Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Den frågan är inte ny. Redan för 125 år sedan menade anarkisten Errico Malatesta att mordet på Italiens kung Umberto, som då just skett, förvisso var att betrakta som en mänsklig tragedi. Men i nästa mening undrade han varför detta väckte så starka reaktioner när död och lidande togs för givet – producerades till och med – av det rådande systemet. Vem är det som orsakar våld? Vem gör våldet nödvändigt? frågade han sig.

Gaetano Bresci, anarkisten som sköt, menade å sin sida att han ”inte dödat Umberto, [utan] skjutit kungen […] dödat en princip”. Båda männen hade rätt. Det tragiska i att människoliv spills till trots, handlade historien den gången, liksom i fallet med Thompson, inte om en människas död, utan om vem han var och vad dådet representerade. Samma vecka som Thompson sköts, dödades också 17-årige Yeremi Colino i ett fruktansvärt rasistiskt angrepp i New York City, bara för att han inte kunde prata engelska. Hans namn och berättelse, till skillnad från Thompsons, försvann som en notis, och förpassades till att utgöra bakgrundsbrus i en av världens rikaste städer.

För den politiska och ekonomiska eliten var Brian Thompson en framgångsrik ledare, en VD för ett försäkringsbolag som gjort miljardvinster. De medier som ägs av samma elit basunerade också ut sin förfäran över det ohyggliga etikettsbrott som dådet utgjorde, att någon helt enkelt hade mage att ta livet av en sådan framgångsrik person – för att inte tala om alla hånfulla reaktioner och memes som följde de närmaste veckorna och månaderna efter händelsen.

Men för många vanliga människor i USA och i resten av världen representerade Thompson istället ett ohyggligt och långt mer omfattande våld, med enda skillnaden att hans föredragna vapen inte var en pistol, utan kalkylblad i Excel, fördelaktiga avtal, och AI-verktyg med mindre samvetskval än en modell T-800 Terminator. Om Thompson förkroppsligade sjukförsäkringssystemets specifika brutalitet, så är detta egentligen bara en liten del av ett ännu bredare strukturellt våld mot fattiga, mot de som faller utanför den vita patriarkala cis-normen, och mot alla som i bred bemärkelse ingår i arbetarklassen. Ett våld som pågår dag ut och dag in, i generation efter generation, och som just nu dessutom intensifieras.

Vi ser nu också hur det amerikanska systemet, med Trump och Musk vid rodret, förändras på ett sätt som för många framstod som närmast omöjligt, där de slaktar institutioner för att underlätta ett mer despotiskt styrelseskick. Medan demokraterna och otaliga socialdemokratiska regeringar runtom i världen mest sitter och beklagar sig när de har makten, samt genomför åtstramningspolitik kombinerad med repression och påstår att inget annat är möjligt, tycks de här extremhögerkrafterna kunna rita om kartan efter eget behag. Alla dessa olika Mad Max-äventyr kräver att vi gör mer än att bara förfasas eller fördömer, vi behöver också försöka dra slutsatser från dem.

***

Den första är att det inte finns någon människa bakom det mänskliga ansiktet. Staten och kapitalet är maskiner som varken sover eller vilar i sin jakt på ständig tillväxt. De känner ingen ånger, de går inte att resonera med, de har ingen empati, och exploateringen liksom repressionen slutar inte förrän vi är döda. Maskerna de bar var just bara det – ett annat sätt att låtsas i en annan tid, där makten faktiskt kände sig hotad. För människor utanför globala nord är det här självklart. Nu är det vi som tidigare var privilegierade som vaknar upp till en verklighet av folkmord, lögner, plundring och ett våld mot och förakt för mänskligt liv och natur som inte ber om ursäkt för sig.

De högerextrema krafter som dominerar politiken på många ställen gifter detta tvångsmässiga plundringsbegär med en hatisk och förljugen ideologi som utser syndabockar för att sedan njutningsfullt utsätta dem för våld och förnedring – de må vara queer- eller transpersoner, svarta, palestinier eller någon annan. Den internationella ”rättens” institutioner, som en gång klistrats ihop med tejp likt ett slöjdprojekt från mellanstadiet, står som en tom kuliss medan grova brott mot mänskligheten försvaras av överbetalda politiker mellan möten där de rear ut skolor och vårdcentraler till sina polare och intervjuer där de skyller allt på invandrare. Så vem fan är det ens vi ska göra oss till för, och i vilket syfte?

Den inte speciellt välbevarade hemligheten är såklart att de till synes håglösa liberala och socialdemokratiska partierna egentligen har samma intressen som resten av kapitalet och den statliga byråkratin, och hellre förlorar än gör ändringar som går dessa intressen emot. Detsamma gäller alla fascister i kostym, som inte bara ”missat” en historielektion om Auschwitz utan drivs av en ideologi där själva poängen är att begå både systematiskt och individualiserat våld mot vissa.

Den som vill vara effektiv i kampen mot dessa fenomen, måste sluta förvånas över de till synes apatiska centristerna, sluta kalla den höger som är fascisternas medlöpare för naiva, och sluta försöka skicka fascister på historielektion. De vet vad de gör och behöver inte bekämpas på ”idéernas marknadsplats” utan i verkligheten, på gator, torg, på arbetsplatser och i bostadsområden. Med klassbaserade folkrörelser som erbjuder materiella vinningar såväl som en vision om framtiden, och i den mån det behövs, genom att stänga ner dem och förhindra dem från att skada oss.

Precis som en bred och dynamisk rörelse behöver bejaka en mångfald av taktiker, behöver den också räkna med att ökad ojämlikhet och repression kommer att leda till en mångfald av reaktioner. Istället för att räddhågset försöka positionera oss i relation till sådana reaktioner – må det vara kravaller, mord på kapitalister, eller något annat – behöver vi dra strategiska och taktiska slutsatser från dem. När någon skjutit sönder illusionen av samförstånd, är det politiskt irrelevant att moralisera. Vi behöver istället fylla tomrummet som sprickorna skapar med våra visioner och vår organisering. Först då kan vi ta itu med händelser som mordet på Brian Thompson på rätt premisser.

De premisserna består i att mordet i positiv bemärkelse visar oss att de snäva och fantasilösa ramar som vanligtvis påförs inte bara praktiken utan också diskussionen och visionerna om vad som är möjligt är just en illusion. Det är enkelt att döda de rika. I den kapitalistiska klassens makt är vår egen medverkan en central del, och vi kan bryta såväl illusionen som reproduktionen genom att handla annorlunda. I negativ bemärkelse behöver vi konstatera att det trots denna insikt inte är fråga om att vi bara behöver genomföra sådana attentat tills det är slut på miljardärer och folkrättsförbrytare, hur lockande det än må låta.

Aktioner av den typen liksom de olika högerextrema regimernas framfart runtom i världen kan förvisso inspirera och visa att kungen är såväl naken som beväpnad, men de kan aldrig själva bygga den rörelse och den organisering som behövs för att på riktigt utmana och omkullkasta systemet. Den rollen behöver organisering och rörelse underifrån fylla. Enskilda attentat saknar också något som är helt centralt för en frihetsrörelse: Att liv, våra liv och vår frihet, är värdefulla saker. Vi behöver inte fler döda martyrer eller fler folk i fängelse om det går att undvika. Vi behöver ta hand om varandra. Det handlar om att bygga strukturer av socialt omhändertagande, som kan bli strukturer av social omvandling.

***

Den andra iakttagelsen är att vi måste förstå hur djupt den här mytologiserade berättelsen om vad som är möjligt går. I den brytningstid i vilken vi har befunnit oss har några få frågor dominerat mer än andra. Den ekonomiska diskussionen har kretsat kring brytningen med vad som grovt kan kallas keynesiansk politik, där en aktiv stat gör stora offentliga investeringar för att motverka kriser, och hur detta ersatts av nyliberala utförsäljningar och åtstramningar. Utöver det har frågan om migration och invandring i synnerhet och kulturkrig i allmänhet blivit helt centrala för hur de nya maktblocken formar sig.

Men diskussionen om vad som ryms i finanspolitiska ramverk är äldre än vad en kan tro, och pågick redan när den keynesianska politiken först började etableras innan andra världskriget. I ett tal från 1942 diskuterade exempelvis John Maynard Keynes frågor om samhällelig finansiering, och beklagade sig över de som menade att vi inte hade råd att bygga universitet, teatrar, konserthallar och liknande. Vi är både rikare och har tillgång till mer sofistikerad teknologi än våra föregångare, menade han, så vad är det för avancerat skitsnack som hela tiden säger oss att vi inte har råd? Keynes tog den vanligt förekommande devisen om att vi bara kan göra det som vi ekonomiskt har råd med, och vände på den: Allt vi kan göra har vi råd med.

Vi kan skapa vilka byggnader vi vill, och fylla dem med innehåll som tillfredsställer våra behov, istället för att slita med produktion av ändlösa mängder av meningslösa produkter vars syfte är att skapa vinster. Vi kan utbilda vårdpersonal i en sådan mängd att alla får de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv, och skapa platser där människor fritt kan inhämta kunskap tillsammans med andra. Vi kan välja nedväxt och fritid istället för att jaga timmar och minuter för vinstlogikens skull. Allt det här är möjligt, det är val vi kan göra, som kan och måste avmystifieras från snacket om vinster, skatter, budgetar i balans, tillväxt, inflation, invandring och annat.

Just invandringsfrågan är här bara ett av många exempel, vars brytpunkt var den så kallade flyktingkrisen 2015. Ekonomer och tyckare spådde att Sverige skulle drabbas negativt, och frågor om invandringens kostnader dryftades. Från en ändå tapper ”Refugees Welcome”-rörelse gick vi sedan på bara några år till en situation där även folk från rödgröna partier resonerade om hur många invandrare det var rimligt att ta emot. Nu i efterhand har det närmast etablerats som en sanning att det blev lite för mycket den där gången, trots att forskning visar att varken brottsstatistik eller ekonomi påverkades negativt. Faktum är att Sverige inte ens var i närheten av någon slags gräns för hur många människor som kunde tas emot på ett vettigt sätt om vi frigör oss från samtidens ekonomiska ideologier.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att enda anledningen att ens ge sig in i en diskussion om kostnader är för att visa att rasisterna har fel till och med på sina egna premisser, och att det både före, under, och efter den så kallade krisen egentligen handlade om rasism och inget annat. Huruvida det var rasism förklädd till ekonomisk oro eller ett accepterande av falska premisser om vad som är möjligt att göra, spelar mindre roll, eftersom utfallet i praktiken blev detsamma. Men människor ska aldrig värderas utifrån någon tänkt kostnad eller avkrävas något speciellt levnadssätt för att få leva där de vill, som de vill, och ha tillgång till de resurser de behöver.

Rika kapitalister beter sig idag som om deras tillgångar och vinster är något av naturen givet. Som om det vore sidledsregn och blåst i Göteborg en vårdag i april när man bara vill hitta ett schysst ställe på andra lång där man kan ta en öl, och där arbetarna inte fuckas av arbetsköparen. När de får höra om ens den blygsammaste förändringen så reagerar de därför som om det vore ett personangrepp. Världens miljardärer har blivit mer än dubbelt så rika bara de senaste tio åren, och den rikaste procenten äger hälften av världens kvantifierbara resurser, det vill säga så kallat kapital. Det här är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi måste bli av med de rika, och första steget är att bli av med lögnerna om vad som är möjligt att göra.

***

Medan den rådande högervridningen fått en del av den så kallade vänstern att anamma åtstramningslinjen med repression och ett rasistiskt anslag, så kastar en annan falang nostalgiska blickar på socialdemokratins storhetstid och uttrycker en vilja att backa tillbaka in i framtiden, på något sätt utan att nämnvärt bryta mot spelets uppställda och sönderriggade regler. De flesta diskussioner stöps också idag i en förlamande vilja att vara till lags och klä allting i någon slags patriotism.

De som från vänster kritiserat detta, brukar peka på att socialdemokratins storhetstid sammanfaller med en väldigt specifik historisk tidpunkt, och att den även i sina bästa stunder var beroende av en global uppdelning i exploaterad periferi och exploaterande centrum. Den tiden är över, samtidigt som många av de institutioner och styrmekanismer som hela systemet byggde på monterats ner. Socialdemokratin är därmed omöjlig. Den här kritiken är i sin analys av hur det hela fungerade sann, men den är i sin helhet också en del av en myt.

Det finns alla möjliga sorters myter. De allra största är de som lovar räddning eller proklamerar världens eller historiens slut. De är millenaristiska, religiösa såväl som sekulära. De pratar om kapitalismens olika stadier, historiens obevekliga gång igenom dem, eller dess nära förestående undergång. De har också det gemensamt att de alla haft fel hittills, och att de i viss mån är projiceringar av mänsklig önskan snarare än bara en saklig analys av omständigheter. Att de eliminerar osäkerhet och slump är inte bara faktiskt fel, utan riskerar också att kväva motstånd.

I varje kris kommer dessa tankar upp till ytan igen, i ny eller gammal skepnad, och det har de gjort även denna gång. Absolut, läget är skit, och världens slut känns närmare än på länge, men det finns inte någon förutbestämd väg som utvecklingen nödvändigtvis kommer följa. Att krisen är på liv och död, behöver inte heller betyda att utfallet inte blir någonting mitt emellan. Pendeln kan svänga, system kan snabbt eller sakta förändras åt ett annat håll. Något som påminner om socialdemokrati, oklart hur fritt från beroenden av exploatering av någon slags utsida eller från att dra gränser mellan olika områden och människokroppar, är trots allt varken omöjligt eller otänkbart.

Poängen är att det främsta problemet med socialdemokrati inte är att den är omöjlig, utan att den är icke önskvärd. Socialdemokratins drivkraft förutsätter alltjämt cancerns logik – tillväxt för tillväxtens skull. Och den är ett auktoritärt projekt som tyglar snarare än frigör i verklig mening. Den är en punkt på en linje mellan kapitalism och kapitalism, ett ekorrhjul drivet av Göran Persson-typer, inte en delsträcka på väg ut ur systemet. Den är också ineffektiv, passiviserande, kroniskt koopterande, och omöjlig att göra till vår egen i vår vardag, till skillnad från självorganisering och direkt aktion. Det är på dessa grunder den bör angripas och förkastas, så att vi vaccineras mot det falska hoppet som ett nytt Syriza eller en ny Corbyn lockar med, och förstå att även i det fallet så är den plats där vi är mest effektiva om vi vill nå våra drömmar alltjämt utanför och mot det parlamentariska systemet.

I en tid av repression och snabba negativa förändringar kan det vara lätt att bli uppgiven eller börja famla efter halvmesyrer som en slags livlina. Som rebellen och revolutionären Karis Nemik säger i fantastiska serien Andor, så överträffar repressionens takt vår förmåga att förstå den. Men då kan det hjälpa att gå tillbaka till grunderna. Nu, mer än på länge, är det inte tid att göra undergivna läten och vänta på att smulor ska falla ner till oss från ovan. Vi kan drömma om vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill. Allt vi kan göra, har vi råd med. Och gör vi det tillsammans, så kan vi bli riktigt starka. Framtiden må ha blivit inställd, men den fanns ändå aldrig på kompromissernas och det falska samförståndets väg. Den finns i det motstånd vars tid nu har kommit.

Inlägget Det är lätt att döda de rika dök först upp på anarkism.info.

Som upproriska tonåringar stängde kompisarna för många år sedan ner det lokala köpcentret på en ekonomisk högtidsdag genom bombhot. Den ekonomiska förlusten för företagen i köpcentret blev betydande. Kompisarnas glädje över att ha stoppat det kapitalistiska dödsmaskineriet, om bara för en dag, visste inga gränser. 

Flera år senare har jag för vana att regelbundet göra små uppror i vardagen. Det kan handla om alltifrån att lönearbeta strategiskt långsamt, planka, befria enskilda ickemänskliga djur, göra gatukonst, stjäla, till att inte rösta. Vissa kan säkert tycka att detta är banala och obetydliga sätt att påverka, uttrycka sig på (typ, ”vad gör det för skillnad i långa loppet?”). Men att kanalisera och manifestera min anarkism i insurrektionella ögonblick i vardagen är sätt för mig att orka leva i skitsamhället. 

Jag definierar mig i grunden som anarkist utan adjektiv. Det innebär bland annat att för mig är det exempelvis viktigt med både facklig organisering och sabotage. För mig finns ingen motsättning mellan att bygga upp och bryta ner, mellan att tänka långsiktigt och leva för stunden. Om någon ändå skulle tvinga mig att konkretisera (vilket skulle vara högst o-anarkistiskt), skulle jag nog placera mig en bra bit ut på det svarta/gröna fältet av anarkismen. Jag dras automatiskt ofta till och peppas av sammanhang med vängrupper, direkt aktion och konfrontation. 

Det finns flera sätt att göra motstånd. Jag tycker därför det är viktigt att organisera för att bygga upp och vidmakthålla anarkistiska alternativ till skitsamhället. Likväl består en stor del av min anarkism av att förstöra det som förstör mig. Att vägra samarbeta. Sådant som arbete, skola, konsumtion, utnyttjandet av andra arter, är otroligt tärande att leva med och delvis tvingas delta i. Hur hanterar en person som hatar nationalstaten och dess normer att dagligen leva i och förknippas med det system som man vill förstöra? Jag tror inte en världsvid revolution som mynnar ut i ett utopiskt världssamhälle är rimlig. Jag tror däremot på möjligheten att skapa egna alternativ till skitsamhället, etablerandet av upproriska öar, som naglar i ögat på nationalstaten. I dessa tillfälliga autonoma zoner kan den upproriske finna mening, om än bara för en kort stund. Det finns för mig något befriande i den anarko-nihilistiska perspektivet att allt inte måste bli bättre sen. Det ger mig större frihet att vara kreativ och agera idag, i vardagen. 

I sammanhanget blir det viktigt för mig att motarbeta, sakta ner och förstöra systemet i vardagen. Jag väntar inte på revolutioner, jag skapar dessa i ögonblicket. Likt en ensamagerande vardagsterrorist saktar jag ner, och strör grus i maskineriet. Jag är min egen vängrupp. Koncentrerad direkt aktion. Utan att behöva koppla mina handlingar till något större, utan krav på långsiktighet, eller att behöva ta ansvar offentligt, sover jag bättre på natten, har mer ork att fortsätta organisera på andra sätt, och får distans till att tvingas leva i skitsamhället. 

Ta vara på varje tillfälle att förstöra skitsamhället! 

Inlägget UPPROR I VARDAGEN dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

Anarkismen har som politisk tradition under sitt knappt 200-åriga liv lidit av vissa sjukdomar som kan framstå som kroniska. Möjligen kan de alla kopplas till det som av feminister i rörelsen kallats manarkism, en anarkism färgad av traditionella maskulina och patriarkala värderingar. Den sporadiska glorifieringen av våldsamma aktioner, fokuset på manliga arbetare och den industriella sfären, ett hyllande av individen, med mera, har i och för sig levt sida vid sida med feminism och med mjukare och mer ekologiska och gemenskapsinriktade motiv. Men som helhet har det anarkistiska skeppet lidit av en grabbig slagsida. I så hög utsträckning att det fått människor att hoppa av i oron att fartyget ska kapsejsa.

Den italienska historiefilosofen Chiara Botticis (född 1975) bok Anarchafeminism (2022) skulle kunna fungera som både medicin och vaccin mot den manarkistiska sjukligheten. Jag råkade springa på den här boken på Stockholms anarkistiska bokmässa i somras, och Örebro stadsbibliotek värmde mitt hjärta genom att acceptera mitt inköpsförslag. Det här är nämligen en anarkistisk teori för 2020-talet som innehåller i stort sett allt man [sic]vill ha, och som man gärna vill se på bibliotekens hyllor. Här befinner sig ett intersektionellt fokus på sambandet mellan olika förtryck och kamper i teorins hjärta, snarare än som ett pliktskyldigt påstruket utanpåverk. Feminismen är här inte bara skarp och djupgående, utan också queer och transpositiv. Antirasismen och solidariteten med urfolk är också viktig, och avkolonisering och ekologi central. Anarkafeminism är per definition ekofeminism, apropå det sistnämnda, menar Bottici. ”The globe first” heter därmed bokens tredje och avslutande del. Samtidigt står Bottici rotad i traditionen; hon använder många av de namnkunniga anarkistiska tänkarna, såväl kvinnor som andra kön, och tvekar inte i sitt motstånd mot både kapitalet och staten. Och genomgående är detta dessutom en klipsk, välskriven, underbyggd och tydligt strukturerad historia. ”This book does an excellent job in communicating the value of the anarchic”, som Judith Butler skriver i en blurb på bokens baksida.

I relation till annan anarkistisk teori är det några saker jag tycker sticker ut, inte minst betoningen på det Bottici kallar transindividualism. Vi har aldrig varit individer menar hon, i betydelsen tydligt avgränsade och självständiga enheter. Det finns krafter över, inom och mellan ”individer” som väver oss samman med omgivningen och varandra. Hela vår värld är i praktiken ett ”kroppskommunistiskt” samskapande. Vi är mångfald, till och med vår egen kropp är ett myller av interagerande liv. Ser vi detta utmanas såväl alla idéer om en isolerad, rationell individ höjd över miljön, som dogmerna om privat ägande och gränser. I västerländsk filosofi har (den maskulina) betoningen på allas vår framtida död och dödlighet främjat individualism, menar Bottici. Om vi istället låter födseln vara central i människoblivandet blir det tydligare hur beroende vi är av varandra i grunden. Den här betoningen rimmar förstås också bättre med ett mer ekologiskt tänkande och ett värnande av våra gemensamma livsmiljöer, och av andra varelsers ve och väl.

Sticker ut gör också hennes beskrivning av hur den västerländska mannen i slutet av 1700-talet vände ryggen åt det ljusa, färgstarka, yviga och flärdfulla sättet att klä och smycka sig för en enkel, funktionell och enhetlig klädstil som för tankarna till det militaristiska. Bottici beskriver slagkraftigt hur detta har påverkat och fortfarande påverkar de moderna dualistiska könsrollerna. Tittar vi kritiskt på normer kring hårlängder och klädstil får vi snabbt syn på hur djupt präglade vi är av föreställningar kring kön, och vilka funktioner vi förväntas fylla.

På minussidan hittar vi möjligen det faktum att boken är skriven på ganska avancerad akademiska, och därmed tyvärr inte kan rekommenderas för de flesta läsare. En lindring för detta utgör dock det nio sidor långa och betydligt mer tillgängliga avslutande anarkafeministiska manifestet. Här uppmanas vi bland annat att börja vår anarkafeministiska revolution nu, för ”medlen är målen”. Det är bara att hoppas Botticis revolutionära frön landar i bördig mylla.

No rebellion is ever too small or too big, and most importantly, rebellions are not mutually exclusive: Resist gender norms, play with them, refuse to comply, disobey, boycott, fight capitalism, practice radical democracy … If you cannot build an anarchafeminist society in your country, build it in your neighbourhood. If you cannot build it in your neighbourhood, build it in your household. If you cannot build it in your household, build it within yourself. These actions are not simply ”individualist strategies”, as some have labeled them. The are prefigurations of another world. They are political acts per se, which are the other side of collective projects, such as the increasing examples of mass mobilization, grassroots organizations, general strikes, occupations, communal and queer living that are proliferating around the globe and aiming at abolishing capitalism and the authoritarian state.

Inlägget Anarkafeminism för 2020-talet! dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

Då vi har suttit på denna inspelning ett tag så har den Firefund-insamling som nämns i avsnittet tagit slut, men det finns andra sätt att stödja initiativet.

Swish: 1230781294

Bankgiro: 5899-1092

Info om Solidaria finns också att hitta bland annat här:
Instagram: https://www.instagram.com/solidariacenter/
Mail: solidaria_initiativ@riseup.net

Intro/outromusik: D4RKSTAR

Inlägget Solidaria – nytt socialt center på gång i Stockholm – anarkism.info podcast #32 dök först upp på anarkism.info.

Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Vi har bland annat producerat eget material, exempelvis texter om Rojava, mördarnazisten i Visby, spelat in poddavsnitt med Q&A, gjort ACAB-affischer och antivalpropaganda. Vi har haft gästskribenter, som exempelvis skrivit om anitimilitarism och riksdagsvalet. Vi har pratat med olika grupper, projekt, och personer, som Take Concrete Action, Twin Peaks och Ruth Kinna. Vi har deltagit på Anarkistisk Bokmässa Stockholm, bland annat med bokbord, samt föredrag om snutövervakning och hur vi skyddar oss sådan. Vårt projekt COPWATCH har producerat informationsfilmer (Snuten på Minuten), och informerat om vad enskilda snutar gör. Vi har spelat in radioteater till Radio Nodens livesändning på 1:a maj (inspirerad av Malatestas ”At the Café”). Vi har tillsammans med Fånggruppen Stockholm samlat in pengar till anarkister i så kallade Ukraina (tillverkat och sålt flaggor). Vi har visat solidaritet med anarkistiska fångar (exempelvis i så kallade USA, Ryssland, Grekland, Italien etc). Vi har belyst polisvåldet under så kallade Påskkravallerna.

Utöver detta har vi underhållit våra egna samarbetsformer, och plattformar med möjlighet för kamrater att mötas och samtala, såsom sociala medier, hemsida, teoretisk diskussionsgrupp om anarkism, och Discord (server Café Malatesta).

Tack till alla vi samarbetat och pratat med under året som gått! Under det kommande året fortsätter vi. Det finns stora behov att sprida anarkistiska tankar och stödja anarkistiska projekt. Bortom skit som Tidöavtal, NATO, och statens repression, finns andra sätt att leva. Hör gärna av dig till oss om du vill bidra, vara med på något sätt (med egna texter, eller i ett poddavsnitt). Vi har en del nya idéer för 2023, håll koll på våra plattformar framöver.

Inlägget anarkism.info – 2022 dök först upp på anarkism.info.

I detta engelskspråkiga avsnitt av ainfo-podden pratar Trym med forskaren Ruth Kinna om anarkism, Peter Kropotkin och tidskriften Anarchist Studies. I avsnittet får vi även höra om forskning kring anarkism i allmänhet, anarkistiskt konstituerande och hur du själv kan bli en del av allt det här.

Anarchist Studies Journal

Anarchist Studies Blog

Intro/outromusik: D4RKSTAR

Inlägget Intervju med Ruth Kinna – anarkism.info podast #30 dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Du sköna nya värld – anarkism.info podcast #29 – Kravallsamtal #8 dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

”NATO-medlemskap [innebär] antagligen också kompromisser som allvarligt skadar både kärnvapenmotstånd och ansträngningarna för att vara någon slags fristad eller röst för dissidenter som tvingats fly från förtryck i NATO-länder med omnejd – som exempelvis kurdiska frihetskämpar som terrorstämplas av Turkiet när de gör motstånd mot grovt systematiskt förtryck. Nu gör Sverige gemensam sak med den isis-kramande smådiktatorn Erdogan och kärnvapenutrustade stormakter istället för de rörelser som kämpar för frihet och rättvisa i regionen.”

Det behövdes inte mycket fantasi för att förutspå detta, men nu har det alltså snabbt blivit verklighet, när Sverige förhandlat fram ett avtal med Turkiet för att få släppas in i krigsalliansen NATO.

Att sossarna och i förlängningen Sverige nu slänger kurder åt vargarna och istället närmar sig Erdogans fascistoida regim är såklart en oerhörd skam. Så sent som 2019 sade utrikesministern Ann Linde bland annat att ”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh”. Vidare sade hon att Sverige ”fördömer det turkiska folkrättstridiga angreppet i nordöstra Syrien” och talade om behovet av ett vapenembargo.

Sedan dess har ingenting nämnvärt ändrats i hur administrationen i norra Syrien respektive Turkiet agerar. Från detta är det lätt att dra slutsatsen att sossarna och Sverige nu svängt 180 grader i frågan. Men så funkar förstås inte politik. Politikernas främsta roll är att ljuga för oss för att behålla sin makt, och det finns inget som inte kan kohandlas bort om ett tillräckligt bra erbjudande kommer. Naturligtvis var det bättre när sossarna påstod att de stod bakom kurderna, men det som händer nu är lättare att förstå om vi inser att det ”stödet” alltid var ytligt och villkorat, aldrig djupgående eller konsekvent.

Samtidigt med de fina utspelen så förföljdes nämligen kurder redan av SÄPO, och kurdiska hbtq-personer liksom politiskt aktiva utvisades till Turkiet där de riskerade både tortyr och fängelse. Socialdemokraterna försöker påstå att de i avtalet med Turkiet sålt in redan planerad lagstiftning som eftergifter, och att vi därför inte har något att oroa oss för. Men för det första var situationen inte speciellt bra redan innan avtalet, och för det andra är det uppenbart att Erdogan och Turkiet sitter på ett trumfkort med sitt veto, nu när sossarna älskar NATO över allt annat.

Situationen med avtalet på plats blir naturligtvis allvarligare, hur vi än vrider och vänder på det, och Erdogan vill inte minst visa sig stark på hemmaplan för att dra fokus från landets usla ekonomi. Dessutom har Turkiet snarast trappat upp förtrycket mot oppositionella jämfört med tiden då sossarna kritiserade dem. Massvis med lärare, journalister, politiker, hbtq-personer och aktivister sitter i fängelse, och ironiskt nog är sossarnas socialdemokratiska systerparti HDP en hårsmån från att förbjudas efter åratal av repression.

Det cirkulerar nu listor med allt fler namn på personer som Turkiet kräver ska utvisas från Sverige, och häromdagen ville den turkiske ambassadören att manifestationer till förmån för kurdiska organisationer som PKK och PYD skulle förbjudas, då de alla påstås vara terrorister. Kurder i Sverige med minsta anknytning till politisk organisering i norra Syrien eller Turkiet får nu i bästa fall leva med oro och osäkerhet. Svenska journalister varnar också för att det kan bli svårare för dem att rapportera från de kurdiskt kontrollerade områden som terroranklagas av Turkiet.

För att ta ett dagsfärskt exempel på hur Turkiet använder terrorlagar i syfte att tysta journalistik så kan vi nämna att en journalist som tog en bild när turkisk polis mördade en ung student 2017 nu riskerar 20 års fängelse för ”medlemskap i en terroristorganisation” – anklagelser som är fullkomligt fabricerade och endast syftar till att tysta regimkritiker. Det här är knappt ens toppen på det isberg av systematisk repression som sker i Turkiet just nu, och den interna repressionen åtföljs också av regelrätta attacker mot kurdiska städer och positioner i norra Syrien.

När det gäller den kurdiska frihetskampen så har en av Erdogans taktiker varit just att smeta PKKs terrorstämpel på alla kurdiska aktivister och organisationer. Från mitten av 80-talet och ett antal år framåt så var PKK en centraliserad och toppstyrd organisation som bedrev asymmetrisk krigföring mot den turkiska staten i syfte att upprätta en självständig kurdisk nationalstat. En målsättning som med liberala mått egentligen inte är speciellt märkvärdig. Varför skulle inte kurderna ha rätt till en egen nationalstat? Varför skulle de behöva underkasta sig andra stater som dessutom gjorde sitt bästa för att med våld radera ut deras kultur och politiska organisationer?

Metoderna med vilka konflikten bedrevs lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är viktigt att påpeka att även när PKK var som ”värst” så var de fortfarande den mindre dåliga parten i konflikten, jämfört med Turkiets systematiska och storskaliga repression, och de hade definitivt rätt i sak – det finns ingen anledning till varför kurder ska utstå Turkiets eller nån annan nationalstats förtryck.

Men sedan dess har PKK förändrats oerhört mycket, och genomgått en ideologisk såväl som praktiskt transformation. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade, samtidigt som den kurdiska frihetskampen hade kört fast i en återvändsgränd, blev det läge för en omvärdering av situationen. Det var då som PKK-ledaren Abdullah Öcalan hittade den anarkistiske tänkaren Murray Bookchins texter och insåg att många av svaren på de problem den kurdiska frihetsrörelsen ställts inför kunde besvaras genom att gå i en frihetlig och anarkistisk riktning.

Fokus flyttades från en centraliserad och hierarkisk struktur till en nätverksbaserad och gräsrotsdemokratisk dito, med feminismen som ett viktigt inslag. Målet är inte heller längre en stat, utan en slags demokratisk konfederalism bortom stater, och medlen sträcker sig från en militär kapacitet som bland annat var helt avgörande när IS motades i grind, till demokratisk gräsrotsorganisering i alla områden som är intresserade att delta, och som erbjuder det mest lovande och inspirerande politiska såväl som sociala alternativet i hela regionen.

Den här förändringen har pågått i många år, men när inbördeskriget i Syrien bröt ut kunde den ta ett kliv till en ny nivå. Detta kunde ske tack vara det förebildande sätt på vilket den kurdiska motståndsrörelsen hade börjat organisera sig: De parallella strukturer som byggdes upp för att bedriva motstånd i vardagen, var också kärnan för en helt ny social och politisk värld, som byggdes i skalet av den gamla. När tillfället gavs, kunde de gå från att vara strukturer för försvar till att bli grunden på vilket ett nytt samhällssystem vilade.

Många problem kvarstår förstås i regionen, inte minst den spända relationen till närliggande nationalstater och nödvändigheten att på något sätt förhålla sig till en alltigenom kapitalistisk omvärld. Men trots att vi uppenbarligen inte har att göra med ett helt igenom anarkistiskt samhälle, så ger de demokratiska strukturerna i norra Syrian med omnejd mer inflytande och självbestämmande åt invånarna än någon av de västerländska så kallade demokratierna. Och det måste till viss del tillskrivas det förändrade PKK och dess många medlemmar och sympatisörer.

Om PKK alltså på orimliga grunder just nu är terrorstämplat (och den klassningen är så skakig att EU redan tvingats att retroaktivt dra tillbaka den för åren 2014-2017), så gäller däremot inte detta för YPG, YPJ eller PYD, vilket bland annat Rojavakommittéerna nyligen påpekat. Det finns därför inte ens formella anledningar att behöva förhålla sig till Erdogans gläfsande på den här punkten. Vad vi därmed behöver göra framöver kan sammanfattas i fyra punkter:

1) Fortsätta exponera och motsätta oss den repression som Erdogans regim bedriver i Turkiet, och stå i solidaritet med alla de grupper och individer som regimen av olika skäl förföljer, fängslar och torterar. Det här inkluderar för oss framför allt alla de kurder i Sverige som riskerar utvisning och förföljelse, och de olika sätt på vilka staten, regeringen eller SÄPO försöker underminera den kurdiska frihetskampen som bedrivs på svensk mark.

2) Fortsätta vår solidaritet med norra Syrien och organisationer som YPG, YPJ liksom andra grupper och nätverk i området, och konsekvent vägra låta Erdogans regim godtyckligt terrorstämpla dem, samt ge dem materiellt stöd när de angrips av Turkiet.

3) Verka för att PKK inte längre ska terroristklassas, då detta skulle både underlätta organisering på plats och solidaritetsarbete i länder som Sverige. Finns det en terrorist i regionen, så är det Erdogans regim, som både visats hjälpa IS och med dödligt våld angripit människor såväl i Turkiet som i norra Syrien.

4) Utan att som anarkist eller frihetlig socialist behöva hålla med om 100% av det som händer i norra Syrien, så kan vi ändå använda revolutionen i Rojava som ett exempel på att en annan värld faktiskt är möjlig, och att det aldrig är för tidigt att börja förebilda den i vår vardag. Det finns inget som gör maktgiriga politiker och kapitalister så rädda som människor med visioner om en annan framtid, och det är därför de alltid försöker ta ifrån oss det vapnet.

Inlägget Erdogans sossar och vägen framåt dök först upp på anarkism.info.

Manifesto
https://manifestogbg.bandcamp.com/

Texter som det hänvisas till i podden
https://anarkism.info/2019/03/15/socialistiska-politiker-kommer-inte-att-radda-oss/
https://theanarchistlibrary.org/library/anarchopac-means-and-ends

Inlägget Frågor och svar, del 2 – anarkism.info podcast #23 dök först upp på anarkism.info.

Animal League
Facebook: https://www.facebook.com/Animal-League-111504108012794
Instagram: https://www.instagram.com/animalleague.punk/

Inlägget Frågor och svar, del 1 – anarkism.info podcast #22 dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

Som misstänkt har du rätt att inte prata med polisen under förhör. För att inte riskera säga något som kan användas emot dig i en förhandling. För att inte riskera säga något som kan förvärra situationen för dina kamrater. Snacka inte med snuten! 

Även om din tystnad kan nämnas i en eventuell rättegång, är din tystnad inte godtagbart som bevis mot dig, dvs att du skulle riskera att framställas som mer skyldig till brott. Du har därför egentligen inget att förlora på att inte snacka med snuten! 

Snuten har olika knep för att få dig att prata. T ex kan snuten försöka vara din vän, de kan prata om annat än förhöret. Snuten får dock aldrig hota dig, eller erbjuda dig fördelar. Vad än snuten gör, håll tyst! 

Du har mycket att vinna på att inte snacka med snuten. Efter ett förhör har du bättre koll på vad snuten vill veta, och du har större möjlighet att planera vad som är bäst att göra. Likväl är varje situation unik, och du behöver i slutändan själv bestämma hur du ska agera mot snuten. (Ibland kan det vara lämpligt att diskutera olika strategier med din försvarare).**

Kom ihåg. Staten har givit snuten våldsmonopol för att försvara skitsamhället. Därför är snuten aldrig en vän. Snuten vill inte hjälpa dig. Underlätta därför inte snutens arbete. SNACKA INTE MED SNUTEN! 

*Det är andra förutsättningar som gäller om du är kallad till förhör som vittne. Eller om du står anklagad för brott i en rättegång. 

**Om snuten kallar dig till förhör har du tid att i förväg planera hur du ska agera. Snuten behöver dock inte berätta vad förhöret handlar om. Samt kan snuten ibland hämta dig under tvång, utan att du blivit kallad. I stressiga situationer är det generellt lättare att trassla in sig och berättar mer än vad som är bra. Du har därför mycket att vinna på att vara inställd på att aldrig snacka med snuten! 

Det finns mycket som är bra att känna till, om hur du kan agera mot snuten. Tips på fortsatt läsning:

• Snutkoll

• ”Aktivistens lagbok” av Åsa Ågren

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #3: ”snacka inte med snuten” dök först upp på anarkism.info.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras.* Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020. 

Rapporten tydliggör flera saker. Bland annat att samhället har olika sätt att övervaka och kontrollera människors åsikter. Via regeringen och riksdagen, till myndigheter, Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen (SÄPO) och CVE, överlåts nu en viss del av arbetet åt Rädda Barnen att försöka rädda barn från så kallad ”extremism” (barn och unga 0-21 år). 

Enligt Rädda Barnens rapport är det främst två grupper som ringer. Först handlar det om olika samhällsaktörer, som lärare, andra yrkesverksamma, och personer inom fritids- och föreningslivet. Den andra gruppen är familjemedlemmar, vänner, och bekanta.

Eftersom Rädda Barnens telefonlinje är ett led i CVE:s arbete mot radikalisering kan hyfsat många ärenden ganska lätt slussas vidare till myndigheter, för olika åtgärder. Redan vid ung ålder dokumenteras, hanteras och kontrolleras alltså människors åsikter i Sverige. På detta sätt görs vuxna till åsiktspoliser, till golare, vilka förväntas ta hjälp av staten för att avradikalisera barn. Eller överlämna barn till staten. I sammanhanget kan vuxna, som kamrater i vår rörelse, anses vara opassande som vårdnadshavare. 

I rapporten går det att utläsa att telefonlinjen fungerar som en typ av jourhavande medmänniska. Du ringer, någon lyssnar. Men att du tillfälligt pratar ut i Rädda Barnens öra kan innebära risker. Du kan exempelvis tappa kontrollen över processen när myndigheter kopplas in. I slutändan är det relativt oklart hur ditt barn kommer behandlas när det ska tvingas att omfamna statens långa arm. 

Rädda Barnen utrycker i rapporten kritik mot att jobba utifrån SÄPO:s kategorier för ”våldsbejakande extremism” (höger, vänster och religiös). Kritiken är ungefär detsamma som många har sagt i flera år, i verkligheten är det svårt att kategorisera människors åsikter utifrån rigida extremistgrupper. Däribland syns problemet med att klumpa ihop olika typer av fascister med den utomparlamentariska vänstern. Det är antingen naivt, eller urbota dumt, om någon tror det går att avprogrammera samhällskritiska människor, med väldigt olika åsikter, till att börja gilla staten. 

Precis som med CVE:s åsiktsregistrering av vuxna ”extremister” är det i jämförelse endast ett fåtal ”vänsterextrema” som orossamtalen till Rädda Barnen berör. Samtalen gäller i majoritet nazister och fascister (exempelvis sympatisörer till NMR och IS). Nu kan man såklart tycka det är bra att samhället agerar mot fascister. Som anarkister måste vi dock alltid kritisera och bekämpa staten. I detta fall handlar det om att staten egentligen inte vill bekämpa fascister. Istället vill staten förstärka sin egen makt. Vi får alltså inte förblindas av CVE:s dimridåer, utan vi måste komma ihåg att staten inte är en antifascist. Staten vill befästa den liberala statsordningen, vilket är en grogrund för fascister.

Utvecklingen på statens åsiktsregistrering är vidrig och skrämmande. Indoktrineringen av barn och unga intensifieras, där Rädda Barnen blir nyttig idiot åt en maktfullkomlig statsapparat. Allt för att barn inte får växa upp och hata staten. Här borde vi som rörelse kunna göra mer. Exempelvis kan vi bygga strukturer för att stödja kamrater, såväl föräldrar som barn, när de demoniseras av skolan. Vi kan befästa rutiner att vi vare sig kontaktar eller litar på myndigheter. Vi kan erbjuda information om hur föräldrar i vår miljö kan göra i förebyggande syfte för att deras barn inte ska fastna i CVE:s nät. Vi kan vara en holistisk gemenskap. Vi kan öppet visa solidaritet för barnen i vår miljö som staten demoniserar. Vi kan högljutt visa att vår kritik av staten är befogad. Låt oss rädda barnen från staten! 

(*Termen ”radikaliseras” kan ha olika innebörder. Med en radikal person menas ursprungligen någon som vill förändra genom att gå till roten av ett problem. I sammanhanget kring svenska staten och CVE betyder radikalisering en process varvid en person anammat en kritisk inställning till den liberaldemokratiska statsordningen, vilket utmynnar i att personen inte tvekar att använda våldsamma medel för att bekämpa dagens samhälle. I sammanhanget råkar staten lägligt glömma bort att nämna något om det i jämförelse grova våld som staten systematiskt alltid utövar, mot sin befolkning, direkt och indirekt.)

Inlägget RÄDDA BARNEN FRÅN STATEN dök först upp på anarkism.info.

De nyhetsfragment som nått ut kan ändå ge vissa indikationer, speciellt om de förstås i ljuset av den utveckling som pågått i Kuba de senaste åren. Förenklat går det att säga att nyckeln för att förstå situationen ligger i tre sammanlänkade faktorer. Regimens legitimitetsproblem, coronapandemin, och en lång ekonomisk process som ställts på sin spets sista tiden. Protesternas sammansättning är också brokig, och består av alla möjliga politiska tendenser från vänster till höger och är en blandning av långvariga historiska ressentiment, vissa av dem USA-vänliga och antikommunistiska, kritik av det politiska systemet från vänster, och väldigt vardagligt förankrat missnöje över varubrist, ökande ekonomiska orättvisor, allt frekventare strömavbrott, pandemins hälsoeffekter, och politisk repression.

Innan vi går in på detaljerna kan det vara värt att påminna att Kuba har historiskt haft en stark frihetlig arbetarrörelse. Anarkistiska influenser kom till landet redan på 1800-talet, och under sin storhetstid organiserade den anarkosyndikalistiska rörelsen nära 100 000 människor (av vad som då var strax under 3 miljoner invånare), i bland annat tobaks- och sockerindustrin. Dessutom organiserades sekulära skolor, arbetarcenter, kulturevenemang, landsbygdskollektiv och tidningar. Allt detta trots förföljelse och repression från otaliga diktaturer och regimer.

När den kubanska revolutionen utbröt var denna rörelse något försvagad, men anarkister över hela landet var inblandade i organisering på arbetsplatser såväl som väpnad kamp mot Batistas diktatur, trots skepsis mot både Castro och kommunistpartiet. Farhågorna skulle snabbt komma att besannas, när den nya regimen, med kommunistpartiet i en framträdande roll, började rensa ut politiska motståndare inom arbetarrörelsen. Ironiskt nog blev detta den första tidpunkt sedan 1800-talet då alla anarkistiska tidskrifter tvingades upphöra med sina publikationer. Många anarkister mördades, fängslades eller tvingades gå i exil. Därmed hade de kubanska anarkisterna direkt fått ett kvitto på att den ikoniska kubanska regimen, med affischnamn som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara, var beredd att gå hårt åt kapitalistiska intressen såväl som frihetliga socialister¹.

Det här är inte bara en kuriosa historisk parentes, utan visar också varför den frihetliga delen av arbetarrörelsen aldrig varit speciellt överraskad när nyheter om repression kommit från Kuba. För det andra vidrör det också problemen som oppositionell vänster dragits med i Kuba ända sedan dessa dagar, och är en delförklaring till varför den är så svag. Den har historiskt hamnat i kläm mellan kommunistisk repression och antikommunistisk opposition, vilket gjort frånvaron av oberoende organiserad arbetarrörelse näst intill total. Med det sagt kan vi åter vända oss till den situation Kuba står inför idag.

Legitimitetskris och ekonomiska problem
Den kubanska regimens legitimitet har svajat de senaste åren av en rad olika anledningar. För det första hade Fidel Castro själv en slags legendarisk status som gjorde honom genuint populär bland stora delar av befolkningen. Med Raul Castro var det inte entydigt så, och den senaste ledaren, Diaz-Canel, åtnjuter inte i närheten av samma status och vördnad bland Kubas folk. De senaste åren har dessutom både ekonomiska problem och politisk repression naggat anseendet i kanten, och börjat äventyra en del av de framsteg som de revolutionära åren ändå inneburit när det gäller befolkningens materiella situation och välmående.

När det gäller den ekonomiska situationen finns även här ett flertal faktorer. För det första är Kuba under ett embargo från USA som pågått sedan början av 60-talet, vilket redan som utgångspunkt gör situationen svår. Även om Kuba under lång tid fick ekonomiskt stöd av Sovjetunionen, så upphörde det med östblockets fall, och även under Sovjets ekonomiska beskydd gjordes inte mycket för att förändra Kubas profil som en slags pseudokoloni med odling för export och turism som inkomstkällor, vilket gjorde landet oerhört beroende av import både när det gäller basala matvaror och industriell utrustning.

För att säkra denna import har regimen på senare år sett sig tvingad att genomföra åtstramningspolitik med nedskärningar i allmännytta och satsningar på expansion av privat industri, inte minst i den turistbaserade hotellbranschen. På många sätt kan det här sägas vara ett försök att på mindre skala följa i Kinas spår, för att säkra en delvis privatiserad dollarekonomi som sedan kan användas för import.

Den här situationen förvärrades avsevärt det senaste året och landet har nu drabbats av hyperinflation. För att förstå hur det hänt behöver vi beskriva en väldigt speciell monetär strategi som Kuba använt de senaste årtiondena. En vanlig men delvis bristfällig förklaring är att den rådande ekonomiska krisen är orsakad av USAs handelsembargo. Naturligtvis ligger embargot som en våt filt över Kuba, och Trumpadministrationen passade också på att utöka sanktionerna på vissa områden, men det finns en annan ännu mer direkt orsak till inflationskrisen. Det är här som den monetära strategin kommer in i bilden.

Sovjetunionens kollaps ledde till en turbulent tid för Kuba, och kraschade bland annat landets lokala valuta, peson, vilket gjorde det svårt att importera varor utifrån. Som en konsekvens blev svarta marknader där dollarn dominerade väldigt vanliga. På makroekonomiskt fikonspråk fick Kuba enorma problem med bytesbalansen; de stora transfereringarna från Sovjet uteblev, samtidigt som den egna valutan blev värd mycket mindre i jämförelse med andra valutor, vilket gjorde importer väldigt dyra.

För att lösa detta splittade den kubanska regimen peson i två – en lokal peso för den lokala ekonomin, och en internationell valuta (kallad CUC) med en stabil kurs mot dollarn för internationell handel. För att vanliga människor skulle kunna köpa importerade basvaror, skedde en prisväxling till lokal peso på dessa varor innan de kom ut på marknaden. Den andra valutan användes främst för industrivaror och lyxartiklar. Med andra ord: Vanliga människor som främst behövde produkter för sin dagliga fortlevnad betalades i lokala pesos och kunde handla basvaror för dessa, medan industri och verksamheter som behövde internationella importer fick viss del av den valuta som hade en växelkurs med dollarn. Förutom detta fanns speciella butiker där utvalda importvaror – ofta av det mer lyxiga slaget – kunde köpas för den internationella valutan.

Detta system såg till att stabilisera ekonomin i den mån att den kubanska regimen hade stor kontroll över den valuta som användes för internationella transaktioner, samtidigt som lokala pesos kunde spenderas in i ekonomin, exempelvis för infrastrukturprojekt. Men systemet hade också en rad baksidor, och var inte heller speciellt populärt bland befolkningen. Förutom att det var krångligt och försvårade investeringar, kunde det också orsaka märkliga förvridningar av incitament i ekonomin. Exempelvis kunde människor som fyllde viktiga samhälleliga funktioner (som ingenjörer) lockas att gå över till turistnäringen för att ta del av den internationella valutan.

Samtidigt var Kuba sedan Sovjetunionens fall i en fas där landet både uppvaktade nya handelspartners och försökte ställa om sin ekonomi. Vi har redan nämnt expansionen och privatiseringen av turistsektorn, och det var en av drivkrafterna som ledde till att regimen bestämde sig att den dubbla peson skulle slopas. Trots att pandemin, som slog till i början av 2020, orsakade en närapå total utradering av turistekonomin, var planerna redan långt gångna, och det nya monetära systemet rullades ut i början av 2021.

Även om Kuba till en början klarade pandemin relativt bra rent hälsomässigt², så resulterade ökande behov av sjukvårdsutrustning tillsammans med generellt ökande kostnader i logistikbranschen samt den prekära valutaomställningen i en ekonomisk katastrof och hyperinflation. För att strö salt i såren kom de utökade sanktionerna³ i slutet av 2020, som bland annat gjorde det svårare att skicka dollar till släktingar, vilket länge varit en vanlig företeelse bland exilkubaner. Trots att regimen försökte kontra de abrupt stigande priserna som följde av allt detta med att höja löner för statsanställda, har det inte räckt för att förhindra en brist på grundläggande varor såväl för den kubanska befolkningen som för delar av industrin.

Vi har alltså att göra med en rad ekonomiska och globala fenomen som sammanfaller, och en regim fast besluten att fortsätta med planerna på monetära omdaningar trots detta, som har lett till en extra svår ekonomisk situation för det kubanska folket. Det här har definitivt bidragit till ilska och missnöje, och regimkritik från fler håll än vad som varit fallet förut.

Politisk opposition och protester
Till detta kommer också en mer politisk dimension. På Kuba har det under de senaste åren funnits en rad små rörelser som reagerat på politisk repression och förföljelse. Från rapporter om trakasserier av HBTQ-rörelsen till konstnärer och artister som på grund av regimkritik har övervakats och ibland fängslats. Bland de framträdande aktörerna finns exempelvis Moviemento San Isidro, (MSI) och Instituto de artivismo Hannah Arendt (INSTAR), rörelser som består av politiskt aktiva regimkritiska konstnärer. Förutom detta finns det en rad oppositionella medier.

De här kretsarna är svåra att placera politiskt, eftersom de består av många olika komponenter. Vissa vänster, och vissa liberala. Vissa omfattar helt genuina yttringar av missnöje med demokratiskt underskott och censur, andra är mer allmänt ideologiskt motiverade, och vissa helt klart understödda av bland annat amerikanska politiska och ekonomiska intressen. För att demonstrera komplexiteten i denna politiska opposition så mobiliserades stora delar av kultur- och konstnärsmiljön på Kuba under 2020 i ett par fall av politisk repression. Det ena rörde en pro-Trump rappare som som fängslats, det andra en konstnär som också fängslats efter en kontroversiell bild där han satt på toaletten insvept i den kubanska flaggan.

Det här ses av vissa som cyniska provokationer, redigerade av bakomliggande USA-vänliga antikommunistiska intressen, medan andra menar att det rör sig om kränkningar av grundläggande rättigheter. Det här är också bara två av fallen, och flera personer har också arresterats sedan de publikt protesterade mot repressionen. Den 27 november 2020 resulterade detta i att konstnärer och allierade dök upp utanför kulturministeriet i Havanna och krävde att få diskuterade repressionen som konstnärer och artister utsatts för. Den här gruppen bestod bara i minoritet av människor från MSI och INSTAR, vilket tyder på att något höll på att ske i denna sektor som motsäger de cyniska rösterna om att oppositionen är helt kontrollerad, och visar att händelseutvecklingen engagerade folk utanför de vanliga regimkritiska kretsarna. Dessutom uttryckte många kritik mot en ny lag (lagdekret 349) som trädde i kraft 2018 och som dels säger att såväl publika som privata konstyttringar behöver regimens godkännande på förhand, och även innehåller oerhört vaga förbud mot yttringar som är ”vulgära” eller som, parafraserat, strider mot landets normala kulturella utveckling.

Det är också värt att nämna den torgrörelse som uppstod under de följande dagarna (i slutet av november 2020) i Trillo-parken, i stadsdelen Cayo Hueso som mestadels bebos av svarta kubaner. Denna rörelse, som kom att kallas la tángana distanserade sig från de antikommunistiska element de uppfattade i den bredare oppositionsrörelsen, men ville ändå ta tillfället i akt att demonstrera mot sociala orättvisor och diskutera vad de ansåg som allvarliga problem på Kuba.

Bland dessa nämnde de växande ojämlikhet med rasistiska undertoner som gör att fattigdom återigen i allt större utsträckning går hand i hand med hudfärg, och påpekade att om inte vänstern är tillräckligt stark i sin praktik kring antirasism, feminism, hbtq-rättigheter, miljöfrågor och demokrati så riskerar den att överlämna dessa frågor som slagträn åt den antikommunistiska oppositionen. De förespråkade också politiska subjekt fria från liberala föreställningar men också fria från stalinistisk dogmatism, och poängterade vikten av att demokratisera revolutionen och dess organisationer, samt ett behov av vad de kallade för ”kättersk socialism” (socialismo hereje) som uppnår en riktig socialisering av makt, folklig kontroll av produktionsmedlen, och en inkluderande ekonomi baserad på samarbete. Även om det här rör sig om ett helt nytt politiskt fenomen i sin linda, utan några anspråk på närmare titlar och klassifikationer, så är det lätt att se vissa likheter med Kubas historiskt starka anarkosyndikalistiska rörelse i dessa tankar och budskap.

Det finns förstås förutom allt detta också en mer aggressiv konservativ och religiös antikommunism till ”höger” om och vagt överlappande rörelser som MSI och INSTAR, som dessutom har både politiskt och ekonomiskt stöd från USA, samt en högljudd oppositionsmedia kopplad till sig. Det här gör att Kuba hamnar i den olyckliga situationen där det kan verka som om de enda två ståndpunkterna är ett villkorslöst stöd för regimen och ett fördömande av alla andra som reaktionära agenter för främmande makt, eller rabiat antikommunism som vill ha amerikansk inblandning i kubansk politik. Verkligheten är alltså en annan, och det framstår åtminstone från utsidan som om det finns tendenser däremellan som ännu inte helt hittat form eller fått sin röst hörd.

Här kan det vara värt att stanna upp för ett ögonblick och reflektera över situationen för denna kätterska socialistiska strömning. Problemen för denna rörelse är lika mycket det förbehållslösa stödet för regimen som en opposition dominerad av reaktionära element. Även de som i grunden stödjer Kubas regim borde fundera på om det är bra att denna socialistiska opposition tystas och kastas under bussen i rädsla för reaktionära element, eller om detta bara förstärker en dynamik som hållit Kubas revolution fångad i en reaktiv förnekelse av sina egna brister och misstag. Med de pågående kriserna – politisk legitimitet, repression, hälsoläget och pandemin, samt ekonomiska svårigheter, så kanske en vänsteropposition i själva verket är Kubas bästa chans till räddning i det långa loppet⁴.

Det är också viktigt att påpeka att alla dessa oppositionella rörelser har varit relativt små fram tills nu – både de mer organiska och de element som får mer eller mindre ekonomiskt och politiskt stöd från bland annat USA. De här elementen har hittills varit oförmögna att mobilisera gatuprotester, och gnistan som tände krutdurken är alltså inte sådan inblandning utifrån, utan de politiska och framförallt ekonomiska faktorerna som mobiliserat människor och lyckats bryta igenom protest-tabut. Men precis som fallet var med exempelvis de gula västarna i Frankrike, så kommer många aktörer att nu försöka fylla protesterna med sitt innehåll, eftersom den enande faktorn hittills är negativt formulerad – det vill säga en rad olika politiska och ekonomiska förhållanden som allt fler är mot.

Bland de intressantaste reaktionerna på det som händer i Kuba, det vill säga de som är någonstans mellan villkorslöst stöd från auktoritär vänster och opportunistisk alarmism från högern, finns exempelvis en kommuniké från en vänsterkommunistisk grupp i Kuba som fördömer repressionen (bland annat ska en del framträdande Marxister ha fängslats) och ställer sig bakom krav på ”riktig socialism”, eller Anarkistiska Federationen för Centralamerika och Karibien, som skriver ”Ner med blockaden, Ner med diktaturen, Nej till USA-intervention”.

Det här känns som rimliga ställningstaganden. Handelsembargot har gjort stor skada på den kubanska befolkningen. I det cyniska politiska spelet är embargot en win-win situation för USA-regimen och imperialismen. Det kan antingen tvinga fram fördelaktiga politiska förändringar, eller skapa tillräckligt med problem för Kuba för att detta i sig sedan kan politiseras och användas för propagandasyften. Det är till och med rätt troligt att det senare är det främsta målet, eftersom historien visar att diktaturer – Leninistiska såväl som andra – sällan reagerar på sin befolknings klagomål så länge dessa kan hållas i schack med olika kombinationer av morot och piska. Det ledande skiktet har tillgång till livets alla bekvämligheter, och så länge folket inte bokstavligen knackar på dörren med vapen i hand så kan det förbli på det sättet – de har inte ens valsegrar att oroa sig för, vilket är fallet för politiker och partier i så kallade demokratiska länder.

I USA kan politiker istället klappa sig för bröstet och låtsas som att de är solidariska med den kubanska befolkningen samtidigt som de vrider om kniven i ryggen på densamma med sina sanktioner. Alla rop på humanitära åtgärder och återhållsamhet när det gäller våld ekar därför i alla avseenden tomt. Om USA eller någon annan vill minska trycket på Kuba så är sanktionerna en av de första och enklaste åtgärderna att vidta. Det är helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna, speciellt samtidigt som USA knappt tagit sig ut ur ett år av BLM-protester som både orsakats och bemötts av grovt och rasistiskt statligt våld.

Vad som händer i Kuba under den närmaste framtiden är väldigt osäkert. Det kommer bero på vem som lyckas få grepp om proteströrelsen liksom problemformuleringarna, hur den ekonomiska situationen utvecklas, hur pandemin får fortlöpa, samt hur regimen väljer att agera framöver. För frihetligt sinnade socialister kvarstår att konsekvent avvisa både handelsblockaden, USAs inblandning, såväl som diktaturen, bristen på kontroll över tillvaron för vanliga kubaner, samt repressionen och den orättvisa politiken, som i dagsläget tycks leda mot en slags halvprivatiserad statskapitalism av samma stil som Kina. En slogan som ”Ner med diktaturen” kan förstås kännas abstrakt i det avseendet. Men den kätterska socialism som tycks finnas på ön om en tittar lite under ytan, och som utgör ett eko från en historisk frihetlig arbetarrörelse, ger åtminstone visst hopp om en positiv utveckling. Det är svårt att se hur någon markant förändring till det bättre kan ske om inte Kuba lyckas hitta tillbaka till en levande och självständig arbetarrörelse som kan göra landvinningar mot både imperialisterna i Washington och den inhemska regimens stelnade grepp.

Den här texten baseras på en hel rad texter, beskrivningar och sammanställningar av situationen i Kuba. De som inte är länkade direkt i texten kan hittas i nedanstående skildring och länksamling:
https://threadreaderapp.com/thread/1414626287239450627.html

Två nyckeltexter:
Om kompositionen vid olika händelser och i olika proteströrelser de senaste åren
Om Kubas ekonomiska vändning mot privatisering och åtstramningar

1) För mer om anarkismens historia i Kuba rekommenderas Frank Fernandez bok Cuban Anarchism, och om revolutionen specifikt Sam Dolgoffs The Cuban Revolution: A Critical Perspective

2) Kuba hade i början av pandemin låga smittotal, agerade snabbt för att minska utbrott, och har också tack vare sin omtalade sjukvård höga vaccinationstal och 5(!) egenproducerade vaccin, om än inte riktigt lika effektiva som de ledande i världen. Men allteftersom pandemin fortsatt har materialbrister i sjukvården, nya utbrott, sanktionerna, och politiskt tveksamma beslut gjort att opinionen även på denna punkt bidragit till protesterna.

3) Det kan också noteras att Biden-administrationen gjort absolut ingenting för att dra tillbaka de utökade sanktionerna, och mycket möjligt inte vill göra det heller eftersom en krisande kubansk ekonomi ses som en strategisk politisk tillgång, och hoppet kanske tänts om att destabilisera landet politiskt på invånarnas bekostnad.

4) Det är också viktigt att påpeka att det kommunistiska styret är en slags bromskloss på självorganisering på ett sätt som kan jämföras med socialdemokratin i Sverige. Den fackföreningsrörelse som är kopplad till Socialdemokraterna är byråkratiserad och försvarslös mot de nyliberala reformer som sossarna själva genomför. På ett liknande sätt står människorna utan organiserade verktyg för motstånd när regimen i Kuba nu genomför privatiseringar och planerar att tillåta allt större privata företag i ekonomin. De kubanska statliga fackföreningarna kan här jämställas med rena gula fackföreningar, de tjänar inte arbetarnas intressen utan statens och i förlängningen kapitalets.

Inlägget Vad händer i Kuba? dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

Formellt börjar svenska snuten använda elchockpistoler, så kallade tasers, i tjänst nästa år. I praktiken har snuten testat elchockvapen i flera år. Snuten är såklart nöjd att få tillskott i sin vapenarsenal. Polismyndigheten vill få oss att tro att tillgången till elchockvapen ska minska snutens dödliga våld. De försöker sälja in lögnen att snutens skjutningar kommer att minska. Studier visar dock att snuten generellt inte skjuter mindre, med elpistoler i bältet. Istället blir snuten mindre intresserade av att förhandla, eller diskutera med sina offer. Snutarna blir mer våldsbenägna, de använder batong och pepparsprej mer frekvent. Med elpistolen får snuten helt enkelt ytterligare ett redskap i sin repression. 

Om du har fotograferat eller filmat när snuten använder elchockvapen får du gärna skicka materialet till oss. Vi publicerar!

Tiden är förbi när våldsbejakande snutar kom undan. FTP! 

Inlägget Snuten på Minuten dök först upp på anarkism.info.

Nuförtiden är jag djupt försjunken i akademiska studier där filosofi är en central del. Till exempel så tror jag att anarkister kan lära sig mycket av att studera vad Descartes mekanistiska syn på världen egentligen innebär. Är världen inte mer än stor maskin fylld av automatons [1] som följer sina förprogrammerade uppdrag? En värld utan någon mening, eller någon antydan till något som liknar en själ? Descartes tankar om naturen banade väg för upplysningen, något som varit en kärna för många tidiga anarkistiska tänkare. Att en del tidiga anarkistiska tänkare fann ett intresse hos filosofer från upplysningstiden är för att de stod i stark kontrast till den stora makten som den totalitära kyrkan hade då.

Vad som är intressant är att det fanns samtida filosofer med Descartes som föreslog en annan världssyn, syn på världen som full av liv istället för en värld på en total avsaknad av det. Filosofer såsom till exempel Spinoza föreslog att allt i världen var uppbyggt av samma ”single substance”, en tanke som leder till att allt har liv. En kan tänka sig att en världssyn där liv genomsyrar allt leder till ett mer hälsosamt förhållande till ens egen omgivning, till människor och icke-människor.

Varför är detta intressant för anarkister då? Jag ser anarkister som rebeller som gör revolt mot det existerande, att bryta sig loss. Att försöka bryta sig loss utan att ens ifrågasätta det grundläggande, det radikala, kan lätt leda till att en omedvetet reproducerar upplysningstidens normer. Genom att gå till roten av ”den inbillade västvärlden” [2] så kan man lära sig att det som genomsyrar vårt sätt att förstå världen idag enbart var en av flera teorier. Genom att placera teorierna bredvid varandra och klä av dem alla deras tillskrivna värden, så får du som unik individ, chans att tillskriva dem värden utifrån dina egna erfarenheter och värderingar. En nihilistisk utgångspunkt där du har återtagit makten av att ge omgivningen värden baserad på den unika individen.

Jag påstår inte att det är fel att reproducera de normerna, men jag tycker att anarkister gör sig en stor tjänst om de ifrågasätter och kritiserar mer än den stora massan. Den stora massan nöjer sig med att inte ifrågasätta skeenden på djupet, men anarkisten nöjer sig inte med det, hen ifrågasätter allt och det är vad som gör den radikal. Hen går till roten på problemen den möter i livet.

Filosofin är inte något som är exklusivt för dem som rör sig inom akademin, de bör frigöra och dela med sig av sina erfarenheter. En slags filosofisk ”skill-share”.

Vill du vara med i filsofiska ”skill-shares” så anordnar anarkism.info studiecirklar sporadiskt, vanligtvis ”when the stars align”.

 / Frihetsklubben

[1] Jag finner ingen bra översättning till automatons. Enligt vanliga ordböcker så översätts det till automat, men ordet automat får mina tankar att vandra till bankomater och inte självgående robotar. Robotar hade kunnat funka men syftar till en mer modern uppfinning än en automaton.

[2] Min översättning av Anna Lowenhaupt Tsing’s sätt att beskriva västvärlden. (The Mushroom at the End of the World: On the Possibility of Life in Capitalist Ruins, 2015).

Inlägget Varför filosofi är viktigt för anarkister dök först upp på anarkism.info.

Morgonpasset: Varför tror du att den typen lockas av just Vänsterpartiet?

Dadgostar: Vilken typ är det? Anarkister?

Morgonpasset: Ja, vi säger AFA.

Dadgostar: Det är väldigt konstigt faktiskt, just på grund av att jag tycker att politik ska spela mer roll. När jag hör ”anarkism” så är det typ att det finns ingen stat, det finns inget samhälle, alla gör vad de vill. Jag skulle säga att mitt sätt att se på saken är att vi tvärtom behöver varandra ganska mycket, och vi behöver bygga ett samhälle som respekterar alla, och en stat och en politik som faktiskt löser många problem åt oss, så att säga. […] För den som lyssnar, tänker jag, det politiska här är ju det som är viktigt. Så det är egentligen helt fel, de kanske ska gå med i nåt [som] Moderaterna eller någonting.

Den här ordväxlingen har förvånat och upprört en del, men jag själv är egentligen inte speciellt överraskad. Vänsterpartiet har i viss mån i och för sig försökt upprätta en bild av sig själva som en mysig stuga där alla som känner sig ”vänster” kan samsas och driva frågor tillsammans, och med Jonas Sjöstedts karismatiska och sympatiska ordförandeskap har detta fungerat relativt bra.

Men om en bara tar ett steg tillbaka, och tar en titt på vad Vänsterpartiet faktiskt är, så är det hela egentligen inte så konstigt. Det handlar främst om två saker.

Den första är marxism och marxister. Nu påvisar ju inte Dadgostar någon vidare marxistisk hållning i sin syn på staten – kanske på grund av att hon genuint inte håller med traditionell marxistisk klassanalys, eller för att hon inte vill stöta sig med vänsterväljare som mest bara vill ha en mysig välfärdsstat. Men om vi tittar på Vänsterpartiet som helhet, så är det definitivt ett marxistiskt influerat parti.

Och här några förbehåll: Jag känner många marxister, som utvecklar bra analyser av olika samhällsfenomen, gör många bra saker i praktiken, och är riktigt fina och pålitliga kamrater. Men, om det är en sak där marxister är till rätt liten nytta, så är det analyser av anarkism. Plötsligt förvandlas den mest materialistiska analytikern till en dogmatisk idealist, som hellre upprepar nidbilder från 1800-talet än tar reda på hur saker faktiskt förhåller sig. En tradition av att skjuta ner antikapitalistiska ”konkurrenter” som tyvärr går hela vägen tillbaka till marxismens ursprung – Karl Marx.

Och det här handlar inte om en okunskap som i alla politiska läger frodas på bloggar, i sociala medier eller i små politiska sekter. Jag har själv hört några av de mest kunniga och pålästa autonoma marxister i Sverige påstå saker om anarkism som varit så felaktiga, att om jag vore högstadielärare, så hade jag varit tvungen att underkänna det hela om det var en del av ett skolarbete. På så sätt borde det inte förvåna någon att Vänsterpartiet inte kommer att vara en källa till bra analys och förståelse av anarkism. Det ligger i traditionen att inte göra detta.

Den andra punkten har att göra med respektabilitetspolitik, och en saklig analys av hur det politiska läget ser ut i Sverige. Vänsterpartiet är i all väsentlighet Sveriges socialdemokratiska parti idag – det parti som i praktiken driver en något sånär klassisk keynesiansk politik (fast ibland lyckas de tyvärr inte ens med det). De är i praktiken – och speciellt medialt – oerhört långt bort från radikal vänster och från radikala antikapitalistiska sociala rörelser och ideologier. Som ett parti med maktanspråk måste de uppvisa och leva upp till en slags respekt för de statliga och kapitalistiska institutionerna för att få vara med vid bordet.

Det innebär därför närapå medialt självmord att förknippas med antifascism och antikapitalism i dess direktaktionsbaserade former, även om många medlemmar och gräsrötter förstås kan tumma rejält på det där. Till syvende och sist är ändå partiet och personerna i toppen som är knutna till det väldigt beroende av staten och dess institutioner, och ju mer beroende de blir, desto viktigare blir det att upprätthålla dessa institutioners legitimitet i ord såväl som handling.

Då måste krafter som vill få till radikal förändring och redan idag i teori och praktik underminera de rådande institutionerna hållas på armslängds avstånd. De kan på sin höjd tillåtas att göra lite basarbete, men så fort det passar eller vissa politiska vindar viner till, kan de istället fördömas och utdefinieras som ett hot. Det är ett dubbelspel mot sociala rörelser som vänsterpartier ofta är skickliga på.

Så de som hyser förhoppningar om att Vänsterpartiet på något sätt skulle kunna vara de sociala rörelsernas fot i parlamenten, missar att det i praktiken alltid istället blivit att partiet blir den länk genom vilket staten får en fot i de sociala rörelserna. På så sätt splittras de, eller görs passiva genom att initiativ och makt förskjuts från folk där de är, till politiker, partier och statliga institutioner. Från Syriza till Podemos, genom gröna partier eller sydamerikanska rosa vågor – tendensen är densamma.

Det finns därför inget att sörja ifall bilden av Vänsterpartiet som en myshörna där även anarkister uppskattas – om någon nu haft en sådan bild – går i kras. Det är bättre att vakna upp till verkligheten än att leva i en villfarelse. Istället för att oroa oss för vem som blir ledare i Sveriges socialdemokratiska parti, och vad hen tycker om anarkister, borde vi se till så att de rörelser, fack och andra organisationer som vi är delaktiga i eller vill påverka i anarkistisk riktning undviker att hamna i partiets klor, nu när greppet om dem från de gamla sossarna blir allt svagare.

Många pratar idag om det intressanta fenomenet att de S-bundna fackens intressen numera bättre representeras av V. Men gräsrötternas bästa intresse ligger inte i representation överhuvudtaget. Så, kan vi tänka oss en folkrörelse som inte landar i knäna på partier, lagar, och indirekt representation, som skrider till verket med ömsesidig hjälp, direkt aktion, och byggandet av verkligt autonom motmakt? Hur kan en sådan utveckling se ut, hur stimulerar vi den, och hur förenar vi sådana rörelser utan att ta ifrån dem autonomi och initiativförmåga? Det är betydligt viktigare frågor än att oroa oss för partiledare. De kommer, och de går. Med andra ord, på vänsterfronten intet nytt att rapportera.

Inlägget På vänsterfronten intet nytt dök först upp på anarkism.info.

Det verkar finnas en inofficiell (eller informell) maktbalans och frågan är hur man hanterar och förhåller sig till det. Det kan exempelvis vara personer (läs män) med ett större antal följare på en plattform och får då per automatik större inflytande, även om vi vet att det inte ska spela någon roll eller ens ha betydelse så tror vi ändå att människor kan ha det i aktning och just därför inte vågar kritisera eller ifrågasätta och är oroliga för vilka konsekvenser man kan tänkas få om man gör det. Är det inte viktigt att dessa män aktivt visar att det ligger på deras ansvar att ta några steg tillbaka och ge utrymme för andra att ta plats?

Detta är ett klassiskt exempel på att vara förtryckt av sexism. Rädslan för patriarkatet och hur repression från deras håll kan se ut men dem alla har en gemensam nämnare: Mannen!

Nu får det räcka med dessa ”upplysta” män som säger sig vara feminister, som står sida vid sida och förespråkar kvinnokamp när de själva är beredda förhandla bort det för egna syften och sina egna behov som faktiskt faller under sexism.

Exempel på hur mäns beteende kan se ut:

• Ignorans
• Ghosting
• Använda sig av nedsättande/kränkande ord mot kvinnor
• Härskartekniker
• Använda sin informella maktposition som de själva gjort anspråk på

Vi kommer alltid bekämpa sexism, kvinnoförtryck och hierarkier av alla slag för det anarkismen och anarkafeminism bygger på är just; frihet, jämlikhet och solidaritet! Vi som är anarkister och anarkafeminister kommer aldrig vilja kompromissa med sexistiska män i vår rörelse som har maktpositioner!

Never compromise with sexism!

Inlägget Varför vi alltid måste belysa den sexism som ständigt är närvarande? dök först upp på anarkism.info.

På lördag-em samlades vi tillsammans med antifascistiska kamrater för att genom en demonstration hedra Björn på vårt eget vis. Demonstrationen var avslutningen på ett flera månader långt samarbete mellan flera autonoma grupper som på olika sätt jobbat med att mobilisera inför 12:e oktober. Vi möttes i Sthlm City och gick sedan tillsammans genom centrala delar av huvudstaden. Med banderoller, flaggor, slagord och bengaler tog vi plats på gator och torg och visade tydligt att vi som vanligt är beredda att försvara oss och andra från nazister. Vi gick via Drottninggatan, förbi riksdagshuset, till Gamla stan där vi stannade till för att hålla ett tal till minne av Björn. Därefter gick vi som avslutning till Slussen. Vid det laget hade snuten sedan länge gett upp sina tafatta försök att begränsa vår demonstration.

Den antifascistiska demonstrationen igår var vårt sätt att visa solidaritet med Björn och alla som på olika sätt kämpar dagligen mot fascister. Demonstrationen var också en kraftmätning för den antifascistiska rörelsen idag. Att vi på eget initiativ gick genom gatorna i Stockholm, att vi fick mycket positiv feedback från människor på vägen, att vi inte lät snuten eller nassar stoppa oss, visar på engagemanget och styrkan i den antifascistiska rörelsen i Sverige idag.

Senare på kvällen samlades vi igen tillsammans med hundratals andra på SAC:s minnesmanifestation för att hedra Björn med tal och kransnedläggning vid La Mano, följt av ett fackeltåget till Medborgarplatsen. Därpå avslutades manifestationen med utdelandet av civilkuragepriset, tal och musik. Därefter fortsatte samtalen och planerandet kamrater emellan långt in på natten.

Gårdagens manifestationer i Sthlm var inte de enda den dagen som syftade till att hedra Björn. På flera andra orter genomfördes olika aktioner. Sammantaget visade vi styrkan i den autonoma vänstern och den radikala fackföreningsrörelsen i Sverige. Såsom Björn gjorde för 20-år sedan förvägrar vi idag nazister att ta plats på våra gator och arbetsplatser.

För oss som deltog igår och är anarkister är det grundläggande att kämpa mot hierarkier, oavsett om det är mot snuten, staten, arbetsköpare eller fascister! Vi säger därför aldrig igen och kämpar kompromisslöst för en annan värld!

Inlägget God avslut på #12OKT kampanjen! dök först upp på anarkism.info.

Civilisationen är början på den skit vi befinner oss i idag. Det är inte tillräckligt med en kritik av religion och kapitalism. Vi behöver gå till början för att hitta roten till det helvetessamhälle vi dagligen måste överleva i. Civilisationen har förslavat människor och andra djur sedan dess uppkomst. Genom ett ifrågasättande av allt kan vi hitta vägar ut ur vårt egna slaveri.

”Den anarko-nihilistiska inställningen är i huvudsak att det är kört. Den nuvarande manifestationen av det mänskliga samhället (civilisation, leviathan, industrisamhället, global kapitalism eller liknande) är bortom räddning, och därför borde vår respons till det vara renodlad fientlighet.”
Sarafinski, Blessed is the flame

För att främja civilisationskritiska diskussioner och inspirera till handlingar startas nu zinet Svart måne. Inför det första numret eftersöks individer som vill bidra med texter. Zinet innehåller texter om en anarki som vill attackera civilisationen och som förkastar den positiva framtiden. Genom dessa förhållningssätt görs försök att hitta vägar ut ur skitsamhället. Svart måne inkluderar också texter om hur folk kan leva som starka och upproriska individer och hur det går att leva ett liv utan löneslaveri.

Huvudspråket är svenska men om du skriver på engelska, norska eller danska publicerar vi det också. Deadline till att lämna bidrag till första numret är den 1 november 2019. Kontakta oss på ”svartmane at riseup punkt net” om du är intresserad.

Namnet Svart måne har många betydelser
Svart måne som i anarki
Det är den svartaste anarkin som zinet innehåller. Nattsvart med inslag av grönt. Det är en anarki som vill riva allt. Inte för att göra något bättre men för att allt är skit. Det samhälle människan skapat är så jävla vidrigt. Tyvärr tror människor att samhället går att göra bättre.

Svart måne som i ingen framtid
Tron på den positiva framtiden är grunden i civilisationen och det kapitalistiska/socialistiska samhället. Den positiva framtiden får människor att leva en plågsam tillvaro med en förhoppning att framtiden ska bli bättre. Folk löneslavar idag för att bli fria när de får sin pension. Detta slaveri har internaliserats så att arbete ses som en nödvändighet för att överleva.

Den positiva framtiden är också central för tron på utopin. Tron på att det går att skapa ett bättre skitsamhälle – att anarkister behöver bygga upp en massrörelse så att revolutionen äntligen blir av. De försök som gjorts sedan civilisationens början borde lära oss något – att det är kört. Den bättre framtiden existerar inte och kommer aldrig existera.

Arbete är slaveri – oavsett om den är självorganiserad eller styrs av en kapitalist. Civilisationen, som idag har kapitalismen som sin form, är ostoppbar. Anarki levs bäst här och nu. Utan slaveri. Utan framtid.

Svart måne som i ljusets död
Civilisationen är det förslavande och livsutplånande ljuset. Det är ett ljus som är i krig med naturen och med allt som lever vilt. Det är ett gammalt krig som pågått sedan civilisationens början. Kapitalismen/socialismen har utvecklat och förfinat detta krig och gjort det industriellt, vetenskapligt och teknologiskt.

Genom att släcka ljuset kan det vilda åter ta plats. Att attackera civilisationens institutioner och kapitalister är en djupt frigörande handling. Med eld, vatten och verktyg kan egendom saboteras och förstöras. Att slå mot ekonomin är ett utmärkt sätt att skada kapitalisterna. Men detta görs utan förhoppning på att förändra eller förbättra något. Detta görs för att ha kul. För att få frigöra sig från moralens slaveri. För att få släcka ljuset och åter träda in i det vilda mörkret.

En amoralisk väg ut ur skitsamhället är att leva som parasit. Genom ett liv som illegalist kan anarkisten ställa sig utanför och göra sig oberoende av löneslaveriet. Går det inte att dumpstra går det att sno. Går det inte att ockupera går det att leva vilt. Kapitalister har sett till att det finns affärer i överflöd som väntar på att tömmas. Även om teknologerna gör allt för att försvåra appropriering går det fortfarande att leva ett liv som parasit.

Svart måne som mörkermåne – som i spiritualitet
Det kan låta märkligt att skriva om spiritualitet inom anarkistiska tendenser men det är ingen hippifierad spiritualitet som menas. Den har inget gemensamt med religon eller gurus. Spiritualitet är något djupt personligt som bygger på egen erfarenhet. Det är en spiritualitet som är lika varierad och hänsynslös som planeten vi bor på. Den lär oss att respektera den jord vi delar med allt levande. Den visar att djuret människan fortfarande är en del av alla dessa ekosystem. Förgiftar vi biosfären förgiftar vi oss själva. Planeten jorden skiter fullständigt i oss men vi är helt beroende av vår jord.

”Och på den åttonde dagen – brände vi det.”
Bædan 2

För ett förstörande av allt.
”svartmane at riseup punkt net”

Svart måne

Inlägget Svart måne – nytt anarkistiskt zine – skicka in dina texter dök först upp på anarkism.info.

Så långt allt väl, och detta nedslag i en kontroversiell om än något marginell företeelse i anarkismens historia skulle kunna vara intressant. Å ena sidan för att visa att anarkister inte var rädda att ta till våld, men samtidigt placera det våldet i ett större sammanhang av såväl statligt som kapitalistiskt våld av en helt annan skala. Å andra sidan för att också påvisa att många anarkister problematiserade våldet och valde helt andra vägar för att försöka förändra samhället.

Men istället för att hamna i en sådan diskussion lyckas Historiepodden tyvärr med en rejäl felrepresentation av anarkismen i stort och en något onyanserad bild av de politiska handlingarna och de sammanhang de utspelade sig i. Nedanstående lista tar upp de mest problematiska aspekterna i podden.

1) Efter en illavarslande inledning kommer den första stora felaktigheten redan några minuter in i avsnittet: ”Även den mest övertygade moderna anarkisten skulle nog medge att rörelsen hade sin storhetsperiod och sina mest intensiva dagar under slutet av 1800-talet.”

Men anarkismens storhetstid var definitivt inte slutet av 1800-talet. Snarare ligger denna tid mellan två andra då anarkismen var betydligt starkare, den runt Första Internationalen där de flesta och största sektionerna (Spanien, Italien, Jura, osv) var organiserade enligt (proto-)anarkistiska principer, och den anarkosyndikalistiska vågen som började i slutet av 1800-talet och varade till andra världskriget. Anarkismen har genom historien dessutom engagerat miljontals människor på arbetsplatser, i bostadskvarter, i miljökamper, i feministiska grupper och aktioner och på många andra sätt, både före, under och efter slutet av 1800-talet.

2) Anarkismens människosyn, och i synnerhet utpekas Peter Kropotkin här, framställs som naivt positiv. Men anarkismen menar inte att människan i grund och botten är god. Det stämmer varken generellt eller för Kropotkins del. Så vanlig och gammal är denna felkaraktärisering att Kropotkin skrev en hel text på just detta ämne och hävdade precis motsatsen – att det är just för att människor inte är lämpade att inneha auktoritet över andra som anarkismen är eftersträvansvärd. Den texten har vi lämpligt nog översatt till svenska och publicerat på vår blogg här.

Mer generellt, för de som är intresserade av anarkismens grundläggande människosyn, så går den snarare ut på att människor har allehanda – ofta motstridiga – benägenheter och att hur vi formar vårt samhälle kommer påverka hur vi relaterar till varandra. Människan är alltså föränderlig, och förändrar sig själv genom sina handlingar. Det här är något som anarkister kallar för prefiguration eller förebildande. För ett färskt exempel kan den intresserade läsa om anarkismens motstånd mot staten, där teorin om mänsklig utveckling/förändring sätts i ett relevant socialt sammanhang, här.

3) Skillnaden som poddavsnittet försöker framhäva mellan anarkister och marxister i Första Internationalen bygger på en komplett felkaraktärisering av anarkisterna som nämns och anarkismen i stort. Proudhon förespråkade inte ett småskaligt samhälle av hantverkare, utan kollektivisering av både små och stora industrier. Ett av hans nyckelbegrepp var just den kollektiva kraften som springer ur människors gemensamma arbete, och vars resultat kapitalisterna då som nu lägger beslag på. Han förespråkade bildandet av kooperativ, federationer, och kollektiva kreditverktyg, så kallade mutualistiska banker, och en något sånär ”fredlig” men välorganiserad övergång från kapitalism till frihetlig socialism.

Bakunin å sin sida avskrev i och för sig varken trasproletariat¹ eller bönderna i frågan om revolutionär kapacitet, men var också inblandad i arbetarorganisering på arbetsplatser och i industrierna, inte minst under Första Internationalen. Hela den föreställning som poddavsnittet gör gällande om att anarkismen är emot organisation är komplett tagen ur luften, vilket gång på gång leder till att poddens två värdar förvånat tror att anarkister inte är konsekventa när de deltar i olika former av organisering. Det här gäller också frågan om spontanitet kontra organisation. Anarkisterna hade redan då en större sympati för spontana uppror än många andra socialister, men såg dem inte som alternativ utan komplement till både småskalig och storskalig organisering. Det här är tydligt om en läser Proudhon, Bakunin eller Kropotkin.

4) Den minst dåliga delen i hela avsnittet är kanske den om Kropotkin och ömsesidig hjälp, där en av poddens deltagare faktiskt försöker ta sig an teorin. Podden hamnar ändå lite snett på flera sätt. För det första finns det gott om exempel på djur som samarbetar över artsgränser, vilket personerna i podden gör sig lustiga över. För det andra var Kropotkin tydlig med att hans beskrivning av ömsesidig hjälp var ett komplement – inte en ersättning av – teorierna om konkurrens. Därför är underrubriken till boken ”en faktor i evolutionen”. En faktor, inte den enda. Och redan i förordet påpekar Kropotkin att hans syfte är att bidra till en mer nyanserad bild. Vidare är det inte så att Kropotkin var ”idealist” som vägrade se samhället som det var. Tvärtom pekade han på tendenser som existerade i riktning mot ömsesidig hjälp trots det västerländska samhällets dåvarande auktoritära och individualiserande konkurrensdrivna etos. Det går att föra en diskussion om huruvida Kropotkins syn på samhällsutveckling och vetenskap var obefogat optimistisk, men någon sådan nyanserad diskussion förekommer tyvärr inte.

5) Propaganda genom våldsdåd var en otroligt liten del av Kropotkins livsverk, vilket knappast blir tydligt i poddavsnittets genomgång. Han problematiserade också i princip hela tiden sådana dåd, och skrev redan på 1880-talet saker som att ”en struktur med 100-tals år av historia kan inte sprängas bort med några kilo dynamit”. 1881 skrev han i Le Revolte att:

”We have to organise the workers’ forces ― not to make them into a fourth party in Parliament, but in order to make them a formidable MACHINE OF STRUGGLE AGAINST CAPITAL. […] And we must prosecute that war relentlessly, day by day, by the strike, by agitation, by every revolutionary means. […] once the workers of every land have seen that organisation at work, taking the workers’ interests into its hands […] once the workers from every trade, from village and city alike, are united […] crush[ing] the tyranny of Capital and State for good.”

6) Det är missriktat att kalla de anarkister som ändå i viss mån eller under en tidsperiod uppmanade till våld för ”hycklare”, speciellt med avseende på de som kritiken fokuseras på i podden, som Bakunin och Kropotkin, då båda dessa trots välbärgad barndom snabbt fick gå i exil, satt i fängelse och framför allt deltog i uppror och organisering mitt bland vanligt folk stora delar av sina liv. Bakunin blev själv inte speciellt gammal, och det berodde säkerligen på ett liv utan speciellt mycket ro eller komfort (som hans tid in fängelse, exempelvis). Kropotkins uppehälle garanterades oftast av hans popularitet som politisk agitator och vetenskapsman, inte av hans familjebakgrund som han bröt med tidigt.

7) Det finns ett helt segment i poddavsnittet om Narodniks och Narodnaja Volya i Ryssland som känns lite malplacerat, även om det i alla fall klargörs att detta inte var en anarkistisk utan generell socialistisk/radikal tendens och organisation. Det kan ändå vara intressant att nämna att de som såg kommunen, eller Obschina/Mir som den kallades på ryska, som en slags modell för alternativ till kapitalismen inte grundade sig i skimrande minnen utan i hur de ryska bönderna faktiskt fortfarande var organiserade på 1800-talet. Detta var något som bl. a. Bakunin också påpekade – och som Marx sent omsider också erkände som en möjlig grund för ett socialistiskt samhälle som inte behöver gå genom ett kapitalistiskt ”stadium” (se brevväxlingen mellan Marx och Vera Zasulich).

8) Anarkisterna ”föraktade” inte facklig kamp eller kampen för 8 timmars arbetsdag, vilket påstås i podden. Tvärtom var de otroligt engagerade i arbetarrörelsen och i den kampen. De pekade med rätta på att något sådant i sig självt var otillräckligt – de var ju anti-kapitalister och ville avskaffa hela systemet. I spår av Haymarket-massakern i Chicago, 1886, som kort nämndes i avsnittet, var det just 6 anarkister som utan bevis pekades ut som syndabockar för en bombattack mot polisen under en demonstration. Dessa valdes ut eftersom de ansågs vara farliga ledare i arbetarrörelsen – en rörelse som precis då var engagerad i en våldsam kamp för just 8 timmars arbetsdag. Anarkisterna hade olika kritiker av fackföreningar så som de såg ut, men var också med och bildade arbetsplatsorganisationer över hela världen. Under samma tidsperiod från vilken podden citerar den anarkistiska tidningen Le Revolte angående otillräckligheten av en 8 timmars arbetsdag, publiceras också massvis av artiklar om vikten att organisera i den ekonomiska sfären.

Det här är några av de mest uppenbara problemen i podden. En ytterligare diskussion skulle kunna tas om hur själva presentationen av handlingens propaganda kontextualiserades. Det känns som om poddens syfte var att söka sensationella detaljer istället för att måla upp en nyanserad bild. Detta förstärks av att dåden jämförs med moderna tiders masskjutningar, utan att det helt avgörande faktumet om sammanhang, målgrupp och maktrelationer tas upp. Medan de flesta dåden som ingår i sammanhanget för handlingens propaganda skedde mot mäktiga personer i en miljö av hårt förtryck och stora orättvisor, är moderna skjutningar ofta resultatet av rasistisk eller sexistisk ideologi.

Förhoppningsvis har denna text kunnat nyansera bilden lite och rätta de grövsta felen i poddavsnittet. Anarkismen är en inspirerande metod för samhällsförändring och analys, med en bred såväl som brokig historia av kamp och motstånd. Den är inte fri från problem och defekter, och är definitivt inte bortom kritik. Men för att vara meningsfull behöver sådan kritik framföras baserat på en god förståelse av teorin såväl som praktiken, och inte på en ytlig upprepning av nidbilder filtrerade genom härskande ideologiers olika blickar. Istället för att få lära oss om handlingens propaganda, blev det den här gången mer om propagandans handling.

1 – ”Trasproletariat” brukar beteckna hemlösa, vagabonder, tiggare, kriminella, osv, det vill säga folk som stod utanför den direkta relationen mellan arbete och kapital, som inte själva var arbetare eller beroende av en närstående arbetare för sin försörjning. Det är en problematisk kategorisering utan något speciellt stort analytiskt värde, som i sin ursprungliga form klumpar ihop allehanda människor på ett fördomsfullt sätt.

Inlägget Propagandans handling dök först upp på anarkism.info.

Av allt att döma tog aktionen i Stockholm polisen på sängen, som trots några tappra försök inte lyckades avbryta blockaden. Endast ett par personer ”omhändertogs”, bland andra en dam som släpades bort med våld. Aktionen var glad, resolut och välorganiserad, och ger mersmak. Alla uppskattade inte det hela, ett antal personer vana vid att röra sig fritt i maktens boningar uppträdde aggressivt och trampade sig fram över liggande människor, medan polisen tittade på. (De skyddar så klart inte oss som de skyddar nazisterna.) Samtidigt var det många som utan protester valde en annan väg och uttryckte stöd eller förståelse för aktionen.

Som anarkist som deltar aktivt i rörelsen finns det mycket att både glädja sig över och oroa sig för. Mina förhoppningar är att upproret eskalerar, att vi får en mångfald av rörelser, och att hierarkierna i rörelsen uteblir eller åtminstone minimeras och utmanas. Än så länge har fokus riktats i hög utsträckning mot den politiska makten, men i framtiden hoppas jag att vi siktar mer på fossilindustrin och kapitalismen än politikerna, och att vi inte sätter vårt hopp till partipolitiken som lösningen på miljö- och klimatfrågorna.

Personligen tror jag att anarkisters inställning till klimatrörelsen är avgörande för anarkistiska rörelsers framtid. Det här är de stora ödesfrågorna idag, och ska våra visioner och vårt motstånd ha någon relevans behöver vi vara med i frontlinjerna här. Vi har mycket både att lära och att ge när det gäller att sprida metoder för direkt aktion, självorganisering, hantering av repression (som kommer eskalera) och ett prefigurativt tänkande som bygger rörelser och gemenskaper som pekar fram mot en grönare och mer frihetlig tillvaro.

Join the rebellion!

Inlägget International Rebellion: rapport från Stockholm och kommentar dök först upp på anarkism.info.

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Inlägget Våra fascister? dök först upp på anarkism.info.

Än fler vakter, var dag
Sorgligare syn framförallt;
Fascismens breda smet
Total anti-kollektivitet.

Jag känner mig inte säkrare
I vår ”fria” stad…
Än en gång
Glor kontrollmakten med detta hat

Jag spånar för att stoppa
Ännu en medmänniska kastad
Rätt ut i vinterkylan,
Eftersom stationen ska vara låst enligt vakten…

Detta elände måste ta slut,
Med våran glöd bränner vi vakten
-VET HUT!

Tillsammans kan vi på stan
Vandra i mörkret för
Revolutionens sken;
Allehanda död till apparaten

Livets gnista född i varje frigörande handling!

Inlägget Vår ”Fria” Stad dök först upp på anarkism.info.

Detta är del ett i en serie om ca sex avsnitt.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget En pamflett om anarkism, del 3 – anarkism.info podcast #8 dök först upp på anarkism.info.

Detta är del ett i en serie om ca fem avsnitt.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget En pamflett om anarkism, del 2 – anarkism.info podcast #7 dök först upp på anarkism.info.

Noam Chomsky skriver exempelvis:

Grundarna upprepade de åsikter som de brittiska ”männen av bästa kvalité” innehade, i nästan exakt samma ordalag. Som en sade, ”När jag menar allmänheten, så avser jag endast att inkludera den rationella delen av den. De ignoranta och vulgära är lika obenägna att bedöma regeringsformer, som de är oförmögna att administrera dem.” Folket är ”en stor best” som måste tämjas, deklarerade exempelvis Alexander Hamilton. Rebelliska och oberoende bönder behövde läxas upp, ibland med våld, så att de inte tog idéerna i de revolutionära pamfletterna på för stort allvar. Folket skulle inte representeras av sina gelikar, som känner till deras bekymmer, utan av finfolk, handelsmän, jurister och andra ”ansvarsfulla män” som kunde anförtros uppdraget att försvara privilegier. (min övers)

Chomsky fortsätter med att, genom Madison, också peka ut ett annat ”demokratiskt” bekymmer:

Den främste [av konstitutionens utformare] var den skarpsinnige politiske tänkaren James Madison, vars åsikter fick stort genomslag i konstitutionen. I debatter om konstitutionen, påpekade Madison att om val i England ”skulle vara öppna för alla klasser, så skulle landägarnas egendom vara i riskzonen. En jordreform skulle snart genomföras”, som omfördelade land till de landlösa. Det konstitutionella systemet måste alltså vara utformat på ett sådant sätt så att denna orättvisa förhindras, och för att ”säkra landets permanenta intressen”, det vill säga rätten till privat egendom. (min övers.)

Lite över tvåhundra år senare kan vi konstatera att dessa farhågor – och i princip identiska sådana i andra delar av världen – inte besannats trots att allmän rösträtt nu råder i väldigt många länder. Ska vi av detta dra slutsatsen att de ”ignoranta och vulgära” massorna har insett storheten i sin fattigdom, och villigt går med på att låta ett fåtal äga nästan alla samhälleliga resurser? Något sådant vore absurt. Men det verkliga svaret kan vi ändå skönja i de ovan citerade herrarnas resonemang.

För att komma från slutet av 1700-talet till dit vi är nu, har det krävts en hel del ”tämjande”, med en hel del våld, en hel del ideologisk propaganda, men, också – och det här är det viktigaste för den här textens syfte – en förrädisk institutionalisering av olika kamper för samhällsförändring. Hand i hand med att de som hade resurserna och makten, genom inte minst tryckpress och våldsmonopol, formade människors åsikter och disciplinerade dem som inte rättade sig i ledet, så växte och anpassades den nya parlamentariska apparaten från att vara de rika och mäktigas exklusiva instrument för herravälde, till att också anta rollen av säkerhetsventil dit subversiva sociala krafter kunde omdirigeras och tämjas.

Den demokrati som bland annat Madison alltså fruktade, en form av ideal abstraktion där alla har tillgång till perfekt information, och därför kan bilda sig en korrekt uppfattning om sina intressen, och sedan perfekt kan få dessa intressen representerade inom det parlamentariska systemet, var inte bara just ett ouppnåeligt ideal, utan för varje dag som gick överhuvudtaget allt mindre likt det som i praktiken utkristalliserades som parlamentarismen. Genom olika historiska skeenden, ofta drivna av sociala rörelser (i Sverige är det exempelvis ryska revolutionen som till slut tvingar fram reform för allmän rösträtt), tvingades eliten sakta men säkert släppa in folkmassorna i sitt spel. Men för varje sån eftergift, ändrades också spelreglerna något.

Det här var inte något som gick människor helt förbi. Medan exempelvis Karl Marx och Friedrich Engels entusiastiskt stödde de tyska socialdemokraternas parlamentariska framfart, och starkt propagerade för generaliserat parlamentariskt deltagande, så höjde stora delar av den gryende arbetarrörelsen rösten mot sådan politik – exempelvis i Första Internationalen och de många sektioner som stödde ett federalistiskt och utomparlamentariskt tillvägagångssätt – något som blev förknippat med framför allt anarkisterna och Mikhail Bakunin, men knappast var begränsat till dessa. Senare exemplifieras en skepsis mot parlamentarisk förändringspotential bland annat genom Emma Goldmans inställning till kvinnorörelsen och tanken att kvinnors rösträtt skulle lösa alla kvinnors och samhällets problem, vilket vid tidpunkten inte var en speciellt ovanlig inställning bland kvinnosakskämparna.

Emma Goldman hade inte på något sätt något emot kvinnlig rösträtt – tvärtom var hon tydlig med att det var helt omotiverat att män skulle ha några som helst rättigheter eller möjligheter som kvinnor saknade. Men hon fick i stor utsträckning rätt, då den här optimistiska föreställningen kom på skam, och bland annat i Sverige visade det sig att när kvinnorna fick rösträtt, så tenderade de helt enkelt att rösta som sina män. På ett liknande sätt resulterade övergången från ståndsriksdag till tvåkammarsystem, en reform som hade för syfte att öka representationen för nya framväxande samhällsgrupper som tryckte på för inflytande, i en till synes kontraintuitiv situation – den nya, mer ”representativa” riksdagen visade sig nämligen vara mindre reformbenägen än den gamla.

På vägen mot den rösträtt vi har idag, fördes också på många sätt en slags tveeggad politik och taktik från makthavarna – för varje utvidgning villkorades också rösträtten, med åldersgräns, exkludering av fattiga eller skuldsatta, och andra begränsningar. Och den som hade rösträtt kunde inte heller precis få just sin synpunkt representerad, utan var tvungen att förlita sig på något av de befintliga partierna, och den information som bland annat tidningar och inflytelserika tidningsägare förmedlade. När det gäller politiska partiers avradikalisering brukar det ofta talas om den långa marschen genom institutionerna, men vi kan alltså också prata om själva institutionernas långa marsch genom historien.

På så sätt uppnåddes en produktion av samtycke i den politiska sfären vars motsvarighet bland annat Chomsky har pekat ut i de nordamerikanska medierna och den västerländska propagandamodellen. Chomsky visade bland annat i boken Manufacturing Consent hur den mediala censuren och propagandan i väst var mer effektiv än den i östblocket. Tricket var att tillåta livlig debatt – men inom ett väl avgränsat spektrum, och bygga upp en rad strukturella incitament för självcensur. Parlamentarismen garanterade på samma sätt ”livlig” debatt men inom de alltmer förstelnade och dominerande parlamentariska premisserna, som lade sig som en våt filt över radikal vardagsfokuserad och direktaktionsbaserad samhällsförändring.

Den här funktionen, som av bland annat Bakunin beskrevs som just en säkerhetsventil, är oerhört viktig i den här diskussionen, och det kan vara värt att uppehålla sig vid den en stund till.

Det sker just nu i samhällets alla sfärer en slags ”spelifiering”. Allt från jobb till hälsa omformuleras av bolag och institutioner för att med en gnutta lekfullhet få människor att göra saker de annars skulle tycka var tråkiga eller meningslösa. Ett i stort förbisett men mycket aktuellt exempel på detta kan vi hämta från sommarens skolstrejker i West Virginia, som inte bara handlade om löner, utan bland annat också just om spelifiering:

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom att vara ett sätt att motivera folk att göra saker de annars kanske skulle strunta i, så är spelifiering av verkliga livet också en slags mystifiering. Istället för att se att du inte kan få en läkartid eller sjukförsäkring på grund av att ekonomin prioriterar tillväxt framför människors hälsa, eller mer konkret, att någon byråkrat helt enkelt prioriterat bort dig, så sker det för att du inte har tillräckligt många poäng i en app. Det blir ditt eget fel. Istället för att gå på problemets kärna, på spelets ”slutboss” direkt i din vardag där denne drabbar dig, på din arbetsplats, eller i ditt bostadsområde, kämpar du – ofta i konkurrens med andra vanliga arbetare – för att få fler poäng i appen.

På så sätt kan människor inte bara avledas från vad frågor i praktiken handlar om, utan också förmås att vända sin vrede och sina handlingar mot andra som egentligen bara är offer för samma system, och kan dessutom i värsta fall fås att agera en slags avundsjuka grindvakter mot andras möjligheter att få tillgång till någon form av samhälleliga resurser. Om vi backar den här logiken historiskt, kan vi göra en slående jämförelse. För vad är egentligen parlamentarismen, om inte den ursprungliga spelifieringen? Lösningarna på problemen som finns direkt i vår vardag, flyttas till synes ut till ett spel mellan politiker där vi väljer lag och försöker samla poäng. Det här är bara ett exempel av många på hur den här säkerhetsventilen fungerar.

***

Jag har tidigare skrivit om att det finns gångbara och mindre gångbara sätt på vilka en kan vara pragmatisk. Pragmatiken får inte bli en mantel under vilken någon annans problemformulering påförs en – och det är precis det här som är problemet med parlamentarismen. Det är de med alla resurser som berättar för oss ”hur saker är”, och det är enligt deras frågeformuleringar som vi sedan ombeds ”delta” i ett abstrakt spel för att lösa konkreta problem. Det här är som den klassiska frågeställningen ”har du slutat slå dina barn?” I den frågan finns det redan en rad inbyggda antaganden – jag kanske inte ens har barn, och jag kan dessutom inte svara på frågan utan att implicera mig själv i barnmisshandel. Spelet är riggat. Därför är det viktigt att inse att vissa frågor inte är till för att besvaras, utan till för att upplösas.

Det här med att ställa rätt frågor sker inte heller i ett vakuum, inte bara i teorin som ett slags tankeexperiment, utan är något som vi alla också gör i en given strukturell kontext. Det är alltså också frågan om vilka strukturer och praktiker vi bejakar – problemformuleringen och praktiken är ofrånkomligen sammanlänkade. Och då kan vi med andra ord säga: Att delta i det parlamentariska spelet är redan en del av att ställa fel frågor.

Idag lever vi i ett samhälle där abstraktioner ofta framstår som mer verkliga än verkligheten. Vi jagar abstrakta poäng i riggade spel för att förbättra vår omedelbara vardagliga verklighet. Eller som CrimethInc skrev i en pamflett, i ett samhälle där finansmarknaden är verklig [men] ekologin abstrakt. Våra levda erfarenheter är sekundära, och ger vika för en obönhörligt påtaglig logik som vi alla tvingas förhålla oss till. Samtidigt översköljs vi fullkomligen av information om hur saker ”är” eller ”bör” vara i ett samhälle som är så komplext att det närmast ter sig obegripligt.

Det sägs ibland att det är lättare att tänka sig världens undergång än kapitalismens slut. På samma sätt kan det i politiska termer sägas att vi har lättare att föreställa oss att politiska abstraktioner förändrar vår vardag, än att vi själva gör det, trots att vi själva existerar mitt i den vardagen. Om det förra kan kallas kapitalistisk realism, så framstår det senare som en parlamentarisk motsvarighet. Där kapitalismen tycks omöjlig att överkomma, blir parlamentarismen den metod med vilken denna omöjlighet ständigt realiseras. Vi är fast i ett system där till och med vårt motstånd ofta tycks vara en del av spektaklet – och parlamentarismen är den skinande kronan på detta verk.

Det brukar ibland ändå sägas att den utomparlamentariska vänsterrörelsen tenderar att växa när den parlamentariska vänstern växer, och att det därmed finns någon slags synergi mellan de två. Men det här fokuserar på korrelation snarare än orsakssamband. Det finns en hel uppsjö med faktorer som generellt kan påverka engagemanget för progressiv politik i stort och dess storlek, synlighet och styrka. När människor strömmar till så sker det till alla de befintliga organisationsformerna, så det är inte märkligt att de alla ofta växer samtidigt. Men snarare än att framställa det som att utomparlamentarisk politik växer tack vare parlamentariskt dito, så finns det mycket som tyder på att det egentligen handlar om att den växer trots denna.

När parlamentariska partier går framåt i val så tenderar det att översättas till att människor som tidigare mer agerade som aktivister i gräsrötterna, ofta överlappande med den helt utomparlamentariska rörelsen, istället sugs in i partiapparaten och den institutionella byråkratin. På liknande sätt kan ibland vänsterpartier växa genom att de surfar på lokala sociala rörelser som kämpar för vissa nyckelfrågor. Så även om vi till synes har ett samband här när det gäller tillväxt, är det snarare frågan om en parasitär relation, som också tenderar att resultera i passiviserande av de utomparlamentariska rörelserna när dess nyckelfrågor tas över av partiapparater.

Politiska partier är alltså inte på det stora hela en hopplös återvändsgränd bara när de inte vinner, utan ofta även när de gör det. De koloniserar vårt sätt att tänka och ställa frågor, och det sätt på vilket vi bygger upp strukturer för motstånd. Alltför ofta hamnar den utomparlamentariska rörelsen i ett läge där den ytligt ser ut att vara oberoende, men under ytan odlar en mentalitet som snarare påminner om tillfälligt partilösa socialdemokrater. Och det här är inget konstigt. Om ens rörelse underförstått kommer att överge eller ge bort sin infrastruktur när nästa populära parlamentariska rörelse ser dagens ljus, så finns det ingen vits med att vare sig tänka eller bygga långsiktigt.

Det här hänger också ihop med en syn på rörelser där själva rörelsen kan bli viktigare än riktningen. I ruset kan en sådan inställning misstas för en ”pragmatisk” genväg till makt eller samhällsförändring. Syriza, Podemos, gröna partier – listan på de som försvunnit in i parlamentarismen är lång, och inte sällan tappar de bort sig själva innan de ens fått reell makt. När misslyckanden sedan ska förklaras tenderar de som var mest entusiastiska att lysa med sin frånvaro, och få lärdomar dras. Men svaret är att det inte finns några sådana genvägar, och anarkister samt andra anti-parlamentariska grupper och individer behöver påminna varandra och radikala sociala rörelser om att byggandet av självständig och potentiellt omvälvande motmakt är en långsam process som kräver mycket tålamod.

Med allt detta sagt behöver ett annalkande missförstånd också motas vid grind: Nej, det är förstås inte helt betydelselöst vem som innehar den parlamentariska makten, och ja, det går i viss mån att påverka hur den makten agerar. Men det betyder inte att det mest praktiska är att själv bli det du försöker förändra – då har det motsatta istället segrat, och institutionerna vunnit rörelsen. Det går att interagera och påverka dessa processer som en självständig och antagonistisk aktör – lokalt, regionalt, nationellt och globalt.

Okej, kanske någon säger, fuck den här verkligheten vi genomlever – men vad ska vi ställa mot den, då, som inte kör rätt in i en bergvägg, institutionaliseras eller ebbar ut med en suck?

Det är egentligen ett ämne för en annan gång, men vi kommer definitivt inte komma någonvart förrän vi inser att det är bättre att misslyckas med sitt eget projekt, än att lyckas med någon annans. Antiparlamentarisk politik är ingen garanti för att vi lyckas, men den är, tror jag själv, en förutsättning för det. Men det handlar också om något annat.

Vi lever i en tid där alla de stora ideologierna diskrediterats, dekonstruerats och blivit till tomma skal, en ironisk tid där skillnaden mellan skämt och allvar utraderats, en tid av ängslighet, och en tid där till och med språket tömts på sitt innehåll. Det är en tid där det mest radikala är att oironiskt våga tro på något. Men detta något kan inte heller vara vadsomhelst. Det finns många vars genuina tro tillfaller de abstraktioner som håller oss fångade i systemets labyrint. Vad vi behöver tro på är vår egen förmåga att konkret, direkt, i vår vardag, kunna förändra densamma. Bara på det sättet kan vi börja bygga något annat än nya fängelser åt oss själva. Vi kan bara bryta oss ur denna realism genom att våga drömma.

Inlägget Parlamentarisk realism dök först upp på anarkism.info.

Detta är del ett i en serie om ca fem avsnitt.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget En pamflett om anarkism, del 1 – anarkism.info podcast #6 dök först upp på anarkism.info.

***

(2) Den här avledningen, ”ögonbindlarna”, är också mer än bara en illusion, den är verklig, vilket gör det hela mycket svårare. Vi alieneras faktiskt från att kunna göra förändringar i våra liv, för att den makten tas ifrån oss och lyfts ut i en abstrakt sfär av parlamentarisk politik. Istället för att förändra saker tillsammans med människor i vår omgivning, sätts vi att tävla om jobb, resurser och vilken färg och form de som bestämmer över oss har på sina symboler.

***

(3) Handklovarna är minst lika smarta och verkliga. De som via partier går in i institutionerna i syfte att förändra blir snabbt själva förändrade. De måste förhålla sig till institutionernas interna dynamik, de måste kompromissa med sina ideal, och från maktens korridorer är det snart de själva som skickar polisen mot husockupanter, strejkande arbetare och ”illegala” flyktingar, eller nyttjar ekologiskt skadliga resurser som kolgruvor trots att de just kom ur miljörörelsen.

***

(4) Parlamentarismen är, i en liberal demokrati, ett så mäktigt vapen i händerna på de som har makten, att en hel ideologi vuxit fram i samklang med den, som gör att det knappast finns något större tabu än att säga att den fria individens enskilda röst är närmast att betrakta som betydelselös.

***

(5) Ibland misstolkar folk åsikten att valhandlingen är närapå meningslös med påståendet att valutgången är betydelselös. Det här är helt fel. Min individuella röst gör varken till eller från, men valutgången kan faktiskt påverka mig – ungefär som vädret. Och den som är lockad att påpeka att våra handlingar i allra högsta grad påverkar vädret – ja, det är helt sant. Men hur nyttiga har de olika miljöpartierna, eller konsumentmakt, visat sig vara på att lösa det problemet?

***

(6) Någon som tvekar på om det är meningsfullt att rösta kan ibland få svaret ”Men tänk om alla gjorde som du!” Det här är en användbar invändning – men inte för att den övertygande argumenterar för röstande, utan för att den sätter fokus på det viktiga. Det är inte (icke-)röstandet som är viktigt, utan vad vi gör för att direkt försöka förbättra vår vardag. Om en är med i radikala fack, kvartersföreningar, sociala rörelser, och deltar i organisering, direkt aktion, och så vidare, ja, då kan en välkomna den här tankegången, för om alla (eller till och med en betydande minoritet) gjorde allt detta – även inklusive potentiellt icke-röstande – då skulle vi ha ett helt annat samhälle.

***

(7) Är det svårt att tro att människor i sin vardag kan ha större och mer konkret inverkan än genom parlamentarismen? Se då exempelvis på Planka.nu, som i en given stad, med några hundra medlemmar, omedelbart förbättrar sina medlemmars tillgång till kollektivtrafiken och samtidigt använder sina resurser för att utöva påtryckningar eller påverkan på staten och allmänheten. Multiplicera gånger tusen i alla samhällets sfärer.

***

(8) Ibland säger folk till mig, när det visar sig hur liten vikt jag lägger vid valet, att jag sviker minnet av de som kämpade för att vi skulle få rösträtt till att börja med. Men då säger jag att jag tvärtom snarare bekräftar deras kamp – de röstade ju inte fram rösträtten, eller hur?

***

(9) När allt strålkastarljus riktas på de privilegierade få som påstår sig företräda oss, så är det lätt att missta parlamentarismen för sin egen orsak och verkan. Men faktum är att stora såväl som små förändringar alltid bygger på just stora eller små folkrörelser utanför parlamenten, som sedan eventuellt transplanteras dit. Val är i bästa fall en spegling av, inte en orsak för, social förändring. Att använda val för att förändra samhället är ungefär som att använda en termometer för att försöka höja temperaturen.

***

(10) Det viktiga är inte om en röstar eller inte, utan vad en gör de andra dagarna, det är då rörelser kan byggas som på ett direkt och effektfullt sätt kan förbättra vår vardag, och samtidigt staka ut riktningen mot en både radikal och långsiktig förändring där vi tar makten över alla aspekter av våra liv. Det är i vardagen vi kan bygga meningsfull alternativ infrastruktur.

***

(11) Min parlamentariska skepsis inbegriper alla partier, även om jag givetvis inte ser dem alla som exakt likadana. Ibland frågar exempelvis folk som stödjer Vänsterpartiet om jag inte tror att de gör en massa bra saker. Och jo, det vet jag att de gör – de har inhyst flyktingar i sina lokaler, tillhandahåller infrastruktur till självorganisering, ordnar folkbildning, och så vidare. Men för mig har de flesta bra saker som Vänsterpartiet och liknande partier gör väldigt lite att göra med själva det parlamentariska deltagandet, och jag tror att de resurser sådana partier besitter skulle kunna användas bättre om de var helt fokuserade på självorganisering och direkt aktion.

***

(12) Vissa menar att det är motsägelsefullt att argumentera för att valet inte är speciellt betydelsefullt – om det inte är viktigt att rösta, varför skulle det vara viktigt att inte rösta? Det är sant att valhandlingen inte är speciellt viktig. Men den tid, energi och uppmärksamhet som valjippot får är däremot viktig, för den avleder människors uppmärksamhet och tillskriver förändringspotential till symboliska handlingar. Därför kan det vara meningsfullt att göra inbrytningar i den energi som valjippot skapar, för att försöka rikta om den någon annanstans.

***

(13) Har jag i allt detta sagt åt någon att inte rösta? Nej, det skulle aldrig falla mig in. Det enda jag säger är: Varför väntar du på valet? Valet väntar inte på dig. Hur du gör med den där lappen som staten skickar ut till dig bestämmer du själv. Låt den bara inte inhängna ditt engagemang, kolonisera ditt sätt att vara politisk, och vingklippa din fantasi.

Inlägget Tretton teser om valen dök först upp på anarkism.info.

Inlägget En valfilm dök först upp på anarkism.info.

***

Årtiondena som följde Berlinmurens fall 1989 har inneburit ett historisk uppsving för direktdemokratisk, federalistisk politik bland globala sociala rörelser på en skala utan motstycke sedan början av nittonhundratalet. Från Zapatistas och Magonistas i södra Mexiko, den globala rörelsen för social rättvisa, till torgrörelserna kring Tahrirtorget, 15M, Occupy, Geziparken, och många andra runtom i världen, till Black Lives Matters, kan vi se den kraftfulla inverkan av stilen med ledarlös (eller ledarfylld), [2] autonom, direktaktionsinriktad organisering som har karaktäriserat motstånd underifrån under denna tid. Några av de grupper och individer som utgör dessa rörelser har direkt, eller indirekt, influerats av den alltjämt bestående antiauktoritära anarkistiska traditionen, vars popularitet har skjutit i höjden under de senaste årtiondena, i samklang med ett förhöjt intresse för federalistisk antikapitalistisk politik. Många andra, däremot, kom att förkasta den auktoritära kommunismens hierarkiska partipolitik inte så mycket på grund av uttrycklig ideologisk påverkan, utan snarare för att ockupationer, folkliga samlingar, och konsensusbeslutsfattande ansågs vara de mest etiskt och strategiskt riktiga formerna av kamp givet befintliga förhållanden. Så var fallet för de flesta av de argentinare som reste sig i uppror och ockuperade sina arbetsplatser samt organiserade kvartersråd i kölvattnet av finanskrisen 2001. Ur detta folkliga uppror mot nyliberalism kom uttrycket ”horisontalism” (horizontalidad). Trots att den här vaga termen har betytt delvis olika saker för olika människor, så har den generellt betecknat en form av ”ledarlöst”, autonomt, direktdemokratiskt rörelsebyggande vars anhängare ser detta som icke-ideologiskt. Sen det argentinska upproret har termen ”horisontalism” etablerat sig som den övergripande benämningen för denna formlösa varianten av direktdemokratisk organisering som tagit världen med storm.

Horisontalism och anarkism överlappar förstås i sitt förespråkande av federerad, direktdemokratisk, direktaktionsbaserad, autonom organisering. Anarkister reagerade redan långt innan östblockets fall mot de inneboende skadliga effekterna av hierarkier och auktoritärt ledarskap, och byggde samtidigt storskaliga federerade modeller av arbetares självorganisering i form av anarkosyndikalistiska fack med medlemsantal som kunde räknas i hundratusentals, eller till och med över en miljon i fallet med spanska CNT på 1930-talet. I vissa fall, som med franska CGT i början av nittonhundratalet, förespråkade fackligt aktiva anarkister även icke-sekteristiska revolutionära syndikalistiska fack som kunde samla arbetarklassen bortom politiska uppdelningar (Maitron, 1992, 326; Maura, 1975, 495). Det är knappast överraskande att många anarkister har gjort gemensam sak med de senaste årtiondenas horisontalistiska massrörelser för att försöka säkra och främja dessa rörelsers anti-auktoritära tendenser. Den tydliga närhet som finns mellan dessa två strömningar väcker vissa viktiga frågor: är horisontalism helt enkelt ett nytt namn för anarkism? Är dessa två i princip samma idé förklädd i olika historik? Givet detta stora överlapp, är det bara semantiskt smågnabb om vi insisterar på en distinktion mellan de två?

För att besvara denna fråga kommer jag att göra en distinktion mellan ”horisontalism”, som jag använder som en historiskt specifik term för att avgränsa vågen av direktdemokratiska folkliga mobiliseringar som har uppkommit de senaste decennierna, och ”horisontell”, som jag använder för en analytisk beskrivning av alla former av icke-hierarkisk aktivitet, oavsett sammanhang. När denna distinktion väl gjorts blir det uppenbart att även om anarkismen är inneboende horisontell, så är de senaste årens historiska horisontalism ett flytande fenomen som ibland främjar värden och idéer som står i strid med anarkismen, till följd av horisontalismens minimalistiska ”anti-ideologiska” ideologi. Trots att vissa anarkister, liksom andra, även har karaktäriserat anarkismen som ”anti-ideologisk”, så visar rörelsens historia att de flesta av dess förespråkare och teoretiker sett den som en fast, om än flexibel, tendens förankrad i en uppsättning anti-auktoritära principer. Detta står i skarp kontrast till den gängse postmoderna tendensen bland horisontalismens förkämpar att se denna som en formbar uppsättning praktiker frånkopplade från något specifikt politiskt centrum. Det här ”anti-ideologiska” fokuset på form över innehåll, eller med andra ord, fokuset på hur beslut tas snarare än på vad som beslutas, har skapat märkbara spänningar i samband med mer eller mindre spontan folklig horisontalism för anarkister som stödjer massorganisering och hyser hopp om de politiska öppningar som sådana rörelser medför. Eftersom horisontalismen försöker frånskilja sig från ideologi, är dess strukturer och praktiker mottagliga för riktningsförändringar åt bestämt icke-horisontella håll, såsom deltagande i parlamentariska institutioner.

Det är viktigt att klargöra att denna kritik av horisontalismens ”anti-ideologi” gäller väsentligen spontana folkrörelser där tusentals människor från alla möjliga miljöer plötsligt och för första gången börjar utöva direktdemokrati tillsammans, inte exempel som Zapatistas i södra Mexiko, vars horisontella praktiker utvecklades sakta över generationer och ofrånkomligen genomsyrades av gemensamma värderingar. När rådsstrukturer uppstår utan möjlighet till sådan stadig tillväxt och utveckling, minskar frånvaron av formell ideologi inträdeströskeln för stora grupper av inbördes isolerade, missnöjda människor, men det gör också rörelsens innehåll och riktning nyckfull. Det underförstådda horisontalistiska antagandet att horisontella beslutsfattarmekanismer i sig själva är tillräckliga för att medföra jämlika utfall står i skarp kontrast till det anarkistiska åtagandet till både horisontella praktiker och utfall fria från en hierarkisk maktdynamik. Detta visar att även om anarkismen är horisontell (i ordets analytiska snarare än historiskt specifika mening), och horisontalismen är anarkistisk (att den alltså kan tillskrivas många anarkistiska karaktärsdrag), så är horisontalism och anarkism inte identiska.

Horisontalism
I slutet av 2001 utbröt ett spontant uppror i Argentina när regeringen beslutade att frysa bankkonton för att förhindra en gryende ekonomisk kris orsakad av 90-talets IMF-drivna privatiseringar och åtstramningar. På mindre än två veckor avsatte folkliga mobiliseringar 4 olika regeringar. Mot den politiska elitens hierarkiska manövrerande organiserade sociala rörelser demokratiska kvartersråd och arbetsplatsockupationer under vägledning av principer som alltmer utkristalliserades till horisontalismen som koncept. Ockuperade arbetsplatser skapade nätverk av ömsesidig hjälp och rådsförsamlingar tog form lokalt innan de etablerade sammanlänkade direktdemokratiska organismer som vägleddes av konsensusbeslutsfattande både som en slags attityd och som fungerande praktik. Detta uppror var i allra högsta grad prefigurativt eftersom det försökte förverkliga det önskade samhället i sina vardagliga praktiker. Som Marina Sitrin (2006, 4) skriver i sin inflytelserika bok Horizontalism: Voices of Power in Argentina, så är horisontalismen ”eftersträvansvärd och ett mål, men också medlet – verktyget – för att nå detta mål.” För många var den ”mer än bara en organisationsform,” den var ”en kultur” som främjade nya känslomässiga relationer och gemenskapsbaserad solidaritet (Sitrin, 2006, 49). Denna kultur av öppenhet och förkastandet av dogmer kan till och med begränsa utkristalliseringen av horisontalism som en fast enhet, eftersom, som argentinska Colectivo Situaciones argumenterade, ”horizontalidad [inte] bör ses som en ny modell, utan innebär snarare att det inte finns några modeller…. Horizontalidad är normaliseringen av mångfald…. Risken är att horizontalidad kan tysta oss, stoppa våra frågor och bli en ideologi” (Sitrin, 2006, 55).

Redogörelserna som Sitrin samlade in från deltagarna i det argentinska upproret visar att för många var horisontalism kanske en anti-ideologisk ideologi bestående av en flytande blandning av flexibla, deltagande, icke-dogmatiska värden och praktiker orienterade kring konsensus, federalism och självförvaltning. Dessa attityder uppstod emellertid i ett antal olika grupper och rörelser långt innan de började associeras med termen ”horisontalism”. I Unruly Equality: U. S. Anarchism in the 20th Century, visar Andrew Cornell (2016) hur de diffusa kvarlevorna av tidig nittonhundratalsanarkism, som alltmer genomsyrades av pacifism och var högsta mode på 40- och 50-talet

tillhandahöll teorier, värden, taktiker och organisationsformer som aktivister i antikrigs-, kontrakultur-, och feministrörelsen plockade upp [under de följande årtiondena]; dessa massrörelser radikaliserade i sin tur hundratusentals människor, varav en del antog anarkismen som sin ideologiska utsiktshorisont.

Omintetgörandet av den amerikanska anarkistiska rörelsen i mitten av århundradet och det kalla krigets polarisering ledde många amerikanska anarkister till att experimentera med nya taktiker och strategier. Detta inkluderade konsensus, som första gången användes av amerikanska anarkister i den radikala antikrigsorganisationen Peacemakers i slutet av 1940-talet (Cornell, 2016, 180-181). Över ett årtionde senare introducerades konsensus i medborgarrättsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) av Peacemakers-aktivisten James Lawson (Cornell, 2016, 229; Carmichael, 2003, 300). Detta inflytande fördes vidare till Students for a Democratic Society (SDS) och andra grupper på 1970- och 1980-talet där New Hampshire Clamshell Alliance var bland de första att använda spokecouncil-modellen¹ och vängrupper i rörelsen mot kärnkraft, feministiska cirklar för medvetandegörande experimenterade med icke-hierarkisk organisering, och Movement for a New Society (MNS) införlivade kväkarnas konsensusmetoder (Farrell, 1997, 241; Anarcho-Feminism, 1997; Cornell, 2011). Under samma årtionden spelade liknande tendenser en roll i Europa inom delar av den feministiska rörelsen, kärnkraftsmotståndet samt inom den autonoma rörelsen (Katsiaficas, 1997). Den tradition som dessa grupper utformade anammades av efterföljande grupper som den direktaktionsbaserade AIDS-aktivismgruppen ACT UP, den radikala miljögruppen Earth First!, Food Not Bombs, och andra som deltog i rörelsen för global rättvisa vid 2000-talets början (Gould, 2009; Wall, 2002; McHenry, 2012). Torgrörelser som den arabiska våren, 15M, Occupy, Geziparken, Nuit Debout och andra var delvis ett omtag av råd, spokescouncil-modellen, vängrupper och direktaktion från den globala rättviserörelsen, orienterade mot en specifik geografisk plats i form av torget. Andra har influerats av rhizomatisk organisering framlagd av Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987; Chalcraft, 2012; Anderson 2013). Medan de specifika praktikerna som dessa grupper och rörelser anammade varierade,

så står deras fokus på överläggningar, konsensus-byggande, individuellt deltagande, mångfald, nya teknologier, och kreativt engagemang som en medveten motpol till doktrinära och hierarkiska modeller av mobilisering, politisk och religiös sekterism, polariserande debatter om nationell identitet och till och med representativa former av demokrati.(Anderson, 2013, 154)

Horisontalistiskt motstånd mot representativ demokrati visar sig vanligtvis i form av konsensusbeslutsfattande. Snarare än att formulera ett förslag och helt enkelt bemöda sig om att samla tillräckligt med röster för att forcera igenom det, så kräver konsensus att deltagare tar allvarlig hänsyn till minoriteters ståndpunkter och anpassar förslag till deras situation. Tanken är inte att alla måste vara överens hela tiden (halmgubbe-bilden av konsensus), utan snarare att majoriteten tvingas göra eftergifter till minoriteten och, för att gruppen ska fungera, så måste minoriteten vänja sig vid tanken att tolerera beslut som den anser inte är ideala. Konsensus strävar inte bara efter att främja en formell praktik där förslag tillfredsställer minoriteten utan, mer djupgående, också efter att skapa en känsla av enighet inom gruppen och en kultur av omtanke som annars lätt trängs undan i jakten på en majoritet vid omröstning. Denna form av beslutsfattande fungerar bäst när alla medlemmar i en grupp har en känsla av ett underliggande gemensamt syfte. När de inte har det stannar processen upp. Occupy Wall Street tillämpade exempelvis modifierad konsensus där samstämmighet bara krävdes bland 90% snarare än 100% för att därmed ge lite andrum vid sådana tillfällen. Det krävs trots detta bara 11% för att stänga ner en handlingsplan som stöds av 89% när mötesdeltagarna jobbar utefter ömsesidigt motstridiga syften. Occupy Wall Street och många av de andra torgrörelserna stötte på sådana problem när de spontant införlivade tusentals slumpmässiga individer i sina beslutsfattarprocesser. Även när konsensus utövas av en sammansvetsad grupp med ett gemensamt syfte så har metoden en inneboende tendens mot att bevara status quo genom att göra det svårare att få igenom ett förslag eller en resolution. Som George Lakey från Movement for a New Society påpekade, så kan konsensus ”vara en konservativ kraft, som undergräver möjligheterna för organisatorisk förändring” (Cornell, 2011, 47). Det är tydligt att konsensus bär med sig en rad fallgropar, men det gör även majoritetsröstande. I slutändan är det väldigt svårt att navigera sig igenom konflikter, och det är av denna anledning som anarkister lägger stor vikt vid frivilliga sammanslutningar (och därför också möjligheten att frivilligt gå isär). Ibland är den enda lösningen att två grupper går skilda vägar, snarare än att de tvingas samexistera.

Många av horisontalismens mest uttalade förespråkare ser den som medel och mål sammanfogade till en enhetlig uppsättning praktiker och värden. Från det perspektivet så besjälar värdena praktiken, som i sin tur förändras när de möter på varierande omständigheter. Horisontalismens fientliga inställning till ”dogma” tillåter i sin tur värden att anpassa sig till människornas behov allteftersom rörelsens sammanhang genomgår förändringar. Horisontalismens ”icke-ideologiska”, ”apolitiska” fokus på form, praktik och omedelbar problemlösning istället för storskaliga ”sekteristiska” konflikter har tillfört denna historiskt specifika tendens en flyttbarhet och anpassningsförmåga som har tillåtit den att frodas i så olika miljöer som grekisk landsbygd, nedre Manhattan, Istanbul och Hong Kong. Föga förvånande har den politik som burit upp horisontalismen varierat drastiskt. Detta är oproblematiskt om en inte har ett fördefinierat mål; om en ansluter sig till den liberala hållningen som jag har refererat till på annat håll som ”utfallsneutralitet” (Bray, 2014). Men anarkism har alltid handlat om mycket mer än direkt demokrati; det är en revolutionär socialistisk ideologi grundad i en politik som vänder sig mot all dominans och ett främjande av icke-hierarkisk praktik.

Anarkism och horisontalism
Anarkistiska reaktioner på den folkliga horisontalismens framväxt har varierat från upprymdhet till avsky, med många någonstans där emellan. De som varit mer eller mindre entusiastiska har sett horisontalistiska rörelser som ett tillfälle att propagera för icke-hierarkisk politik på en masskala, medan kritiker har sett dem som ett svek gentemot verkligt horisontella principer, speciellt när sådana rörelser har omfamnat elektoralism. Det finns en rad av anarkistiska svar på horisontalism, som exemplen nedan från Spanien, USA och Turkiet kommer att visa.

Den federalism [3] som både anarkismen och horisontalismen delar kan spåras till sjuttonhundratalet. Även om den går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, så är det rimligt att inom ramarna för socialismens historia börja just med inflytandet från den diktatoriska Jakobinska ”dygdens republik” under franska revolutionen, som banade vägen för element av centralplanering såväl som modern värnplikt. Under de följande årtiondena var den europeiska republikanska rörelsen splittrad mellan Jakobiner och deras sympatisörer som drömde om ett förnyat ”terrorvälde” och federalistiska republikaner som var förskräckta av den centraliserade auktoritetens blodiga konsekvenser, även i republikanska händer, och istället förespråkade lokal och regional autonomi.

Föga förvånande började många anhängare av Proudhons och Bakunins anti-auktoritära verk sin politiska bana som federalistiska republikaner, medan många marxister har hyllat Jakobinernas diktatur som en försmak av den proletära diktatur de önskade och förutsåg. (Zimmer, 2015, 73; Esenwein, 1989, 16–17; Maura, 1975, 68; Toledo and Biondi, 2010, 365; Lenin, 1975; Mayer, 1999)

Anarkister vidareutvecklade det federalistiska republikanska motståndet mot centralisering genom att arbeta fram en kritik av staten, vare sig denna var federalistisk eller centraliserad, och genom att utveckla metoder för kamp och självorganisering som speglade den värld de sökte skapa. De flesta marxister avvisar tanken på att något som ens påminner om kommunism kan genomdrivas i ett kapitalistiskt samhälle och drar därmed slutsatsen att formen som organisationen eller partiet antar bara är av instrumentell betydelse. För Marxist-Leninister, till exempel, utgör detta i huvudsak inställningen att det är acceptabelt för ett avantgarde-parti att handla i proletariatets intresse – att handla som proletariatet antas ha handlat om de redan uppnått full klassmedvetenhet – så länge som samma slutresultat i form av kommunism tids nog uppnås (vilket, förstås, aldrig blev fallet). För anarkister däremot är ett potentiellt framtida samhälle ofrånkomligen en reflektion av de värden, principer och praktiker som låg till grund för dess skapande.

För att förstå hur anarkister har försökt att omvandla denna idé till prefigurativ praktik är det viktigt att skilja mellan det David Graeber (2002) och andra har refererat till som ”anarkism med stort A” och ”anarkism med litet a”. Även om skillnaden mellan dessa två ofta överdrivs väldigt mycket, så kan distinktionen hjälpa oss att identifiera kopplingen mellan konsensus- och majoritetsbeslutsfattande och de överlappande områden som finns mellan anarkism och horisontalism. Anarkisterna som Graeber refererar till som ”anarkister med stort A” är influerade av den klassiska anarkismens arv (från cirka 1860-talet till 1940) på ett mycket mer självmedvetet sätt. De tenderar att lägga fokus på byggandet av stora federalistiska organisationer, som anarkosyndikalistiska fackföreningar, som använder sig av majoritetsomröstningar och har ett stort fokus på klasskamp och massmotstånd. Historiskt har sådana organisationer drivits genom att federera lokala fackföreningar eller politiska grupper i regionala, nationella och till och med internationella organ som använder sig av majoritetsomröstningar genomförda av delegater som har tydliga mandat och kan återkallas. I motsats till parlamentarisk demokrati där valda företrädare bestämmer å sina väljares vägnar, så har anarkistiska delegater enbart befogenhet att uttrycka sin lokala fackförenings eller grupps ståndpunkt. Den ”stiftande” makten stannar därmed på basnivån samtidigt som den kollektiva självförvaltningen tillåts skala upp. Detta innebär inte att sådana system blir hierarkiska, utan snarare att lokalt förankrade beslutsfattande organ kan samordna över stora regioner. På sistone har konsensus i så stor utsträckning genomsyrat vissa horisontalistiska/anarkistiska cirklar att vissa inte inser att historiskt sett så har en majoritet av anarkister tillämpat majoritetsomröstningar.

Anarkisterna som Graeber refererade till som ”anarkister med litet a” är generellt de vars anarkism vuxit ur de antiauktoritära och kontrakulturella strömningarna under kalla kriget, snarare än ur ”klassisk” anarkism. De tenderar skapa mindre, inte lika formellt strukturerade grupper och kollektiv som utgår från konsensus, interagerar med en mer kontrakulturell miljö, och fokuserar inte främst på klasspolitik utan exempelvis miljökamper eller feminism. Anarkistiska kollektiv ”med litet a” är i huvudsak exempel på småskalig horisontalism som ingjutits med anarkistisk politik. Detta är inte speciellt förvånande eftersom både horisontalism och ”anarkism med litet a” vuxit fram ur samma konstellation av efterkrigstidens icke-hierarkiska, konsensusbaserade grupper som diskuterats ovan, och ”anarkister med litet a” förekommit bland de framträdande organisatörerna i många av de senaste uttrycken av folklig horisontalism. Detta visar att horisontalism till viss del växte fram ur vissa anarkistiska tendenser. De går dock skilda vägar när horisontalistisk praktik frånskiljs antiauktoritär politik. En del anarkister förkastade förstås till slut de horisontalistiska rörelser som de själva hjälpt till att skapa eftersom dessa rörelser påstods ha glidit för långt i en populistisk och/eller reformistisk riktning bort från de mer avsiktliga och radikala uttryck som en del av deras tidiga organisatörer hade tänkt sig. Men ändå har de anarkister som förespråkar deltagande i massrörelser (vare sig de är anarkister med litet eller stort a) fortsatt att spela viktiga roller i horisontalistiska rörelser eftersom de ser dem som tillfällen att propagera för element av anarkistisk politik på en masskala.

Jag var onekligen själv bland de som anslöt till Occupy Wall Street for att hjälpa till att utveckla rörelsens icke-hierarkiska agenda och ingjuta ett mer anarkistiskt innehåll i rörelsen samtidigt som dess folkliga dragningskraft bevarades. Jag argumenterade för ett sådant tillvägagångssätt i min bok Translating Anarchy: The Anarchism of Occupy Wall Street där jag dokumenterade att 72% av OWS-organisatörerna i New York City gav uttryck för en explicit eller implicit anarkistisk politik (Bray, 2013). För dessa anarkister eller anarkistiskt orienterade organisatörer, och deras motsvarigheter i andra rörelser, så är den horisontalistiska rörelsen en bred och dynamisk plats där folkliga kamper kan interagera med revolutionär politik, och i idealfallet skifta inriktning genom ett sådant utbyte. Sådana kamper är möjligheter för anarkister att återta demokratins fallna mantel och angripa det de anser vara de hierarkiska, kapitalistiska regeringarnas bedrägeri. I USA har anarkister exempelvis haft några av sina största framgångar i att vinna över liberaler och folk i politikens mittenfåra genom att argumentera att icke-hierarkisk direktdemokrati är den enda sanna demokratin. I ett land där demokratins ideal, om än inte den verkliga praktiken, är universellt aktat, kan sådana argument slå an en folklig sträng.

Ändå har inte alla anarkister varit lika förtjusta i torgrörelserna. Vissa anarkister förkastade Occupy antingen för att deras lokala läger verkligen var reformistiskt (de olika Occupy-lägrens politik varierade mycket) eller för att de var motståndare till folklig politik som inte var uttryckligen anarkistisk (Bray, 2013, 168). I Spanien, till exempel, så både stödde och deltog många anarkister i 15M rörelsen av liknande anledningar som anarkisterna i Occupy, men ett betydligt antal höll tillbaka helhjärtat stöd eftersom de ansåg rörelsen vara reformistisk (Taibo, 2011; 2014). Även när några av de anarkistiska facken ville stödja någon 15M-marsch, till exempel, så var de frustrerade över rörelsens vägran att låta fack och partier marschera med sina flaggor, något som hade sitt ursprung i 15Ms önskan om att förbli ”icke-sekteristiskt”.

En annan intressant aspekt i förhållandet mellan 15M och de spanska anarkisterna är att de generellt sett inte försöker återvinna ”demokratins” mantel från de politiska partierna och myndigheterna. Till exempel går en populär 15M-ramsa ”De kallar det demokrati, och det är det inte.” En gång marscherade jag nära en grupp anarkister som istället sarkastiskt ropade ”De kallar det demokrati, och det är det!” Här blir ramsans syfte att övertyga lyssnare att korruptionen och folkföraktet som personifierar regeringen är en inneboende del av dess natur. Från ett anarkistiskt perspektiv så är detta vad parlamentarisk ”demokrati” är och alltid kommer att vara. Detta härstammar delvis från den utbredda associationen mellan den parlamentariska post-Franco regimen och termen ”demokrati”. För många spanjorer är den regering som haft makten sedan 1970-talet ”la democracia”, och därför har termen en mer specifik betydelse än i USA, där det förstås mer som en egalitär beslutsfattarmetod som regeringsmakten påstås förkroppsliga i någon mening.

2013 publicerade spanska Grupos Anarquistas Coordinados (Koordinerade Anarkistiska Grupper) en liten bok som kallades Contra la democracia (Mot demokratin). Boken skapade rejäl uppståndelse i Spanien i december 2014, då den citerades som bevismaterial när 11 personer från Spanien, Italien, Uruguay och Österrike arresterades i Katalonien och Madrid och anklagades för att tillhöra vad staten hävdade vara ”en anarkistisk terroristorganisation” skyldig till ”flera bombattentat” (Katalanska Polisen, 2014). I det som blev känt som Operation Pandora hölls sju av de ursprungliga elva kvar anklagade för terrorism, bland annat för att de hade e-mejlkonton på ”Riseup”, ägde kopior av Contra al democracia, och hade en behållare gas som används vid camping i sin ägo när de arresterades. Den chilenske anarkisten Francisco Javier Solar, som tillsammans med en annan chilenare, Mónica Caballero, till slut dömdes för bombningen av Pilar Basilica i Zaragoza 2013, förnekade anklagelser om att vara en av textens huvudförfattare (Pérez, 2016).

Givet den vikt som myndigheterna fäste vid denna text skulle en kunna tro att den är en blodtörstig manual för bombtillverkning, men i själva verket är det bara en historisk analys och kritik av demokrati. Bokens inledning avslutas med påståendet att ”Om vi tror på att demokrati är frihet så kommer vi aldrig sluta vara slavar. Vi kommer att avslöja denna stora lögn! Vi kommer att bygga anarki” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 8). Senare, i bokens enda hänvisning till 15M, kritiserar texten rörelsen för att den ”ber om parlamentariska reformer som gynnar de små politiska partierna … den förespråkar medborgarism (ciudadanismo) som ideologi; en ’demokratisering’ av polisen … [och] total pacificering av konflikter genom medling och delegation via en kår av socialtjänstemän” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 68). Men trots denna kritik av ”democracia” och 15M är författarna till texten inte motståndare till all direktdemokratisk organisering. De förespråkar bildandet av nätverk av sociala center, fria skolor, och andra organ för ”byggandet av ett nytt samhälle som har kapaciteten till fri självförvaltning (den enda verkliga mening som termen ’demokrati’ skulle kunna ha) …” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 66). Det här är förstås precis vad anarkister som propagerar för verklig direktdemokrati har i åtanke. Contra la democracia visar oss att trots att många anarkister i Spanien och på andra håll har väldigt snarlika visioner av framtida självförvaltning i ett postkapitalistiskt samhälle så finner vissa det strategiskt användbart att slåss för att återta termen ”demokrati” medan andra försöker att förkasta den för gott.

Mycket av den motvilja som anarkister har uttryckt i relation till deltagande i spanska 15M och andra rörelser har att göra med den förhärskande tendensen att horisontalistiska massrörelser kanaliseras till icke-horisontell parlamentarisk politik. Den representativa maktens lockelse är så stark att trots att rörelser i ett tidigt skede kan utropa ”¡Que se vayan todos!” (”Bort med dem allihop!”) i Argentina eller ”¡Que no nos represent!” (”De representerar inte oss!”) i Spanien, så omvandlas sådana slogans ofta till uppmaningar att horisontalismen ska utvidgas till maktens korridorer genom valsedeln. Sådana argument kläs ofta i termer av perspektivet att efter den inledande vågen av protester har höjt medvetandet i en viss fråga, så krävs det en övergång till det ”allvarliga arbetet att genomföra konkreta förändringar” genom att regera. I Spanien var Podemos (Vi kan) det mest betydelsefulla partiet som växte fram ur 15M, och partiet bildade valkoalitioner med andra liknande partier och plattformar som Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) och Ganemos Madrid (Låt oss vinna Madrid) som söker propagera för ”demokratisk municipalism” och skapandet av politiska strukturer som är ”demokratiska, horisontella, inkluderande, och deltagande …” (Ganemos Madrid, 2016). Partiets retorik är full av horisontalistiska referenser till ”autonomi” och ”autogestión” (självförvaltning). De hävdar i huvudsak att de kopplar samman det horisontalistiska rådslagets anda med den beklagliga ”nödvändigheten” att ta makten inom institutionerna. De omfamnar dessutom fullt ut horisontalismens antagonism mot formell ideologi genom att avvisa vänster/höger binären och avhålla sig ifrån vänsterns sedvanliga accessoarer. Men inom ett år hade Podemos redan drastiskt förändrat sin plattform för att tillgodose mittenröster, och alienerade därmed ett antal av de ledande aktivister inom partiet som låg längst till vänster, som också senare avgick (”Spain’s Poll-Topping”, 2014; Hedgecoe, 2016). Efter valet 2016 tillkännagav Podemos ledare Pablo Iglesias att det var dags för hans okonventionella horisontalistiska parti att bli ”normaliserat”, och gå in i en fas ”av välbehövlig konventionell politik”. Han gick till och med så långt som att hävda att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn” (Rios, 2016).

Turkiska anarkister formulerade också kritik av horisontalism. När ockupationsrörelsen i Geziparken på Taksimtorget i Istanbul utvecklades delade den turkiska anarkistiska organisationen Devrimci Anarsist Faaliyet (Revolutionär Anarkistisk Aktion, DAF) ut hundratals kopior av en pamflett de hade skrivit som hette ”En anarkistisk kritik av ’Occupy’ som ’de 99 procentens’ aktivitet” Pamfletten försökte diagnostisera vad gruppen uppfattade som Occupys reformism och avpolitisering. Den hävdade att Occupys taktik hade ”klätts i en frihetlig diskurs men [är] långt, långt ifrån att praktisera den …” och att rörelsen istället, i deras ögon, tenderade att ”förtära koncept som ockupation, direktdemokrati, frihet, handling, osv.” Pamfletten innehåller en hel del insiktsfull kritik av Occupy, men vissa element av författarnas analys lider av det extrema avstånd som skiljer dem från händelserna. Vid ett möte med några av pamflettens författare flera år senare, i DAFs lokaler i Istanbul, hade jag tillfälle att svara på deras frågor och klargöra några missuppfattningar som de och många andra utvecklat om Occupy Wall Street genom pressen, och prata om anarkistiska organisatörers centrala roll. Men kärnan av deras kritik om den felaktiga appliceringen av frihetliga principer stämde för många (om inte de flesta) Occupyläger och horisontalistiska rörelser generellt sett. Trots DAFs närvaro och pamfletten, skedde också parlamentariska spinoffs i rörelsen kring Geziparken, såsom exempelvis Gezipartiet. I ett försök att vara troget rörelsens horisontalism, hävdade partiet att dess ledare bara skulle agera som ”talespersoner” (”Officiella Gezipartiet”, 2013).

En liknande utveckling skulle säkerligen ha skett under Occupyrörelsen i USA om det inte vore för tvåpartisystemets begränsande struktur. Men flera år senare kampanjade många tidigare Occupyaktivister för Bernie Sanders i dennes misslyckade försök att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat i primärvalen. Visserligen var många av de som deltog i Occupy innan de stödde Sanders helt enkelt vänsterfolk som hoppar mellan än det ena och än det andra uttrycket för vänsterpopulism utan någon starkare hängivenhet till (eller ofta direkt kunskap om) horisontalism. Andra däremot försökte argumentera för att Sanderskampanjen var en förlängning av Occupy. Det här tog sig tydligast uttryck i en artikel med namnet ”Ockupera Partiet” från kollektivet Not An Alternative som uppmanade tidigare Occupydeltagare att ta sig an kampanjen ”som vilken gata eller park som helst och ockupera den” (Not An Alternative, 2016). I den pragmatiska populismens namn försökte denna artikel dränera termen ”occupy” på all koppling till direktaktion, direktdemokrati, ”ledarlöshet,” och revolutionär politik för att övertyga läsare att den kan användas som ett käckt slagord för att låta sig dras med i en personlighetskult som utvecklats kring en måttfull socialdemokrat som försökte nästla sig in i ett stratifierat kapitalistiskt politiskt parti. Från ett anarkistiskt perspektiv är parker och gator del av en terräng som kan ockuperas eftersom icke-hierarkisk, direktaktionsbaserad politik kan överföras till dem. Att arbeta inom politiska partier, speciellt sådana som Demokraterna, kräver att en kastar ut sådana praktiker och införlivar sig själv i partistrukturen. Som organisatören Andrew Flood (2014) från irländska Workers Solidarity Movement hävdar i sin text ”An anarchist critique of horisontalism,” förser ”horisontalism [som är] utan en vision och metod för revolution helt enkelt protestboskap bakom vilken en regering kan bytas ut mot en annan.” Faktum är att många organisatörer fientligt inställda till horisontell organisering har varit villiga att tillfälligt godta horisontalistiska rörelsers direktdemokratiska ”nycker” och bida sin tid i väntan på tillfällen att omvandla folkliga omvälvningar till ”protestboskap” för reformistiska mål förklädda i upprorets bildspråk.

Slutsats
Debatter om valdeltagande i horisontalistiska rörelser är bara den senaste omgången av en konflikt som pågått inom den bredare socialistiska rörelsen sedan artonhundratalet. Även om han ändrade sin position ett antal gånger, så har konflikter om valdeltagande rasat ända sedan Proudhon propagerade valbojkott 1857 som svar på Napoleon den tredjes auktoritära politik (Graham, 2015, 62). Historiskt har anarkister motsatt sig parlamentariskt deltagande av olika skäl, inklusive deras motstånd mot representationens hierarkiska natur, förkastandet av den socialdemokratiska idén att det är möjligt att rösta bort kapitalismen (ett mål som socialdemokrater till slut övergav), och deras argumentation att, som Mikhail Bakunin uttryckte det, ”arbetarrepresentanter, transplanterade in i en borgerlig miljö … kommer upphöra att vara arbetare och, då de blivit statsmän, bli … kanske till och med mer borgerliga än borgarna själva” (citerad i Graham, 2015, 116).

1979 försökte en grupp tyska radikaler kringgå uppdelningen mellan socialistiska arbetarpartier och anarkistiskt förkastande av parlamentarismen genom att skapa ett icke-hierarkiskt ”antiparti” som skulle fungera baserat på konsensus och rotera representanter för att bevara sitt engagemang för direktdemokrati. Detta försök att pressa in horisontalism i parlamentarisk kostym kallades Gröna Partiet. Trots de bästa avsikterna visade sig interna konflikter och ”realistiska” krav på ”pragmatism” förödande när partiet väl hamnade i parlamentet. Inom mindre än ett årtionde hade det helt enkelt blivit ännu ett vänsterparti (Katsiaficas, 1997, 205-208).

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung. Som Michael Freedens (1996) arbete antyder, skiftar horisontalismens innebörd beroende på dess politiska innehåll. Från ett anarkistiskt perspektiv illustrerar detta värdet av anarkismens holistiska analys av hur olika former av förtryck hänger samman och hur former för självorganisering hänger ihop med sina politiska utfall. Medan de skiljde sig åt i detaljerna, så har anarkister från Mikhail Bakunin till Errico Malatesta, från Nestor Makhno till grundarna av Federación Anarquista Ibérica (FAI) i Spanien varit överens om behovet för anarkister att kollektivt engagera sig i massrörelser och sprida sina genuint horisontella politiska visioner.

Fotnoter till texten
[1]. Jag skulle vilja tacka Stephen Roblin, Deric Shannon, Miguel Pérez, Özgür Oktay och Yesenia Barragan för deras insiktsfulla feedback och användbara information.

[2]. Med ”ledarlös” menar Occupy och andra egentligen frånvaron av institutionaliserad ledarskap, inte frånvaron av människor som leder. Därför skiftade vissa till termen ”ledarfylld” som underförstått innebär att vem som helst kan bli en ledare inom horisontalistiska rörelser, helt enkelt genom att engagera sig i dem.

[3]. Jag använder termerna ”federal” och ”federalism” för att referera till någotsånär decentraliserade organisationsformer. Anarkistiskt användande av termen ”federation” eller ”konfederation” då de beskriver sina organisationer, exempelvis Fédération Anarchiste i Frankrike och Belgien eller Confederación Nacional del Trabajo i Spanien så innebär det synnerligen en högre grad av decentralisering än de federala stater som förespråkas av federalistiska republikaner. Det finns däri ändå en gemensam tendens.

Översättarnas egna noteringar
1) Spokescouncil är en speciell typ av rådslag för vängrupper. Spoke kommer från engelskans ”eker” som i ett cykelhjul. Mötet går till som så att vängrupperna formar en cirkel, och varje grupps talesperson (spoke) sitter framför gruppen, inåt mot cirkeln (se bild nedan).

Referenser
För alla referenser hänvisas till originalartikeln.

Inlägget Horisontalism dök först upp på anarkism.info.

***

Anarkismen kan sammanfattas som en politisk filosofi, en rad praktiska metoder, samt en historisk rörelse.

Som politisk filosofi kan anarkismen definieras som ett motstånd mot alla sociala hierarkier och all auktoritet, och ett bejakande av ömsesidigt jämlika sociala relationer. Bara i sådana relationer, där människor i sina möten med varandra hela tiden förblir jämlikar, kan enligt anarkister människor fritt utvecklas och förverkliga sin potential. Det är vad anarkister anser vara riktig frihet.

Men denna frihet skiljer sig på en viktig punkt från den frihetssyn som idag dominerar i vårt samhälle, där människor främst förstås som isolerade bubblor, enligt mottot att den enes frihet slutar, där den andres börjar. Anarkister anser tvärtom att vår frihet bara kan förverkligas genom våra relationer med andra, och att snarare än att begränsa vår frihet, så speglas och stärks vår frihet i alla andras. Å ena sidan kämpar anarkister alltså för maximal frihet för alla individer, å andra sidan anser de att ingen kan vara fri förrän alla är fria.

I vårt samhälle idag lever vi med en hel uppsättning sociala hierarkier som ger vissa grupper makt över andra och kraftigt begränsar både vår frihet och vårt välmående.

Det kan röra sig om kapitalismens sätt att kontrollera och skörda frukterna av vårt kollektiva arbete, statens kontroll och rangordnande av människor i dess inflytandesfär, patriarkatets nedvärderande av kvinnor och alla andra som avviker från normbilden av en cis-man, eller det sätt på vilket rasism och kolonialism etablerar och överordnar en vithetsnorm som dominerar och exploaterar svarta, bruna och andra icke-vita. Anarkister motsätter sig alltså alla dessa och många andra sociala hierarkier i vår vardag.

Som en rad praktiska metoder är anarkismen en tendens som går bortom de individer och rörelser som uttryckligen kallar sig anarkistiska, och kan skymtas genom alla tider, i alla tendenser att genom sociala rörelser och organisering underifrån motsätta sig sociala hierarkier och förtryck, samt kämpa för att ersätta dessa med jämlika relationer. Typiskt för anarkistiska rörelser, vare sig de själva kallar sig det (anarkism med stort a) eller ej (anarkism med litet a) är en uppsättning metoder:

Direkt aktion handlar om att med egen kraft angripa de problem som en stöter på i sin vardag. Det kan till exempel handla om arbetare som sätter press på en arbetsköpare genom att vägra jobba – alltså en strejk som de själva organiserar, boende som vägrar betala hyra, en husockupation, en blockad som försöker förhindra eller fördyra utvisningar, eller något annat. Det som främst utmärker direkt aktion är att ingen förment myndighet, förmedlare, eller auktoritet frågas om lov, utan vad som behöver göras utgår från de egna behoven, och genomförs därefter med egen organisering.

Prefiguration är en strävan efter att i så stor utsträckning som det är rimligt och möjligt redan här och nu försöka agera på ett sätt som stämmer överens med hur en skulle vilja att samhället såg ut på stor skala. För anarkismen innebär det alltså att redan här och nu försöka organisera på ett sätt som inte skapar några sociala hierarkier eller en maktordning där vissa bestämmer över andra, utan istället agera som jämlikar i alla avseenden. Det här handlar inte så mycket om att av ren viljekraft bli en bättre person, eller om att allt måste vara perfekt, utan om att så gott det går bygga sätt att interagera med andra som hela tiden återskapar oss som jämlikar – vare sig det gäller mötesteknik, organisationsformer, hur vi gemensamt tillgodoser våra behov, eller hur vi fördelar uppgifter.

Ömsesidig hjälp är en princip som anarkister i alla tider har förespråkat. Det handlar dels om en förståelse av människan som varken inneboende god eller ond, utan som en varelse som historiskt utvecklats bland annat genom att människor samarbetat och hjälpt varandra, och att det är genom att främja sådana benägenheter som vi kan plocka fram det bästa ur oss och skapa ett samhälle där alla mår bra och kan utvecklas fritt. Det här brukar i praktiken innebära att anarkister försöker fördela resurser efter behov samt främja gemenskaper och rörelser där alla tjänar på att hjälpa och stötta varandra, och där solidaritet, speciellt med de som drabbas av olika maktordningar, är en viktig riktlinje.

Självorganisering innebär att oavsett syfte organisera på ett självständigt och oberoende sätt, utan att aktivt stödja eller bli en del av hierarkiska institutioner, som staten, kapitalistiska organisationer, och andra system och maktstrukturer som gör att de flesta av oss blir fråntagna möjligheten att leva fullt fria och goda liv. Det går förstås inte att ställa sig utanför systemet vi tvingas leva under, förutom i undantagsfall, men självorganisering innebär att i det systemet medvetet organisera sig oberoende av och i aktivt motstånd mot alla sådana institutioner och strukturer i kampen för social förändring.

Som historisk rörelse började anarkismen i mitten av 1800-talet, och blev det som brukar kallas den frihetliga delen av arbetarrörelsen, bland annat i Första Internationalen, som samlade grupper och federationer från Europa och andra delar av världen. Anarkismen föddes i Europa men spred sig sedan snabbt till rörelser i andra världsdelar. På många håll blev den en stark rörelse som inspirerade radikal social förändring, fackföreningar och andra organisationer, samt spelade en viktig roll som drivkraft i exempelvis kampen för 8 timmars arbetsdag, antimilitarism, motstånd mot kolonialism, antifascism, kampen mot patriarkatet, miljörörelsen, och i många andra sammanhang.

Idag kan anarkister hittas i olika horisontella och gräsrotsbaserade sociala rörelser, i radikala fackföreningar, i lokala kvartersorganisationer som jobbar med allehanda frågor som rör vår frihet och vårt välmående, i grupper som driver och utvecklar radikal infrastruktur som sociala center, bokcaféer eller oberoende och självorganiserade medier, i små vängrupper, eller i specifika anarkistiska organisationer som utvecklar anarkistisk teori och praktik – och på många andra ställen. Det är viktigt att påpeka att anarkismen främst är något en gör, inte något en är. Avsikter och åsikter är en sak, men det är anarkistiskt praktik som har potentialen att skapa förändring på kort sikt och bygga upp ett helt annat samhälle på lång sikt.

Folk undrar ofta hur ett anarkistiskt samhälle skulle se ut. Svaret är att det finns en mängd olika möjligheter, samt att anarkism är mer av en process än ett färdigt tillstånd, och att det därför blir svårt att prata om några detaljerade mallar. Anarkister tror att människor som har kontroll över sin tillvaro också kommer att hitta de former för organisering som lämpar sig bäst för just deras situation. Förutom denna idé om att de berörda själva vet bäst, så tror anarkister också att det ur ett maktperspektiv är just de som berörs av ett beslut som ska vara med och fatta det. Ett anarkistiskt samhälle är alltså å ena sidan fritt från staten, kapitalet, rasism, sexism och en rad andra förtryckande maktordningar, och å andra sidan består det av ömsesidigt jämlika relationer där det enbart är deltagarnas kreativitet och uppfinningsrikedom som sätter gränserna för hur det kan se ut.

Det går ändå att från de anarkistiska principer och metoder som vi har skissat ovan säga något om ett potentiellt anarkistiskt samhälle. Helt i enighet med anarkismens fokus på prefigurativ politik så kan dessa svar skönjas i vad anarkister gör här och nu. Så där anarkister idag organiserar på sina arbetsplatser, exempelvis i radikala fackföreningar, är tanken att det i framtiden är denna organisering som är embryot för självförvaltade arbetsplatser. Där människor organiserar sig i sina bostadskvarter är tanken att detta på lång sikt ska utmynna i att människor tillsammans förvaltar sina bostäder och kvarter. På så sätt skapas ett samhälle där alla är fullt delaktiga, i den utsträckning de själva önskar, i alla sina vardagliga sammanhang, och att dessa sammanhang på olika sätt länkas samman efter behov, så att olika kvarter, arbetsplatser och så vidare, kan gå samman och samordna sådant som inte kan lösas på en lokal nivå.

Förutom allt detta är anarkismen också en slags etik för frihet och en inspirerande berättelse vars sidor människor som kämpar mot alla former av förtryck hela tiden fyller i. Anarkismen är en hand som sträcks ut och lovar att vi tillsammans kan genomföra meningsfull förändring här och nu, att vi kan börja bygga den nya världen redan här, i skalet av den gamla. Det är en uppmaning att sluta vänta på att bli inbjuden till en bal på slottet, och anordna en egen, bättre fest som redan med sin blotta existens underminerar de strukturer som håller oss som fångar. Det är att sträva efter frihet genom att utöva frihet. Det är anarkismens vackra idé, och det är också sprängkraften i anarkismens alla teorier och metoder.

Inlägget Vad är anarkism – en introduktion dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Rojavakommittéerna, på anarkistiska bokmässan Stockholm 2017 – anarkism.info podcast #5 dök först upp på anarkism.info.

I detta avsnitt möter vi Gabrielle Högstadius från Kvinnofolkhögskolan i Göteborg i ett samtal om organisering och lesbisk och feministisk aktivism. Vad är det egentligen för skillnad på anarkafeminism och radikalfeminism? Vad var det som hände när queerrörelsen kom till Sverige i början av 2000-talet och varför blev så många provocerade av dragkings då? Vad betyder det för ens kamp och aktivism att vara lesbisk? Stora frågor diskuteras och vi tar även en titt på dagens feministiska rörelser i Latinamerika där Gabrielle är aktiv sedan många år. Avsnittet spelades in på Folkteatern i Göteborg den 19 oktober 2016.

Du hittar orginalavsnittet här och missa inte möjligheten att gilla podcasten Nyfiken Brun på Facebook.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Repost av Nyfiken Brun med Gabrielle Högstadius – anarkism.info podcast #4 dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Batongerna slår nedåt, föredrag från Anarkistiska bokmässan Stockholm 2017 – anarkism.info podcast #3 dök först upp på anarkism.info.

När organisationen Civil Rights Defenders beställde en rapport om förekomsten av etnisk profilering i Sverige beskrev de fenomenet såhär: ”Etnisk profilering innebär att använda etnisk tillhörighet som ett urvalskriterium, till exempel när polisen väljer vem som ska stoppas vid en kontroll. Trots att det saknas systematisk forskning om ämnet råder det litet tvivel om att etnisk profilering existerar”. I december blev Leandro Schclarek Mulinari klar med sin rapport, vilken bekräftar att etnisk profilering utgör ett strukturellt problem, och är ett vardagsinslag för många afrosvenskar, romer och muslimer.

Föreläsningen presenteras i samverkan mellan Syndikalistiskt Forum och Kvinnofolkhögskolans samtalsserie ”Aktivt Medborgarskap” som syftar till att öka samhällsengagemang och att få fler att delta i det offentliga samtalet.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Polisbrutalitet och etnisk profilering – anarkism.info podcast #2 dök först upp på anarkism.info.

Den som medialt står i centrum för detta just nu är Kajsa Ekis Ekman, som med två artiklar lyckats göra sig till ovän med både en rad feminister såväl som de flesta transpersoner. Det skulle kunna gå att tro att det hela i stor utsträckning hänger ihop med Ekis sedvanligt arroganta ton. Och visst – den hjälper definitivt inte hennes sak – men det är samtidigt inte det som är grundproblemet.

Låt oss först börja med att konstatera att det finns ett korn av sanning och relevans i det Ekis försöker förmedla. Hon driver förvisso sin tes främst på basis av lösryckta exempel istället för en strukturell analys, men det finns ändå en kärna där. Den kärnan kan sammanfattas i iakttagelsen att transkvinnor och cis-kvinnor har olika upplevelser, erfarenheter och problem. Det här är förstås sant.

Men istället för att leda till en konstruktiv diskussion, så hamnar den här insikten i Ekis fall i skrämselpropaganda och ifrågasättande av transpersoners identitet. De kommer för att ta över och sudda ut oss. De kan våldta oss. De syns och hörs istället för oss. Vi tänker inte låta oss utraderas! Ett otroligt destruktivt och skadligt sätt att argumentera, som också missar att transpersoner själva inser att de har en annan upplevelse och delvis skilda erfarenheter.

Ekis beklagar sig över att när en transkvinna ”kommer ut” så raderas ”hela hans [sic!] historia som man […] och han blir plötsligt den mest förtryckta av kvinnor”. Det här är ännu ett i raden av onödiga och missvisande utfall avsedda att sensationalisera och skrämma. Det enda som stämmer i det påståendet är att transkvinnor tillhör de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Ta istället exempelvis Zoé, en transkvinna som nyligen ”kommit ut” som sådan, främst känd för sin Youtube-kanal under namnet anarchopac. Såhär säger hon i videon ifråga:

”In saying I’m a trans woman there are a number of things I’m absolutely not saying. Firstly, I do not think that because I’m a trans woman I’ve have had the same life experiences as a cis woman. I was assigned male at birth and in my day to day life stealth it as a man. As a result I have never been mansplained, or sexually harassed, or been told that because of my gender I won’t be good at maths. I have never felt the distinct embodied experiences that are very common for many cis women, such as feeling shame over periods or looking in the mirror and not being able to see themselves independently of the male gaze. I have, however, had experiences that cis women have not had, such as wanting to kill myself for wanting to wear a dress or being forced to act and look like a man in order to avoid or decrease violence from men. I at the same time also share many experiences with cis women such as policing my behavior so it conforms with gender roles or hating my body hair due to internalising a gendered beauty culture in which women are not allowed to be hairy. Trans women and cis women are both women and so share certain experiences whilst at the same time being different from one another. This shouldn’t be hard for a feminist to understand. It’s the same as how rich/poor, black/brown/white, straight/bi/gay, disabled/abled bodied women have certain things in common and certain things that separate them.”

Responsen på Zoés video har varit mycket positiv, från feminister, transpersoner och andra. En kan ju fråga sig hur det kommer sig att hon så tydligt uttrycker det som är kärnan i Ekis artiklar, men att resultaten blir så olika? Antagligen för att kärnfrågan inte är inlindad i tjocka lager av anklagelser, ifrågasättande och exempel avsedda att skrämma upp och måla upp accepterandet av transkvinnor som riktiga kvinnor som ett hot. Kritiken mot Ekis kan alltså inte avfärdas som ett sätt att vägra diskutera verkliga fenomen – snarare handlar det om att andra redan gör det på ett mycket bättre sätt – utan att kasta transpersoner under bussen.

Exempelvis tar Ekis upp ett fall där en våldtäktsdömd transkvinna placeras i ett kvinnofängelse. Det här är ett oärligt sätt att argumentera, eftersom den stora frågan när det kommer till transpersoner och fängelse – förutom det faktumet att fängelser bör avskaffas helt och hållet – är hur illa transpersoner far där, ofta just när de placeras efter sina biologiska kroppar. Problemet med personer med våldtäktsbrott på sitt samvete som placeras bland potentiella offer, är alltså i grund och botten inte en fråga om transpersoners identitet.

I sin andra artikel tar Ekis även skydd bakom identitetspolitik, utan att egentligen klargöra för vad det innebär och varför det är en rimlig hållning. Identitetspolitik är i sig självt ett minerat område, och en diskussion om det fenomenets olika sidor skulle kräva en hel artikel, men det finns några få saker vi kan säga på en gång, som visar att identitetspolitik kan vara en vansklig allierad.

Tolkningsföreträde, i den mån det har en plats, handlar inte om tolkningsmonopol. Alla människor samspelar med en rad olika maktstrukturer och får därmed olika upplevelser av förtryck. Det är därför viktigt att lyssna på vad olika människor – speciellt de som är mest utsatta och marginaliserade – har att säga. Men 1) upplevelser kan just förmedlas, och 2) upplevelser leder inte automatiskt till att rätt slutsats dras. Och tur är väl det, annars hade ingen man kunnat ifrågasätta Hillary Clintons feminism, och ingen vit kunnat kritisera Obamas administration i frågan om repressionen av – ja, kriget mot – svarta. En sådan identitetspolitik, där identiteten är politiken, är en återvändsgränd.

Ekis kan därmed inte gömma sig bakom något tolkningsföreträde, utan behöver, precis som alla andra, argumentera för sin sak. Dessutom glömmer Ekis i sin iver bort att när hon i sin andra artikel klagar på att hon som kvinna inte har tolkningsföreträde när en man (sic!) påstår sig vara kvinna, så har hon själv tidigare i artikeln beklagat sig över den kritik hon har fått på den första artikeln – och där är de flesta just cis-kvinnor.

Än mer absurt blir det när transkvinnor framställs som utövandes någon slags ”kulturell appropriering” i det att de identifierar sig som kvinnor, som om det hela exempelvis gick att jämföra med hur vita amerikaner tar på sig olika amerikanska ursprungsbefolkningars dräkter. Det suddar bort hela aspekten av den dysfori som drabbar personer som upplever att kroppen inte är i synk med deras självidentifikation, för att inte tala om skillnaden i maktdynamik, och visar hur lite Ekis egentligen bryr sig om transpersoner, annat än som en fara för ”riktiga” kvinnor, eller som en abstrakt grupp vars kamp en bara behöver ge lite läpparnas bekännelse till.

Det här snuddar vid ett av de stora problemen med hela Ekis argumentation. Grova generaliseringar omintetgör viktiga nyanser, i jakten på maximal retorisk poäng. För transpersoner är en heterogen grupp med många olika upplevelser och bakgrunder, de läses väldigt olika, och drabbas alla på olika sätt av den socialisering som i sig är en komplex process i vårt samhälle. Zoés beskrivning citerad ovan är till exempel inte helt representativ för alla transpersoner. För att börja med socialiseringen, som är det sätt på vilket vi socialt lärs att tillhöra och ”utföra” manligt eller kvinnligt genus, så kan en intellektuellt inse och motarbeta detta utan att för den sakens skull kunna befria sig emotionellt från socialiseringens konsekvenser.

Det här är ett faktum för transpersoner liksom för alla andra. Så när Zoé pratar om hur hon har erfarenheter av att försöka reglera sitt beteende så att det stämmer överens med vad som förväntas av en kvinna – vilket Zoé alltså upplever sig vara – så är det här inte ett uttryck för att ”kvinnlighet” är något essentiellt. Det viktiga här – det essentiella – är att Zoé upplever sig vara i fel kropp, och att en del av denna upplevelse är att hon vare sig hon vill det eller inte också socialiseras till sådant beteende som anses höra till den rätta kroppen.

Istället för att snurra bort oss med Ekis, som väljer och vrakar bland en rad teorier och enskilda exempel för att underminera transpersoner på olika sätt, så kan vi konstatera att det mellan socialisering till binära könsroller och upplevelsen om ens biologiska kropp finns ett helt spektrum av människor som både läses och uppfattar sig själva på väldigt olika sätt. Inte ens biologiskt kön är så binärt som en del tycks tro. Kärnan för de som ändå kan beskrivas som binära transpersoner är alltså inte en essentiell kvinnlighet eller manlighet, utan en verklig och plågsam osynk mellan hjärnans uppfattning av jaget å ena sidan, och kroppen å andra. Förutom dysfori, drabbas transpersoner dessutom också av en rad fördomar och ofta tyvärr av psykiskt och fysiskt våld.

Det blir till slut tragiskt att ta del av Ekis allt mer krampaktiga försvar. Hon drar sig inte ens för rena påhitt, som när hon påstår att arrangörerna för Women’s March i USA ”förbjudit” de rosa ”fittmössorna”. Jag har pratat med folk som var på marschen och de ger en helt annan bild. Det är bara att söka bilder på nätet – det är fullt med sådana mössor, och dessutom hölls marscher i många städer. I event eller på hemsidor för dessa kan en läsa att en del diskussion uppstått om mössorna, som vissa tycker är transexkluderande, men tvärtom har arrangörer, där de uttalat sig, tydligt sagt att inga plagg förbjuds, samt att de förstår och välkomnar diskussioner.

Vissa har i intervjuer sagt att de personligen inte kommer att ha en sådan mössa på sig, men där stannar också realiteten. Istället går det att hitta flera kommentarstrådar där folk på ett sätt som värmer hjärtat diskuterar hur de kan vara mer inkluderande. Och det här är ett utmärkt exempel på hur Ekis – vare sig hon menar det eller inte – underminerar transpersoner med falska och alarmistiska uppgifter som framställer transpersonerna som en annalkande fara för ”riktiga” kvinnor. Det är tyvärr den bestående röda tråden i hennes argumentation.

Transpersonerna visade sig knappast vara ett problem för Women’s March, men vad folk på plats däremot anmärkte på som ett genuint problem efteråt var TERFs – Trans Exclusionary Radical Feminists – som gjorde tillställningen osäker för transpersoner, med budskap som bara går något steg längre än Ekis eget, och som samspelar med hennes falskklingande skrämselpropaganda.

När jag läst klart Ekis andra artikel går det så upp för mig: Ekis är för transrörelsen vad sverigedemokrater är för antirasismen. Det är en mer subtil, men mycket vanligare och därför också väldigt farlig variant av det sätt på vilket transpersoner utsätts för misstänkliggörande. Ekis tar symptom som förvisso är verkliga, men förvrider dem och attribuerar dem till könsindentitet och transinklusion istället för, exempelvis, patriarkatet eller ett i grunden djupt problematiskt fängelsesystem.

Men det är inte bara ytterligheterna och det öppna hatet som är problemet, utan ofta i ännu högre utsträckning just de vardagliga, ofta strukturella, och subtila aspekterna som reproducerar en form av förtryck – vare sig det rör sig om transfobi eller exempelvis rasism. För även den som svär sig fri från anklagelser om rasism kan fortfarande delta i drev mot eller reproducera systematiskt förtryck av människor på grund av deras härkomst eller hudfärg. Och notera det djävulska i när Ekis besvarar anklagelsen om att reproducera transfobi mot transkvinnor, genom att i princip säga: Nejdå, jag hatar inte alls dessa män.

Ekis rycker på axlarna och tillägger: ”Måste alla människor således skriva under på att kön sitter i hjärnan, för att människor inte ska må dåligt? Så kan det inte vara.”

Snacka om att missa poängen.

Inlägget Vilse i transkampen dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget Vad är anarkism.info? – anarkism.info podcast #1 dök först upp på anarkism.info.

Texten i Brand är i sig en översättning, och jag återger först det relevanta stycket innan jag kort presenterar min egen översättningen av ”svaret” på anklagelserna.

Brand skriver:

”’Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanke och enda passion: revolutionen’ – Sergej Netjajev

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmernas hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Mikhail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara anarkist hade han oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna hans formuleringar riktade mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Bakunin och Netjajev faktiskt skrivit så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao.”

För det första var Bakunin inte en ”nära alllierad till Netjajev”. De två korresponderade och umgicks en del, och Bakunin tyckte mycket om och beundrade den unge mannens hängivenhet, men de stod dels en bit ifrån varandra politiskt, dels såg sig Bakunin till slut tvungen att bryta med Netjajev då denne i allt större utsträckning gått bakom ryggen på honom, och relationen blivit alltmer skadlig för Bakunin. Det var av en personlig tillgivenhet, till viss del mot bättre vetande, och definitivt trots skillnader i teori och praktik, som vänskapen ändå höll ut så länge som den gjorde. Men ända sedan tiden för Internationalen har Bakunins motståndare kört med en slags ”guilt by association”-taktik, och låtsats som om Netjajevs idéer och gärningar i själva verket var Bakunins.

Det blir därför absurt att prata om Netjajev som ”Bakuninist”, och i lika stor utsträckning absurt att försöka framställa leninisterna som ”Bakuninismens direkta arvtagare”. Om något, så delade leninisterna samma självuppoffrande syn på revolutionären som Netjajev. Bakunin själv var en passionerad förkämpe för revolution både i teori och praktik, och ansåg liksom många andra att det krävdes en del seriös organisering och disciplin inom rörelsen, men hans relation till detta var också ofta fylld med just militant glädje, som när han mindes den revolutionära tiden i Paris 1848 som ”en helgdag utan början eller slut”.

När det gäller Bakunins ”fantasier” och ”auktoritära idéer” så krävs det en mycket selektiv och i princip avsiktligt missvisande läsning av hans texter och brev för att komma till en sådan slutsats. Något som tyvärr ofta förekommit bland hans och anarkismens motståndare. Där Marx ville bedriva och påtvinga Internationalen parlamentarisk politik, ville Bakunin och de andra anarkisterna att arbetarna skulle organisera sig i sina egna föreningar och federationer (se exempelvis boken The First Socialist Schism). Där Lenin hävdar att arbetarna bara kan uppnå en ”tradeunionistisk medvetenhet” och att ”[t]eorin om socialismen” utvecklades av ”bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella”, vilket naturligt ledde till idéer om avantgardepartier som officiellt skulle föra arbetarnas talan, och i slutändan till Partiets diktatur över folket, hävdade Bakunin att ”revolutionen överallt måste skapas av folket, och den yttersta makten alltid måste tillhöra folket organiserat i fria federationer av jordbruks- och industriassociationer […] organiserade från botten och upp med hjälp av revolutionära delegationer som tar sig an uppgiften att administrera gemensam nytta, inte bestämma över människor”.

Bakunin, liksom andra, gjorde det inte alltid lätt för sig med en del av sina idéer och en del ordval. I brev till vänner talade han om den ovan nämnda ”osynliga diktaturen”. Men i samma brev som dessa citat rycks ur talade han också uttryckligen om vad detta var och inte var. I samma andetag beskriver han detta som att revolutionärerna är ”som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen” och att de agerar ”utan utmärkelsetecken, titlar eller officiella rättigheter, och [är] desto starkare just på grund av att den inte har maktens attiraljer”. Han motsätter sig uttryckligen ”officiell, öppen diktatur” och förespråkar istället organisering som utgår från ”arbetare som sluter sig samman […] beväpnade och organiserade på gatu- och kvartersnivå, den federativa kommunen”.

Den kraft som Bakunin talar om benämns som ”osynlig”, för att den inte tar skepnaden av officiell makt, utan ”naturligt inflytande”:

”Den organiserade effekt som Internationalen har på massorna […] är ingenting annat än den helt naturliga organiseringen – varken officiell eller klädd i någon som helst auktoritet eller politisk makt – av effekten av en påtaglig grupp individer som inspireras av samma idé och strävar mot samma mål, först och främst i fråga om massornas åsikter och endast därefter, med dessa åsikter som förmedlare (återgivna i Internationalens propaganda), på massornas vilja och handlingar. Regimer däremot […] tvingar sig på massorna med våld, och massorna tvingas därmed lyda och genomföra regimens förordningar […] Internationalens inflytande kommer aldrig att vara något annat än en fråga om åsikter, och Internationalen kommer aldrig att vara något annat än en organisering av den naturliga effekten som ett givet antal individer har på massorna.”

Den påverkan som Bakunin argumenterade för hade inte heller något att göra med att föra in främmande ideologiska element in i arbetarklassen. Bakunin ansåg att den ”socialistiska instinkten” hos arbetarklassen var ”av nödvändighet resultatet av folkets historiska erfarenhet” och att arbetarnas ”mest grundläggande instinkter och deras sociala situation gör dem [till] socialister. De är socialister på grund av de förhållanden som utgör deras materiella existens”.

Istället rörde det sig om att främja tendenser och processer som redan pågick i arbetarklassen – om att hjälpa denna ”instinkt” att förvandlas till ”medvetenhet”. Han argumenterade att det bara fanns ”en enda väg, den av frigörelse genom praktisk handling […] genom arbetarnas solidaritet i deras kamp mot de som har makten över produktionen. Det betyder fackföreningar, organisation, och federerade stridsfonder […] [När arbetarna väl] börjar strida, i samarbete med sina kamrater, för kortare arbetsdagar och bättre löner […] och blir alltmer vana att lita till [sin] kollektiva styrka […] Blir arbetarna som på detta sätt deltar i kampen […] varse om att de är revolutionära socialister.”

Det enda som revolutionärerna därmed ”tillför” är ”ett mer exakt uttryck, en ny och mer samstämd form till proletariatets redan existerande instinkter […] [som] kan främja och påskynda utveckling […] [och] ge dem en medvetenhet om vad de har, vad de känner, av vad de redan instinktivt önskar, men det kan aldrig ge dem något de inte har”.

Snarare än att fantisera om auktoritära diktaturer så lämnade Bakunin efter sig en hel del intressanta teorier och idéer om hur anarkister och anarkistiska organisationer kan förhålla sig till sociala rörelser och organisering i stort. Många av dessa idéer är fortfarande relevanta idag, några få är utdaterade eller rentav dåliga. För precis som alla andra, så var Bakunin en vanlig människa, som också kunde göra fel, och anarkister är inte ”Bakuninister” av bland annat denna anledning. För den som vill få en lite djupare inblick i allt detta hänvisar jag till den översatta texten i sin helhet, men hoppas härmed att anklagelserna i de från Brand citerade styckena avslöjats som ganska tafatta.

Vidare läsning:

Bakunin och social organisering, redigerad och översatt av anarkism.info

Inlägget Bakunin, Brand och social organisering dök först upp på anarkism.info.

Det som för mig gör anarkismen oumbärlig, är att den, i sina grundläggande principer, innebär en mer långtgående kritik och analys av de idag ofta dominerande sociala relationerna än någon annan politisk eller filosofisk tendens – till en grad som många anarkister själva inte tycks inse fullt ut. Till viss del tror jag att detta beror på att anarkismen idag delvis serveras uppblandad med andra ideologiska tendenser, och därmed ofta tappar sin spets. Men delvis beror det på den ansträngning som faktiskt krävs för att verkligen inse den fulla vidden av anarki, i ett samhälle där vi ständigt och överallt – från höger till vänster – matas med härskandets struktur och ideologi.

Om den text jag nämnde i inledningen handlade om den anarkistiska tomheten, så skulle en kunna säga att denna handlar om det anarkistiska djupet.

***

För att ta några exempel, så är anarkismen för mig bäst definierad som ett motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet – eller, som det ibland kallas, mot auktoritetsprincipen. Denna princip, som nästan alla andra i någon utsträckning medger, går ut på att det finns något sådant som legitim auktoritet – det vill säga situationer där en har rätt att bestämma över andra, och följaktligen dessa andra en skyldighet att lyda. Anarkister, menar jag, förnekar att något sådant existerar.

Som Shawn Wilbur skriver i en intressant text om demokrati – ett ämne vi strax ska vända oss till – så är ”legitim auktoritet” inget annat än auktoritet som blivit auktoriserad, det vill säga ett intetsägande cirkulärt resonemang. På samma sätt är berättigade hierarkier helt enkelt hierarkier som sanktionerats av vad det nu är vi anser sanktionerar hierarkier. För en kung kan det vara gudomlig rätt, för en kapitalist rätten till privategendom, för en stat suveräniteten över dess territorium. Frånvaron av härskare tycks här skilja ut anarki från de andra, eftersom den också innebär frånvaro av en högre makt som kan sanktionera auktoriteten eller hierarkin.

Diskussionen grumlas förstås något av att begrepp som auktoritet och hierarki ofta används på ett vardagligt sätt som inte överensstämmer med det ovan nämnda, mer precisa. Motstånd mot hierarkier innebär underförstått att vi pratar om sociala hierarkier, inte om, exempelvis, filer hierarkiskt ordnade på en dator. På samma sätt kan vi säga att en vän som kan fransk filmhistoria är en auktoritet på ämnet. Men det är inte sådana beskrivande auktoriteter anarkister vänder sig mot, utan normativa – sådana där det skulle följa att hen har en rätt att beordra oss, och vi en skyldighet att lyda.

De här missförstånden går ända tillbaka till de tidiga anarkisternas ibland skenbart motsägelsefulla sätt att diskutera ämnet. De som läst en del Bakunin kan här protestera och hänvisa till passagen där han talar om skomakarens auktoritet. Men om vi läser den passagen i sitt sammanhang, med de förbehåll som omedelbart presenteras, så är det uppenbart att vi har att göra med expertis, och inte auktoritet. Att vi ibland är utelämnade att lita på experters omdömen, betyder inte att de har en rätt att befalla oss, eller att vi har en skyldighet att lyda.

På ett liknande sätt har kritiker av anarkismens anti-auktoritära kärna ibland rört ihop betydelsen av ordet auktoritet med användandet av kraft. Det mest kända exemplet på detta är Friedrich Engels skrift ”Om auktoritet”, som i sig är något av ett filosofiskt bottennapp, där det är svårt att avgöra om författaren helt enkelt inte vet bättre, eller om han i sin iver att gå i polemik tänjer på definitionerna tills de blir helt meningslösa.

Men även i anarkistiska sammanhang har det här ibland haft ett visst genomslag, inte minst med det av Chomsky populariserade exemplet om ett barn som hålls undan från att kliva rakt ut i vägen, och därmed räddas från en olycka. Har vi att göra med legitim auktoritet här? Det är lätt att tro det, men det beror främst på att exemplet är uppbyggt på ett vanskligt sätt. Låt oss byta ut barnet mot en vuxen och försöka igen.

Om jag håller undan en vän från att gå ut i vägen, och därmed förhindrar hen från att bli påkörd av en annalkande bil, så är nog de flesta överens om att jag gjort någonting positivt. Men följer det härifrån att jag har rätt att närhelst jag bedömer det ingripa i min väns agerande, och hen en skyldighet att lyda? Knappast, och det enda som exemplet visar oss är att användande av kraft kan leda till en positiv utgång. Men användandet av kraft är inte detsamma som ett anspråk på auktoritet.

***

Anarkism betyder ”utan härskare”. Så långt brukar de flesta vara med. Men att testa det här begreppet mot en del andra begrepp i vår politiska och sociala vokabulär kan vara rätt avslöjande. Vad sägs exempelvis om begreppet demokrati?

Demokrati är ett sånt där diffust begrepp som idag främst fungerar som en slags godhetsmarkör och diskussionsstängare. Alla är för det, och ingen vill kallas odemokratisk. Det enda vedertagna sätt att kritisera demokrati är att påstå sig vilja göra saker mer demokratiska. Det finns här naturligtvis en taktisk poäng i att använda ett ord som är så oantastligt, och i vissa sammanhang är det förståeligt. Men om vi ska analysera begreppet fritt från sådana taktiska hänsynstaganden, så blir resultatet ett annat.

Ordet demokrati är otroligt vagt och kan användas för att beskriva allt ifrån slavsamhällen som Aten och oligarkier eller diktaturer med nominell parlamentarisk demokrati till små lokala församlingar och praktiker i samhällen helt utanför staters inflytande. I det tidigare fallet ligger det nära till hands att bedöma att demokrati som ett slags påtvingat styrelseskick över människor, speciellt i representativ tappning, knappast är förenligt med anarki – med ett samhälle utan härskare.

Demokratin i sin mer idealiserade form, så som den oftast förespråkas av dess mer radikala anhängare, handlar istället snarare om decentraliserad direktdemokrati där de som berörs tar besluten. Men om vi fortfarande utgår från majoritetsprincipen, så skulle denna demokrati alltjämt innebära att en majoritet har rätt att bestämma över en minoritet på ett sätt som knappast är förenligt med anarki. Rent intuitivt kan vi också förstå att bara för att många tycker en sak så är det knappast en garanti för att denna åsikt i genomförande skulle leda till rimliga eller önskvärda konsekvenser.

Här kan demokratins mest radikala förespråkare vända sig till konsensusbeslutsfattande – en slags process för att undersöka deltagarnas åsikter och jämka dem till något som alla kan ställa upp på. Det här är ett steg framåt, som delvis kommer runt problemet med att röstande – även på liten skala – är en slags tävlingsinriktad liberal parlamentarism i sin linda, eftersom konsensus strukturellt tvingar majoriteter att ta hänsyn till minoriteter. Men detta är inte alltid praktiskt, och framförallt vänder det bara på problemet.

För precis som en majoritet inte automatiskt har ”rätt” jämfört med en minoritet, så gäller också det omvända. Fråga bara några av de som deltog i den amerikanska Occupy-rörelsen, och som ibland, när de försökte försvara sig mot polisens brutalitet ”blockades” av liberala pacifister. Märkligt nog brukar problem med majoritetsbeslut vara det som förespråkare för konsensus refererar till, och problemen med konsensus det som förespråkare för majoritetsdemokrati anger som referens för sin ståndpunkt. Detta utan att märka att båda är varianter av samma fenomen.

Vad har vi då kvar? Har vi inte målat in oss i ett hörn där ingenting är bra nog? Om det gäller metoder att härska över andra, att få dem att gå emot sin egen vilja på grund av moraliserande kring styrelseskick eller principer upphöjda till absolut lag, så är mycket riktigt ingenting bra nog. Men när det gäller att bygga och upprätthålla anarkiska sociala relationer, så ligger en hel brädd av möjligheter öppna. Men då är inte frågan om det är majoritetsröstning, konsensus eller något annat som är de upphöjda principerna, utan hur vi interagerar med varandra utan att upphöja något verktyg till en sådan princip.

Ett av problemen döljs i ett slags överskattande av det kollektiva mötet – ett ibland nödvändigt men inte sällan överflödigt och ineffektivt sätt att medla sociala relationer och få saker gjorda. Ibland är det bättre att bara göra eller inte göra saker, att kommunicera i mindre grupper, eller att för en viss fråga gå skilda vägar (i tid eller rum) utan att tvinga fram en gemensam linje. Om det automatiskt är ”odemokratiskt” att inte följa ett beslut som en anser sig ta skada av, så är det inte så mycket ett mått på huruvida en gör en bra sak eller inte, utan på hur en viss form av beslutsfattande har blivit så förstelnad att det anses viktigare att följa dess regler än sitt omdöme.

Genom att erkänna alla dessa möjligheter som jämbördiga gör vi våra relationer mjukare och mer dynamiska. Istället för att bara räkna röster eller ställa upp veton behöver vi förhålla oss till de vi vill ha samröre med baserat på deras genuina önskningar och upplevelser. Två personer kanske inte tycker att det är en så bra idé att tvinga igenom ett ”demokratiskt” beslut mot en tredje, om den tredje upplever sig skadas så mycket av det att hen antagligen kommer att strunta i det. En person kanske inte lägger in ett ogenomtänkt veto mot två andra, om risken finns att dessa två istället gör det där som behöver göras på egen hand.

I denna spänning existerar det verkligt anarkiska, och det kan bara förstås som demokratiskt om vi med demokrati helt enkelt avser en synonym till anarki. Men varför skulle vi vilja krångla till situationen genom att använda flera ord som betyder exakt samma sak?

Slutligen, är det här anarkistiska förkastandet (åtminstone på ett filosofiskt plan) av demokrati ett ouppnåeligt och världsfrånvänt ideal som bara är i vägen för viktiga uppgifter? En slags fåfäng filosofisk övning?

Det är knappast mer främmande än den situation vi ställs inför när vi tvingas att förhålla oss till den stat vi måste leva under men vill avskaffa, eller det kapital som i så stor utsträckning styr vår vardag. Grejen är att alla dessa radikala aspekter måste förankras i vår vardag. Vi slåss mot dessa ofta oöverskådliga abstraktioner så som de framträder för oss där vi är, efter de förutsättningar vi befinner oss i.

På samma sätt förhåller det sig med demokrati som styrelseskick eller till och med verktyg. En förståelse för dess användbarhet och begränsningar är oerhört viktig i hur vi praktiskt organiserar oss. Vi måste se den som ett ibland ofrånkomligt misslyckande eller högst som en tillfällig metod byggd på en slags underliggande konsensus som närsomhelst kan dras tillbaka, istället för som den högsta principen av frihet att sträva mot. Annars har vi redan i utgångspunkten kompromissat bort anarki.

Inlägget Det anarkistiska djupet dök först upp på anarkism.info.

Med jämna mellanrum brukar det blossa upp debatt i utomparlamentariska kretsar, om hur organisationer och rörelser bäst bör förhålla sig till parlamentarismen i allmänhet och specifika politiska partier i synnerhet. Dessa diskussioner brukar inte befinna sig i ett politiskt vakuum, utan kommer oftast när det politiska läget, som det cykliskt brukar göra, når ett visst skede – det skede där en parlamentarisk rörelse får nytt liv efter en tids stagnation eller rentav pinsam neoliberalism, samtidigt som en brist på utomparlamentariska öppningar och framgångar upplevs.

En sådan diskussion pågår just nu i bland annat Storbritannien, där Jeremy Corbyn har lyckats få cynikerna att tro på jultomten igen. En grupp som på ett ganska bra sätt personifierar den debatten är Plan C, som beskriver sig som en del av den frihetliga vänstern och bland sina medlemmar omfattar en rad skilda synpunkter i frågan. I en serie artiklar på sin hemsida har Plan C fört en debatt som tycks lika mycket vara ämnad att klargöra organisationens egna interna konfliktlinjer på det här ämnet som att belysa situationen för utomstående.

Debatten i sig är inget nytt, och berör långt ifrån bara situationen i Storbritannien, med en del färska misslyckanden som exempelvis grekiska Syriza, eller rörelser i bland annat Spanien och Italien som än så länge inte gått in i väggen. På så sätt hade en diskussion om parlamentarism kunnat ta avstamp även i något av dessa länder, och i själva verket är den brittiska situationen kanske den minst intressanta eftersom den är den minst förankrade i sociala rörelser, men å andra sidan klargör det här i alla fall en del av de grundläggande problemen med parlamentarismens lockelse.

I den mån diskussionen handlar om hur en frihetlig rörelse eller organisation kan hantera Labour eller något liknande parti vid makten är det en välkommen sådan, en diskussion som kontinuerligt behöver föras om de omständigheter som kan påverka oss och presentera olika öppningar eller begränsningar. Men det är sällan som diskussionen brukar stanna vid det, och det finns ofta aspekter av den som medvetet eller omedvetet kan underminera frihetlig organisering om inte utgångspunkten för den är tydligt definierad.

De texter som Plan C har publicerat i ämnet varierar, från de som på ett ganska ogenerat sätt öppnar för nära relationer med Labour, till de som varnar att det är en återvändsgränd. Bland de förra känns en hel del symptom igen från andra sammanhang då politiska partier plötsligt blivit trendiga igen; den roll som den utomparlamentariska rörelsen spelar i processen bedöms som orimligt stor; den radikalitet som partiet i praktiken representerar överdrivs; det sker försök att återfinna ett slags mytiskt förflutet som gått förlorat; och så vidare. Det här slår an några av de huvudsakliga invändningarna mot parlamentarisk politik.

Den ”gräsrotsrörelse” som Corbynismen bygger upp är inte en rörelse som självständigt kan driva politik, som har en egen politisk identitet, utan mer av en gräsrotsbaserad valmaskin. Det blir ett verktyg för ett partipolitiskt ändamål, istället för att lokalisera kamperna där de faktiskt utspelar sig – i vår vardag, i våra kvarter, på våra arbetsplatser samt på gator och torg. Vid en valvinst är det inte rörelsen, utan partiet som får makten eller politiskt inflytande. Det här är en oerhört alienerande form av politik.

En valsmaskin kräver också en oerhörd massa resurser i anspråk – resurser som vid en valförlust i princip är bortkastade, och svårligen kanaliseras om till verklig kamp. Parlamentarisk politik är därför även oerhört ineffektiv; den kräver stora resurser för att överhuvudtaget spela någon roll; enskildas eller lokala gemenskapers åsikter filtreras genom lager av särintressen, byråkrater och byråkrati; och är även om de når fram ofta månader eller år av politiska processer från att få verklig effekt.

Om vi istället själva använder den makten, med utgångspunkt direkt i våra vardagliga sammanhang och direkt för våra egna intressen, så kan även en liten gemenskap utföra stordåd som politiker och allehanda experter säger att vi inte klarar av, som exempelvis när cirka 300 boende i Parkdale, Toronto, lyckades besegra ett storbolag och slå tillbaka hyreshöjningar.

Att på det här sättet bygga organiseringen kring lokal direkt aktion är inte bara oerhört effektivt, det bygger också upp en infrastruktur som inte står och faller med politiska partier och enskilda räddare, utan som oavsett utgången i en enskild konflikt utgör grunden för fortsatta kamper. En infrastruktur som dessutom redan i denna kamp ger en ledtråd om det samhälle vi vill bygga: Ett där det är vi själva som bestämmer över våra liv. Det är en slags prefigurativ process – en organisering som förebådar vad vi vill strävar mot på större skala.

Många gånger kommer de förhoppningar som människor hyser rejält på skam när de partier de stödjer väl kommer till makten. Ju radikalare förhoppningar, desto sannare tenderar detta att vara. Det här beror på att partipolitiken bara är en del av en större apparat – staten – och utsätts för en rad lokala såväl som globala institutionella påtryckningar. Parlamentariska aktörer måste bete sig ”ansvarsfullt” inför dessa institutioner, såväl som inför de stora finansiella intressena, på vilkas välvilja partiets förmåga att utöva politisk makt helt beror. Partiets intresse avviker därför inte bara från människornas för att partiet omöjligtvis kan veta vad alla vill, utan för att det som politiskt parti av strukturella skäl har skilda intressen från vanliga människor.

Det här försvåras ännu mer av den roll som media spelar, i egenskap av megafon för starka finansiella och institutionella intressen. Mediedrev tenderar att vara en av många taktiker för att rätta in bångstyriga partier i ledet. Inte sällan resulterar detta i en splittring mellan de gräsrötter som röstar fram partiet och partiet självt – en splittring som ofta är resultatet av en medveten institutionell strategi. Splittras inte rörelsen, så är det radikala parlamentariska partiet likväl ett perfekt sätt att medla mellan institutionerna och ”okontrollerbara” element, som partiet då tvingas pacificera. Den parlamentariska avradikaliseringen av själva partiet på dess väg mot makten är också något vi kan se hända framför våra ögon, som Anarchist Federation nämner i ett svar till Plan C angående just Corbyn.

Tyvärr faller historiska exempel på allt detta ofta snabbt i glömska. Alla är idag medvetna om den neoliberala väg som Labour, liksom de flesta andra socialdemokratiska partier, av nödvändighet vandrat under lång tid. Mot detta ställer dagens Corbynister ett förflutet som partiet ska kunna återvända till. Ett resonemang som missar poängen att något sådant är strukturellt omöjligt – den situation som rådde under efterkrigstidens glada Keynesianska uppsving råder inte idag. Labours efterkrigshistoria har dessutom inte bara byggts på klassfred och en lokalt gynnsam situation baserad på globala orättvisor, utan också på öppna angrepp mot de delar av arbetarklassen som inte ville foga sig, som exempelvis när strejker bland hamnarbetare slogs ner, ibland med militärens hjälp, åren 1945-52.

Några av Plan Cs mer kritiska skribenter i frågan (ex här) för ett liknande resonemang, om omöjligheten att använda nationalstaten för emancipatoriska projekt, och om vikten att skilja på ”statsmannaskap” och politik i dess verkliga mening, det vill säga när vi själva – tillsammans – agerar för att förändra vår situation, i våra vardagliga sammanhang. De har också helt rätt i att lockelsen för enkla parlamentariska lösningar inte är ett alternativ till att långsamt och tålmodigt bygga organisering med utgångspunkt i radikala fackföreningar, solidaritetsnätverk, sociala center, allmänningar och andra strukturer av socialt omhändertagande och social omvandling.

Men latent även i dessa kritiska resonemang finns en ambivalens, som exempelvis manifesterar sig i en vägran att besvara frågan ”elektoralism eller ej”. En vilja att ändå se detta statsmannaskap som en arena som tillsammans med andra kan ”överbestämma” – det vill säga vara en av många aktiva agenter för – radikal social förändring. Jag tror att det här är ett misstag, om slutsatsen från detta blir att parlamentarismen därför kan vara något att aktivt delta i, eller ses som ett komplement istället för ett problem. Som vi redan sett så fungerar inte parlamentarismen som en neutral spelplan där radikalt inflytande oproblematiskt kan göra entré, utan som en kontraproduktiv medlingsinstans som inte bara begränsar det direkt parlamentariska projektet – det parlamentariska partiet – utan också de organisationer och gemenskaper som strukturellt eller emotionellt knyter an till det.

Det är inte alls ovanligt att radikala sociala rörelser fått mer gjort under en högerregering de är i opposition mot än under en vänster/mitten regering som de är allierade med. Jag har själv märkt under min tid i Storbritannien hur Labour-affilierade sammanhang kan genomföra rätt radikal och effektfull organisering när det är fråga om något som Tories är ansvariga för, men hur försöken att agera förvandlas till en promenad genom ett sirapsbad när det är Labour som striden måste tas mot. Att inte tydligt definiera parlamentarismen som främst ett problem riskerar att bli en strukturell såväl som psykologisk blind fläck. Det landar i att vi inte tror på att våra organisationer och kamper faktiskt kan lyckas, och att vi bygger dem strukturellt för ett misslyckande.

Samtidigt är det sant att statsmannaskap såväl som partipolitik kommer att påverka oss vad vi än tar oss för att göra. Att tydligt säga nej till parlamentarism är inte att blunda för detta faktum. Istället är det ett klargörande svar på frågan hur vi förhåller oss till parlamentarismen och partipolitiken: I motstånd mot den försöker vi påverka den utifrån, från vår egen vardag, från vår egen organisering. Istället verkar en del av skribenterna i Plan C missta den rörelse de säger sig tillhöra, den frihetliga vänstern, för den stora breda vänsterrörelsen.

Om vår självständiga organisering utanför och i opposition mot staten och parlamentarismen är svag, så spelar det knappast någon roll huruvida vi hoppar på nästa parlamentariska projekt som bär på socialdemokratiska löften. Om vår rörelse däremot är tillräckligt stark, så är parlamentarismen inget vi behöver utan enbart en fälla som tämjer vår kraft och leder den tillbaka in i institutionerna. Ett tydligt förkastande av parlamentarismen går inte bara hand i hand med att bygga ett slags anarkistiskt självförtroende, en tro på det vi gör, det lägger också en solid grund för själva diskussionen om hur vi förhåller oss till olika politiska partier vid makten.

Inget av detta innebär förstås att vi bör förakta de som engagerar sig parlamentarisk eller se ner på de många som politiseras av de olika breda vänsterrörelserna. Som en självständig kraft och rörelse kan det ibland till och med finnas utrymmen för gemensamma angreppspunkter. Men istället för att i den processen kasta längtande blickar på de återkommande vågrörelser som rytmiskt slår mot parlamentarismens strand, bör vi hålla på vårt oberoende, tro på vår egen förmåga, och med en tålmodig praktik bygga vår egen verkliga icke-alienerade politiska makt, och med detta försöka vinna över de som kanske inte ens insett att det finns ett realistiskt alternativ. För hur kan vi förvänta oss att andra ska tro att en annan värld är möjlig, om vi själva inte agerar som om den vore det?

Även falska löften om hopp, lovar trots allt faktiskt hopp. Det är det som gör dem så farliga. Om vi inte vill vara sårbara för sådana lockelser, för vanskliga genvägar och auktoritära återvändsgränder uppklädda i vackra ord, om vi inte vill fortsätta att upprepa historiska misstag, så behöver vi mot detta ställa något både tydligt och praktiskt – en metod för frihet, en kompromisslös antiparlamentarism.

Inlägget Parlamentarismens falska hopp dök först upp på anarkism.info.

Jag lastar ur mina egna bidrag – bröd, hummus och juice. På bordet finns redan allt från pasta, konserver, kaffe och vattenflaskor till kläder och böcker. Vi ska ha möte idag, och har i förväg bestämt att vi kör igång med lite solidaritetsarbete och inbördes hjälp för att knyta an till vår community. Allt på bordet är gratis, alla bidrar efter förmåga. På skylten står det Industrial Workers of the World, General Defense Committee.

Det är svårt att inte tänka på Joel Emmanuel Hägglund, mer känd som Joe Hill, som svensk nybliven Wobblie i USA. Och det är inte bara Joe Hill som inspirerat generationer genom sin aktivitet i IWW. Här har många fantastiska frihetskämpar verkat, från Lucy Parsons till Big Bill Haywood. Det är stora skor att fylla, men vi som organiserar oss idag måste hitta våra egna vägar och lösningar, för som de säger, en går aldrig ner i samma flod två gånger.

***

IWW är en internationell fackförening, och bildades 1905 i Chicago. Det var redan från början en radikal organisation, och väldigt snart utkristalliserades direkt aktion i form av strejker, propaganda och bojkotter som vägen framåt, medan kopplingar till politiska partier och reformism ansågs kontraproduktiva. Redan 1912 hade organisationen 25 000 medlemmar och höjdpunkten nåddes det explosiva året 1917, med 150 000 medlemmar. Trots ofta innovativa metoder och ett antal framgångar i stora konflikter så dalade tyvärr IWWs medlemsantal och inflytande på grund av en blandning av repression och interna konflikter som ledde till splittringar och demoraliserade stora delar av medlemmarna.

Efter en tung period på 1900-talets slut, som nästan utraderade IWW, började medlemsantalet återigen att öka under 00-talet, och det på flera intressanta sätt. Förutom att organisera på arbetsplatser så organiserar IWW också dels fångar genom IWOC, Incarcerated Workers Organizing Committee, och dels försvarskommittéer i lokalsamhällen genom sin General Defense Committee. Med tanke på hur många som sitter i fängelse i USA, hur brutalt de behandlas, och hur de utnyttjas för produktion i vad som bäst kan beskrivas som modernt slaveri, så har det funnits ett skriande behov att gå bortom solidaritetsarbete och börja främja fångarnas självorganisering.

IWOC har bara funnits sedan 2012, men redan i slutet av 2016 utlyste kommittén en fängelsestrejk på årsdagen av Attica-upploppen som infaller 9 september. 900 IWOC-medlemmar och många andra fångar deltog. Precis som den fackliga verksamheten så börjar IWOC i medlemmarnas dagliga situation, men har på sikt en radikal förändring som mål – att avskaffa hela fängelsesystemet. Det här sättet att strukturellt utöka organisering från arbetsplats till övriga sfärer i samhället har gått igen i mycket som IWW gjort de senaste åren. Fackföreningens försvarskommitté, ovan nämnda GDC, bär på en liknande närtidshistoria.

Högervridningen och polariseringen i politiken de senaste åren har väl knappast undgått någon hemma i Sverige, och precis samma process har pågått parallellt i USA. Det har skett både i och med valet av Trump till president, men också bland gräsrötterna där högerextrema grupper och den så kallade ”alt-right” rörelsen – egentligen bara en ompaketering av fascistiskt tankegods – börjat dyka upp i olika sammanhang. De trakasserar människor, sprider hatpropaganda och har begått ett flertal våldsdåd, som nyligen i Charlottsville där en person dog och många andra skadades när en fascist körde in i en demonstration med sin bil.

Å andra sidan har även antifascismen fått sig ett rejält uppsving, och antifa-grupper har ploppat upp runtom landet som svampar efter regn. Försvarskommittén GDC bildades ursprungligen 1917, när den statliga repressionen mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och IWW i synnerhet tilltog, men i modern tid har kommittéerna varit få och inte speciellt aktiva. Detta ändrades 2011 då en GDC bildades i Twin Cities, som storstadsområdet Minneapolis-Saint Paul i Minnesota kallas.

Kommittén började engagera sig mot det brutala polisvåldet som är så vanligt i nästan hela USA, men utökade snabbt sin verksamhet till att också anordna strejk- och protestträning, sociala evenemang, solidaritetsinsamlingar och en rad andra praktiker för att skydda lokalsamhället och arbetarklassen, och på så sätt främja och understödja intersektionell, antisexistisk och antirasistisk klasskamp.

Fram till 2016 var GDC fortfarande en marginell företeelse med knappt 100 medlemmar över hela landet. Men med Twin Cities som inspirerande exempel och den struktur som GDC-konceptet erbjöd så lyckades organisationen fånga upp den stora tillströmningen av människor som var helt desillusionerade med partipolitiken, oroade över den politiska utvecklingen, och ville hitta ett sammanhang att organisera sig för förändring. Under det senaste året har därmed medlemsantal och aktivitet formligen exploderat, till att nu närma sig tusentalet medlemmar i kommittéer över hela landet som utför ett brett solidaritetsarbete i sina närområden.

En intressant detalj med organisationsformen är att varje lokal försvarskommitté, trots att den formellt är en IWW-kommitté, inte kräver medlemskap i fackföreningen. Enligt de som varit med från början på den här ganska färska resan, så brukar det resultera i att väldigt få GDC-medlemmar börjar som anslutna till IWW, men att den andelen sakta stiger till väl över hälften. Medlemmarna får därmed inte bara ett mångsidigt engagemang i en gräsrotsförankrad försvarskommitté, utan också en radikal fackförening i ryggen, samtidigt som IWW växer och fler engagerar sig i fackliga frågor.

***

Jag kliver in i möteslokalen där Central New Jersey GDC precis ska ha möte. Vi är en av de här nya svamparna – en kommitté som startades nu på hösten 2017. Vi är 15 personer på mötet och runt ett tjugotal som redan aktiverat sig i organisationen. Stämningen är god och vi tar oss igenom dagens agenda medan bordet utanför får ett och annat besök av nyfikna förbipasserande som tar för sig av sakerna vi erbjuder.

Ambitionsnivån för gruppen är hög, och spänner en hel rad områden som alla bäst kan sammanfattas i den fina sloganen ”Community Self-Defense”. Det rör sig om allt från mental hälsa, självförsvarsträning, till att engagera sig i lokala frågor som rör boende, antifascism, antirepressionsarbete, solidaritetsarbete med papperslösa, eller studentfrågor. Arbetsgrupper bildas, och många visar sig ha ovärderliga erfarenheter, kunskaper och kontakter. Känslan är att vi redan är mitt i den lokala gemenskapen – vi är alla på olika sätt drabbade av de problem vi engagerar oss i, och vårt mål är att så många som möjligt engagerar sig med oss, för då kan vi förändra vår situation både på kort och lång sikt.

Det märks ändå att vi i uppstartsfasen fångar upp många som redan har en rätt bra idé om vad de vill politiskt och också har organisatorisk erfarenhet. Nästan alla är anarkister, och vi pratar om att det kanske kan vara bra att ha informationsmaterial som förklarar vad anarkism innebär, så att vi kan flytta fokus från sensationaliserad mediebild till det verktyg för självorganisering som anarkismen erbjuder. Men det är samtidigt viktigt att börja i den änden där vi tillsammans med vårt lokalsamhälle organiserar oss för att lösa reella problem, och där anarkismen helt enkelt blir samlingsnamnet på just de verktyg vi anser bäst gör detta, istället för något slags på förhand bestämt ideologiskt paket som vi försöker sälja på folk.

Just detta möte råkar infalla helgen närmast Halloween, och det är parad i staden vi möts i. Efter mötet flyttar vi vårt bord till paradrutten och fyller på våra depåer med godis. Vi får bra respons och stämningen är på topp när de utklädda deltagarna – barn som vuxna – passerar. Vi har bra samtal med varandra och med människorna runtomkring oss. Nästan allt vi har på bordet går åt, och någon ropar att vi givit bort godis för $70. Det må så vara, men vi har också fått ungefär lika mycket i donationer, och då är vi precis där vi vill vara – en icke-hierarkisk katalysator för lokal solidaritet och inbördes hjälp, som vi vill se växa och omfamna allt större delar av våra liv tills vi förändrat det här skitsamhället i grunden.

Parallellt med den rådande optimismen och explosionsartade tillväxten finns förstås också ett allvar. Inte bara för att repressionen är verklig, från både stat och högerextremister, men också för att det ligger en känsla av att förvalta ett ansvar i luften. Att omvandla den här aktiviteten till en strukturellt sund och långsiktig verksamhet. Diskussionerna i IWW går nu på flera fronter kring frågor om decentralisering, centralstyrning, icke-hierarkiska strukturer, frågor kring formella och informella strukturer, och vilken roll GDC egentligen bör spela i det större sammanhanget.

Det är frågor som definitivt behöver besvaras. En struktur som kan klara av växtvärken måste komma på plats, där allt från konflikthantering, inriktning och beslutsprocesser måste kunna hanteras, och vara definierade på ett sätt som inte skapar missförstånd och splittringar. Vi behöver också försöka se till att organiseringen förblir en association av individer som tillsammans vill lösa problem, istället för den serviceinrättning som fackliga organisationer ofta kan stelna till, och att inititiv och kreativitet inte stryps av byråkrati och hierarkiska beslutskedjor.

Men idag, i New Jersey-solen, kan jag inte annat än att kosta på mig en känsla av att vara med om något inspirerande och meningsfullt, något som gör den snåriga samtiden lite mer begriplig och hoppfull. Jag tror att Joe Hill hade gillat det här. Han trodde också att en annan värld var möjlig.

Inlägget I Joe Hills fotspår dök först upp på anarkism.info.