Handlingens propaganda

”[W]e are the ones who have killed kings”, skriver anarkisten Peter Gelderloos, och menar att det ger oss antiauktoritära en anledning att vara stolta. Borde vi alltså försöka likvidera Donald, Jimmie eller Stefan? Det är en åtminstone en begriplig fråga, med tanke på hur många människor och andra djur som dödas och förtrycks av den politik de representerar.

Decennierna kring sekelskiftet 1800 – 1900 genomförde olika anarkister en rad mer eller mindre blodiga angrepp på kapitalister, statsledare och borgare. Sett till både antalet inblandade individer och fokus var detta en perifer företeelse i anarkistiska sammanhang. Men ett antal europeiska och amerikanska statsledare, ett gäng kapitalister och poliser, och även en del civila strök ändå med i denna tendens. Dessa attentat var en del av en strategi som kom att kallas ”handlingens propaganda” (”propaganda of the deed”), och försvarades från början av flera namnkunniga anarkister som Kropotkin och Goldman. Tanken var bland annat att dessa attentat skulle utgöra antiauktoritära budskap som skulle bidra till att väcka arbetarklassen och bana väg för revolutionen.

Så blev nu inte fallet. Istället ökade över lag repressionen, och anarkismen kom (för all framtid?) att associeras med bomber. Snarare än att inspirera arbetarklassen till ett kollektivt motstånd växte kritiken mot detta, även i anarkistiska kretsar. Efter hand kom betoningen, ännu mer än tidigare, att flyttas mot andra former av motstånd och organisering. Genom historien återkommer dock handlingens propaganda i form av attentat som en taktik bland anarkister då och då, och har de senaste åren använts av en handfull grupper och nätverk internationellt.

Att betrakta den här typen av attacker som i alla lägen extrema, ondskefulla eller galna är bara möjligt om en är blind för det massiva våld och våldshot som hela tiden flödar uppifrån och ned för att upprätthålla samhällsstrukturerna. Krigen, militarismen, polismakten, djurfabrikerna, miljöförstöringen, deportationerna, utsugningen av arbetare, samhällets klasstruktur som sorterar människor och dödar de mer utsatta i förtid. De tidiga attentaten utfördes av människor som var direkt berörda av överhetens våld, exempelvis det blodbad med tiotusentals mördade arbetare då Pariskommunen slogs ned 1871. “It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act”, skrev Goldman.

”If I can shoot rabbits, then I can shoot fascists”, sjöng Manic Street Preachers. Att döda en statsledare som upprätthåller ett våldsamt förtryck av massor bryter aggressivt mot etablerade normer; att döda en gris för att en gillar fläsk däremot ligger innanför det svenska samhällets normer. Men är det så uppenbart vilket som är mest orimligt? Dessutom, i en jämförelse mellan anarkisters våld å ena sidan, och staters våld eller våldet från de som företräder andra ideologier ur den härskande klassen å den andra, skulle antagligen även de mer militanta anarkistiska strömningarna framstå som fredliga.

Personligen har jag en våldsskeptisk tendens som kanske skulle kunna beskrivas som “postpacifistisk”, som jag fortfarande odlar. Framför allt är jag antimilitarist i detta. Vi vill ju ha en fredligare värld med större respekt för livet, och i ett anarkistiskt tänkande bör mål och medel på något sätt hänga ihop. Samtidigt tycker jag det finns lägen då våld är berättigat eller nödvändigt i förhållande till det vi vill försvara eller uppnå. Men om vi bortser från problemen med bomber och vapen är dilemmat med attentat mot inflytelserika personer att de så att säga träffar snett. För egentligen är det ju inte kungen som person som är Fienden, utan tronen som kungen sitter på. När förtryckaren försvinner men den hierarkiska plattformen för härskande finns kvar är, som bäst, inte mycket vunnet. Vi för en kamp mot sekel- eller milleniegamla strukturer som är integrerade både i samhällens uppbyggnad och individers tänkande och begär. Makten kommer från alla möjliga håll (Foucault), och går tyvärr inte att spränga bort eller skjuta sönder (Landauer). Detta var också många av de tidiga anarkister som förespråkade den här formen av handlingens propaganda medvetna om.

Ett annat dilemma är att attentaten i en förkrossande del av alla fall utförts av snubbar och gubbar, och därmed har starka band till en patriarkalt formad mansroll.

Borde vi därför kasta ut ”handlings propaganda” ur traditionen? Nej! Ord och texter är viktiga, men handling som går bortom orden är ofta en starkare och tydligare agitation. Genom maktutmanande handlingar kan en bild skapas som pekar i andra riktningar och inbjuder andra att se världen annorlunda och röra sig i frihetliga riktningar. De öppnar en reva i maktens väv.

Att föredra framför individbaserade, grabbiga våldshandlingar är dock, menar jag, gemensamma handlingar och aktioner som är förankrade i grupper och rörelser. Dessa kan ha både ”konstruktiva” aspekter som förebildar det samhälle, den frihet och den solidaritet vi vill ska växa fram, och ”destruktiva” aspekter som angriper förtryckande strukturer. Betoningen måste få variera.

Occupyrörelsens torg- och gatuockupationer, eller Ung i Sveriges sittstrejker på offentliga platser organiserade av afghanska ungdomar som inte vill utvisas, med stöd av allierade, är bara en form av en oändlig mängd med genomförda eller genomförbara exempel på handlingens propaganda.

Strejker, folkkök, illegal ekonomisk omfördelning, asylgrupper, avrustning på kapitalistiska vapenfabriker, husockupationer, svarta block, plankning, blockader, solidaritet med utsatta, sabotage av dödsmaskiner, att hjälpa grannen att flytta, allt detta och mycket mer kan vara handlingens propaganda. Såväl som att tårta Jimmie Åkesson.

(Disclaimer: om det mot förmodan inte skulle ha framgått av denna korta text så är detta INTE någon uppmaning till våldsdåd eller attentat. Möjligen på sin höjd till att baka tårtor…)

-Gelderloos, Peter (2016). Worshiping Power : An anarchist view of early state formation. AK Press.

Comments

  1. Pingback: Krönikan 1/8-2/8 2018. The Electric State. | Konst & Politik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.