Stirner

Det är inte bara provocerande, det finns också något befriande med att läsa Max Stirner, den egoistiska anarkismens portalfigur. Utan krusiduller (eller, ja…) riktar Stirner resoluta tacklingar mot alla våra gudar, alla abstrakta storheter som dominerar oss, och lyfter istället fram egenintresset, egenheten, det unika hos oss var och en. Det här är en text med snart 200 år på nacken, men aldrig så aktuell.

helig är sanningen, helig är rätten, lagen, den goda saken, majestätet, äktenskapet, samhället, ordningen, fäderneslandet o.s.v. o.s.v.

Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skapar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal, som vinkar åt dig. Du har en fix idé!

Stirner går hårt åt inte bara den kristna traditionen utan också humanismens placering av Människan i Guds ställe, och Moralen som ersättning för de kristna budorden. Både kommunister och liberaler får sig en rad kängor. ”[Liberalismens] mål är en ´förnuftig ordning´, ett ´sedligt förhållande´, en ´begränsad frihet´, icke anarkien, laglösheten, egoismen.” Inte ens Jaget eller vår strävan efter vilka vi vill bli är någon fast grund att bygga på, även dessa abstraktioner kan bli våra bojor.

När jag i somras läste om Stirner blev jag både glad och irriterad. Jag har svårt att förstå de som vill skriva ut Stirner ur den anarkistiska traditionen. Här finns intensiva och välformulerade angrepp på hierarkiska system som staten, polisen, politiska partier och kapitalismen. Men möjligen beror aversionen mot Stirner delvis på att det går att uppfatta det som att hen ställer individen i konflikt mot omgivningen, och därmed förespråkar en allas kamp mot alla. Och det är inte så konstigt, sådana formuleringar finns, och Stirner betonar egoismen på ett sätt som öppnar sig mot sådana här tolkningar. ”Den ende” vill äga världen och konsumera den för sina egna syften, som Stirner ser det. Solidariteten, förståelsen att mitt intresse kan sammanfalla med andras, lyser ofta med sin frånvaro. Här finns också en betoning av att makt är rätt och en kritik av underdånigheten som går att tolka som en ”skyll dig själv”-mentalitet.

Men Stirner verkar å andra sidan mena att det bara är genom att bejaka det egoistiska intresset som en verklig förening med andra är möjlig. Stirners ”förening av egoister” är kanske bekant för de flesta som kommit i kontakt med hens tänkande, men mot slutet av Den ende och [hens] egendom lyfts också kärleken och omsorgen om andra fram. Men inte som en abstrakt princip eller ett påbud, utan som en känsla hos en individ som riktas mot specifika objekt, och som även den kommer ur egenintresset:

Bör jag då icke taga levande del i den andras liv, bör icke [hens] glädje och [hens] väl ligga mig om hjärtat, skall icke den njutning, jag bereder honom, för mig vara mer än andra njutningar? Tvärtom, jag kan med glädje offra honom otaliga njutningar, oändligt mycket kan jag försaka för hans glädje […] Det är ju min lycka och min glädje att vederkvicka mig i [hens] glädje, [hens] lycka. Men mig, mig själv, offrar jag inte åt [hen] utan blir egoist (s. 364)

Men emedan jag icke kan tåla de bekymmersfulla fårorna på den älskades panna, så kysser jag bort dem: alltså för min skull (s. 366)

Dessutom kan kritiken av abstraktioner tyckas både för radikal och för moderat, samtidigt. För radikal, för att den ger intrycket att det går att frigöra sig från detta till förmån för det konkreta. För moderat för att den stannar vid vissa begrepp, och accepterar andra med tystnad (t.ex. ”religion”, ”intresse”). En av de mer nedslående delarna här är den explicita rasism och antisemitism som Stirner tar för given och reproducerar i sin text, som även flera andra anarkister gjorde vid den här tiden.

Vi är, möjligen på gott och ont, språkliga varelser. Och språket bygger på abstraktioner och metaforer som inte är exakta, och inte sällan på ett dualistiskt tänkande, och kan mycket väl vara förtryckande. Därför tänker jag att det är frihetligt nödvändigt att som Derrida, Foucault, Butler och andra poststrukturalistiska tänkare blottlägga språkets skörhet och montera sönder dess godtycklighet. Men det finns ingen väg bortom språket, och den radikala språkkritik som anarkoprimitivisten John Zerzan framhävt avfärdas därför med rätta av de flesta anarkister idag. Språket är ingen fotografisk bild av den värld vi lever i. Det kan skada och dominera oss, och det är sammanflätat med förtryckande och hierarkiska institutioner. Men det hjälper oss samtidigt att kommunicera och samarbeta, och även andra däggdjur har egna varianter av språk.

Som jag ser det är det inga konstigheter att bejaka egoism och individualanarkism som en del av den spretiga anarkistiska traditionen (en motsägelse!?), oavsett om detta är ens egen betoning eller om en ”håller med”. Och jag ser inte, som vissa, någon koppling till stolligheter (och oxymoroner) som ”anarkokapitalism” och ”anarkonationalism”. Stirner och andra individualanarkisters kritik av den religiösa tron på absoluta idéer är fortfarande användbar och relevant.

Men inte heller här behöver vi vara okritiska. Och i dagens samhällsklimat, när retoriken ändå handlar väldigt mycket om att ”bara vara dig själv”, kanske vi mer än något annat har behov av att betona hur sammanflätade vi är med andra människor, icke-mänskliga djur, växter och miljö, och visa hur vårt (långsiktiga) egoistiska intresse många gånger sammanfaller med en solidarisk kamp mot alla former av förtryck.

Bygger jag min sak på mig, den ende, då vilar den på sin egen, förgängliga, dödliga skapare, som förtär sig själv, och jag kan säga: Jag har byggt min sak på intet. […] Slut.


Citaten kommer från syndikalisten och anarkisten Albert Jensens svenska översättning av Den ende och [hens] egendom (1910), s. 66, 139, 364, 366, 461. Läs gärna Jensens introduktion och kommentar, den finns på SAC:s hemsida.

Comments

  1. Robert

    G. Henriksson-Holmberg (han som blev så rik på kondomförsäljning att han kunde bygga sig ett stenhus, ett hus fött av tusentals mäns lust, som blev ett lusthus) gav år 1928 ut boken ANARKISMEN – DESS CRUNDTEXT på bokförlaget Brand. Den tidens ungsocialister (ingen under 20 år, rörelsen, tynande bort) tolkade denna bok så att i ett anarkistiiskt samhälle kunde man välja om man ville vara anarkistisk kommunist, anarkistisk kollektivist eller anarkistisk individualist. En svensk lösning på ett problem vilket undanröjde en uppdelning av anarkisterna.

  2. Staffan Jacobson / Konst och Politik

    Bra artikel. Jag är själv inte så förtjust i Stirner (eller nihilismen) men ämnet, det radikala subjektet och den radikala subjektiviteten, är intressant. Raoul Vaneigem lutar sig delvis mot Stirner och han gör det mycket bra i “Vardagslivets Revolution” 1967. Som ännu inte är översatt till svenska! Ingemar Johansson påbörjade det men hann inte avsluta innan han tyvärr gick bort. Något för förlagen att bita i…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.