Students for a Democratic Society (SDS) och andra grupper på 1970- och 1980-talet där New Hampshire Clamshell Alliance var bland de första att använda spokecouncil-modellen¹ och vängrupper i rörelsen mot kärnkraft, feministiska cirklar för medvetandegörande experimenterade med icke-hierarkisk organisering, och Movement for a New Society (MNS) införlivade kväkarnas konsensusmetoder (Farrell, 1997, 241; Anarcho-Feminism, 1997; Cornell, 2011). Under samma årtionden spelade liknande tendenser en roll i Europa inom delar av den feministiska rörelsen, kärnkraftsmotståndet samt inom den autonoma rörelsen (Katsiaficas, 1997). Den tradition som dessa grupper utformade anammades av efterföljande grupper som den direktaktionsbaserade AIDS-aktivismgruppen ACT UP, den radikala miljögruppen Earth First!, Food Not Bombs, och andra som deltog i rörelsen för global rättvisa vid 2000-talets början (Gould, 2009; Wall, 2002; McHenry, 2012). Torgrörelser som den arabiska våren, 15M, Occupy, Geziparken, Nuit Debout och andra var delvis ett omtag av råd, spokescouncil-modellen, vängrupper och direktaktion från den globala rättviserörelsen, orienterade mot en specifik geografisk plats i form av torget. Andra har influerats av rhizomatisk organisering framlagd av Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987; Chalcraft, 2012; Anderson 2013). Medan de specifika praktikerna som dessa grupper och rörelser anammade varierade,

så står deras fokus på överläggningar, konsensus-byggande, individuellt deltagande, mångfald, nya teknologier, och kreativt engagemang som en medveten motpol till doktrinära och hierarkiska modeller av mobilisering, politisk och religiös sekterism, polariserande debatter om nationell identitet och till och med representativa former av demokrati.(Anderson, 2013, 154)

Horisontalistiskt motstånd mot representativ demokrati visar sig vanligtvis i form av konsensusbeslutsfattande. Snarare än att formulera ett förslag och helt enkelt bemöda sig om att samla tillräckligt med röster för att forcera igenom det, så kräver konsensus att deltagare tar allvarlig hänsyn till minoriteters ståndpunkter och anpassar förslag till deras situation. Tanken är inte att alla måste vara överens hela tiden (halmgubbe-bilden av konsensus), utan snarare att majoriteten tvingas göra eftergifter till minoriteten och, för att gruppen ska fungera, så måste minoriteten vänja sig vid tanken att tolerera beslut som den anser inte är ideala. Konsensus strävar inte bara efter att främja en formell praktik där förslag tillfredsställer minoriteten utan, mer djupgående, också efter att skapa en känsla av enighet inom gruppen och en kultur av omtanke som annars lätt trängs undan i jakten på en majoritet vid omröstning. Denna form av beslutsfattande fungerar bäst när alla medlemmar i en grupp har en känsla av ett underliggande gemensamt syfte. När de inte har det stannar processen upp. Occupy Wall Street tillämpade exempelvis modifierad konsensus där samstämmighet bara krävdes bland 90% snarare än 100% för att därmed ge lite andrum vid sådana tillfällen. Det krävs trots detta bara 11% för att stänga ner en handlingsplan som stöds av 89% när mötesdeltagarna jobbar utefter ömsesidigt motstridiga syften. Occupy Wall Street och många av de andra torgrörelserna stötte på sådana problem när de spontant införlivade tusentals slumpmässiga individer i sina beslutsfattarprocesser. Även när konsensus utövas av en sammansvetsad grupp med ett gemensamt syfte så har metoden en inneboende tendens mot att bevara status quo genom att göra det svårare att få igenom ett förslag eller en resolution. Som George Lakey från Movement for a New Society påpekade, så kan konsensus ”vara en konservativ kraft, som undergräver möjligheterna för organisatorisk förändring” (Cornell, 2011, 47). Det är tydligt att konsensus bär med sig en rad fallgropar, men det gör även majoritetsröstande. I slutändan är det väldigt svårt att navigera sig igenom konflikter, och det är av denna anledning som anarkister lägger stor vikt vid frivilliga sammanslutningar (och därför också möjligheten att frivilligt gå isär). Ibland är den enda lösningen att två grupper går skilda vägar, snarare än att de tvingas samexistera.

Många av horisontalismens mest uttalade förespråkare ser den som medel och mål sammanfogade till en enhetlig uppsättning praktiker och värden. Från det perspektivet så besjälar värdena praktiken, som i sin tur förändras när de möter på varierande omständigheter. Horisontalismens fientliga inställning till ”dogma” tillåter i sin tur värden att anpassa sig till människornas behov allteftersom rörelsens sammanhang genomgår förändringar. Horisontalismens ”icke-ideologiska”, ”apolitiska” fokus på form, praktik och omedelbar problemlösning istället för storskaliga ”sekteristiska” konflikter har tillfört denna historiskt specifika tendens en flyttbarhet och anpassningsförmåga som har tillåtit den att frodas i så olika miljöer som grekisk landsbygd, nedre Manhattan, Istanbul och Hong Kong. Föga förvånande har den politik som burit upp horisontalismen varierat drastiskt. Detta är oproblematiskt om en inte har ett fördefinierat mål; om en ansluter sig till den liberala hållningen som jag har refererat till på annat håll som ”utfallsneutralitet” (Bray, 2014). Men anarkism har alltid handlat om mycket mer än direkt demokrati; det är en revolutionär socialistisk ideologi grundad i en politik som vänder sig mot all dominans och ett främjande av icke-hierarkisk praktik.

Anarkism och horisontalism
Anarkistiska reaktioner på den folkliga horisontalismens framväxt har varierat från upprymdhet till avsky, med många någonstans där emellan. De som varit mer eller mindre entusiastiska har sett horisontalistiska rörelser som ett tillfälle att propagera för icke-hierarkisk politik på en masskala, medan kritiker har sett dem som ett svek gentemot verkligt horisontella principer, speciellt när sådana rörelser har omfamnat elektoralism. Det finns en rad av anarkistiska svar på horisontalism, som exemplen nedan från Spanien, USA och Turkiet kommer att visa.

Den federalism [3] som både anarkismen och horisontalismen delar kan spåras till sjuttonhundratalet. Även om den går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, så är det rimligt att inom ramarna för socialismens historia börja just med inflytandet från den diktatoriska Jakobinska ”dygdens republik” under franska revolutionen, som banade vägen för element av centralplanering såväl som modern värnplikt. Under de följande årtiondena var den europeiska republikanska rörelsen splittrad mellan Jakobiner och deras sympatisörer som drömde om ett förnyat ”terrorvälde” och federalistiska republikaner som var förskräckta av den centraliserade auktoritetens blodiga konsekvenser, även i republikanska händer, och istället förespråkade lokal och regional autonomi.

Föga förvånande började många anhängare av Proudhons och Bakunins anti-auktoritära verk sin politiska bana som federalistiska republikaner, medan många marxister har hyllat Jakobinernas diktatur som en försmak av den proletära diktatur de önskade och förutsåg. (Zimmer, 2015, 73; Esenwein, 1989, 16–17; Maura, 1975, 68; Toledo and Biondi, 2010, 365; Lenin, 1975; Mayer, 1999)

Anarkister vidareutvecklade det federalistiska republikanska motståndet mot centralisering genom att arbeta fram en kritik av staten, vare sig denna var federalistisk eller centraliserad, och genom att utveckla metoder för kamp och självorganisering som speglade den värld de sökte skapa. De flesta marxister avvisar tanken på att något som ens påminner om kommunism kan genomdrivas i ett kapitalistiskt samhälle och drar därmed slutsatsen att formen som organisationen eller partiet antar bara är av instrumentell betydelse. För Marxist-Leninister, till exempel, utgör detta i huvudsak inställningen att det är acceptabelt för ett avantgarde-parti att handla i proletariatets intresse – att handla som proletariatet antas ha handlat om de redan uppnått full klassmedvetenhet – så länge som samma slutresultat i form av kommunism tids nog uppnås (vilket, förstås, aldrig blev fallet). För anarkister däremot är ett potentiellt framtida samhälle ofrånkomligen en reflektion av de värden, principer och praktiker som låg till grund för dess skapande.

För att förstå hur anarkister har försökt att omvandla denna idé till prefigurativ praktik är det viktigt att skilja mellan det David Graeber (2002) och andra har refererat till som ”anarkism med stort A” och ”anarkism med litet a”. Även om skillnaden mellan dessa två ofta överdrivs väldigt mycket, så kan distinktionen hjälpa oss att identifiera kopplingen mellan konsensus- och majoritetsbeslutsfattande och de överlappande områden som finns mellan anarkism och horisontalism. Anarkisterna som Graeber refererar till som ”anarkister med stort A” är influerade av den klassiska anarkismens arv (från cirka 1860-talet till 1940) på ett mycket mer självmedvetet sätt. De tenderar att lägga fokus på byggandet av stora federalistiska organisationer, som anarkosyndikalistiska fackföreningar, som använder sig av majoritetsomröstningar och har ett stort fokus på klasskamp och massmotstånd. Historiskt har sådana organisationer drivits genom att federera lokala fackföreningar eller politiska grupper i regionala, nationella och till och med internationella organ som använder sig av majoritetsomröstningar genomförda av delegater som har tydliga mandat och kan återkallas. I motsats till parlamentarisk demokrati där valda företrädare bestämmer å sina väljares vägnar, så har anarkistiska delegater enbart befogenhet att uttrycka sin lokala fackförenings eller grupps ståndpunkt. Den ”stiftande” makten stannar därmed på basnivån samtidigt som den kollektiva självförvaltningen tillåts skala upp. Detta innebär inte att sådana system blir hierarkiska, utan snarare att lokalt förankrade beslutsfattande organ kan samordna över stora regioner. På sistone har konsensus i så stor utsträckning genomsyrat vissa horisontalistiska/anarkistiska cirklar att vissa inte inser att historiskt sett så har en majoritet av anarkister tillämpat majoritetsomröstningar.

Anarkisterna som Graeber refererade till som ”anarkister med litet a” är generellt de vars anarkism vuxit ur de antiauktoritära och kontrakulturella strömningarna under kalla kriget, snarare än ur ”klassisk” anarkism. De tenderar skapa mindre, inte lika formellt strukturerade grupper och kollektiv som utgår från konsensus, interagerar med en mer kontrakulturell miljö, och fokuserar inte främst på klasspolitik utan exempelvis miljökamper eller feminism. Anarkistiska kollektiv ”med litet a” är i huvudsak exempel på småskalig horisontalism som ingjutits med anarkistisk politik. Detta är inte speciellt förvånande eftersom både horisontalism och ”anarkism med litet a” vuxit fram ur samma konstellation av efterkrigstidens icke-hierarkiska, konsensusbaserade grupper som diskuterats ovan, och ”anarkister med litet a” förekommit bland de framträdande organisatörerna i många av de senaste uttrycken av folklig horisontalism. Detta visar att horisontalism till viss del växte fram ur vissa anarkistiska tendenser. De går dock skilda vägar när horisontalistisk praktik frånskiljs antiauktoritär politik. En del anarkister förkastade förstås till slut de horisontalistiska rörelser som de själva hjälpt till att skapa eftersom dessa rörelser påstods ha glidit för långt i en populistisk och/eller reformistisk riktning bort från de mer avsiktliga och radikala uttryck som en del av deras tidiga organisatörer hade tänkt sig. Men ändå har de anarkister som förespråkar deltagande i massrörelser (vare sig de är anarkister med litet eller stort a) fortsatt att spela viktiga roller i horisontalistiska rörelser eftersom de ser dem som tillfällen att propagera för element av anarkistisk politik på en masskala.

Jag var onekligen själv bland de som anslöt till Occupy Wall Street for att hjälpa till att utveckla rörelsens icke-hierarkiska agenda och ingjuta ett mer anarkistiskt innehåll i rörelsen samtidigt som dess folkliga dragningskraft bevarades. Jag argumenterade för ett sådant tillvägagångssätt i min bok Translating Anarchy: The Anarchism of Occupy Wall Street där jag dokumenterade att 72% av OWS-organisatörerna i New York City gav uttryck för en explicit eller implicit anarkistisk politik (Bray, 2013). För dessa anarkister eller anarkistiskt orienterade organisatörer, och deras motsvarigheter i andra rörelser, så är den horisontalistiska rörelsen en bred och dynamisk plats där folkliga kamper kan interagera med revolutionär politik, och i idealfallet skifta inriktning genom ett sådant utbyte. Sådana kamper är möjligheter för anarkister att återta demokratins fallna mantel och angripa det de anser vara de hierarkiska, kapitalistiska regeringarnas bedrägeri. I USA har anarkister exempelvis haft några av sina största framgångar i att vinna över liberaler och folk i politikens mittenfåra genom att argumentera att icke-hierarkisk direktdemokrati är den enda sanna demokratin. I ett land där demokratins ideal, om än inte den verkliga praktiken, är universellt aktat, kan sådana argument slå an en folklig sträng.

Ändå har inte alla anarkister varit lika förtjusta i torgrörelserna. Vissa anarkister förkastade Occupy antingen för att deras lokala läger verkligen var reformistiskt (de olika Occupy-lägrens politik varierade mycket) eller för att de var motståndare till folklig politik som inte var uttryckligen anarkistisk (Bray, 2013, 168). I Spanien, till exempel, så både stödde och deltog många anarkister i 15M rörelsen av liknande anledningar som anarkisterna i Occupy, men ett betydligt antal höll tillbaka helhjärtat stöd eftersom de ansåg rörelsen vara reformistisk (Taibo, 2011; 2014). Även när några av de anarkistiska facken ville stödja någon 15M-marsch, till exempel, så var de frustrerade över rörelsens vägran att låta fack och partier marschera med sina flaggor, något som hade sitt ursprung i 15Ms önskan om att förbli ”icke-sekteristiskt”.

En annan intressant aspekt i förhållandet mellan 15M och de spanska anarkisterna är att de generellt sett inte försöker återvinna ”demokratins” mantel från de politiska partierna och myndigheterna. Till exempel går en populär 15M-ramsa ”De kallar det demokrati, och det är det inte.” En gång marscherade jag nära en grupp anarkister som istället sarkastiskt ropade ”De kallar det demokrati, och det är det!” Här blir ramsans syfte att övertyga lyssnare att korruptionen och folkföraktet som personifierar regeringen är en inneboende del av dess natur. Från ett anarkistiskt perspektiv så är detta vad parlamentarisk ”demokrati” är och alltid kommer att vara. Detta härstammar delvis från den utbredda associationen mellan den parlamentariska post-Franco regimen och termen ”demokrati”. För många spanjorer är den regering som haft makten sedan 1970-talet ”la democracia”, och därför har termen en mer specifik betydelse än i USA, där det förstås mer som en egalitär beslutsfattarmetod som regeringsmakten påstås förkroppsliga i någon mening.

2013 publicerade spanska Grupos Anarquistas Coordinados (Koordinerade Anarkistiska Grupper) en liten bok som kallades Contra la democracia (Mot demokratin). Boken skapade rejäl uppståndelse i Spanien i december 2014, då den citerades som bevismaterial när 11 personer från Spanien, Italien, Uruguay och Österrike arresterades i Katalonien och Madrid och anklagades för att tillhöra vad staten hävdade vara ”en anarkistisk terroristorganisation” skyldig till ”flera bombattentat” (Katalanska Polisen, 2014). I det som blev känt som Operation Pandora hölls sju av de ursprungliga elva kvar anklagade för terrorism, bland annat för att de hade e-mejlkonton på ”Riseup”, ägde kopior av Contra al democracia, och hade en behållare gas som används vid camping i sin ägo när de arresterades. Den chilenske anarkisten Francisco Javier Solar, som tillsammans med en annan chilenare, Mónica Caballero, till slut dömdes för bombningen av Pilar Basilica i Zaragoza 2013, förnekade anklagelser om att vara en av textens huvudförfattare (Pérez, 2016).

Givet den vikt som myndigheterna fäste vid denna text skulle en kunna tro att den är en blodtörstig manual för bombtillverkning, men i själva verket är det bara en historisk analys och kritik av demokrati. Bokens inledning avslutas med påståendet att ”Om vi tror på att demokrati är frihet så kommer vi aldrig sluta vara slavar. Vi kommer att avslöja denna stora lögn! Vi kommer att bygga anarki” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 8). Senare, i bokens enda hänvisning till 15M, kritiserar texten rörelsen för att den ”ber om parlamentariska reformer som gynnar de små politiska partierna … den förespråkar medborgarism (ciudadanismo) som ideologi; en ’demokratisering’ av polisen … [och] total pacificering av konflikter genom medling och delegation via en kår av socialtjänstemän” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 68). Men trots denna kritik av ”democracia” och 15M är författarna till texten inte motståndare till all direktdemokratisk organisering. De förespråkar bildandet av nätverk av sociala center, fria skolor, och andra organ för ”byggandet av ett nytt samhälle som har kapaciteten till fri självförvaltning (den enda verkliga mening som termen ’demokrati’ skulle kunna ha) …” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 66). Det här är förstås precis vad anarkister som propagerar för verklig direktdemokrati har i åtanke. Contra la democracia visar oss att trots att många anarkister i Spanien och på andra håll har väldigt snarlika visioner av framtida självförvaltning i ett postkapitalistiskt samhälle så finner vissa det strategiskt användbart att slåss för att återta termen ”demokrati” medan andra försöker att förkasta den för gott.

Mycket av den motvilja som anarkister har uttryckt i relation till deltagande i spanska 15M och andra rörelser har att göra med den förhärskande tendensen att horisontalistiska massrörelser kanaliseras till icke-horisontell parlamentarisk politik. Den representativa maktens lockelse är så stark att trots att rörelser i ett tidigt skede kan utropa ”¡Que se vayan todos!” (”Bort med dem allihop!”) i Argentina eller ”¡Que no nos represent!” (”De representerar inte oss!”) i Spanien, så omvandlas sådana slogans ofta till uppmaningar att horisontalismen ska utvidgas till maktens korridorer genom valsedeln. Sådana argument kläs ofta i termer av perspektivet att efter den inledande vågen av protester har höjt medvetandet i en viss fråga, så krävs det en övergång till det ”allvarliga arbetet att genomföra konkreta förändringar” genom att regera. I Spanien var Podemos (Vi kan) det mest betydelsefulla partiet som växte fram ur 15M, och partiet bildade valkoalitioner med andra liknande partier och plattformar som Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) och Ganemos Madrid (Låt oss vinna Madrid) som söker propagera för ”demokratisk municipalism” och skapandet av politiska strukturer som är ”demokratiska, horisontella, inkluderande, och deltagande …” (Ganemos Madrid, 2016). Partiets retorik är full av horisontalistiska referenser till ”autonomi” och ”autogestión” (självförvaltning). De hävdar i huvudsak att de kopplar samman det horisontalistiska rådslagets anda med den beklagliga ”nödvändigheten” att ta makten inom institutionerna. De omfamnar dessutom fullt ut horisontalismens antagonism mot formell ideologi genom att avvisa vänster/höger binären och avhålla sig ifrån vänsterns sedvanliga accessoarer. Men inom ett år hade Podemos redan drastiskt förändrat sin plattform för att tillgodose mittenröster, och alienerade därmed ett antal av de ledande aktivister inom partiet som låg längst till vänster, som också senare avgick (”Spain’s Poll-Topping”, 2014; Hedgecoe, 2016). Efter valet 2016 tillkännagav Podemos ledare Pablo Iglesias att det var dags för hans okonventionella horisontalistiska parti att bli ”normaliserat”, och gå in i en fas ”av välbehövlig konventionell politik”. Han gick till och med så långt som att hävda att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn” (Rios, 2016).

Turkiska anarkister formulerade också kritik av horisontalism. När ockupationsrörelsen i Geziparken på Taksimtorget i Istanbul utvecklades delade den turkiska anarkistiska organisationen Devrimci Anarsist Faaliyet (Revolutionär Anarkistisk Aktion, DAF) ut hundratals kopior av en pamflett de hade skrivit som hette ”En anarkistisk kritik av ’Occupy’ som ’de 99 procentens’ aktivitet” Pamfletten försökte diagnostisera vad gruppen uppfattade som Occupys reformism och avpolitisering. Den hävdade att Occupys taktik hade ”klätts i en frihetlig diskurs men [är] långt, långt ifrån att praktisera den …” och att rörelsen istället, i deras ögon, tenderade att ”förtära koncept som ockupation, direktdemokrati, frihet, handling, osv.” Pamfletten innehåller en hel del insiktsfull kritik av Occupy, men vissa element av författarnas analys lider av det extrema avstånd som skiljer dem från händelserna. Vid ett möte med några av pamflettens författare flera år senare, i DAFs lokaler i Istanbul, hade jag tillfälle att svara på deras frågor och klargöra några missuppfattningar som de och många andra utvecklat om Occupy Wall Street genom pressen, och prata om anarkistiska organisatörers centrala roll. Men kärnan av deras kritik om den felaktiga appliceringen av frihetliga principer stämde för många (om inte de flesta) Occupyläger och horisontalistiska rörelser generellt sett. Trots DAFs närvaro och pamfletten, skedde också parlamentariska spinoffs i rörelsen kring Geziparken, såsom exempelvis Gezipartiet. I ett försök att vara troget rörelsens horisontalism, hävdade partiet att dess ledare bara skulle agera som ”talespersoner” (”Officiella Gezipartiet”, 2013).

En liknande utveckling skulle säkerligen ha skett under Occupyrörelsen i USA om det inte vore för tvåpartisystemets begränsande struktur. Men flera år senare kampanjade många tidigare Occupyaktivister för Bernie Sanders i dennes misslyckade försök att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat i primärvalen. Visserligen var många av de som deltog i Occupy innan de stödde Sanders helt enkelt vänsterfolk som hoppar mellan än det ena och än det andra uttrycket för vänsterpopulism utan någon starkare hängivenhet till (eller ofta direkt kunskap om) horisontalism. Andra däremot försökte argumentera för att Sanderskampanjen var en förlängning av Occupy. Det här tog sig tydligast uttryck i en artikel med namnet ”Ockupera Partiet” från kollektivet Not An Alternative som uppmanade tidigare Occupydeltagare att ta sig an kampanjen ”som vilken gata eller park som helst och ockupera den” (Not An Alternative, 2016). I den pragmatiska populismens namn försökte denna artikel dränera termen ”occupy” på all koppling till direktaktion, direktdemokrati, ”ledarlöshet,” och revolutionär politik för att övertyga läsare att den kan användas som ett käckt slagord för att låta sig dras med i en personlighetskult som utvecklats kring en måttfull socialdemokrat som försökte nästla sig in i ett stratifierat kapitalistiskt politiskt parti. Från ett anarkistiskt perspektiv är parker och gator del av en terräng som kan ockuperas eftersom icke-hierarkisk, direktaktionsbaserad politik kan överföras till dem. Att arbeta inom politiska partier, speciellt sådana som Demokraterna, kräver att en kastar ut sådana praktiker och införlivar sig själv i partistrukturen. Som organisatören Andrew Flood (2014) från irländska Workers Solidarity Movement hävdar i sin text ”An anarchist critique of horisontalism,” förser ”horisontalism [som är] utan en vision och metod för revolution helt enkelt protestboskap bakom vilken en regering kan bytas ut mot en annan.” Faktum är att många organisatörer fientligt inställda till horisontell organisering har varit villiga att tillfälligt godta horisontalistiska rörelsers direktdemokratiska ”nycker” och bida sin tid i väntan på tillfällen att omvandla folkliga omvälvningar till ”protestboskap” för reformistiska mål förklädda i upprorets bildspråk.

Slutsats
Debatter om valdeltagande i horisontalistiska rörelser är bara den senaste omgången av en konflikt som pågått inom den bredare socialistiska rörelsen sedan artonhundratalet. Även om han ändrade sin position ett antal gånger, så har konflikter om valdeltagande rasat ända sedan Proudhon propagerade valbojkott 1857 som svar på Napoleon den tredjes auktoritära politik (Graham, 2015, 62). Historiskt har anarkister motsatt sig parlamentariskt deltagande av olika skäl, inklusive deras motstånd mot representationens hierarkiska natur, förkastandet av den socialdemokratiska idén att det är möjligt att rösta bort kapitalismen (ett mål som socialdemokrater till slut övergav), och deras argumentation att, som Mikhail Bakunin uttryckte det, ”arbetarrepresentanter, transplanterade in i en borgerlig miljö … kommer upphöra att vara arbetare och, då de blivit statsmän, bli … kanske till och med mer borgerliga än borgarna själva” (citerad i Graham, 2015, 116).

1979 försökte en grupp tyska radikaler kringgå uppdelningen mellan socialistiska arbetarpartier och anarkistiskt förkastande av parlamentarismen genom att skapa ett icke-hierarkiskt ”antiparti” som skulle fungera baserat på konsensus och rotera representanter för att bevara sitt engagemang för direktdemokrati. Detta försök att pressa in horisontalism i parlamentarisk kostym kallades Gröna Partiet. Trots de bästa avsikterna visade sig interna konflikter och ”realistiska” krav på ”pragmatism” förödande när partiet väl hamnade i parlamentet. Inom mindre än ett årtionde hade det helt enkelt blivit ännu ett vänsterparti (Katsiaficas, 1997, 205-208).

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung. Som Michael Freedens (1996) arbete antyder, skiftar horisontalismens innebörd beroende på dess politiska innehåll. Från ett anarkistiskt perspektiv illustrerar detta värdet av anarkismens holistiska analys av hur olika former av förtryck hänger samman och hur former för självorganisering hänger ihop med sina politiska utfall. Medan de skiljde sig åt i detaljerna, så har anarkister från Mikhail Bakunin till Errico Malatesta, från Nestor Makhno till grundarna av Federación Anarquista Ibérica (FAI) i Spanien varit överens om behovet för anarkister att kollektivt engagera sig i massrörelser och sprida sina genuint horisontella politiska visioner.

Fotnoter till texten
[1]. Jag skulle vilja tacka Stephen Roblin, Deric Shannon, Miguel Pérez, Özgür Oktay och Yesenia Barragan för deras insiktsfulla feedback och användbara information.

[2]. Med ”ledarlös” menar Occupy och andra egentligen frånvaron av institutionaliserad ledarskap, inte frånvaron av människor som leder. Därför skiftade vissa till termen ”ledarfylld” som underförstått innebär att vem som helst kan bli en ledare inom horisontalistiska rörelser, helt enkelt genom att engagera sig i dem.

[3]. Jag använder termerna ”federal” och ”federalism” för att referera till någotsånär decentraliserade organisationsformer. Anarkistiskt användande av termen ”federation” eller ”konfederation” då de beskriver sina organisationer, exempelvis Fédération Anarchiste i Frankrike och Belgien eller Confederación Nacional del Trabajo i Spanien så innebär det synnerligen en högre grad av decentralisering än de federala stater som förespråkas av federalistiska republikaner. Det finns däri ändå en gemensam tendens.

Översättarnas egna noteringar
1) Spokescouncil är en speciell typ av rådslag för vängrupper. Spoke kommer från engelskans ”eker” som i ett cykelhjul. Mötet går till som så att vängrupperna formar en cirkel, och varje grupps talesperson (spoke) sitter framför gruppen, inåt mot cirkeln (se bild nedan).

Referenser
För alla referenser hänvisas till originalartikeln.

Inlägget Horisontalism dök först upp på anarkism.info.

Taget för sig själv är den uppkomna situationen bara en naturkatastrof – och en relativt mild sådan jämfört med vad andra delar av världen – händelsevis de med minst politiska, sociala och ekonomiska resurser – redan utsätts för på en betydligt mer regelbunden basis. Satt i sitt ekologiska och sociala sammanhang blir den dock något annat.

För det första är det varma vädret som ger upphov till situationen en del i en mycket större trend, med allt högre halter av växthusgaser i atmosfären, föroreningar av hav och luft, skogsskövling, artdöd och en hel rad andra fenomen som orsakas av människornas exploatering av både natur, djur och varandra. Bara själva problemet med stigande medeltemperatur kan lätt ge en skrämselhicka – att begränsa temperaturhöjningen till de 2 grader Celsius som Parisavtalet talar om ser hopplöst ut, och vad som kommer hända vid en höjning på 3-4 grader – stigande havsytor, extremväder, ekoflyktingar – är inget annat än en global katastrof.

Problemet är inte att detta är okänt – det finns siffror, svart på vitt. Det är inte heller en fråga om oöverstigliga utmaningar och brist på potentiellt välfungerande lösningar – förnybara energikällor, energieffektiv (vegansk) kosthållning, hållbart jordbruk som permakultur, bra bostäder, varor och verktyg gjorda för att hålla länge, krisberedskap osv. Problemet är snarare att de aktörer som sitter på den reella makten att åstadkomma förändring, inte har några incitament att förändra – de kan knappt ens, även om de i någon mån ”vill”, förmå att bryta sig ur sin egen logik. Katastroferna är alltså på många sätt skapade eller förstärkta av människor, och hur vårt samhälle är organiserat socialt, politiskt och ekonomiskt har gigantisk inverkan på vem som drabbas och hur hårt de drabbas. Det som vi kallar för naturkatastrofer är alltså i stor utsträckning onaturliga, socialt konstruerade sådana – de speglar på sätt och vis vårt samhälle.

Många har mycket riktigt påpekat hur vår krisberedskap kontinuerligt nedmonterats enligt den rådande neoliberala logiken. Hur den lämpas över på individualiserade medborgare eller privatiseras och administreras med vinstlogik. Hur detta är en del av en större kontinuerlig omfördelning av resurser från sfärer av socialt omhändertagande till sådana som kan generera bäst avkastning, en omfördelning som samtidigt koncentrerar kapital i allt färre privata aktörers händer.

Många pratar här förstås också om kapitalismen, det globala ekonomiska system vars förödande omättliga tillväxtdynamik gör våld på det mesta som kommer i dess väg i jakten på nya sätt och områden att kunna realisera profit på. Det är helt klart så att det är oerhört svårt att se en miljömässigt hållbar framtid med ett system som bygger på sådana inneboende premisser – att försöka förena oändlig exponentiell tillväxt med en ändlig miljö.

Men när röster i samband med detta höjs för att exempelvis förstatliga eller kommunalisera olika resurser för att undvika rovdriften så missar analysen en viktig poäng. Stater har själva nämligen spelat en central roll i den (o)naturliga förödelse vi ser omkring oss – sina tappra miljölagar och överenskommelser till trots. Det är dessa institutioner som varit garanten för den privata egendomen och kapitalismens fortlevnad – vare sig det var under den industriella kapitalismens vagga, som en socialdemokratisk kompromiss, eller neoliberal omdaning. Staten är dessutom i sin egen rätt en slags maktdynamik som underordnar människors välmående och ekologi sin egen strävan efter ansamlandet och bevarandet av makt och privilegier.

Det här knyter an till en djupare iakttagelse – kapitalismen är inte grundproblemet när det kommer till våra ekologiska problem. Grundproblemet är sociala hierarkier. Det är sociala hierarkier som skapar makteliter som kan ackumulera resurser samtidigt som ekologiska eller mänskliga kostnader förskjuts på marginaliserade grupper. Det är sociala hierarkier som sätter tonen för dominansen över naturen, genom dominansen av människa över människa, och vice versa. Istället för att se miljön som en slags avgränsad kategori, och kapitalismen som i princip ensam ansvarig för det skick i vilket vår miljö befinner sig – i grund och botten en slags ekonomisk reduktionism förklädd till miljöhänsyn – så måste vi se våra ekologiska problem som en spegling av våra sociala problem, som en samhällelig helhet.

Bara genom icke-hierarkiska sociala relationer kan vi skapa en verkligt och i termens alla betydelser hållbar värld – det är detta helhetstänk som brukar kallas för social ekologi, något som anarkister som Elysee Reclus förekom redan på 1800-talet, och som bland annat Murray Bookchin utvecklade från 60-talet och framåt i en rad böcker. Våra miljöproblem är alltså i grunden sociala problem, problem grundade i sociala hierarkier. Därför måste våra ekologiska lösningar också vara sociala lösningar där vi genom nya former av sociala relationer transformerar samhället omkring oss. Bookchin definierade själv dessa hierarkier på ett brett sätt:

Med hierarki menar jag alla kulturella, traditionella och psykologiska system av lydnad och ordergivning, inte bara de ekonomiska och politiska system med vilka termerna klass och stat främst förknippas. Följaktligen kan hierarki och förtryck med lätthet fortsätta finnas i ett ”klasslöst” eller ”statlöst” samhälle. Jag tänker här på de vuxnas dominans över unga, mäns över kvinnor, vissa etniska grupper över andra, byråkrater som påstår sig uttrycka ”ett högre socialt intresse” över ”massorna”, staden över landsbygden, och i en mer subtilt psykologisk mening, kroppen över sinnet och en ytlig instrumentell rationalitet över spiritualiteten, samt samhället och teknologin över naturen. (Bookchin, The Ecology of Freedom, min övers.)

För att omvandla våra sociala relationer på detta sätt kan vi knappast lita till att stater och andra liknande institutioner löser problemen åt oss. De lyder en logik som inte följer sådana banor, och de är strukturellt oförmögna att ens veta hur sådana lösningar skulle se ut på alla platser i samhället. Omsatt i mer konkreta termer, så kan lösningen varken vila på privat egendom eller statligt/publikt ägande. Det är två kategorier som båda faller inom ramarna för en dynamik där människor alieneras från kontroll över sin tillvaro, och resursförbrukning frikopplas både från de som behöver resurserna och de som får ta konsekvenserna av hur de används. Det är just sådana förhållanden som skapar incitament för agerande som är skadligt för hela vårt ekosystem.

Vi behöver bryta med sådana alienerade former av ägande och istället ägna oss åt att bygga horisontella decentraliserade gemenskaper och allmänningar. Allmänningar är platser, materiella såväl som virtuella resurser, eller praktiker som istället hela tiden återskapar deltagarna som jämlikar. Dessa saker görs gemensamma och förvaltas gemensamt av dem de berör, samt utvecklas och utökas hela tiden genom ett pågående tillgängliggörande. Det här handlar alltså inte bara om att i allt större utsträckning förvalta mark, verktyg eller annat gemensamt, utan om att också förvalta och skapa information, kunskap och kultur på ett gemensamt och tillgängligt sätt.

Det leder oss från ett mer abstrakt och teoretiskt granskande av vad våra problem kan tänkas härstamma ur, till en mer praktisk diskussion som dels handlar om hur vi bäst kan svara på problemen här och nu, och dels hur ett sådant svar hänger ihop med ovan skissade analys.

När krissituationer inträffar händer nämligen en rad saker som ger oss en fingervisning både om de problem vi står inför och potentiella lösningar. Vi lever idag i ett samhälle med en rad olika ideologiserade myter. En av dem, som bland annat växer sig stark genom populärkultur, är den om vad som händer när samhället på något sätt rämnar och staten drar sig tillbaka. I zombiefilmer, post-apokalyptiska serier och andra sammanhang råder oftast en slags rå och brutal individualistisk alla-mot-alla stämning.

Men vad forskning och erfarenhet från verkliga krissituationer – allt från krig till orkaner, jordbävningar eller terrordåd – istället visar är att det som tvärtom sker är att de drabbade går ihop och bygger upp nätverk av ömsesidig hjälp – där staten och institutioner drar sig undan utövas alltså istället i dessa situationer en slags katastrofanarkism. Istället för att vara till hjälp, tenderar myndigheter att stå lamslagna, oförmögna att agera, och när de väl gör något görs det ofta på ett sätt som reproducerar olika former av maktdynamik.

Bilder kablas ut i medier som förstärker rasistiska stereotyper av svarta som plundrare och vita som offer, soldater eller annan säkerhetspersonal skickas in för att förhindra att människor rör sig fritt och därmed riskerar att inte komma i säkerhet, och de resurser som staten sitter på fördelas illa eller inte alls. Ibland blir katastroferna rentav ett smidigt sätt för maktintressen att bli av med fattiga människor från ett område och påskynda gentrifiering. Statliga myndigheter och ibland till och med NGOs blir en slags resursstarka institutionella grindvakter som håller undan resurser från de som behöver dem bäst och också bäst vet hur de bör tillämpas.

Staten ser dessutom ofta sådana spontana strukturer av ömsesidig hjälp som ett hot mot den egna auktoriteten, och det här går igen i hur den och dess närliggande institutioner svarar på katastrofer. Det viktiga är oftast att återupprätta ”lag och ordning”, medan att se till så människor kommer i säkerhet ofta tilldelas sekundär betydelse. Här ser vi på mikronivå exempel på den logik som på större skala gör stater eller andra hierarkiska institutioner illa lämpade att organisera hållbara samhällen, vare sig vi pratar i termer av ekologi eller mänskligt välmående. Det finns helt enkelt en inbyggd spänning mellan hierarkiska institutioners tendens att påföra lag och ordning från ovan, och katastrofgemenskapers tendens att utöva ömsesidig hjälp underifrån.

Men i katastrofernas gemenskaper ser vi också fröet till det svar som vi behöver realisera långsiktigt och på stor skala. Genom upprättandet och främjandet av sådana gemenskaper, och krisberedskap som utgår från självorganiserad direktaktionsbaserad praktik, kan vi bygga strukturer som både fungerar fantastiskt som en slags krisberedskap och krisrespons, och samtidigt är en början till en större social förändring. På så sätt kan dessa strukturer av socialt omhändertagande bli de strukturer genom vilka vi realiserar en lokalt förankrad och globalt sammanflätad social ekologi.

För de strukturer som används vid katastrofer kan med lätthet också användas vid andra tillfällen. Exempelvis kapaciteten att omhänderta mat som annars skulle gå till spillo och göra den tillgänglig för människor, en metod som bland annat Food Not Bombs jobbar mycket med, kan fungera som en kontinuerlig solidaritetshandling i sig själv, men kan lätt bli användbar inte bara då någon slags katastrof slår till, utan även vid strejker, protester och andra tillfällen när vi behöver varandras hjälp för att stå starka tillsammans. Det är genom att se och aktivt jobba med dessa överlapp som vi kan bygga en riktigt stark och hållbar rörelse.

Ett annat exempel är Mutual Aid Disaster Relief (MAD Relief), som samlar erfarenheter från krishantering och åker ut för att bygga nätverk och förmedla den kunskapen, i syfte att försöka bygga upp en kultur där krishantering och en slags kollektiv prepping blir en naturlig del av ens radikala repertoar. Det här är precis den sortens förvaltande och tillgängliggörande av kunskap som bygger våra nätverk starka och är en del av den infrastruktur som utgör och utökar allmänningar, som alltså är början till de motinstitutioner genom vilka vi kan skapa en helt ny värld, socialt och ekologiskt hållbar. I den här visionen är eventuella positiva reformer eller eftergifter från de som innehar ekonomisk och politisk makt främst något som vi med vår självorganisering tvingar fram, och inte ett mål eller medel i sig.

Låter inte det här genast mer hoppfullt än att försöka verka inifrån tröga institutioner illa lämpade att genomföra genuint hållbar förändring? För till skillnad från mossiga toppmöten, val eller andra från oss fjärmade arenor, så kan vi gå ut och börja bedriva eko-anarkism i våra kvarter och rörelser redan idag.

Inlägget När världen står i brand dök först upp på anarkism.info.

Under en period som nybliven anarkist experimenterade jag/vi med ett måhända halvgalet (humoristiskt? moralistiskt?) personligt motstånd mot lås. Under flera år, när barnen var små, var ytterdörren till vår lägenhet i princip alltid olåst. Det var väldigt smidigt, och problemfritt. I princip. Under samma period försökte vi nämligen också praktisera ett öppet hem, samtidigt som vi hade (och alltid har haft) vänner och bekanta som verkligen lever eller levt långt ute i samhällets marginal. Vi började låsa efter att vi en dag hittat en kraftigt berusad, hemlös och inte helt stabil vän med tungt blandmissbruk i soffan… Även cykeln lämnade jag under samma period olåst. Eller ja, jag låste den, men lämnade nyckeln på pakethållaren och skrev en lapp till aspiranter på cykeln och bad en höra av sig om en ”lånade” den. Givetvis försvann den. Sen dess har jag inte haft någon cykel, och njuter istället av den motion och långsamhet som promenerandet ger, eller av kollektivt resande. Mestadels.

Våra samhällen är uppbyggda kring den ojämlika fördelningen av privat ägande, och byggnader, bilar och prylar skyddas alltid och har i detta system alltid skyddats av lås. Och framför låsen har arméerna placerats. Nyckeln är ett defensivt vapen, och ett frö till militarism.

Nycklarna har blivit vårt fängelse, bokstavligt och metaforiskt. Till och med soporna har idag ofta lås, och hindrar behövande människor från att dumpstra fullt ätlig mat. Också privat låser vi in oss själva bakom dörrar och lösenord. Hur massiva låsen är säger mer om samhällets ojämlikhet, våra rädslor och vår människosyn än om vårt behov av säkerhet. För de rika och kapitalisterna räcker det inte med lås, det behövs gränser, murar och beväpnade styrkor i form av militär, polis och ordningsvakter för att skydda överflödet från bättre behövande.

Lås är våldsbejakande, och generellt sett dessutom ett våldsflöde som rör sig nedåt i hierarkierna. Ett icke-auktoritärt samhälle måste därför i slutändan vara ett samhälle utan lås, murar och gränser.

Bryt bojorna, riv murarna, krossa gränserna, montera ned alla lås. Men låt de mäktigas lås stå först på agendan.

Inlägget En nyckelfråga dök först upp på anarkism.info.

Oavsett vilket fokuset är, så finns det ett behov av att försöka fundera på hur diskussionen och problemformuleringen kan slitas ur etablissemangets grepp, så att fokus kan riktas på rätt saker och allting kan sättas i ett större sammanhang som tjänar aktionens syfte. Samtidigt finns det en risk att bli sin egen fångvaktare, genom att i rädsla för negativa reaktioner och skriverier inte göra saker som en annars hade velat göra och som skulle kunna göra nytta för en grupp eller rörelse.

Även om det här kan vara rent taktiska överväganden så är det svårt att helt särskilja det taktiska från någon slags etisk eller till och med moralisk aspekt. Det hela blir lätt en fråga om legitimitet. Det här är inte bara en helt intern bedömning, vad de som ska genomföra aktionen tycker, utan det finns förstås också en utsida, som andra politiska grupper, etablerade medier, stora politiska aktörer, och någon slags vagt definierad allmänhet, vars reaktioner riskerar att påverka aktionens resultat åt olika håll. Därför blir den viktiga frågan inte bara vad som är legitimt, utan vem det är som bestämmer – vem det är som legitimerar och delegitimerar olika handlingar och metoder.

Legitimitet är nämligen ett alldeles fantastiskt vapen att ta till för att förlama, misskreditera eller splittra rörelser. Ett klassiskt sätt på vilket splittring uppstår är när en del av en rörelse bjuds in i institutionerna, görs legitim, och börjar disciplinera den andra delen. Legitimiteten blir här en slags belöning som behöver bevakas mot de som med sin radikala praktik riskerar att underminera den, och Partiet, som ofta är den legitima aktören, blir en grindvakt mot fria initiativ. Om institutionerna hade ett eget medvetande, så skulle de skratta hela vägen till banken varje gång detta hände.

Men vid enskilda aktioner eller konflikter kan legitimitet också användas direkt som ett vapen för att via medier och andra kanaler diskreditera sociala rörelser genom att fokusera på exempelvis skadegörelse av egendom eller att på ett väldigt enögt sätt utmåla dem som oansvariga och våldsamma, och staten, med alla sina vapen, snutar och soldater, samt kapitalet med all sin brutala makt över våra liv, som fredliga och fredsbevarande. Det är ett sätt att sudda ut hela det systematiska våld som institutionerna själva står för. Eller, med andra ord, så älskar de att ifrågasätta våldets legitimitet, men aldrig legitimitetens våld.

Det viktiga här är att inse att frågan om vem det är som legitimerar någonting är lite av en kuggfråga. Hela legitimitetens diskurs är en slags maktutövning, ett sätt att paralysera och moralisera, men ofta förklätt i andra, avledande, hänsynstaganden. Det är alltså inte bara att säga att det är ”vi” som bestämmer vad som är legitimt, utan vad som behöver ske är att vi slutar prata och tänka i termer av legitimitet överhuvudtaget. Det här knyter an till en bredare kritik av demokrati¹, som bland annat CrimethInc framfört på ett intressant sätt.

Denna kritik av demokrati går bland mycket annat just ut på att demokrati alltid bygger på mer eller mindre väldefinierade platser av legitimt beslutsfattande, och därför också platser som inte är legitima när det gäller att fatta beslut. Oftast är det här väldigt tydligt när någon marginaliserad grupp tar till aktioner som etablissemanget ser som ”odemokratiska”. Vill du inte bli brutaliserad? Rösta på någon annan, bilda ett parti, eller ställ dig med ett plakat där det inte stör några samhällsaktörer med reell makt. Mot den här så kallade demokratin kan vi ställa ett avskaffande av dessa legitima platser genom att göra dem universella. Om alla platser och möten är legitima när det gäller beslutsfattande, så har vi egentligen avskaffat hela konceptet med legitima platser för beslutsfattande.

Demokratikritiken går mycket djupare än så, men för vårt syfte här räcker det med att konstatera att när vi tänker på vårt handlande och våra sociala interaktioner i sådana termer, vi kan kalla det för anarki, så finns det ingen som kan säga att våra beslut och handlingar är illegitima. Vad som istället händer är att våra beslut och handlingar medför olika konsekvenser, och det är dessa konsekvenser vi bör fokusera på när vi beslutar oss för att göra eller inte göra någonting. Anarki är ett ständigt balanserande av olika viljor och behov, en mjuk och dynamisk process, som inte fångas av några enskilda platser eller former.

Det kan tyckas som att vi inte har kommit någonvart – vad spelar det för roll om vi vägrar legitimitetsdiskursen om olika aktörer ändå kommer att använda legitimitetsvapnet för att diskreditera oss? Givetvis trollar vi inte bort de praktiska problemen på det här sättet, men genom att placera hela diskussionen på en sådan grund, kan vi börja göra intressanta observationer som kan vägleda hur vi tänker kring vår praktik och hur vi genomför den. Ett sätt på vilket det här legitimitetstänket kan smyga sig in i även väldigt radikala kretsar är exempelvis en slags längtan efter att vara folklig och erhålla massornas godkännande.

Det är nämligen inte bara liberala eller konservativa etablissemang som kritiserar många former av direkt aktion, utan ibland också en till synes radikal vänster som försöker distansera sig från kravaller, upplopp, ockupationer eller andra aktioner, och positionera sig själv som en ansvarig – legitim – deltagare i det demokratiska spelet. Vi har nog alla hört något sådant ”vänsterradikalt” parti försöka vinna legitimitetspoäng på det här sättet, och det kan till och med sippra till utomparlamentariska kretsar ibland.

Det är naturligtvis inte fel att försöka bygga en bred bas för rörelser och aktioner – vi vill ju alla att våra rörelser ska växa och bli starkare. Men vad som är bäst för ett givet subjekt i en given situation är långt ifrån alltid något som ”massorna”, alternativt någon annan slags abstrakt allmänhet eller självutnämnd auktoritet skulle godkänna. Ett konkret exempel på detta är antifascism. Såhär skriver exempelvis Mark Bray i sin bok Antifa: The Anti-Fascist Handbook:

Snarare än att förespråka vad som i princip är en parlamentarisk attityd genom att försöka tilltala den minsta gemensamma nämnaren i relation till det fascistiska hotet, så prioriterar antifascister arbete med marginaliserade gemenskaper för att neutralisera potentiella hot, oavsett om det är populärt hos ”majoriteten” eller inte.

Det här perspektivet är extra viktigt i antifascistiskt arbete med tanke på det historiska faktumet att de som drabbats värst under fascistiska regimer inte haft någon uppbackning från större delen av samhället. Istället för att börja med folkopinion och arbeta sig baklänges mot strategier och taktiker för att blidka majoriteten – som politiker gör – så börjar antifascister med den omedelbara uppgiften att bekämpa extremhögern. Ibland innebär detta att arbetarklassområden eller gemenskaper involveras, ibland inte. Men oavsett vilket, så tror antifascister att byggandet av verkligt folkligt stöd måste komma ur antifascistisk politik och antifascistisk aktion, inte tvärtom. (min övers.)

Det är alltså inte bara så att det är missriktat att utgå från att söka legitimitet – exempelvis genom majoritetens eller massornas godkännande. En fungerande radikal praktik utgår tvärtom från lokala och konkreta behov och bygger eventuella massrörelser därifrån, genom framgångsrik gemensam praktik. Det är slående att Bray beskriver den här förstnämnda ängsliga attityden som parlamentarisk – det ligger mycket i det. Men det finns även i den utomparlamentariska miljön många som faller för sådana lockelser och beter sig mer som en slags autonoma sossar, tillfälligt utan parti. Här finns en viktig, men ofta osynliggjord, skiljelinje, mellan verkligt radikal och anarkistisk praktik, och sådan som är i någon mån utomparlamentarisk, men med en latent förmåga att falla tillbaka olika former av legitimerings- och demokratifetisch.

Legitimiteten kan också användas som ett internt maktmedel. Rörelser och organisationer tenderar ofta att disciplinera sina egna medlemmar eller deltagare genom att fördöma de som genomför handlingar som inte godkänts av ett ofta betydligt mindre radikalt ledarskikt eller en majoritet. Observera att det här inte innebär ett carte blanche att bete sig hursomhelst mot andra. Det går förstås att som individ eller grupp att bete sig riktigt illa och destruktivt mot människor i ens omgivning. Men grejen är att det gäller såväl enskilda, minoriteter och majoriteter, beslut tagna i stundens hetta på gatan, eller på ett planerat kvartersmöte.

Det är alltså inte frågan om att det skulle vara fel att reagera på andras handlingar när de är skadliga, utan när reaktionen angriper handlingens legitimitet istället för dess innehåll. Utan att på något sätt argumentera för att godtyckligt strunta i de beslutskanaler som eventuella organisationer och rörelser har, så är det här alltså ett försök att underminera dessa kanaler som på något sätt extraordinära eller heliga platser, och en uppmaning att försöka bygga rörelser och etablera normer där beslutsfattandet är mycket mer flytande, men där det är flytande på ett sätt som alla är införstådda med, så gott det går.

Om alla är införstådda med att en mångfald av taktiker och stor autonomi (eller, enligt den vokabulär som vi nu har definierat, att alla platser är legitima för beslutsfattande och att inga beslutsprocesser är heliga) gäller, så lär folk inte heller bli lika upprörda över självständiga initiativ eller ängsliga över att göra det de faktiskt tror vore bäst, och eventuell diskussion kan istället fokusera på effektiv praktik, verkliga åsiktsskillnader, konsensusbyggande, och solidaritet i fråga om hur olika utfall påverkar olika människor och grupper.

De som ändå vill kontrollera initiativ och begränsa människor grundat i en legitimitets- eller demokratidiskussion kan vi avskriva som en slags moralister, och inte låta dem störa oss i våra försök att bygga upp och utöva fria och jämlika sociala relationer. Eller som Errico Malatesta skrev för snart hundra år sedan – varken demokrater eller diktatorer: Anarkister.

1) Det finns förstås de som hävdar att anarki och anarkism inte är något annat än just riktig demokrati, men jag håller med demokratikritikerna om att uttrycket historiskt aldrig betytt detta i praktiken, och att det i teorin i bästa fall är luddigt och därför ofta blir förvirrande eller opportunistiskt när det används som synonym till anarki. Anarki är helt enkelt ett bättre och mer precist ord för det som avses, och jag tror att rädslan kring att använda det begreppet hänger ihop med det faktum att vi är så översköljda med propaganda och historier om demokrati som ett positivt laddat värdeord att det blir svårt att frigöra sig från uttryckets makt. Att trots detta ibland använda begreppet ”demokrati” rent taktiskt har jag däremot inte så mycket synpuntker på, även om jag själv försöker undvika det.

Inlägget Legitimitet dök först upp på anarkism.info.

Bilbränder är på flera sätt problematiska, men uttrycker ändå något av det (ofta omedvetna?) motstånd som finns mot denna dödsmaskin. Och det finns ju anledningar till att folk väljer att elda bilar istället för att tutta eld på människor eller bostäder. Men det finns andra, mjukare, exempel; vi organiserar oss för att transportera oss på andra sätt, vi promenerar och cyklar, vi försöker göra befintlig kollektivtrafik billigare och mer tillgänglig, exempelvis genom plankning.

Elbilar och etanol är ingen lösning. Vi behöver ett långsammare, grönare, vänligare samhälle. Barn är mjuka men bilar är hårda. Bilpooler och samåkning är förstås bättre än privatbilism, men radikalare förändringar efterlyses. Förändringar som också tar hänsyn till urbaniseringens destruktiva framfart, fartens farsot, högteknologins miljöförstöring och landsbygdens utarmning.

VÄGEN har länge varit en populär metafor för rörelse och förändring. Men vad hände med stigarna? Stigen växer fram organiskt genom djurs och människors vandringar, och blir en integrerad del av landskapet och miljön. Är det möjligt att i ett framtida samhälle förena vägarnas tillgänglighet med stigarnas grönska och långsamhet?

Inlägget Privatbilismens död dök först upp på anarkism.info.

På högstadiets kemilektioner fick vi lära oss hur en blandning av salpeter och socker kan leda till en kraftig rökutveckling. Några av oss tillämpade den nyvunna kunskapen genom att placera en liten hög med blandningen på stengolvet på en toalett. Det funkade (rök utan eld!), och skolan fick utrymmas. Idag, några decennier senare, kan jag se det jag inte såg då, att detta var ett grabbigt, klumpigt och möjligen också farligt sätt att göra motstånd mot en institution jag avskydde, som dessutom säkert skapade en del rädsla bland skolkamrater.

Varför ser vi skadegörelse på skolor, och fusk, ögontjäneri, olydnad, skolk, spring i benen, tjafs, ointresse? Är det för att eleverna är elaka eller sjuka, eller handlar det om motstånd mot en förtryckande struktur?

Det kan låta som att poängen med skolan är utbildning och kunskap, men i mycket handlar det om fostran till lönearbete. Vi ska tränas och formas att passa smidigt in i det kapitalistiska systemet. Historiskt är detta också folkskolans bakgrund, och även idag framgår detta emellanåt tydligt av den politiska retoriken. Vi ska lära oss att komma i tid, att sitta still på uppmaning, att utföra arbetsuppgifter som någon annan bestämmer, att underordna oss auktoriteter som vi från början inte har någon relation till. De auktoritära dragen förstärks också idag. Betygssystemet blir allt petigare och sjunker i åldrarna, stress och press på elever leder till omfattande psykisk ohälsa. Den kunskap som lärs ut är ofta irrelevant för det levda livet, och inte sällan en hjärntvätt i rådande tankesätt som försvårar det kollektiva, organiserade motstånd vi så väl behöver.

I jämförelse med förskolan framstår skolan dessutom som en institution som förstärker könsuppdelningen, och tydligare fostrar pojkar och flickor enligt rådande könsnormer. Ickebinära, trans- och intersexpersoner ställs inför svåra situationer på grund av detta. Tjejer pressas mer än killar att prestera och vara duktiga, och verkar också lida mer av psykisk ohälsa. Killar tenderar att formas enligt stereotypa machonormer, och de som inte kan eller vill anpassa sig till skolans förväntningar pekas ut och stämplas på ett sätt som kan vara präglande för resten av livet. Institutionens opersonlighet och personalbrist bidrar som vi vet också till att konflikter och spänningar mellan elever eskalerar till våld och mobbing. Arbetsmiljön, för både lärare och elever, kan inte sällan vara av en kvalitet som skulle anses oacceptabel i många sammanhang.

Givetvis kan det samtidigt finnas positiva aspekter av skolgången. Där familjesituationen är förtryckande eller människor är isolerade i kärnfamiljer eller etniskt eller klassmässigt homogena grupper kan skolan bli en möjlighet till kamratskap och integration. (En möjlighet som har inskränkts rejält genom det så kallade fria skolvalet.) Och ett och annat användbart lär vi oss trots allt. Men uppväger det verkligen alla problem? Jag är minst sagt skeptisk.

I dagens samhälle undkommer ingen av oss skolan. En del av er som läser detta är säkert antingen elever eller anställd skolpersonal. Motståndet mot hierarkier, kontroll och auktoritära tendenser måste inte minst komma inifrån. Vi kan se, ta vara på och bejaka de frihetliga tendenser som finns, och vi kan försöka förstå vad som ligger bakom motståndshandlingar, även om de är problematiska, istället för att vända oss till polis eller bestraffning. Vi kan ofta också i någon mån organisera oss, åtminstone för en rimligare och mer jämlik arbetsmiljö, och kanske också för ett helt annat sätt att fungera som samhälle och se på lärande.

Givetvis behöver vi också forma, upptäcka och utveckla andra praktiker för bildning och livskunskap utanför skolans institution. Här finns det viktiga historiska erfarenheter och betoningar från arbetarrörelsen och andra folkrörelser och alternativa grupper som vi kan se på och inspireras av. Och jag tror det är helt nödvändigt. Så länge auktoritära institutioner dominerar vår barndom kommer ett fritt och jämlikt samhälle vara bara fragment eller önskedrömmar. Men att många, både lärare och elever, känner ett glädjerus vid skolavslutningarna är åtminstone ett hoppingivande friskhetstecken. Till den dag då skolan stänger för gott tillönskas utbildningsslavar i alla salar och korridorer ett fantastiskt sommarlov!

(Anarkistisk skol- och utbildningskritik har funnits från början, och lyfts av bland andra Emma Goldman, Ferrer, Colin Ward och Ivan Illich.)

Inlägget Skolavslutning! dök först upp på anarkism.info.

Som det brukar vara med så ofta citerade och populära begrepp, så är de egentligen lite vaga och svåra att sätta fingret på. Hegemoni kan ändå sägas vara att ”en hegemonisk (styrande) klass får en eller flera klasser att acceptera den ordning som den hegemoniska klassen bestämmer” (Brands egen definition). När så en hegemoni börjar ge vika, hamnar vi i det tillstånd av möjligheter – eller monster – som kallas interregnum.

Gramscis teorier är intressanta, och kan definitivt inspirera till tänkande kring vår samtid och de olika faror och möjligheter som lurar. Men som den definitiva linsen för sådana resonemang fungerar det i min mening inte helt bra, och är delvis mer kuriosa än nyttigt. Det var därför roligt att i tidningen också hitta en artikel som istället utmanar hegemonitänket, och mot det ställer en antihegemonisk anarkism – eller postanarkism. Det hela blir genast intressant när hegemonibegreppet utsätts för en sådan anarkistisk kritik, men det är också intressant att med hjälp av denna kritik försöka förstå vad som egentligen menas med postanarkism.

Prefixet ”post” i postanarkism hämtas från engelskans ”efter”, och betyder på sätt och vis två saker. Å ena sidan är det en markering att den går bortom det som avses som anarkism, å andra sidan är det fortfarande en slags anarkism, eller åtminstone en teori och praktik såpass inspirerad av anarkismen att den är kvar i namnet. Den här texten ämnar litegrann också att göra två saker på samma gång; dels gå igenom artikelns intressanta postanarkistiska kritik av hegemonibegreppet, dels försöka reda ut vad det är postanarkismen distanserar sig från i anarkismen. I det första avseendet tycker jag att artikeln lyckas väldigt bra, i det andra är jag mer tveksam. Förhoppningsvis bidrar den här texten då till att dels spegla hegemonikritiken, och sedan försöka reda ut en del saker om anarkism och postanarkism.

***

Den postanarkistiska kritiken av hegemonibegreppet belyser mycket när det gäller hur vi kan se på och försöka organisera kamp mot de institutioner vars maktordningar vi vill omkullkasta, och riskerna med att mot dessa ställa organisationsformer och ideologier som skapar nya maktordningar, som istället för frihet reproducerar nya klassamhällen och hierarkier, under olika flagg. Det här resonemanget leder också till en förståelse av anarkismen som, i mångt och mycket, en process:

Att postanarkismen vänder sig mot idén om en naturlig politisk makt innebär att dess politik inte heller kan syfta till hegemonisk makt. Detta […] ska vi inte se som att anarkismen är dömd att aldrig nå fram till sitt slutmål, utan att anarkismen består i denna själva rörelse. Anarkismen är inte förlagd i ett utopiskt post-revolutionärt ursprungsland, utan uppkommer i de ögonblick då den politiska praktiken överskrider samhällets hegemoniska maktanordningar.

Och utöver en process, finns det också i den anarkistiska analysen och praktiken en förståelse av statens olika institutioner som ett klassintresse i sin egen rätt – inte bara resultatet av det kapitalistiska klassamhället. Något som Proudhon men än tydligare Bakunin formulerade redan innan vi hade ”facit” från 1900-talets olika revolutioner. Det här tar artikeln fasta på:

[D]et postanarkistiska perspektivet ser emellertid det etablerade nätverket av hegemoniska institutioner som omöjliga att demokratisera, i det att de i sig själva är politiska agenter.

Det är alltså lönnlöst att se på den rådande hegemonin som endast en snedfördelning av resurser (ekonomiska, politiska, sociala) inom en uppsättning neutrala institutioner, eftersom det som kan verka neutralt i allra högsta grad också är politiskt. Tanken på en mothegemoni kritiseras också som

att man ännu en gång ersätter den Dåliga staten med den Goda, såsom ambitionen var inte bara i det bolsjevikiska Sovjet, utan också i det socialdemokratiska Sverige. Oavsett regeringens politiska färg eller ideologi förblir makten centraliserad. Detta är inte detsamma som att säga att olika regeringar inte kan vara olika bra eller dåliga, eller att det svenska exemplet skulle vara jämförbart med det sovjetiska. Poängen är emellertid att hegemonin fylls med nya innehåll, men dess själva väsen, eller funktionen som gränsvakt för vad som görs möjligt att tänka, begära eller drömma, förblir ohotat.

Om det här förkastandet av de rådande institutionerna utgör (post)anarkismens negativa eller destruktiva sida, så innebär den positiva och konstruktiva en slags prefigurativ omedelbarhet, om att göra det mesta av nuet:

Om rörelsen […] inte syftar till att någonsin stanna vid ett slutmål, utan uppkommer i upphävandet av hegemonin, innebär det att det anarkistiska samhället också finns här och nu. På så vis får vi också anledning att återinföra begreppet om det ’utopiska’: enligt postanarkismen kan den utopiska kommunen aktiveras inom det förtryckande samhället, snarare än hinsides det. […] Vad som en gång dömdes ut som primitivt – att upprätta utopiska kommuner i geografiskt avlägsna områden – blir tvärtom en motstrategi i den sena kapitalismens globala by. I de blinda fläckar kapitalet för ett ögonblick inte omsluter med hegemonisk kontroll, kan en helt annan ordning uppstå.

***

Så långt har vi fått en intressant och kraftfull anarkistisk kritik av hegemonibegreppet och en syn på anarkismen som en process som hela tiden söker sig bort från och försöker underminera centraliserande makt. Den som undrar varför det hela behöver kallas postanarkism är förlåten, för det här låter som mycket av det som anarkismen från början har handlat om. Men nu ska vi gå in på just den biten, där postanarkismen försöker positionera sig gentemot vad som definieras som ”klassisk anarkism”. Det är också här artikeln – och i förlängningen kanske postanarkismen som sådan – inte riktigt håller i min mening.

Postanarkismen positionerar sig historiskt både i motsättning mot hegemoniska Marxist-Leninistiska regimer och en klassisk anarkism som beskrivs som främst kännetecknad av utopiskt undandragande från samhället:

1900-talet var de stora revolutionernas tid. Marxism-leninismen blev en stor makt av globala proportioner, och 1800-talets utopiska kommuner, där människor drog sig undan det övriga samhället för att praktisera ett fritt, anarkistiskt leverne, framstod som en ’barnsjukdom’ till det storskaliga projekt som var världskommunismen.

För det första finns det en tendens här, att som på så många andra håll, utmåla den utopiska trenden som överdrivet naiv, isolerad och ovetenskaplig, när faktum är att många sådana projekt främst var just experiment i självorganisering och självhushållning, ur vilka värdefull antikapitalistisk och frihetlig teori och praktik växte fram. Under benämningen utopisk buntas allehanda skilda idéer samman, och kritiseras för saker som de ofta inte ens hade gemensamt.

Den utopiska socialismen blir kritiserad för att den bara gör oförankrade teoribyggen, trots att många som stämplas som utopiska socialister i allra högsta grad praktiserade sina teorier. Den blir stämplad som ovetenskaplig, trots att mycket teoribyggen, diskussioner och experiment underbyggde delar av den. Den blir också i efterhand avfärdad som misslyckad, för att den inte ledde till en genomgripande samhällsförändring. På detta sätt kan mer eller mindre alla sociala rörelser och teorier avskrivas. Det blir helt enkelt en slask-kategori för positionering, mer än något annat.

För det andra var den utopiska socialismen knappast något som var synonymt med anarkism, utan tvärtom växte anarkismen, likt de flesta andra efterkommande socialistiska teorier och rörelser, ur den och skiljde sig från den. Anarkister genomförde projekt som kan kallas utopiska, men de gjorde också mycket annat, och på en rad grundläggande punkter byggde anarkismen vidare på och bröt med det utopiska, i den mån detta kan anses vara en sammanhängande tendens.

Den förste som exempelvis betonade det vetenskapliga och försökte göra en helhetsanalys av samhället, och som också för en kort tid kallade sin analys för just vetenskaplig socialism för att skilja det från föregångarna, var Pierre-Joseph Proudhon (han övergick så småningom till att kalla sin sociala vetenskap för mutualism). Proudhon trodde inte på att försöka bygga isolerade samhällen, utan på organisering inom samhället, bildandet av kooperativ och ömsesidiga relationer mellan arbetare, bönder och andra människor, och ifrågasatte både staten och det privata ägandet, som i hans vision bland annat skulle ersättas med både små- och storskalig kollektivisering.

Något senare drog Mikhail Bakunin och de andra anarkisterna som ingick i den Första Internationalen upp riktlinjer som inte bara inspirerar specifika anarkistiska organisationer än idag, utan som också lade grunden för radikal facklig organisering (som senare kom att inspirera (anarko-)syndikalismen), i motsättning mot parlamentarismen. Pjotr Kropotkin skrev också under 1800-talet uttryckligen att den vision av vad han och många andra kallade för den moderna kommunen, inte alls var en geografiskt isolerad plats, utan ett sammanlänkat nätverk av gemenskaper även bortom strikt geografiska linjer.

Den klassiska anarkismen hade, likt all annan socialism, drag av det utopiska, men inte ens den utopiska socialismen, och än mindre de rörelser som växte ur den, görs rättvisa genom att beskriva dem som ömsom praktiskt oförankrade, ömsom ovetenskapliga, och ömsom misslyckade projekt, och som en slags ”barnsjukdom”. Anarkistiska idéer och praktiker fanns representerade i de flesta stora revolutioner, ibland mer bärande, ibland mindre. Men texten om postanarkism misstar barnet som skulle komma att också växa upp, för en sjukdom.

Sedan vänder sig den postanarkistiska analysen kritiskt mot vad som anses vara ett ”naturaliserande” av ideologi:

Där de klassiska anarkistiska tänkarna såg att kapitalismens onaturliga förtryck måste ersättas av en i grunden naturlig anarkistisk förbrödring [menar postanarkismen] att vi inte längre kan förankra teori i idéer om vad som är ”naturligt”. Idén om det ursprungliga eller universella är någonting som alltid implicerar just ett ”naturaliserande” av en viss ideologi.

Här slår texten definitivt an något som är sant, men återigen förvandlas en strömning, en tendens, till det representativa för så kallad ”klassisk anarkism”. Det är helt sant att anarkismen inte undgick modernistiska influenser, något som inte minst ibland syns hos Kropotkin, som definitivt hade stunder då viljan att systematisera och göra vetenskap av anarkismen snarare satte den i en bur än satte den fri. Men det fanns många samtida kritiker av sådana ståndpunkter, och exempelvis Errico Malatesta, en anarkist så klassisk som någon, uttryckte en tydligt avvikande åsikt i frågan där han uttryckligen kritiserade den här dragningen hos Kropotkin.

Samtidigt gäller det att hamna rätt i den här spänningen mellan den modernistiska viljan mot helhetsanalyserna, det objektiva och det strukturerade, och å andra sidan det postmodernistiska dekonstruerandet. Vissa värden är svåra att relativisera bort, och känns definitivt som mindre beroende av historiskt sammanhang än andra. Begrepp som frihet kan i olika tider fyllas med olika innehåll, men att frihet, i någon mån, är ett centralt koncept för mänskligt välmående är svårt att komma undan. Kropotkins tendenser att se ”den goda människan” överdrivs också ofta. Redan i förordet till klassikern Ömsesidig hjälp, påpekar författaren själv att det mot boken kan anföras att den ställer samarbetsaspekten mellan olika arter i alltför positiv dager och inte ägnar någon tid åt konkurrensen och själviskheten bland djuren såväl som människorna.

Kropotkin menar att det var oundvikligt att fokusera på just samarbetsaspekten, eftersom den tidens klimat var så starkt präglat av klassiska socialdarwinistiska idéer om just konkurrens och den starkes överlevnad. Det behövdes med andra ord en bok som först agerade som motvikt, innan en balanserad diskussion i frågan kunde föras. Han påpekar också tydligt att boken framställer ömsesidig hjälp som en av de viktigaste faktorerna i evolutionen – men inte den enda. En anarkist som nyligen uttryckt samma idé på ett bra sätt är David Graeber, som något i förbifarten, i sin bok ”Skuld: De 5000 första åren”, i samband med att han gör sig lustig över olika ”naturaliserande” utsagor om just den mänskliga naturen, utbrister:

Vi [människor] har alla möjliga sorters benägenheter. I varje given situation har vi benägenheter som driver oss åt flera olika inbördes motsägelsefulla håll samtidigt. Ingen av dem är mer verklig än någon annan. Den riktiga frågan är vilka vi tar som fundamentet för vår mänsklighet, och därför, gör till grunden för vår civilisation. (min övers.)

Det är en sak – och en viktig sådan – att avtäcka olika hegemoniska naturaliseringar av maktordningar, samt hela tiden vara i rörelse och kasta av sig förstelnade idéer och traditioner, men en annan att utifrån en komplex verklighet ändå sticka ut hakan och säga att, det här vill jag för oss, för jag tror att det är bra för oss.

Här kan vi alltså se en del antaganden om den ”klassiska anarkismen” i artikeln, som redan i inledningen av den formuleras i följande analys:

I socialismens historia urskiljer sig anarkismen på två iögonfallande sätt: genom att den inte har haft för avsikt att ersätta kapitalismens institutioner och maktapparater med någonting annat än människors spontana sammanslutningar, samt att den aldrig lyckats åstadkomma någonting bestående. Även de mest anarkistiskt sinnade kan knappast vara naiva nog att förneka ett samband mellan de två.

Vad innebär det att inte åstadkomma någonting bestående? Å ena sidan, så finns det kanske inte så många saker som egentligen är bestående. Säg den politiska rörelse eller tendens som varat för evigt. Å andra sidan, om vi faktiskt mer nyanserat tittar på samhällsutvecklingen och sociala rörelser från 1800-talet och framåt, så har anarkismen funnits med nästan överallt, i radikala fackföreningar, arbetarrörelsen i stort, kamp för 8 timmars arbetsdag, miljörörelsen, feministisk kamp, trans- och queerkamp, och på så många andra ställen. Anarkistiska praktiker har i det närmaste blivit standard i alla möjliga utomparlamentariska rörelser, även när de inte uttrycks explicit anarkistiskt, och ibland till och med där anti-anarkistiska ideologier dominerar.

Det här är, i min mening, definitivt varaktiga bedrifter. Det är framför allt en del av den process som är samhällsförändring, en del av den anarkistiska processen. Men för den som mäter bedrifter med maktens – hegemoniernas – måttstock kommer det mesta av detta att förbli osynligt.

Det postanarkistiska perspektivet i artikeln siktar in sig på vad som är en aspekt snarare än kärnan i den klassiska anarkismen. Den ger en välbehövlig påminnelse om och höjer ett varningens finger mot stagnation. Men mer än att egentligen komma med något nytt, så blåser det perspektivet nytt liv i vad som i stor utsträckning är samma gamla anarkism, ständigt i rörelse, ständigt på väg mot något nytt, och bort från den centraliserade makten och hegemonierna. Som vi har sett i otaliga exempel ovan så tar texten spjärn – möjligen omedvetet – mitt i anarkismens klassiska historia, men uppmanar oss att därifrån blicka framåt och agera i nuet. Det här är bra – mycket bra till och med.

Men när den anstränger sig för att skilja sig från den klassiska anarkismen, genom att måla den klassiska anarkismen i färger som bara delvis representerar den, och med påståenden som att anarkismen ”aldrig lyckats åstadkomma något varaktigt” avslöjar texten, trots sin hegemonikritik, att den trots allt inte helt lyckats skaka av sig hegemonierna, utan analyserar anarkismen delvis genom den hegemoniska blicken. Postanarkismen visar sig, på sätt och vis, vara ett brev med bra innehåll, men kanske något fel adress.

Inlägget Antihegemoni och postanarkism dök först upp på anarkism.info.

En uppenbar risk är tendensen att hamna i moralism. Att ha värderingar och göra omdömen om vilka handlingar och praktiker som är önskvärda och oönskvärda (moral), och/eller att ha en moralisk vision, är troligen ofrånkomligt i mänskliga grupper (och bland många andra djur?). Moralism, däremot, handlar om att dogmatiskt propagera för regler som alla förväntas underordna sig oavsett kontext och personliga omständigheter.

Bland djurrättsaktivister är det inte ovanligt att resonera som om alla borde bli veganer. I värsta fall betraktas ”köttisar”, jägare, bönder eller slaktare som mer eller mindre ondskefulla. Det är väldigt enkelt att utifrån kritisera den här typen av moralism, men det görs i regel omedvetet om den moralism som häftar vid det etablerade samhällets normer. Att vara vegan kan på många sätt vara tillfredsställande och befriande, men det är också ett val som utsätter en för mycket mer eller mindre öppen kritik från köttnormsmoralismen. Det är inte så konstigt, eller farligt, att en då kompenserar för detta genom att slå sig själv lite på bröstet, och klappa varandra på axlarna.

Problemet, som jag ser det, är inte om en och annan vegan är lite dissig mot normpersoners matval. Men det blir knepigt när veganismen blir privilegieblind. Att angripa djurfabrikerna eller ifrågasätta jämlikars eller mer privilegierade personers konsumtion är en sak, att globalt och historiskt sett välbeställda människor med status (som typsvennen är) kritiserar mer utsatta människors och gruppers konsumtionsmönster, yrkesutövning eller försörjning är något helt annat. Det stämmer också dåligt överens med djurrättsligt/antispeciesistiskt-tänkande. Även människan är ju ett djur, och även människor kan vara förtryckta och sitter i burar av samhälleliga normer och förhållanden som kraftigt beskär våra möjligheter att välja och agera.

En annan oklarhet med veganismen är varför betoningen ska ligga på just att äta kroppsdelar, dricka kroppsvätskor eller bära andras hudar. Det finns ju många aspekter av vårt samhällssystem som innebär omfattande död och förstörelse för djuren och deras livsmiljöer som inte har direkt med mat eller kläder att göra. Miljöförstöringen utplånar inte bara djur utan hela arter, många tusen igelkottar dör på vägarna, plasttillverkningen slår ut fiskbestånd, och så vidare. Även odling kräver ofta att skog skövlas, djur fördrivs och gift sprids. Internationella Naturvårdsunionen uppskattar att närmare en tredjedel av världens arter är utrotningshotade (Sveriges Natur 2/18). Och idag är kanske klimatförändringen, orsakad av den enorma industriella konsumtionen av fossila bränslen, det bästa exemplet på att veganism i sig är en otillräcklig strategi, även om vi bara har speciesismen för ögonen. Animaliekonsumtion är i och för sig en av de viktigaste klimatbovarna, men det verkar mindre troligt att klimatförändringarna kan bromsas tillräckligt även om alla skulle bli veganer.

Här menar jag också att det är viktigt att lägga fokus på rätt plats. Djurförtrycket är inbyggt i samhällets strukturer, och hänger idag inte minst samman med det kapitalistiska systemet (även om det föregått kapitalismen med tusentals år). Om veganism ska vara en vettig motståndsstrategi måste det vara som något som pekar mot en radikal, strukturell förändring, och inte pekar för mycket mot det individuella och moraliska planet. Centrum i aktivismen borde därför inte ligga på avståndstagande (och ännu mindre på renhetstänkande), det behövs bland mycket annat konkreta ingrepp mot djurfabriker och slakterier, som exempelvis Djurfronts ockupation av ett slakteri utanför Örebro i april (bilden) eller Tomma burars blockader och djurfritagningar.

Förra året var första året då köttkonsumtionen minskade i Sverige. Djurrättsrörelsens idoga arbete har självklart spelat roll. Veganism kanske till och med kan ses som ett exempel på direkt aktion eller åtminstone prefigurativt handlande; vi väntar inte på att makten ska genomföra förändringar, utan lägger redan nu om kosten på ett sätt som pekar i en ickespeciesistisk riktning. Det är kalas. Människans härskande över andra arter är ett historiskt fenomen, och därför inte oundvikligt. Men, menar jag, vi varken kan eller bör kräva eller förvänta oss att alla ska bli veganer. Så länge vi är människor kommer vi att samarbeta med och vara beroende av annat och andra, men också alltid att i någon mån konkurrera med andra varelser om föda och utrymme. Och för många människor är veganism antingen inget alternativ (åtminstone inte än), eller kräver en orimlig uppoffring, exempelvis socialt.

Mitt förslag är därför en veganpositiv men flexibel linje där veganism uppfattas som ett av flera sätt att göra motstånd mot djurförtrycket. Hur tänker du?

Inlägget Ris och ros till veganismen dök först upp på anarkism.info.

Vad begreppet ”identitetspolitik” egentligen betyder framstår som minst sagt oklart. Är alla sammanhang där minoritetsgrupper, eller grupper med mindre makt ställer krav och organiserar sig ett uttryck för ”identitetspolitik”?

Och är det inte slående hur kritiken av ”identitetspolitik” går hand i hand med att de nationalistiska strömningarna växer? Den svenska staten är idag beredd att använda mer våld än någonsin för att deportera människor bara för att de inte är tillräckligt svenska. Finns det någon som bedriver en våldsam identitetspolitik är det nationalstaten, och alla som aktivt och frivilligt understöder staten (d.v.s. de flesta kritiker av ”identitetspolitik”).

Det som ligger innanför normerna är inte sällan osynligt för normpersonerna. De privilegier som (generellt och relativt sett) kommer av att vara kapitalist, rik, vit, man, cis, svensk, normalfungerande, medelålders, människa och så vidare skyddas av lagen och samhällstraditioner. Oavsett definition måste dessa väl anses ha med både ”politik” och ”identitet” att göra? Ändå kallas det sällan ”identitetspolitik”. Den beteckningen är förbehållen ”dom andra”.

För den som är systemkritisk finns det förstås samtidigt risker med en politik som lyfter fram identitet. Om marginaliserade grupper söker bekräftelse inom rådande ordning kommer denna ordning samtidigt att förstärkas, och även om en grupp skulle få mer inflytande kommer det alltid finnas andra som trycks tillbaka istället. Som anarkister vill vi därför ha en radikal och/eller revolutionär samhällsförändring. Ett annat problem kan vara tendenser till essentialism, en tro på att socio-politiska indelningar bygger på en självklar, naturlig och ahistorisk karaktär hos en specifik grupp.

Det är till detta, bland annat, som vi har begreppet intersektionalitet. Olika makt- och förtrycksordningar korsar varandra (engelska intersection, korsning) och påverkar varandra på komplexa sätt. Den som därför fokuserar på enbart en fråga eller en maktordning blir (i bästa fall) enögd. Både analys och motstånd behöver ha en intersektionell dragning, en vilja att förstå olika maktordningar och hur de uppträder och förhåller sig till varandra i specifika situationer.

Den anarkistiska traditionen har haft ett intersektionellt anslag långt innan begreppet uppfanns. Även om den klassiska anarkismen var djupt rotad i arbetarrörelsen, har alltid andra frågor än klass varit viktiga. Det fanns tidiga anarkister som kämpade mot bland annat patriarkat, religiöst förtryck, auktoritär utbildning, djurförtryck och militarism. Precis som vi alla är idag var de blinda för vissa aspekter, och hade varierande fokus. Olika betoningar är i sig oproblematiskt, det finns ingen anledning att spela ut olika maktordningar mot varandra, kanske inte ens att välja vilken som är den primära. Det är den hierarkiska ordningen i sig som är problemet, från ett anarkistiskt perspektiv.

Kritiken av identitetspolitik kan uppfattas som en vilja att driva en politik som är ”objektiv” eller universell, som sker i namn av en (idealt) homogen arbetarklass (historiskt ofta maskulint framställd), eller som framförs av en ”vänster” som inte vill inse att även ”vänster” är en identitet. I sämsta fall blir detta en ideologi som döljer de egna intressena och identiteterna i namn av det allmänna. Vi är präglade av sociala sammanhang i en mångfacetterad värld såväl som av individuella och subjektiva dimensioner och val, och har därför olika identiteter. Vi kan dessutom ha olika positioner i systemet, och även identifiera oss på varierande sätt i olika sammanhang. Att försöka bortse från detta är knappast en framkomlig väg. Politik har alltid med identitet att göra, men aldrig bara.

Inlägget ”Identitetspolitik” dök först upp på anarkism.info.

Det är vanligt i teistiska traditioner att det finns en föreställning om en gud som antas känna till hur framtiden ska utspela sig, och som har en mer eller mindre specifik plan som den troende förväntas underordna sig. I sekulära traditioner har Gud ersatts med idén om en ofrånkomlig ”utveckling”, en mer eller mindre förutbestämd rörelse i en specifik påstått positiv riktning. Individen, grupper och samhällen förväntas inrätta sitt liv på ett sätt som respekterar denna rörelse. Själva tidens rörelse uppfattas som ett löfte om förbättring, ”den ljusnande framtid är vår”.

På mikronivå förväntas vi avge formella och informella löften som binder oss till ett visst sätt att agera i framtiden. På rutin skriver vi på överenskommelser och kontrakt på internet, i relation till myndigheter, i arbetslivet, och så vidare. Ambitionen är att vi ska bli förutsägbara, formbara och respondera lyhört och troget på maktens förväntningar, och att mäktiga aktörer ska ha manöverutrymme och ryggen fri.

Löften ”behövs” just eftersom den sociala verkligheten är komplex och oförutsägbar, och eftersom människor förändrar sig och utvecklas. Det är ett bedrägligt sätt att försöka nagla fast det flytande, att kapsla in det spirande, grönskande och mångfacetterade livet i cementerade former och raka rader.

I många sammanhang i förhållande till myndigheter måste vi också avlägga en ed, där vi lovar ”på heder och samvete” att exempelvis tala sanning. Rätten är långt ifrån den enda plats där dessa eder förekommer. Eder och sanningsförsäkringar skapar en ”rättighet” för makten att tillämpa hårdare bestraffningar än annars är möjligt. Historiskt har bland annat kristna radikala rörelser som anabaptister (från 1500-talet), kväkare (från mitten av 1600-talet) och svenska fribaptister (sent 1800-tal) vägrat avlägga ed, och för detta fått lida hård förföljelse. De motiveringar som framförts till stöd för detta motstånd har varit bland annat att framtiden är oförutsägbar, och att eden används primärt av makten för att skrämma människor till lydnad. Det här är ett motstånd som borde inspirera, i synnerhet idag då de styrandes sug efter ökad kontroll tycks omättligt.

Deterministiska idéer har funnits och finns fortfarande även bland anarkister. Samtidigt har rörelsen odlat insikten att det varken är möjligt eller lämpligt att presentera en exakt karta över framtidens samhälle eller kommande förändringar. Vi vill inte låta vår frihet begränsas vare sig av dumma beslut eller föränderliga ambitioner i en socialt oförutsägbar omvärld, och vi vill inte föreskriva för andra exakt hur de bör agera.

Framtiden är alltid obestämd, öppen. Det här borde också påverka vår syn på ”effektivitet”. Ofta eller alltid är det svårt eller omöjligt att beräkna de långsiktiga effekterna av våra handlingar, i synnerhet om vi bejakar även andra människors autonomi och aktörskap.

Som samhället ser ut finns det inget sätt att navigera genom tillvaron utan att lova dittan och dattan. Men vi behöver inte göra det slentrianmässigt, och ibland finns det ett utrymme att helt enkelt vägra att lova. Det kan vara bra att ha långsiktiga ambitioner och sträva efter att nå det vi längtar efter med hårt arbete och självvald ”disciplin”. Men inget är skrivet i sten, och att framtiden är en palett av möjligheter tillhör livets vackra och spännande dynamik. Låt oss bejaka det.

Inlägget Löften dök först upp på anarkism.info.

Så vad har detta med röstning att göra? Ja, argumentet för röstningen bland anarkister är i regel att vi måste stödja de minst dåliga alternativen, för att inte det politiska fältet ska högervridas. Kanske i väntan på revolutionen? Men är inte detta ungefär samma attityd som den marxistiska – vi måste godta och stötta staten tills vidare, först i en avlägsen framtid är det läge att montera ned statsapparaten?

Andra menar att röstningen är en privat fråga, det är upp till var och en. Men vi måste väl ändå kunna utvärdera röstningen politiskt, eftersom det ju är en politisk struktur?

När vi diskuterar röstning behöver vi också ta hänsyn till kontexten. Vi är exempelvis läskigt få anarkister i Sverige idag, troligen handlar det snarare om promille än procent av befolkningen. Om vi röstar eller inte röstar på exempelvis Vänsterpartiet eller F! har en väldigt begränsad effekt. Däremot kan det spela roll om det finns en tydlig utomparlamentarisk falang som förhåller sig kritiskt och lojalitetslöst till alla politiska partier. Vill vi motverka en ytterligare högervridning av det politiska fältet är det kanske till och med ett bättre alternativ om det finns en tydlig autonom opposition till vänster om vänstern? Där är vi inte idag, kanske, men finns det något som hindrar, och vad har vi egentligen att förlora? Vi vet ju i alla fall av erfarenhet att de politiska partierna inte kommer att leverera, vare sig de drömmar vi har som anarkister eller på sina egna löften.

Givetvis är icke-röstning i sig själv varken något offensivt politiskt motstånd eller någon revolutionär handling. Men det är ju inte heller en röst på F! eller V. Att vi gör olika avvägningar och landar olika i frågan är oproblematiskt. Jag tycker inte det diskvalificerar någon som anarkist om hen röstar, lika lite som icke-röstning betyder att en är neutral eller passiv. Men jag menar att ett öppet dissande av det parlamentariska systemet, inklusive röstningen, är det mest rimliga i ljuset av en anarkistisk analys. Anarkister borde i normalfallet inte rösta, helt enkelt, tänker jag. Men säg gärna emot.

(Del 1 i röstningsserien.)

Inlägget Rösta: nej! (2) dök först upp på anarkism.info.

Jag har deltagit i fackliga blockader, deportationsblockader, slakteriblockader, nazistblockader, och till och med en effektiv blockad av hamnen i Hamburg, och dessa erfarenheter har varit med och förändrat mitt liv. I dessa situationer har saker tydliggjorts och ställts på sin spets. I blockaden ställer vi kroppar och/eller barrikader direkt i vägen för förtryckande strukturer. Ibland är det möjligt att på det här sättet direkt stoppa eller bromsa en verksamhet, men även där detta inte är kortsiktigt möjligt kan en blockad vara viktig. Den sätter ljuset på ljusskygga aktivititeter, avnormaliserar dessa, förtydligar konfliktlinjer, gör destruktiva verksamheter dyrare och krångligare.

Så länge vi inte är hundratals eller tusentals vid en blockad kan en sådan i sig inte stoppa en verksamhet, när den, som ofta, försvaras av statens våldsapparat. Men en blockad behöver inte heller stå på egna ben, den är ofta eller alltid en del av ett bredare motstånd. Det innebär också att det är viktigt att vara medveten om risker och försöka hålla dessa på en nivå som är rimlig i förhållande till det som går att uppnå. Risken att polisen ska använda sig av skadligt våld verkar vara störst i situationer där det är otydligt från polisens perspektiv vilken sida som har övertaget, eller där situationen är oförutsägbar/svårkontrollerad. Att vara förberedd och i form, att arbeta med vängrupper, att ta hand om varandra, att försöka bedöma risker, och att undvika farlig impulsivitet och machoattityd kan vara avgörande. Om maskering eller barrikader med mera bör användas, eller vilken nivå av ”militans” som är lämplig, måste bedömas från fall till fall.

I de fall det handlar om att blockera kapitalistiska företag bör detta också om möjligt göras på ett sätt som uttrycker solidaritet med arbetare på platsen, även om det inte handlar om en facklig blockad. Det går aldrig att undvika friktion vid en blockad, och i den specifika situationen har arbetare och aktivister olika roller, och kan därför också ha olika kortsiktiga intressen. Konflikter mellan arbetare (anställda och aktivister) går inte alltid att undvika i dessa sammanhang, men det går att motverka att de eskalerar till direkta fientligheter. Och ofta går det att utforma aktionen på ett sätt som riktar den mot verksamheten i sig och ledningen, och inte mot arbetare.

Blockaden kan uppfattas som något ”negativ” och reaktivt, men den innehåller också en vision. Vi visar vilka verksamheter vi uppfattar som så destruktiva att vi är beredda att ställa oss själva i vägen. Själva aktionen demonstrerar också hur frivillig och autonom organisering och gemenskap i en kampsituation kan se ut. Att delta i en blockad kan, om det vill sig väl, vara en starkt positiv och till och med livsförvandlande upplevelse.

Naomi Klein har i sin Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet myntat begreppet Blockadia för det fenomen som handlar om att lokalbefolkning och allierade kastar grus i maskinen genom att direkt blockera kapitalistisk utsugning av resurser. Klein ser detta som en av de mest hoppingivande rörelserna i samtiden. (Se också AK Press-boken Grabbing back : Essays Against the Global Land Grab)

Oavsett om vi är lika optimistiska är blockaden en taktik som vi gör väl i att skaffa oss erfarenheter av, träna oss i, utveckla och sprida till andra.

Inlägget Blockadtaktik dök först upp på anarkism.info.

Det som egentligen är menat som ett iakttagande att vi väldigt sällan kan agera etiskt i ett kapitalistiskt samhälle, och att det inte är vårt fel personligen, förvandlas till en slags total likgiltighet; det spelar ingen roll alls hur vi agerar. Det finns självklart en poäng med att som individ inte ta på sig skulden och ansvaret för det som i själva verket är systematiska problem och missförhållanden, men mellan de två extremerna finns det en gråzon som det sällan sker nyanserade diskussioner om.

Ett uttryck som konsumentmakt, något av en favorit bland liberaler, är istället rejält bespottat bland antikapitalister. Men behöver det vara det? Jag skulle vilja säga att frågan inte är så självklar, och beror till viss del på hur begreppet definieras. På ett individuellt plan lever vi naturligtvis i ett system där den övergripande logiken enligt vilken resurser används, och enligt vilken människor i stor utsträckning tvingas agera, är lika svår för oss att påverka som konsekvenserna den logiken har för andra människor är att överblicka.

Många av oss är beroende av att lönearbeta för att klara oss, andra disciplineras exempelvis av staten för att, om alls, få tillgång till mat, husrum och andra nödvändigheter. Vi tvingas tävla mot varandra om mat, husrum, sjukvård, dagisplatser och annat som vårt samhälle skulle kunna förse alla med. Vårt beteende som konsumenter är alltså bara ett av många sammanhang i vilket vi mer eller mindre tvingas reproducera staten, kapitalismen och andra sociala system som vi egentligen kanske tycker är usla och skadliga.

Precis som vi behöver lönearbeta för att överleva, så måste vi också hushålla med pengarna och välja de varor som gör så att pengarna räcker hela månaden. Samtidigt är hela systemet också beroende av en stor och ofta osynliggjord kategori av socialt omhändertagande som kvinnor oftast förväntas och pressas att utföra en majoritet av, som att ta hand om barn och se efter hemmet. Vi är beroende av alla dessa saker, och kan inte bara ”kliva av” karusellen, även om vi, så att säga, kan bli rätt illamående av att åka på den och egentligen vill något helt annat. Men inom alla dessa sfärer finns också motsättningar och potential till motstånd.

Motsättningar som potentiellt kan leda till störningar för de system som exploaterar och förtrycker oss – och omvänt skapa fördelar för oss – är inte enbart baserade direkt i lönearbetet. Om vi exempelvis tar ett gammalt beprövat ord som strejk, så går det ju att tillämpa även utanför arbetsplatserna. Vi kan hyresstrejka, skattestrejka, blockera logistiska nav, och göra – eller låta bli att göra – en hel rad saker som stör systemet och i bästa fall samtidigt styr om fler resurser till oss och hjälper oss att själva organisera och ta kontrollen över våra liv – både på kort och lång sikt.

Istället för att tänka på strejker och motstånd mot systemet mer generellt som något som snävt tillhör arbetsplatserna, kan vi vidga begreppet till att på så sätt inbegripa andra former av motstånd, där exempelvis kvinnor, migranter och andra grupper går i konflikt genom att undandra det avlönade eller oavlönade arbete de av systemet förväntas utföra. I längden behöver det inte ens begränsas till ett undandragande av arbete, utan utvidgas till alla handlingar som strider mot det som systemet förväntar sig av oss – ett slags uppror mot reproduktionen varhelst den sker, även i den så utskällda konsumtionssfären.

Problemet med de ingrodda föreställningarna kring dessa begrepp ligger till stor del i hur de underförstått definieras. Konsumentsfären ses automatiskt som något individualistiskt i en ytlig liberal bemärkelse, medan arbetsplatsen antas automatiskt innebära en kollektiv kamp. Men det kan ibland vara precis tvärtom. Det går att flytta fram sina positioner på arbetsplatsen på ett ytligt individualistiskt sätt (att helt enkelt armbåga sig fram, göra karriär, bli mellanchef, osv), och det går att utöva kollektivt undandragande av konsumtion. Dessutom kan detta ske på flera olika sätt.

Det första känns snabbt igen – bojkotten. En slags konsumentmakt som ibland ändå tillåts smyga sig in i antikapitalistiska sammanhang. Den fungerar inte automatiskt bra, men den är ett exempel på ett tillfälligt undandragande, en slags konsumtionssfärens motsvarighet till punktstrejk. Det viktiga här är att dels flytta fokus från individuella lösningar till kollektiva lösningar, dels att också fokusera mindre på enbart själva undandragandet, och mer på de underliggande kopplingarna till en större helhet där medvetna val i konsumtionen i synergi med andra saker kan förvandlas till någonting annat och mer radikalt.

När vi tänker på en vanlig strejk på en arbetsplats, så är det lätt att glömma att strejken bara är toppen på ett isberg, eller spjutspetsen, på något betydligt större. Varje undandragande av arbetskraft, varje uppror mot reproduktionen av staten, kapitalismen, patriarkatet eller strukturell rasism, är en slags kraftmätning med motståndaren – i arbetsplatsens fall kapitalägaren. Den som är bäst på att överleva utan den andre har också en starkare position. Strejken är alltså helt beroende av en struktur av socialt omhändertagande för att vara framgångsrik; ett kollektiv som arbetar tillsammans; en strejkkassa; olika materiella resurser; kunskap och erfarenheter; och potentiellt en hel rad andra gemensamma sociala och ekonomiska verktyg.

Tänk nu undandragandet av konsumtion på samma sätt, som en del av en större helhet. Ibland sker det just precis i samband med en strejk, som exempelvis när arbetarna på Robertson Winery i Sydafrika kämpade för bättre villkor, och fick stöd bland annat från svenska syndikalister med uppmaningar till bojkott av företagets viner på systembolaget som följd. Men det kan också ske på ett långsiktigt och lågintensivt sätt, som exempelvis för att försöka sätta press på länder som Israel eller tidigare Sydafrika, och försöka underminera eller åtminstone fördyra olika former av rasistisk ockupationspolitik eller apartheid.

Sådana politiska och långsiktiga bojkotter är förstås långt ifrån alltid effektiva, och bygger också sällan något annat, varaktigt, utanför den direkta bojkotten. Men här kan vi ta ytterligare ett kvalitativt steg och tänka lite utanför de vanliga banorna, och teoretiskt såväl som praktiskt utnyttja konsumentsfärens koppling till all annan reproduktion i vårt samhälle, och väga in vikten av att just börja bygga något både långsiktigt och självständigt redan idag, som en del av vårt motstånd mot alla de institutioner som dominerar våra liv.

Om vi tänker oss de bakomliggande strukturerna, motsvarande de som backar upp en strejk som vi nämnde tidigare, så kan ett undandragande av konsumtion ske i kombination med att egna kontrainstitutioner byggs upp som kan tillgodose behoven. Det kan röra sig om allt från egen autonom matproduktion, kassor för inbördes hjälp, fria universitet och kliniker, till egna klubbar, caféer, bokhandlar och liknande. Det här blir bokstavligt talat att bygga det nya samhället i skalet av det gamla – de strukturer vi bygger upp för att kunna ta hand om varandra utan staten och kapitalet, blir samtidigt vapen i kampen mot dessa institutioner.

Lokal och självorganiserad matproduktion kan exempelvis både stärka den egna förmågan att klara sig utan eller med mindre lönearbete, ger möjlighet att bojkotta stora kedjor och varor som en anser är alltför oetiska (alltså ger utökat utrymme för meningsfulla val), och kan också ge mer styrka i exempelvis arbetsplatskonflikter. I dagens läge är sådant nästan helt förbisett, men historiskt har arbetare faktiskt kunnat klara sig igenom lockouter som varat i åratal, när de kunnat försörja sig genom sina egna oberoende och självorganiserade kanaler.

Det här förbisedda handlingsutrymmet kan också gälla allt från valet av fackförening, eller hur en förvaltar ekonomiska resurser, där skillnaden mellan olika aktörer (exempelvis gigantiska multinationella finansinstitut jämfört med mindre, kooperativt förvaltade och decentraliserade lösningar för kredit och banktjänster) kan spela stor roll. För att inte tala om diskussioner om egna alternativ som är än djupare förankrade i den egna rörelsens mylla – att alltså på större skala börja bygga upp kapacitet för omhändertagande av ekonomiska resurser och utövandet av inbördes hjälp inom rörelsen.

Det kan också handla om immateriella resurser som kunskap eller mjukvara, resurser för att dela och sprida digital information, och alla möjliga saker som både underlättar människors vardag, ger dem glädje och möjlighet att uttrycka kreativitet eller gemenskap, och också tjänar som verktyg i kampen mot alla former av förtryck. Den immateriella resursen nummer ett är tid. På samma sätt som det kostar mycket att vara fattig, så är det också dyrt att vara upptagen. Den som har tid, kan ofta hitta eller själv ta fram billigare lösningar än den som knappt hinner gå och handla. Att hela tiden jobba kan också vara förödande för förmågan att orka organisera sig. Därför är tid också en faktor kring vilken det går att tänka i form av motstånd.

Det här gäller både kamp för arbetstidsförkortning, organisering bland de utanför lönearbete, eller reduktioner på eget initiativ i den mån det är möjligt och rimligt – att den som har möjlighet helt enkelt lönearbetar så lite som möjligt och försöker lösa så många av sina materiella behov via mer eller mindre formella nätverk av inbördes hjälp och socialt omhändertagande, eller etablerar ett lågintensivt motstånd och, i den mån det inte drabbar människor negativt och inte upptäcks, helt enkelt använder sin arbetstid för sin egen och andras vinning och nytta, eller exempelvis jobbar i en mer maklig takt. Som arbetarna under statskapitalismen i Sovjetunionen uttryckte det: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba.”

En hel del människor har inget lönearbete – de kanske är studenter, hemarbetare, sjukskrivna, pensionärer eller något annat. I reproduktionen av förtryckande institutioner deltar vi alla likt förbannat, vi både känner av det och har möjlighet att hitta sätt att organisera motstånd. Istället för att hamna i en kontraproduktiv uppdelning av livet i sfärer och avskriva vissa som sådana där vi inte kan göra motstånd, så bör vi se det som att vi överallt i vår vardag stöter på, återskapar men också kan agera subversivt mot dessa politiska, ekonomiska och sociala system och kretslopp av exploatering och dominans.

Det står inte mellan produktion, konsumtion eller andra sfärer, utan mellan liberala och ytligt individualistiska tillvägagångssätt eller sociala sådana som skördar vår mångdubbelt större kollektiva kraft och använder den för våra egna syften, för att på riktigt kunna bejaka och realisera vår egen frihet och individualitet, genom våra egna horisontella lösningar som vi börjar bygga här och nu.

Vi måste komma bort från den här tankegången som ser alla försök att skapa radikala alternativ i vår vardag som orealistiska, vare sig det handlar om brist på självförtroende eller en malplacerad ”realism”, där vi främst framstår som offer för omständigheter istället för aktiva subjekt förmögna att förändra vår omvärld. Vilka strukturer vi bygger, vilka erfarenheter vi skaffar oss, samt hur horisontella och autonoma våra nätverk och rörelser är kommer att spela roll – både idag och nästa vecka, om ett år, eller någon annan gång när en ny kris sveper över samhället och helt nya möjligheter öppnas upp.

Det är alltså sant att det inte finns någon etisk konsumtion under kapitalism, men det är lika sant att det inte finns någon kapitalism under etisk konsumtion. Genom att smitta vår vardags alla sfärer med sådan subversiv etik av inbördes hjälp, smittar vi samtidigt kapitalismen med ett dödligt virus.

Inlägget Etisk konsumtion under kapitalism dök först upp på anarkism.info.

Ett klassiskt socialistiskt svar är ökat arbetarinflytande över produktionsmedlen. Produktionsmedel är i det här sammanhanget det som arbetare använder för att omvandla det levande till matvaror: åkrarna, plogarna, ladorna, transportstrukturen, fabrikerna, grossisterna, affärerna. Men produktionssättet i det industriella samhället är så sammanvävt med kapitalismen och så extremt specialiserat att det är svårt att ens visualisera hur en storskalig, globaliserad produktion skulle kunna kontrolleras direkt av arbetarna.

En klassisk arbetarkamp behöver därför, tänker jag, förenas med byggandet av mer småskaliga alternativ och ett ökat lokalt fokus. Alla försök och experiment, såväl som mer seriösa och långsiktiga projekt med gerillaodling, födosamlande, kolonilotter, ekobyar, skogsträdgårdar, permakultur och liknande borde uppmuntras. I tider av mer återkommande kriser kanske det också skapas möjligheter för nya och mer omfattande ”gröna vågor”. Ju mer beroende vi är av den kapitalistiska matproduktionen, desto mer sårbara är vi också inför kriser och kollapser, och det finns många färdigheter som gått förlorade som vi behöver återvinna för att stärka vårt självbestämmande. Och mycket tyder ju på att dagens produktionssystem inte är socialt eller ekologiskt hållbart.

Ibland framställs gröna exodusstrategier nedlåtande som ”utopisk socialism” eller som en miljömuppighet som står i motsättning till arbetarkamp, uppror eller strävan efter ökad jämlikhet och allmänningar i den urbana miljön. Jag tror inte att det måste finnas någon spänning här. Alla kan inte göra allt, och det är oproblematiskt att vi har olika fokus och olika förutsättningar.

Vi varken kan eller vill (?) lämna den högteknologiska och industrialiserade matproduktionen och dess infrastruktur åt sig själv eller åt ett okontrollerat sammanbrott. Det behövs solidarisk organisering för att bevara eller uppnå löner och arbetsförhållanden som går att leva med, speciellt när det gäller prekära arbetare. Det behövs en medveten och organiserad närvaro på arbetsplatser som kan påverka skeenden i positiva riktningar när kriserna kommer. Vi behöver försvara det mått av gemensam välfärd som finns, och det är bra med grupper och organisationer i städerna som erbjuder mat utan kostnad. Där det är möjligt och rimligt att genom dumpstring, snattning eller ”stöld” omdistribuera mat från kapitalet till mindre bemedlade bör det applåderas.

Men det räcker inte. Vi behöver också eftersträva en myriad av samverkande initiativ till småskalig autonom matproduktion. I bästa fall går de av oss som experimenterar med ekobyar eller odlingskollektiv i fronten för en frihetlig och eko-socialistisk rörelse i riktning mot en revolutionär mörkgrön omställning.

Inlägget Mat och autonomi dök först upp på anarkism.info.

Staten är en av de mest våldsamma och destruktiva sociala konstruktioner som vår historia har gett upphov till. Det finns inte en stat som inte förslavat, fängslat, förtryckt, exploaterat eller ibland till och med utrotat hela folkgrupper. Statens maktanspråk realiseras ofta på bekostnad av ursprungsbefolkning och andra utsatta grupper, och är till gagn främst för en liten elit. Stater pratar idag ofta om våldsbejakande extremism, men det finns ingen grupp, ingen institution, som förlitar sig så systematiskt på så extremt våld som stater gör idag och gjort historiskt.

Staten har piskat upp nationalistisk stämning och rasism, frodats på patriarkala strukturer, drivit på kolonialism och imperialism, och skickat miljoner människor i döden, i krig vars syfte bland annat har varit att utöka statens maktsfär på dess yttre fienders bekostnad. På detta sätt har människor på alla sidor av dessa konflikter, människor som egentligen har mer gemensamt med varandra än med den maktelit som kontrollerar just deras nationalstat, förmåtts att döda varandra i namnet av i praktiken meningslösa ideal.

Stater kan inte existera utan en uppdelning mellan ”vi” och ”dom”, och de som stängs ute flyr många gånger just från de katastrofer och konflikter som stater och gränser själva har orsakat. Dessa  dödliga gränser står däremot alltid öppna för de med makt, pengar eller rätt hudfärg. För statens kalla logik, från dess makts höjder, är människokroppar bara en förbrukningsvara. Stater är en antites till allt liv, all frihet, all kreativitet, all jämlikhet och all solidaritet. Stater är en dödlig utväxt på samhällskroppen, staten är en cancerdiagnos.

Stater fanns långt innan kapitalismen, men har också samverkat med kapitalismens uppkomst, och försett detta ekonomiska system med en repressionsapparat som utarmat människor genom att ta ifrån dem mark och egendom, och på så sätt drivit dem in i kapitalisternas fabriker. Det är ingen slump att statens främsta repressiva organ – polisen – tillkom just som svar på den oro och upproriska anda som genomsyrade massorna när de tvingades in i löneslaveri i Europa. I Nordamerika utvecklades polisen i rakt nedstigande led från de slavpatruller som jagade förrymda slavar.

Trots detta finns det många missförstånd och antaganden som tas för givna när det gäller diskussioner om staten. För de allra flesta är det något som är en självklarhet, som förvisso kan vara dåligt ibland, men som till syvende och sist ändå är oundvikligt. Staten ses ofta som en uppsättning nödvändiga institutioner som förser (en del av) oss med viss grundtrygghet, och ett verktyg genom vilket vi kan åstadkomma social förändring – vare sig det handlar om idéer kring reformism, eller förändring av mer revolutionärt slag.

Även bland antikapitalister har staten haft en relativt privilegierad ställning. Ingen tror att vi kan uppnå ett postkapitalistiskt samhälle genom att jobba för att få in fler arbetare, svarta, fattiga, kvinnor eller andra grupper i bolagsstyrelser, men många sätter sitt hopp till att skicka samma grupper och individer till de institutioner som tillsammans utgör staten. Men istället för att skapa förändring, så fungerar sådana metoder snarare som en säkerhetsventil för systemet.

Både de reformistiska liberala idéerna om staten och reformer som självändamål och den grundläggande drivkraften för förändring, och revolutionära teorier om ”arbetarstatens” roll som ett verktyg för frigörelse, är skadliga om vårt mål är att bygga livskraftiga och självständiga sociala rörelser. Därför måste dessa teorier och argument bemötas och utmanas. Men för att kunna göra det, måste vi också prata lite närmare om vad staten faktiskt är och inte är.

***

På ett sätt är frågan ganska enkel, och vi kan peka på exempel: Sverige är en stat, USA är en stat, Kina är en stat, Japan är en stat, och så vidare. Men ofrånkomligen kommer det en följdfråga: Vad är det med Sverige, rent konkret, som gör det till en stat? Den frågan är inte lika enkel, och vi måste försöka generalisera vad som utmärker inte bara Sverige, utan alla stater.

Staten kan sägas vara summan av alla de politiska, juridiska, lagstiftande, militära och finansiella institutioner som genom sin hierarkiska och centraliserade struktur utgör en maktfaktor över och ett särintresse skilt från de människor som befinner sig inom dess maktsfär. Den maktsfären är dessutom nära förknippad med ett geografiskt område över vilket staten hävdar rätten till ett våldsmonopol.

Det är vad staten är, men det är också viktigt att påpeka vad staten gör. Att staten på grund av sin struktur är ett särintresse skilt från människorna som den regerar över betyder förstås inte att de två är helt skilda. Staten innehar nämligen också rollen som medlare mellan olika klassintressen (arbetare, kapitalister, men även statliga byråkrater och politiker), och påverkas hela tiden av dem till att stifta lagar och med sin legalistiska och i slutändan repressiva maktapparat se till så att de någorlunda efterlevs.

Staten försöker alltså dels att reproducera sig själv som en maktfaktor i samhället, och slå ner på försök att underminera den, och dels se till så att alla sitter mer eller mindre still i båten och inte hotar den rådande maktbalansen, alltmedan andra maktfaktorer i samhället försöker utöva inflytande på den och på varandra.

Staten är dock knappast att betrakta som neutral. De flesta av oss lever idag i en global kapitalistisk ekonomi, som har utvecklats i synergi med staten. Den ordning staten idag försöker bevara är alltså kapitalistisk, även om den av befolkningen ibland kan tvingas stifta lagar och ingripa på ett sätt som ger människor vissa rättigheter.

Staten är, likt kapitalismen, ett abstrakt system med en i grunden omänsklig logik, som ser till maktens intressen snarare än människors behov. Men precis som kapitalet personifieras av kapitalister, möter vi staten i egenskap av de politiker, byråkrater och andra funktionärer som utgör dess institutioner och som försvarar dess intressen.

Allt tal om människors bästa och andra humanitära utspel är trots detta ytligt påklistrade framtoningar, som ger vika för verkligheten så fort de hamnar i konflikt med för systemet mer grundläggande maktintressen – ungefär som socialdemokratisk migrationspolitik. Men lika lite som staten har vårt bästa för ögonen, lika lite är den nödvändig för ett fungerande samhälle som ser till människors behov.

”En kan slänga iväg en stol eller krossa en fönsterruta; men det är tomt prat och orddyrkan att betrakta staten som en sådan sak eller fetisch som en bara kan slå i bitar för att förstöra. Staten är ett tillstånd, en specifik relation mellan människor, ett sätt att förhålla sig; vi förstör den genom att ingå andra relationer, genom att bete oss annorlunda mot varandra. […] Vi är staten och vi kommer att förbli staten tills vi har skapat institutioner som utgör en riktig gemenskap.” – Gustav Landauer

Här är det viktigt att påpeka vad staten inte är, då det finns ett antal vanliga antaganden från olika håll som underminerar möjligheten till en skarp analys och följaktligen fungerande praktik mot staten. För det första brukar staten förväxlas med en del av de tjänster och försäkringar som den tillhandahåller människorna inom sin maktsfär, som människorna ofta genom långa strider tillkämpat sig. Att stater garanterar en viss nivå av sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, att de driver sjukhus, skolor och äldreboenden, är inte saker som inneboende hör staten till.

Denna helt nödvändiga samhällsnytta kan finnas oberoende av staten. Det är alltså i dessa fall inte frågan om vad staten gör, utan hur det görs. Alla dessa saker skulle kunna omvandlas till allmänningar, arbetsplatser självorganiserade av arbetare och sammanslutna i federationer, och så vidare. Att vara mot och arbeta mot staten, innebär därför inte att vara mot och arbeta mot alla de nödvändigheter vi behöver.

Främst handlar det om att arbeta mot statens repressiva och exploaterande funktion, och för ett omvandlande, inte avskaffande, av de bra saker som den idag kastar sin skugga över. Att vilja avskaffa staten är alltså inte att vilja nedmontera de aspekter av samhället som syftar till att tillfredsställa våra behov och öka vårt välmående, utan tvärtom, att utöka och tillgängliggöra sådana system för alla, samt befria dem från statens logik, så att de (och i förlängningen vi) kan uppnå sin fulla potential.

Det andra problemet har mer att göra med en viss vedertagen socialistisk analys, som, trots att den i stort ser staten som arbetarklassens motståndare, och vill se dess avskaffande, fortfarande ser den som ett verktyg som kan användas för samhällsförändrande syften. Den här analysen har två varianter, dels den reformistiska och dels den revolutionära. Båda har dock stora problem rent teoretiskt och har historiskt visat sig leda till återvändsgränder av olika slag.

Den reformistiska analysen misstar parlamentarism för ett sätt att kontinuerligt påverka samhället i positiv riktning, och argumenterar för att sociala rörelser ska engagera sig parlamentariskt på olika sätt. Men historien är full av exempel på att det inte är sociala rörelser som vinner val, utan val som vinner sociala rörelser. Vissa skulle kanske säga att parlamentarismen är sociala rörelsers kyrkogård, men, som Black Rose Anarchist Federation uttryckte det nyligen, så är det en jämförelse som är orättvis mot kyrkogården – den är nämligen bara platsen där de döda vilar, inte redskapet som dödar dem.

Parlamentarismen är en mycket ineffektiv metod för att förändra samhället, och snarare en spegling av samhällsförändring än dess orsak. Parlamentarisk makt är en slags alienerad makt, tagen ur sitt vardagliga sammanhang, och placerad i en låtsassfär, där politiker bestämmer saker de varken har kunskap om eller någon rätt till, och där de, precis som kapitalister, sällan får ta konsekvenserna av sina handlingar. Parlamentarismen paralyserar social förändring, genom att flytta den från dess vardagliga och direkta sammanhang – arbetsplatser, kvarter, gator och torg, och bort från dem som berörs av förändringen.

Dessutom har parlamentarismen en rad inbyggda begränsningar. De sociala rörelser som griper den politiska makten inser snart att de utsätts för en rad olika institutionella påtryckningar och är oerhört begränsade i vad de kan göra. Dessutom är de nu, som representanter för statsmakten, alltmer intresserade av att bevara dess legitimitet. De tenderar att bli alltmer institutionaliserade och tappar kontakten med sitt ursprung, eller imploderar när deras politik går stick i stäv med systemets logik. Ofta kan rörelser åstadkomma mer i motstånd mot en fientligt inställd regering, än som passiva allierade till en till synes ”vänlig” sådan.

Den analys som ofta förkastar reformism men ändå ser potentialen hos en slags ”arbetarstat” att fylla en viktig funktion i en revolutionär situation vilar också på mycket tvivelaktiga teoretiska premisser och en tragisk historik. Utgångspunkten för den analysen är att se staten deterministiskt och väldigt mekaniskt, som helt enkelt resultatet av klasskonflikt. Staten är här något som uppstår för att hantera klasskonflikten mellan arbete och kapital. För en sådan analys blir därför svaret också lite enklare: Om staten bara är resultatet av klassamhället, så kommer staten att försvinna i takt med att arbetarklassen monterar ner klassamhället, och de kan med fördel göra så med statens hjälp.

Men, som vi redan har varit inne på i vår beskrivning av vad staten är och vad den gör, så är staten inte bara ett resultat av klasskonflikt, utan en aktiv del av denna. Stater har på grund av sin hierarkiska struktur en intern maktdynamik – precis som kapitalismen – som gör att de till varje pris vill bevara och hela tiden återskapa sin makt. Det här kan samverka och samverkar med många andra maktdynamiker, varav en är kapitalismen. Den moderna staten är som vi redan varit inne på nära sammanvävd med kapitalismen, och kapitalet har stor inverkan på staten, men staten bär själv alltid på ett embryo för ett klassamhälle, oavsett andra samverkande faktorer.

Det här viktiga iakttagandet om statens hierarkiska karaktär och dess konsekvenser har varit tydligt när till synes arbetarvänliga partier gripit makten och i sin kamp att behålla den kvävt revolutionen, eller i imperialistiska ambitioner som inte främst drevs av kapitalistiska incitament utan geopolitiska hänsyn och statens egna initiativ, och i många liknande situationer. Att ignorera vad den hierarkiska dynamiken, som är en del av statens innersta väsen, har för effekt, är att döma sociala rörelser och radikal förändring till ett misslyckande.

Därför kan staten varken användas som ett verktyg för social frigörelse, eller antas försvinna av sig själv bara för att andra maktdynamiker undermineras. Det här totala förkastandet av staten tolkas ofta helt felaktigt som att det handlar om en naiv vilja att avskaffa staten ”över en natt”. Men det är snarare frågan om att se processen av socialt, politiskt och ekonomiskt frigörande som en kamp mot både staten och kapitalet på en och samma gång, och alltid i motsättning mot dessa.

Det här har historiskt och praktiskt tagit sig uttryck i stöd för utomparlamentariska och gräsrotsbaserade sociala rörelser, i form av radikala fackföreningar eller fabrikskommittéer, kvartersorganisering, federationer och, när det hettar till, på liknande sätt självorganiserat försvar. Vissa menar då att detta ändå är en stat, men en sådan definition förvirrar bara och urvattnar statsbegreppet. Horisontell och federerad självorganisering, även väpnad sådan som kan hålla tillbaka reaktionära krafter, är vitt skild från centraliserade och hierarkiska strukturer och självutnämnda auktoriteter.

”Att bli regerad är att vid varje handling, varje utbyte bli noterad, registrerad, uppräknad, beskattad, stämplad, mätt, numrerad, utvärderad, licensierad, auktoriserad, förmanad, förhindrad, förbjuden, reformerad, rättad, straffad.” – Pierre-Joseph Proudhon

***

Med den här definitionen och kritiken av staten, och det totala avståndstagandet från den, kan vi på riktigt börja bygga självständiga sociala rörelser. Vi måste ha ett slags anarkistiskt självförtroende – våga tro på våra lösningar och i så stor utsträckning som möjligt organisera dem själva, istället för att be andra göra det. Ibland måste vi pragmatiskt tvinga till oss eftergifter från både stat och kapital, och må så vara, men när vi gör det, gör vi det som en självständig kraft, utifrån, och inte som ett bihang till makten som snart tappar all självständighet och radikalitet.

Det här förhållningssättet öppnar upp för en mer effektiv praktik när det gäller kampen mot staten. Vi måste peka på och analysera alla de sätt på vilket staten aktivt upprätthåller sin makt och trycker tillbaka våra initiativ. En analys som stirrar sig blind på kapitalismen missar lätt detta. Vi behöver hitta strategier för att hantera repressionen, statens exploateringen av vår arbetskraft, och en rad andra verkliga fenomen som är ett hinder för vår organisering i vår vardag och försämrar vårt välmående.

Precis som vi i vår organisering måste hitta taktiker för att så effektivt som möjligt slå tillbaka mot kapitalet, kämpa för bättre löner och kortare arbetstid, och en rad andra eftergifter, så behöver vi undersöka hur vi kan undkomma och självreducera skatter och andra avgifter med vilka staten försöker kontrollera oss och samtidigt upprätthålla sin makt, och använda dem för våra egna subversiva syften.

Just motstånd mot beskattning misstas exempelvis ofta för ett högerfenomen, men faktum är att några av de mest militanta kamperna inom arbetarrörelsen har skett just mot skatter (se exempelvis upploppen och gräsrotsmotståndet mot den förhatliga ”poll tax” som Thatcher försökte införa i Storbritannien 1989-90).

Skatter drabbar ofta redan utsatta grupper hårdast eftersom de främst utformas efter statens och kapitalets intressen, och eftersom de för rika bara utgör ett marginellt bortfall, medan det för fattiga kan betyda skillnaden mellan att ha mat för dagen och någonstans att bo. Samtidigt används skattepengar till att betala de institutioner som förtrycker oss, eller till att subventionera mäktiga ekonomiska intressen.

Skillnaden mellan liberalt och radikalt skattemotstånd är att medan det förra främst avser skattelättnader för privilegierade grupper, bygger på abstrakta rättighetsdiskurser, och individualiserar motståndet, så utgår det senare från våra faktiska behov och försöker realisera vår autonomi genom att organisera vår kollektiva kraft.

”[Att bli regerad] är att under förevändning av allmännytta, och i det allmänna bästas namn, bli avkrävd på bidrag, drillad, skinnad, exploaterad, monopoliserad, utpressad, utsugen, lurad, rånad; sedan, vid minsta motstånd, vid första tecken på klagomål, att bli förtryckt, bötfälld, förtalad, trakasserad, jagad, misshandlad, nedklubbad, avväpnad, bunden, strypt, fängslad, fälld, dömd, skjuten, deporterad, offrad, såld, sviken; och som kronan på verket, hånad, förlöjligad, bespottad, våldförd på, vanärad. Det här är att regeras; det här är regerandets rättvisa, det här är regerandets moral.” – Pierre-Joseph Proudhon

Den här texten snuddar bara vid ytan av vad vi måste tänka på när vi analyserar och förhåller oss till staten, och är främst tänkt som ett första steg på vägen till att göra motstånd mot dess makt över oss. Att som många rörelser eller politiskt aktiva idag tro att staten kan hjälpa oss, att låta bli att analysera och motsätta oss den på samma sätt som vi analyserar och motsätter oss kapitalet, är som att försöka slåss mot en mäktig fiende med ena handen bunden bakom ryggen.

Vi kan inte bygga självständiga rörelser som på riktigt hotar den rådande ordningen så länge vi varje gång staten öppnar famnen rusar rakt in i den. Staten hatar oss, och vill förinta vår mänsklighet. För att besegra den måste vi hata den tillbaka, och förinta staten – både den i vårt huvud och som den institution som möter, utnyttjar och våldför sig på oss i vår vardag. Vi måste bemöta och besegra denna stats sociala relationer med våra egna. Där finns det inget utrymme för kompromiss eller samarbete. Lämna sån skit åt sossar.

Inlägget Vi måste prata om att hata staten dök först upp på anarkism.info.

Frihet och autonomi är inte samma sak som oberoende. Människan är ett djur med en behövande och bräcklig kropp, och individen kan aldrig bli sin egen lyckas smed. Varje andetag vi tar, varje tugga vi äter, varje toalettbesök, visar att det inte finns någon gräns mellan inre och yttre, mellan oss själva och omvärlden. Från födsel till gravsättning bärs vi av andras händer, och för att överleva behöver vi såväl andra människor som andra djur och miljön. Innan och efter hjärtslagen i de kroppar som blev våra, är atomerna i denna form utspridda och delaktiga i andra livsformer och ekologiska kretslopp.

Idén om oberoende har flera rötter eller komponenter. Platonskt influerade föreställningar beskriver vårt sanna jag som det innersta, en själ som ytterst inte hör hemma i en kropp på jorden. I upplysningstraditionen finns en stark dualism mellan själ och kropp, som rimmar väl med det teknoindustriella samhällets vurmande för en människa ställd ovanför naturen. I det patriarkala tänkandet finns en idé om den ”självständige” mannen. Men denne inbillat självständige fattar bara inte att han är beroende av andras arbete för att kunna ”försörja sig och sin familj”, eller sitta på sin kammare och filosoferande blicka ut över världen.

Idén om oberoendet har kritiserats från både feministiskt och ekologiskt tänkande, men även många anarkister har betonat både samhörighet och autonomi. Ofta ställs egoism emot altruism, och ”goda” handlingar anses vara de som är utgivande eller till och med självuppoffrande. Detta ifrågasatte Kropotkin bland annat i den lilla boken Anarkismens moral, och menade att solidaritet och ömsesidig hjälp är något människan och andra arter behöver av egoistiska skäl.

Vi stöttar andra för att vi själva behöver stöd. Vi vill hjälpa de som drabbas av förtryckande ordningar eftersom det nästa gång kan vara vi själva som drabbas. Solidaritet och ömsesidig hjälp handlar både om om att se sitt intresse i andras väl och ve, och att förstå att självförsvar och kärlek till sig själv kan vara viktigt även för andra.

Beroende är ingen problematik, att vara beroende och därmed sårbar tillhör våra existentiella grundvillkor. Frågan är vem eller vad vi är beroende av, och om våra beroenden främjar vår utveckling och frihet, eller om de tjänar de mäktigas intressen.

Inlägget Beroende dök först upp på anarkism.info.

Emma Goldman ville som bekant inte ha någon revolution utan dans. Lekfullhet, experimenterande, humor, poesi och öppenhet för det oväntade kanske skulle kunna betraktas som anarkistiska ”dygder”. Sådana attityder och praktiker kan också vara ett bålverk mot stel dogmatism och expertvälde. Möjligen kan också mer lekfullhet främja en långsiktigt hållbar aktivism där en inte tar sig själv alltför seriöst, och i förtid bränner ut sig på barrikaderna. Att en dansande kamp var viktig för Goldman kan mycket väl ha bidragit till att hon tillhör den minoritet (?) av anarkister som inte lämnade vare sig aktivismen eller anarkismen efter sina ungdomsår, utan fortsatte kampen-festen livet ut, och var beredd att omvärdera taktiker och ställningstaganden.

”Vårt” samhälle har en ambivalent inställning till barn och unga. Å ena sidan hyllas det ungdomliga när det gäller viss stil och attityd, å andra sidan är det fritt fram som vuxen att förhäva sig, förolämpa och nedvärdera barn och unga. Trots mycket snack om barns rättigheter och demokrati är det i många sammanhang både accepterat och lagligt att köra över barn och sätta vuxnas behov framför barnens.

Aktivism och radikalt politiskt arbete beskrivs i linje med detta ofta nedlåtande som något som hör ungdomen(s busighet) till, och detta oavsett vilken faktisk ålder de involverade har. Och visst finns det ett samband, unga människor är över lag mindre fångna av systemet och mer öppna för att se förtryck med öppna ögon, ifrågasätta och göra motstånd. Lek och bus är en del av detta. Men kraven på att den vuxna bara ska falla in ledet och lämna allt motstånd bakom sig, eller att lydnad är ”mer moget” än upproriskhet, vilka som tjänar på det synsättet förstår vi nog.

Nej, föräldrar har här mycket att lära av sina barn, och även andra vuxna kan ta vara på relationer till barn och unga i sin närhet, och i dessa inte enbart uppträda som människor som vet och kan bättre. Visst behöver vi acceptera att vi blir vuxna och ta ansvar för att se och möta de yngres behov och ge vägledning och stöttning i riktning mot självbestämmande. Och absolut behöver vi som vuxna lägga bort en hel del av det som hör uppväxten till. Men lekfullheten och barnasinnet kan vi, i synnerhet som anarkister, med fördel behålla och odla, på vägen mot en mindre kantig tillvaro. Må dock ingen reducera leken, festen och dansen till enbart ett redskap i kampen. Inget skulle vara sorgligare.

Inlägget Föräldraskap (2) : Lek dök först upp på anarkism.info.

Begrepp är inte neutrala, och inte heller bara ”verktyg”. De blir en del av oss, förändrar oss, och präglar vårt sett att se på och dela upp världen. Och de är alltid framvuxna ur specifika historiska och sociala sammanhang. I väst är många centrala begrepp dualistiska och hierarkiska. De delar upp världen i tvåtal, ställer saker emot varandra, och får oss att höja vissa företeelser och sänka andra. Det här kan vara rimligt ibland, men vi bör också vara uppmärksamma på hur begreppen påverkar oss och vår syn på omgivningen och oss själva.

Inte heller det moderna religionsbegreppet har fallit ned från himlen. Det har vuxit fram i en västerländsk, protestantisk miljö kopplat till specifika politiska syften. Andra historiska perioder och samhällen saknar ett motsvarande koncept.

Begreppet ”religion” förknippas, som det oftast används, med tro, myter och tradition. Det sekulära knyts till förnuft, vetenskap och utveckling. Först kring sekelskiftet 1800-1900 får vi en etablerad diskurs med ”världsreligioner”. Bakgrunden är bland annat de koloniala projekten där västerländska regimer sökte att våldsamt kartlägga och kontrollera andra folk och samhällen och deras resurser. Mallen var i mycket den protestantiska religionsuppfattning där religion primärt är något privat, inre och individuellt, och där fokus i övrigt läggs på heliga texter och en specifik moral. De religioner som uppfattades stå närmast den här mallen sågs som ”högre”. Och där koloniserade folks traditioner, politik och etik inte stämde med de rådande kristna idealen blev de utsatta för mer eller mindre våldsam press att anpassa sig.

Det här förklarar också de rasistiska undertoner som finns inbäddade i religionsbegreppet. Religion förknippas med det primitiva, medan det sekulära och ofta kristna eller post-kristna samhället byggt kring nationalstaten associeras med utveckling. Begreppet ”religion” är i regel nedlåtande. Ytterst få personer, oavsett om de är ”troende” eller ej, har ”religiös” som identitet – religion är något som förknippas med ”de andra” (de ”mindre utvecklade”). Speciellt problematiskt uppfattas ”religion” vara när det ”blandas ihop med politik”, det vill säga när religionen inte följer den västerländska, (post)protestantiska, sekulära modellen.

Förutom religionsbegreppets knepiga historia är konceptet inte heller ett fungerande eller klargörande sätt att dela upp världen. Det finns dussintals olika mer eller mindre etablerade och delvis motstridiga definitioner av religion. Det finns traditioner som brukar hamna under etiketten religion, men som helt förnekar existensen av en skapargud eller till och med av gudar, exempelvis theravada-buddism. Och även inom teistiska traditioner finns en stor mångfald. Människor kan tillhöra en specifik religion utan att ansluta sig till alla (eller ens någon av) dess läror, och det finns många avvikande riktningar inom olika religioner. En hierarkisk gudsbild är långt ifrån självklar, gudomen eller gudomarna kan betraktas som ett mystikt något som inte går att ringa in med ord, eller som en vän. I Bibeln finns centrala personer och texter som brottas med Gud, övertalar Gud att ändra sig eller spyr galla över Gud.

Men problematiken går också i andra riktningen. Som kvantfysik och sociologi med flera discipliner visat finns det många grenar av vetenskapen som visar att tillvaron är gåtfull och delvis obegriplig, och vetenskapen måste för att komma framåt alltid i någon mån arbeta med hypoteser och antaganden, med ”tro”. Vad som är ”naturligt” respektive ”onaturligt” eller ”övernaturligt”, eller om dessa begrepp ens är användbara, är inte givet på förhand. Och även i det sekulära samhället finns det många osynliga strukturer, krafter och koncept som vi ”tror på” eller till och med följer eller hyllar, även om de inte kan ”bevisas”: organisationer, nationer, marknaden, kärleken. En hel del av dem pratar vi också (metaforiskt?) om som aktörer med vilja, precis som gudstroende (lika metaforiskt?) kan prata om Gud som en osynlig person. Många av de gängse religionsdefinitionerna skulle också i hög utsträckning träffa etablerade politiska ideologier, trots att de sällan beskrivs eller uppfattas som ”religion” av politiskt engagerade.

Så vad är slutsatsen? Ja, jag vet inte exakt. Men att avfärda något eller se ned på något eller någon för att en har gett det epiteten religion håller inte. Olika religiösa traditioner kan ha både frihetliga och förtryckande inslag. Och är religiositet ens något vi kan komma undan? De flesta svennar är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, ger sina barn kristna namn, firar kristna högtider, tror på ”någonting större”, men ser sig paradoxalt nog inte som religiösa. Och även om vi (som jag) är ateister och står utanför kyrkan, moskéer eller liknande organisationer, så färgas vi av majoritets- och/eller minoritetsreligioner, och även vi har trosföreställningar som inte går att bevisa på empirisk väg. Såsom anarkism, exempelvis.

Vill någon fördjupa sig i detta rekommenderas (icke-anarkistisk) kritisk religionsteori som bland andra David Thurfjell aktualiserat genom sina böcker Det gudlösa folket och Varför finns religion? (Thurfjells kapitel heter ”Religion finns inte”).

Lite krångligare och mer akademiskt rekommenderas Tomoko Masuzawas The Invention of World Religions och Talal Asads böcker i ämnet (Genealogies of Religion, Formations of the Secular).

Inlägget ”Religions”kritik dök först upp på anarkism.info.

Varje gång vi ger av vår tid, energi eller resurser utan att kräva någon ersättning visar vi på bristerna i den kapitalistiska logiken. Och detta gör vi hela tiden, i vänskaps- och familjerelationer, i frivilligt engagemang, och i möten med människor vi inte känner. Ju mer omfattande de sammanhang är där pengar och profitdrivna företag hålls borta, desto mindre mat får kapitalismen. Även högermänniskor och prokapitalister visar därigenom genom sin praxis på bristerna i den rådande ordningen. Få är de som tar betalt av vänner de bjuder hem på middag eller skriver ut en faktura till sina barn för 18 år av mat och husrum när de blir myndiga.

Det finns en utbredd idé om att byteshandel var det som föregick systemet med pengar och skulder. David Graeber har i sin bok Skuld visat övertygande att detta är en myt. Tidigare samhällen tycks primärt över lag ha organiserats internt genom gåvoekonomier. När gåvor ges krävs ingen ersättning, istället stärks relationerna genom att det byggs en förväntan på ömsesidig hjälp. (Se också sociologen Marcel Mauss klassiker The Gift).

Nu är ju samtidigt dagens majoritetssamhällen hierarkiskt organiserade, och i en hierarki får ”gåvan” en annan och mer problematisk ställning. När de rika och mäktiga ”ger” till de fattiga och marginaliserade stärks beroendet. De rika får status genom sina ”gåvor”, och de fattiga fortsätter att underordnas. William Godwin skrev i Den politiska rättvisan från 1795:

[…] ett litet fåtal människor disponerar över de resurser som vi behöver för att fylla våra behov, resurser som sätter dem i stånd att visa upp en oäkta generositet och att köpa de fattigas underkastelse genom att betala något som de fattiga i själva verket har rätt till. Deras system går ut på nåd och välgörenhet i stället för på rättvisa. Det gör de rika orimligt stolta genom det förskönande skimmer som systemet sprider över deras handlingar; och det gör de fattiga servila genom att det förmår dem att betrakta de torftiga bekvämligheter som de får, inte som något som de har oemotståndlig rätt till, utan som något som deras välbeställda grannar ger dem av ren välvilja.

Det här betyder inte att vi måste förakta välgörenhet, men välgörenhet är inte någon merit, och saknar radikal förändringspotential. Den innebär bara att de rika ger tillbaka en liten del av det som stulits (länk) från de fattiga. Om normalsvennar (arkister såväl som anarkister) ger en slant i muggen till en socialt och ekonomiskt utsatt medmänniska som tigger borde ingen förvänta sig en applåd, snarare vore det stöld att inte ge.

Omvänt så kan alla ”gåvor” som går från de mindre bemedlade till de rikare beskrivas som mutor, oavsett om de är lagliga eller ej. Att människor mutar de som är rikare är inget konstigt, och i många situationer det enda sättet att leva och överleva i ett ojämlikt och kapitalistiskt system. Men de bidrar inte till en mer frihetlig tillvaro.

Gåvor är förstås inte någon klockren antikapitalistisk praktik i dagens samhälle. Vi lever våra liv i komplexa gråzoner. Vinstmaximerande företag nästlar sig in överallt i våra liv och söker profitera på snart sagt alla interaktioner mellan levande varelser. En verklig gåvoekonomi kan till sist inte samexistera med en kapitalistisk ordning. Men till dess kapitalismen faller samman på grund av motstånd och sina egna motsättningar kan vi alltid i någon mån bejaka, bevara och där det är möjligt stärka gåvans värde och ställning.

Inlägget Gåvor dök först upp på anarkism.info.

Den som medialt står i centrum för detta just nu är Kajsa Ekis Ekman, som med två artiklar lyckats göra sig till ovän med både en rad feminister såväl som de flesta transpersoner. Det skulle kunna gå att tro att det hela i stor utsträckning hänger ihop med Ekis sedvanligt arroganta ton. Och visst – den hjälper definitivt inte hennes sak – men det är samtidigt inte det som är grundproblemet.

Låt oss först börja med att konstatera att det finns ett korn av sanning och relevans i det Ekis försöker förmedla. Hon driver förvisso sin tes främst på basis av lösryckta exempel istället för en strukturell analys, men det finns ändå en kärna där. Den kärnan kan sammanfattas i iakttagelsen att transkvinnor och cis-kvinnor har olika upplevelser, erfarenheter och problem. Det här är förstås sant.

Men istället för att leda till en konstruktiv diskussion, så hamnar den här insikten i Ekis fall i skrämselpropaganda och ifrågasättande av transpersoners identitet. De kommer för att ta över och sudda ut oss. De kan våldta oss. De syns och hörs istället för oss. Vi tänker inte låta oss utraderas! Ett otroligt destruktivt och skadligt sätt att argumentera, som också missar att transpersoner själva inser att de har en annan upplevelse och delvis skilda erfarenheter.

Ekis beklagar sig över att när en transkvinna ”kommer ut” så raderas ”hela hans [sic!] historia som man […] och han blir plötsligt den mest förtryckta av kvinnor”. Det här är ännu ett i raden av onödiga och missvisande utfall avsedda att sensationalisera och skrämma. Det enda som stämmer i det påståendet är att transkvinnor tillhör de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Ta istället exempelvis Zoé, en transkvinna som nyligen ”kommit ut” som sådan, främst känd för sin Youtube-kanal under namnet anarchopac. Såhär säger hon i videon ifråga:

”In saying I’m a trans woman there are a number of things I’m absolutely not saying. Firstly, I do not think that because I’m a trans woman I’ve have had the same life experiences as a cis woman. I was assigned male at birth and in my day to day life stealth it as a man. As a result I have never been mansplained, or sexually harassed, or been told that because of my gender I won’t be good at maths. I have never felt the distinct embodied experiences that are very common for many cis women, such as feeling shame over periods or looking in the mirror and not being able to see themselves independently of the male gaze. I have, however, had experiences that cis women have not had, such as wanting to kill myself for wanting to wear a dress or being forced to act and look like a man in order to avoid or decrease violence from men. I at the same time also share many experiences with cis women such as policing my behavior so it conforms with gender roles or hating my body hair due to internalising a gendered beauty culture in which women are not allowed to be hairy. Trans women and cis women are both women and so share certain experiences whilst at the same time being different from one another. This shouldn’t be hard for a feminist to understand. It’s the same as how rich/poor, black/brown/white, straight/bi/gay, disabled/abled bodied women have certain things in common and certain things that separate them.”

Responsen på Zoés video har varit mycket positiv, från feminister, transpersoner och andra. En kan ju fråga sig hur det kommer sig att hon så tydligt uttrycker det som är kärnan i Ekis artiklar, men att resultaten blir så olika? Antagligen för att kärnfrågan inte är inlindad i tjocka lager av anklagelser, ifrågasättande och exempel avsedda att skrämma upp och måla upp accepterandet av transkvinnor som riktiga kvinnor som ett hot. Kritiken mot Ekis kan alltså inte avfärdas som ett sätt att vägra diskutera verkliga fenomen – snarare handlar det om att andra redan gör det på ett mycket bättre sätt – utan att kasta transpersoner under bussen.

Exempelvis tar Ekis upp ett fall där en våldtäktsdömd transkvinna placeras i ett kvinnofängelse. Det här är ett oärligt sätt att argumentera, eftersom den stora frågan när det kommer till transpersoner och fängelse – förutom det faktumet att fängelser bör avskaffas helt och hållet – är hur illa transpersoner far där, ofta just när de placeras efter sina biologiska kroppar. Problemet med personer med våldtäktsbrott på sitt samvete som placeras bland potentiella offer, är alltså i grund och botten inte en fråga om transpersoners identitet.

I sin andra artikel tar Ekis även skydd bakom identitetspolitik, utan att egentligen klargöra för vad det innebär och varför det är en rimlig hållning. Identitetspolitik är i sig självt ett minerat område, och en diskussion om det fenomenets olika sidor skulle kräva en hel artikel, men det finns några få saker vi kan säga på en gång, som visar att identitetspolitik kan vara en vansklig allierad.

Tolkningsföreträde, i den mån det har en plats, handlar inte om tolkningsmonopol. Alla människor samspelar med en rad olika maktstrukturer och får därmed olika upplevelser av förtryck. Det är därför viktigt att lyssna på vad olika människor – speciellt de som är mest utsatta och marginaliserade – har att säga. Men 1) upplevelser kan just förmedlas, och 2) upplevelser leder inte automatiskt till att rätt slutsats dras. Och tur är väl det, annars hade ingen man kunnat ifrågasätta Hillary Clintons feminism, och ingen vit kunnat kritisera Obamas administration i frågan om repressionen av – ja, kriget mot – svarta. En sådan identitetspolitik, där identiteten är politiken, är en återvändsgränd.

Ekis kan därmed inte gömma sig bakom något tolkningsföreträde, utan behöver, precis som alla andra, argumentera för sin sak. Dessutom glömmer Ekis i sin iver bort att när hon i sin andra artikel klagar på att hon som kvinna inte har tolkningsföreträde när en man (sic!) påstår sig vara kvinna, så har hon själv tidigare i artikeln beklagat sig över den kritik hon har fått på den första artikeln – och där är de flesta just cis-kvinnor.

Än mer absurt blir det när transkvinnor framställs som utövandes någon slags ”kulturell appropriering” i det att de identifierar sig som kvinnor, som om det hela exempelvis gick att jämföra med hur vita amerikaner tar på sig olika amerikanska ursprungsbefolkningars dräkter. Det suddar bort hela aspekten av den dysfori som drabbar personer som upplever att kroppen inte är i synk med deras självidentifikation, för att inte tala om skillnaden i maktdynamik, och visar hur lite Ekis egentligen bryr sig om transpersoner, annat än som en fara för ”riktiga” kvinnor, eller som en abstrakt grupp vars kamp en bara behöver ge lite läpparnas bekännelse till.

Det här snuddar vid ett av de stora problemen med hela Ekis argumentation. Grova generaliseringar omintetgör viktiga nyanser, i jakten på maximal retorisk poäng. För transpersoner är en heterogen grupp med många olika upplevelser och bakgrunder, de läses väldigt olika, och drabbas alla på olika sätt av den socialisering som i sig är en komplex process i vårt samhälle. Zoés beskrivning citerad ovan är till exempel inte helt representativ för alla transpersoner. För att börja med socialiseringen, som är det sätt på vilket vi socialt lärs att tillhöra och ”utföra” manligt eller kvinnligt genus, så kan en intellektuellt inse och motarbeta detta utan att för den sakens skull kunna befria sig emotionellt från socialiseringens konsekvenser.

Det här är ett faktum för transpersoner liksom för alla andra. Så när Zoé pratar om hur hon har erfarenheter av att försöka reglera sitt beteende så att det stämmer överens med vad som förväntas av en kvinna – vilket Zoé alltså upplever sig vara – så är det här inte ett uttryck för att ”kvinnlighet” är något essentiellt. Det viktiga här – det essentiella – är att Zoé upplever sig vara i fel kropp, och att en del av denna upplevelse är att hon vare sig hon vill det eller inte också socialiseras till sådant beteende som anses höra till den rätta kroppen.

Istället för att snurra bort oss med Ekis, som väljer och vrakar bland en rad teorier och enskilda exempel för att underminera transpersoner på olika sätt, så kan vi konstatera att det mellan socialisering till binära könsroller och upplevelsen om ens biologiska kropp finns ett helt spektrum av människor som både läses och uppfattar sig själva på väldigt olika sätt. Inte ens biologiskt kön är så binärt som en del tycks tro. Kärnan för de som ändå kan beskrivas som binära transpersoner är alltså inte en essentiell kvinnlighet eller manlighet, utan en verklig och plågsam osynk mellan hjärnans uppfattning av jaget å ena sidan, och kroppen å andra. Förutom dysfori, drabbas transpersoner dessutom också av en rad fördomar och ofta tyvärr av psykiskt och fysiskt våld.

Det blir till slut tragiskt att ta del av Ekis allt mer krampaktiga försvar. Hon drar sig inte ens för rena påhitt, som när hon påstår att arrangörerna för Women’s March i USA ”förbjudit” de rosa ”fittmössorna”. Jag har pratat med folk som var på marschen och de ger en helt annan bild. Det är bara att söka bilder på nätet – det är fullt med sådana mössor, och dessutom hölls marscher i många städer. I event eller på hemsidor för dessa kan en läsa att en del diskussion uppstått om mössorna, som vissa tycker är transexkluderande, men tvärtom har arrangörer, där de uttalat sig, tydligt sagt att inga plagg förbjuds, samt att de förstår och välkomnar diskussioner.

Vissa har i intervjuer sagt att de personligen inte kommer att ha en sådan mössa på sig, men där stannar också realiteten. Istället går det att hitta flera kommentarstrådar där folk på ett sätt som värmer hjärtat diskuterar hur de kan vara mer inkluderande. Och det här är ett utmärkt exempel på hur Ekis – vare sig hon menar det eller inte – underminerar transpersoner med falska och alarmistiska uppgifter som framställer transpersonerna som en annalkande fara för ”riktiga” kvinnor. Det är tyvärr den bestående röda tråden i hennes argumentation.

Transpersonerna visade sig knappast vara ett problem för Women’s March, men vad folk på plats däremot anmärkte på som ett genuint problem efteråt var TERFs – Trans Exclusionary Radical Feminists – som gjorde tillställningen osäker för transpersoner, med budskap som bara går något steg längre än Ekis eget, och som samspelar med hennes falskklingande skrämselpropaganda.

När jag läst klart Ekis andra artikel går det så upp för mig: Ekis är för transrörelsen vad sverigedemokrater är för antirasismen. Det är en mer subtil, men mycket vanligare och därför också väldigt farlig variant av det sätt på vilket transpersoner utsätts för misstänkliggörande. Ekis tar symptom som förvisso är verkliga, men förvrider dem och attribuerar dem till könsindentitet och transinklusion istället för, exempelvis, patriarkatet eller ett i grunden djupt problematiskt fängelsesystem.

Men det är inte bara ytterligheterna och det öppna hatet som är problemet, utan ofta i ännu högre utsträckning just de vardagliga, ofta strukturella, och subtila aspekterna som reproducerar en form av förtryck – vare sig det rör sig om transfobi eller exempelvis rasism. För även den som svär sig fri från anklagelser om rasism kan fortfarande delta i drev mot eller reproducera systematiskt förtryck av människor på grund av deras härkomst eller hudfärg. Och notera det djävulska i när Ekis besvarar anklagelsen om att reproducera transfobi mot transkvinnor, genom att i princip säga: Nejdå, jag hatar inte alls dessa män.

Ekis rycker på axlarna och tillägger: ”Måste alla människor således skriva under på att kön sitter i hjärnan, för att människor inte ska må dåligt? Så kan det inte vara.”

Snacka om att missa poängen.

Inlägget Vilse i transkampen dök först upp på anarkism.info.

Det här betyder inte att tandborsten ska vara kollektivt ägd, eller att det är bra att bryta sig in hos grannen och expropriera tandborsten för att den har ett skönare grepp. Kanske kan vi tala om ett ”ägande” som har med personlig integritet, behov och nyttjande (sammantaget) att göra. Den eller de som brukar något för att möta sina basbehov som biologiska och sociala varelser skulle kunna anses vara ägare till detta. Den som däremot tar mer än hen behöver, gör anspråk på sånt hen inte använder, eller berövar andra möjligheter att möta sina grundläggande behov, begår stöld, i synnerhet när det handlar om att mer välbeställda personer gör ingrepp i andras liv.

Mot den här bakgrunden skulle det vara stöld att vräka en asylsökande eller en barnfamilj som inte kan betala hyran utan att tillhandahålla något alternativt boende, eller att hindra en hungrig person utan pengar att ta den mat hen behöver, eller att försöka kontrollera ett urfolks traditionella marker, eller att neka en utsatt EU-medborgare sjukvård.  Stöld är med andra ord något som staten och kapitalet bygger på och vältrar sig i, stöld är luften de andas. Detta trots att var och en enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för hälsa och välbefinnande (artikel 25).

Om vi däremot lägger vantarna på resurser som tillhör de rika och mäktiga, och använder dem för nyttigare ändamål eller slussar dem ”nedåt” i hierarkierna, handlar det, ur ett anarkistiskt perspektiv, inte om stöld, utan om omfördelning. Karl-Bertil Jonsson-attityden hör inte bara hemma i en vacker julaftonssaga, utan är en god livsprincip.

Bortsett från lagstadgad omfördelning som exempelvis skatt, föreskriver så klart lagen hårda straff för detta, men lagens främsta funktion är också att skydda den rådande ordningen, inte minst den ojämlika ekonomiska fördelningen. Lagen förtjänar förstås viss respekt på så sätt att vi bör beakta vår personliga säkerhet och minimera risker att utsättas för våld. Men på ett principiellt plan förtjänar den vårt förakt, eller bör på sin höjd betraktas som en (hotfull) rekommendation.

Det här borde också påverka vårt sätt att se på handlingar som kriminaliseras, och personer som utför dem. En del av det staten klassar som stöld, rån, inbrott, skadegörelse, ekonomisk brottslighet o.s.v., handlar om en försvarbar omfördelning eller ”property destruction”. Ibland är det desperata och marginaliserade personer som av samhället berövats sina ”rättigheter” som försvarar sig själva, försöker möta sina behov eller helt enkelt slår tillbaka, på sätt som är mer eller mindre destruktiva. I en hel del fall handlar det främst om att samhällets rikare skikt försöker bli ännu rikare genom ljusskygg affärsverksamhet. Det gäller här att ha urskiljning och ett självständigt kritiskt tänkande. Att idealisera och romantisera grabbiga mafiosos och mobbare är så klart inte nice, men att stämpla människor som ”kriminella” är att gå i statens ledband, och att beskriva människor som tjuvar, bara för att staten betraktar dem som personer som stulit, håller inte.

Att beröva de fattiga deras rättigheter och bygga förmögenheter på att profitera på deras påtvingade arbete, det är den stöld som de majoritetssamhällen vi lever i bygger på. De rika blir rikare, de ekonomiska klyftorna ökar, och längst ned i hierarkin finns skaror av hungriga och svältande människor, och de ickemänskliga djur som berövas sin frihet och/eller sin livsmiljö. Inga tecken syns på att staterna kommer att ändra dessa förhållanden i grunden.

Om det finns en väg att till omfördelning så går den via direkt aktion. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Inlägget Stöld dök först upp på anarkism.info.

Medvetenheten bland svenskar om att Sverige är en stat som ockuperat andra folks traditionella områden med hjälp av en rasistisk ideologi är fortfarande skrämmande låg. Amanda Kernells hyllade film Sameblod, och UR:s nya och seriösa dokumentärserie Samernas tid, och Svenska kyrkans vitbok är ett exempel på en växande medvetenhet om detta.

Anarkister borde ligga i framkant här. Vi delar med urfolk idealt en medvetenhet och/eller erfarenhet av det destruktiva i nationalstaternas och kapitalismens exploatering och förtryck. Även om det kan finnas avgörande skillnader och olika uppfattningar så borde vi, oavsett om vi är samer, anarkister eller både och, kunna göra gemensam sak när det gäller att kämpa för autonomi och miljöskydd, och mot exploatering, rasism och kolonialism. Ett konkret nutida exempel är det arbete som bedrivits mot gruvprospektering och etablering i Gállok (Kallak i Jokkmokks kommun) med bland annat omfattande direkt aktion (här, bild), och längre tillbaka striden om dammbygget i Alta.

Det här betyder inte att det är frågan om någon sammansmältning av kamper och perspektiv. De flesta anarkister tillhör (gissar jag) inte något urfolk, och många samer kommer aldrig att bli anarkister. För anarkister som tillhör den svenska majoritetsbefolkningen borde en anarkistisk respekt för andras autonomi göra både att en undviker kulturell appropriering och att en är ideologiskt återhållsam i relationerna med samer (och andra etniska ”minoriteter”).

Om det sedan skulle visa sig att anarkistiska praktiker eller analyser blir användbara i urfolkskampen så är det förstås bara härligt. I vilken utsträckning det är möjligt eller lämpligt måste få avgöras främst av samiska anarkister och aktivister. Och oavsett finns det alltid något litet andra anarkister kan göra för att ställa sig på rätt sida i konflikten mellan statens och kapitalets rasism och exploatering och ursprungsbefolkning, åtminstone lära sig mer om samernas historia och situation.

Inlägget Urfolkskamp dök först upp på anarkism.info.

Men inbördes är vi väl ändå fredliga? Nja. Det direkta, dödliga mellanmänskliga våldet ligger på väldigt låga nivåer jämfört med andra dödsorsaker, inte minst i Sverige (trots det är skjutningar och gatuvåld ett ledande tema i nyhetsrapporteringen). Men samtidigt lutar sig våra ”fredliga” samhällen mot hotet om våld genom att till tänderna rustade beväpnade styrkor patrullerar gator och gränser och kollar att alla följer de lagar som makten stiftat. Med ojämna mellanrum uppstår små- och storskaliga strider om dessa förhållanden med dessa vapenarsenaler. Normpersonen i Nord lever i överdådigt överflöd, samtidigt som mer än 800 miljoner människor lider av svält och undernäring, och gränsbevakningen söker med våld skydda ”våra” ekonomiska privilegier. Även inom landets gränser finns inte så få människor som saknar adekvat tillgång till mat och tak över huvudet, medan lagens våld försvarar de rikas ”rätt” att fritt vältra sig i lyx. Vi utarmar också planeten mot bättre vetande och äventyrar kanske inte bara kommande generationers försörjning, utan också vår egen.

Så hur kommer det sig att det är så lätt att ”ta avstånd från våld”, att ”vare emot förstörelse”, att säga sig promota ”bara kärlek och respekt”? En delförklaring är att våldet och förstörelsen har kommit att bli föremål för en alltmer långtgående arbetsfördelning. Länge var det männen som skulle sköta våldet i form av jakt, självförsvar och militärtjänst. Inte konstigt att fredsrörelser som sett det problematiska i våldet haft lättare att slå rot bland icke-män. Det här mönstret där våldsspecialisterna i regel är män dröjer sig i mycket kvar, även om strukturen i viss mån utmanas. Men utöver kön är i det moderna samhället arbetsdelningen extremare än någonsin, och människor kan idag leva hela sina liv och sällan eller aldrig se något direkt våld, mer än (hela tiden) på skärmarna. Än mindre behöver de utöva det själva. Och det är ju på många sätt bekvämt. Privilegierade människor kan, även i samma stad, leva på sådan distans från de människor och andra varelser deras livsstil och strukturer konkurrerar ut och dödar att de inte verkar ha några större problem med att se sig som ”goda” och ”fredliga” människor. Utanpå detta kommer den ideologi som döljer etablissemangets våld och det normaliserade våldet, samtidigt som det lyfter fram och kritiserar ”de andras” våld.

Jag var under flera års tid en ganska dogmatisk ickevåldsförespråkare. Det var till och med bland annat detta som ledde mig till anarkismen när jag såg hur centrala våldsbaserade och väpnade organisationer som polis och militär är för staten. Fortfarande är jag en djupt övertygad antimilitarist. Militära styrkor är koncentrerad makt, och, tror jag, kommer aldrig att ge en radikal frihet. Utöver detta har jag både en känsla inför våld, och en analys, som talar för en återhållsam våldsanvändning. En svartvit demonisering av fienden eller en tilltro till våld som konfliktlösning blir problematiskt när vi ser att maktens och förtryckets mekanismer även finns inom oss. Vapeninnehav är och har också alltid varit ett av de centrala och mest effektiva sätten för att upprätthålla ojämna maktförhållanden. Och när vi lägger så mycket energi på att skapa redskap för våld och förstörelse riskerar vi till sist, som idag, att besitta en vapenarsenal som kan utplåna typ allt liv, och som förr eller senare också troligen kommer att göra det om utvecklingen inte vänds. Kampen mot vapenfabriker, kärnvapen och militarism är därför viktig, menar jag.

MEN jag tror att den övergripande inställning till våld som jag länge hade är alltför problematisk. För vad blir följden om en på allvar menar att allt mänskligt våld är dåligt. Om all konkurrens och våldsanvändning är oönskad? Vad antyder det i ljuset av att den specifika livsformen, personen, gruppen eller arten alltid existerar delvis på andras bekostnad? Betyder inte det att vi i förlängningen önskar livet av både oss själva, våra vänner och människan som art? Och är detta i så fall verkligen en möjlig och rimlig position?

Att skryta över vår förmenta fredlighet, och tro att våld enbart är något som IS-terrorister och nassar (eller köttätare, eller män, eller soldater, eller jägare, eller kapitalister) lutar sig mot känns i alla fall för mig som en förljugen och självgod förnekelse.

Kanske är det bättre att parallellt med längtan efter en fredligare och mer samarbetsinriktad värld, också acceptera att vi alltid lever delvis på andras bekostnad, och sen sträva efter att ta ansvar för vilka uttryck detta tar sig, och förändra det vi kan och vill förändra? Hur mycket våld som används och i vilka former, och hur mycket utrymme och resurser vi tar från andra går ju åtminstone i någon mån att påverka. Hur mycket av våldet eller konkurrensen som riktas nedåt i hierarkierna, och hur mycket som används till motstånd, är inte skrivet i sten. Det är möjligt att motverka kapitalism, vapenindustrier, djurfabriker, slaveri, mansvälde och fascism. Kanske går de värsta effekterna av klimatförändring och global miljöförstöring ännu att hindra eller bromsa. Men knappast genom att bara snällt be om det.

Hjälpsamhet, gemenskap och fredliga handslag har sin plats, och ett återkommande tema i anarkistisk teori är att det måste finnas ett samband mellan mål och medel. Men även ett mått av våld/ konkurrens behövs om vi ska fortsätta vara levande människor. Motstånd mot förtryck och frihet från mänsklig dominans och auktoritet har existerat och är i olika utsträckning fortfarande uppnåeligt. Fred på jorden, däremot, har alltid varit, och kommer att förbli en utopi, så länge det finns liv. Så tänker jag idag. Vad tänker du?

Inlägget Våldsbejakande dök först upp på anarkism.info.

För när vi ser på majoritetssamhällets praxis och strukturer kan det inte råda någon tvekan om att könsdualismen är den hårda och till och med våldsamma normen. Staten accepterar än så länge inte fler kön än två, och här ska alla sorteras in. En stor majoritet av familjer uppfostrar sina barn mer eller mindre könsstereotypt. Genom skolan (förskolan undantagen i vissa fall), idrotten, religionen, arbetslivet och (de flesta) kompisgäng och sociala nätverk förstärks könsdualismen ytterligare, så till den milda grad att det är väldigt lätt att bli felkönad som barn och ungdom av okända personer om en inte har en könsdualistiskt korrekt frisyr eller klädsel, eller att bli trakasserad om en avviker från könsnormerna. När det gäller maktförhållanden mellan män och icke-män vet vi alla att det fortfarande på ett generellt plan råder en kraftig obalans när det gäller makt, ekonomi, arbete och våldsanvändning. Det betyder förstås inte att det saknas sammanhang där män är generellt mer utsatta på grund av hur de könas, det kan exempelvis gälla studieresultat eller kriminalisering.

Samtidigt ignoreras den mångfald som finns. Kön är inte EN sak. Kön kan vara juridiskt, socialt, kulturellt och identitetsrelaterat. Vad som står i ens pass, hur en könas i olika sammanhang, vilket kön en uppfostras som, hur en iscensätter kön, hur en upplever sitt kön, är aspekter som ibland går att skilja åt, och ibland inte. Och vi vet alla att de här perspektiven på kön långt ifrån alltid talar samma språk. Könsdualister betonar dock det ”biologiska” könet och tycker typiskt sett att flera eller alla av de andra könsaspekterna bör ”stämma” med det biologiska könet, alternativt att biologiskt kön är kön ”på riktigt”, och att det andra är förvirring eller trams. Men inte ens om enbart biologiskt kön skulle existera funkar könsdualismen. Även om en skulle tro på att det är möjligt att tala om ett ”rent” biologiskt kön finns också här flera aspekter, och genitalier, kromosomer och hormonnivåer är långt ifrån alltid entydiga. Beroende på hur en räknar verkar det vara någon procent eller så som är bekräftat intersexuella på ett eller annat sätt.  Och även utöver det är bilden mer komplex än många tycks tro.

Om alla aspekter av kön pekar i samma riktning används ibland begreppet ”cisperson” (i kontrast till transperson). Men jag tror att cispersoners cissighet överskattas. Många av oss, kanske de flesta, kanske till och med alla, har erfarenheter av situationer där inte alla aspekter av kön harmonierar smidigt.

Min slutsats av detta är att jag personligen hoppas folk kan kliva ned från könsdualismens barrikader och dels bejaka en större könsvariation, dels ta personers specifika upplevelser, erfarenheter och val på större allvar när det gäller detta. En patriarkal värld binder och hämmar oss alla, inte bara icke-män, och patriarkatet förutsätter en stabil och entydig Mans-kategori. Lite uppluckring och nyansering av könsdualismen är på det stora hela taget trevligt och hälsosamt, tänker jag, och framför allt gynnar en mjukare linje de sexuella minoriteterna och räddar människors liv. Så låt oss välkomna det med öppna armar och sinnen, även om det kan vara lite omskakande nu och då. Fler kön åt folket!

Ps. Missa inte Nino Micks artikel i Feministiskt perspektiv, och diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Se också Ana Rekas svar på Ekis artikel.

Inlägget Om könsdualism dök först upp på anarkism.info.

Möjligheterna att planka varierar inte bara beroende på var det sker utan också vem plankaren är. Som alltid vid direkt aktion är det viktigt att tänka på den egna säkerheten och möjliga konsekvenser. Men inte sällan är riskerna lägre än en först kan tro. Planka.nu organiserar plankare i Stockholms- och Göteborgsområdet och har ett utvecklat och väl fungerande system för ”försäkring”. I vissa städer har kontrollanter instruktioner att inte fysiskt stoppa den som plankar, och här är det ofta möjligt att bara lämna platsen om en blir påkommen. På vissa platser har förarna ingen förväntan på att de ska kontrollera resenärer, vilket förstås är det rimliga ur arbetsmiljösynpunkt. Förarna och resenärer står på samma sida i detta, och tjänar båda på en tolerant resemiljö. På andra håll är det inte ovanligt att kontrollanter fysiskt stoppar resenärer. På tågen granskas biljetter normalt (men inte alltid) vid resans början, men detta går ofta att undkomma genom att undvika att åka från tågets startstation, och i övrigt ignorera konduktörernas fråga om ”nya resande”. Om en blir upptäckt är det i regel bara att gå av vid nästa station och neka kontrollavgiften (som ändå sällan verkar efterfrågas).

För papperslösa eller personer som på grund av utseende eller annat lättare rasifieras eller kriminaliseras kan situationen vara svårare, och ibland innebära orimliga risker. Plankning är ingen lösning för alla, och bör därför helst vara ett steg på vägen mot en avgiftsfri kollektivtrafik. Debatt, protester och opinionsbildning mot alla avgiftshöjningar och försämringar i tillgänglighet är därför viktigt för att upprätthålla ett tryck i rätt riktning.

Det här betyder inte att all utbyggnad av ”kollektiv” trafik är att föredra. En lång kamp har exempelvis drivits mot höghastighetstågsprojektet i norra Italien, med en tydlig anarkistisk närvaro (här, här, här, här).  Ett annat viktigt liknande exempel är LA ZAD-ockupationen mot ett flygplatsbygge i Frankrike (här, här) som nu ser ut att ha avgått med segern efter decennier av kamp. Den här typen av transportmedel är snarare till för att stärka kapitalets flöden än för vanligt folks resor, och bidrar till en massiv miljöförstöring.

När medvetandet växer om behovet av en radikal omställning är det ett fint läge för en upptrappad grönrödsvart kamp för en tillgänglig kollektivtrafik som kan utmana privatbilismen, stärka utsatta gruppers rörelsemöjlighet och bromsa kapitalets expansion. Planka på!

Inlägget Planka på! dök först upp på anarkism.info.

Texten i Brand är i sig en översättning, och jag återger först det relevanta stycket innan jag kort presenterar min egen översättningen av ”svaret” på anklagelserna.

Brand skriver:

”’Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanke och enda passion: revolutionen’ – Sergej Netjajev

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmernas hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Mikhail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara anarkist hade han oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna hans formuleringar riktade mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Bakunin och Netjajev faktiskt skrivit så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao.”

För det första var Bakunin inte en ”nära alllierad till Netjajev”. De två korresponderade och umgicks en del, och Bakunin tyckte mycket om och beundrade den unge mannens hängivenhet, men de stod dels en bit ifrån varandra politiskt, dels såg sig Bakunin till slut tvungen att bryta med Netjajev då denne i allt större utsträckning gått bakom ryggen på honom, och relationen blivit alltmer skadlig för Bakunin. Det var av en personlig tillgivenhet, till viss del mot bättre vetande, och definitivt trots skillnader i teori och praktik, som vänskapen ändå höll ut så länge som den gjorde. Men ända sedan tiden för Internationalen har Bakunins motståndare kört med en slags ”guilt by association”-taktik, och låtsats som om Netjajevs idéer och gärningar i själva verket var Bakunins.

Det blir därför absurt att prata om Netjajev som ”Bakuninist”, och i lika stor utsträckning absurt att försöka framställa leninisterna som ”Bakuninismens direkta arvtagare”. Om något, så delade leninisterna samma självuppoffrande syn på revolutionären som Netjajev. Bakunin själv var en passionerad förkämpe för revolution både i teori och praktik, och ansåg liksom många andra att det krävdes en del seriös organisering och disciplin inom rörelsen, men hans relation till detta var också ofta fylld med just militant glädje, som när han mindes den revolutionära tiden i Paris 1848 som ”en helgdag utan början eller slut”.

När det gäller Bakunins ”fantasier” och ”auktoritära idéer” så krävs det en mycket selektiv och i princip avsiktligt missvisande läsning av hans texter och brev för att komma till en sådan slutsats. Något som tyvärr ofta förekommit bland hans och anarkismens motståndare. Där Marx ville bedriva och påtvinga Internationalen parlamentarisk politik, ville Bakunin och de andra anarkisterna att arbetarna skulle organisera sig i sina egna föreningar och federationer (se exempelvis boken The First Socialist Schism). Där Lenin hävdar att arbetarna bara kan uppnå en ”tradeunionistisk medvetenhet” och att ”[t]eorin om socialismen” utvecklades av ”bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella”, vilket naturligt ledde till idéer om avantgardepartier som officiellt skulle föra arbetarnas talan, och i slutändan till Partiets diktatur över folket, hävdade Bakunin att ”revolutionen överallt måste skapas av folket, och den yttersta makten alltid måste tillhöra folket organiserat i fria federationer av jordbruks- och industriassociationer […] organiserade från botten och upp med hjälp av revolutionära delegationer som tar sig an uppgiften att administrera gemensam nytta, inte bestämma över människor”.

Bakunin, liksom andra, gjorde det inte alltid lätt för sig med en del av sina idéer och en del ordval. I brev till vänner talade han om den ovan nämnda ”osynliga diktaturen”. Men i samma brev som dessa citat rycks ur talade han också uttryckligen om vad detta var och inte var. I samma andetag beskriver han detta som att revolutionärerna är ”som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen” och att de agerar ”utan utmärkelsetecken, titlar eller officiella rättigheter, och [är] desto starkare just på grund av att den inte har maktens attiraljer”. Han motsätter sig uttryckligen ”officiell, öppen diktatur” och förespråkar istället organisering som utgår från ”arbetare som sluter sig samman […] beväpnade och organiserade på gatu- och kvartersnivå, den federativa kommunen”.

Den kraft som Bakunin talar om benämns som ”osynlig”, för att den inte tar skepnaden av officiell makt, utan ”naturligt inflytande”:

”Den organiserade effekt som Internationalen har på massorna […] är ingenting annat än den helt naturliga organiseringen – varken officiell eller klädd i någon som helst auktoritet eller politisk makt – av effekten av en påtaglig grupp individer som inspireras av samma idé och strävar mot samma mål, först och främst i fråga om massornas åsikter och endast därefter, med dessa åsikter som förmedlare (återgivna i Internationalens propaganda), på massornas vilja och handlingar. Regimer däremot […] tvingar sig på massorna med våld, och massorna tvingas därmed lyda och genomföra regimens förordningar […] Internationalens inflytande kommer aldrig att vara något annat än en fråga om åsikter, och Internationalen kommer aldrig att vara något annat än en organisering av den naturliga effekten som ett givet antal individer har på massorna.”

Den påverkan som Bakunin argumenterade för hade inte heller något att göra med att föra in främmande ideologiska element in i arbetarklassen. Bakunin ansåg att den ”socialistiska instinkten” hos arbetarklassen var ”av nödvändighet resultatet av folkets historiska erfarenhet” och att arbetarnas ”mest grundläggande instinkter och deras sociala situation gör dem [till] socialister. De är socialister på grund av de förhållanden som utgör deras materiella existens”.

Istället rörde det sig om att främja tendenser och processer som redan pågick i arbetarklassen – om att hjälpa denna ”instinkt” att förvandlas till ”medvetenhet”. Han argumenterade att det bara fanns ”en enda väg, den av frigörelse genom praktisk handling […] genom arbetarnas solidaritet i deras kamp mot de som har makten över produktionen. Det betyder fackföreningar, organisation, och federerade stridsfonder […] [När arbetarna väl] börjar strida, i samarbete med sina kamrater, för kortare arbetsdagar och bättre löner […] och blir alltmer vana att lita till [sin] kollektiva styrka […] Blir arbetarna som på detta sätt deltar i kampen […] varse om att de är revolutionära socialister.”

Det enda som revolutionärerna därmed ”tillför” är ”ett mer exakt uttryck, en ny och mer samstämd form till proletariatets redan existerande instinkter […] [som] kan främja och påskynda utveckling […] [och] ge dem en medvetenhet om vad de har, vad de känner, av vad de redan instinktivt önskar, men det kan aldrig ge dem något de inte har”.

Snarare än att fantisera om auktoritära diktaturer så lämnade Bakunin efter sig en hel del intressanta teorier och idéer om hur anarkister och anarkistiska organisationer kan förhålla sig till sociala rörelser och organisering i stort. Många av dessa idéer är fortfarande relevanta idag, några få är utdaterade eller rentav dåliga. För precis som alla andra, så var Bakunin en vanlig människa, som också kunde göra fel, och anarkister är inte ”Bakuninister” av bland annat denna anledning. För den som vill få en lite djupare inblick i allt detta hänvisar jag till den översatta texten i sin helhet, men hoppas härmed att anklagelserna i de från Brand citerade styckena avslöjats som ganska tafatta.

Vidare läsning:

Bakunin och social organisering, redigerad och översatt av anarkism.info

Inlägget Bakunin, Brand och social organisering dök först upp på anarkism.info.

Jakten har funnits med människan som art sedan artens barndom, även om den också i många sammanhang har problematiserats eller övergetts. Som bekant finns det även andra arter som jagar, men i människans fall har jaktinstitutionen kommit att få starka band till företeelser som anarkister i andra sammanhang brukar kritisera. Jag tänker då på en könsbaserad arbetsfördelning där manlighet och våld sammanlänkas, vapenfetischism och militarism, och, framför allt, dominans. Människans påstådda rättighet att behärska planeten och rangordna andra varelser i ett hierarkiskt system har fått namnet speciesism (artförtryck), och påminner inte så lite om andra rangordningssystem som rasism, köns- och klasshierarkier.

Att frihetligt sinnade personer och rörelser mot denna bakgrund ifrågasätter eller till och med ibland genom direkt aktion stör vissa former av jakt borde inte ses som något konstigt. Samtidigt bör inte motståndet vara urskiljningslöst (och är det inte heller?). Det finns exempelvis jakt som handlar om att grupper försöker tillgodose sina mänskliga basbehov och gör detta på sätt som respekterar ekosystem och andra arter. Som biologiska varelser bör vi acceptera både att vi samverkar och interagerar med miljö, växter och andra djur, men också att vi alltid i någon mån konkurrerar med andra om utrymme och resurser. Detta gäller oavsett om vi är veganer eller köttätare. Vi är också alla på olika sätt insyltade i de speciesistiska praktiker som gör att människan som art idag hotar inte bara en oöverblickbar mängd andra arter och kännande individer, utan också miljön i stort och därmed vår egen existens. Det skulle därför vara orimligt om djurrättsaktivister behandlade alla människor som jagar eller äter kött som fiender.

Åtminstone i fallet med vargjakten i Västmanland är det dock uppenbart vilken grupp som har maktövertaget och står för våldet mot både mänskliga- och ickemänskliga djur, och vilka som står för det frihetliga motståndet. Jag hoppas att alla anarkister ställer sig solidariskt på motståndets sida, samtidigt som vi kan föra nyanserade samtal och diskussioner om taktik och speciesistiska praktiker med respekt för olika perspektiv i lämpliga forum.

Inlägget Jaktsabotage dök först upp på anarkism.info.

Det här är förstås två karikatyrer, två extrempunkter som är helt onyanserade och därför inte heller så representativa. Men det går ändå att utifrån dem börja prata om olika former av pragmatism på ett mer nyanserat sätt. Om rätt sorts pragmatism, och om fel sorts pragmatism, och om varför det spelar roll hur vi förhåller oss till begreppet i praktiken.

De som har radikala politiska åsikter får ofta höra att de är idealister, helt oförankrade i verkligheten, och att de bara dövar sina samveten med laddade utspel, samtidigt som de sitter med huvudet i ett moln utan att ha någon inverkan på den omgivning de säger sig passionerat intresserade av att förändra. Men är det realistiska alltid en ”pragmatisk”, måttlig kompromiss? Ligger sanningen alltid mitt emellan två extremer?

Jag tror att de flesta inser att så nästan aldrig är fallet, och att det generellt behövs en djupare analys för att kunna skilja ut vad som är mer eller mindre praktiskt, och mer eller mindre radikalt. Exempelvis, vem är det som formulerar problemet som vi behöver hitta en pragmatisk lösning på? I problemformuleringen finns det nämligen ofta underförstådda antaganden, som, om de tas för givna, helt förändrar förutsättningarna och riskerar att underminerar effektiv kamp för meningsfull förändring.

Det finns många konkreta exempel på detta fenomen i praktiken, och ett som nyligen varit relevant är den så kallade flyktingkrisen. Utan att gå in på detaljer så är det ändå uppenbart att en hel del politiska aktörer först speglade sig i skenet av en varm ”Refugees Welcome” retorik, för att sedan tvärt vända och stänga landets gränser. Debatten har varit oerhört polariserad, och allteftersom tiden gått började även ”pragmatiska” vänsterröster höras för inskränkt invandring, och yttre såväl som inre gränskontroller.

De som fortsatte kämpa emot och som vägrade tumma på att människor skulle kunna ta sig i säkerhet kallades i allt större utsträckning för naiva, världsfrånvända, eller någon slags ondskefulla konspirerande agenter. En del av dessa anklagelser kan kanske stämma in på de parlamentariska aktörerna som vände kappan efter vinden, men de missade rätt grovt poängen när det gäller alla de som konsekvent ser nationalstaten och gränserna som en del av problemet, inte en del av lösningen.

Så medan anarkister inte kan svara för hur exempelvis Feministiskt Initiativ skulle agera om de var i regeringsställning (däremot kan vi förutsäga hur det skulle bli i praktiken – Fi är här substantiellt inte annorlunda än till exempel Miljöpartiet, och därför bör vi inte förvänta oss någon större skillnad i politiken om de skulle vara i en slags maktposition), så kan vi försöka fundera på hur en skulle kunna besvara anklagelsen ovan ur ett anarkistiskt perspektiv.

Det hela är i grunden väldigt enkelt; eftersom anarkister inte gör något anspråk på att ta makten över och styra nationalstater, så är det inte vår sak att lösa nationalstatens problem eller försöka lösa den olösliga motsättningen mellan kompromisslös solidaritet och nationella intressen. För när andra frågar hur vi skulle lösa ”flyktingkrisen”, så är det i frågan redan underförstått att detta ska ske ur nationalstatens perspektiv –  och inom ramarna för det rådande sociala, ekonomiska och politiska systemet. Men detta perspektiv har vi som anarkister ingen anledning att ställa upp på.

Det här kan förstås låta som en enkel undanflykt, ett sätt att inte behöva ta ställning eller göra något, men så är inte fallet av flera anledningar. Vårt mål är frihet, våra medel är direkt aktion, självorganisering och inbördes hjälp. Det är utifrån dessa premisser – inte utifrån nationalstaten – som vi formar vårt svar, både i teorin och i praktiken.

Att vi vägrar spela med i staters institutionella logik när det kommer till hur vi verkar för förändring betyder inte att vi är oförmögna att ta ställning för eller emot olika reformer och förslag i den aktuella samhällsdebatten. Men när vi eventuellt gör det, så gör vi det på våra egna villkor. Vi vägrar därmed kompromissa människors möjligheter att komma i säkerhet, samtidigt som vi lika kompromisslöst propagerar för öppna gränser. Det kräver både mod, arbete och tankekraft att på bästa sätt omsätta sådana principer till effektiv praktik.

I praktiken organiserar vi oss på arbetsplatser på ett sådant sätt där vi försöker inkludera alla människor, inklusive papperslösa. Vi arbetar i nätverk för att försöka ge våra vänner som råkar vara så kallade ”illegala” flyktingar en dräglig tillvaro och en möjlighet att bygga sig ett nytt liv, och vi försöker underminera gränser närhelst vi har möjligheten genom att se till att folk kan korsa dem, eller genom att via direkt aktion, exempelvis i form av blockader, försöka avstyra eller fördyra utvisningar. Vi agerar genom både lokala och globala gemenskaper, i konflikt med staten, inte i syfte att lösa dess problem åt den.

Många agerar redan intuitivt på det här sättet utan att det finns en uttryckt ideologi i bakgrunden – de prioriterar instinktivt riktiga människors välmående över exempelvis nationalstaters abstrakta principer och lagar, och de kanske inte tänker på eller alternativt är beredda att leva med den motsättning som detta ofta kan innebära. För anarkister är målen och medlen samstämmiga – det finns en logik och kontinuitet mellan teori och praktik, mellan principer och handling. Att auktoriteten skulle ha någon legitimitet ges inte ens en läpparnas bekännelse.

Våra självständiga sätt att lösa problem är tvärtom som bäst just när de gör livet bättre för oss samtidigt som de underminerar statens kontroll och kapitalets dynamik. På riktigt öppna gränser är förstås en omöjlighet så länge som staten existerar. Men det gör oss inte till verklighetsfrånvända drömmare, eftersom den sociala rörelsen för statens avskaffande inte bara är möjlig och verklig, utan också en helt nödvändig del av en större kamp inom samhällets alla sfärer, en kamp för att ta makten över alla aspekter av våra liv. Den kampen kan därför varken förstås, föras eller vinnas fullt ut i isolering från andra delar av samhället.

Så när vi exempelvis också pratar om avskaffandet av polisen, baserar vi det på polisens faktiska roll i samhället som en repressiv, patriarkal och rasistisk institution, och de indikationer som redan finns på att vi behöver färre, inte fler, poliser. Vi kontrasterar statens repression och kapitalets utsugning med gemenskapsbyggande som drar undan mattan för de socioekonomiska faktorer som ligger till grund för det som går under namnet kriminalitet. Vi visar på alternativa sätt att lösa konflikter, och vi försöker bygga allt detta genom vår organisering här och nu. Allt det här sker, och måste ske, parallellt.

På samma sätt försöker vi inte starta parlamentariska partier när vi vill ha billigare kollektivtrafik, utan organisationer som Planka.nu där vi tillsammans och omedelbart reducerar våra omkostnader, och använder de resurserna som vi på så sätt skapar för att utöva påtryckningar på de som för tillfället monopoliserar makten över våra städer och hur vi rör oss i dem. Det här sättet att utföra direkt aktion svarar mot människors omedelbara och grundläggande behov, och gör oss till aktiva subjekt i kampen, precis där vi är, i vår vardag. Det ger inte bara konkreta resultat här och nu, utan visar också vägen för ett annat, frihetligt, samhälle.

Parlamentarisk politik och institutionella lösningar är inte bara en praktisk återvändsgränd, utan ger också upphov till att vi redan i tanken tenderar att förhålla oss till problemen från ett perspektiv som utgår från att det finns härskare och undersåtar – från en hierarkisk social dynamik. Och när vi börjar formulera tankar från ett sådant auktoritärt perspektiv, så är det inte konstigt att lösningarna också blir auktoritära. Problem ska då inte lösas med folk, utan åt folk, och hur det ska gå till formuleras inte där de berörda finns, utan i artificiellt skapade politiska (men i själva verket helt politiskt alienerade) miljöer som kommun, landsting eller nationalstat, dessutom med kapitalets intressen ständigt smygandes bakom kulisserna.

Den som aspirerar på makt över samhället behöver förstås kunna erbjuda sådana lösningar, samtidigt som samhällsdebatten hela tiden utgår från det perspektivet. Lockelsen är därmed stor att för varje givet samhällsproblem erbjuda en lösning som till synes skulle fungera inom ramarna för staten och kapitalet, för att inte bli marginaliserad. För den som sedan också griper makten, handlar pragmatiken oftast i allt större utsträckning inte ens om att förändra, utan om att bevara och skydda den egna maktpositionen. Möjligheten att förändra är i själva verket mycket mindre än risken att i processen själv förändras – att bli institutionaliserad.

Vi blir alla överösta med en slags det-finns-inga-alternativ historia i nästan alla frågor i dagens samhälle, och lever med ett påtvingat tunnelseende där nästan allt bortom det existerande framstår som otänkbart. Men när vi vägrar dras med i de narrativ och problemformuleringar som den ekonomiska och politiska samhällseliten målar upp, och när vi vägrar arbeta genom de ramverk som de befintliga institutionerna vill att vi ska begränsas till – som i själva verket är deras egna säkerhetsventiler – öppnas helt nya världar av möjligheter. Vi blir lite friare, och lite farligare. Det här visste de redan i Paris 1968: För att vara pragmatiska måste vi begära det omöjliga.

Inlägget Om pragmatism dök först upp på anarkism.info.

Idag hörs inte sällan röster som bekymrar sig över att barnen styr och ställer. Föräldrar kan framställas som mer eller mindre handfallna och maktlösa. Barnen skäms bort och får allt de pekar på, föräldrar vågar inte säga emot, det är ingen ordning och reda. Det krävs mer disciplin, tydligare regler, hårdare tag.

Känns det igen? Det är maktens språk. Å ena sidan kraven på hårdare tag, å andra sidan frånsägandet av ansvar. Makten som offer.

Att det finns en ojämlikhet mellan barn och föräldrar (eller för den delen över lag mellan barn och vuxna), betyder inte att föräldrar måste uppträda som makthavare och härskare. Anarki betyder inte total jämlikhet i allt, utan en frånvaro av härskare och auktoriteter med rätt att styra över andra. Någon mall för ett anarkistiskt föräldraskap varken kan eller vill jag försöka leverera, men jag vill helt kort försöka peka på några potentiella spänningar mellan ett frihetligt och ett auktoritärt föräldraskap:

Regler och relation

Auktoritära system fokuserar ofta på lydnad, regler, förbrytelser och bestraffning. Vissa anser sig ha rätt att ge order, formulera och uttolka lagar och regler, och bestraffa de som bryter mot regler eller normer. I en sund, frihetlig relation eller gemenskap däremot premieras ett ömsesidigt lyssnande och respekt. Relationer mellan barn och vuxna är inget undantag. Alla barn, även de nyfödda, kommunicerar sina behov och önskningar. Föräldern försöker optimalt lyssna, tolka och respondera på dessa signaler på lämpligt sätt. Och det är samtidigt viktigt att även den vuxna  värnar om en egen integritet, och vägleder barnet allt eftersom det växer i att få syn på och förhålla sig till andras behov.

Ett barn som lär sig att världen styrs av kantiga, bestraffande och abstrakta regelsystem kommer som vuxen gissningsvis att bli lättare att kontrollera än det barn som lär sig kommunicera med och förhålla sig till andra som personer i ett ömsesidigt utbyte. Det betyder så klart inte att det är dåligt med rutiner eller tydlighet. Som anarkister vet vi ju bättre än att likställa anarki med oönskat kaos.

Styrning och stöd

Auktoritärt ledarskap har dels en vision för den eller det som ska ledas och saknar samtidigt en grundläggande respekt för den andres autonomi och delvis oförutsägbara utvecklingspotential. Att föräldrar påverkar barn och bidrar i hög utsträckning till om och hur de kommer att tänka, leva och känna är givet. Miljö påverkar, och de betydelsefulla vuxna som finns runt ett barn sätter givetvis alltid starka avtryck. Det finns därför till exempel ingen politiskt eller religiöst neutral ”uppfostran”. Att försöka avsäga sig det ansvar som detta innebär är också en påverkan. Det finns många situationer där föräldrar måste fatta beslut i barnets ställe innan barnet har utvecklat en förmåga att tillräckligt överblicka situationer och gå sin egen väg. Men att driva någon i en viss riktning eller pressa någon in i en mall utan hänsyn till den andres integritet är inte förenligt med frihetlig påverkan, inte heller när det gäller barn.

Anarkistiska föräldrar vill, antar jag, ha barn som både vill och vågar säga emot makten och göra motstånd när det behövs. Föräldrar och andra vuxna kan, istället för att uppträda som chefer och poliser, genom lyhördhet stödja att barnet utvecklar dessa förmågor, snarare än att bidra till att den egna viljan bryts och hämmas. Om detta ska vara trovärdigt behöver det också gälla i förhållande till den ungas politiska eller religiösa inriktning.

Kärnfamiljen och patriarkatet

En uppfostran i en patriarkal miljö är generellt sett ett viktigt hinder som står i vägen för människor att utveckla sunda, anti-auktoritära livshållningar och praktiker. Patriarkatet önskar producera hårda och distanserade Män som är inställda på att lyda eller dominera, och empatiska och omsorgsinriktade Kvinnor inriktade på underordnad. Det är en truism att barn imiterar, att de lär sig i första hand av att ta efter roller och beteenden, snarare än de budskap som levereras.

En mycket god mylla för en patriarkal fostran är en isolerad kärnfamilj med en mamma och en pappa som lever nära traditionella könsnormer. En vettig frihetlig grundinställning kanske kan vara att allt som på ett tryggt sätt kan bädda in föräldraskap i en miljö som utmanar detta är positivt: samkönade relationer, kollektivboende, könsroller och arbetsfördelning påverkade av queerperspektiv och feministisk analys. Och den uppgiften varken kan eller bör enbart föräldrarna ta, hur andra betydelsefulla vuxna och unga agerar runt om kring är centralt.

Är det svårt att vara förälder?

Det ska understrykas att det inte är lätt att vara förälder, i synnerhet inte i ett samhälle med mycket så mycket ensamhet, alienation, stress och press. Misslyckandena är otaliga. En del av dem beror på det system vi lever under, andra hade kunnat undvikas. Men det är inget skäl att ge upp ambitionerna eller att avfärda sina frihetliga impulser från en så pass central del av livet. Och om det är svårt att vara förälder så är det kanske ännu svårare att vara barn.

Inlägget Anarkistiskt föräldraskap (1): Makten dök först upp på anarkism.info.

Att många har goda motiv för att rösta kan knappast ifrågasättas. Det finns inte mycket som tyder på att de liberala demokratiska nationalstaterna är på väg att försvinna och ersättas av mer frihetliga ordningar inom någon snar framtid. Däremot pekar de politiska trenderna på ett växande intresse för neo-fascistiska eller auktoritära kapitalistiska regimer. Demokratin ifrågasätts öppet av elitistiska röster med inflytande. (Se t.ex. Per-Anders Svärds artikel i Arbetaren om den amerikanska statsvetaren Jason Brennans bok, utgiven hos Timbro.) Att rösta uppfattas därför av många som ett enkelt sätt att något lite motverka denna utveckling. Vi föredrar trots allt liberala demokratier framför ännu mer auktoritära diktaturer, och det finns viktiga skillnader exempelvis mellan neofascistiska/radikal-nationalistiska partier och social-liberala. Dessutom är det knappast vettigt att nedvärdera den envetna kamp som många drivit för en mer inklusiv rösträtt.

Men när även personer som förkastar den rådande ordningen röstar påverkar det vår egen och andras förväntningar på varifrån radikala förändringar behöver komma. Vi lägger trots allt vår röst på partier och personer som aspirerar på styret av dödsmaskinen. Betydelsen av direkt aktion, organisering och byggandet av frihetliga gemenskaper och sociala rörelser hamnar i bakgrunden. Den besvikelse som ofta blir följden när ”vänsterpartier” eller ”miljöpartier” får mer inflytande visar att vi, om vi ska vara ärliga, hoppas mer på partipolitiken än vad vi påstår när vi talar om ett enkelt taktikröstande. Taktikröstandet förenklar också den klassiska approprieringen av motstånd och sociala rörelser. Ju närmare vi har till partipolitiken, desto lättare att eliter, makthungriga individer och dominanssugna grupper tar över.

Så länge vi lever under en liberal-demokratisk ordning är det rimligt att kämpa för en bred och inklusiv rösträtt. Även om vi idag inte längre har en rösträtt som begränsas av kön eller ekonomisk position finns det stora grupper som exkluderas. Icke-medborgare saknar rätt att rösta på nationell nivå. Utvisningshotade eller personer utan uppehållstillstånd (t.ex. utsatta EU-medborgare) har ingen rösträtt alls. Socio-ekonomiskt svaga grupper är kraftigt underrepresenterade och utmanövreras medvetet i vissa sammanhang. Fångar saknar adekvata möjligheter att delta i den organisering och offentliga debatt som rösträtten förutsätter. Icke-mänskliga individer såsom husdjur kan vara medlemmar i samhället och bidra med (ofta påtvingad) arbetskraft eller social interaktion utan tydliga rättigheter. Ungdomar kan straffas under ett rättssystem som de saknar möjlighet att rösta om. Att solidariskt söka stärka dessa gruppers rättigheter, och där det är möjligt även rösträtt, kan gå hand i hand med en anarkistisk kamp, menar jag.

Det är skillnad mellan att besitta rätten att rösta och att utnyttja den. Ingen har (i alla fall inte i Sverige)  någon skyldighet att rösta. I den liberala samhällsdebatten moraliseras det ofta över ”soffliggare”. Ickeröstarna är det sekulära samhällets avfällingar och heretiker. Men människor kan ha goda skäl att inte rösta, och det finns som bekant många andra sätt att engagera sig för förändring.  Men inte heller ska det här uppfattas som något moraliserande över de som väljer att rösta. Möjligen finns det till och med situationer där det ur ett anarkistiskt perspektiv är bättre att rösta än att avstå. Men om vi som anarkister menar allvar med vår kritik av staten, även om den är ”demokratisk”, då behöver röstande åtminstone problematiseras mer. Anarkister är de enda som anser av princip att valen till de nationella parlamenten alltid är ett val mellan en handfull jävla skitalternativ.

Vi får inte bli nyttiga idioter för de politiska partierna, oavsett hur ”progressiva” de är. Den frihet vi vill leva i och den förändring vi vill se kommer inte att komma via riksdagar och regeringar. Parlamenten kommer alltid att vara representanter för en ordning vi vill avskaffa. Hoppas vi blir fler det här svenska valåret som vill avslöja valets uddlöshet och kraften i direkt aktion och självorganisering.

Inlägget Rösta: Nej! dök först upp på anarkism.info.

En risk med en radikal samhällsanalys är att vi får ett synsätt präglat av en ”allt-eller-inget”-mentalitet. Det kan finnas en attraktion i detta som kan inspirera till kompromisslöst motstånd, men problemet är att det är en attityd som är praktiskt ohållbar. Alltför ”radikala aktivister” riskerar att bli en enkel måltavla för repression och/eller utbrändhet, och kan paradoxalt nog leda till konservatism när energin har tagit slut. En måttlig radikalitet, däremot, kan eftersträva en kompromisslös analys av förtryckande strukturer, kombinerat med en praxis och ett liv som tar hänsyn både till våra sårbarheter, tillvarons komplexitet, och vad som är taktiskt genomförbart.

Anarkismen har traditionellt sett velat hålla samman mål och medel. Vi kan inte uppnå det vi längtar efter genom metoder präglade av förtryck och dominans. Det går inte att skjuta upp kampen mot förtryck i väntan på att revolutionen ska komma. Vi försöker därför förebilda (prefigurativt) det vi vill uppnå genom att så frihetliga frön inom ramen för system av dominans och auktoritet. Samtidigt är inte mål och medel samma sak, systemet begränsar vad som är möjligt att uppnå, det sätter ramar för vilka redskap som finns tillgängliga. Och förtryckets tendenser finns även, och kommer kanske alltid att finnas, i våra hjärtan, gemenskaper och rörelser. Det är därför fåfängt att eftersträva renhet eller lägga för höga förväntningar på individer och grupper.

Måttligheten behöver därför gå åt båda hållen. Å ena sidan är en anarkistisk analys eller vision som inte har någon förankring i vardag, kamp, lek och praxis knappast värd att ta på allvar. Den blir bara en önskedröm, en idé, i värsta fall en ideologi som maskerar den rådande ordningen. Skrivbordsanarkism eller anarkistiska ministrar och kapitalister som bara klär anarkismen i ord eller bär den fördolt i det inre är patetiskt.

Å andra sidan är det orimligt att satsa allt på ett kort, dissa ”kompromisser” och alltid kräva det drastiska, militanta, tydliga eller högljudda. Det måste finnas tid för återhämtning, utrymme för perioder av låg aktivitet, tolerans för att förhandla och navigera i en komplex tillvaro. Det behöver finnas lyhördhet för varandras sårbarhet, omsorg om sig själv och kamrater, och så mycket frånvaro av macho-attityd som möjligt.

Från maktens perspektiv är det mest eftersträvansvärda troligen anarkistiska tendenser som antingen bara är ord och luftslott, eller också tillfälliga explosioner av radikalitet som kan legitimera förstärkt repression. Många små anarkistiska eldar som brinner länge och som i i normalläget sprider sig långsamt men bestämt, och som överlappar med annat motstånd underifrån, däremot, är säkerligen djupt oroande. Vi kan väl fortsätta vårda, skydda och lägga bränsle på sådana brasor, länge, länge, så får vi se vad som händer?

Inlägget Måttligt radikal dök först upp på anarkism.info.

Intersektionell analys försöker fånga in och begripliggöra de överlapp som finns och den samverkan som sker mellan olika former av till synes skilda strukturella kategorier av förtryck. Dessa kan exempelvis vara rasism, patriarkat eller klass. Alla människor är på olika sätt drabbade av en rad sådana strukturer. Det viktiga i sammanhanget är att inse att överlappen mellan dem oftast inte bara är summan av delarna – de kan inte förstås isolerade från varandra.

Så kan exempelvis det förtryck som drabbar svarta kvinnor i ett visst sammanhang inte helt enkelt delas upp på sånt som drabbar svarta, och sånt som drabbar kvinnor. Skärningspunkten mellan kategorierna ”svart” och ”kvinna”, precis som de flesta andra liknande överlapp, skapar nämligen helt unika sätt på vilka de ingående förtryckskategorierna yttras och hur de ständigt återskapas. Vi har alltså här att göra med mekanismer som inte bara rör svarta, eller bara kvinnor, utan just svarta kvinnor.

Här kan vi omedelbart avfärda en av de vanligaste felrepresentationerna av intersektionalitet – att det skulle vara fråga om en slags ”förtrycksolympiad”, där den med flest förtryck ”vinner”. Tvärtom handlar det om kvalitativa snarare än kvantitativa skillnader. De olika ingående kategorierna är inte staplade på varandra – de utgör olika delar som samspelar på ett sätt som hela tiden återskapar en unik helhet.

Vare sig vi analyserar en enskild förtryckskategori eller skärningspunkten mellan flera av dem, så kan en sådan analys göras på olika sätt. En ytlig analys kan exempelvis stanna vid att se en form av förtryck som en fråga om attityder och fördomar, som behöver ersättas med andra, bättre, attityder. En sådan ytlig analys kommer dock inte åt förtryckets grundläggande dynamik, och kan därför inte heller säga oss så mycket om hur vi ska agera för att motverka det.

För om vi bara jobbar mot attityder så missar vi stora delar av problematiken. Attityder uppstår inte ur tomma intet, utan samverkar med en verklighet där privilegier och positioner i olika sociala, ekonomiska eller politiska hierarkier står på spel. Svarta, kvinnor eller arbetare är inte förtryckta på grund av rådande attityder – attityderna är bara en del i reproduktionen av dessa hierarkier, hierarkier som har ett självändamål att reproducera sig själva, för att de bevarar faktiskt existerande privilegier.

Ibland misstas en ytlig analys av förtryckskategorier för att det skulle vara fel på själva den intersektionella analysen, men det går att analysera förtryckskategorierna på ett ingående sätt och samtidigt göra det intersektionellt. Målet blir då inte att bara åtgärda attityder, utan att påverka de strukturer som attityderna samspelar med. Intersektionell analys kritiseras ibland av antikapitalister av olika typ för att på det här sättet inte ha en djupgående klassanalys, utan se klassförtryck som ännu en slags fördomsfull attityd som behöver motverkas.

Men precis som med de andra kategorierna så behöver det inte alls vara så, och klass ses inte bara som ännu en kategori av fördomar, en slags ”klassism” att råda bot på endast med bättre attityder, utan som ett förtryck förankrat i politiska, ekonomiska eller sociala intressen, och där svaret därför inte kan vara annat än en strävan efter att avskaffa klassamhället.

Här närmar vi oss en annan, ibland mer subtil, kategori av missförstånd eller motstånd mot intersektionalitet, som lite brett kan kallas för klassreduktionism. Ett typiskt exempel på klassreduktionism är att i ord och handling nedprioritera förtryck som inte utgår från en tydlig konfliktlinje mellan arbete och kapital. Att ignorera eller förminska feministisk, antirasistisk och annan kamp och se den som, på sin höjd, av sekundär betydelse.

Ett sätt på vilket detta skett historiskt är att argumentera att rörelsen behöver ena alla arbetare, och att den blir marginaliserad om exempelvis feministiska, antirasistiska, miljöbaserade eller homo- och transfrågor får ta utrymme. Det argumentet har i princip varenda rörelse fått kämpa mot i sin strävan efter att accepteras som en del av en större rörelse för frigörelse. Även idag ser vi ofta samma argumentation gå igen, så fort någon inte tycker att en viss kamp är speciellt viktig.

Ett sätt att komma runt denna argumentation har traditionellt varit att vända på resonemanget och påvisa att så länge dessa frågor inte får ta utrymme, så kommer arbetarklassen alltjämt att förbli splittrad, och att klassenighet därför är beroende av feminism, antirasism och andra strömningar som gör klasskampen inkluderande och dynamisk. Det här är förstås korrekt, i den mån att nedtryckande av dessa kamper utan undantag har lett till attityder som istället reproducerar patriarkala, rasistiska, klassbaserade eller andra förtryckande strukturer, och därför underminerar potentialen för en enande solidaritet.

Men som själva basen för vår förståelse av sociala kamper är det här fortfarande en slags klassreduktionism. För att förstå varför behöver vi backa ett steg och fråga oss vad det egentligen är som driver oss i kampen för radikal förändring – vad vår anarkistiska (eller socialistiska) drivkraft i grund och botten utgörs av. Här finns det en hel uppsjö citat och definitioner från en massa olika tänkare och tendenser som alla hamnar ungefär i samma resonemang:

Det praktiska realiserandet av friheten att kunna utveckla vår mänskliga kapacitet till dess fulla potential.

Det här är ungefär vad frihet, anarki eller socialism i grund och botten handlat om för personer som Saint-Simon, Proudhon, Bakunin, Malatesta, Goldman, Marx och många andra. Vad som är värt att notera här är att detta resonemang inte är baserat på strikt ekonomiska betänkanden. Naturligtvis är klassamhället en aspekt av vår verklighet som förhindrar oss från att närma oss det ovan definierade målet. Men så är även alla andra sociala hierarkier.

Därför är frihet från förtryck på grund av sexuell läggning, könsidentitet, hudfärg och allt annat lika centrala aspekter av denna frigörelse som friheten från klassamhällets exploatering. Alla de människor som på olika sätt drabbas av alla dessa strukturella förtryck och hierarkier behöver alltså frigöra sig från dess ok, inte för att det skulle ena oss i klasskampen, utan för att de strukturella förtrycken i sig själva är ett hinder för frihet och för alla individers möjlighet till full mänsklig utveckling.

Det här är långt ifrån bara en fråga om definitioner, för all historisk erfarenhet visar att det är väldigt lätt hänt att människor helt enkelt uppfattas som verktyg i någon slags större kamp snarare än aktiva subjekt med sina egna självändamål, om vi redan i utgångspunkten för kampen bäddar för det genom att se de förtryck de utsätts för som bara värda att bekämpa för att det underlättar en annan kamp. En radikal – eller anarkistisk – intersektionalitet jämställer alla dessa kamper mot förtryck, och generaliserar den övergripande kampen, till den mot alla former av sociala hierarkier.

En del socialister driver ändå en linje som kan karaktäriseras som ”klass först”, även om den av förståeliga skäl sällan kallas det. Det här har ofta att göra med en önskan att hålla kvar vid en ganska ortodox läsning av teorier som aldrig var speciellt intersektionella, kombinerat med en rädsla för att släppa taget om det som enligt dessa teorier trots allt antas vara den främsta enande faktorn – klass.

Även om tydliga gemensamma intressen givetvis är till fördel, och det faktum att vår praktik alltid bör försöka resultera i sammanhang där vi kan framhäva eller bygga sådana, så vilar denna rädsla ändå på en märklig premiss. Det är en slags vänsterns svar på Ayn Rands ytliga egoism (för riktig egoism, se Stirner) där människor blir till en grå massa av automater som mekaniskt antas följa sitt eget självintresse.

Det är så Pjotr Kropotkin morrar argt och vänder sig i graven. Kastar ett exemplar av sin bok Inbördes hjälp mot oss. För vi är inga sådana ytligt egoistiska automater. Vi är unika individer som också utvecklats och överlevt just på grund av att vi ofta hjälper varandra och tycker om att göra så. Vår solidaritet är inte helt enkelt en slags ”vad får jag ut av det”-kalkyl, utan också baserad på en genuin empati med människor och andra kännande varelser runtomkring oss. Att reducera oss till ett snävt självintresse när vi analyserar sociala sammanhang är att göra våld både på våra egenheter och på våra möjligheter.

För det andra måste vi också ta oss an ett annat begrepp med idel inbyggda förväntningar och antaganden: Vad betyder egentligen klass? Den enkla definitionen av klass är att helt enkelt dela upp oss efter vårt förhållande till de produktionsmedel som skapar alla de saker vi som samhälle behöver. Vissa äger dessa, och lever av en implicit rätt till avkastning, andra tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Bortsett en viss gråzon är de förstnämnda kapitalister, och de senare arbetare. Det här är en definition som det i viss mån inte är någonting fel på. Men vad säger denna mekaniska uppdelning oss egentligen?

Om det här nu är två klasser med tydligt skilda intressen, varför märks inte det i politiken? Massor med folk i den här ”arbetarklassen” verkar ju hiskeligt ointresserade av att avskaffa kapitalismen – ser den som ett fantastiskt system rentav i många fall. Vår klassdefinition stannar i teorin, eller möjligtvis i en potentialitet, men den blir kraftlös i praktiken. För om vi vill hitta eller främja drivkraften för en radikal förändring, så behöver vi prata i termer av ett subjekt som aktivt agerar för sina intressen. Det här kommer inte vara – det har aldrig varit – alla som ingår i den så kallade arbetarklassen.

Subjektet i rörelse kommer inte slaviskt följa de strukturella linjerna, utan dynamiskt bero på en mängd olika faktorer. Det är en betydligt svårare analys att göra, men det gör den också mer användbar, för den kommer att säga oss saker om vår verkliga situation så som den är. Framför allt är denna klassanalys snarare en pågående process än någonting som vi bara dammar av från hyllan och tar med oss ut i världen. Här kommer också vår nya förståelse av intersektionalitet äntligen till pass.

Beväpnade med insikten att alla de här förtryckskategorierna måste avskaffas för att de i egen kraft, och inte som något bihang, utgör ett hinder för vår frigörelse, och att ekonomisk klass inte kan förstås enbart strukturellt, utan som en dynamisk process, som en mindre delmängd som är i rörelse, kan vi äntligen på riktigt frigöra oss från klassreduktionismen. Det är här vi hittar de nya möjligheterna.

För när vi är en del av denna rörelse, så kommer det inte sällan att hända att det finns inre spänningar och motsättningar som vi behöver överkomma. Många gånger kommer människor exempelvis att, i sin roll som arbetare, stå mot andra människor i andra roller. Arbetare kan utföra miljöfarligt arbete, de kan dra oljeledningar rakt över andras hem för kapitalets räkning, de kan bedriva repression i form av utvisningar, skydd av privat egendom, eller annat.

I dessa fall kan vi inte bygga solidaritet främst längst med relationen mellan arbete och kapital. Det är en återvändsgränd. Istället måste vi bygga denna solidaritet längst med andra linjer. När vi slutar klamra oss fast vid klassreduktionismens sista bastion kan vi alltså gå bortom till synes svårlösliga motsättningar. I vissa fall är det här redan givet för de flesta: Polisen är en repressiv kraft som verkar mot våra intressen, trots att de har en del uppgifter som kan betraktas som en ”samhällsservice”.

Men i andra fall blir det svårare. Allt från personal på fängelser till arbetare i logistikbranschen eller byggarbetare kan hamna i olika situationer där de plötsligt är på ”fel” sida av vår rörelse. Utan att stigmatisera eller göra dem personligen till måltavlor, kan det ändå vara så att vi i praktiken behöver motarbeta dem. Vi kanske förstör vapnen de tillverkar, hindrar deras fordon från att komma dit de ska, saboterar maskiner med vilka de våldför sig på människors hemtrakter, djur eller natur, och så vidare.

En förståelse av klassen som någonting subjektivt, någonting i rörelse, samt de olika förtryckande kategorier som alla varandes grundläggande, ger oss möjlighet att teoretiskt förstå de här situationerna bättre, och förhoppningsvis att praktiskt agera i dem på ett sätt som annars kanske hade verkat motsägelsefullt. Genom att se det hela intersektionellt fastnar vi inte heller i abstraktioner som är, i bästa fall, intetsägande, som exempelvis ett uttryckligt eller underförstått ”klass först”-resonemang, eller att se klassen, i sin mekaniska helhet, som något som alltid spelar en enande roll.

Genom en intersektionell lins förstår vi också att en sådan ståndpunkt knappast är praktiskt gångbar, för människor existerar inte som abstrakta varelser i en rymd som bara innehåller klass. De är kvinnor, svarta, transpersoner, homosexuella och allt möjligt däremellan. Det är som sådana vi måste möta dem, i det system av överlappande förtryckskategorier som är verkligheten. Det enda som kommer ”först” där, är en dynamisk och mångsidig kamp för allas frigörelse, för realiserandet av allas vår unika mänskliga potential.

Inlägget Intersektion – klass – rörelse dök först upp på anarkism.info.

I kristen teologi är rubriken för det som handlar om Slutet ”eskatologi”, läran om den sista tiden. Enligt den kristna storyn är Guds goda värld ockuperad av fientliga makter och människorna förtryckta. En medvetandegjord förtrupp, kyrkan, väntar på och förbereder sig för en slutgiltig befrielse då den rådande ordningen ska omstörtas när Jesus kommer tillbaka och Guds rike upprättas. Socialister och anarkister har typiskt sett (med en del viktiga undantag) varit ateister och förnekat att räddningen skulle komma via gudomlig intervention, men plotten har inte sällan framställts på ett sätt som är förvirrande lik den kristna storyn. För att citera internationalen:

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi,
nej, själva vilja vi oss frälsa,
och samfälld skall vår räddning bli
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder,
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
till alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär. […]

Båd´stat och lagar oss förtrycka
vi under skatter dignar ner.
Den rike inga plikter tycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss .
Nu taga vi vår rätt en dag.

De tidiga kristna var övertygade om att Guds rike skulle upprättas inom deras livstid. När det inte skedde bidrog detta till att den spretiga rörelse av gemenskaper av ofta mindre privilegierade människor som organiserade sig mot förtryck, mot de rika och mäktiga, mot imperiet, under 300-talet istället gick i allians med makten och blev statsreligion. De etablerade kyrkorna har efter detta i regel stått på maktens sida, men obskyra och/eller intressanta kristna förnyelserörelser har blossat upp med ojämna mellanrum och proklamerat att ”den sista striden är här”. Alla har de haft fel, åtminstone om vi läser det bokstavligt.

Och så även den tidiga socialismen. Det kom aldrig någon världsrevolution, arbetarklassen tog inte makten, det gamla störtades inte i gruset, och jämlikheten blev inte lag.

Förnekelse är en begriplig och ibland viktig psykologisk försvarsmekanism. Det kan bli för mycket sanning för en kropp att bära. Vi kan kollapsa under ett massivt block av ärlighet. Men för eller senare måste ändå saker och ting nämnas vid deras rätta namn, och tvivlen måste upp till ytan och bearbetas.

Finns det några skäl att tänka att vi bara haft fel om tidsperspektivet? Kanske var det bara inte den rätta tiden för en internationell revolution där arbetarklassen enas, störtar staten och kapitalet, tar makten över produktionsmedlen, och organiserar sina samhällen frihetligt utan chefer, ministrar och kapitalister?

I eskatologiska kristna rörelser har det varit populärt att granska ”tidens tecken” för att avgöra mer eller mindre exakt när Slutet är på g. Och många har tecknen varit, för ofta ser vi det vi vill se. Även anarkister och socialister har spanat efter tidens tecken. Så vilka är tecknen på att vi rör oss mot en frihetlig värld? Och vad tyder på att nationalism, fascism och kapitalism växer och äventyrar hela vår framtid? Hur ska vi väga sådana skeenden och händelser mot varandra?

Både den moderna utvecklingsberättelsen och primitivistiskt motstånd som idealiserar och romantiserar det förflutna bottnar i en liknande syn på en universella, linjära tendenser. Men förändringar följer inga ideal, den mänskliga historien är inte förutbestämd, och i praktiken står vi alltid inför en komplex sörja av motstridiga tendenser.

Att vi har drömmar, fantasier och bilder om en bättre framtid är inga konstigheter, det är ofta en viktig drivkraft i kampen. Men behöver vi något fastare än så, en vision som vi verkligen tror kommer slå in? Kanske hade vi inte varit anarkister om det inte funnits pionjärer som var övertygade om att Revolutionen stod för dörren, även om de hade fel?

Behöver i så fall även vi ett tydligt hopp? Eller är det tvärtom så att övertygelsen om den universella segern, den utmejslade visionen, Hoppet med stort H, står i vägen för en (åtminstone ibland) lustbetonad och långsiktigt hållbar strävan? Är tron på en framtida universell seger något som idag passiviserar, eller något som ger energi? Eller har vi bara olika behov när det gäller detta?

Det är här är frågor som vi diskuterat och bearbetat mycket i vissa anarkistiska kretsar det senaste decenniet. Vissa av oss har slutat vänta på revolutionen eller gett upp tron på den världsvida segern. Vissa är ännu mer bestämda, det kommer troligen aldrig ske. I andra sammanhang sjunger vi Internationalens ord om den sista striden som ännu står för dörren med knuten näve och fortsätter ropa ut våra slagord om det stundande upproret och arbetarklassens kampenhet. Men, om vi ska vara ärliga, antagligen gör de flesta av oss det med betydligt mindre geist än våra kamrater för något drygt sekel sedan. Det är någonting i tonerna som brister.

Därför, låt oss fortsätta samtalet. Hur påverkas den anarkistiska kampen och analysen av hur det går i framtiden? Om allt går att helvete, är det dags att ge upp redan nu, eller är det ett nog så gott skäl att satsa på att i den tid och de sammanhang vi befinner oss fortsätta göra motstånd, bygga alternativ och vidga, eller i alla fall bevara och bejaka de sprickor som finns i systemet?

Min förhoppning är i alla fall att vi fortsätter vara kämpande och tänkande anarkister, oavsett hur det går.

Vi ”slutar” i frågetecknen. Diskutera i smågrupper.

Inlägget Slutet för Slutet? dök först upp på anarkism.info.

Istället för att bära med sig en misstänksamhetens hermeneutik (att tolka åsikter, ideologi, anspråk från socialt privilegierade med misstänksamhet och avmaskera makten bakom deras ståndpunkter) generellt mot de auktoriteter som existerar i vårt samhälle så väljer de att förbise domäner som skolan, psykiatrin, hemmet. Makten många anarkister bekämpar är – i deras ögon – konkret varande i form utav befintliga nationalstater, sociala klasser och könskategorier tex.

Påstår en psykolog att diagnos X eller Y är ett användbart verktyg rent konceptuellt, för att bidra till ökat välbefinnande, så behöver inte denna sorts anarkist betrakta psykologen med misstänksamhet – det är ju en expert trots allt? Detsamma med läraren vars pedagogiska roll självklart inte i sig kan vara ett exempel på dominerandets logik? Det räcker väl att utjämna skillnaden mellan patienter, läkare – elever och lärare så når vi till slut en punkt av ”platt” samverkan mellan dessa parter?

För några hundra år sen var psykiatrin i sin linda, de personer som skulle ”vårdas” av den var också relativt få. Idag är stora delar av befolkningen i Sverige personer som behandlas av psykiatrin. Allt för ”välmåendets” skull.

Idag använder människor begrepp konstruerade av psykiatrin för att tolka sig själva, sina medmänniskor och vi har helt internaliserat den psykologiska ”blicken” – i varierande utsträckning. Vi spårar galenskap hos oss själva, vi fruktar den, vi behärskas av idéer om det störda Jaget (personlighetsstörningar) och kartlägger i maskopi med psykiatrins präster var galenskapen är. De som är avvikande eller det som avviker ska ”vårdas” bort, symptom ska lindras och den exploaterande maskinen vi är förslavade inom skall smärtfritt – stabilt och effektivt fortsätta i sitt erövrande av intet.

Vi gör detsamma med den pedagogiska totalitära regimen som kallas för ”skolan”, att inte ge sitt barn tillgång till borgarklassens främsta indoktrinerande verktyg för social kontroll av arbetarbarn anses vara fruktansvärt. De som presterar ”dåligt” i skolan är ofta i något avseende objekt för psykiatrins kontroll – ett visst barn kan inte sitta still länge nog och måste därför ”få hjälp” att kunna göra detta. Ge barnen frihet att som goda slavar lyda allt lärare säger åt dem och prestera efter deras förväntningar.

I hemmet reproduceras samma värden, det spelar ofta ingen roll om föräldrarna är ”höger” eller ”vänster”. Barn som är för lugna, för ivriga, för lata, för energiska, för ointresserade av kunskap, för intresserade av ett snävt kunskapsområde – måste kuvas. Det kan ske manipulativt med brist på tillgivenhet eller positiv bekräftelse från föräldrar och släkt, det kan ske bland syskonskaran som utövar makt mot varandra. När försöken att stävja ”abnormalitet” misslyckas så samverkar triaden hem-skola-psyk för att skapa någon slags roll för de permanent ”svåra” inom ramen för det exploaterande systemet. Gruppboenden, fosterfamiljer, ”stödfamiljer”, ungdomsanstalter ter sig som en slags arbetsplats – där arbetet är att uppnå ett tillstånd av att vara ”arbetsför”. Där jobbar både vuxna och barn, vuxna med att disciplinera barn och barn med att disciplinera sig själva och varandra. Det är också en slags hem – ett hem för människor som behöver ”särskild hänsyn” och ”omsorg”.

En gång i tiden bodde jag själv hos en s k ”stödfamilj” som fick ersättning av kommunen för att ta hand om mig. Min mamma var då inspärrad på psykiatrin pga självdestruktiva beteendemönster, jag hade själv självdestruktiva beteenden med. Emellanåt fick jag besök av pedagoger, psykologer och ansvariga i kommunen som ville kika hur jag hade det. Annars var det mina kvasi-föräldrar som låtsades bry sig – jag bodde i källaren och mina ”förvaltare” bodde på loftvåningen i huset (med sina barn). Jag har lärt känna många andra som levt i samma situation – intressant nog är det många som bär med sig en djup misstänksamhet mot makten och en känsla av att vara ”kvävd”. En del säger att livet känns som ett fängelse och andra försöker lindra denna känsla med utopiska förhoppningar om att en dag förstöra detta fängelse – men tills dess så sköt dig/gör inte bort dig/läs samma böcker som vi läser!

Medan somligas erfarenhet av psykiatrins våld är att läsa om felmedicinerade patienter, så är andras erfarenhet att deras egen förälder inte längre minns deras barndom (bi-effekt av ECT-behandling). Vissa kanske tyckte skolan var svår, men andra kände från första stund hur platsen/pedagogiken/lärar-elev dynamiken och helheten var en fullständigt vidrig skapelse som bara kunde bemötas med sabotage och motstånd. En del växte upp i hem de vantrivdes i, andra har en hemmiljö så farlig och vidrig att de likt från ett fängelse försökt rymma därifrån. Vissa märker inte fängelset de arbetar, vilar, knullar och sover i – andra känner det intill ryggmärgen och förmår inget annat än att vråla i intet för öron som inte förmår lyssna. Vi är redan döda.

Även i de mest radikala kretsar så är det många som har en godtrogen inställning till dessa centra för reproduktion av lydande subjekt, de är en ”nödvändighet” eller ”det bästa vi råkar ha”. De som inte förmår att låtsas att vara kontrollerbara eller helt kuva sig, skall behandlas – åtminstone så de orkar leva!

Framtiden är en benzad blick, riktad mot en skärm som bedövar mordet av en barndom
Framtiden är ett cocktail-party på en etage-våning i ett gentrifierat bostadsområde

För anarkin

Inlägget Från en cell dök först upp på anarkism.info.

Att anarkister ofta förkastat äktenskapet som institution är inte så konstigt. Äktenskapet handlar om att staten och/eller samhället privilegierar vissa samlevnadsformer framför andra, traditionellt i väst en heterosexuell, patriarkal, sexuell, tvåsam och idealt sett livslång relation. Att manlig överhöghet och livslånga löften inte är så frihetligt är kanske uppenbart. Om en relation eller ett sammanhang inte har någon rimlig utväg, om ett nej är uteslutet, då står dörren öppen för förtryck och bundenhet. Och i en lång ”romantisk” relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkalt och könsdualistiskt samhälle är förstås risken stor även om en sådan utväg finns att mannen blir dominerande.

Men även om äktenskapet blir mer open-ended och öppnas bortom könsdualism och tvåsamhet finns det inga anarkistiska skäl till att just romantiska eller sexuella relationer ska premieras i ett samhälle. Andra samlevnadsformer och relationer som vänskap, kollektivboende, frihetliga gemenskaper, aktivistgrupper och kamratskap i kampen kan vara minst lika viktiga, även när de inte involverar sex eller förälskelse.

Samtidigt, tänker jag, betyder inte kritiken av äktenskapet att alternativet enbart är att kasta sig ut i ett spontant, strukturlöst flöde av tillfälliga möten. Den tidiga kapitalismen var viktig för att skapa kärnfamiljen. Den lilla enheten skulle avskiljas från släkt, storfamilj och lokal förankring och bli mobil, alltid tillgänglig för kapitalets behov av arbetskraft. I sen-kapitalismen har detta gått ännu längre. Människor ska bli som små lättmanipulerade och lättpunkterade heliumballonger, helst med så lite förankring, övertygelse och långsiktigt engagemang som möjligt. Sådant kan nämligen tänkas konkurrera med arbetsköparnas eller statens behov och intressen. Allting ska varufieras och bli en del av den kapitalistiska logiken, ända ned till hur vi behandlar varandra. Till sist blir vi inte personer inbäddade i relationer till en omgivande miljö, djur och andra människor, utan utbytbara varor på en marknad. Alltid kan det tänkas finnas ett bättre kap där ute någonstans.

Kärleken, både den romantiska/sexuella och den som finns i andra relationer, behöver därför ha en antikapitalistisk dimension. Kärlek kan inte köpas, och det är rimligt om antikapitalister söker behandla varandra, både som individer och som gemenskaper, på ett annat sätt än varor och arbetare behandlas på marknaden. Den som är förälder, eller som har (eller haft) föräldrar eller syskon, vet detta. Relationer och kärlek förutsätter ett visst mått av långsiktighet, engagemang och viljestyrda vanor även då inte känslorna är på topp.

Kapitalistisk och liberal ”frihet” innefattar en marknadslogik där det å ena sidan som konsument handlar mycket om ”val” och att bejaka sina lustar och impulser till nya fynd och investeringar. Å andra sidan ska en i positionen som arbetare offra sig själv, lyda och vara tillgänglig för arbetsköparens och marknadens önskningar. I ingen av dessa roller handlar det om att respekteras som en genuin person i ett jämlikt sammanhang med riktiga behov och viktiga relationer till andra människor och miljöer.

Kärlek och självvalda relationer är en av de zoner som i viss mån fortfarande står utanför den kapitalistiska logiken. Låt oss inte bara kämpa för att det ska förbli så, utan också vidga, stärka och sprida dessa zoner som en del i underminerandet av den kapitalistiska, könsdualistiska, patriarkala och statscentrerade ordningen.

Inlägget Kärlek som motstånd dök först upp på anarkism.info.

Det som för mig gör anarkismen oumbärlig, är att den, i sina grundläggande principer, innebär en mer långtgående kritik och analys av de idag ofta dominerande sociala relationerna än någon annan politisk eller filosofisk tendens – till en grad som många anarkister själva inte tycks inse fullt ut. Till viss del tror jag att detta beror på att anarkismen idag delvis serveras uppblandad med andra ideologiska tendenser, och därmed ofta tappar sin spets. Men delvis beror det på den ansträngning som faktiskt krävs för att verkligen inse den fulla vidden av anarki, i ett samhälle där vi ständigt och överallt – från höger till vänster – matas med härskandets struktur och ideologi.

Om den text jag nämnde i inledningen handlade om den anarkistiska tomheten, så skulle en kunna säga att denna handlar om det anarkistiska djupet.

***

För att ta några exempel, så är anarkismen för mig bäst definierad som ett motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet – eller, som det ibland kallas, mot auktoritetsprincipen. Denna princip, som nästan alla andra i någon utsträckning medger, går ut på att det finns något sådant som legitim auktoritet – det vill säga situationer där en har rätt att bestämma över andra, och följaktligen dessa andra en skyldighet att lyda. Anarkister, menar jag, förnekar att något sådant existerar.

Som Shawn Wilbur skriver i en intressant text om demokrati – ett ämne vi strax ska vända oss till – så är ”legitim auktoritet” inget annat än auktoritet som blivit auktoriserad, det vill säga ett intetsägande cirkulärt resonemang. På samma sätt är berättigade hierarkier helt enkelt hierarkier som sanktionerats av vad det nu är vi anser sanktionerar hierarkier. För en kung kan det vara gudomlig rätt, för en kapitalist rätten till privategendom, för en stat suveräniteten över dess territorium. Frånvaron av härskare tycks här skilja ut anarki från de andra, eftersom den också innebär frånvaro av en högre makt som kan sanktionera auktoriteten eller hierarkin.

Diskussionen grumlas förstås något av att begrepp som auktoritet och hierarki ofta används på ett vardagligt sätt som inte överensstämmer med det ovan nämnda, mer precisa. Motstånd mot hierarkier innebär underförstått att vi pratar om sociala hierarkier, inte om, exempelvis, filer hierarkiskt ordnade på en dator. På samma sätt kan vi säga att en vän som kan fransk filmhistoria är en auktoritet på ämnet. Men det är inte sådana beskrivande auktoriteter anarkister vänder sig mot, utan normativa – sådana där det skulle följa att hen har en rätt att beordra oss, och vi en skyldighet att lyda.

De här missförstånden går ända tillbaka till de tidiga anarkisternas ibland skenbart motsägelsefulla sätt att diskutera ämnet. De som läst en del Bakunin kan här protestera och hänvisa till passagen där han talar om skomakarens auktoritet. Men om vi läser den passagen i sitt sammanhang, med de förbehåll som omedelbart presenteras, så är det uppenbart att vi har att göra med expertis, och inte auktoritet. Att vi ibland är utelämnade att lita på experters omdömen, betyder inte att de har en rätt att befalla oss, eller att vi har en skyldighet att lyda.

På ett liknande sätt har kritiker av anarkismens anti-auktoritära kärna ibland rört ihop betydelsen av ordet auktoritet med användandet av kraft. Det mest kända exemplet på detta är Friedrich Engels skrift ”Om auktoritet”, som i sig är något av ett filosofiskt bottennapp, där det är svårt att avgöra om författaren helt enkelt inte vet bättre, eller om han i sin iver att gå i polemik tänjer på definitionerna tills de blir helt meningslösa.

Men även i anarkistiska sammanhang har det här ibland haft ett visst genomslag, inte minst med det av Chomsky populariserade exemplet om ett barn som hålls undan från att kliva rakt ut i vägen, och därmed räddas från en olycka. Har vi att göra med legitim auktoritet här? Det är lätt att tro det, men det beror främst på att exemplet är uppbyggt på ett vanskligt sätt. Låt oss byta ut barnet mot en vuxen och försöka igen.

Om jag håller undan en vän från att gå ut i vägen, och därmed förhindrar hen från att bli påkörd av en annalkande bil, så är nog de flesta överens om att jag gjort någonting positivt. Men följer det härifrån att jag har rätt att närhelst jag bedömer det ingripa i min väns agerande, och hen en skyldighet att lyda? Knappast, och det enda som exemplet visar oss är att användande av kraft kan leda till en positiv utgång. Men användandet av kraft är inte detsamma som ett anspråk på auktoritet.

***

Anarkism betyder ”utan härskare”. Så långt brukar de flesta vara med. Men att testa det här begreppet mot en del andra begrepp i vår politiska och sociala vokabulär kan vara rätt avslöjande. Vad sägs exempelvis om begreppet demokrati?

Demokrati är ett sånt där diffust begrepp som idag främst fungerar som en slags godhetsmarkör och diskussionsstängare. Alla är för det, och ingen vill kallas odemokratisk. Det enda vedertagna sätt att kritisera demokrati är att påstå sig vilja göra saker mer demokratiska. Det finns här naturligtvis en taktisk poäng i att använda ett ord som är så oantastligt, och i vissa sammanhang är det förståeligt. Men om vi ska analysera begreppet fritt från sådana taktiska hänsynstaganden, så blir resultatet ett annat.

Ordet demokrati är otroligt vagt och kan användas för att beskriva allt ifrån slavsamhällen som Aten och oligarkier eller diktaturer med nominell parlamentarisk demokrati till små lokala församlingar och praktiker i samhällen helt utanför staters inflytande. I det tidigare fallet ligger det nära till hands att bedöma att demokrati som ett slags påtvingat styrelseskick över människor, speciellt i representativ tappning, knappast är förenligt med anarki – med ett samhälle utan härskare.

Demokratin i sin mer idealiserade form, så som den oftast förespråkas av dess mer radikala anhängare, handlar istället snarare om decentraliserad direktdemokrati där de som berörs tar besluten. Men om vi fortfarande utgår från majoritetsprincipen, så skulle denna demokrati alltjämt innebära att en majoritet har rätt att bestämma över en minoritet på ett sätt som knappast är förenligt med anarki. Rent intuitivt kan vi också förstå att bara för att många tycker en sak så är det knappast en garanti för att denna åsikt i genomförande skulle leda till rimliga eller önskvärda konsekvenser.

Här kan demokratins mest radikala förespråkare vända sig till konsensusbeslutsfattande – en slags process för att undersöka deltagarnas åsikter och jämka dem till något som alla kan ställa upp på. Det här är ett steg framåt, som delvis kommer runt problemet med att röstande – även på liten skala – är en slags tävlingsinriktad liberal parlamentarism i sin linda, eftersom konsensus strukturellt tvingar majoriteter att ta hänsyn till minoriteter. Men detta är inte alltid praktiskt, och framförallt vänder det bara på problemet.

För precis som en majoritet inte automatiskt har ”rätt” jämfört med en minoritet, så gäller också det omvända. Fråga bara några av de som deltog i den amerikanska Occupy-rörelsen, och som ibland, när de försökte försvara sig mot polisens brutalitet ”blockades” av liberala pacifister. Märkligt nog brukar problem med majoritetsbeslut vara det som förespråkare för konsensus refererar till, och problemen med konsensus det som förespråkare för majoritetsdemokrati anger som referens för sin ståndpunkt. Detta utan att märka att båda är varianter av samma fenomen.

Vad har vi då kvar? Har vi inte målat in oss i ett hörn där ingenting är bra nog? Om det gäller metoder att härska över andra, att få dem att gå emot sin egen vilja på grund av moraliserande kring styrelseskick eller principer upphöjda till absolut lag, så är mycket riktigt ingenting bra nog. Men när det gäller att bygga och upprätthålla anarkiska sociala relationer, så ligger en hel brädd av möjligheter öppna. Men då är inte frågan om det är majoritetsröstning, konsensus eller något annat som är de upphöjda principerna, utan hur vi interagerar med varandra utan att upphöja något verktyg till en sådan princip.

Ett av problemen döljs i ett slags överskattande av det kollektiva mötet – ett ibland nödvändigt men inte sällan överflödigt och ineffektivt sätt att medla sociala relationer och få saker gjorda. Ibland är det bättre att bara göra eller inte göra saker, att kommunicera i mindre grupper, eller att för en viss fråga gå skilda vägar (i tid eller rum) utan att tvinga fram en gemensam linje. Om det automatiskt är ”odemokratiskt” att inte följa ett beslut som en anser sig ta skada av, så är det inte så mycket ett mått på huruvida en gör en bra sak eller inte, utan på hur en viss form av beslutsfattande har blivit så förstelnad att det anses viktigare att följa dess regler än sitt omdöme.

Genom att erkänna alla dessa möjligheter som jämbördiga gör vi våra relationer mjukare och mer dynamiska. Istället för att bara räkna röster eller ställa upp veton behöver vi förhålla oss till de vi vill ha samröre med baserat på deras genuina önskningar och upplevelser. Två personer kanske inte tycker att det är en så bra idé att tvinga igenom ett ”demokratiskt” beslut mot en tredje, om den tredje upplever sig skadas så mycket av det att hen antagligen kommer att strunta i det. En person kanske inte lägger in ett ogenomtänkt veto mot två andra, om risken finns att dessa två istället gör det där som behöver göras på egen hand.

I denna spänning existerar det verkligt anarkiska, och det kan bara förstås som demokratiskt om vi med demokrati helt enkelt avser en synonym till anarki. Men varför skulle vi vilja krångla till situationen genom att använda flera ord som betyder exakt samma sak?

Slutligen, är det här anarkistiska förkastandet (åtminstone på ett filosofiskt plan) av demokrati ett ouppnåeligt och världsfrånvänt ideal som bara är i vägen för viktiga uppgifter? En slags fåfäng filosofisk övning?

Det är knappast mer främmande än den situation vi ställs inför när vi tvingas att förhålla oss till den stat vi måste leva under men vill avskaffa, eller det kapital som i så stor utsträckning styr vår vardag. Grejen är att alla dessa radikala aspekter måste förankras i vår vardag. Vi slåss mot dessa ofta oöverskådliga abstraktioner så som de framträder för oss där vi är, efter de förutsättningar vi befinner oss i.

På samma sätt förhåller det sig med demokrati som styrelseskick eller till och med verktyg. En förståelse för dess användbarhet och begränsningar är oerhört viktig i hur vi praktiskt organiserar oss. Vi måste se den som ett ibland ofrånkomligt misslyckande eller högst som en tillfällig metod byggd på en slags underliggande konsensus som närsomhelst kan dras tillbaka, istället för som den högsta principen av frihet att sträva mot. Annars har vi redan i utgångspunkten kompromissat bort anarki.

Inlägget Det anarkistiska djupet dök först upp på anarkism.info.

Jag saknar pengar, det gör jag. Jag kan aldrig spara en krona från min lön. Men jag vill inte säga att det är mitt största problem även om det självklart är problematiskt. Jag har åtmistone mat på bordet, jag vill inte klaga för mycket även om jag har all rätt att göra det.

Men i grund och botten så vill jag inte ha mer pengar, jag vill ha mer frihet.

Därför hatar jag löneslaveriet och min chef. Inte för att hen har mer pengar utan för att hen har mer frihet. Och det är vad hen tjänar på mitt löneslaveri, frihet. Man kan säga att ju mer pengar man har destå mer frihet har man. Min chef har mer frihet än mig för att hen har mer pengar. Ja visst, vi lever i ett sånt system. Då kanske det kommer någon och säger åt mig att jag ska ”jobba hårdare och bli chef så att jag får mer frihet”. Men om man inte föddes med silversked i munnen så blir man inte chef över en natt. Här menas det då att jag ska offra ännu mer av min frihet, offra andra människors frihet för att sedan kanske uppnå frihet. Hur tokigt låter inte det? Jag personligen, som rasifierad, har dessutom väldigt små chanser till att få en chefsposition.

Kalla mig naiv men jag anser inte att någon är fri förrän alla är fria. Att min chef har mer frihet än mig betyder det inte att hen är fri. Hen är helt enkelt en psykopat som njuter på andras bekostnad. Ärligt talat, min chef är det. Min chef tror att hen har uppnått total frihet för att hen har makt.

Jag vill ha frihet men jag vill inte ha min chefs frihet!

Vad vill jag då? Först och främst, jag vill inte ha något löneslaveri. Varken åt mig, mitt barn eller dig som läser det här. Det går absolut bra att få ett samhälle att gå runt utan något löneslaveri. Faktum är att vi inte ens skulle behöva arbeta så mycket om vi gjorde oss av med kapitalismen. Även om man skulle kunna tro precis tvärtom. Att vi kommer behöva lägga ner ännu mer arbete på att få samhället att gå runt.

Alexander Berkman har i sin bok Anarkismens ABC förklarat det på ett väldigt pedagogiskt sätt. Kapitalismens roll är att skapa flera jobb, flera jobbtillfällen, flera tjänster. Allting för att någon ska löneslava och för att någon ska tjäna på detta.

Så tänk alla onödiga tjänster som skulle försvinna tillsammans med kapitalismen. Självklart betyder inte det här att människor skulle bli arbetslösa. I ett samhälle finns det alltid något att göra. Det här skulle snarare betyda att vi inte behöver jobba lika mycket då många fler skulle dela på ansvaret att utföra samma arbete. Att ha mer tid över att ägna sig åt sådant som man personligen, som individ, strävar efter att uppnå är självklart frihet.

Även om vi är sociala varelser, är vi unika och har olika behov. Att inte ha tid eller tillgång till att förverkliga sig själv och sina idéer på annat sätt är inte att kalla det för frihet. Utan möjlighet för individen att utforska sin kreativitet, utan den möjligheten i ett samhälle kan man inte kalla det för ett frihetligt samhälle.

Att göra sig fri från det system som skapar löneslaveri är att uppnå total frihet för samhället och individer som samhället består av. Det är vad jag vill. Jag vill inte leva i en värld där en behöver tävla om individuell frihet, där makt är det som styr vem som är ska vara fri och vem som inte ska vara fri. Jag vill leva i ett samhälle där vi alla, tillsammans, skapar frihet åt varandra och åt oss själva. Vi måste sluta se oss själva som antigen individer eller massa. För vi är både och.

En massa utan respekt för individen eller en massa individer utan respekt för massan, det finns inget samspel där, det finns ingen frihet och det finns ingen njutning. Balansen mellan individen och massan kommer vi aldrig finna i ett samhälle som är byggt på löneslaveri. Att min chef behöver mig och att jag behöver henom betyder inte att det finns en balans utan snarare en obalans i vår relation till varandra. Det är för att hen håller mig fastkedjad i detta systemet. Enligt min chef är mina val att acceptera och överleva eller dö.

Nej du chefen, sakta i backarna. Det kommer en dag då jag kommer frigöra mig från ditt förtryck.

Det kommer att komma en dag då jag inte längre kommer att acceptera men jag kommer inte att dö.

Och den dagen kommer du, chefen, att förstå den verkliga styrkan i en människas vilja.

Den dagen är det du som kommer att ha två val, att acceptera eller att dö.

Inlägget Öppet brev till min chef dök först upp på anarkism.info.

Givetvis är det inte så att det saknas positiva bilder och ambitioner bland anarkismerna. Det myller av skillnader i betoningar, alla de spänningar och konflikter som finns och funnits, handlar just om detta. Hur ska exempelvis ekonomi bäst hanteras under anarkismen? Anarkistiska kommunister, mutualister, primitivister, individualister och syndikalister har olika tankar och idéer, ibland förenliga, ibland motstridiga.

Inte heller kan vi fokusera på allt i kampen, så vilka är egentligen rötterna till förtrycket, och vad är viktigast att angripa? Är det patriarkatet, kapitalismen, samhället, djurförtrycket, miljöförstörelsen, staten, civilisationen?

Och hur ska vi gå till väga? Handlar det om att följa sin egoistiska längtan, eller om att bygga nätverk av ekobyar, eller om att forma organisationer som kan ta över när revolutionen kommer, eller om attacker och attentat?

Såna här diskussioner, spänningar och konflikter finns inom alla sociala rörelser och teorier. Men det som möjligen skiljer anarkismen från andra är att vi provokativt nog förenas i vårt nej, och inte i en ideologisk vision om hur världen borde se ut. Ett nej, många ja, som någon formulerat det.

En del anarkister blir ängsliga av det här. Jag tycker att det tillhör vår styrka. I vår tid vet de flesta hur lätt det är att ha fel, och hur många visioner om samhällsförändring som antingen misslyckats, gått över styr eller blivit nya helveten. Många är trötta på dogmatism och fyrkantighet.

Som anarkister behöver vi inte skämmas över att vi inte har alla svar. Vi vet vad vi inte vill ha, och detta är vår utgångspunkt för en trevande resa där alla kan bidra och där det finns utrymme för att experimentera, göra fel, börja om. Vi har olika fantasier, idéer och visioner, och det är i grund och botten något positivt, en tillgång. Det finns inte en Anarkism, det finns många olika anarkismer.

Anarki är ingen beskrivning av världen eller ens av ett idealsamhälle, anarki kan se och har sett väldigt olika ut. Anarki i strikt mening är inget annat än frånvaro av härskare, av styre. Anarki är en blank sida, och det är upp till oss att fylla denna med färger, former och bilder. Den anarkistiska tomheten är inte ett hot, utan en möjlighet. Välkommen med!

Inlägget Den anarkistiska tomheten dök först upp på anarkism.info.

Med jämna mellanrum brukar det blossa upp debatt i utomparlamentariska kretsar, om hur organisationer och rörelser bäst bör förhålla sig till parlamentarismen i allmänhet och specifika politiska partier i synnerhet. Dessa diskussioner brukar inte befinna sig i ett politiskt vakuum, utan kommer oftast när det politiska läget, som det cykliskt brukar göra, når ett visst skede – det skede där en parlamentarisk rörelse får nytt liv efter en tids stagnation eller rentav pinsam neoliberalism, samtidigt som en brist på utomparlamentariska öppningar och framgångar upplevs.

En sådan diskussion pågår just nu i bland annat Storbritannien, där Jeremy Corbyn har lyckats få cynikerna att tro på jultomten igen. En grupp som på ett ganska bra sätt personifierar den debatten är Plan C, som beskriver sig som en del av den frihetliga vänstern och bland sina medlemmar omfattar en rad skilda synpunkter i frågan. I en serie artiklar på sin hemsida har Plan C fört en debatt som tycks lika mycket vara ämnad att klargöra organisationens egna interna konfliktlinjer på det här ämnet som att belysa situationen för utomstående.

Debatten i sig är inget nytt, och berör långt ifrån bara situationen i Storbritannien, med en del färska misslyckanden som exempelvis grekiska Syriza, eller rörelser i bland annat Spanien och Italien som än så länge inte gått in i väggen. På så sätt hade en diskussion om parlamentarism kunnat ta avstamp även i något av dessa länder, och i själva verket är den brittiska situationen kanske den minst intressanta eftersom den är den minst förankrade i sociala rörelser, men å andra sidan klargör det här i alla fall en del av de grundläggande problemen med parlamentarismens lockelse.

I den mån diskussionen handlar om hur en frihetlig rörelse eller organisation kan hantera Labour eller något liknande parti vid makten är det en välkommen sådan, en diskussion som kontinuerligt behöver föras om de omständigheter som kan påverka oss och presentera olika öppningar eller begränsningar. Men det är sällan som diskussionen brukar stanna vid det, och det finns ofta aspekter av den som medvetet eller omedvetet kan underminera frihetlig organisering om inte utgångspunkten för den är tydligt definierad.

De texter som Plan C har publicerat i ämnet varierar, från de som på ett ganska ogenerat sätt öppnar för nära relationer med Labour, till de som varnar att det är en återvändsgränd. Bland de förra känns en hel del symptom igen från andra sammanhang då politiska partier plötsligt blivit trendiga igen; den roll som den utomparlamentariska rörelsen spelar i processen bedöms som orimligt stor; den radikalitet som partiet i praktiken representerar överdrivs; det sker försök att återfinna ett slags mytiskt förflutet som gått förlorat; och så vidare. Det här slår an några av de huvudsakliga invändningarna mot parlamentarisk politik.

Den ”gräsrotsrörelse” som Corbynismen bygger upp är inte en rörelse som självständigt kan driva politik, som har en egen politisk identitet, utan mer av en gräsrotsbaserad valmaskin. Det blir ett verktyg för ett partipolitiskt ändamål, istället för att lokalisera kamperna där de faktiskt utspelar sig – i vår vardag, i våra kvarter, på våra arbetsplatser samt på gator och torg. Vid en valvinst är det inte rörelsen, utan partiet som får makten eller politiskt inflytande. Det här är en oerhört alienerande form av politik.

En valsmaskin kräver också en oerhörd massa resurser i anspråk – resurser som vid en valförlust i princip är bortkastade, och svårligen kanaliseras om till verklig kamp. Parlamentarisk politik är därför även oerhört ineffektiv; den kräver stora resurser för att överhuvudtaget spela någon roll; enskildas eller lokala gemenskapers åsikter filtreras genom lager av särintressen, byråkrater och byråkrati; och är även om de når fram ofta månader eller år av politiska processer från att få verklig effekt.

Om vi istället själva använder den makten, med utgångspunkt direkt i våra vardagliga sammanhang och direkt för våra egna intressen, så kan även en liten gemenskap utföra stordåd som politiker och allehanda experter säger att vi inte klarar av, som exempelvis när cirka 300 boende i Parkdale, Toronto, lyckades besegra ett storbolag och slå tillbaka hyreshöjningar.

Att på det här sättet bygga organiseringen kring lokal direkt aktion är inte bara oerhört effektivt, det bygger också upp en infrastruktur som inte står och faller med politiska partier och enskilda räddare, utan som oavsett utgången i en enskild konflikt utgör grunden för fortsatta kamper. En infrastruktur som dessutom redan i denna kamp ger en ledtråd om det samhälle vi vill bygga: Ett där det är vi själva som bestämmer över våra liv. Det är en slags prefigurativ process – en organisering som förebådar vad vi vill strävar mot på större skala.

Många gånger kommer de förhoppningar som människor hyser rejält på skam när de partier de stödjer väl kommer till makten. Ju radikalare förhoppningar, desto sannare tenderar detta att vara. Det här beror på att partipolitiken bara är en del av en större apparat – staten – och utsätts för en rad lokala såväl som globala institutionella påtryckningar. Parlamentariska aktörer måste bete sig ”ansvarsfullt” inför dessa institutioner, såväl som inför de stora finansiella intressena, på vilkas välvilja partiets förmåga att utöva politisk makt helt beror. Partiets intresse avviker därför inte bara från människornas för att partiet omöjligtvis kan veta vad alla vill, utan för att det som politiskt parti av strukturella skäl har skilda intressen från vanliga människor.

Det här försvåras ännu mer av den roll som media spelar, i egenskap av megafon för starka finansiella och institutionella intressen. Mediedrev tenderar att vara en av många taktiker för att rätta in bångstyriga partier i ledet. Inte sällan resulterar detta i en splittring mellan de gräsrötter som röstar fram partiet och partiet självt – en splittring som ofta är resultatet av en medveten institutionell strategi. Splittras inte rörelsen, så är det radikala parlamentariska partiet likväl ett perfekt sätt att medla mellan institutionerna och ”okontrollerbara” element, som partiet då tvingas pacificera. Den parlamentariska avradikaliseringen av själva partiet på dess väg mot makten är också något vi kan se hända framför våra ögon, som Anarchist Federation nämner i ett svar till Plan C angående just Corbyn.

Tyvärr faller historiska exempel på allt detta ofta snabbt i glömska. Alla är idag medvetna om den neoliberala väg som Labour, liksom de flesta andra socialdemokratiska partier, av nödvändighet vandrat under lång tid. Mot detta ställer dagens Corbynister ett förflutet som partiet ska kunna återvända till. Ett resonemang som missar poängen att något sådant är strukturellt omöjligt – den situation som rådde under efterkrigstidens glada Keynesianska uppsving råder inte idag. Labours efterkrigshistoria har dessutom inte bara byggts på klassfred och en lokalt gynnsam situation baserad på globala orättvisor, utan också på öppna angrepp mot de delar av arbetarklassen som inte ville foga sig, som exempelvis när strejker bland hamnarbetare slogs ner, ibland med militärens hjälp, åren 1945-52.

Några av Plan Cs mer kritiska skribenter i frågan (ex här) för ett liknande resonemang, om omöjligheten att använda nationalstaten för emancipatoriska projekt, och om vikten att skilja på ”statsmannaskap” och politik i dess verkliga mening, det vill säga när vi själva – tillsammans – agerar för att förändra vår situation, i våra vardagliga sammanhang. De har också helt rätt i att lockelsen för enkla parlamentariska lösningar inte är ett alternativ till att långsamt och tålmodigt bygga organisering med utgångspunkt i radikala fackföreningar, solidaritetsnätverk, sociala center, allmänningar och andra strukturer av socialt omhändertagande och social omvandling.

Men latent även i dessa kritiska resonemang finns en ambivalens, som exempelvis manifesterar sig i en vägran att besvara frågan ”elektoralism eller ej”. En vilja att ändå se detta statsmannaskap som en arena som tillsammans med andra kan ”överbestämma” – det vill säga vara en av många aktiva agenter för – radikal social förändring. Jag tror att det här är ett misstag, om slutsatsen från detta blir att parlamentarismen därför kan vara något att aktivt delta i, eller ses som ett komplement istället för ett problem. Som vi redan sett så fungerar inte parlamentarismen som en neutral spelplan där radikalt inflytande oproblematiskt kan göra entré, utan som en kontraproduktiv medlingsinstans som inte bara begränsar det direkt parlamentariska projektet – det parlamentariska partiet – utan också de organisationer och gemenskaper som strukturellt eller emotionellt knyter an till det.

Det är inte alls ovanligt att radikala sociala rörelser fått mer gjort under en högerregering de är i opposition mot än under en vänster/mitten regering som de är allierade med. Jag har själv märkt under min tid i Storbritannien hur Labour-affilierade sammanhang kan genomföra rätt radikal och effektfull organisering när det är fråga om något som Tories är ansvariga för, men hur försöken att agera förvandlas till en promenad genom ett sirapsbad när det är Labour som striden måste tas mot. Att inte tydligt definiera parlamentarismen som främst ett problem riskerar att bli en strukturell såväl som psykologisk blind fläck. Det landar i att vi inte tror på att våra organisationer och kamper faktiskt kan lyckas, och att vi bygger dem strukturellt för ett misslyckande.

Samtidigt är det sant att statsmannaskap såväl som partipolitik kommer att påverka oss vad vi än tar oss för att göra. Att tydligt säga nej till parlamentarism är inte att blunda för detta faktum. Istället är det ett klargörande svar på frågan hur vi förhåller oss till parlamentarismen och partipolitiken: I motstånd mot den försöker vi påverka den utifrån, från vår egen vardag, från vår egen organisering. Istället verkar en del av skribenterna i Plan C missta den rörelse de säger sig tillhöra, den frihetliga vänstern, för den stora breda vänsterrörelsen.

Om vår självständiga organisering utanför och i opposition mot staten och parlamentarismen är svag, så spelar det knappast någon roll huruvida vi hoppar på nästa parlamentariska projekt som bär på socialdemokratiska löften. Om vår rörelse däremot är tillräckligt stark, så är parlamentarismen inget vi behöver utan enbart en fälla som tämjer vår kraft och leder den tillbaka in i institutionerna. Ett tydligt förkastande av parlamentarismen går inte bara hand i hand med att bygga ett slags anarkistiskt självförtroende, en tro på det vi gör, det lägger också en solid grund för själva diskussionen om hur vi förhåller oss till olika politiska partier vid makten.

Inget av detta innebär förstås att vi bör förakta de som engagerar sig parlamentarisk eller se ner på de många som politiseras av de olika breda vänsterrörelserna. Som en självständig kraft och rörelse kan det ibland till och med finnas utrymmen för gemensamma angreppspunkter. Men istället för att i den processen kasta längtande blickar på de återkommande vågrörelser som rytmiskt slår mot parlamentarismens strand, bör vi hålla på vårt oberoende, tro på vår egen förmåga, och med en tålmodig praktik bygga vår egen verkliga icke-alienerade politiska makt, och med detta försöka vinna över de som kanske inte ens insett att det finns ett realistiskt alternativ. För hur kan vi förvänta oss att andra ska tro att en annan värld är möjlig, om vi själva inte agerar som om den vore det?

Även falska löften om hopp, lovar trots allt faktiskt hopp. Det är det som gör dem så farliga. Om vi inte vill vara sårbara för sådana lockelser, för vanskliga genvägar och auktoritära återvändsgränder uppklädda i vackra ord, om vi inte vill fortsätta att upprepa historiska misstag, så behöver vi mot detta ställa något både tydligt och praktiskt – en metod för frihet, en kompromisslös antiparlamentarism.

Inlägget Parlamentarismens falska hopp dök först upp på anarkism.info.

Men klasskampen har aldrig varit det enda anarkister fokuserat på. Tidiga klassiska anarkister som Emma Goldman och Michail Bakunin bekämpade inte bara kapitalet, utan också staten. Men även patriarkatet, skolans och kyrkans makt hamnade i skottgluggen, som en integrerad del av deras anarkistiska analys. Anarki betyder ju bokstavligen ”utan härskare/dominans/regering”. För den namnkunnige Louise Michel, som bland annat hade en ledande roll under den revolutionära Pariskommunen 1871, bidrog också förtrycket av de icke-mänskliga djuren till hennes politiska uppvaknande. Den ryske författaren Leo Tolstoj, som ibland räknas in bland de mest kända tidiga anarkisterna, och den rörelse hen var en del av, förespråkade vegetarianism.

Speciesismen, eller artförtrycket, är inte bara en idé om att människan har rätt att härska över de icke-mänskliga djuren (och miljön), utan också ett produktionssätt. Människan började en gång hålla djur och använda dem för arbetsredskap och födoproduktion, något som vuxit i omfattning (och brutalitet) med de moderna djurfabrikerna under kapitalismen. Behandlingen av djuren har inte sällan spridit sig till det mänskliga samhällets interna organisering, och präglat hur slavar, arbetare och marginaliserade grupper beskrivits, utnyttjats, förtryckts och utplånats.

Anarkism och djurens befrielse har därför allt möjligt med varandra att göra, menar jag. Om förtryck och hierarkier ska bekämpas, då kan vi i förlängningen inte bortse från djurfabriker och speciesism.  Även när det gäller formerna för kampen har anarkismen viktiga bidrag. Anarkister vet (hopefully) att befrielsen inte kommer  via staten eller kapitalistisk konsumentmakt. Praktiserande anarkister förespråkar istället primärt direkt aktion såsom strejker, blockader och sabotage, och har ibland också erfarenheter av lämpliga (och olämpliga) taktiker, säkerhetstänkande och möjliga scenarion vid direkt aktion. I den anarkistiska traditionen finns en medvetenhet om att en motståndsrörelse inte kan låta en borgerlig moral sätta ramarna för sin etik och taktik, samtidigt som det är viktigt att vara lyhörd för hur aktioner uppfattas av rörelsen och personer som är öppna för påverkan. Anarkister och politiskt närstående rörelser har också rika källor av erfarenhet att ösa ur när det gäller att bygga alternativa rörelser, nätverk och gemenskaper med strukturer som inte lutar sig mot väpnade våldsspecialister såsom bödlar, poliser och militärer för att fungera. Allt detta är användbart på olika sätt och i olika utsträckning inom djurrrättsrörelsen, och det är heller knappast någon tillfällighet att många individer och grupper som arbetat för djurens befrielse har och har haft kopplingar till anarkistiska miljöer och/eller idéer.

Alla djurrättare eller veganer är inte anarkister, och kommer inte heller att bli det. Inte heller kommer alla anarkister att bli veganer eller djurrättsaktivister. Det kan vi tycka olika om. Men anarkister har verkligen viktiga saker att bidra med till kampen för djurens befrielse, och djurrättsrörelsen har mycket att bidra med till anarkistiska rörelser. Låt oss med ett öppet sinne bejaka dessa utbyten, överlappningar och diskussioner, och se vad vi alla kan lära.

Lästips: senaste numret av Fronesis, ”Djuret”.

Inlägget Har anarkism något med ”djurens befrielse” att göra? dök först upp på anarkism.info.

De beräknas kosta oss omkring 45 miljarder kronor om året. Vi kallar dom för skattesmitare. Värst är dom rikaste, som flyttar sina inkomster till diverse så kallade skatteparadis och på så vis slipper betala skatt i Sverige. Det är egentligen ingen större konst, det finns mängder med företag och bankanställda som hjälper kapitalisterna att förvara deras pengar säkert och tryggt samtidigt som dom betalar minimalt eller ingen skatt alls.

Men problemet är inte skattesmitarna i sig, problemet är inte heller dessa företag som underlättar skattesmitning. Problemet är att vi lever i ett system som möjliggör detta. Så det räcker inte att vi skjuter till några extra pengar till Skatteverket eller Ekobrottsmyndigheten. För vad kapitalisterna kommer göra är att hitta nya sätt att förvara sina pengar, och dom som är rikast kommer att komma undan lättast. För ju mer pengar man har desto mer säkerhet kan man köpa sig.

Att kräva fler åtgärder från myndigheter är som att stå och stampa på samma fläck. Att tro att de styrande politkerna kommer att lösa dessa problem är naivt. För det första är det just politiker som ofta förekommer i läckor där man avslöjar skattesmitning (Som tex senaste Paradisläckan eller förra årets Panamapapperna) och därför har dom ett stort intresse av att upprätthålla ett sådant system.

För det andra så är skattesmitningen alldeles laglig. Det är en del av det kapitalistiska systemet, och för att kunna göra sig av med detta problemet behöver man göra sig av med hela det kapitalistiska systemet. Vilken topp-politiker kommer att föreslå denna lösningen?

En annan ekonomi är möjlig

Så länge vi lever i ett samhälle där varan har ett värde och ett pris så kommer det vara möjligt att skapa en profit på detta, oavsett om det är statssocialism vi talar om eller fullt utvecklad kapitalism.

Och så länge det ekonomiska systemet är uppbygt på att göra det så lätt som möjligt att skapa sig denna profit kommer de som drar mest nytta av systemet vilja säkra sina tillgångar på bästa möjliga sätt.

I ett anarkistiskt samhälle kommer vi att behöva göra av oss med värdet på varan. Det är det första steget mot en mer jämnlik ekonomi. När vi har gjort oss av med värdet på varan finns det inte heller en möjligthet att räkna ut ett pris. Detta i sin tur leder till att ingen kan skapa sig en profit genom att sälja eller tillverka en vara. Det är inte möjligt att bygga kapital.

Det är endast på detta sättet som vi kan åtnjuta ekonomisk frihet i ett samhälle. System som förespråkar egendom och kapital kommer alltid att vara orättvist. Vi kan stifta så många lagar vi vill, men de som har kapital kommer alltid hitta på ett sätt att skydda den.

Som exempelvis helt laglig skatteflykt.

Inlägget Skattefusk är ett systemfel dök först upp på anarkism.info.

Foto: Ola Elmqvist, avbild.se

SVT:s ”Tvärvändningen-om svängningen i flyktingpolitiken” (28/10-2017) illustrerar väl det den delvis kritiserar – den nationalistiska självbilden. Över lag en mycket sevärd dokumentär med en historisk vinkel som kastar visst ljus över svensk migrationspolitik, men också problematisk.

Många svenskar inte bara hejar på Sverige, utan tror seriöst att just Sverige objektivt sett råkar vara Det Bästa Landet. Det här präglar förstås historieskrivningen, och syns även i dokumentären. Det antyds (precis som i den radikal-nationalistiska världsbilden) att det var bättre förr, och att Sverige potentiellt skulle kunna återvända till detta mytiska förflutna då ”vi” var ett föregångsland.

En sån här nationalistisk historieskrivning gör förstås att mörkare sidor av rasism och repressiv migrationspolitik måste utelämnas. Inget sägs därför om koloniseringen av Sápmi och behandlingen av samerna, inget om att Sverige var ett föregångsland inom rasbiologin på 20-talet och inspirerade Nazityskland, inget om tvångssterilisering för att skapa ett rent och dugligt folk, inget om förtrycket av romer och invandringsförbudet från 1914-1954 när 100 000-tals romer utrotades av nazisterna.

Det här syns också genom att det som så ofta pratas om antalet ”asylsökande”, en ointressant siffra ur flera perspektiv. För människor kan inte hindras från att söka asyl med mindre än att det begås brott mot antagna principer om mänskliga rättigheter. Det avgörande är hur många som får uppehållstillstånd. Och Migrationsverkets statistik visar att över tid har åtminstone hälften av alla asylsökande utvisats, och många år i början av 2000-talet rörde det sig om två tredjedelar. Många, många har kastats ut ur landet med direkt våld. Den bild som ges av öppenheten blir därför förljugen, något som både de äldre partierna och radikal-nationalisterna dragit nytta av, på olika sätt.

Idén om att Sverige varit ett antirasistiskt föregångsland som har haft mer eller mindre öppna gränser är inget mindre än trams, och måste överges av de som vill se världen nyktert. Det är hög tid att plocka ut de blågula linserna.

Sverige har varit och är däremot fortfarande ett av de resursstarkaste länderna på jorden. Genomsnittssvensken tillhör ett mycket litet skikt av de allra mest privilegierade varelser som någonsin knallat runt på det här jordklotet. Det är säkert skönt att tro att detta har byggts upp rättvist för att svenskar varit smartare och arbetat hårdare än andra. Det är liksom svårt att få in kolonialismens, rasismens och feghetens roll i den nationalistiskt självgoda ekvationen. Men hur som helst är det nu som det är, och det för med sig ett ansvar.

Istället för att jämföra Sverige med andra hårt befästa rikemansborgar i närområdet och slå oss själva för bröstet borde en jämföra Sverige med de fattiga länder i flyktingkrisernas närområden som tar emot den förkrossande majoriteten av alla flyktingar. Då kanske det går att se att det inte finns något mytiskt förflutet där allt var nice att återvinna. Då kanske det går att se att den populära svenska självbilden inte bara är överdriven och sprucken, utan rutten.

I arbetarrörelsens barndom fanns en stark betoning på internationell solidaritet mellan arbetare och en skarp kritik av militarism och politik som ställde folk mot folk. Men rasbiologiska trender, första världskriget, Folkhemsbygge, samförståndsanda och nazism kom att i mycket tysta dessa toner.  Idag kan ett parti som kallar sig social-demokratiskt skramla röster genom att lyfta fram sin repressiva migrationspolitik och framställa migranter som ett hot mot den svenska välfärden.

Om det kommer en dag med en global säkerhetsmässig och ekonomisk jämlikhet, och inte en tokskev fördelning med starka kopplingar till hudfärg, skyddad av till tänderna rustade väpnade styrkor, eller om det kommer en situation där Sverige (återigen) tillhör de fattigare och mer utsatta länderna, då kan vi kanske ha ett annat slags samtal om migration. Till dess måste vi som längtar efter frihet, jämlikhet och syskonskap fortsätta att göra motstånd, och inte låta oss tystas av politikers och mediers blågula dimmor, lagens krav eller tillfälliga vindkast i migrationsförtrycket.

No borders, no nations, stop deportations.

Inlägget Det rasistiska landet dök först upp på anarkism.info.