Varmast tänkbara tack till er som läst inläggen och interagerat med texterna genom kommentarer på bloggen eller delningarna på Facebook.

Kärlek och vrede, uppror och solidaritet, frihet och gemenskap!

Inlägget Zomia tar paus dök först upp på anarkism.info.

För antikapitalister, miljö- och klimatkämpar som inte är djurrättsligt övertygade borde ändå veganismen kunna framhävas som en politisk bojkott av en industri som utnyttjar arbetare (mänskliga och ickemänskliga) våldsamt och bidrar mer än mycket annat till dagens miljö- och klimatkatastrofer.

Som anarkister borde vi i alla sammanhang och rörelser där vi finns arbeta för att underminera tilltron till ekonomiska och politiska makthavare och deras reformvilja, och istället lyfta det akuta behovet av direkt aktion mot lämpliga mål och det vackra i prefiguration, det vill säga att vi som individer, grupper och rörelser så långt det är möjligt och rimligt försöker praktisera och bygga något som pekar fram emot den tillvaro vi vill se.

Bilden är från Slakteriinspektionens aktion i Borås i augusti. Den 13/11 kl. 10 bjuder Slakteriinspektionen in till en öppen (ickevåldslig) aktion mot HKScan i Linköping.)

Inlägget Veganismens otillräcklighet dök först upp på anarkism.info.

• Minimera allt prat med polisen! Detta gäller vid all kontakt med poliser i tjänst, såväl inför, under och efter aktionen. Du har i normalfallet ingen laglig skyldighet att prata med polisen utöver att du måste uppge identitet om du blivit gripen misstänkt för brott (som vittne gäller andra regler). Poliser kan växla mellan dominanta/aggressiva och vänliga, inlyssnande strategier, men allt är en del av deras tjänsteutövning och kan användas emot oss. Om en har börjat prata etableras en känsla av relation, och det blir svårt att plötsligt sluta prata eller att vara bestämd och olydig när det behövs. Även om du själv vet att du inte kommer säga något känsligt i dialog med polisen vet inte människor runtomkring det. Du behöver inte tiga eller ens vara otrevlig, träna istället på att säga saker som ”inga kommentarer”, ”det vill jag inte svara på”, ”jag är inte så pratsugen”. Ibland finns vid aktioner eller demonstrationer utsedda dialogpersoner, i så fall kan du hänvisa till dessa. De bör givetvis vara personer som inte litar på polisen, har demonstrationens trygghet som första prio, och själva kan säkerhetstänk.
• Var försiktig med fotografering. Fota inte om det inte uttalats som ok vid aktionen. Undvik närgångna bilder. Tänk på vad som fotograferas, är det t.ex. ett skyddsobjekt, och vilka risker innebär det? Kan polisen tänkas vilja ta materialet i beslag, och hur kan det drabba dig och andra då? Det går inte att förutsätta att vi har kontroll över de bilder som tas och hur de används. Å andra sidan: om du inte vill identifieras på bild och det inte går att kontrollera hur folk fotar: se till att vara välmaskerad. Maskering kan också vara bra av solidaritetsskäl, även om du inte har något behov av att vara hemlig, men det kan samtidigt öka riskerna för att polisen ingriper, speciellt om bara några få är maskerade. Hänsyn behöver förstås tas till hur det påverkar andra i aktionen och vad som uttalats.
• Överväg att lämna leg, mobil och annat som kan identifiera dig eller har ett värde för dig hemma, men tänk först igenom det krångel som det kan leda till under och efter aktionen.
• Ställ inte, och svara inte på, känsliga frågor till/från okända! Vid större aktioner måste en räkna med att det finns infiltratörer, civilpoliser, golare eller allmänt oklara och potentiellt farliga personer. Det hände mig upprepade gånger i Göteborg att helt okända personer kom fram och började fråga vilka vi var, om vi visste vad som skulle hända, och så vidare. Det är trevligt att lära känna nya människor, men en massaktion är inget lämpligt tillfälle att plötsligt etablera någon djupare vänskap mer personer en inte vet något om.
• Var om möjligt inte otrevlig och peka inte ut någon som infiltratör öppet på vaga misstankar. Svara kort och lämna personen om nödvändigt. Såväl jag själv som människor jag känner har blivit aggressivt konfronterade eller uthängda för att någon fått en knasig feeling. Det är inte vanligt, men det förekommer, och kan vara otroligt obehagligt och i värsta fall förödande för den som utsätts, och riskerar att skapa en instängd sektmiljö där alla är i samma ålder, ser likadana ut och agerar strömlinjeformat.
• Håll fokus på din vängrupp/partner, och se till att vängruppen består av personer du litar på eller som någon du litar på kan gå i god för. Ta hand om varandra innan, under och efter aktionen. Försök skapa en mjuk, öppen och inlyssnande atmosfär i gruppen. Om det är en tillfällig vängrupp som formas vid aktionen och sen upplöses, gör eller säg inget känsligt eller riskfyllt med gruppen.
• Provocera eller provoceras inte till överilade handlingar i stundens hetta som går längre än du är bekväm med eller som äventyrar aktionens mål. Gör inget som du troligen kommer ångra senare. Men låt dig heller inte hetsas ogenomtänkt i andra riktningen av hotfulla poliser eller andra aktörer.

Allt det här går det att ha rimliga synpunkter på och invändningar mot, ta det här som en samtalsstarter. Och även om en håller med måste det vara ok att göra misstag. Jag har själv gjort de flesta typer av misstag vid aktioner. Men en lär så länge en lever. Lycka till där ute!

Inlägget Säkerhetshyfs vid aktioner dök först upp på anarkism.info.

Jag har argumenterat för att anarkister inte bör rösta (här, här, och i Anarkistiska blickar), men jag tycker inte det är enkelt, och det finns andra aspekter av den här ganska snåriga frågan. I ett samhälle där ”demokrati” kan stå för allt som är sant, gott och vackert handlar detta dessutom en hel del om retorik och pedagogik.

För den som vill fördjupa sig kring detta teoretiskt och behärskar engelska finns nu Markus Lundströms bok Anarchist Critique of Radical Democracy: The Impossible Argument online här (via CrimethInc.) Boken tar sitt avstamp i Husbyhändelserna och Jacques Rancières teorier kring konflikten mellan styrande och styrda, och kopplar sedan detta till diskussionen om demokrati genom anarkismens historia. Markus är forskare vid Stockholms Universitet (ekonomisk historia med inriktning sociala rörelser), och har tidigare bland annat skrivit en avhandling om den brasilianska jordockupationsrörelsen MST.

Se också CrimethInc.´s ”From Democracy to Freedom”, och här, där det också finns posters om demokrati från CrimethInc. på svenska.

Inlägget Anarkokritik av radikal demokrati dök först upp på anarkism.info.

Att göra motstånd och bygga gemenskap är roligt, men inte enkelt. Konflikter tillhör livet, och är i sig självt inget negativt. Spänningar finns i alla riktiga relationer. Konflikten för upp dem till ytan, och bär i sin famn möjligheter till förändring och utveckling. Konflikter kan och bör inte alltid undvikas, men de behöver hanteras.

I alla sociala rörelser har det förekommit retorik om att det bara är Saken som är viktig. Jag menar att Saken ska underordnas Livet. Vi bryr oss om Saken för att vänner, kamrater, andra levande varelser och miljön är viktiga. Därför får människor aldrig bli enbart medel i kampen.

Det har så klart sagts och skrivits oändligt mycket om konflikthantering, och jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon expert eller föredöme på området. Men jag vill lämna en kortfattat, skissartat förslag till konflikthanteringens process, som jag mer eller mindre hämtat från en specifik historisk rörelse jag studerat mycket (en del vet vilken jag syftar på). Poängen med att betona process är att konflikter kan handla om missförstånd eller bristande insikt, och behöver hanteras med varsamhet för att inte spridas, eskalera och bli enbart destruktiva. Ambitionen är att försöka lösa konflikter med så milda medel som möjligt, och med omsorg om alla inblandade. Det här är så klart ett förslag, en skiss, ingen exakt mall för alla situationer. Och poängen är att försöka nå målet med så få steg som möjligt…

Steg 1: Kommunicera med den berörda

Om du håller något emot någon, eller upplever att någon har något emot dig som du inte kan eller vill släppa, ignorera det inte. Konflikter som inte hanteras tenderar att växa. Kontakta personen ifråga och var inställd på att lyssna på den personens perspektiv utan att gå till attack eller flykt. Alla måste ha rätt att förklara sig gentemot anklagelser. Jag tror inte på onda människor, alla är mer än sina destruktiva sidor, och våra negativa beteenden har ofta förklaringar. Det här är en rimlig strategi i relationer som är hyfsat jämlika. Om det finns ett direkt förtryck, eller en kraftig maktobalans, eller rör sig om allvarliga övergrepp kan det vara direkt olämpligt eller i värsta fall farligt att gå direkt till personen ifråga.

Steg 2: Ta hjälp av andra

Om kontakten inte verkar leda någon vart är det dags att dra in andra. Det kan handla om att vända sig till någon eller ett par vänner, eller att kalla in en vettig person som kan fungera som medlare. Dra bara in så många personer som behövs.

Steg 3: Ta upp det i gruppen

Går det inte att komma vidare i konflikten, eller att ”agree to disagree” är det dags att ta upp det i den grupp som parterna tillhör (alternativt att kontakta den grupp som personen tillhör, om det rör sig om olika grupper). En infekterad relation mellan två personer kan förstöra en hel grupp om den inte behandlas. Låt inte en ”ledare” bestämma själv hur det hela ska lösas, se till att det verkligen är gruppen som bidrar.

Steg 4: Uteslut

En grupp är inte en grupp om det inte finns någon form av ”vi”. Finns det inte vissa trösklar, vissa gemensamma värderingar, så är det inte en grupp. Idealet om att ”alla får vara med” betyder om det skulle förverkligas att alla grupper och sammanslutningar upphör att existera. Det bästa är om det är hyfsat tydligt vad som gäller i en grupp på förhand, men samtidigt är en grupp alltid i förändring, och det går aldrig att spika fast en grupps anda t.ex. genom något dokument. Sen behöver inte en uteslutning vara ”hård”, även om den kan vara djupt sårande och hemsk för den som blir utsatt. Kanske finns det en annan grupp personen passar bättre i? Kanske finns det så småningom en väg tillbaka?

Steg 5: Offentliggör

Människor som återkommande begår övergrepp behöver vård och korrigering, men det kan också vara nödvändigt att varna andra. Som bäst handlar inte uthängningar om att straffa eller hämnas, utan om att värna om andras säkerhet.

Steg 6: Stoppa

Vissa människor har beteenden som helt enkelt behöver stoppas. Hur det bäst sker kan variera, men inte ens här behöver det handla om att (som i rättssystemet) bestraffa eller hämnas. Optimalt sker det på ett sätt som ändå öppnar för personen att förändras.

***

Det finns en oerhörd tillfredsställelse i att kunna lösa eller hantera konflikter med lämpliga medel. Det är både spännande, lärorikt och utvecklande. Det finns aspekter av det här som kan användas även när det handlar om externa relationer och möten eller direkt aktion, men primärt gäller detta hur interna konflikter kan tacklas. Konflikthantering är viktigt för att vi behöver värna om varandra för att alla ska må så bra som möjligt. Men det är också politiskt viktigt, menar jag. Som anarkister bejakar vi att mål och medel måste likna varandra i form och innehåll. Tror vi att ”another world is possible” behöver vi forma grupper, nätverk och rörelser som åtminstone i någon mån fungerar på ett sätt som sprider hopp om att det går att göra annorlunda. Konflikter och övergrepp måste inte som i det rådande samhällssystemet hanteras med väpnade styrkor, inlåsning, straff och hämnd. Det finns andra stigar att vandra och trampa upp.

(En kritik av rättssystemets sätt att hantera normbrott och konflikter finns i ”Batongerna slår nedåt”.)

Inlägget Konflikthantering i sociala rörelser dök först upp på anarkism.info.

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

Av allt att döma tog aktionen i Stockholm polisen på sängen, som trots några tappra försök inte lyckades avbryta blockaden. Endast ett par personer ”omhändertogs”, bland andra en dam som släpades bort med våld. Aktionen var glad, resolut och välorganiserad, och ger mersmak. Alla uppskattade inte det hela, ett antal personer vana vid att röra sig fritt i maktens boningar uppträdde aggressivt och trampade sig fram över liggande människor, medan polisen tittade på. (De skyddar så klart inte oss som de skyddar nazisterna.) Samtidigt var det många som utan protester valde en annan väg och uttryckte stöd eller förståelse för aktionen.

Som anarkist som deltar aktivt i rörelsen finns det mycket att både glädja sig över och oroa sig för. Mina förhoppningar är att upproret eskalerar, att vi får en mångfald av rörelser, och att hierarkierna i rörelsen uteblir eller åtminstone minimeras och utmanas. Än så länge har fokus riktats i hög utsträckning mot den politiska makten, men i framtiden hoppas jag att vi siktar mer på fossilindustrin och kapitalismen än politikerna, och att vi inte sätter vårt hopp till partipolitiken som lösningen på miljö- och klimatfrågorna.

Personligen tror jag att anarkisters inställning till klimatrörelsen är avgörande för anarkistiska rörelsers framtid. Det här är de stora ödesfrågorna idag, och ska våra visioner och vårt motstånd ha någon relevans behöver vi vara med i frontlinjerna här. Vi har mycket både att lära och att ge när det gäller att sprida metoder för direkt aktion, självorganisering, hantering av repression (som kommer eskalera) och ett prefigurativt tänkande som bygger rörelser och gemenskaper som pekar fram mot en grönare och mer frihetlig tillvaro.

Join the rebellion!

Inlägget International Rebellion: rapport från Stockholm och kommentar dök först upp på anarkism.info.

Strejken är ett urgammalt medel för sociopolitisk påtryckning som populariserades globalt genom den moderna arbetarrörelsen från 1800-talet. Dess effektivitet bygger på maktojämlikheter i systemet där vissa härskar genom att stå på andras axlar. När de nedtryckta drar tillbaka deltagande i systemet i form av tid, arbete, pengar eller support vacklar makthierarkierna, och det blir synligt att det i grunden är makthavarna som är beroende av de underordnade, och inte tvärtom. Att försvara det utrymme för strejk som vi tillkämpat oss och sprida denna aktionsform till andra områden i härskarsystemet är grundläggande för antikapitalister och andra maktkritiska rörelser.

Men strejken är för anarkister och andra radikala antikapitalister inte bara ett medel, utan också ett mål. Inom klassisk syndikalism var tanken på generalstrejken där alla arbetare lägger ned arbetet central. Idén var att generalstrejken skulle underminera hela strukturen med lönearbete där kapitalister och andra makthavare lever på andras arbete, och bli det avgörande steget i en social revolution där arbetarna tog över. Kapitalister, chefer, ordningsmakt och makthavare skulle avskaffas, och ”jämlikheten bliva lag”.

Strejken kan därför också betraktas som ett exempel på prefigurativt handlande, att bygga det nya samhället inom skalet av det gamla. För anarkister kan inte mål och medel separeras allt för drastiskt, vi tror inte att vi kan nå ett samhälle fritt från förtryck genom förtryckets medel.

Det här sättet att tänka (och framför allt handla) bryter också ned den gamla distinktionen mellan utopi och realism. I den direkta aktionen, exempelvis strejken, ser vi redan nu att en annan värld är möjlig. I vilken utsträckning detta slår igenom i stor skala har vi ofta mindre kontroll över, men om vi inte når hela vägen så har vi åtminstone fått se en glimt av en bättre tillvaro här och nu.

På ett principiellt plan är det aldrig bortkastat att strejka från uppgifter som makthavare har beordrat oss. Strejk är inte alltid rimligt eller genomförbart, men så länge vissa kan tvinga andra till arbete är strejken en möjlighet. Och så länge strejken är en möjlighet är den frihet vi längtar efter mer än bara ett tankespöke.

Inlägget Strejken: mål eller medel? dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Anarkism i praktiken dök först upp på anarkism.info.

Det finns i väst/nord ett utbrett men ofta omedvetet tankemönster där religiösa traditioner rangordnas efter en rasistisk måttstock. Högst upp finns traditioner som rasifieras som vita, inte minst sekulär protestantisk kristendom, medan de traditioner som uppfattas konkurrera och/eller rasifieras som icke-vita utmålas som farliga och hotfulla.

Som med annat är inte sällan normpersonen omedveten om att hen har en specifik identitet. De flesta svenskar, Gudstroende eller ej, är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, följer en kristen kalender, firar kristna högtider, ger sina barn kristna namn, låter kyrkan omgärda livshändelser som födsel, giftermål, dödsfall, tror på ”något större” (eller liknande) och är medborgare i ett land som i konstitutionen ger den protestantiska kyrkan en särställning. Men detta ses inte som ”religion”, trots att såna här praktiker betraktas som religion när de återfinns hos människor från minoritetstraditioner. ”Religion” är ett begrepp som används om det som främmande-görs, om ”de andra”, och en allmän religionskritik kan därför ha rasistiska drag.

Kampen mot islamofobi och antisemitism behöver vara en integrerad del av det antifascistiska och antirasistiska engagemanget, oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Det finns många sätt att göra motstånd och verka för en icke-hierarkisk och mångfacetterad värld. 17-åriga ”Eggboy” streamade när hen knäckte ett ägg i huvudet på en australisk nyfascistisk senator som skyllde terrorattacken på muslimer, och har blivit världskänd. Men det finns många andra, mindre dramatiska, men inte mindre viktiga sätt. Det handlar givetvis om en kamp mot rasistiska strukturer, men också om att kritisk granska och förändra föreställningar och praktiker i våra egna nätverk, gemenskaper och individuella liv.

Solidaritet med muslimer. Antiislamofobisk aktion!

Bilder från Radical Graffiti.

Inlägget Solidaritet med muslimer? dök först upp på anarkism.info.

1) Demonstrationsrätten på allmän plats är grundlagsskyddad, även om inget tillstånd finns. Det är inte brottsligt att bara delta i en demo, även om den saknar tillstånd. (RF 2 kap 1 §)

2) Polisen har bara rätt att begränsa, bryta upp eller flytta en demo p.g.a. ordning och säkerhet eller ”farsot” (torde vara tillämpbart på nassar…). (RF 2 kap 24 §)

3) Det finns en juridisk skyldighet att söka tillstånd för demonstrationer, och arrangören av en olaglig demo kan bli dömd för brott mot Ordningslagen (2 kap 4 §). Det är dock mycket ovanligt, och nassarna verkar alltid komma undan med det… Det händer ändå ibland att aktivister döms för att ha arrangerat en otillåten demo, jag känner till åtminstone ett par fall från de senaste åren. Om en vill undvika detta är det lämpligt att se till att en demonstration inte har någon som pekas ut eller tar på sig ansvaret som arrangör/er.

4) Bortsett från den etiska och politiska frågan om det är bra att be en väpnad organisation som skyddar den rådande ordningen om lov att få demonstrera, kan det finnas andra problem med att söka tillstånd. Det kostar 250 kr och snuten anger en handläggningstid på en till två veckor, vilket i vissa lägen kan göra att momentum är förlorat. Arrangörerna kan då också hållas ansvariga, och inte minst ges en möjlighet till spökena att jiddra om de ogillar demon, genom att ge tillståndet sent, tilldela en olämplig plats, eller styra och ställa på andra sätt.

5) Om det blir stökigt, vilket just nu i Sverige är ovanligt, ändras förutsättningarna. Att springa med en folkmassa kan t.ex. stämplas som våldsamt upplopp, även om en inte t.ex. kastar något. Om en grupp uppfattas störa den allmänna ordningen kan polisen befalla gruppen att skingras, och den som då inte lyder riskerar att bli dömd för ”ohörsamhet mot ordningsmakten” (ett lindrigt brott). Risken för polisvåld ökar också så fort situationen blir oförutsägbar eller svår för aktörer att kontrollera (även om demon är ickevåldslig.) I en sån situation är du inte säker även om du själv är passiv. Är du inte beredd att ta risken eller är oförmögen att bedöma situationen kan det vara bra att om möjligt röra sig i periferin och se till att du har enkla flyktmöjligheter.

6) Det är i grundläget inte förbjudet att vara maskerad på demonstrationer. Det krävs att polisen bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs.

7) En kan bli omhändertagen, bortkörd eller inlåst i max 6 timmar (i normalfallet) om en enligt PL (Polislagens) 13 § ”stör den allmänna ordningen”. Detta är i praktiken en godtycklig gummiparagraf som inte sällan används (mot lagen) som bestraffning mot den som inte uppfattas tillräckligt underdånig.

8) Du har ingen skyldighet att legitimera dig vid en demo om du inte är misstänkt för brott. Detta kringgås på rutin genom att polisen säger ”du kanske är efterlyst”, så lämna legget (och tågbiljetter, bibliotekskort m.m.) hemma om du inte vill bli registrerad.

9) Polisen har ingen allmän rätt att visitera dig, men får göra det för att identifiera dig eller hitta vapen om du är gripen eller omhändertagen.

10) Polisen följer ofta inte lagen, men de vill samtidigt spara energi och inte strula i onödan, och börjar inte sällan med en vänlig ton. Att visa att en kan sina rättigheter kan ibland räcka för att de inte ska orka. Men de är inte där för din skull, all info som framkommer kan vändas mot dig, och så fort underdånigheten inte är på plats finns risken att våld och hotfullhet kommer fram. Det är vanligt att polisen använder mer våld än vad lagen tillåter, och det finns en stor tolerans för ”övervåld” och för polisen att gå utanför lagens ramar. Polisen ljuger också systematiskt, så lita aldrig på en polis, och minimera det du säger så mycket som situationen tillåter! 

11) Att något är straffbart betyder inte att du behöver bli straffad. Endast en liten, liten del av alla ”brott” som begås leder till fällande dom. Så ha koll på risker, men var inte för ängslig.

12) Det är en beprövad praktik att arbeta med ”vängrupper” vid demonstrationer där det föreligger risker. En ”vängrupp” är 2-5 personer som litar på varandra och backar varandra innan, under och efter en demo/aktion. De kan bygga på existerande relationer och nätverk, eller skapas i samband med en demo/aktion.

Lycka till, gatorna tillhör oss! Vi ses där ute!

Läs mer:

Aktivistens lagbok, Åsa Ågren, Federativs 2012.

Snutkoll.se (hemsida + Facebook)

”Haffakort”

Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning

Inlägget Tillstånd att demonstrera? 12 tips till den demosugna. dök först upp på anarkism.info.

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Inlägget Våra fascister? dök först upp på anarkism.info.

I den anarkistiska rörelsen har den från början manligt dominerande arbetarkampen och antifascismen varit centrala inslag. Möjligen bidrar det här till att det finns drag av hårdhet, machoattityd och maskulinitetsvurm i delar av denna miljö, än idag. Det här syns inte bara i de tendenser som betonat attacker, kravaller eller väpnad kamp. Vi har över lag ett stort problem med grabbighet. Risken är att den nödvändiga ilska som orättvisor genererar svämmar över och sätter en ovälkommen stämpel även på våra inbördes relationer.

Det är därför viktigt i en social rörelse som denna (för människor av alla kön) att aktivt skapa utrymme för icke-män. Kvotering är ett av flera användbara redskap. Män kan också medvetet söka sig och inbjudas till uppgifter som är kvinnligt kodade, både i personliga relationer och i hemmen, i organisationer och aktivism.

Empati är något som kommer enklare för vissa personer, men det är också något vi kan träna oss i. Det är möjligt att lära sig leva nära människor i utsatta situationer och inte ”stänga till”, det går att lära sig att lyssna inkännande på andras problem, utan att direkt komma med råd och svar. Kanske går det också för oss som har svårt att gråta med andra att lära sig även detta.

Det här betyder inte att empatin är oproblematisk. Den kan vara knuten till en välgörenhetsanda där den överordnade ”tycker synd om” den utsatta. Detta bekräftar eller förstärker den rådande ojämlikheten. Det finns också en risk att vi slukas av andras problem, att vi kommer så nära andras smärta att vi förtärs. Det går att bli manipulerad. Den som vill stötta en annan människa kan behöva utveckla en egen stabilitet och integritet med ett mått av distans. Risken finns också att empatin fördelar sig efter den status människor ges av samhället. Miljoner kan fälla tårar över en statsledare eller kändis som dör, medan få sörjer den hemlösa narkoman som dör av en överdos på en offentlig toalett.

Solidaritet är ett viktigt komplement till empati. Solidaritet handlar primärt om handlande. Vi kan agera solidariskt även när vi inte känner något, och ibland kommer medkänsla som en följd. Solidaritet handlar inte om att välja bort sina egna intressen till förmån för någon annans, utan om att se sitt eget intresse i andras bästa. Vi kan i ord och handling ställa oss på de förtrycktas sida, och på så sätt disciplinera empatin. Vi tar parti för de av oss som mest drabbas av maktordningar, för att det gynnar alla frihetliga människor att omfördela makt i jämlik riktning.

Förhoppningsvis behöver det inte sägas, men det här är inte ett ord mot militans i de sammanhang där det behövs och är lämpligt. Tvärtom kan en väl utvecklad empati och solidaritet med de nedtryckta vara en viktig drivkraft för en bestämd, aktiv kamp.

Fram för en empatisk, mjuk, solidarisk och resolut anarkism. Död åt manarkismen!

Inlägget Medkänsla och manarkism dök först upp på anarkism.info.

Varför är det då så vanligt att en hör om ”främlingsfientlighet” som om det vore inte bara ett hot, utan ett djupt och växande samhällsproblem? Jo, för att det vi egentligen menar med detta begrepp stavas rasism. Och rasismen är verkligen, minst sagt, en samhällsfara. 

Mattias Gardell skriver i Raskrigaren : Seriemördaren Peter Mangs (2015) att ”[r]asism är det som omvandlar grannar till främlingar”. Vem som görs till främling har inget att göra med exempelvis hur väl förankrad en person är i området. En vit amerikan eller norska bemöts inte med ”främlingsfientlighet”, även om hen är purfärsk i Sverige. Däremot främmandegörs en person med kurdisk, somalisk eller romsk etnisk bakgrund ofta även om hen bott i Sverige hela livet.

Rasism handlar inte minst om föreställningar om vithet. Vi lever i ett rasistiskt system där människor tilldelas vithetspoäng (rasifieras) utifrån bakgrund, bostadsort, namn, språk, hudfärg, religion med mera. Den som hamnar långt ned på skalan blir en ”främling”. Och genom att använda begreppet ”främlingsfientlighet” istället för ”rasism” så bidrar vi till att främmandegöra de av oss som inte svarar upp mot vithetsnormen.

Vi är många som använt uttrycket i ord och text. Men i papperskorgen nu med begreppet ”främlingsfientlighet”!

Aktuellt: Kalla fakta om rasistisk polisprofilering.

Civil Rights Defenders rapport om etnisk profilering (som diskuteras i programmet).

Se också det första kapitlet i Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning om rasismen i brottsbekämpningen.

Inlägget Främlingsfientligheten är ingen samhällsfara dök först upp på anarkism.info.

Inlägget GP, terrorn och djurens befrielse dök först upp på anarkism.info.

Detta är värt att påminna om denna januarimånad, när Sverige till sist antingen ska ”få” en ny regering, eller gå mot ett extraval.

Låt oss inte sätta något hopp till de rika och mäktiga, till de som greppar efter ratten i dödsmaskinen. Istället häller vi grus i maskinen och lägger krutet på att forma liv, grupper och rörelser som pekar mot en friare, färgstarkare, fredligare och festligare tillvaro. Du är väl med?

Inlägget Den problematiska minoriteten dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Anarkismerna dök först upp på anarkism.info.

—– Från Att besegra gudar : Haltande poesi för anarki (Fatta taggtråd publikationer, 2018) —–

Inlägget Kravall dök först upp på anarkism.info.

Kyeyune skriver bland annat ledare åt GP, och är podkamrat med Markus Allard. Allard sitter nu i kommunfullmäktige för Örebropartiet tillsammans med Sveriges mest kända rasistsnut, Peter Springare. Väl i kommunfullmäktige har populistiska Örebropartiet inlett samarbete med SD.

Radarparet Malcom och Markus har båda en bakgrund i Ung vänster, och kastades ut efter att ha uttryckt stöd till antifascistiska Revolutionära fronten. De har sedan rört sig i en nationalistisk riktning, samtidigt som de fortsätter att beskrivas som marxister, vänsterdebattörer eller kommunister. Malcom har så sent som 2016 skrivit för Arbetaren och de har båda lyfts fram av Aktuellt Fokus.Inom den autonoma vänstern verkar inte så få vara obekanta med den här rörelsen hos de båda, medan en och annan svansar efter, kanske i tro att någon form av nationalism är nödvändig för att ens bli hörd i dagens samhällsklimat.

Möjligen är det här fenomenet inte så förvånande. Den svenska partivänstern har under det senaste seklet haft en stark nationalistisk ådra, och att denna i någon utsträckning även påverkar utomparlamentarisk vänster och anarkister är inte så konstigt. Den som ser revolutionär potential i vänsterpopulism gör sig också sårbar för den här typen av inflytande i en världsordning där ”folket” (lat. populus) skapas genom nationalstatens gränser. Om ”folket” versus ”eliten” blir den centrala och enda egentliga maktkampen kommer analys av och fokus på andra maktordningar och samhällsproblem att bli i bästa fall sekundära, i värsta fall hotfulla. Feminism, antirasism, hbtq-frågor, djurbefrielse, klimatengagemang, arbete mot diskriminering på grund av funktionsvariation, och kamp mot globala ekonomiska ojämlikheter förvandlas då lätt till problem. 

Men det är också en fråga om synen på makt. Där maktkoncentration och hierarkier betraktas som något givet, självklart och omöjligt att ifrågasätta i grunden, där blir det naturligt för sociala/politiska rörelser att eftersträva en plats på tronen. Och väl där finns det inget annat att göra än att sparka nedåt, för att värna sin sköra och sårbara placering i systemets herre-på-täppan-spel. Det gäller även vänstern. Och därför behöver vi anarkismen.

Inlägget Malcom och Markus och maktvänstern dök först upp på anarkism.info.

Stämningen var hög, attityden beslutsam, och polisen uppträdde osäkert och förvirrat. Flera förbipasserande och åskådare uttryckte stöd, till och med en stoppad bilist tog sig tid att höra av sig att backa initiativet! Självfallet blev inte alla glada och belåtna, SVT publicerade exempelvis en kort film där någon kastar vatten på klimataktivister mitt under intervjun. I Stockholm valde polisen att försöka leda in bilister till bensinstationen bakvägen, men delar av blockaden flyttade då även till den ingången, varpå polisen på sitt sedvanliga maktdemonstrerande sätt slet och knuffade bort demonstranter med våld för att jämna marken för fossilindustrins dagliga verksamhet.

Aktionerna ger mersmak, och pekar framåt mot en växande klimatrörelse som riktar sig primärt mot de västerländska storföretag och kapitalistiska strukturer som bär lejonparten av ansvaret för klimatförändringarna. Anarkister och andra radikala antikapitalister gör väl i att ansluta sig till dessa rörelser och/eller ta initiativ till andra aktioner. Det är kapitalet som styr och politikerna står handfallna, att konfrontera och underminera klimatförstörarna genom direkt aktion, och att prefigurativt bygga ekologiskt långsiktiga sätt att fungera och försörja oss som mänskliga gemenskaper och rörelser är vägen framåt mot en möjlig värld där människan hittar sin plats som en integrerad del av naturen, istället för att uppträda som Härskaren.

Inlägget Aktionsrapport: klimatblockader dök först upp på anarkism.info.

Från en anarkistisk synvinkel ser Extinction Rebellion ut att vara lite av en mixed bag. Här finns en betoning av direkt aktion och autonomi, ett hierarkikritiskt synsätt, och en insikt om politikernas oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt finns det inslag varav flera eller alla säkert känns obekväma för många anarkister; här understryks ett antal krav som riktas till regeringar, uppenbarligen i förväntan om att de ändå är nyckelaktörer, rörelsens offentliga representanter och representationer säger sig förespråka/kräva icke-våld vid aktioner, och det finns en inriktning mot konsensus, även på nationell nivå.

Men den som råkar vara en handlingsinriktad anarkist och/eller antikapitalist har här inte så många val, menar jag. Det finns frågor en kan eller bör välja bort för att det inte rör en själv tillräckligt. Klimatet är inte en av dem. Ingen kommer undan. Därför kan i alla fall jag bara i princip se fyra huvudalternativ:

1) en sitter hemma i väntan på att det ska komma bättre och mer passande initiativ. Jag vill inte raljera (för mycket) över det valet, det är en avvägning var och en måste göra utifrån vilka principer och passioner en har. Ibland är det faktiskt bättre att inget göra än att göra något knasigt.

2) en deltar i aktioner eller aktivititer i någon av de befintliga grupperna, initiativen eller organisationerna, antingen Extinction Rebellion eller kanske till exempel Klimatfronten, Klimataktion eller AG Hedvig, och försöker sedan påverka saker i riktning mot självorganisering, anti-hierarki och direktaktion och prefiguration.

3) en satsar på att göra saker på det individuella planet; äter mer veganskt, flyger mindre, undviker bilen o. dyl, inte för att odla någon egen renhet eller moralisk förträfflighet, utan som ett politiskt statement som en hoppas ska ge ringar på vattnet.

4) en tar egna initiativ och samlar människor till aktioner som stämmer bättre överens med det en själv tycker är roligt, effektivt eller passande.

Jag gör inte anspråk på att kunna utvärdera vare sig lämplighet eller effektivitet i taktiker här på ett generellt plan, och ännu mindre på ett personligt. Det är dels tillsammans, och dels i relation till personliga omständigheter och möjligheter vi behöver komma fram till vilka vägar vi ska gå. Men vad du än väljer är det mer än hög tid att joina och underblåsa klimatupproren! Vi behöver både underminera och utmana fossilindustrin med direkt aktion, och ställa om till mer långsiktigt rimliga sätt att leva. Och det behövs mer svärta i klimatkampen!

Inlägget Aktuella klimataktioner dök först upp på anarkism.info.

Direkt aktion kan vara civil olydnad, det vill säga norm- eller lagbrytande aktioner som sker öppet och icke-våldsligt. Men all direkt aktion är inte civil olydnad. Direkt aktion kan innefatta våld eller hot, och/eller ske anonymt eller under maskering.

Idag fokuserar de flesta på parlamenten när de tänker på samhällsförändring. Men historiskt sett har många verkligt positiva och djupgående förändringar inte kommit på maktens initiativ. Människor har engagerat sig, organiserat sig och agerat på ett sätt som utmanat den rådande ordningen. Det är grupper och rörelser bland folket som är de viktigaste förändringsagenterna. Därför är det också alltid där vårt fokus borde ligga, och i detta är direkt aktion och aktivism centralt. Det betyder så klart inte att all aktivism är bra. Det finns knasiga målsättningar såväl som olämpliga metoder. I överflöd.

1999 kom Andrew X:s text ”Ge upp aktivismen”, en kort text som gett tydliga avtryck. En av huvudpoängerna här är att aktivistrollen är en specialisering, en expertroll som skapar särskildhet, isolering och fokus på enfrågekampanjer och aktioner. ”En verklig revolution kommer att innehålla utbrytandet ur alla förutbestämda roller och slutet på all specialisering – ett återtagande av våra liv.” Andrew X skriver slagfärdigt och slår i vissa avseendet huvudet på spiken. Men den är samtidigt idealistisk. För om vi ska vara ärliga och omfamna en nykter analys finns det inget som tyder på att en global socialistisk revolution står för dörren. Och OM en sådan revolution skulle bli verklig har i alla fall jag svårt att tänka mig att ALL specialisering kommer att upphöra.

Kritiken av experter är viktig – för att hierarkier ska kunna etableras måste först specialiseringen vara på plats. Kunskapsutjämning, roterande uppgifter, mångsidig träning, att undvika att utdela titlar eller pengar som belöning för uppgifter med mera, är goda praktiker för att motverka expertvälde. Men alla är inte lika bra på allt, och kan och kommer aldrig att bli det heller. Därför behöver vi bland annat lära oss av människor som kommit längre än oss på vissa områden, och lämna mer ansvar för vissa saker till vissa personer.

Dessutom lever vi ju tills vidare i ett system där vi inte, som liberalerna anser, kan välja vad vi ska bli och göra. Ett visst manöverutrymme finns, men ingen genuin frihet. Om vi inte är aktivister, då kommer vi garanterat ändå att vara något annat, kanske föräldrar, kanske lärare, kanske student, kanske arbetare. Förhoppningsvis inte kapitalist, polis eller politiker.

Att aktivister moraliserar över andras brist på engagemang är knappast en framkomlig väg att utmana uppdelningen mellan aktivister och passivister. Inte heller att aktivisterna ständigt ska göra mer. Istället för att aktivisterna ger upp aktivismen genom att professionaliseras, bli utbrända, eller ”mogna”, tycker jag tvärtom att vi borde utmana aktivistrollen genom att försöka sprida aktivistiska idéer och praktiker. Aktivismen behöver avexpertifieras. Alla kan aktivista, alla kan, i någon utsträckning, vara aktivister. Och jag tror också att alla de facto aktivistar ibland, medvetet eller inte.

Som jag ser det är direkt aktion hyperviktigt och centralt i frihetligt förändringsarbete. Det betyder inte att det alltid är det bästa; ibland är det inte möjligt eller rimligt, och ibland är t.o.m. passivitet att föredra. När vi lever under ett system som är så djupt präglat av förtryck som vårt måste vi i regel varken använda direkt eller indirekt aktion, utan (o)gilla läget. Det tror jag också är helt nödvändigt för att hålla länge som aktivister.
Vi behöver ha vissa punkter där vi gör motstånd, både för att skapa förändring och momentum, och för att odla vår egen olydnads- (och därmed frihets-)potential. I övrigt får vi ”acceptera” att det ser ut som det gör, samtidigt som vi övervintrar, gödande vårt hat mot systemet, vår vilja till solidaritet med varandra och de mest förtryckta, och våra drömmar om en bättre tillvaro.

Att hålla fram aktivismen och det medvetna motståndet som ett levande alternativ är, tror jag, en central del av frihetliga rörelsers överlevnad. I väntan på revolutionens vårar.

Texten ”Ge upp aktivismen” hittar du i textsamlingen I stundens hetta : Svarta block, vita overaller och osynliga partier (Roh-nin Förlag, Stockholm, red. Mathias Wåg). Lyssna också på senaste podden där bl.a. direkt aktion diskuteras!

Inlägget Ge inte upp aktivismen! dök först upp på anarkism.info.

En struktur är ingen osynlig andlig makt, utan skulle kunna beskrivas som en social vana eller en tradition, ofta kopplad till platser, byggnader eller andra artefakter. En struktur kan inte förstås eller förändras genom att bara fokusera på en aspekt, den är en relation mellan olika saker. Och i vårt samhällssystem är detta inte sällan är knutet till över- och underordning.

Vi har vant oss vid att kapitalisten ”äger” produktionsmedlen, medan arbetaren säljer sin arbetskraft.
Vi har lärt oss att respektera att vissa bor i herrgårdar medan andra sover på offentliga toaletter.
Vi har tränats att stå i kön i kassan på stormarknaden för att betala för maten, oavsett om vi har råd eller ej.

Det här betyder att vi för att utmana ojämlikheten i samhället måste ändra strukturerna. Fokus kan inte ligga på individen. Den som ”börjar med personen i spegeln” fastnar lätt framför spegeln.

Men, betyder det att det inte spelar någon roll om en är rik eller ej? Går det finfint att vara anarkist i praktiken, och samtidigt klamra sig fast vid eller sträva efter förmögenheter?

Jag menar att rikedom är något anarkister, vänstermänniskor och andra politiskt radikala personer borde undvika eller åtminstone ifrågasätta, och det på alla nivåer, även den individuella. Varför?

Den förmögna livsstilen skapar en lojalitet med den ekonomiskt ojämlika ordningen och dess försvarare. Ju rikare en är, desto viktigare är aktiemarknaden, bankerna, säkerhetsvakter och poliser. Det går inte att förbli rik i en värld med fattigdom utan att aktivt klänga sig fast vid sitt överflöd, och för det behöver en support från dessa institutioner. Rikedomen måste vårdas och försvaras mot bättre behövande. Denna omsorg kräver också att en investerar tid och engagemang, tid som annars skulle kunnat användas till fria relationer, kreativitet eller kamp.

Jag tror också att den som blir rik (eller strävar efter det) får synförändringar. För den som är rik ser världen annorlunda ut. Rättfärdigheten i ojämlikheten måste försvaras, och de fattiga, marginaliserade och utsatta måste behandlas som att det är deras eget eller någon annans fel att de är fattiga. Pengar är bränsle till det flyg som för en högre upp i samhällets hierarkier, och som får en att tappa kontakt med de som är kvar på marken. Solidariteten förflyttas till ens rika kamrater.

Men kanske är ändå det viktigaste vad ens rikedom gör gentemot de fattiga. Att klamra sig fast vid resurser som en vet skulle kunna ha räddat livet på andra är knappast etiskt försvarbart. Även om det inte spelar någon roll på en strukturell nivå om en enskild person åker en månad till Maldiverna eller ger bort pengarna, så kan det spela en livsavgörande roll för den utsatta EU-medborgare som sitter utanför Systemet (pun inteded) och tigger. Att vara rik är därför inte bara stöld, utan också mord.

”Vi måste bli av med dom rika”, skanderas det ofta i syndikalisternas 1 maj-tåg. Så sant. Men framför allt måste vi bli av med de förhållanden som skapar rika och fattiga. Och om vi lägger ett globalt och historiskt perspektiv på detta inser vi kanske att medelsvennen tillhör de allra mest privilegierade levande varelser som knatat omkring på den här planeten, i ekonomiskt avseende. Det kan och bör få oss att sätta slagorden i halsen, eller åtminstone att tänka ett varv till. Rör vi oss även på det personliga planet mot ekonomisk utjämning, eller cementerar och förstärker vi klyftorna?

I vissa kretsar pratas det om att ”leva enklare”, om ”downshifting”. Det kan ha sin plats, så länge det är underordnat arbetet för strukturell förändring. Men det är viktigt att inse att detta är en uppmaning till de av oss som är rika och privilegierade. Det exkluderar den stora merparten, globalt sett. Att FÅ NOG innebär för vissa av oss tvärtom att vi måste få(ta) mer av kakan, och inte mindre.

Oavsett var vi befinner i oss i förhållande till privilegier kan vi alla, både rika och fattiga, ha Karl-Bertil Jonssons ord som ledstjärna, att ta från de rika och ge åt de fattiga. Till dess att varken fattiga eller rika existerar längre.

Inlägget Att få nog dök först upp på anarkism.info.

Människan är ett socialt djur. Vi föds ur en annans kropp, vi behöver matas, vårdas och bäras, vi behöver andras arbete, stöd och råd för att överleva, växa och utvecklas.

Och vi behöver bekräftelse. Det gjorde vi långt innan den digitala Gilla-tummen äntrade vår tillvaro. Inget konstigt med det.

Problemet, från ett anarkistiskt perspektiv, uppstår när behovet av bekräftelse finns i sociala situationer präglade av tvingande hierarkier. Detta behov tenderar då att anta formen av lydnad. Vi vill helt enkelt ofta vara andra till lags, och i relation till ledare riskerar denna impuls att till underordnande.Makten förväxlar inte sällan social kompetens med lydnad. Som anarkister vill vi, antar jag, vara olydiga, men inte nödvändigtvis antisociala. Hur ska det gå till?

Ett sätt att träna sig i olydnadens ädla konst är att delta i icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner. Att som oerfaren olydig börja ta steg framåt på detta område på exempelvis sin arbetsplats kan vara förödande. Vid icke tillståndsgivna demonstrationer, aktioner och liknande, däremot, finns ofta ett socialt stöd för olydnad, ändamålet är (potentiellt) vettigt, och det går också ofta att välja vilken grad av olydnad som är rimlig i förhållande till mål och risker.

Genom att vara förberedd, tänka igenom och kanske även öva på olika scenarion, och gärna också utvärdera aktionen, debriefa och följa upp känslomässigt och relationellt efteråt, stärks olydnadens ryggrad. För den som bara känner sig bekväm med att ta små steg åt gången finns det också många möjligheter att delta i aktioner i deras periferi. Till att börja med kanske som understödjare på håll, sedan som iakttagare på plats, därefter som aktionsunderstödjare.

Givetvis finns det många andra sammanhang också som en kan och bör praktisera olydnad i. Men åtminstone här finns en ypperlig möjlighet att träna sig. Sen tar vi dessa erfarenheter av att utmana makten med oss till våra bostadsområden, arbetsplatser och gatorna. Och när vi så blir många som vandrar den vägen kommer vi inte att Backa direkt nästa gång spökena hojtar åt oss. Så kan sprickorna i de härskandes murar vidgas, och i dessa sprickor kan vi så frön till andra sätt att leva och interagera som människor och gemenskaper.

Bild:  85-åriga aktivistunnan Megan Rice som släpptes fri i våras tillsammans med sina medkonspiratörer efter två år i fängelse. Aktivisterna dömdes för att ha brutit sig in på en högsäkerhetsklassad militärbas och målat slagord på området som ett motstånd mot kärnvapenspridningen. 

Inlägget Olydnad dök först upp på anarkism.info.

helig är sanningen, helig är rätten, lagen, den goda saken, majestätet, äktenskapet, samhället, ordningen, fäderneslandet o.s.v. o.s.v.

Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skapar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal, som vinkar åt dig. Du har en fix idé!

Stirner går hårt åt inte bara den kristna traditionen utan också humanismens placering av Människan i Guds ställe, och Moralen som ersättning för de kristna budorden. Både kommunister och liberaler får sig en rad kängor. ”[Liberalismens] mål är en ´förnuftig ordning´, ett ´sedligt förhållande´, en ´begränsad frihet´, icke anarkien, laglösheten, egoismen.” Inte ens Jaget eller vår strävan efter vilka vi vill bli är någon fast grund att bygga på, även dessa abstraktioner kan bli våra bojor.

När jag i somras läste om Stirner blev jag både glad och irriterad. Jag har svårt att förstå de som vill skriva ut Stirner ur den anarkistiska traditionen. Här finns intensiva och välformulerade angrepp på hierarkiska system som staten, polisen, politiska partier och kapitalismen. Men möjligen beror aversionen mot Stirner delvis på att det går att uppfatta det som att hen ställer individen i konflikt mot omgivningen, och därmed förespråkar en allas kamp mot alla. Och det är inte så konstigt, sådana formuleringar finns, och Stirner betonar egoismen på ett sätt som öppnar sig mot sådana här tolkningar. ”Den ende” vill äga världen och konsumera den för sina egna syften, som Stirner ser det. Solidariteten, förståelsen att mitt intresse kan sammanfalla med andras, lyser ofta med sin frånvaro. Här finns också en betoning av att makt är rätt och en kritik av underdånigheten som går att tolka som en ”skyll dig själv”-mentalitet.

Men Stirner verkar å andra sidan mena att det bara är genom att bejaka det egoistiska intresset som en verklig förening med andra är möjlig. Stirners ”förening av egoister” är kanske bekant för de flesta som kommit i kontakt med hens tänkande, men mot slutet av Den ende och [hens] egendom lyfts också kärleken och omsorgen om andra fram. Men inte som en abstrakt princip eller ett påbud, utan som en känsla hos en individ som riktas mot specifika objekt, och som även den kommer ur egenintresset:

Bör jag då icke taga levande del i den andras liv, bör icke [hens] glädje och [hens] väl ligga mig om hjärtat, skall icke den njutning, jag bereder honom, för mig vara mer än andra njutningar? Tvärtom, jag kan med glädje offra honom otaliga njutningar, oändligt mycket kan jag försaka för hans glädje […] Det är ju min lycka och min glädje att vederkvicka mig i [hens] glädje, [hens] lycka. Men mig, mig själv, offrar jag inte åt [hen] utan blir egoist (s. 364)

Men emedan jag icke kan tåla de bekymmersfulla fårorna på den älskades panna, så kysser jag bort dem: alltså för min skull (s. 366)

Dessutom kan kritiken av abstraktioner tyckas både för radikal och för moderat, samtidigt. För radikal, för att den ger intrycket att det går att frigöra sig från detta till förmån för det konkreta. För moderat för att den stannar vid vissa begrepp, och accepterar andra med tystnad (t.ex. ”religion”, ”intresse”). En av de mer nedslående delarna här är den explicita rasism och antisemitism som Stirner tar för given och reproducerar i sin text, som även flera andra anarkister gjorde vid den här tiden.

Vi är, möjligen på gott och ont, språkliga varelser. Och språket bygger på abstraktioner och metaforer som inte är exakta, och inte sällan på ett dualistiskt tänkande, och kan mycket väl vara förtryckande. Därför tänker jag att det är frihetligt nödvändigt att som Derrida, Foucault, Butler och andra poststrukturalistiska tänkare blottlägga språkets skörhet och montera sönder dess godtycklighet. Men det finns ingen väg bortom språket, och den radikala språkkritik som anarkoprimitivisten John Zerzan framhävt avfärdas därför med rätta av de flesta anarkister idag. Språket är ingen fotografisk bild av den värld vi lever i. Det kan skada och dominera oss, och det är sammanflätat med förtryckande och hierarkiska institutioner. Men det hjälper oss samtidigt att kommunicera och samarbeta, och även andra däggdjur har egna varianter av språk.

Som jag ser det är det inga konstigheter att bejaka egoism och individualanarkism som en del av den spretiga anarkistiska traditionen (en motsägelse!?), oavsett om detta är ens egen betoning eller om en ”håller med”. Och jag ser inte, som vissa, någon koppling till stolligheter (och oxymoroner) som ”anarkokapitalism” och ”anarkonationalism”. Stirner och andra individualanarkisters kritik av den religiösa tron på absoluta idéer är fortfarande användbar och relevant.

Men inte heller här behöver vi vara okritiska. Och i dagens samhällsklimat, när retoriken ändå handlar väldigt mycket om att ”bara vara dig själv”, kanske vi mer än något annat har behov av att betona hur sammanflätade vi är med andra människor, icke-mänskliga djur, växter och miljö, och visa hur vårt (långsiktiga) egoistiska intresse många gånger sammanfaller med en solidarisk kamp mot alla former av förtryck.

Bygger jag min sak på mig, den ende, då vilar den på sin egen, förgängliga, dödliga skapare, som förtär sig själv, och jag kan säga: Jag har byggt min sak på intet. […] Slut.

—
Citaten kommer från syndikalisten och anarkisten Albert Jensens svenska översättning av Den ende och [hens] egendom (1910), s. 66, 139, 364, 366, 461. Läs gärna Jensens introduktion och kommentar, den finns på SAC:s hemsida.

Inlägget Stirner dök först upp på anarkism.info.

Men utöver detta finns det några områden som verkar i det närmast ointagliga för jämställdheten. Vissa könsstereotyper verkar den feministiska analysen aldrig riktigt drabba i grunden.

Vad pratar jag om?

Jag pratar om vem som bakar bullarna (inte surdegsbaket och långkoken…). Jag pratar om vem i en parrelation som har ansvar för att upprätthålla externa vänskaps- och familjerelationer – ha koll på födelsedagar, ringa och småprata, föreslå besök. Jag pratar om vem som tar plats på det teknologiska området, meckandet. Jag pratar om vem som styr med barnens kläder och garderob. Jag pratar om gardiner.

Det är långt ifrån bara så att det är männen som upprätthåller de här mönstren. Och självklart finns det en (ibland befogad) oro för att överlämna ansvar till Inkompetensen.

Hur utmana detta? Jag tror att det bara finns ett svar.

Träning!

Finns det inte en gemensam feministisk förståelse så kan även en person i en relation börja i det lilla. Men det kommer som de flesta andra viktiga förändringar inte att hända av sig självt. Det krävs kamp, och det är inte enkelt.

Men patriarkatets demoner måste drivas ut ur våra hem, familjer, och enskilda liv, och vi kan inte vänta på den feministiska strukturella revolutionen innan vi börjar. Och feminismen är inget frivilligt add-on till anarkistisk analys. Kampen mot patriarkatet och det hierarkiska tvåkönssystemet måste vara ett centralt inslag på vägen mot anarki. Låt oss expandera friheten och trycka tillbaka förtrycket, och börja här och nu.

Inlägget Könsrollerna som sällan ifrågasätts dök först upp på anarkism.info.

Den här synen på utveckling är säkert också en delförklaring till de statssocialistiska samhällenas mycket omfattande miljöförstöring, och till vänsterns ibland nedlåtande syn på ”primitiva” (för- och utomindustriella) produktionssätt och samhällen. Kanske har den också bidragit till vänsterns många gånger otillräckliga förmåga att kritisera koloniala strukturer som sådana.

Den brittiske samhällsvetaren och ekosocialisten Ted Benton skriver:

För det andra hade Marx och Engels när allt kommer omkring, trots deras kritik mot systemet och deras analys av dess övergående natur, en ´optimistisk´ syn på kapitalismens historiska roll genom att den skulle skapa förutsättningar för människans frigörelse i framtiden. […] Betoningen av de transformativa krafterna i industrikapitalismens arbetsprocesser, är följaktligen ett inneboende element i Marx helhetssyn på den historiska processen.

Vi behöver en anti-kapitalism som visar hur kapitalismen lämnad åt sig själv till sist äter upp även den ekologiska basen för sin egen existens. Men vi behöver också, tror jag, en kritik av industrialismen som sådan. Realindustrialismen bygger dels på ett kraftigt överutnyttjande av förnyelsebara ”resurser” (t.ex. skogar, fiskebestånd, odlingsmark), och dels på ett omfattande bruk av icke förnyelsebara ämnen, exempelvis fossila bränslen och mineraler. Detta överutnyttjande lämnar dessutom ifrån sig en helvetesflod av destruktiva restprodukter. Tanken är väl att detta ska ändras genom planering, reglering och/eller innovation, men förhoppningen om att miljöförstöring och klimatförändring skulle gå att möta med ny teknik är just en dröm, en förhoppning, kanske rentav en utopi. För det är ju inte så de materiella förhållandena i den värld där djur och människor lever med sina kroppar ser ut, åtminstone inte än så länge. Realindustrialismen är intimt förknippad med hierarkiska ordningar, både människans härskande över miljön och de icke-mänskliga djuren, och institutioner som lönearbete och polismakt. Bevisbördan borde därför ligga på de som tror att det är möjligt med en grön industrialism och är beredda att satsa hela vår framtid på det kortet.

Det här betyder så klart inte att Marx eller marxism är oanvändbar i analysen av kapitalismen eller ens i ekologiskt tänkande. Det framgår av Marx analys att utsugningen av arbetare också hänger ihop med utsugningen av jorden och miljön, och att kapitalismen är ekologiskt ohållbar. Eko-socialister av idag använder därför delar av den marxistiska analysen, och problematiserar andra.

Inte heller betyder detta att jag vill slå ett slag för anarko-primitivism, även om jag tycker att delar av anarko-primitivistiskt och civilisationskritiskt tänkande är användbart. Det finns ingen väg tillbaka till ett förciviliserat samlar-(jägar)-samhälle med några få miljoner människor; civilisationerna, och inte minst den globala, industriella, kapitalistiska civilisationen, har förändrat livsvillkoren på jorden för gott. Dessutom finns det delar av den industriella apparaten som vi antingen vill (sjukhusen?) eller måste (kärnkraften?) ta ansvar för under överskådlig tid.

Det här är förstås inte avsett som ett ord mot traditionell klasskamp. Det är bra att arbetare organiserar sig för att ta över (många av) produktionsmedlen, däribland infrastrukturen, men det måste inte nödvändigtvis ske med en konservativt bevarande avsikt. Om vi efterlyser en mörkgrön, djupekologisk omställning, då finns det också mycket i det industriella systemet vi behöver förstöra, eller ta över bara i avsikt att avskaffa. Vi bör inte odla en religiös tro vare sig till Utvecklingen eller till ett (a)historiskt Paradis. Något nytt behöver ta över efter dagens industrialism. Om det kommer hända, och om det kommer vara något bättre eller ännu värre är en öppen fråga.

Citatet av Benton finns i essän ”Marxism och naturliga gränser: En ekologisk kritik och rekonstruktion”, som finns i den mycket läsvärda antologin Ekomarxism : Grundtexter (Tankekraft, red. Rikard Warlenius).

Läs också Svart katts inlägg ”När världen står i brand”.

Inlägget En svartgrön kritik av marxismen? dök först upp på anarkism.info.

”Splittring” kan vara av godo. Livskraften bryter fram och skapar färgsprakande och spretiga paletter. Delningen tillhör livets DNA. Den främjar småskalighet och samband som motstår försök av mäktiga aktörer att kontrollera skeenden och grupper. Spänningar och konflikter är en del av detta, och även om konflikter kan vara extremt påfrestande är det inget vi till varje pris bör försöka undvika.

Nu finns det ju en avgörande skillnad på frivilliga sammanslutningar av människor som har gemensamma intressen å ena sidan, och organisationer som bygger på hot, tvång och/eller våld, som staten och arbetslivet. Samarbete och gemenskap kräver alltid ett mått av kompromiss, och en beredskap att acceptera obekväma olikheter i personlighet, tänkesätt, vision eller praxis. Men inte ens i fria grupper behöver splittring nödvändigtvis vara dåligt. Exempelvis tappar grupper och organisationer ofta sin udd över tid i det att de blir mer trygga och etablerade. Utbrytningar kan då vara ett effektivt sätt att erövra en nygammal radikalitet.

Givetvis finns det en hel del onödig splittring som bromsar eller slår sönder motstånd eller tar onödig energi från livsglädjen och kampen, och som därför gynnar makten. Men svaret borde för oss som är anarkister inte vara att försöka bygga nya Babelstorn, nya imperier, nya massorganisationer som ska representera allt och alla. Vi behöver knyta band och stärka den komplexa solidariteten mellan olika grupper och rörelser, men samtidigt bejaka en ständigt föränderligt och livskraftig organisatorisk mångfald, tror jag.

Inlägget Splittring! dök först upp på anarkism.info.

Decennierna kring sekelskiftet 1800 – 1900 genomförde olika anarkister en rad mer eller mindre blodiga angrepp på kapitalister, statsledare och borgare. Sett till både antalet inblandade individer och fokus var detta en perifer företeelse i anarkistiska sammanhang. Men ett antal europeiska och amerikanska statsledare, ett gäng kapitalister och poliser, och även en del civila strök ändå med i denna tendens. Dessa attentat var en del av en strategi som kom att kallas ”handlingens propaganda” (”propaganda of the deed”), och försvarades från början av flera namnkunniga anarkister som Kropotkin och Goldman. Tanken var bland annat att dessa attentat skulle utgöra antiauktoritära budskap som skulle bidra till att väcka arbetarklassen och bana väg för revolutionen.

Så blev nu inte fallet. Istället ökade över lag repressionen, och anarkismen kom (för all framtid?) att associeras med bomber. Snarare än att inspirera arbetarklassen till ett kollektivt motstånd växte kritiken mot detta, även i anarkistiska kretsar. Efter hand kom betoningen, ännu mer än tidigare, att flyttas mot andra former av motstånd och organisering. Genom historien återkommer dock handlingens propaganda i form av attentat som en taktik bland anarkister då och då, och har de senaste åren använts av en handfull grupper och nätverk internationellt.

Att betrakta den här typen av attacker som i alla lägen extrema, ondskefulla eller galna är bara möjligt om en är blind för det massiva våld och våldshot som hela tiden flödar uppifrån och ned för att upprätthålla samhällsstrukturerna. Krigen, militarismen, polismakten, djurfabrikerna, miljöförstöringen, deportationerna, utsugningen av arbetare, samhällets klasstruktur som sorterar människor och dödar de mer utsatta i förtid. De tidiga attentaten utfördes av människor som var direkt berörda av överhetens våld, exempelvis det blodbad med tiotusentals mördade arbetare då Pariskommunen slogs ned 1871. “It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act”, skrev Goldman.

”If I can shoot rabbits, then I can shoot fascists”, sjöng Manic Street Preachers. Att döda en statsledare som upprätthåller ett våldsamt förtryck av massor bryter aggressivt mot etablerade normer; att döda en gris för att en gillar fläsk däremot ligger innanför det svenska samhällets normer. Men är det så uppenbart vilket som är mest orimligt? Dessutom, i en jämförelse mellan anarkisters våld å ena sidan, och staters våld eller våldet från de som företräder andra ideologier ur den härskande klassen å den andra, skulle antagligen även de mer militanta anarkistiska strömningarna framstå som fredliga.

Personligen har jag en våldsskeptisk tendens som kanske skulle kunna beskrivas som ”postpacifistisk”, som jag fortfarande odlar. Framför allt är jag antimilitarist i detta. Vi vill ju ha en fredligare värld med större respekt för livet, och i ett anarkistiskt tänkande bör mål och medel på något sätt hänga ihop. Samtidigt tycker jag det finns lägen då våld är berättigat eller nödvändigt i förhållande till det vi vill försvara eller uppnå. Men om vi bortser från problemen med bomber och vapen är dilemmat med attentat mot inflytelserika personer att de så att säga träffar snett. För egentligen är det ju inte kungen som person som är Fienden, utan tronen som kungen sitter på. När förtryckaren försvinner men den hierarkiska plattformen för härskande finns kvar är, som bäst, inte mycket vunnet. Vi för en kamp mot sekel- eller milleniegamla strukturer som är integrerade både i samhällens uppbyggnad och individers tänkande och begär. Makten kommer från alla möjliga håll (Foucault), och går tyvärr inte att spränga bort eller skjuta sönder (Landauer). Detta var också många av de tidiga anarkister som förespråkade den här formen av handlingens propaganda medvetna om.

Ett annat dilemma är att attentaten i en förkrossande del av alla fall utförts av snubbar och gubbar, och därmed har starka band till en patriarkalt formad mansroll.

Borde vi därför kasta ut ”handlings propaganda” ur traditionen? Nej! Ord och texter är viktiga, men handling som går bortom orden är ofta en starkare och tydligare agitation. Genom maktutmanande handlingar kan en bild skapas som pekar i andra riktningar och inbjuder andra att se världen annorlunda och röra sig i frihetliga riktningar. De öppnar en reva i maktens väv.

Att föredra framför individbaserade, grabbiga våldshandlingar är dock, menar jag, gemensamma handlingar och aktioner som är förankrade i grupper och rörelser. Dessa kan ha både ”konstruktiva” aspekter som förebildar det samhälle, den frihet och den solidaritet vi vill ska växa fram, och ”destruktiva” aspekter som angriper förtryckande strukturer. Betoningen måste få variera.

Occupyrörelsens torg- och gatuockupationer, eller Ung i Sveriges sittstrejker på offentliga platser organiserade av afghanska ungdomar som inte vill utvisas, med stöd av allierade, är bara en form av en oändlig mängd med genomförda eller genomförbara exempel på handlingens propaganda.

Strejker, folkkök, illegal ekonomisk omfördelning, asylgrupper, avrustning på kapitalistiska vapenfabriker, husockupationer, svarta block, plankning, blockader, solidaritet med utsatta, sabotage av dödsmaskiner, att hjälpa grannen att flytta, allt detta och mycket mer kan vara handlingens propaganda. Såväl som att tårta Jimmie Åkesson.

(Disclaimer: om det mot förmodan inte skulle ha framgått av denna korta text så är detta INTE någon uppmaning till våldsdåd eller attentat. Möjligen på sin höjd till att baka tårtor…)

-Gelderloos, Peter (2016). Worshiping Power : An anarchist view of early state formation. AK Press.

Inlägget Handlingens propaganda dök först upp på anarkism.info.

Under en period som nybliven anarkist experimenterade jag/vi med ett måhända halvgalet (humoristiskt? moralistiskt?) personligt motstånd mot lås. Under flera år, när barnen var små, var ytterdörren till vår lägenhet i princip alltid olåst. Det var väldigt smidigt, och problemfritt. I princip. Under samma period försökte vi nämligen också praktisera ett öppet hem, samtidigt som vi hade (och alltid har haft) vänner och bekanta som verkligen lever eller levt långt ute i samhällets marginal. Vi började låsa efter att vi en dag hittat en kraftigt berusad, hemlös och inte helt stabil vän med tungt blandmissbruk i soffan… Även cykeln lämnade jag under samma period olåst. Eller ja, jag låste den, men lämnade nyckeln på pakethållaren och skrev en lapp till aspiranter på cykeln och bad en höra av sig om en ”lånade” den. Givetvis försvann den. Sen dess har jag inte haft någon cykel, och njuter istället av den motion och långsamhet som promenerandet ger, eller av kollektivt resande. Mestadels.

Våra samhällen är uppbyggda kring den ojämlika fördelningen av privat ägande, och byggnader, bilar och prylar skyddas alltid och har i detta system alltid skyddats av lås. Och framför låsen har arméerna placerats. Nyckeln är ett defensivt vapen, och ett frö till militarism.

Nycklarna har blivit vårt fängelse, bokstavligt och metaforiskt. Till och med soporna har idag ofta lås, och hindrar behövande människor från att dumpstra fullt ätlig mat. Också privat låser vi in oss själva bakom dörrar och lösenord. Hur massiva låsen är säger mer om samhällets ojämlikhet, våra rädslor och vår människosyn än om vårt behov av säkerhet. För de rika och kapitalisterna räcker det inte med lås, det behövs gränser, murar och beväpnade styrkor i form av militär, polis och ordningsvakter för att skydda överflödet från bättre behövande.

Lås är våldsbejakande, och generellt sett dessutom ett våldsflöde som rör sig nedåt i hierarkierna. Ett icke-auktoritärt samhälle måste därför i slutändan vara ett samhälle utan lås, murar och gränser.

Bryt bojorna, riv murarna, krossa gränserna, montera ned alla lås. Men låt de mäktigas lås stå först på agendan.

Inlägget En nyckelfråga dök först upp på anarkism.info.

Bilbränder är på flera sätt problematiska, men uttrycker ändå något av det (ofta omedvetna?) motstånd som finns mot denna dödsmaskin. Och det finns ju anledningar till att folk väljer att elda bilar istället för att tutta eld på människor eller bostäder. Men det finns andra, mjukare, exempel; vi organiserar oss för att transportera oss på andra sätt, vi promenerar och cyklar, vi försöker göra befintlig kollektivtrafik billigare och mer tillgänglig, exempelvis genom plankning.

Elbilar och etanol är ingen lösning. Vi behöver ett långsammare, grönare, vänligare samhälle. Barn är mjuka men bilar är hårda. Bilpooler och samåkning är förstås bättre än privatbilism, men radikalare förändringar efterlyses. Förändringar som också tar hänsyn till urbaniseringens destruktiva framfart, fartens farsot, högteknologins miljöförstöring och landsbygdens utarmning.

VÄGEN har länge varit en populär metafor för rörelse och förändring. Men vad hände med stigarna? Stigen växer fram organiskt genom djurs och människors vandringar, och blir en integrerad del av landskapet och miljön. Är det möjligt att i ett framtida samhälle förena vägarnas tillgänglighet med stigarnas grönska och långsamhet?

Inlägget Privatbilismens död dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.

På högstadiets kemilektioner fick vi lära oss hur en blandning av salpeter och socker kan leda till en kraftig rökutveckling. Några av oss tillämpade den nyvunna kunskapen genom att placera en liten hög med blandningen på stengolvet på en toalett. Det funkade (rök utan eld!), och skolan fick utrymmas. Idag, några decennier senare, kan jag se det jag inte såg då, att detta var ett grabbigt, klumpigt och möjligen också farligt sätt att göra motstånd mot en institution jag avskydde, som dessutom säkert skapade en del rädsla bland skolkamrater.

Varför ser vi skadegörelse på skolor, och fusk, ögontjäneri, olydnad, skolk, spring i benen, tjafs, ointresse? Är det för att eleverna är elaka eller sjuka, eller handlar det om motstånd mot en förtryckande struktur?

Det kan låta som att poängen med skolan är utbildning och kunskap, men i mycket handlar det om fostran till lönearbete. Vi ska tränas och formas att passa smidigt in i det kapitalistiska systemet. Historiskt är detta också folkskolans bakgrund, och även idag framgår detta emellanåt tydligt av den politiska retoriken. Vi ska lära oss att komma i tid, att sitta still på uppmaning, att utföra arbetsuppgifter som någon annan bestämmer, att underordna oss auktoriteter som vi från början inte har någon relation till. De auktoritära dragen förstärks också idag. Betygssystemet blir allt petigare och sjunker i åldrarna, stress och press på elever leder till omfattande psykisk ohälsa. Den kunskap som lärs ut är ofta irrelevant för det levda livet, och inte sällan en hjärntvätt i rådande tankesätt som försvårar det kollektiva, organiserade motstånd vi så väl behöver.

I jämförelse med förskolan framstår skolan dessutom som en institution som förstärker könsuppdelningen, och tydligare fostrar pojkar och flickor enligt rådande könsnormer. Ickebinära, trans- och intersexpersoner ställs inför svåra situationer på grund av detta. Tjejer pressas mer än killar att prestera och vara duktiga, och verkar också lida mer av psykisk ohälsa. Killar tenderar att formas enligt stereotypa machonormer, och de som inte kan eller vill anpassa sig till skolans förväntningar pekas ut och stämplas på ett sätt som kan vara präglande för resten av livet. Institutionens opersonlighet och personalbrist bidrar som vi vet också till att konflikter och spänningar mellan elever eskalerar till våld och mobbing. Arbetsmiljön, för både lärare och elever, kan inte sällan vara av en kvalitet som skulle anses oacceptabel i många sammanhang.

Givetvis kan det samtidigt finnas positiva aspekter av skolgången. Där familjesituationen är förtryckande eller människor är isolerade i kärnfamiljer eller etniskt eller klassmässigt homogena grupper kan skolan bli en möjlighet till kamratskap och integration. (En möjlighet som har inskränkts rejält genom det så kallade fria skolvalet.) Och ett och annat användbart lär vi oss trots allt. Men uppväger det verkligen alla problem? Jag är minst sagt skeptisk.

I dagens samhälle undkommer ingen av oss skolan. En del av er som läser detta är säkert antingen elever eller anställd skolpersonal. Motståndet mot hierarkier, kontroll och auktoritära tendenser måste inte minst komma inifrån. Vi kan se, ta vara på och bejaka de frihetliga tendenser som finns, och vi kan försöka förstå vad som ligger bakom motståndshandlingar, även om de är problematiska, istället för att vända oss till polis eller bestraffning. Vi kan ofta också i någon mån organisera oss, åtminstone för en rimligare och mer jämlik arbetsmiljö, och kanske också för ett helt annat sätt att fungera som samhälle och se på lärande.

Givetvis behöver vi också forma, upptäcka och utveckla andra praktiker för bildning och livskunskap utanför skolans institution. Här finns det viktiga historiska erfarenheter och betoningar från arbetarrörelsen och andra folkrörelser och alternativa grupper som vi kan se på och inspireras av. Och jag tror det är helt nödvändigt. Så länge auktoritära institutioner dominerar vår barndom kommer ett fritt och jämlikt samhälle vara bara fragment eller önskedrömmar. Men att många, både lärare och elever, känner ett glädjerus vid skolavslutningarna är åtminstone ett hoppingivande friskhetstecken. Till den dag då skolan stänger för gott tillönskas utbildningsslavar i alla salar och korridorer ett fantastiskt sommarlov!

(Anarkistisk skol- och utbildningskritik har funnits från början, och lyfts av bland andra Emma Goldman, Ferrer, Colin Ward och Ivan Illich.)

Inlägget Skolavslutning! dök först upp på anarkism.info.

En uppenbar risk är tendensen att hamna i moralism. Att ha värderingar och göra omdömen om vilka handlingar och praktiker som är önskvärda och oönskvärda (moral), och/eller att ha en moralisk vision, är troligen ofrånkomligt i mänskliga grupper (och bland många andra djur?). Moralism, däremot, handlar om att dogmatiskt propagera för regler som alla förväntas underordna sig oavsett kontext och personliga omständigheter.

Bland djurrättsaktivister är det inte ovanligt att resonera som om alla borde bli veganer. I värsta fall betraktas ”köttisar”, jägare, bönder eller slaktare som mer eller mindre ondskefulla. Det är väldigt enkelt att utifrån kritisera den här typen av moralism, men det görs i regel omedvetet om den moralism som häftar vid det etablerade samhällets normer. Att vara vegan kan på många sätt vara tillfredsställande och befriande, men det är också ett val som utsätter en för mycket mer eller mindre öppen kritik från köttnormsmoralismen. Det är inte så konstigt, eller farligt, att en då kompenserar för detta genom att slå sig själv lite på bröstet, och klappa varandra på axlarna.

Problemet, som jag ser det, är inte om en och annan vegan är lite dissig mot normpersoners matval. Men det blir knepigt när veganismen blir privilegieblind. Att angripa djurfabrikerna eller ifrågasätta jämlikars eller mer privilegierade personers konsumtion är en sak, att globalt och historiskt sett välbeställda människor med status (som typsvennen är) kritiserar mer utsatta människors och gruppers konsumtionsmönster, yrkesutövning eller försörjning är något helt annat. Det stämmer också dåligt överens med djurrättsligt/antispeciesistiskt-tänkande. Även människan är ju ett djur, och även människor kan vara förtryckta och sitter i burar av samhälleliga normer och förhållanden som kraftigt beskär våra möjligheter att välja och agera.

En annan oklarhet med veganismen är varför betoningen ska ligga på just att äta kroppsdelar, dricka kroppsvätskor eller bära andras hudar. Det finns ju många aspekter av vårt samhällssystem som innebär omfattande död och förstörelse för djuren och deras livsmiljöer som inte har direkt med mat eller kläder att göra. Miljöförstöringen utplånar inte bara djur utan hela arter, många tusen igelkottar dör på vägarna, plasttillverkningen slår ut fiskbestånd, och så vidare. Även odling kräver ofta att skog skövlas, djur fördrivs och gift sprids. Internationella Naturvårdsunionen uppskattar att närmare en tredjedel av världens arter är utrotningshotade (Sveriges Natur 2/18). Och idag är kanske klimatförändringen, orsakad av den enorma industriella konsumtionen av fossila bränslen, det bästa exemplet på att veganism i sig är en otillräcklig strategi, även om vi bara har speciesismen för ögonen. Animaliekonsumtion är i och för sig en av de viktigaste klimatbovarna, men det verkar mindre troligt att klimatförändringarna kan bromsas tillräckligt även om alla skulle bli veganer.

Här menar jag också att det är viktigt att lägga fokus på rätt plats. Djurförtrycket är inbyggt i samhällets strukturer, och hänger idag inte minst samman med det kapitalistiska systemet (även om det föregått kapitalismen med tusentals år). Om veganism ska vara en vettig motståndsstrategi måste det vara som något som pekar mot en radikal, strukturell förändring, och inte pekar för mycket mot det individuella och moraliska planet. Centrum i aktivismen borde därför inte ligga på avståndstagande (och ännu mindre på renhetstänkande), det behövs bland mycket annat konkreta ingrepp mot djurfabriker och slakterier, som exempelvis Djurfronts ockupation av ett slakteri utanför Örebro i april (bilden) eller Tomma burars blockader och djurfritagningar.

Förra året var första året då köttkonsumtionen minskade i Sverige. Djurrättsrörelsens idoga arbete har självklart spelat roll. Veganism kanske till och med kan ses som ett exempel på direkt aktion eller åtminstone prefigurativt handlande; vi väntar inte på att makten ska genomföra förändringar, utan lägger redan nu om kosten på ett sätt som pekar i en ickespeciesistisk riktning. Det är kalas. Människans härskande över andra arter är ett historiskt fenomen, och därför inte oundvikligt. Men, menar jag, vi varken kan eller bör kräva eller förvänta oss att alla ska bli veganer. Så länge vi är människor kommer vi att samarbeta med och vara beroende av annat och andra, men också alltid att i någon mån konkurrera med andra varelser om föda och utrymme. Och för många människor är veganism antingen inget alternativ (åtminstone inte än), eller kräver en orimlig uppoffring, exempelvis socialt.

Mitt förslag är därför en veganpositiv men flexibel linje där veganism uppfattas som ett av flera sätt att göra motstånd mot djurförtrycket. Hur tänker du?

Inlägget Ris och ros till veganismen dök först upp på anarkism.info.

Vad begreppet ”identitetspolitik” egentligen betyder framstår som minst sagt oklart. Är alla sammanhang där minoritetsgrupper, eller grupper med mindre makt ställer krav och organiserar sig ett uttryck för ”identitetspolitik”?

Och är det inte slående hur kritiken av ”identitetspolitik” går hand i hand med att de nationalistiska strömningarna växer? Den svenska staten är idag beredd att använda mer våld än någonsin för att deportera människor bara för att de inte är tillräckligt svenska. Finns det någon som bedriver en våldsam identitetspolitik är det nationalstaten, och alla som aktivt och frivilligt understöder staten (d.v.s. de flesta kritiker av ”identitetspolitik”).

Det som ligger innanför normerna är inte sällan osynligt för normpersonerna. De privilegier som (generellt och relativt sett) kommer av att vara kapitalist, rik, vit, man, cis, svensk, normalfungerande, medelålders, människa och så vidare skyddas av lagen och samhällstraditioner. Oavsett definition måste dessa väl anses ha med både ”politik” och ”identitet” att göra? Ändå kallas det sällan ”identitetspolitik”. Den beteckningen är förbehållen ”dom andra”.

För den som är systemkritisk finns det förstås samtidigt risker med en politik som lyfter fram identitet. Om marginaliserade grupper söker bekräftelse inom rådande ordning kommer denna ordning samtidigt att förstärkas, och även om en grupp skulle få mer inflytande kommer det alltid finnas andra som trycks tillbaka istället. Som anarkister vill vi därför ha en radikal och/eller revolutionär samhällsförändring. Ett annat problem kan vara tendenser till essentialism, en tro på att socio-politiska indelningar bygger på en självklar, naturlig och ahistorisk karaktär hos en specifik grupp.

Det är till detta, bland annat, som vi har begreppet intersektionalitet. Olika makt- och förtrycksordningar korsar varandra (engelska intersection, korsning) och påverkar varandra på komplexa sätt. Den som därför fokuserar på enbart en fråga eller en maktordning blir (i bästa fall) enögd. Både analys och motstånd behöver ha en intersektionell dragning, en vilja att förstå olika maktordningar och hur de uppträder och förhåller sig till varandra i specifika situationer.

Den anarkistiska traditionen har haft ett intersektionellt anslag långt innan begreppet uppfanns. Även om den klassiska anarkismen var djupt rotad i arbetarrörelsen, har alltid andra frågor än klass varit viktiga. Det fanns tidiga anarkister som kämpade mot bland annat patriarkat, religiöst förtryck, auktoritär utbildning, djurförtryck och militarism. Precis som vi alla är idag var de blinda för vissa aspekter, och hade varierande fokus. Olika betoningar är i sig oproblematiskt, det finns ingen anledning att spela ut olika maktordningar mot varandra, kanske inte ens att välja vilken som är den primära. Det är den hierarkiska ordningen i sig som är problemet, från ett anarkistiskt perspektiv.

Kritiken av identitetspolitik kan uppfattas som en vilja att driva en politik som är ”objektiv” eller universell, som sker i namn av en (idealt) homogen arbetarklass (historiskt ofta maskulint framställd), eller som framförs av en ”vänster” som inte vill inse att även ”vänster” är en identitet. I sämsta fall blir detta en ideologi som döljer de egna intressena och identiteterna i namn av det allmänna. Vi är präglade av sociala sammanhang i en mångfacetterad värld såväl som av individuella och subjektiva dimensioner och val, och har därför olika identiteter. Vi kan dessutom ha olika positioner i systemet, och även identifiera oss på varierande sätt i olika sammanhang. Att försöka bortse från detta är knappast en framkomlig väg. Politik har alltid med identitet att göra, men aldrig bara.

Inlägget ”Identitetspolitik” dök först upp på anarkism.info.

Det är vanligt i teistiska traditioner att det finns en föreställning om en gud som antas känna till hur framtiden ska utspela sig, och som har en mer eller mindre specifik plan som den troende förväntas underordna sig. I sekulära traditioner har Gud ersatts med idén om en ofrånkomlig ”utveckling”, en mer eller mindre förutbestämd rörelse i en specifik påstått positiv riktning. Individen, grupper och samhällen förväntas inrätta sitt liv på ett sätt som respekterar denna rörelse. Själva tidens rörelse uppfattas som ett löfte om förbättring, ”den ljusnande framtid är vår”.

På mikronivå förväntas vi avge formella och informella löften som binder oss till ett visst sätt att agera i framtiden. På rutin skriver vi på överenskommelser och kontrakt på internet, i relation till myndigheter, i arbetslivet, och så vidare. Ambitionen är att vi ska bli förutsägbara, formbara och respondera lyhört och troget på maktens förväntningar, och att mäktiga aktörer ska ha manöverutrymme och ryggen fri.

Löften ”behövs” just eftersom den sociala verkligheten är komplex och oförutsägbar, och eftersom människor förändrar sig och utvecklas. Det är ett bedrägligt sätt att försöka nagla fast det flytande, att kapsla in det spirande, grönskande och mångfacetterade livet i cementerade former och raka rader.

I många sammanhang i förhållande till myndigheter måste vi också avlägga en ed, där vi lovar ”på heder och samvete” att exempelvis tala sanning. Rätten är långt ifrån den enda plats där dessa eder förekommer. Eder och sanningsförsäkringar skapar en ”rättighet” för makten att tillämpa hårdare bestraffningar än annars är möjligt. Historiskt har bland annat kristna radikala rörelser som anabaptister (från 1500-talet), kväkare (från mitten av 1600-talet) och svenska fribaptister (sent 1800-tal) vägrat avlägga ed, och för detta fått lida hård förföljelse. De motiveringar som framförts till stöd för detta motstånd har varit bland annat att framtiden är oförutsägbar, och att eden används primärt av makten för att skrämma människor till lydnad. Det här är ett motstånd som borde inspirera, i synnerhet idag då de styrandes sug efter ökad kontroll tycks omättligt.

Deterministiska idéer har funnits och finns fortfarande även bland anarkister. Samtidigt har rörelsen odlat insikten att det varken är möjligt eller lämpligt att presentera en exakt karta över framtidens samhälle eller kommande förändringar. Vi vill inte låta vår frihet begränsas vare sig av dumma beslut eller föränderliga ambitioner i en socialt oförutsägbar omvärld, och vi vill inte föreskriva för andra exakt hur de bör agera.

Framtiden är alltid obestämd, öppen. Det här borde också påverka vår syn på ”effektivitet”. Ofta eller alltid är det svårt eller omöjligt att beräkna de långsiktiga effekterna av våra handlingar, i synnerhet om vi bejakar även andra människors autonomi och aktörskap.

Som samhället ser ut finns det inget sätt att navigera genom tillvaron utan att lova dittan och dattan. Men vi behöver inte göra det slentrianmässigt, och ibland finns det ett utrymme att helt enkelt vägra att lova. Det kan vara bra att ha långsiktiga ambitioner och sträva efter att nå det vi längtar efter med hårt arbete och självvald ”disciplin”. Men inget är skrivet i sten, och att framtiden är en palett av möjligheter tillhör livets vackra och spännande dynamik. Låt oss bejaka det.

Inlägget Löften dök först upp på anarkism.info.

Vi är ju ett antal skribenter i det här projektet, (t.ex. Barbamamma, Svart katt, Estelle, Bee, Center för livsbejakande extremism) och kommer förhoppningsvis att bli fler. Mångfald, spretighet och kompletterande tilltal, stil och målgrupper är i grunden något väldigt positivt. Att ”den tvekande anarkisten” är den jag personligen ser framför mig när jag skriver har flera skäl. Själv är jag nyfiken och tycker om att lyssna på olika perspektiv. Det har både positiva och negativa sidor. När en är benägen att grubbla, vrida och vända på saker, och betrakta saker från olika ingångar bäddar det för ett mått av osäkerhet. Jag vill bejaka detta. Oppositionella och normbrytande rörelser kan i självförsvar utveckla en viss hårdhet, och ibland är det till och med nödvändigt, men risken är att det slår över i alltför mycket fyrkantighet, dogmatism och en svart-vit världsbild. I anarkismens fall tycker jag detta strider mot en basal anarkistisk anda, som är eller borde vara gränsöverskridande, progressiv och öppen.

Givetvis måste det finnas utrymme för de som är djupt övertygade och inte så intresserade av grubblerier, och det behövs också agitation som går rakt på sak och tar entydig ställning. Men vi behöver också de tvekande anarkisterna, de blandade, de som befinner sig i gränslandet mellan anarkism och arkism. Både de som ännu inte bestämt sig, och de som vill agera på en anarkistisk analys, men vet med sig att de aldrig kommer göra det med någon hundraprocentig, vattentät säkerhet.

Jo, sen kanske vi ska tillägga att en målgrupp inte är till för att exkludera någon. Jag hoppas och tror att även andra än tvekande anarkister kan ha nytta av dessa texter.

Ett ps också om nicket, Zomia. Jag har förstått att en del associerar till inzoomning. Fine. Själv tänker jag primärt på något helt annat.

Tilläggas ska också att jag ser mina texter som felbara och ofärdiga förslag, och värderar samtal, diskussion, kompletteringar, korrigeringar och sakliga motargument. Nu är ju inte bloggtrådar det bästa formatet för det, men tveka inte att ta kontakt med anarkism.info om du vill ha kontakt, diskussion eller framföra synpunkter, så får vi se vad vi kan göra.

Inlägget Lite meta, om ”Zomias” målgrupp (m.m.) dök först upp på anarkism.info.

Så vad har detta med röstning att göra? Ja, argumentet för röstningen bland anarkister är i regel att vi måste stödja de minst dåliga alternativen, för att inte det politiska fältet ska högervridas. Kanske i väntan på revolutionen? Men är inte detta ungefär samma attityd som den marxistiska – vi måste godta och stötta staten tills vidare, först i en avlägsen framtid är det läge att montera ned statsapparaten?

Andra menar att röstningen är en privat fråga, det är upp till var och en. Men vi måste väl ändå kunna utvärdera röstningen politiskt, eftersom det ju är en politisk struktur?

När vi diskuterar röstning behöver vi också ta hänsyn till kontexten. Vi är exempelvis läskigt få anarkister i Sverige idag, troligen handlar det snarare om promille än procent av befolkningen. Om vi röstar eller inte röstar på exempelvis Vänsterpartiet eller F! har en väldigt begränsad effekt. Däremot kan det spela roll om det finns en tydlig utomparlamentarisk falang som förhåller sig kritiskt och lojalitetslöst till alla politiska partier. Vill vi motverka en ytterligare högervridning av det politiska fältet är det kanske till och med ett bättre alternativ om det finns en tydlig autonom opposition till vänster om vänstern? Där är vi inte idag, kanske, men finns det något som hindrar, och vad har vi egentligen att förlora? Vi vet ju i alla fall av erfarenhet att de politiska partierna inte kommer att leverera, vare sig de drömmar vi har som anarkister eller på sina egna löften.

Givetvis är icke-röstning i sig själv varken något offensivt politiskt motstånd eller någon revolutionär handling. Men det är ju inte heller en röst på F! eller V. Att vi gör olika avvägningar och landar olika i frågan är oproblematiskt. Jag tycker inte det diskvalificerar någon som anarkist om hen röstar, lika lite som icke-röstning betyder att en är neutral eller passiv. Men jag menar att ett öppet dissande av det parlamentariska systemet, inklusive röstningen, är det mest rimliga i ljuset av en anarkistisk analys. Anarkister borde i normalfallet inte rösta, helt enkelt, tänker jag. Men säg gärna emot.

(Del 1 i röstningsserien.)

Inlägget Rösta: nej! (2) dök först upp på anarkism.info.

Jag har deltagit i fackliga blockader, deportationsblockader, slakteriblockader, nazistblockader, och till och med en effektiv blockad av hamnen i Hamburg, och dessa erfarenheter har varit med och förändrat mitt liv. I dessa situationer har saker tydliggjorts och ställts på sin spets. I blockaden ställer vi kroppar och/eller barrikader direkt i vägen för förtryckande strukturer. Ibland är det möjligt att på det här sättet direkt stoppa eller bromsa en verksamhet, men även där detta inte är kortsiktigt möjligt kan en blockad vara viktig. Den sätter ljuset på ljusskygga aktivititeter, avnormaliserar dessa, förtydligar konfliktlinjer, gör destruktiva verksamheter dyrare och krångligare.

Så länge vi inte är hundratals eller tusentals vid en blockad kan en sådan i sig inte stoppa en verksamhet, när den, som ofta, försvaras av statens våldsapparat. Men en blockad behöver inte heller stå på egna ben, den är ofta eller alltid en del av ett bredare motstånd. Det innebär också att det är viktigt att vara medveten om risker och försöka hålla dessa på en nivå som är rimlig i förhållande till det som går att uppnå. Risken att polisen ska använda sig av skadligt våld verkar vara störst i situationer där det är otydligt från polisens perspektiv vilken sida som har övertaget, eller där situationen är oförutsägbar/svårkontrollerad. Att vara förberedd och i form, att arbeta med vängrupper, att ta hand om varandra, att försöka bedöma risker, och att undvika farlig impulsivitet och machoattityd kan vara avgörande. Om maskering eller barrikader med mera bör användas, eller vilken nivå av ”militans” som är lämplig, måste bedömas från fall till fall.

I de fall det handlar om att blockera kapitalistiska företag bör detta också om möjligt göras på ett sätt som uttrycker solidaritet med arbetare på platsen, även om det inte handlar om en facklig blockad. Det går aldrig att undvika friktion vid en blockad, och i den specifika situationen har arbetare och aktivister olika roller, och kan därför också ha olika kortsiktiga intressen. Konflikter mellan arbetare (anställda och aktivister) går inte alltid att undvika i dessa sammanhang, men det går att motverka att de eskalerar till direkta fientligheter. Och ofta går det att utforma aktionen på ett sätt som riktar den mot verksamheten i sig och ledningen, och inte mot arbetare.

Blockaden kan uppfattas som något ”negativ” och reaktivt, men den innehåller också en vision. Vi visar vilka verksamheter vi uppfattar som så destruktiva att vi är beredda att ställa oss själva i vägen. Själva aktionen demonstrerar också hur frivillig och autonom organisering och gemenskap i en kampsituation kan se ut. Att delta i en blockad kan, om det vill sig väl, vara en starkt positiv och till och med livsförvandlande upplevelse.

Naomi Klein har i sin Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet myntat begreppet Blockadia för det fenomen som handlar om att lokalbefolkning och allierade kastar grus i maskinen genom att direkt blockera kapitalistisk utsugning av resurser. Klein ser detta som en av de mest hoppingivande rörelserna i samtiden. (Se också AK Press-boken Grabbing back : Essays Against the Global Land Grab)

Oavsett om vi är lika optimistiska är blockaden en taktik som vi gör väl i att skaffa oss erfarenheter av, träna oss i, utveckla och sprida till andra.

Inlägget Blockadtaktik dök först upp på anarkism.info.

Ett klassiskt socialistiskt svar är ökat arbetarinflytande över produktionsmedlen. Produktionsmedel är i det här sammanhanget det som arbetare använder för att omvandla det levande till matvaror: åkrarna, plogarna, ladorna, transportstrukturen, fabrikerna, grossisterna, affärerna. Men produktionssättet i det industriella samhället är så sammanvävt med kapitalismen och så extremt specialiserat att det är svårt att ens visualisera hur en storskalig, globaliserad produktion skulle kunna kontrolleras direkt av arbetarna.

En klassisk arbetarkamp behöver därför, tänker jag, förenas med byggandet av mer småskaliga alternativ och ett ökat lokalt fokus. Alla försök och experiment, såväl som mer seriösa och långsiktiga projekt med gerillaodling, födosamlande, kolonilotter, ekobyar, skogsträdgårdar, permakultur och liknande borde uppmuntras. I tider av mer återkommande kriser kanske det också skapas möjligheter för nya och mer omfattande ”gröna vågor”. Ju mer beroende vi är av den kapitalistiska matproduktionen, desto mer sårbara är vi också inför kriser och kollapser, och det finns många färdigheter som gått förlorade som vi behöver återvinna för att stärka vårt självbestämmande. Och mycket tyder ju på att dagens produktionssystem inte är socialt eller ekologiskt hållbart.

Ibland framställs gröna exodusstrategier nedlåtande som ”utopisk socialism” eller som en miljömuppighet som står i motsättning till arbetarkamp, uppror eller strävan efter ökad jämlikhet och allmänningar i den urbana miljön. Jag tror inte att det måste finnas någon spänning här. Alla kan inte göra allt, och det är oproblematiskt att vi har olika fokus och olika förutsättningar.

Vi varken kan eller vill (?) lämna den högteknologiska och industrialiserade matproduktionen och dess infrastruktur åt sig själv eller åt ett okontrollerat sammanbrott. Det behövs solidarisk organisering för att bevara eller uppnå löner och arbetsförhållanden som går att leva med, speciellt när det gäller prekära arbetare. Det behövs en medveten och organiserad närvaro på arbetsplatser som kan påverka skeenden i positiva riktningar när kriserna kommer. Vi behöver försvara det mått av gemensam välfärd som finns, och det är bra med grupper och organisationer i städerna som erbjuder mat utan kostnad. Där det är möjligt och rimligt att genom dumpstring, snattning eller ”stöld” omdistribuera mat från kapitalet till mindre bemedlade bör det applåderas.

Men det räcker inte. Vi behöver också eftersträva en myriad av samverkande initiativ till småskalig autonom matproduktion. I bästa fall går de av oss som experimenterar med ekobyar eller odlingskollektiv i fronten för en frihetlig och eko-socialistisk rörelse i riktning mot en revolutionär mörkgrön omställning.

Inlägget Mat och autonomi dök först upp på anarkism.info.

Frihet och autonomi är inte samma sak som oberoende. Människan är ett djur med en behövande och bräcklig kropp, och individen kan aldrig bli sin egen lyckas smed. Varje andetag vi tar, varje tugga vi äter, varje toalettbesök, visar att det inte finns någon gräns mellan inre och yttre, mellan oss själva och omvärlden. Från födsel till gravsättning bärs vi av andras händer, och för att överleva behöver vi såväl andra människor som andra djur och miljön. Innan och efter hjärtslagen i de kroppar som blev våra, är atomerna i denna form utspridda och delaktiga i andra livsformer och ekologiska kretslopp.

Idén om oberoende har flera rötter eller komponenter. Platonskt influerade föreställningar beskriver vårt sanna jag som det innersta, en själ som ytterst inte hör hemma i en kropp på jorden. I upplysningstraditionen finns en stark dualism mellan själ och kropp, som rimmar väl med det teknoindustriella samhällets vurmande för en människa ställd ovanför naturen. I det patriarkala tänkandet finns en idé om den ”självständige” mannen. Men denne inbillat självständige fattar bara inte att han är beroende av andras arbete för att kunna ”försörja sig och sin familj”, eller sitta på sin kammare och filosoferande blicka ut över världen.

Idén om oberoendet har kritiserats från både feministiskt och ekologiskt tänkande, men även många anarkister har betonat både samhörighet och autonomi. Ofta ställs egoism emot altruism, och ”goda” handlingar anses vara de som är utgivande eller till och med självuppoffrande. Detta ifrågasatte Kropotkin bland annat i den lilla boken Anarkismens moral, och menade att solidaritet och ömsesidig hjälp är något människan och andra arter behöver av egoistiska skäl.

Vi stöttar andra för att vi själva behöver stöd. Vi vill hjälpa de som drabbas av förtryckande ordningar eftersom det nästa gång kan vara vi själva som drabbas. Solidaritet och ömsesidig hjälp handlar både om om att se sitt intresse i andras väl och ve, och att förstå att självförsvar och kärlek till sig själv kan vara viktigt även för andra.

Beroende är ingen problematik, att vara beroende och därmed sårbar tillhör våra existentiella grundvillkor. Frågan är vem eller vad vi är beroende av, och om våra beroenden främjar vår utveckling och frihet, eller om de tjänar de mäktigas intressen.

Inlägget Beroende dök först upp på anarkism.info.

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Arbetarrörelsen har ofta fokuserat på ekonomiska frågor, och detta med rätta. Genom decennier av kamp i form av organisering och direkt aktion lyckades rörelsen under det tidiga 1900-talet uppnå bland annat rimligare lönenivåer. Och för prekära arbetare och migrantarbetare med flera är fortfarande ekonomin central. Men den typiska svenska arbetaren lever globalt och historiskt sett på en ekonomisk nivå som måste betraktas som mycket privilegierad. Och det blir onekligen lite lamt när löneförhandlingar inte längre handlar om resurser till basbehov, utan om att få mer stålar till vettlös konsumtion eller vidgande av aktieportföljen och fylligare fondsparande.

När det gäller makten över våra liv och arbetsförhållanden, däremot, är vi fortfarande i stort sett lika förtryckta. Vi har som lönearbetare i det moderna samhället berövats möjligheterna att möta våra basbehov själva. Vi är tvingade att sälja vår arbetskraft för att kunna konsumera det vi behöver på en kapitalistisk marknad. I relation till kapitalet finns ingen religionsfrihet, alla måste böja knä och offra sitt liv till Arbetsmarknaden, annars saknar hen rätt att leva. Många, inte minst icke-män, mår psykiskt dåligt av sina arbetsförhållanden. Vi tvingas att ge en mycket stor del av vår vakna tid till arbetsköparnas agendor, oavsett vad vi själva har för passioner eller ambitioner. På arbetsplatserna råder inte anarki, och inte ens demokrati. Kapitalisterna och andra arbetsköpare och deras administration bestämmer. När jag under några år jobbade som färdtjänstförare förundrades jag ofta över att det inte var förenligt med organisationens förväntningar ens att ta sig tid att bemöta äldre personer eller personer med funktionsvariation som medmänniskor.

Kanske skulle arbetarrörelsen ha lättare att mobilisera människor för en kollektiv kamp om vi betonade arbetares frihet mer? Politiska partier som tidigare haft detta på agendan ser ut att i mycket ha kastat in handduken. Socialdemokratin har i närmare ett sekel accepterat arbetsköparens ”rätt att leda och fördela arbetet”, ett grundläggande svek mot tidigare socialistisk kamp. Idag monteras successivt tidigare framsteg på arbetets områden ned. Det är ”arbetslinjen” som gäller.

Är det inte hög tid för en mer radikal och frihetlig arbetarkamp? Lönearbetet är trots allt i grund och botten inget annat än en annan form av slaveri. Att kapitalet är på frammarsch och arbetarrörelsen just nu kan se ut att vara på tillbakagång är inget skäl att anpassa kraven till något mer ”realistiskt”, tvärtom! Nu mer än någonsin behövs de djärva drömmarna, inte minst från utomparlamentariska grupper, som visar att högerrörelserna på det politiska fältet inte accepteras.

Så var är de högljudda kraven på kortare arbetsdag, på basinkomst, på arbetarinflytande? Var är de allvarligt menade ambitionerna att tränga tillbaka lönearbetets roll och ge oss större utrymme för vettigare sysslor? Var är det öppna motståndet mot chefsväldet? Var är visionerna om att helt avskaffa lönearbetet? Var är uppmaningarna till maskning och mänsklighet på arbetsplatsen? Var är massrörelserna för en värld utan Kamprads?

(För övrigt anser jag att alla som lönearbetar och inte redan är med ska överväga att gå med i lämpligt LS av SAC Syndikalisterna.)

Inlägget Arbetarnas befrielse? dök först upp på anarkism.info.

Emma Goldman ville som bekant inte ha någon revolution utan dans. Lekfullhet, experimenterande, humor, poesi och öppenhet för det oväntade kanske skulle kunna betraktas som anarkistiska ”dygder”. Sådana attityder och praktiker kan också vara ett bålverk mot stel dogmatism och expertvälde. Möjligen kan också mer lekfullhet främja en långsiktigt hållbar aktivism där en inte tar sig själv alltför seriöst, och i förtid bränner ut sig på barrikaderna. Att en dansande kamp var viktig för Goldman kan mycket väl ha bidragit till att hon tillhör den minoritet (?) av anarkister som inte lämnade vare sig aktivismen eller anarkismen efter sina ungdomsår, utan fortsatte kampen-festen livet ut, och var beredd att omvärdera taktiker och ställningstaganden.

”Vårt” samhälle har en ambivalent inställning till barn och unga. Å ena sidan hyllas det ungdomliga när det gäller viss stil och attityd, å andra sidan är det fritt fram som vuxen att förhäva sig, förolämpa och nedvärdera barn och unga. Trots mycket snack om barns rättigheter och demokrati är det i många sammanhang både accepterat och lagligt att köra över barn och sätta vuxnas behov framför barnens.

Aktivism och radikalt politiskt arbete beskrivs i linje med detta ofta nedlåtande som något som hör ungdomen(s busighet) till, och detta oavsett vilken faktisk ålder de involverade har. Och visst finns det ett samband, unga människor är över lag mindre fångna av systemet och mer öppna för att se förtryck med öppna ögon, ifrågasätta och göra motstånd. Lek och bus är en del av detta. Men kraven på att den vuxna bara ska falla in ledet och lämna allt motstånd bakom sig, eller att lydnad är ”mer moget” än upproriskhet, vilka som tjänar på det synsättet förstår vi nog.

Nej, föräldrar har här mycket att lära av sina barn, och även andra vuxna kan ta vara på relationer till barn och unga i sin närhet, och i dessa inte enbart uppträda som människor som vet och kan bättre. Visst behöver vi acceptera att vi blir vuxna och ta ansvar för att se och möta de yngres behov och ge vägledning och stöttning i riktning mot självbestämmande. Och absolut behöver vi som vuxna lägga bort en hel del av det som hör uppväxten till. Men lekfullheten och barnasinnet kan vi, i synnerhet som anarkister, med fördel behålla och odla, på vägen mot en mindre kantig tillvaro. Må dock ingen reducera leken, festen och dansen till enbart ett redskap i kampen. Inget skulle vara sorgligare.

Inlägget Föräldraskap (2) : Lek dök först upp på anarkism.info.

Begrepp är inte neutrala, och inte heller bara ”verktyg”. De blir en del av oss, förändrar oss, och präglar vårt sett att se på och dela upp världen. Och de är alltid framvuxna ur specifika historiska och sociala sammanhang. I väst är många centrala begrepp dualistiska och hierarkiska. De delar upp världen i tvåtal, ställer saker emot varandra, och får oss att höja vissa företeelser och sänka andra. Det här kan vara rimligt ibland, men vi bör också vara uppmärksamma på hur begreppen påverkar oss och vår syn på omgivningen och oss själva.

Inte heller det moderna religionsbegreppet har fallit ned från himlen. Det har vuxit fram i en västerländsk, protestantisk miljö kopplat till specifika politiska syften. Andra historiska perioder och samhällen saknar ett motsvarande koncept.

Begreppet ”religion” förknippas, som det oftast används, med tro, myter och tradition. Det sekulära knyts till förnuft, vetenskap och utveckling. Först kring sekelskiftet 1800-1900 får vi en etablerad diskurs med ”världsreligioner”. Bakgrunden är bland annat de koloniala projekten där västerländska regimer sökte att våldsamt kartlägga och kontrollera andra folk och samhällen och deras resurser. Mallen var i mycket den protestantiska religionsuppfattning där religion primärt är något privat, inre och individuellt, och där fokus i övrigt läggs på heliga texter och en specifik moral. De religioner som uppfattades stå närmast den här mallen sågs som ”högre”. Och där koloniserade folks traditioner, politik och etik inte stämde med de rådande kristna idealen blev de utsatta för mer eller mindre våldsam press att anpassa sig.

Det här förklarar också de rasistiska undertoner som finns inbäddade i religionsbegreppet. Religion förknippas med det primitiva, medan det sekulära och ofta kristna eller post-kristna samhället byggt kring nationalstaten associeras med utveckling. Begreppet ”religion” är i regel nedlåtande. Ytterst få personer, oavsett om de är ”troende” eller ej, har ”religiös” som identitet – religion är något som förknippas med ”de andra” (de ”mindre utvecklade”). Speciellt problematiskt uppfattas ”religion” vara när det ”blandas ihop med politik”, det vill säga när religionen inte följer den västerländska, (post)protestantiska, sekulära modellen.

Förutom religionsbegreppets knepiga historia är konceptet inte heller ett fungerande eller klargörande sätt att dela upp världen. Det finns dussintals olika mer eller mindre etablerade och delvis motstridiga definitioner av religion. Det finns traditioner som brukar hamna under etiketten religion, men som helt förnekar existensen av en skapargud eller till och med av gudar, exempelvis theravada-buddism. Och även inom teistiska traditioner finns en stor mångfald. Människor kan tillhöra en specifik religion utan att ansluta sig till alla (eller ens någon av) dess läror, och det finns många avvikande riktningar inom olika religioner. En hierarkisk gudsbild är långt ifrån självklar, gudomen eller gudomarna kan betraktas som ett mystikt något som inte går att ringa in med ord, eller som en vän. I Bibeln finns centrala personer och texter som brottas med Gud, övertalar Gud att ändra sig eller spyr galla över Gud.

Men problematiken går också i andra riktningen. Som kvantfysik och sociologi med flera discipliner visat finns det många grenar av vetenskapen som visar att tillvaron är gåtfull och delvis obegriplig, och vetenskapen måste för att komma framåt alltid i någon mån arbeta med hypoteser och antaganden, med ”tro”. Vad som är ”naturligt” respektive ”onaturligt” eller ”övernaturligt”, eller om dessa begrepp ens är användbara, är inte givet på förhand. Och även i det sekulära samhället finns det många osynliga strukturer, krafter och koncept som vi ”tror på” eller till och med följer eller hyllar, även om de inte kan ”bevisas”: organisationer, nationer, marknaden, kärleken. En hel del av dem pratar vi också (metaforiskt?) om som aktörer med vilja, precis som gudstroende (lika metaforiskt?) kan prata om Gud som en osynlig person. Många av de gängse religionsdefinitionerna skulle också i hög utsträckning träffa etablerade politiska ideologier, trots att de sällan beskrivs eller uppfattas som ”religion” av politiskt engagerade.

Så vad är slutsatsen? Ja, jag vet inte exakt. Men att avfärda något eller se ned på något eller någon för att en har gett det epiteten religion håller inte. Olika religiösa traditioner kan ha både frihetliga och förtryckande inslag. Och är religiositet ens något vi kan komma undan? De flesta svennar är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, ger sina barn kristna namn, firar kristna högtider, tror på ”någonting större”, men ser sig paradoxalt nog inte som religiösa. Och även om vi (som jag) är ateister och står utanför kyrkan, moskéer eller liknande organisationer, så färgas vi av majoritets- och/eller minoritetsreligioner, och även vi har trosföreställningar som inte går att bevisa på empirisk väg. Såsom anarkism, exempelvis.

Vill någon fördjupa sig i detta rekommenderas (icke-anarkistisk) kritisk religionsteori som bland andra David Thurfjell aktualiserat genom sina böcker Det gudlösa folket och Varför finns religion? (Thurfjells kapitel heter ”Religion finns inte”).

Lite krångligare och mer akademiskt rekommenderas Tomoko Masuzawas The Invention of World Religions och Talal Asads böcker i ämnet (Genealogies of Religion, Formations of the Secular).

Inlägget ”Religions”kritik dök först upp på anarkism.info.

Varje gång vi ger av vår tid, energi eller resurser utan att kräva någon ersättning visar vi på bristerna i den kapitalistiska logiken. Och detta gör vi hela tiden, i vänskaps- och familjerelationer, i frivilligt engagemang, och i möten med människor vi inte känner. Ju mer omfattande de sammanhang är där pengar och profitdrivna företag hålls borta, desto mindre mat får kapitalismen. Även högermänniskor och prokapitalister visar därigenom genom sin praxis på bristerna i den rådande ordningen. Få är de som tar betalt av vänner de bjuder hem på middag eller skriver ut en faktura till sina barn för 18 år av mat och husrum när de blir myndiga.

Det finns en utbredd idé om att byteshandel var det som föregick systemet med pengar och skulder. David Graeber har i sin bok Skuld visat övertygande att detta är en myt. Tidigare samhällen tycks primärt över lag ha organiserats internt genom gåvoekonomier. När gåvor ges krävs ingen ersättning, istället stärks relationerna genom att det byggs en förväntan på ömsesidig hjälp. (Se också sociologen Marcel Mauss klassiker The Gift).

Nu är ju samtidigt dagens majoritetssamhällen hierarkiskt organiserade, och i en hierarki får ”gåvan” en annan och mer problematisk ställning. När de rika och mäktiga ”ger” till de fattiga och marginaliserade stärks beroendet. De rika får status genom sina ”gåvor”, och de fattiga fortsätter att underordnas. William Godwin skrev i Den politiska rättvisan från 1795:

[…] ett litet fåtal människor disponerar över de resurser som vi behöver för att fylla våra behov, resurser som sätter dem i stånd att visa upp en oäkta generositet och att köpa de fattigas underkastelse genom att betala något som de fattiga i själva verket har rätt till. Deras system går ut på nåd och välgörenhet i stället för på rättvisa. Det gör de rika orimligt stolta genom det förskönande skimmer som systemet sprider över deras handlingar; och det gör de fattiga servila genom att det förmår dem att betrakta de torftiga bekvämligheter som de får, inte som något som de har oemotståndlig rätt till, utan som något som deras välbeställda grannar ger dem av ren välvilja.

Det här betyder inte att vi måste förakta välgörenhet, men välgörenhet är inte någon merit, och saknar radikal förändringspotential. Den innebär bara att de rika ger tillbaka en liten del av det som stulits (länk) från de fattiga. Om normalsvennar (arkister såväl som anarkister) ger en slant i muggen till en socialt och ekonomiskt utsatt medmänniska som tigger borde ingen förvänta sig en applåd, snarare vore det stöld att inte ge.

Omvänt så kan alla ”gåvor” som går från de mindre bemedlade till de rikare beskrivas som mutor, oavsett om de är lagliga eller ej. Att människor mutar de som är rikare är inget konstigt, och i många situationer det enda sättet att leva och överleva i ett ojämlikt och kapitalistiskt system. Men de bidrar inte till en mer frihetlig tillvaro.

Gåvor är förstås inte någon klockren antikapitalistisk praktik i dagens samhälle. Vi lever våra liv i komplexa gråzoner. Vinstmaximerande företag nästlar sig in överallt i våra liv och söker profitera på snart sagt alla interaktioner mellan levande varelser. En verklig gåvoekonomi kan till sist inte samexistera med en kapitalistisk ordning. Men till dess kapitalismen faller samman på grund av motstånd och sina egna motsättningar kan vi alltid i någon mån bejaka, bevara och där det är möjligt stärka gåvans värde och ställning.

Inlägget Gåvor dök först upp på anarkism.info.

Det här betyder inte att tandborsten ska vara kollektivt ägd, eller att det är bra att bryta sig in hos grannen och expropriera tandborsten för att den har ett skönare grepp. Kanske kan vi tala om ett ”ägande” som har med personlig integritet, behov och nyttjande (sammantaget) att göra. Den eller de som brukar något för att möta sina basbehov som biologiska och sociala varelser skulle kunna anses vara ägare till detta. Den som däremot tar mer än hen behöver, gör anspråk på sånt hen inte använder, eller berövar andra möjligheter att möta sina grundläggande behov, begår stöld, i synnerhet när det handlar om att mer välbeställda personer gör ingrepp i andras liv.

Mot den här bakgrunden skulle det vara stöld att vräka en asylsökande eller en barnfamilj som inte kan betala hyran utan att tillhandahålla något alternativt boende, eller att hindra en hungrig person utan pengar att ta den mat hen behöver, eller att försöka kontrollera ett urfolks traditionella marker, eller att neka en utsatt EU-medborgare sjukvård.  Stöld är med andra ord något som staten och kapitalet bygger på och vältrar sig i, stöld är luften de andas. Detta trots att var och en enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för hälsa och välbefinnande (artikel 25).

Om vi däremot lägger vantarna på resurser som tillhör de rika och mäktiga, och använder dem för nyttigare ändamål eller slussar dem ”nedåt” i hierarkierna, handlar det, ur ett anarkistiskt perspektiv, inte om stöld, utan om omfördelning. Karl-Bertil Jonsson-attityden hör inte bara hemma i en vacker julaftonssaga, utan är en god livsprincip.

Bortsett från lagstadgad omfördelning som exempelvis skatt, föreskriver så klart lagen hårda straff för detta, men lagens främsta funktion är också att skydda den rådande ordningen, inte minst den ojämlika ekonomiska fördelningen. Lagen förtjänar förstås viss respekt på så sätt att vi bör beakta vår personliga säkerhet och minimera risker att utsättas för våld. Men på ett principiellt plan förtjänar den vårt förakt, eller bör på sin höjd betraktas som en (hotfull) rekommendation.

Det här borde också påverka vårt sätt att se på handlingar som kriminaliseras, och personer som utför dem. En del av det staten klassar som stöld, rån, inbrott, skadegörelse, ekonomisk brottslighet o.s.v., handlar om en försvarbar omfördelning eller ”property destruction”. Ibland är det desperata och marginaliserade personer som av samhället berövats sina ”rättigheter” som försvarar sig själva, försöker möta sina behov eller helt enkelt slår tillbaka, på sätt som är mer eller mindre destruktiva. I en hel del fall handlar det främst om att samhällets rikare skikt försöker bli ännu rikare genom ljusskygg affärsverksamhet. Det gäller här att ha urskiljning och ett självständigt kritiskt tänkande. Att idealisera och romantisera grabbiga mafiosos och mobbare är så klart inte nice, men att stämpla människor som ”kriminella” är att gå i statens ledband, och att beskriva människor som tjuvar, bara för att staten betraktar dem som personer som stulit, håller inte.

Att beröva de fattiga deras rättigheter och bygga förmögenheter på att profitera på deras påtvingade arbete, det är den stöld som de majoritetssamhällen vi lever i bygger på. De rika blir rikare, de ekonomiska klyftorna ökar, och längst ned i hierarkin finns skaror av hungriga och svältande människor, och de ickemänskliga djur som berövas sin frihet och/eller sin livsmiljö. Inga tecken syns på att staterna kommer att ändra dessa förhållanden i grunden.

Om det finns en väg att till omfördelning så går den via direkt aktion. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Inlägget Stöld dök först upp på anarkism.info.

Medvetenheten bland svenskar om att Sverige är en stat som ockuperat andra folks traditionella områden med hjälp av en rasistisk ideologi är fortfarande skrämmande låg. Amanda Kernells hyllade film Sameblod, och UR:s nya och seriösa dokumentärserie Samernas tid, och Svenska kyrkans vitbok är ett exempel på en växande medvetenhet om detta.

Anarkister borde ligga i framkant här. Vi delar med urfolk idealt en medvetenhet och/eller erfarenhet av det destruktiva i nationalstaternas och kapitalismens exploatering och förtryck. Även om det kan finnas avgörande skillnader och olika uppfattningar så borde vi, oavsett om vi är samer, anarkister eller både och, kunna göra gemensam sak när det gäller att kämpa för autonomi och miljöskydd, och mot exploatering, rasism och kolonialism. Ett konkret nutida exempel är det arbete som bedrivits mot gruvprospektering och etablering i Gállok (Kallak i Jokkmokks kommun) med bland annat omfattande direkt aktion (här, bild), och längre tillbaka striden om dammbygget i Alta.

Det här betyder inte att det är frågan om någon sammansmältning av kamper och perspektiv. De flesta anarkister tillhör (gissar jag) inte något urfolk, och många samer kommer aldrig att bli anarkister. För anarkister som tillhör den svenska majoritetsbefolkningen borde en anarkistisk respekt för andras autonomi göra både att en undviker kulturell appropriering och att en är ideologiskt återhållsam i relationerna med samer (och andra etniska ”minoriteter”).

Om det sedan skulle visa sig att anarkistiska praktiker eller analyser blir användbara i urfolkskampen så är det förstås bara härligt. I vilken utsträckning det är möjligt eller lämpligt måste få avgöras främst av samiska anarkister och aktivister. Och oavsett finns det alltid något litet andra anarkister kan göra för att ställa sig på rätt sida i konflikten mellan statens och kapitalets rasism och exploatering och ursprungsbefolkning, åtminstone lära sig mer om samernas historia och situation.

Inlägget Urfolkskamp dök först upp på anarkism.info.

Men inbördes är vi väl ändå fredliga? Nja. Det direkta, dödliga mellanmänskliga våldet ligger på väldigt låga nivåer jämfört med andra dödsorsaker, inte minst i Sverige (trots det är skjutningar och gatuvåld ett ledande tema i nyhetsrapporteringen). Men samtidigt lutar sig våra ”fredliga” samhällen mot hotet om våld genom att till tänderna rustade beväpnade styrkor patrullerar gator och gränser och kollar att alla följer de lagar som makten stiftat. Med ojämna mellanrum uppstår små- och storskaliga strider om dessa förhållanden med dessa vapenarsenaler. Normpersonen i Nord lever i överdådigt överflöd, samtidigt som mer än 800 miljoner människor lider av svält och undernäring, och gränsbevakningen söker med våld skydda ”våra” ekonomiska privilegier. Även inom landets gränser finns inte så få människor som saknar adekvat tillgång till mat och tak över huvudet, medan lagens våld försvarar de rikas ”rätt” att fritt vältra sig i lyx. Vi utarmar också planeten mot bättre vetande och äventyrar kanske inte bara kommande generationers försörjning, utan också vår egen.

Så hur kommer det sig att det är så lätt att ”ta avstånd från våld”, att ”vare emot förstörelse”, att säga sig promota ”bara kärlek och respekt”? En delförklaring är att våldet och förstörelsen har kommit att bli föremål för en alltmer långtgående arbetsfördelning. Länge var det männen som skulle sköta våldet i form av jakt, självförsvar och militärtjänst. Inte konstigt att fredsrörelser som sett det problematiska i våldet haft lättare att slå rot bland icke-män. Det här mönstret där våldsspecialisterna i regel är män dröjer sig i mycket kvar, även om strukturen i viss mån utmanas. Men utöver kön är i det moderna samhället arbetsdelningen extremare än någonsin, och människor kan idag leva hela sina liv och sällan eller aldrig se något direkt våld, mer än (hela tiden) på skärmarna. Än mindre behöver de utöva det själva. Och det är ju på många sätt bekvämt. Privilegierade människor kan, även i samma stad, leva på sådan distans från de människor och andra varelser deras livsstil och strukturer konkurrerar ut och dödar att de inte verkar ha några större problem med att se sig som ”goda” och ”fredliga” människor. Utanpå detta kommer den ideologi som döljer etablissemangets våld och det normaliserade våldet, samtidigt som det lyfter fram och kritiserar ”de andras” våld.

Jag var under flera års tid en ganska dogmatisk ickevåldsförespråkare. Det var till och med bland annat detta som ledde mig till anarkismen när jag såg hur centrala våldsbaserade och väpnade organisationer som polis och militär är för staten. Fortfarande är jag en djupt övertygad antimilitarist. Militära styrkor är koncentrerad makt, och, tror jag, kommer aldrig att ge en radikal frihet. Utöver detta har jag både en känsla inför våld, och en analys, som talar för en återhållsam våldsanvändning. En svartvit demonisering av fienden eller en tilltro till våld som konfliktlösning blir problematiskt när vi ser att maktens och förtryckets mekanismer även finns inom oss. Vapeninnehav är och har också alltid varit ett av de centrala och mest effektiva sätten för att upprätthålla ojämna maktförhållanden. Och när vi lägger så mycket energi på att skapa redskap för våld och förstörelse riskerar vi till sist, som idag, att besitta en vapenarsenal som kan utplåna typ allt liv, och som förr eller senare också troligen kommer att göra det om utvecklingen inte vänds. Kampen mot vapenfabriker, kärnvapen och militarism är därför viktig, menar jag.

MEN jag tror att den övergripande inställning till våld som jag länge hade är alltför problematisk. För vad blir följden om en på allvar menar att allt mänskligt våld är dåligt. Om all konkurrens och våldsanvändning är oönskad? Vad antyder det i ljuset av att den specifika livsformen, personen, gruppen eller arten alltid existerar delvis på andras bekostnad? Betyder inte det att vi i förlängningen önskar livet av både oss själva, våra vänner och människan som art? Och är detta i så fall verkligen en möjlig och rimlig position?

Att skryta över vår förmenta fredlighet, och tro att våld enbart är något som IS-terrorister och nassar (eller köttätare, eller män, eller soldater, eller jägare, eller kapitalister) lutar sig mot känns i alla fall för mig som en förljugen och självgod förnekelse.

Kanske är det bättre att parallellt med längtan efter en fredligare och mer samarbetsinriktad värld, också acceptera att vi alltid lever delvis på andras bekostnad, och sen sträva efter att ta ansvar för vilka uttryck detta tar sig, och förändra det vi kan och vill förändra? Hur mycket våld som används och i vilka former, och hur mycket utrymme och resurser vi tar från andra går ju åtminstone i någon mån att påverka. Hur mycket av våldet eller konkurrensen som riktas nedåt i hierarkierna, och hur mycket som används till motstånd, är inte skrivet i sten. Det är möjligt att motverka kapitalism, vapenindustrier, djurfabriker, slaveri, mansvälde och fascism. Kanske går de värsta effekterna av klimatförändring och global miljöförstöring ännu att hindra eller bromsa. Men knappast genom att bara snällt be om det.

Hjälpsamhet, gemenskap och fredliga handslag har sin plats, och ett återkommande tema i anarkistisk teori är att det måste finnas ett samband mellan mål och medel. Men även ett mått av våld/ konkurrens behövs om vi ska fortsätta vara levande människor. Motstånd mot förtryck och frihet från mänsklig dominans och auktoritet har existerat och är i olika utsträckning fortfarande uppnåeligt. Fred på jorden, däremot, har alltid varit, och kommer att förbli en utopi, så länge det finns liv. Så tänker jag idag. Vad tänker du?

Inlägget Våldsbejakande dök först upp på anarkism.info.

För när vi ser på majoritetssamhällets praxis och strukturer kan det inte råda någon tvekan om att könsdualismen är den hårda och till och med våldsamma normen. Staten accepterar än så länge inte fler kön än två, och här ska alla sorteras in. En stor majoritet av familjer uppfostrar sina barn mer eller mindre könsstereotypt. Genom skolan (förskolan undantagen i vissa fall), idrotten, religionen, arbetslivet och (de flesta) kompisgäng och sociala nätverk förstärks könsdualismen ytterligare, så till den milda grad att det är väldigt lätt att bli felkönad som barn och ungdom av okända personer om en inte har en könsdualistiskt korrekt frisyr eller klädsel, eller att bli trakasserad om en avviker från könsnormerna. När det gäller maktförhållanden mellan män och icke-män vet vi alla att det fortfarande på ett generellt plan råder en kraftig obalans när det gäller makt, ekonomi, arbete och våldsanvändning. Det betyder förstås inte att det saknas sammanhang där män är generellt mer utsatta på grund av hur de könas, det kan exempelvis gälla studieresultat eller kriminalisering.

Samtidigt ignoreras den mångfald som finns. Kön är inte EN sak. Kön kan vara juridiskt, socialt, kulturellt och identitetsrelaterat. Vad som står i ens pass, hur en könas i olika sammanhang, vilket kön en uppfostras som, hur en iscensätter kön, hur en upplever sitt kön, är aspekter som ibland går att skilja åt, och ibland inte. Och vi vet alla att de här perspektiven på kön långt ifrån alltid talar samma språk. Könsdualister betonar dock det ”biologiska” könet och tycker typiskt sett att flera eller alla av de andra könsaspekterna bör ”stämma” med det biologiska könet, alternativt att biologiskt kön är kön ”på riktigt”, och att det andra är förvirring eller trams. Men inte ens om enbart biologiskt kön skulle existera funkar könsdualismen. Även om en skulle tro på att det är möjligt att tala om ett ”rent” biologiskt kön finns också här flera aspekter, och genitalier, kromosomer och hormonnivåer är långt ifrån alltid entydiga. Beroende på hur en räknar verkar det vara någon procent eller så som är bekräftat intersexuella på ett eller annat sätt.  Och även utöver det är bilden mer komplex än många tycks tro.

Om alla aspekter av kön pekar i samma riktning används ibland begreppet ”cisperson” (i kontrast till transperson). Men jag tror att cispersoners cissighet överskattas. Många av oss, kanske de flesta, kanske till och med alla, har erfarenheter av situationer där inte alla aspekter av kön harmonierar smidigt.

Min slutsats av detta är att jag personligen hoppas folk kan kliva ned från könsdualismens barrikader och dels bejaka en större könsvariation, dels ta personers specifika upplevelser, erfarenheter och val på större allvar när det gäller detta. En patriarkal värld binder och hämmar oss alla, inte bara icke-män, och patriarkatet förutsätter en stabil och entydig Mans-kategori. Lite uppluckring och nyansering av könsdualismen är på det stora hela taget trevligt och hälsosamt, tänker jag, och framför allt gynnar en mjukare linje de sexuella minoriteterna och räddar människors liv. Så låt oss välkomna det med öppna armar och sinnen, även om det kan vara lite omskakande nu och då. Fler kön åt folket!

Ps. Missa inte Nino Micks artikel i Feministiskt perspektiv, och diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Se också Ana Rekas svar på Ekis artikel.

Inlägget Om könsdualism dök först upp på anarkism.info.

Möjligheterna att planka varierar inte bara beroende på var det sker utan också vem plankaren är. Som alltid vid direkt aktion är det viktigt att tänka på den egna säkerheten och möjliga konsekvenser. Men inte sällan är riskerna lägre än en först kan tro. Planka.nu organiserar plankare i Stockholms- och Göteborgsområdet och har ett utvecklat och väl fungerande system för ”försäkring”. I vissa städer har kontrollanter instruktioner att inte fysiskt stoppa den som plankar, och här är det ofta möjligt att bara lämna platsen om en blir påkommen. På vissa platser har förarna ingen förväntan på att de ska kontrollera resenärer, vilket förstås är det rimliga ur arbetsmiljösynpunkt. Förarna och resenärer står på samma sida i detta, och tjänar båda på en tolerant resemiljö. På andra håll är det inte ovanligt att kontrollanter fysiskt stoppar resenärer. På tågen granskas biljetter normalt (men inte alltid) vid resans början, men detta går ofta att undkomma genom att undvika att åka från tågets startstation, och i övrigt ignorera konduktörernas fråga om ”nya resande”. Om en blir upptäckt är det i regel bara att gå av vid nästa station och neka kontrollavgiften (som ändå sällan verkar efterfrågas).

För papperslösa eller personer som på grund av utseende eller annat lättare rasifieras eller kriminaliseras kan situationen vara svårare, och ibland innebära orimliga risker. Plankning är ingen lösning för alla, och bör därför helst vara ett steg på vägen mot en avgiftsfri kollektivtrafik. Debatt, protester och opinionsbildning mot alla avgiftshöjningar och försämringar i tillgänglighet är därför viktigt för att upprätthålla ett tryck i rätt riktning.

Det här betyder inte att all utbyggnad av ”kollektiv” trafik är att föredra. En lång kamp har exempelvis drivits mot höghastighetstågsprojektet i norra Italien, med en tydlig anarkistisk närvaro (här, här, här, här).  Ett annat viktigt liknande exempel är LA ZAD-ockupationen mot ett flygplatsbygge i Frankrike (här, här) som nu ser ut att ha avgått med segern efter decennier av kamp. Den här typen av transportmedel är snarare till för att stärka kapitalets flöden än för vanligt folks resor, och bidrar till en massiv miljöförstöring.

När medvetandet växer om behovet av en radikal omställning är det ett fint läge för en upptrappad grönrödsvart kamp för en tillgänglig kollektivtrafik som kan utmana privatbilismen, stärka utsatta gruppers rörelsemöjlighet och bromsa kapitalets expansion. Planka på!

Inlägget Planka på! dök först upp på anarkism.info.

Jakten har funnits med människan som art sedan artens barndom, även om den också i många sammanhang har problematiserats eller övergetts. Som bekant finns det även andra arter som jagar, men i människans fall har jaktinstitutionen kommit att få starka band till företeelser som anarkister i andra sammanhang brukar kritisera. Jag tänker då på en könsbaserad arbetsfördelning där manlighet och våld sammanlänkas, vapenfetischism och militarism, och, framför allt, dominans. Människans påstådda rättighet att behärska planeten och rangordna andra varelser i ett hierarkiskt system har fått namnet speciesism (artförtryck), och påminner inte så lite om andra rangordningssystem som rasism, köns- och klasshierarkier.

Att frihetligt sinnade personer och rörelser mot denna bakgrund ifrågasätter eller till och med ibland genom direkt aktion stör vissa former av jakt borde inte ses som något konstigt. Samtidigt bör inte motståndet vara urskiljningslöst (och är det inte heller?). Det finns exempelvis jakt som handlar om att grupper försöker tillgodose sina mänskliga basbehov och gör detta på sätt som respekterar ekosystem och andra arter. Som biologiska varelser bör vi acceptera både att vi samverkar och interagerar med miljö, växter och andra djur, men också att vi alltid i någon mån konkurrerar med andra om utrymme och resurser. Detta gäller oavsett om vi är veganer eller köttätare. Vi är också alla på olika sätt insyltade i de speciesistiska praktiker som gör att människan som art idag hotar inte bara en oöverblickbar mängd andra arter och kännande individer, utan också miljön i stort och därmed vår egen existens. Det skulle därför vara orimligt om djurrättsaktivister behandlade alla människor som jagar eller äter kött som fiender.

Åtminstone i fallet med vargjakten i Västmanland är det dock uppenbart vilken grupp som har maktövertaget och står för våldet mot både mänskliga- och ickemänskliga djur, och vilka som står för det frihetliga motståndet. Jag hoppas att alla anarkister ställer sig solidariskt på motståndets sida, samtidigt som vi kan föra nyanserade samtal och diskussioner om taktik och speciesistiska praktiker med respekt för olika perspektiv i lämpliga forum.

Inlägget Jaktsabotage dök först upp på anarkism.info.

Idag hörs inte sällan röster som bekymrar sig över att barnen styr och ställer. Föräldrar kan framställas som mer eller mindre handfallna och maktlösa. Barnen skäms bort och får allt de pekar på, föräldrar vågar inte säga emot, det är ingen ordning och reda. Det krävs mer disciplin, tydligare regler, hårdare tag.

Känns det igen? Det är maktens språk. Å ena sidan kraven på hårdare tag, å andra sidan frånsägandet av ansvar. Makten som offer.

Att det finns en ojämlikhet mellan barn och föräldrar (eller för den delen över lag mellan barn och vuxna), betyder inte att föräldrar måste uppträda som makthavare och härskare. Anarki betyder inte total jämlikhet i allt, utan en frånvaro av härskare och auktoriteter med rätt att styra över andra. Någon mall för ett anarkistiskt föräldraskap varken kan eller vill jag försöka leverera, men jag vill helt kort försöka peka på några potentiella spänningar mellan ett frihetligt och ett auktoritärt föräldraskap:

Regler och relation

Auktoritära system fokuserar ofta på lydnad, regler, förbrytelser och bestraffning. Vissa anser sig ha rätt att ge order, formulera och uttolka lagar och regler, och bestraffa de som bryter mot regler eller normer. I en sund, frihetlig relation eller gemenskap däremot premieras ett ömsesidigt lyssnande och respekt. Relationer mellan barn och vuxna är inget undantag. Alla barn, även de nyfödda, kommunicerar sina behov och önskningar. Föräldern försöker optimalt lyssna, tolka och respondera på dessa signaler på lämpligt sätt. Och det är samtidigt viktigt att även den vuxna  värnar om en egen integritet, och vägleder barnet allt eftersom det växer i att få syn på och förhålla sig till andras behov.

Ett barn som lär sig att världen styrs av kantiga, bestraffande och abstrakta regelsystem kommer som vuxen gissningsvis att bli lättare att kontrollera än det barn som lär sig kommunicera med och förhålla sig till andra som personer i ett ömsesidigt utbyte. Det betyder så klart inte att det är dåligt med rutiner eller tydlighet. Som anarkister vet vi ju bättre än att likställa anarki med oönskat kaos.

Styrning och stöd

Auktoritärt ledarskap har dels en vision för den eller det som ska ledas och saknar samtidigt en grundläggande respekt för den andres autonomi och delvis oförutsägbara utvecklingspotential. Att föräldrar påverkar barn och bidrar i hög utsträckning till om och hur de kommer att tänka, leva och känna är givet. Miljö påverkar, och de betydelsefulla vuxna som finns runt ett barn sätter givetvis alltid starka avtryck. Det finns därför till exempel ingen politiskt eller religiöst neutral ”uppfostran”. Att försöka avsäga sig det ansvar som detta innebär är också en påverkan. Det finns många situationer där föräldrar måste fatta beslut i barnets ställe innan barnet har utvecklat en förmåga att tillräckligt överblicka situationer och gå sin egen väg. Men att driva någon i en viss riktning eller pressa någon in i en mall utan hänsyn till den andres integritet är inte förenligt med frihetlig påverkan, inte heller när det gäller barn.

Anarkistiska föräldrar vill, antar jag, ha barn som både vill och vågar säga emot makten och göra motstånd när det behövs. Föräldrar och andra vuxna kan, istället för att uppträda som chefer och poliser, genom lyhördhet stödja att barnet utvecklar dessa förmågor, snarare än att bidra till att den egna viljan bryts och hämmas. Om detta ska vara trovärdigt behöver det också gälla i förhållande till den ungas politiska eller religiösa inriktning.

Kärnfamiljen och patriarkatet

En uppfostran i en patriarkal miljö är generellt sett ett viktigt hinder som står i vägen för människor att utveckla sunda, anti-auktoritära livshållningar och praktiker. Patriarkatet önskar producera hårda och distanserade Män som är inställda på att lyda eller dominera, och empatiska och omsorgsinriktade Kvinnor inriktade på underordnad. Det är en truism att barn imiterar, att de lär sig i första hand av att ta efter roller och beteenden, snarare än de budskap som levereras.

En mycket god mylla för en patriarkal fostran är en isolerad kärnfamilj med en mamma och en pappa som lever nära traditionella könsnormer. En vettig frihetlig grundinställning kanske kan vara att allt som på ett tryggt sätt kan bädda in föräldraskap i en miljö som utmanar detta är positivt: samkönade relationer, kollektivboende, könsroller och arbetsfördelning påverkade av queerperspektiv och feministisk analys. Och den uppgiften varken kan eller bör enbart föräldrarna ta, hur andra betydelsefulla vuxna och unga agerar runt om kring är centralt.

Är det svårt att vara förälder?

Det ska understrykas att det inte är lätt att vara förälder, i synnerhet inte i ett samhälle med mycket så mycket ensamhet, alienation, stress och press. Misslyckandena är otaliga. En del av dem beror på det system vi lever under, andra hade kunnat undvikas. Men det är inget skäl att ge upp ambitionerna eller att avfärda sina frihetliga impulser från en så pass central del av livet. Och om det är svårt att vara förälder så är det kanske ännu svårare att vara barn.

Inlägget Anarkistiskt föräldraskap (1): Makten dök först upp på anarkism.info.

Att många har goda motiv för att rösta kan knappast ifrågasättas. Det finns inte mycket som tyder på att de liberala demokratiska nationalstaterna är på väg att försvinna och ersättas av mer frihetliga ordningar inom någon snar framtid. Däremot pekar de politiska trenderna på ett växande intresse för neo-fascistiska eller auktoritära kapitalistiska regimer. Demokratin ifrågasätts öppet av elitistiska röster med inflytande. (Se t.ex. Per-Anders Svärds artikel i Arbetaren om den amerikanska statsvetaren Jason Brennans bok, utgiven hos Timbro.) Att rösta uppfattas därför av många som ett enkelt sätt att något lite motverka denna utveckling. Vi föredrar trots allt liberala demokratier framför ännu mer auktoritära diktaturer, och det finns viktiga skillnader exempelvis mellan neofascistiska/radikal-nationalistiska partier och social-liberala. Dessutom är det knappast vettigt att nedvärdera den envetna kamp som många drivit för en mer inklusiv rösträtt.

Men när även personer som förkastar den rådande ordningen röstar påverkar det vår egen och andras förväntningar på varifrån radikala förändringar behöver komma. Vi lägger trots allt vår röst på partier och personer som aspirerar på styret av dödsmaskinen. Betydelsen av direkt aktion, organisering och byggandet av frihetliga gemenskaper och sociala rörelser hamnar i bakgrunden. Den besvikelse som ofta blir följden när ”vänsterpartier” eller ”miljöpartier” får mer inflytande visar att vi, om vi ska vara ärliga, hoppas mer på partipolitiken än vad vi påstår när vi talar om ett enkelt taktikröstande. Taktikröstandet förenklar också den klassiska approprieringen av motstånd och sociala rörelser. Ju närmare vi har till partipolitiken, desto lättare att eliter, makthungriga individer och dominanssugna grupper tar över.

Så länge vi lever under en liberal-demokratisk ordning är det rimligt att kämpa för en bred och inklusiv rösträtt. Även om vi idag inte längre har en rösträtt som begränsas av kön eller ekonomisk position finns det stora grupper som exkluderas. Icke-medborgare saknar rätt att rösta på nationell nivå. Utvisningshotade eller personer utan uppehållstillstånd (t.ex. utsatta EU-medborgare) har ingen rösträtt alls. Socio-ekonomiskt svaga grupper är kraftigt underrepresenterade och utmanövreras medvetet i vissa sammanhang. Fångar saknar adekvata möjligheter att delta i den organisering och offentliga debatt som rösträtten förutsätter. Icke-mänskliga individer såsom husdjur kan vara medlemmar i samhället och bidra med (ofta påtvingad) arbetskraft eller social interaktion utan tydliga rättigheter. Ungdomar kan straffas under ett rättssystem som de saknar möjlighet att rösta om. Att solidariskt söka stärka dessa gruppers rättigheter, och där det är möjligt även rösträtt, kan gå hand i hand med en anarkistisk kamp, menar jag.

Det är skillnad mellan att besitta rätten att rösta och att utnyttja den. Ingen har (i alla fall inte i Sverige)  någon skyldighet att rösta. I den liberala samhällsdebatten moraliseras det ofta över ”soffliggare”. Ickeröstarna är det sekulära samhällets avfällingar och heretiker. Men människor kan ha goda skäl att inte rösta, och det finns som bekant många andra sätt att engagera sig för förändring.  Men inte heller ska det här uppfattas som något moraliserande över de som väljer att rösta. Möjligen finns det till och med situationer där det ur ett anarkistiskt perspektiv är bättre att rösta än att avstå. Men om vi som anarkister menar allvar med vår kritik av staten, även om den är ”demokratisk”, då behöver röstande åtminstone problematiseras mer. Anarkister är de enda som anser av princip att valen till de nationella parlamenten alltid är ett val mellan en handfull jävla skitalternativ.

Vi får inte bli nyttiga idioter för de politiska partierna, oavsett hur ”progressiva” de är. Den frihet vi vill leva i och den förändring vi vill se kommer inte att komma via riksdagar och regeringar. Parlamenten kommer alltid att vara representanter för en ordning vi vill avskaffa. Hoppas vi blir fler det här svenska valåret som vill avslöja valets uddlöshet och kraften i direkt aktion och självorganisering.

Inlägget Rösta: Nej! dök först upp på anarkism.info.

En risk med en radikal samhällsanalys är att vi får ett synsätt präglat av en ”allt-eller-inget”-mentalitet. Det kan finnas en attraktion i detta som kan inspirera till kompromisslöst motstånd, men problemet är att det är en attityd som är praktiskt ohållbar. Alltför ”radikala aktivister” riskerar att bli en enkel måltavla för repression och/eller utbrändhet, och kan paradoxalt nog leda till konservatism när energin har tagit slut. En måttlig radikalitet, däremot, kan eftersträva en kompromisslös analys av förtryckande strukturer, kombinerat med en praxis och ett liv som tar hänsyn både till våra sårbarheter, tillvarons komplexitet, och vad som är taktiskt genomförbart.

Anarkismen har traditionellt sett velat hålla samman mål och medel. Vi kan inte uppnå det vi längtar efter genom metoder präglade av förtryck och dominans. Det går inte att skjuta upp kampen mot förtryck i väntan på att revolutionen ska komma. Vi försöker därför förebilda (prefigurativt) det vi vill uppnå genom att så frihetliga frön inom ramen för system av dominans och auktoritet. Samtidigt är inte mål och medel samma sak, systemet begränsar vad som är möjligt att uppnå, det sätter ramar för vilka redskap som finns tillgängliga. Och förtryckets tendenser finns även, och kommer kanske alltid att finnas, i våra hjärtan, gemenskaper och rörelser. Det är därför fåfängt att eftersträva renhet eller lägga för höga förväntningar på individer och grupper.

Måttligheten behöver därför gå åt båda hållen. Å ena sidan är en anarkistisk analys eller vision som inte har någon förankring i vardag, kamp, lek och praxis knappast värd att ta på allvar. Den blir bara en önskedröm, en idé, i värsta fall en ideologi som maskerar den rådande ordningen. Skrivbordsanarkism eller anarkistiska ministrar och kapitalister som bara klär anarkismen i ord eller bär den fördolt i det inre är patetiskt.

Å andra sidan är det orimligt att satsa allt på ett kort, dissa ”kompromisser” och alltid kräva det drastiska, militanta, tydliga eller högljudda. Det måste finnas tid för återhämtning, utrymme för perioder av låg aktivitet, tolerans för att förhandla och navigera i en komplex tillvaro. Det behöver finnas lyhördhet för varandras sårbarhet, omsorg om sig själv och kamrater, och så mycket frånvaro av macho-attityd som möjligt.

Från maktens perspektiv är det mest eftersträvansvärda troligen anarkistiska tendenser som antingen bara är ord och luftslott, eller också tillfälliga explosioner av radikalitet som kan legitimera förstärkt repression. Många små anarkistiska eldar som brinner länge och som i i normalläget sprider sig långsamt men bestämt, och som överlappar med annat motstånd underifrån, däremot, är säkerligen djupt oroande. Vi kan väl fortsätta vårda, skydda och lägga bränsle på sådana brasor, länge, länge, så får vi se vad som händer?

Inlägget Måttligt radikal dök först upp på anarkism.info.

I kristen teologi är rubriken för det som handlar om Slutet ”eskatologi”, läran om den sista tiden. Enligt den kristna storyn är Guds goda värld ockuperad av fientliga makter och människorna förtryckta. En medvetandegjord förtrupp, kyrkan, väntar på och förbereder sig för en slutgiltig befrielse då den rådande ordningen ska omstörtas när Jesus kommer tillbaka och Guds rike upprättas. Socialister och anarkister har typiskt sett (med en del viktiga undantag) varit ateister och förnekat att räddningen skulle komma via gudomlig intervention, men plotten har inte sällan framställts på ett sätt som är förvirrande lik den kristna storyn. För att citera internationalen:

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi,
nej, själva vilja vi oss frälsa,
och samfälld skall vår räddning bli
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder,
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
till alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär. […]

Båd´stat och lagar oss förtrycka
vi under skatter dignar ner.
Den rike inga plikter tycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss .
Nu taga vi vår rätt en dag.

De tidiga kristna var övertygade om att Guds rike skulle upprättas inom deras livstid. När det inte skedde bidrog detta till att den spretiga rörelse av gemenskaper av ofta mindre privilegierade människor som organiserade sig mot förtryck, mot de rika och mäktiga, mot imperiet, under 300-talet istället gick i allians med makten och blev statsreligion. De etablerade kyrkorna har efter detta i regel stått på maktens sida, men obskyra och/eller intressanta kristna förnyelserörelser har blossat upp med ojämna mellanrum och proklamerat att ”den sista striden är här”. Alla har de haft fel, åtminstone om vi läser det bokstavligt.

Och så även den tidiga socialismen. Det kom aldrig någon världsrevolution, arbetarklassen tog inte makten, det gamla störtades inte i gruset, och jämlikheten blev inte lag.

Förnekelse är en begriplig och ibland viktig psykologisk försvarsmekanism. Det kan bli för mycket sanning för en kropp att bära. Vi kan kollapsa under ett massivt block av ärlighet. Men för eller senare måste ändå saker och ting nämnas vid deras rätta namn, och tvivlen måste upp till ytan och bearbetas.

Finns det några skäl att tänka att vi bara haft fel om tidsperspektivet? Kanske var det bara inte den rätta tiden för en internationell revolution där arbetarklassen enas, störtar staten och kapitalet, tar makten över produktionsmedlen, och organiserar sina samhällen frihetligt utan chefer, ministrar och kapitalister?

I eskatologiska kristna rörelser har det varit populärt att granska ”tidens tecken” för att avgöra mer eller mindre exakt när Slutet är på g. Och många har tecknen varit, för ofta ser vi det vi vill se. Även anarkister och socialister har spanat efter tidens tecken. Så vilka är tecknen på att vi rör oss mot en frihetlig värld? Och vad tyder på att nationalism, fascism och kapitalism växer och äventyrar hela vår framtid? Hur ska vi väga sådana skeenden och händelser mot varandra?

Både den moderna utvecklingsberättelsen och primitivistiskt motstånd som idealiserar och romantiserar det förflutna bottnar i en liknande syn på en universella, linjära tendenser. Men förändringar följer inga ideal, den mänskliga historien är inte förutbestämd, och i praktiken står vi alltid inför en komplex sörja av motstridiga tendenser.

Att vi har drömmar, fantasier och bilder om en bättre framtid är inga konstigheter, det är ofta en viktig drivkraft i kampen. Men behöver vi något fastare än så, en vision som vi verkligen tror kommer slå in? Kanske hade vi inte varit anarkister om det inte funnits pionjärer som var övertygade om att Revolutionen stod för dörren, även om de hade fel?

Behöver i så fall även vi ett tydligt hopp? Eller är det tvärtom så att övertygelsen om den universella segern, den utmejslade visionen, Hoppet med stort H, står i vägen för en (åtminstone ibland) lustbetonad och långsiktigt hållbar strävan? Är tron på en framtida universell seger något som idag passiviserar, eller något som ger energi? Eller har vi bara olika behov när det gäller detta?

Det är här är frågor som vi diskuterat och bearbetat mycket i vissa anarkistiska kretsar det senaste decenniet. Vissa av oss har slutat vänta på revolutionen eller gett upp tron på den världsvida segern. Vissa är ännu mer bestämda, det kommer troligen aldrig ske. I andra sammanhang sjunger vi Internationalens ord om den sista striden som ännu står för dörren med knuten näve och fortsätter ropa ut våra slagord om det stundande upproret och arbetarklassens kampenhet. Men, om vi ska vara ärliga, antagligen gör de flesta av oss det med betydligt mindre geist än våra kamrater för något drygt sekel sedan. Det är någonting i tonerna som brister.

Därför, låt oss fortsätta samtalet. Hur påverkas den anarkistiska kampen och analysen av hur det går i framtiden? Om allt går att helvete, är det dags att ge upp redan nu, eller är det ett nog så gott skäl att satsa på att i den tid och de sammanhang vi befinner oss fortsätta göra motstånd, bygga alternativ och vidga, eller i alla fall bevara och bejaka de sprickor som finns i systemet?

Min förhoppning är i alla fall att vi fortsätter vara kämpande och tänkande anarkister, oavsett hur det går.

Vi ”slutar” i frågetecknen. Diskutera i smågrupper.

Inlägget Slutet för Slutet? dök först upp på anarkism.info.

Att anarkister ofta förkastat äktenskapet som institution är inte så konstigt. Äktenskapet handlar om att staten och/eller samhället privilegierar vissa samlevnadsformer framför andra, traditionellt i väst en heterosexuell, patriarkal, sexuell, tvåsam och idealt sett livslång relation. Att manlig överhöghet och livslånga löften inte är så frihetligt är kanske uppenbart. Om en relation eller ett sammanhang inte har någon rimlig utväg, om ett nej är uteslutet, då står dörren öppen för förtryck och bundenhet. Och i en lång ”romantisk” relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkalt och könsdualistiskt samhälle är förstås risken stor även om en sådan utväg finns att mannen blir dominerande.

Men även om äktenskapet blir mer open-ended och öppnas bortom könsdualism och tvåsamhet finns det inga anarkistiska skäl till att just romantiska eller sexuella relationer ska premieras i ett samhälle. Andra samlevnadsformer och relationer som vänskap, kollektivboende, frihetliga gemenskaper, aktivistgrupper och kamratskap i kampen kan vara minst lika viktiga, även när de inte involverar sex eller förälskelse.

Samtidigt, tänker jag, betyder inte kritiken av äktenskapet att alternativet enbart är att kasta sig ut i ett spontant, strukturlöst flöde av tillfälliga möten. Den tidiga kapitalismen var viktig för att skapa kärnfamiljen. Den lilla enheten skulle avskiljas från släkt, storfamilj och lokal förankring och bli mobil, alltid tillgänglig för kapitalets behov av arbetskraft. I sen-kapitalismen har detta gått ännu längre. Människor ska bli som små lättmanipulerade och lättpunkterade heliumballonger, helst med så lite förankring, övertygelse och långsiktigt engagemang som möjligt. Sådant kan nämligen tänkas konkurrera med arbetsköparnas eller statens behov och intressen. Allting ska varufieras och bli en del av den kapitalistiska logiken, ända ned till hur vi behandlar varandra. Till sist blir vi inte personer inbäddade i relationer till en omgivande miljö, djur och andra människor, utan utbytbara varor på en marknad. Alltid kan det tänkas finnas ett bättre kap där ute någonstans.

Kärleken, både den romantiska/sexuella och den som finns i andra relationer, behöver därför ha en antikapitalistisk dimension. Kärlek kan inte köpas, och det är rimligt om antikapitalister söker behandla varandra, både som individer och som gemenskaper, på ett annat sätt än varor och arbetare behandlas på marknaden. Den som är förälder, eller som har (eller haft) föräldrar eller syskon, vet detta. Relationer och kärlek förutsätter ett visst mått av långsiktighet, engagemang och viljestyrda vanor även då inte känslorna är på topp.

Kapitalistisk och liberal ”frihet” innefattar en marknadslogik där det å ena sidan som konsument handlar mycket om ”val” och att bejaka sina lustar och impulser till nya fynd och investeringar. Å andra sidan ska en i positionen som arbetare offra sig själv, lyda och vara tillgänglig för arbetsköparens och marknadens önskningar. I ingen av dessa roller handlar det om att respekteras som en genuin person i ett jämlikt sammanhang med riktiga behov och viktiga relationer till andra människor och miljöer.

Kärlek och självvalda relationer är en av de zoner som i viss mån fortfarande står utanför den kapitalistiska logiken. Låt oss inte bara kämpa för att det ska förbli så, utan också vidga, stärka och sprida dessa zoner som en del i underminerandet av den kapitalistiska, könsdualistiska, patriarkala och statscentrerade ordningen.

Inlägget Kärlek som motstånd dök först upp på anarkism.info.

Givetvis är det inte så att det saknas positiva bilder och ambitioner bland anarkismerna. Det myller av skillnader i betoningar, alla de spänningar och konflikter som finns och funnits, handlar just om detta. Hur ska exempelvis ekonomi bäst hanteras under anarkismen? Anarkistiska kommunister, mutualister, primitivister, individualister och syndikalister har olika tankar och idéer, ibland förenliga, ibland motstridiga.

Inte heller kan vi fokusera på allt i kampen, så vilka är egentligen rötterna till förtrycket, och vad är viktigast att angripa? Är det patriarkatet, kapitalismen, samhället, djurförtrycket, miljöförstörelsen, staten, civilisationen?

Och hur ska vi gå till väga? Handlar det om att följa sin egoistiska längtan, eller om att bygga nätverk av ekobyar, eller om att forma organisationer som kan ta över när revolutionen kommer, eller om attacker och attentat?

Såna här diskussioner, spänningar och konflikter finns inom alla sociala rörelser och teorier. Men det som möjligen skiljer anarkismen från andra är att vi provokativt nog förenas i vårt nej, och inte i en ideologisk vision om hur världen borde se ut. Ett nej, många ja, som någon formulerat det.

En del anarkister blir ängsliga av det här. Jag tycker att det tillhör vår styrka. I vår tid vet de flesta hur lätt det är att ha fel, och hur många visioner om samhällsförändring som antingen misslyckats, gått över styr eller blivit nya helveten. Många är trötta på dogmatism och fyrkantighet.

Som anarkister behöver vi inte skämmas över att vi inte har alla svar. Vi vet vad vi inte vill ha, och detta är vår utgångspunkt för en trevande resa där alla kan bidra och där det finns utrymme för att experimentera, göra fel, börja om. Vi har olika fantasier, idéer och visioner, och det är i grund och botten något positivt, en tillgång. Det finns inte en Anarkism, det finns många olika anarkismer.

Anarki är ingen beskrivning av världen eller ens av ett idealsamhälle, anarki kan se och har sett väldigt olika ut. Anarki i strikt mening är inget annat än frånvaro av härskare, av styre. Anarki är en blank sida, och det är upp till oss att fylla denna med färger, former och bilder. Den anarkistiska tomheten är inte ett hot, utan en möjlighet. Välkommen med!

Inlägget Den anarkistiska tomheten dök först upp på anarkism.info.

Det är tidig höst 1906 i Helsingborg då två av de mest omskrivna antimilitaristiska demonstrationerna i svensk historia går av stapeln. Det är ett av de två socialdemokratiska ungdomsförbunden, det anarkistiskt inspirerade Ungsocialisterna, som håller demonstrationer med tusentals deltagare, i en tid då både upprustning och antimilitarism är i ropet. Fredrik Egefur beskriver händelseförloppet i Pinto & Ericssons Politik underifrån : Kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal (Arkiv, 2016). På en bild i boken syns den ungsocialistiska klubben i Lund. Könsfördelningen är jämn (åtminstone om vi könar efter hattar), och till vänster i bild syns ett maffigt standar med texten Död åt militarismen.

Anarkismen förknippas inte sällan med våld, kaos och bombkastning. Och visst finns i traditionen en militant och konfrontativ dimension som ibland tagit och tar sig uttryck i våldsamma protester, oroligheter, konfrontationer och attentat. Det har alltid funnits olika uppfattningar om militansen, allt från anarkopacifister som förespråkar ickevåldsligt motstånd i alla lägen till upprorsinriktade anarkister som ser ”handlingens propaganda” (attacker och attentat) som den centrala praktiken. Men anarkismen har också en stark antimilitaristisk ådra. Innan första världskriget var arbetarrörelsen i mycket internationalistisk. Det handlade om klasskamp och internationell solidaritet, och därför var krig mellan folk uteslutet. Militären var (och är) en hierarkisk och patriarkal tvångsinstitution som styrdes av överklassen och tjänade och tjänar kapitalistiska intressen genom att bland annat vända arbetare mot varandra.

Idag är vi igen i en situation där upprustning står på alla etablerade partiers politiska agenda. Gränser ska skyddas, polis och militär ska få mer resurser. Det är högre straff och hårdare tag. Samhällsklimatet blir mer auktoritärt och lutar inte sällan i fascistisk riktning. Men den anarkistiska antimilitarismen är inte speciellt högljudd. Det decentraliserade och direkt-aktionsinriktade nätverket Ofog finns i och för sig, men var betydligt mer aktiva för några år sen då det bland annat genomfördes rosamålningar av krigsmateriel och avrustningsaktioner på vapenfabriker.

I en situation då några av de mäktigaste och farligaste staterna i världen styrs av vapenälskande, grabbiga och auktoritära eller fascistiska galningar behöver vi mer än någonsin underminera militarismen.

Död åt militarismen, krig mot kriget! Fred mellan folk, strid mellan klasser!

Inlägget Död åt militarismen! dök först upp på anarkism.info.

Som institution står polisen på förtryckets sida. Ordningsmakten och rättssystemet skyddar en djupt ojämlik samhällsordning med våld, ett system som dessutom slår sönder människans och andra levande varelsers livsmiljö. De rikas och mäktigas ”rättigheter” försvaras, medan det skikt av underklassen som uppfattas som hotfullt mot den rådande ordningen kriminaliseras. Därför kan polisen dra åt helvete (FTP), därför är ACAB, All Cops Are Bastards, sant, och därför är polisinstitutionen en fientlig styrka från ett anarkistiskt perspektiv.

Men att polisen är vår fiende betyder inte att vi måste ha en ”platt” syn på polisen, snarare tvärtom. Att känna sin fiende kan vara avgörande. Den person som finns innanför uniformen är inte bara polis, utan har också andra roller och relationer, en del av dem säkert positiva. Det finns viktiga variationer både inom och mellan enskilda poliser, distrikt, enheter och situationer. Polisforskning visar hur många poliser närmar sig yrket med ett omsorgsmotiv och tycker att poliser bör följa lagen, men att detta förändras över tid i riktning mot större tolerans för övervåld och en lägre respekt för lagen. Forskning av bl.a. Rolf Granér och Otto Petersson tyder på att en stor majoritet av de patrullerande poliserna har ett s.k. ”autonomt perspektiv” på lagen. Skillnader mellan individer och polisgrupper kvarstår dock.

Detta är ett av flera skäl att bedriva snutkoll (copwatch), både spontant och organiserat. Det är vanligt att människor går förbi polisingripanden på offentliga platser, eller till och med vänder bort blicken. Detta skapar ett utrymme för ”övervåld” och ”övergrepp”, och det normaliserar och döljer att vi har väpnade styrkor som patrullerar våra gator och kollar att alla, särskilt de som utmanar normerna, sköter sig. (Citationstecken relevant då från ett anarkistiskt perspektiv polisen i sig är ett våldsamt övergrepp.) Anarkister och andra poliskritiker så väl som andra människor utan en naiv snut-tillit gör därför väl i att ha som rutin att stanna upp och iaktta polisens ingripanden, och om möjligt dokumentera. Detta synliggör och problematiserar polisens närvaro och är dessutom ett tillfälle att träna sig i att hantera poliser.

Uppenbar copwatch provocerar ofta polisen, och det är inte ovanligt att de kommer fram och börjar tjafsa, hota och uppmana den som iakttar att lämna platsen eller backa upp. Att det lagliga stödet för att ingripa mot någon som bara står och iakttar är klent bidrar nog till att de ofta inte ingriper direkt med våld, men det går inte att utesluta att en blir avvisad eller ”omhändertagen” eller till och med gripen. Vem en är och vilket mått av underdånighet en visar kan spela stor roll. Var och en måste göra en avvägning mellan den egna (kortsiktiga) säkerheten och det mått av utmaning och konfrontation som är möjligt och lämpligt. Säkerheten gäller också i relation till andra inblandade personer. Vad som eventuellt hänt innan ingripandet vet vi inte, och det finns en risk att den som iakttar uppfattas som orimligt nyfiken eller respektlös. Ju tydligare det är att det är polisen som granskas och ingen annan, desto bättre.

I Sverige är tilltron till polisen hög, och copwatch, både spontant och organiserat, ännu väldigt outvecklat. Här finns det otroligt mycket att göra. Och det är inte svårt. Det är bara att börja genom att lyfta blicken från mobilen och ha lite luft i tidsschemat när en är ute på stan. Nästa gång är det du som blir gripen, och när du själv utsätts för våld, olagligheter eller hotfullt beteende önskar du säkert att det finns människor där som iakttar och bryr sig.

Fördjupning: snutkoll.se, Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning.

Inlägget Copwatch – med polisen som fiende dök först upp på anarkism.info.

Men klasskampen har aldrig varit det enda anarkister fokuserat på. Tidiga klassiska anarkister som Emma Goldman och Michail Bakunin bekämpade inte bara kapitalet, utan också staten. Men även patriarkatet, skolans och kyrkans makt hamnade i skottgluggen, som en integrerad del av deras anarkistiska analys. Anarki betyder ju bokstavligen ”utan härskare/dominans/regering”. För den namnkunnige Louise Michel, som bland annat hade en ledande roll under den revolutionära Pariskommunen 1871, bidrog också förtrycket av de icke-mänskliga djuren till hennes politiska uppvaknande. Den ryske författaren Leo Tolstoj, som ibland räknas in bland de mest kända tidiga anarkisterna, och den rörelse hen var en del av, förespråkade vegetarianism.

Speciesismen, eller artförtrycket, är inte bara en idé om att människan har rätt att härska över de icke-mänskliga djuren (och miljön), utan också ett produktionssätt. Människan började en gång hålla djur och använda dem för arbetsredskap och födoproduktion, något som vuxit i omfattning (och brutalitet) med de moderna djurfabrikerna under kapitalismen. Behandlingen av djuren har inte sällan spridit sig till det mänskliga samhällets interna organisering, och präglat hur slavar, arbetare och marginaliserade grupper beskrivits, utnyttjats, förtryckts och utplånats.

Anarkism och djurens befrielse har därför allt möjligt med varandra att göra, menar jag. Om förtryck och hierarkier ska bekämpas, då kan vi i förlängningen inte bortse från djurfabriker och speciesism.  Även när det gäller formerna för kampen har anarkismen viktiga bidrag. Anarkister vet (hopefully) att befrielsen inte kommer  via staten eller kapitalistisk konsumentmakt. Praktiserande anarkister förespråkar istället primärt direkt aktion såsom strejker, blockader och sabotage, och har ibland också erfarenheter av lämpliga (och olämpliga) taktiker, säkerhetstänkande och möjliga scenarion vid direkt aktion. I den anarkistiska traditionen finns en medvetenhet om att en motståndsrörelse inte kan låta en borgerlig moral sätta ramarna för sin etik och taktik, samtidigt som det är viktigt att vara lyhörd för hur aktioner uppfattas av rörelsen och personer som är öppna för påverkan. Anarkister och politiskt närstående rörelser har också rika källor av erfarenhet att ösa ur när det gäller att bygga alternativa rörelser, nätverk och gemenskaper med strukturer som inte lutar sig mot väpnade våldsspecialister såsom bödlar, poliser och militärer för att fungera. Allt detta är användbart på olika sätt och i olika utsträckning inom djurrrättsrörelsen, och det är heller knappast någon tillfällighet att många individer och grupper som arbetat för djurens befrielse har och har haft kopplingar till anarkistiska miljöer och/eller idéer.

Alla djurrättare eller veganer är inte anarkister, och kommer inte heller att bli det. Inte heller kommer alla anarkister att bli veganer eller djurrättsaktivister. Det kan vi tycka olika om. Men anarkister har verkligen viktiga saker att bidra med till kampen för djurens befrielse, och djurrättsrörelsen har mycket att bidra med till anarkistiska rörelser. Låt oss med ett öppet sinne bejaka dessa utbyten, överlappningar och diskussioner, och se vad vi alla kan lära.

Lästips: senaste numret av Fronesis, ”Djuret”.

Inlägget Har anarkism något med ”djurens befrielse” att göra? dök först upp på anarkism.info.

Foto: Ola Elmqvist, avbild.se

SVT:s ”Tvärvändningen-om svängningen i flyktingpolitiken” (28/10-2017) illustrerar väl det den delvis kritiserar – den nationalistiska självbilden. Över lag en mycket sevärd dokumentär med en historisk vinkel som kastar visst ljus över svensk migrationspolitik, men också problematisk.

Många svenskar inte bara hejar på Sverige, utan tror seriöst att just Sverige objektivt sett råkar vara Det Bästa Landet. Det här präglar förstås historieskrivningen, och syns även i dokumentären. Det antyds (precis som i den radikal-nationalistiska världsbilden) att det var bättre förr, och att Sverige potentiellt skulle kunna återvända till detta mytiska förflutna då ”vi” var ett föregångsland.

En sån här nationalistisk historieskrivning gör förstås att mörkare sidor av rasism och repressiv migrationspolitik måste utelämnas. Inget sägs därför om koloniseringen av Sápmi och behandlingen av samerna, inget om att Sverige var ett föregångsland inom rasbiologin på 20-talet och inspirerade Nazityskland, inget om tvångssterilisering för att skapa ett rent och dugligt folk, inget om förtrycket av romer och invandringsförbudet från 1914-1954 när 100 000-tals romer utrotades av nazisterna.

Det här syns också genom att det som så ofta pratas om antalet ”asylsökande”, en ointressant siffra ur flera perspektiv. För människor kan inte hindras från att söka asyl med mindre än att det begås brott mot antagna principer om mänskliga rättigheter. Det avgörande är hur många som får uppehållstillstånd. Och Migrationsverkets statistik visar att över tid har åtminstone hälften av alla asylsökande utvisats, och många år i början av 2000-talet rörde det sig om två tredjedelar. Många, många har kastats ut ur landet med direkt våld. Den bild som ges av öppenheten blir därför förljugen, något som både de äldre partierna och radikal-nationalisterna dragit nytta av, på olika sätt.

Idén om att Sverige varit ett antirasistiskt föregångsland som har haft mer eller mindre öppna gränser är inget mindre än trams, och måste överges av de som vill se världen nyktert. Det är hög tid att plocka ut de blågula linserna.

Sverige har varit och är däremot fortfarande ett av de resursstarkaste länderna på jorden. Genomsnittssvensken tillhör ett mycket litet skikt av de allra mest privilegierade varelser som någonsin knallat runt på det här jordklotet. Det är säkert skönt att tro att detta har byggts upp rättvist för att svenskar varit smartare och arbetat hårdare än andra. Det är liksom svårt att få in kolonialismens, rasismens och feghetens roll i den nationalistiskt självgoda ekvationen. Men hur som helst är det nu som det är, och det för med sig ett ansvar.

Istället för att jämföra Sverige med andra hårt befästa rikemansborgar i närområdet och slå oss själva för bröstet borde en jämföra Sverige med de fattiga länder i flyktingkrisernas närområden som tar emot den förkrossande majoriteten av alla flyktingar. Då kanske det går att se att det inte finns något mytiskt förflutet där allt var nice att återvinna. Då kanske det går att se att den populära svenska självbilden inte bara är överdriven och sprucken, utan rutten.

I arbetarrörelsens barndom fanns en stark betoning på internationell solidaritet mellan arbetare och en skarp kritik av militarism och politik som ställde folk mot folk. Men rasbiologiska trender, första världskriget, Folkhemsbygge, samförståndsanda och nazism kom att i mycket tysta dessa toner.  Idag kan ett parti som kallar sig social-demokratiskt skramla röster genom att lyfta fram sin repressiva migrationspolitik och framställa migranter som ett hot mot den svenska välfärden.

Om det kommer en dag med en global säkerhetsmässig och ekonomisk jämlikhet, och inte en tokskev fördelning med starka kopplingar till hudfärg, skyddad av till tänderna rustade väpnade styrkor, eller om det kommer en situation där Sverige (återigen) tillhör de fattigare och mer utsatta länderna, då kan vi kanske ha ett annat slags samtal om migration. Till dess måste vi som längtar efter frihet, jämlikhet och syskonskap fortsätta att göra motstånd, och inte låta oss tystas av politikers och mediers blågula dimmor, lagens krav eller tillfälliga vindkast i migrationsförtrycket.

No borders, no nations, stop deportations.

Inlägget Det rasistiska landet dök först upp på anarkism.info.