Slakteriarbetare: en knutpunkt för veganism och marxism?

Följande är en gästinlägg inskickat till oss från Alfons. Varning för känsliga läsare: Texten innehåller detaljerade beskrivningar av hemska förhållanden (för såväl arbetare som djur) i slakthus.

Vad är den sanna kostnaden av en hamburgare? För konsumenten är det alltifrån 100 kronor på ett pretentiöst hipsterhak till en tia på donken. Men för slakteriarbetaren gäller andra bud. För en slakteriarbetare gäller svåra finansiella och fysiska förhållanden. Men än mindre uppmärksammat är det psykologiska trauma slakteriarbetare lever under. Storskaligt och systematiskt våld med lidande och död som följd är en verklighet de flesta sällan ens behöver tänka på. Men slakteriarbetare möter, och tvingas ta del av, den verkligheten var dag. En situation mogen för psykologiska problem. Denna artikel baseras till stor del på forskning från USA, men samma mönster gäller för yrkesgruppen även i andra länder som Sverige där skillnaden (om någon) är gradvis, snarare än kategorisk.

“Kort sagt så är anställningsproceduren så här enkel: ansökande visas en video av slaktprocessen. De som inte spyr får jobbet.“
Kristina Mering

Ingen vill bli slakteriarbetare. Som Kristina Mering, med sin Masters i Sociologi på Tallinn Universitet, berättar efter hennes intervjuer med slakteriarbetare i Estland, “De jobbar helt enkelt där därför att det är deras enda alternativ.” Det är ett smutsigt, lågbetalt, farligt och blodigt jobb. “Tempot gör dig snurrig. […] En del styckare är tvungna att göra fem hugg var femtonde sekund.” tillägger forskningsrapporten A Slaughterhouse Nightmare från USA. “Du måste kunna hänga upp sådär 35 fåglar per minut,” menar en annan arbetare “även när musklerna i dina händer och lederna i dina fingrar blir så ömma att du varken kan öppna eller stänga dem” Arbetarna utsätts för snabba repetitiva rörelser vilket orsakar blåsor, stelhet, karpaltunnelsyndrom och tendinit. Snabbare takt och färre anställda innebär högre vinster för den handfull av företag som dominerar industrin. Inget får stå i vägen för att hålla maximal produktionstakt. Trots mekaniska fel, olyckor, krascher med gaffeltruckar, överhettning av sågar, att arbetare tappar knivar, att arbetare skär sig eller att arbetare kollapsar och ligger medvetslösa på golvet så fortsätter drypande kroppar svänga förbi, kedjan fortsätter rulla.

“De kommande två årtionden led han från skador i arbetet för Monfort som kunde krossat andra män. Han slogs av en fallande låda på 90 kilo av kött och klämdes fast av stålläppen av ett rullande band. Han skadade ryggraden och fick göra en ryggoperation. Han andades in för mycket klorin medan han tvättade några blodtankar och spenderade en månad på sjukhus, hans lungor brände, hans kropp täckt av blåsor. Han skadade sin vänstra axel när ett 5 000 kilo tungt hölje till en hammarkvarn tappades för snabbt och drog hans arm rakt bakåt. Han bröt ett ben efter att ha stegat in i ett hål i slakteriets cementgolv. […] Han krossade en vrist […] Han fick fler sår, jack, muskeldragningar och sträckningar än vad han kan minnas.”
Mother Jones (tidskrift)

“De skriker på dig en massa [om du inte håller tempot], säger en arbetare från Nebraska Appleseeds undersökning från 2009. “De skriker på dig, förolämpar dig med vidrigheter,” säger en annan “Det finns ingen respekt för arbetare.” I många fall har de knappt tid att vässa knivarna, än mindre gå på toa. “Vid Tyson fabriken jag jobbade på,” berättar Bennett för VegNews “så urinerade faktiskt arbetarna på verktygen, på pelarna och under det löpande bandet av levande höns, hängande på krokar.” De panikslagna hönsen återgäldar tjänsten, “Det kommer in i dina ögon, din näsa, din mun och dina öron. Det finns ingen tillräcklig beskrivning för hur det är att stå på en linje i timmar medan hönsen skiter ned dig. Avföringen kommer under kläderna, och du kan känna hur det långsamt rinner ner för din kropp. Det spelar ingen roll hur mycket kläder du har eller hur mycket tejp du använder, det kommer fortfarande hända. Det är fullständigt ofrånkomligt.” Och när väl skador rapporteras tas de som regel inte på allvar.

“Jag bara kunde inte hantera smärtan längre. Tre gånger halkade jag och föll på det flottiga golvet. Den första gången gick jag till företagets klinik och där sa de att jag bara hade skadat min stolthet och borde gå tillbaka till jobbet. Den sista gången jag föll blev jag skickad direkt till jobbet igen.” [Några dagar senare diagnostiserades denna arbetare med långtgående diskbråck.]
— arbetare vid grisslakt, North Carolina

Men hur kan detta fortsätta? Vilka är slakteriarbetare, och varför har vi inte sett större motstånd från deras sida? Svaret stavas migrantarbetare, helst papperslösa. Som journalisten Eric Schlosser skriver i Fast Food Nation: The Dark Side of the All-American Meal så är det vanligt i USA att företag aktivt rekryterar fattig arbetskraft från Mexiko och Centralamerika. De lockar med fejkad dokumentation, och uppmanar anställda att rekrytera även deras familj och vänner. Omsättningen av anställda överskrider ofta 100% årligen så papperslösa är ett billigt alternativ för att fylla arbetslinjen. Arbetsköpare ljuger och manipulerar anställda som ofta inte är medvetna om sina rättigheter och i en del fall varken förstår språket eller kan läsa och skriva ordentligt. Försöker du hävda dig kan de alltid hota med deportation.

 “Jag vill inte göra någonting som kan få mig framför juridiska myndigheter. Jag vill inte rapportera skador, jag vill inte lämna in ett lönekrav eller timmars fordran, jag vill inte organisera ett fackförbund – Jag vill inte göra någonting som kan få någon att vilja utreda min migrationsstatus.”
— anonym slakteriarbetare, intervjuad i Human Rights Watch undersökning från 2005

Human Rights Watch har specifikt uttalat sig emot köttindustrin, främst med fokus på USA, de menar på att arbetssituationen är så brutal att den bryter mot flertal internationella mänskliga rättigheter. Även fast slakthus inte officiellt anställer barn så har flertal räder av statliga myndigheter avslöjat att barn så unga som femton utför jobb bredvid vuxna, exponeras för hälsofarliga kemikalier, köttkvarnar och cirkelsågar.

Slakteriarbetares ekonomiska och fysiska svårigheter är inget annat än ett brott mot dem, deras familjer och samhället i stort. Liknande mönster av exploatering kan finnas även i andra industrier. Men vad som ofta inte lyfts, i bästa fall tonas ned, är den psykiska påfrestningen som är specifik för just slakteriarbetare.

“Grisar nere på dödsvåningen har kommit fram till mig, tryckt sig intill och kelat som en valp. Två minuter senare måste jag döda dem – slå dem till döds med ett järnrör. Jag kan inte bry mig.” (undertecknads understrykning)
— anonym arbetare

Till skillnad från allmänheten så är eländet för de slaktade djuren en konstant och ofrånkomlig verklighet för slakteriarbetare. De vet, till exempel, att hönor är vid medvetande när deras halsar tappas på blod, skållade i varmt vatten och får huvudet avrivet av de som beordras göra så. Onormala nivåer av grymhet i vår vardag är inte bara norm i slakthusen, utan förväntad och krävd av verksamhetens natur. Resultatet är att våra naturliga instinkter att känna empati måste tryckas undan.

“För att de ska kunna klara att göra sitt jobb så måste de blockera alla känslor. Eftersom att de förstår att de tar livet från flera varje dag så behöver de starka psykologiska mekanismer för att hålla dessa tankar ifrån dem. De bygger en rutin som bedövar känslorna […] De bär hörlurar och lyssnar på musik eller radio.”
— Kristina Mering

Dessa psykologiska påfrestningar tar dock ofta värre uttryck än Ed Sheeran och P3 Historia. Flera slakteriarbetare, särskilt de som jobbat i flera år har rapporterat symptom av en form av PTSD. PTSD associeras ofta med människor som utsätts för särskilda händelser som orsakar trauma, medan slakteriarbetare skiljer sig där då de utsätts för repetitivt trauma, samt att de själva tvingas orsaka traumat. De mördar hundratals, ibland upp till tusentals djur varje dag. En mer specifik beskrivning är PITS (Perpetrator Induced Traumatic Stress) där utövaren av våldet drabbas av traumatisk stress. Rachel M. Macnair, en socionom och psykolog, berättar att symptom på PITS är någon kombination av ångeststörningar, depression, drog och alkoholmissbruk, paranoia, disintegrering, dissociation och amnesia. Detta, skriver hon, är de psykologiska konsekvenserna för dödande. Med andra ord så lider slakteriarbetarna av trauma därför att djuren de slaktar lider av trauma. De lider som direkt konsekvens av att djuren de tvingas slakta lider.

“Många av de jag intervjuade beskrev problem med alkoholism, medan andra förklarade att de hade tagit ut sina frustrationer genom fysiskt våld mot deras fruar och barn.”
— Gail Eisnitz från Slaughterhouse: The Shocking Story of Greed, Neglect and Inhumane Treatment Inside the US Meat Industry (1997)

Ingen vill bo nära ett slakteri. Forskning i USA pekar mot att städer med slakterier har högre nivåer av våld i nära relationer och våldsamma brott såsom mord och våldtäkt. Slakteriarbetares aggressionsnivåer var “så höga att det liknade folk bakom galler.” En liknande studie som anmärkte att “i termer av somatisering, ångest, fientlighet, fobisk ångest och psykoticism så var slakteriarbetare värre än köttförpackningsarbetare”. Socionomen Dr. Nik Taylor från Flinders University bygger vidare på detta och menar att det är etablerat att ju mer positiv en persons attityd är mot andra djur, ju lägre är deras aggressionsnivåer, och vice versa: om du utövar våld mot andra djur, så är du mer benägen att utöva våld mot människor. Slakteriarbetare, för att leva med sitt jobb, måste normaliseras inför våldet de utför, de måste låta sig avtrubbas emotionellt och detta kan påverka vardagen utanför. Men det finns undantag då det spricker…

“[…] ingen av arbetarna kunde döda nyfödda kalvar. Ibland så kunde lador brinna upp och för att bli av med kalvarna så skickar ägarna dem till slakt. De vanliga blockeringsmekanismerna verkade inte fungera på så unga djur. “Kalvar är annorlunda” sa en arbetare, “Jag kan inte vara kallhjärtad mot dem.” Kalvarnas tårar har en större effekt på dem än vuxna kors eftersom de ser de vuxna varje dag. Så det förvånande var att […] arbetarna inte kunde döda dem så de skickades faktiskt tillbaka.”
— Kristina Mering

Slakthuset, och industriell djurhållning i stort, är en institution byggd på våld. Våldet innefattar allt ifrån exploateringen av de slaktade djuren, till arbetarna, till ekosystemen som degraderas omkring och samhället, städerna, hushållen runt om. The Food Empowerment Project illustrerar hur slakthus och djurfabriker mer än ofta befinner sig i områden där majoriteten tillhör den rasifierade arbetarklassen. Även fast vi alla drabbas i någon mån av alla utsläpp så är det ofta den rasifierade arbetarklassen som får ta de största smällarna. Invånare i närheten av grisfabriker klagar på “irritation i ögonen, näsan och halsen, tillsammans med en minskad livskvalitet och ökade nivåer av depression, spänning, ilska, förvirring och utmattning […].” Resultatet av enkäter i landsbygden i North Carolina visade hur ju närmare du bor en djurfabrik desto större risk att du utvecklar astma. Inte konstigt: du andas bokstavligen skit. Luften förorenas med djurens avföring, som manifesteras i en (ofta konstant) dimma nära stora djurfabriker. (Mejeriindustrin inkluderad.)

“[S]lakterihus luktar som varmt blod. Det är järn i luften hela tiden – även genom blekmedlet så luktar det fortfarande.”
— Brad, slakteriarbetare i VICE

Avrinning från djurfabriker innehåller inte bara nitrater utan en bred räckvidd av patogener, antibiotika och giftiga kemikalier som kan genomtränga akviferer och kontaminera omkringliggande grundvattenkällor. Virus kan överföras från arbetarna till deras familjer och hela det omkringliggande samhället. Få arbetare är villiga att delta i hälsoundersökningar och program då de är rädda att deras migrationsstatus ska komma på fråga. Du dricker skit också: skiten letar sig ned i marken som bidrar till höga koncentrationer av nitrater i grundvattnet som i många fall leder till baby blue syndrome. Baby blue syndromet är när blodet inte klarar att transportera syre ordentligt vilket leder till att många unga barn utvecklar en blå hudfärg.

“In the [slaughterhouse] black boys look blue…”Moonlight (2018)

Det är bara de med kapital nog (och därmed i stor utsträckning vita) som kan flytta innan slakthuset installeras. När det väl har byggts så faller priset i värde, ingen vill ju bo där, vilket gör invånarna fångar i sina egna hus. Detta är bara ett av många exempel på miljörasism. Sociologerna Bob Bolin, Sara Grineski och Timothy Collins från Arizona State University menar att “landanvändning, bostadssegregation, rasifierade anställningsmönster, finansvärldens praktiker och sättet som rasifiering influerar zoning, utveckling och banklånsprocesser” också är drivande faktorer av miljörasism.

“Tron att det måste finnas slakthus, att någon måste utföra dödandet hjälper dem också klara av det. Det verkade finnas en iver att rättfärdiga slakthuset som institution och deras roll i det.”
— Kristina Mering

Hur kan människor fortsätta slaktandet? Hur klarar de av det trots att deras lemmar bryts ned, trots att deras luft och vatten fylls med avföring, trots att de utvecklar traumatisk stress? Vad är det för emotionell blockeringsmekanism som gör att de inte bryter ihop? Svaret stavas alienation. Att arbetare känner sig främmande inför sin omgivning. Arbetet du utför har du ingen kontroll över och därför har du heller ingen kontroll över vad du producerar. Du äger inte din kropp när du arbetar, den äger företaget du jobbar för. Du blir därmed även främmande inför dig själv som individ, samt dina medarbetare. Du saknar sammanhang.

“Anställda är inte människor i köttindustrin, vi är varor precis som djuren.”
— Anonym slakteriarbetare

Så länge som motsättningen mellan arbetare och kapital fortsätter så kommer även arbetares alienation fortsätta. I djurindustrin så måste den alienationen sträcka sig så långt att vi är benägna att med våra egna händer döda, på löpande band, dag ut och dag in. Vi tappar förståelsen för vår gemenskap med djur: att att vara en människa också betyder att vara ett djur. Undertryckandet av människans naturliga instinkter till empati är både ett villkor och en konsekvens av ett kapitalistiskt produktionssätt på en och samma gång.

“Vi exploaterar inte andra djur därför att vi ser dem som underordnade, snarare så ser vi andra djur som underordnade därför att vi exploaterar dem.”
— Marco Maurizi

Så det verkar som att få folk att döda flera djur dagligen är en ganska omänsklig sak att fråga om. Å andra sidan så kan det ju vara problematiskt ifall inga människor var involverade och allt gjordes av maskiner… Det “skulle det inte heller vara enkelt att automatisera hela processen i sig, till exempel, så krävs det tio pers bara för att flå en ko,” svarar Mering. Dessutom, sålänge som företagen har billig, desperat arbetskraft att utnyttja så är automatisering inte särskilt troligt. Industriell djurproduktion är en av de största drivande industrierna för klimatförändringar, som i sig orsakar stora flyktingströmmar. Desperata, fattiga, traumatiserade människor som kommer göra allt för att överleva, med andra ord billig arbetskraft att tvinga in i slakthusets arbetslinje. Det är en ond cirkel som letar sig längre och längre ned mot botten.

“Faktumet att det som djuren går igenom är värre, betyder inte att vi inte borde ha medlidande för arbetarna själva. Detta handlar inte om någon tävling i lidande, utan att se problemen av systemet i stort. Jag tror de avskyvärda arbetsförhållandena i slakthus kan i en del fall vara ett hjälpsamt argument för folk som inte klickar med ‘djurens budskap’.”
— Kristina Mering

Slakteriarbetarnas situation, och deras psykologiska konsekvenser därifrån, är inte bara en varningsklocka för vilka sorts relationer vårt samhälle har sinsemellan medmänniskor, men även relationerna människor har till andra djur. När vi ser dem som objekt, som varor vi kan köpa och sälja, och när den världsbilden sträcker sig till oss själva, till hela vår omvärld är det bara en tävlan mot botten som gäller. Att varufiera andra djur är inte ett långt steg från att varufiera oss själva. Människor är också djur, trots allt. Hela denna process av varufiering härstammar från ett kapitalistiskt ramverk. När vi som antikapitalister kan erkänna det, hur kommer vi reagera? Hur borde vi?

“Vi tror att köttindustrin kan vara ett fokus för en bredare antikapitalistisk vänster, då det är där kapitalets exploatering av arbetare är som mest extrem, de socio-ekologiska problemen orsakade av köttindustrin samt industrins del i spridningen av växthusgaser slår hårt.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Bör vi som antikapitalister inte ställa oss emot alla former av varufiering? Skadar det inte vår kamp mer än hjälper den ifall vi inte är konsekventa i vår antikapitalistiska kritik? Dessa frågor, bland andra, drev Allianz fur Marxism und Tierbefreiung i Tyskland och Schweiz att startas. De såg ett behov av (1) ett nätverk av marxister och veganer, (2) en kollektiv politisk och teoretisk diskussion om kopplingarna mellan marxism och djurbefrielse samt (3) en strategisk debatt om hur vi borde röra oss framåt. “Vi finner det avgörande för dessa två rörelser att slå sig samman, om inte bara för den enkla anledningen att borgerligheten och deras anordningar är rätt välorganiserade och vi, som deras fiender, måste göra samma sak för att kunna vara kraftfulla.” menar de. Med det sagt så är veganrörelsen inte de enda med ett brådskande hett behov av allierade.

“Vår uppgift är att organisera och utbilda oss själva så bra som möjligt samt formulera ett strategiskt projekt mot djurkapital som attraherar djuraktivister och antikapitalister å ena sidan och den bredare allmänna arbetarklassen å andra sidan. Om vi får det gjort så är vi redan ett stort steg påväg.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Men, kan vi backa en sekund? Vilka är dessa kopplingar mer exakt? Vad, om något, är det vi kan lära oss av varann? “Å ena sida så är krav på djurens befrielse faktiskt moralistiskt om de inte analyserar de historiskt specifika förhållanden där djurs exploatering pågår och vilka sociala förändringar som behövs för att avsluta det. Å andra sidan så är varje marxistisk kritik av samhället inkomplett om det inte överväger det faktum att, för att kunna dra vinst, så måste den härskande klassen inte bara exploatera arbetarklassen men också alltid djur […]” I annan mun så är djurrättsaktivism menlös utan en bredare antikapitalistisk analys som grund och en marxistisk analys av exploatering är inkomplett utan de övriga djurens perspektiv.

“[Djurens lidande] är inget idealistiskt, utan ett historiematerialistiskt sådant. Det är inte lidande du kan likna hemlängtan eller tandvärk, utan ett lidande som grundar sig i samhällets organisering […] och måste därför […] avskaffas. Viljan att göra precis detta är en essentiell framdrivning av klasskamp och solidaritet […]. Att förneka [detta] i marxistisk teori betyder att förneka en viktig del av dess grund.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Givet att det finns förtryckare och förtryckta så är det inte hela mänskligheten som, i alla fall i första hand, förtrycker djur. Istället så vilar djurs och arbetares exploatering på kapitalistiska intressen. Naturligtvis så skiljer sig exploateringen av arbetare och djur kvalitativt (den ena har fortfarande någon nivå av agens medan den andre degraderas till ett objekt, till egendom) och den tidigare agerar inte nödvändigtvis i solidaritet med den senare bara därför att de också är förtryckta. Men orsaken till förtrycket är densamma och borde då inte även kampen vara densamma?

“[…] alla som aspirerar att skapa en värld där socialt producerade och objektivt onödig exploatering, dominering och lidande är också skyldig att erkänna djurens situation och sträva mot dess avskaffande.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Sen är det mycket sant att exploatering, användning och konsumtion av djur har varit en drivande faktor i historien av mänsklig civilisation. Detta rättfärdigar dock inte att det ska fortsätta idag. Dagens materiella förhållanden gör det inte bara möjligt utan nödvändigt att omstrukturera relationerna i produktionskedjan till vår, människor och övriga djurs, fördel. Antikapitalisterna i rummet måste på allvar inse att exploatering av djur inte bara är objektivt onödigt utan irrationellt och kontra-progressivt. Det orsakar omåttlig och konstant växande konsumtion av resurser såsom vatten. “Runt en tredjedel av världens vattenkonsumtion går till produktion av djurprodukter. Deras ekologiska avtryck är större än växter med lika höga näringsämnen,” säger Hoekstra, professor i vatten management på University of Twente. De är en av de drivande faktorerna till land- och vattenföroreningar och skövling av regnskogen. Med eskalerande klimatförändringar ikapp så är de som tror de kan ignorera köttproduktionen eller t.o.m. flytta in det i en socialistisk operation i bästa fall naiva. De har tagits in av den falska glorifierade bilden av industriell matproduktion som kapitalistiska lobbygrupper propagerar.

“Uppfattningen av naturen under kontroll av privat egendom och pengar är ett riktigt förakt för och praktiskt förnedring och förfalskning av, naturen [och därmed även djuren].”
— Karl Marx

Det finns ingen etisk konsumtion under kapitalism men djurindustrin är oetisk oavsett om vi finner den i ett kapitalistiskt eller kommunistiskt samhälle. Ett kommunistiskt samhälle behöver inte nödvändigtvis innebära djurens befrielse men det är först i ett sådant samhälle som den befrielsen skulle kunna va möjlig till att börja med. Det är först i kamp mot kapitalet som gör det möjligt för människor att kollektivt besluta: Vi kommer befria djuren!

“Detta kräver omsorgsfullt och noggrant solidaritets-byggande arbete. Till exempel, på olika platser i den tyska köttindustrin så kan lokala grupper – för det mesta fackanslutna och invånare – börja diskutera vad man kan göra mot den förkrossande arbetssituationen. Missnöjet bland arbetare i köttindustrin har alltid varit hög och alla vet det. Detsamma är sant för folk som bor nära slakterier. Lokala kampanjer och initiativ måste satsa på att bygga band mellan dessa människor. En kan bygga från det.”

Veganrörelsen och arbetarrörelsen kan gynnas av att lyssna och lära inte bara från varann, också slakteriarbetare. Framförallt slakteriarbetare. Mer än lyssna så måste vi solidarisera oss. Och om vi då på allvar ska solidarisera oss med kampen för djurens befrielse måste vi därmed solidarisera oss med andra djur. Ett första steg i den riktningen är att inte äta dem du försöker solidarisera dig med. Sånt är ju ganska grundläggande. Lite svårt annars, dålig stämning liksom.

Sista ordet av en f.d. slakteriarbetares facebookinlägg:


Alfons

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.