Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

Inlägget 6 juni 2023 dök först upp på anarkism.info.

Artikeln publicerades ursprungligen på tidningen Arbetarens hemsida valåret 2018 och finns nu också på engleska på Libcom samt på znetwork.

Det är valår. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död” (se tidskriften Tvärdrag, augusti 2008). Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gjorde genom 2019 års antistrejklag. Åtminstone skulle sådana lagförslag snabbt mötas av storstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till strejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx populariserade en så kallad ”materialistisk historiesyn”. Det innebär att samhällets struktur betraktas på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Den materialistiska historiesynen förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa självständighet. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

En materialistisk historiesyn blev tidigt allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två uteblev.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: ”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar rörelsesocialism. Se hans bidrag i den offentliga utredningen Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112). Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt. Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara. Nyliberalismen har privatiserat begreppet.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar. Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i ca 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det riskerar utmynna i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop.

Det handlar inte bara om att bedriva upplysningsarbete utan kanske främst om att bygga en facklig gemenskap som konkurrerar ut de nationella gemenskaper som bruna krafter lockar med.

På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken. SD knyts allt närmare Svenskt Näringsliv.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I protesterna mot 2019 års antistrejklag uppstod nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Därefter har liknande initiativ tagits till försvar av LAS. Dessa nätverk och initiativ kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Inom kort är årets valcirkus över. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på arbetsplatserna året runt.

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC

Inlägget Att rösta eller inte rösta? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Det är <i>inte</i> frågan</span> dök först upp på anarkism.info.

Tidiga anarkistiska idéer av bland annat Jean Grave och Lev (Leo) Tolstoj formade den tidiga Armand och ledde fram till hans första propagandistiska tidning L’Ère Nouvelle[ii] (1901–1911). Den publicerades första gången 1901 och under en tid så var Tolstoj en kumpan, och hade stort inflytande på Émilie och tidningens innehåll. Émile fortsatte dock längs de trotsigas stig och fann sig efter en tid med Der Einzige und sein Eigentum i sina händer. Med sin rebelliska trotsighet och kunskapen som han fann i den boken så omfamnande nu E. Armand den individualistiska strömningen av dåtidens anarkism.

I korrespondens och konversationer med andra förespråkare av denna individualistiska strömning, som Josiah Warren, Lysander Spooner, Benjamin Tucker, var han med och utforskade denna rebelliska tendens. Något som verkar legat Émile nära hjärtat var frågor om fri sexualitet och polyamori på ett sådant sätt som stack i ögonen på dåtidens sexuella normer och prydhet. Att frigöra sig sexuellt låg i linje med vad han såg som startpunkten för anarkistiskt motstånd, nämligen en personlig frigörelse.

I Armands individualistiska anarkism var den anarkistiska “rörelsen” inte friheten själv utan bara ett sätt att ta sig fram till ens egen frihet. Han fastslår också att en sund och frisk anarkistisk rörelse är en rörelse som ständigt är öppen och experimentell; en plats där anarkismens gamla normer och grundläggande filosofi alltid får ifrågasättas.

Anarkistisk kritik var frihetlig, inte befallande, och anarkistisk praktik var inte bara ett koncept, utan en livsstil: en dionysisk kraft, en anda av glädje, frihet, vigör, omåttlighet, och välbehag med avsikt att förnya livet självt.[iii]

Émilie Armands propaganda fortsatte att flöda under det tidiga 1900-talet och 1905 så gav han och Albert Libertad och första numret av L’Anarchie (1905–1914). Senare skulle han också hjälpa till med utgivandet av Zo d’Axas, den i statens ögon, farliga tidningen L’En-Dehors[iv] (1891–1939) från 1922. L’En-Dehors attackerades av den franska staten 1894 i vad som senare skulle bli känt som The Trial of the Thirty (Procès des trente), i ett försök att inskränka deras yttrandefrihet. Slutligen så gav han också ut den anarkistiska tidningen L’Unique vid 73 års ålder, en tidning inspirerad av Stirners kända bok(1945–1956).

Utöver all propaganda som E. Armand hjälpte till att publicera eller skriva så blev han satt bakom lås och bom 1918 efter anklagelser om att ha hjälpt de som deserterat från kriget, och där satt han i fem år. Detta blev dock inte sista gången som han kom till att bli inlåst. Mellan 1940 och 1942 låstes han in i tre månader efter han blivit påkommen med anti-krigspropaganda, den andra gången så placerades han i olika interneringsläger under två års tid eftersom han var en ”icke önskvärd person”[v].

Émile Armand blev 90 år gammal och dog den 19 februari 1962, och fortsatte enligt Sidney Parker att utbyta och utforska anarkistiska idéer hela livet ut.

Text av frihetsklubben och Curry.

[i] Se biografin om E. Armand i bok Disruptive Elemenets: The Extremes of French Anarchism.

[ii] Översatt betyder L’Ère Nouvelle ungefär Den nya eran.

[iii] Disruptive Elemenets: The Extremes of French Anarchism, 2014, s. 136.

[iv] Översatt betyder L’En-Dehors ungefär Utsidan.

[v]  Se An Introduction To E. Armand: What He Was For, What He Was Against av Sidney Parker i Enemies of Society: An Anthology of Individualist & Egoist Thought.

Inlägget E. Armand dök först upp på anarkism.info.

De nyhetsfragment som nått ut kan ändå ge vissa indikationer, speciellt om de förstås i ljuset av den utveckling som pågått i Kuba de senaste åren. Förenklat går det att säga att nyckeln för att förstå situationen ligger i tre sammanlänkade faktorer. Regimens legitimitetsproblem, coronapandemin, och en lång ekonomisk process som ställts på sin spets sista tiden. Protesternas sammansättning är också brokig, och består av alla möjliga politiska tendenser från vänster till höger och är en blandning av långvariga historiska ressentiment, vissa av dem USA-vänliga och antikommunistiska, kritik av det politiska systemet från vänster, och väldigt vardagligt förankrat missnöje över varubrist, ökande ekonomiska orättvisor, allt frekventare strömavbrott, pandemins hälsoeffekter, och politisk repression.

Innan vi går in på detaljerna kan det vara värt att påminna att Kuba har historiskt haft en stark frihetlig arbetarrörelse. Anarkistiska influenser kom till landet redan på 1800-talet, och under sin storhetstid organiserade den anarkosyndikalistiska rörelsen nära 100 000 människor (av vad som då var strax under 3 miljoner invånare), i bland annat tobaks- och sockerindustrin. Dessutom organiserades sekulära skolor, arbetarcenter, kulturevenemang, landsbygdskollektiv och tidningar. Allt detta trots förföljelse och repression från otaliga diktaturer och regimer.

När den kubanska revolutionen utbröt var denna rörelse något försvagad, men anarkister över hela landet var inblandade i organisering på arbetsplatser såväl som väpnad kamp mot Batistas diktatur, trots skepsis mot både Castro och kommunistpartiet. Farhågorna skulle snabbt komma att besannas, när den nya regimen, med kommunistpartiet i en framträdande roll, började rensa ut politiska motståndare inom arbetarrörelsen. Ironiskt nog blev detta den första tidpunkt sedan 1800-talet då alla anarkistiska tidskrifter tvingades upphöra med sina publikationer. Många anarkister mördades, fängslades eller tvingades gå i exil. Därmed hade de kubanska anarkisterna direkt fått ett kvitto på att den ikoniska kubanska regimen, med affischnamn som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara, var beredd att gå hårt åt kapitalistiska intressen såväl som frihetliga socialister¹.

Det här är inte bara en kuriosa historisk parentes, utan visar också varför den frihetliga delen av arbetarrörelsen aldrig varit speciellt överraskad när nyheter om repression kommit från Kuba. För det andra vidrör det också problemen som oppositionell vänster dragits med i Kuba ända sedan dessa dagar, och är en delförklaring till varför den är så svag. Den har historiskt hamnat i kläm mellan kommunistisk repression och antikommunistisk opposition, vilket gjort frånvaron av oberoende organiserad arbetarrörelse näst intill total. Med det sagt kan vi åter vända oss till den situation Kuba står inför idag.

Legitimitetskris och ekonomiska problem
Den kubanska regimens legitimitet har svajat de senaste åren av en rad olika anledningar. För det första hade Fidel Castro själv en slags legendarisk status som gjorde honom genuint populär bland stora delar av befolkningen. Med Raul Castro var det inte entydigt så, och den senaste ledaren, Diaz-Canel, åtnjuter inte i närheten av samma status och vördnad bland Kubas folk. De senaste åren har dessutom både ekonomiska problem och politisk repression naggat anseendet i kanten, och börjat äventyra en del av de framsteg som de revolutionära åren ändå inneburit när det gäller befolkningens materiella situation och välmående.

När det gäller den ekonomiska situationen finns även här ett flertal faktorer. För det första är Kuba under ett embargo från USA som pågått sedan början av 60-talet, vilket redan som utgångspunkt gör situationen svår. Även om Kuba under lång tid fick ekonomiskt stöd av Sovjetunionen, så upphörde det med östblockets fall, och även under Sovjets ekonomiska beskydd gjordes inte mycket för att förändra Kubas profil som en slags pseudokoloni med odling för export och turism som inkomstkällor, vilket gjorde landet oerhört beroende av import både när det gäller basala matvaror och industriell utrustning.

För att säkra denna import har regimen på senare år sett sig tvingad att genomföra åtstramningspolitik med nedskärningar i allmännytta och satsningar på expansion av privat industri, inte minst i den turistbaserade hotellbranschen. På många sätt kan det här sägas vara ett försök att på mindre skala följa i Kinas spår, för att säkra en delvis privatiserad dollarekonomi som sedan kan användas för import.

Den här situationen förvärrades avsevärt det senaste året och landet har nu drabbats av hyperinflation. För att förstå hur det hänt behöver vi beskriva en väldigt speciell monetär strategi som Kuba använt de senaste årtiondena. En vanlig men delvis bristfällig förklaring är att den rådande ekonomiska krisen är orsakad av USAs handelsembargo. Naturligtvis ligger embargot som en våt filt över Kuba, och Trumpadministrationen passade också på att utöka sanktionerna på vissa områden, men det finns en annan ännu mer direkt orsak till inflationskrisen. Det är här som den monetära strategin kommer in i bilden.

Sovjetunionens kollaps ledde till en turbulent tid för Kuba, och kraschade bland annat landets lokala valuta, peson, vilket gjorde det svårt att importera varor utifrån. Som en konsekvens blev svarta marknader där dollarn dominerade väldigt vanliga. På makroekonomiskt fikonspråk fick Kuba enorma problem med bytesbalansen; de stora transfereringarna från Sovjet uteblev, samtidigt som den egna valutan blev värd mycket mindre i jämförelse med andra valutor, vilket gjorde importer väldigt dyra.

För att lösa detta splittade den kubanska regimen peson i två – en lokal peso för den lokala ekonomin, och en internationell valuta (kallad CUC) med en stabil kurs mot dollarn för internationell handel. För att vanliga människor skulle kunna köpa importerade basvaror, skedde en prisväxling till lokal peso på dessa varor innan de kom ut på marknaden. Den andra valutan användes främst för industrivaror och lyxartiklar. Med andra ord: Vanliga människor som främst behövde produkter för sin dagliga fortlevnad betalades i lokala pesos och kunde handla basvaror för dessa, medan industri och verksamheter som behövde internationella importer fick viss del av den valuta som hade en växelkurs med dollarn. Förutom detta fanns speciella butiker där utvalda importvaror – ofta av det mer lyxiga slaget – kunde köpas för den internationella valutan.

Detta system såg till att stabilisera ekonomin i den mån att den kubanska regimen hade stor kontroll över den valuta som användes för internationella transaktioner, samtidigt som lokala pesos kunde spenderas in i ekonomin, exempelvis för infrastrukturprojekt. Men systemet hade också en rad baksidor, och var inte heller speciellt populärt bland befolkningen. Förutom att det var krångligt och försvårade investeringar, kunde det också orsaka märkliga förvridningar av incitament i ekonomin. Exempelvis kunde människor som fyllde viktiga samhälleliga funktioner (som ingenjörer) lockas att gå över till turistnäringen för att ta del av den internationella valutan.

Samtidigt var Kuba sedan Sovjetunionens fall i en fas där landet både uppvaktade nya handelspartners och försökte ställa om sin ekonomi. Vi har redan nämnt expansionen och privatiseringen av turistsektorn, och det var en av drivkrafterna som ledde till att regimen bestämde sig att den dubbla peson skulle slopas. Trots att pandemin, som slog till i början av 2020, orsakade en närapå total utradering av turistekonomin, var planerna redan långt gångna, och det nya monetära systemet rullades ut i början av 2021.

Även om Kuba till en början klarade pandemin relativt bra rent hälsomässigt², så resulterade ökande behov av sjukvårdsutrustning tillsammans med generellt ökande kostnader i logistikbranschen samt den prekära valutaomställningen i en ekonomisk katastrof och hyperinflation. För att strö salt i såren kom de utökade sanktionerna³ i slutet av 2020, som bland annat gjorde det svårare att skicka dollar till släktingar, vilket länge varit en vanlig företeelse bland exilkubaner. Trots att regimen försökte kontra de abrupt stigande priserna som följde av allt detta med att höja löner för statsanställda, har det inte räckt för att förhindra en brist på grundläggande varor såväl för den kubanska befolkningen som för delar av industrin.

Vi har alltså att göra med en rad ekonomiska och globala fenomen som sammanfaller, och en regim fast besluten att fortsätta med planerna på monetära omdaningar trots detta, som har lett till en extra svår ekonomisk situation för det kubanska folket. Det här har definitivt bidragit till ilska och missnöje, och regimkritik från fler håll än vad som varit fallet förut.

Politisk opposition och protester
Till detta kommer också en mer politisk dimension. På Kuba har det under de senaste åren funnits en rad små rörelser som reagerat på politisk repression och förföljelse. Från rapporter om trakasserier av HBTQ-rörelsen till konstnärer och artister som på grund av regimkritik har övervakats och ibland fängslats. Bland de framträdande aktörerna finns exempelvis Moviemento San Isidro, (MSI) och Instituto de artivismo Hannah Arendt (INSTAR), rörelser som består av politiskt aktiva regimkritiska konstnärer. Förutom detta finns det en rad oppositionella medier.

De här kretsarna är svåra att placera politiskt, eftersom de består av många olika komponenter. Vissa vänster, och vissa liberala. Vissa omfattar helt genuina yttringar av missnöje med demokratiskt underskott och censur, andra är mer allmänt ideologiskt motiverade, och vissa helt klart understödda av bland annat amerikanska politiska och ekonomiska intressen. För att demonstrera komplexiteten i denna politiska opposition så mobiliserades stora delar av kultur- och konstnärsmiljön på Kuba under 2020 i ett par fall av politisk repression. Det ena rörde en pro-Trump rappare som som fängslats, det andra en konstnär som också fängslats efter en kontroversiell bild där han satt på toaletten insvept i den kubanska flaggan.

Det här ses av vissa som cyniska provokationer, redigerade av bakomliggande USA-vänliga antikommunistiska intressen, medan andra menar att det rör sig om kränkningar av grundläggande rättigheter. Det här är också bara två av fallen, och flera personer har också arresterats sedan de publikt protesterade mot repressionen. Den 27 november 2020 resulterade detta i att konstnärer och allierade dök upp utanför kulturministeriet i Havanna och krävde att få diskuterade repressionen som konstnärer och artister utsatts för. Den här gruppen bestod bara i minoritet av människor från MSI och INSTAR, vilket tyder på att något höll på att ske i denna sektor som motsäger de cyniska rösterna om att oppositionen är helt kontrollerad, och visar att händelseutvecklingen engagerade folk utanför de vanliga regimkritiska kretsarna. Dessutom uttryckte många kritik mot en ny lag (lagdekret 349) som trädde i kraft 2018 och som dels säger att såväl publika som privata konstyttringar behöver regimens godkännande på förhand, och även innehåller oerhört vaga förbud mot yttringar som är ”vulgära” eller som, parafraserat, strider mot landets normala kulturella utveckling.

Det är också värt att nämna den torgrörelse som uppstod under de följande dagarna (i slutet av november 2020) i Trillo-parken, i stadsdelen Cayo Hueso som mestadels bebos av svarta kubaner. Denna rörelse, som kom att kallas la tángana distanserade sig från de antikommunistiska element de uppfattade i den bredare oppositionsrörelsen, men ville ändå ta tillfället i akt att demonstrera mot sociala orättvisor och diskutera vad de ansåg som allvarliga problem på Kuba.

Bland dessa nämnde de växande ojämlikhet med rasistiska undertoner som gör att fattigdom återigen i allt större utsträckning går hand i hand med hudfärg, och påpekade att om inte vänstern är tillräckligt stark i sin praktik kring antirasism, feminism, hbtq-rättigheter, miljöfrågor och demokrati så riskerar den att överlämna dessa frågor som slagträn åt den antikommunistiska oppositionen. De förespråkade också politiska subjekt fria från liberala föreställningar men också fria från stalinistisk dogmatism, och poängterade vikten av att demokratisera revolutionen och dess organisationer, samt ett behov av vad de kallade för ”kättersk socialism” (socialismo hereje) som uppnår en riktig socialisering av makt, folklig kontroll av produktionsmedlen, och en inkluderande ekonomi baserad på samarbete. Även om det här rör sig om ett helt nytt politiskt fenomen i sin linda, utan några anspråk på närmare titlar och klassifikationer, så är det lätt att se vissa likheter med Kubas historiskt starka anarkosyndikalistiska rörelse i dessa tankar och budskap.

Det finns förstås förutom allt detta också en mer aggressiv konservativ och religiös antikommunism till ”höger” om och vagt överlappande rörelser som MSI och INSTAR, som dessutom har både politiskt och ekonomiskt stöd från USA, samt en högljudd oppositionsmedia kopplad till sig. Det här gör att Kuba hamnar i den olyckliga situationen där det kan verka som om de enda två ståndpunkterna är ett villkorslöst stöd för regimen och ett fördömande av alla andra som reaktionära agenter för främmande makt, eller rabiat antikommunism som vill ha amerikansk inblandning i kubansk politik. Verkligheten är alltså en annan, och det framstår åtminstone från utsidan som om det finns tendenser däremellan som ännu inte helt hittat form eller fått sin röst hörd.

Här kan det vara värt att stanna upp för ett ögonblick och reflektera över situationen för denna kätterska socialistiska strömning. Problemen för denna rörelse är lika mycket det förbehållslösa stödet för regimen som en opposition dominerad av reaktionära element. Även de som i grunden stödjer Kubas regim borde fundera på om det är bra att denna socialistiska opposition tystas och kastas under bussen i rädsla för reaktionära element, eller om detta bara förstärker en dynamik som hållit Kubas revolution fångad i en reaktiv förnekelse av sina egna brister och misstag. Med de pågående kriserna – politisk legitimitet, repression, hälsoläget och pandemin, samt ekonomiska svårigheter, så kanske en vänsteropposition i själva verket är Kubas bästa chans till räddning i det långa loppet⁴.

Det är också viktigt att påpeka att alla dessa oppositionella rörelser har varit relativt små fram tills nu – både de mer organiska och de element som får mer eller mindre ekonomiskt och politiskt stöd från bland annat USA. De här elementen har hittills varit oförmögna att mobilisera gatuprotester, och gnistan som tände krutdurken är alltså inte sådan inblandning utifrån, utan de politiska och framförallt ekonomiska faktorerna som mobiliserat människor och lyckats bryta igenom protest-tabut. Men precis som fallet var med exempelvis de gula västarna i Frankrike, så kommer många aktörer att nu försöka fylla protesterna med sitt innehåll, eftersom den enande faktorn hittills är negativt formulerad – det vill säga en rad olika politiska och ekonomiska förhållanden som allt fler är mot.

Bland de intressantaste reaktionerna på det som händer i Kuba, det vill säga de som är någonstans mellan villkorslöst stöd från auktoritär vänster och opportunistisk alarmism från högern, finns exempelvis en kommuniké från en vänsterkommunistisk grupp i Kuba som fördömer repressionen (bland annat ska en del framträdande Marxister ha fängslats) och ställer sig bakom krav på ”riktig socialism”, eller Anarkistiska Federationen för Centralamerika och Karibien, som skriver ”Ner med blockaden, Ner med diktaturen, Nej till USA-intervention”.

Det här känns som rimliga ställningstaganden. Handelsembargot har gjort stor skada på den kubanska befolkningen. I det cyniska politiska spelet är embargot en win-win situation för USA-regimen och imperialismen. Det kan antingen tvinga fram fördelaktiga politiska förändringar, eller skapa tillräckligt med problem för Kuba för att detta i sig sedan kan politiseras och användas för propagandasyften. Det är till och med rätt troligt att det senare är det främsta målet, eftersom historien visar att diktaturer – Leninistiska såväl som andra – sällan reagerar på sin befolknings klagomål så länge dessa kan hållas i schack med olika kombinationer av morot och piska. Det ledande skiktet har tillgång till livets alla bekvämligheter, och så länge folket inte bokstavligen knackar på dörren med vapen i hand så kan det förbli på det sättet – de har inte ens valsegrar att oroa sig för, vilket är fallet för politiker och partier i så kallade demokratiska länder.

I USA kan politiker istället klappa sig för bröstet och låtsas som att de är solidariska med den kubanska befolkningen samtidigt som de vrider om kniven i ryggen på densamma med sina sanktioner. Alla rop på humanitära åtgärder och återhållsamhet när det gäller våld ekar därför i alla avseenden tomt. Om USA eller någon annan vill minska trycket på Kuba så är sanktionerna en av de första och enklaste åtgärderna att vidta. Det är helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna, speciellt samtidigt som USA knappt tagit sig ut ur ett år av BLM-protester som både orsakats och bemötts av grovt och rasistiskt statligt våld.

Vad som händer i Kuba under den närmaste framtiden är väldigt osäkert. Det kommer bero på vem som lyckas få grepp om proteströrelsen liksom problemformuleringarna, hur den ekonomiska situationen utvecklas, hur pandemin får fortlöpa, samt hur regimen väljer att agera framöver. För frihetligt sinnade socialister kvarstår att konsekvent avvisa både handelsblockaden, USAs inblandning, såväl som diktaturen, bristen på kontroll över tillvaron för vanliga kubaner, samt repressionen och den orättvisa politiken, som i dagsläget tycks leda mot en slags halvprivatiserad statskapitalism av samma stil som Kina. En slogan som ”Ner med diktaturen” kan förstås kännas abstrakt i det avseendet. Men den kätterska socialism som tycks finnas på ön om en tittar lite under ytan, och som utgör ett eko från en historisk frihetlig arbetarrörelse, ger åtminstone visst hopp om en positiv utveckling. Det är svårt att se hur någon markant förändring till det bättre kan ske om inte Kuba lyckas hitta tillbaka till en levande och självständig arbetarrörelse som kan göra landvinningar mot både imperialisterna i Washington och den inhemska regimens stelnade grepp.

Den här texten baseras på en hel rad texter, beskrivningar och sammanställningar av situationen i Kuba. De som inte är länkade direkt i texten kan hittas i nedanstående skildring och länksamling:
https://threadreaderapp.com/thread/1414626287239450627.html

Två nyckeltexter:
Om kompositionen vid olika händelser och i olika proteströrelser de senaste åren
Om Kubas ekonomiska vändning mot privatisering och åtstramningar

1) För mer om anarkismens historia i Kuba rekommenderas Frank Fernandez bok Cuban Anarchism, och om revolutionen specifikt Sam Dolgoffs The Cuban Revolution: A Critical Perspective

2) Kuba hade i början av pandemin låga smittotal, agerade snabbt för att minska utbrott, och har också tack vare sin omtalade sjukvård höga vaccinationstal och 5(!) egenproducerade vaccin, om än inte riktigt lika effektiva som de ledande i världen. Men allteftersom pandemin fortsatt har materialbrister i sjukvården, nya utbrott, sanktionerna, och politiskt tveksamma beslut gjort att opinionen även på denna punkt bidragit till protesterna.

3) Det kan också noteras att Biden-administrationen gjort absolut ingenting för att dra tillbaka de utökade sanktionerna, och mycket möjligt inte vill göra det heller eftersom en krisande kubansk ekonomi ses som en strategisk politisk tillgång, och hoppet kanske tänts om att destabilisera landet politiskt på invånarnas bekostnad.

4) Det är också viktigt att påpeka att det kommunistiska styret är en slags bromskloss på självorganisering på ett sätt som kan jämföras med socialdemokratin i Sverige. Den fackföreningsrörelse som är kopplad till Socialdemokraterna är byråkratiserad och försvarslös mot de nyliberala reformer som sossarna själva genomför. På ett liknande sätt står människorna utan organiserade verktyg för motstånd när regimen i Kuba nu genomför privatiseringar och planerar att tillåta allt större privata företag i ekonomin. De kubanska statliga fackföreningarna kan här jämställas med rena gula fackföreningar, de tjänar inte arbetarnas intressen utan statens och i förlängningen kapitalets.

Inlägget Vad händer i Kuba? dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Den koloniala linsen dök först upp på anarkism.info.

Situationen är kaotisk och komplicerad, men visar samtidigt på de stora sprickorna i det bolivianska samhället. Den förste presidenten från ursprungsbeolkningen tvingas avgå, samtidigt som hans plats tas av en rasistisk högerpolitiker som bland annat sagt att indianerna, med sina sataniska riter, inte hör hemma i städerna, utan bör hålla sig i bergen eller på låglandet.

Samtidigt har bilder kablats ut där en av oppositions frontfigurer, Luis Fernando Camacho, går in i det nu övergivna presidentpalatset med en boliviansk flagga och en bibel, och säger att Bolivia tillhör kristus. Camacho, en rik affärsman som tillhör Bolivias nya generationer av ekonomiska eliter, och med en bakgrund i kristen extremhöger, lyckades gå från relativ anonymitet till nationellt kändisskap under de senaste veckornas protester. En våg av plundring och politiskt eller rasistiskt motiverade överfall har också drabbat MAS-supportrar och ursprungsbefolkning, och många befarar nu ett scenario som påminner mycket om det i Bolsonaros Brasilien.

Vad är det egentligen som händer i landet där en av de sista överlevande rörelserna från den sydamerikanska så-kallade rosa vågen fram tills detta läge satt vid makten?

***

MAS, Movimiento al Socialismo, bildades i slutet av 90-talet av rörelser som strävade efter att förbättra situationen för arbetare såväl som ursprungsbefolkning, i sociala, ekonomiska såväl som ekologiska termer. Den bolivianska rörelsen hade redan dåliga erfarenheter av partibildning från 80-talet, och det talades därför om ett “politiskt instrument”, som skulle fungera som de sociala rörelsernas vapen i kampen mot den då förda politiken i landet.

Som den tidigare ministern Pablo Solón uttryckte det i en intervju nyligen, skulle detta garantera de sociala rörelsernas autonomi och handlingskraft, samtidigt som arbetares, bönders och ursprungsbefolkningens intressen tillvaratogs.

Vad vi idag först kan konstatera är att MAS, som innehaft regeringsmakten sedan valsegern 2005, har lyckats med ett antal saker som ingen nyliberal regering i regionen lyckats med. Fattigdomen och ojämlikheten har minskat, inte minst för ursprungsbefolkningen, tillgång till sjukvård har förbättrats, infrastruktur har utvecklats, och landet lyckades i stor utsträckning undvika eller åtminstone mildra och fördröja den ekonomiska krisen som drabbade världen runt 2008.

2009 infördes också en ny konstitution, som för första gången erkände ursprungsbefolkningen – som är i majoritet i landet – som en del av Bolivias nationella identitet, med den så kallade wiphala-flaggan som symbol. Morales och MAS har också, mycket tack vare dessa bedrifter, åtnjutit stor popularitet och innehaft ikonstatus bland många i landet och i Sydamerika i stort – något som märktes tydligt på mottagandet när Morales efter sin avgång landade i Mexiko, till ditresta supportrars jubel.

Naturligtvis har det samtidigt funnits spänningar i landet, där inte minst symboliken i valet av den förste presidenten någonsin från ursprungsbefolkningen stack i ögonen på den ”vita” elit som därmed såg sina historiska privilegier som hotade. De sociala och ekonomiska omfördelningar som MAS började genomföra var också ett ekonomiskt hot mot stora kapitalintressen, och även om många av dem fått fördelaktiga regeringskontrakt så var de aldrig egentligen Morales-supportrar. På ett politiskt plan har också imperialistiska krafter som USA länge blandat sig in i sydamerikansk politik och motsatt sig den typen av förändringar som MAS och Morales stod för, även om det i nuläget är svårt att säga vilken effekt detta haft i den pågående situationen.

Det är därför inte svårt att förstå att en reaktion baserad såväl på rasistiska som ekonomiska sentiment och intressen skulle kunna sätta käppar i hjulen för MAS och Morales, antagligen också i någon utsträckning understödda av USA. Men hur kunde MAS gå från ett regeringsparti med kontroll över två tredjedelar av parlamentet, de flesta andra statliga institutioner, stark backning av välorganiserade och initiativkraftiga sociala rörelser, och hög popularitet bland allmänheten, till ett läge där dess ledare tvingas avgå som president och fly landet?

De delar av den historien som utgörs av reaktionära rasistiska såväl som kapitalistiska intressen är väl dokumenterade och i stor utsträckning korrekta. Det som skett i Bolivia är utan tvekan en kupp, trots högerns försök att få det att verka som om Morales avgått frivilligt. Sedan polisen i delar av landet gjort uppror och gått över på de protesterandes sida, och militären tagit ställning mot honom, var det helt enkelt politiskt omöjligt för Morales att fortsätta. Det är också tydligt att en betydande del av oppositionen utgörs av nyfascistiska kristna krafter som vill vrida tillbaka klockan, och vars fotsoldater redan börjat plundra MAS-fästen och angripa ursprungsbefolkning såväl som politiska motståndare.

Men den skildringen målar trots allt en ofullständig bild av händelseförloppet, vilket gör det svårt för oss att först förstå varför händelseutvecklingen ser ut på detta sättet, och sedan dra slutsatser och lärdomar från detta som kan hjälpa oss att undvika liknande fallgropar i andra tider och på andra platser. Vi behöver därför titta närmare på vad som hände efter det att MAS tog makten.

***

När MAS vann sitt första val 2005 hade Bolivia en stark och välorganiserad mylla av sociala rörelser, och MAS seger var alltså en seger för dessa rörelsers ”politiska instrument”. Därifrån tar rörelsen två olika, motsägelsefulla men tätt sammanlänkade riktningar. Den ena är den ur makroperspektiv politiska, sociala och ekonomiska, där de tidigare nämnda framstegen genomförs, med nationaliseringar av bland annat gas, revideringar eller skrotandet av en rad frihandelsavtal, en ny konstitution, och ekonomiska omfördelningar som utjämnade sociala klyftor. Den andra är den process genom vilken de sociala rörelserna inkorporerades i statsapparaten, och det underliggande sätt på vilket den ekonomiska omfördelning var knuten till detta.

Det är värt att citera den dåvarande regeringsmedlemmen Pablo Solón om läget som uppstod i relationen mellan staten och de sociala rörelserna:

Ett av de misstag som regeringen gjorde, för vilket jag själv också delvis bär ett ansvar, var att involvera alltför många ledare från de sociala rörelsernas organisationer i administrationen. Vi försvagade de sociala rörelserna genom att inlemma dess ledare i statsapparaten.

Vi tänkte inte på vikten av att upprätthålla de sociala rörelsernas oberoende från staten. Misstaget var att inte inse att vi, inom staten, skulle genomgå en process av omvandling och att det därför behövdes en slags motmakt – inte bara för att utöva kontroll över de som satt i regeringen, utan också för att överföra beslutandemakt och initiativförmåga från staten till denna motmakt av sociala organisationer.

Vi gjorde precis motsatsen. Vi byggde en allt starkare personlighetskult kring Evo Morales. Detta gjorde det möjligt att vinna omvalet [2009] i stor stil, men lade också grunden för den katastrof som skulle följa.

Samtidigt som MAS alltså var som starkast på ett nationellt politiskt plan, och med två tredjedelar av parlamentsmakten fortsatte att utöka sin direkta kontroll över olika delar av statsapparaten, så skedde detta på bekostnad av det oberoende och den initiativkraft som de sociala rörelserna tidigare haft. Den våg av energi som genom de sociala rörelserna hade burit MAS till makten började stelna. Allt mer makt hamnade under regeringens direkta kontroll, och regeringen i sig symboliserades i allt större utsträckning av figuren Evo Morales.

Förutom en rent politisk komponent fanns här också en ekonomisk. De sociala rörelsernas ledare blidkades genom att resurser omfördelades till deras regioner, med nya jobb och exempelvis infrastruktursatsningar, eller statsbidrag och krediter. Men detta gjorde dessa rörelser och organisationer beroende snarare än starkare. Dessutom var det en hel del som redan på ett tidigt stadium höjde rösten mot denna utveckling, inte minst på grund av det faktum att mycket av resurserna som på detta sätt tilldelades utsatta områden och folkgrupper kom från extraktivistiska, gas-, gruv- och infrastrukturprojekt, som på samma gång underminerade den ekologiska basen för dessa människor.

Men eftersom de politiska framgångarna var stora så tystades och marginaliserades de kritiska rösterna. Regeringens politik började också tydligt skifta från att försöka genomföra de radikala krav som de sociala rörelserna formulerade, till att söka politiskt pragmatiska lösningar som skulle garantera socialt såväl som politiskt lugn, och fortsatt regeringsmakt. Det var på detta sätt som MAS, trots stor majoritet, började förhandla med östra Bolivias Santa Cruz-baserade latifunda – det vill säga de stora landägarna – en process som kom att fullständigt urvattna de tidiga kraven på landreformer.

Från att ha formulerat ett program för en hållbar ekologisk utveckling började nu MAS ge efter för landägarna, och kom i stor utsträckning att bedriva deras politik. ”Om en lyssnar på vad sektorer inom jordbruket som kött, soja, socker osv, säger idag, så är de nöjda. De har under denna regering lyckats åstadkomma saker som de inte lyckades med ens under tidigare nyliberala regeringar,” som Pablo Solón uttryckte det.

Det är slående hur lik denna utveckling har varit i olika länder i Sydamerika, och för att driva hem den poängen skulle jag vilja citera från den text jag skrev om situationen i Brasilien vid Bolsonaros seger förra året – ett citat som nästan i sin helhet skulle kunna handla om Bolivia om en byter ut organisationsnamnen:

MST, tillsammans med en rad andra rörelser, exempelvis den för fri kollektivtrafik (MPL) och studentrörelsen på universiteten, användes av PT för att komma till makten. Rörelsernas företrädare engagerades för partiets räkning, och rörelserna utlovades representation. PT följde också en politisk-ekonomisk linje som i Brasilien kallas för ”national developmentalism”. Varuboomen på 00-talet, som vi redan nämnt, med stora exportindustrier som järnmalm och soja, samt förnyade intensifieringar av resursextraktion och för detta syfte avsedda infrastrukturprojekt i landet, gav regeringen ekonomiska förutsättningar för en rad sociala program.

Det här gav människor bättre levnadsstandard, men det till ett pris. Dessa program administrerades nämligen genom en centraliserad och toppstyrd statsapparat, som fördelade pengar i en modell där sociala rörelser närmast omvandlades till NGOs som förvaltade statliga pengar, istället för, som tidigare, vara en radikal kraft som vann mark med självorganisering och direkt aktion. Denna ekonomiska pacificering gick hand i hand med en politisk motsvarighet, med ledande figurer från sociala rörelser som plockades över till regeringen, och började agera bromsklossar som manade rörelserna till lugn.

Många uppfattade det nya förhållandet till latifundan som ett svek, och för ytterligare andra MAS-anhängare blev droppen TIPNIS, det stora motorvägsbygget som gick genom både land som tillhör ursprungsbefolkningen, och en nationalpark. Detta orsakade protester som drabbades av statlig repression 2011. Bolivia var nu i ett läge där regeringen och MAS både politiskt och ekonomiskt hade knutit de sociala rörelserna till sig och passiviserat dem, i stor utsträckning med medel som krävde fortsatt extraktivistisk politik, samtidigt som de gjorde eftergifter till oppositionen på flera fronter, ironiskt nog i viss mån just för att kunna fortsätta bedriva denna extraktivism. Regerandets onda cirkel var ett faktum.

Dessutom hade MAS politik av omfördelning och stöd speciellt för ursprungsbefolkning skapat en ny medelklass, som ironiskt nog inte kom att identifiera sig lika mycket med MAS-projektet som de fattigare människorna på landsbygden. Det började alltså uppstå en ny, relativt välbärgad medelklass med allt svagare koppling till de sociala rörelserna och ingen tydlig ideologi.

Det är i ljuset av denna utveckling som vi behöver titta på det senaste valet. De politiska problemen började hopa sig redan 2016 då Morales förlorade ett referendum genom vilket han ville öppna möjligheten för en fjärde mandatperiod som president. Istället utnyttjade MAS sin makt över konstitutionstribunalen för att få igenom ändringarna, med argumentet att obegränsade möjligheter till omval var en ”mänsklig rättighet”.

Själva valet, som hölls 20 oktober i år, blev dramatiskt. Evo Morales och MAS ledde den preliminära rösträkningen när 80% av rösterna hade räknats, men med en marginal som inte räckte för att undvika en andra valomgång. Därefter publicerades inga mer preliminära resultat förrän över 95% av rösterna räknats ett drygt dygn senare, och då hade plötsligt Morales en ledning på nätt och jämnt 10% – precis den marginal som behövs för att vinna valet redan i första rundan. Det är en förändring som inte är statistiskt omöjlig, men det var tillräckligt för att elda på en redan explosiv situation, och få högeroppositionen att vittra blod.

Men det bör också tilläggas att en del av protesterna föregick själva valet. Exempelvis började protesterna mot regeringen i Potosí innan valet, och orsakades av att regeringen skrev ett 70-årigt kontrakt med ett tyskt bolag för utvinning av litium, något som är av stor vikt på den växande batterimarknaden. Protesterna rörde både oro kring de miljömässiga konsekvenserna av denna process och det faktum att mycket av pengarna befarades hamna i utländska händer istället för att tillfalla lokalbefolkningen – något som just Potosí har en lång och bitter historia av, från utvinning av tenn och koppar på 1900-talet till spanska silvergruvor på 1500-talet.

Samtidigt har oppositionen varit ogenerat öppen med att de inte är intresserade av valets legitimitet. Den främste oppositionspolitikern Carlos Mesa har bland annat öppet sagt att om Morales vinner så kommer de inte att acceptera utfallet. Nu hade de dessutom en perfekt ursäkt i och med tveksamheterna som uppstod kring valet och Morales kategoriska förnekande av att något kunde vara fel under de efterföljande veckorna.

Protester började sprida sig genom landet, framförallt i storstäder som Santa Cruz, och situationen blev alltmer ohållbar. Det var i det läget som regeringen, för att försöka lugna situationen, bad OAS (The Organization of American States) om en granskning av valet. OAS kunde inte hitta några direkta bevis på valfusk, men ansåg att bland annat datorsystemet som använts för valet inte hanterats på rätt sätt, och rekommenderade därför omval. MAS gick till slut också med på detta.

Men som så ofta är fallet med den typen av eftergifter så var det för lite och för sent. Bollen var redan i rullning, och när polis och militär började byta sida var det inte längre möjligt för Morales att sitta kvar. Med tanke på de starka rasistiska och misogyna tendenserna och den ohöljda elitism som stora delar av oppositionen genomsyras av är situationen väldigt allvarlig för många människor i Bolivia. De sociala rörelserna har mobiliserat sin bas för att protestera mot statskuppen och högervåldet, men de är inte så starka och initiativkraftiga som tidigare. Dessutom finns det missnöje med MAS även djupt in i ursprungsbefolkningens olika organisationer, vilket gjort att oppositionen på sina håll kunnat visa upp sig med dess ledare för att ytterligare stärka sin legitimitet.

Där den omedelbara prioriteten för oss som följer händelserna på avstånd är att protestera mot kuppen och stå i solidaritet med de som försöker värja sig mot extremhögerns angrepp, måste samtidigt den mer långsiktiga analysen inbegripa frågor om vilka slags ”politiska instrument” som faktiskt ger konkret utdelning och har en potential för radikal social förändring, och vilka som istället främst tjänar till att instrumentalisera sociala kamper, och på det sättet bäddar för en reaktion.

Ytterligare läsning:
Podcast av The Intercept om situationen

Intervju med förre MAS-ministern Pablo Solón

Vägen mot Camacho – en intervju med en boliviansk antropolog

En text av Maria Galindo från anarkafeministiska Mujeres Creando

En text av sydamerikanske journalisten och teoretikern Raul Zibechi

Inlägget Läget i Bolivia dök först upp på anarkism.info.

Så långt allt väl, och detta nedslag i en kontroversiell om än något marginell företeelse i anarkismens historia skulle kunna vara intressant. Å ena sidan för att visa att anarkister inte var rädda att ta till våld, men samtidigt placera det våldet i ett större sammanhang av såväl statligt som kapitalistiskt våld av en helt annan skala. Å andra sidan för att också påvisa att många anarkister problematiserade våldet och valde helt andra vägar för att försöka förändra samhället.

Men istället för att hamna i en sådan diskussion lyckas Historiepodden tyvärr med en rejäl felrepresentation av anarkismen i stort och en något onyanserad bild av de politiska handlingarna och de sammanhang de utspelade sig i. Nedanstående lista tar upp de mest problematiska aspekterna i podden.

1) Efter en illavarslande inledning kommer den första stora felaktigheten redan några minuter in i avsnittet: ”Även den mest övertygade moderna anarkisten skulle nog medge att rörelsen hade sin storhetsperiod och sina mest intensiva dagar under slutet av 1800-talet.”

Men anarkismens storhetstid var definitivt inte slutet av 1800-talet. Snarare ligger denna tid mellan två andra då anarkismen var betydligt starkare, den runt Första Internationalen där de flesta och största sektionerna (Spanien, Italien, Jura, osv) var organiserade enligt (proto-)anarkistiska principer, och den anarkosyndikalistiska vågen som började i slutet av 1800-talet och varade till andra världskriget. Anarkismen har genom historien dessutom engagerat miljontals människor på arbetsplatser, i bostadskvarter, i miljökamper, i feministiska grupper och aktioner och på många andra sätt, både före, under och efter slutet av 1800-talet.

2) Anarkismens människosyn, och i synnerhet utpekas Peter Kropotkin här, framställs som naivt positiv. Men anarkismen menar inte att människan i grund och botten är god. Det stämmer varken generellt eller för Kropotkins del. Så vanlig och gammal är denna felkaraktärisering att Kropotkin skrev en hel text på just detta ämne och hävdade precis motsatsen – att det är just för att människor inte är lämpade att inneha auktoritet över andra som anarkismen är eftersträvansvärd. Den texten har vi lämpligt nog översatt till svenska och publicerat på vår blogg här.

Mer generellt, för de som är intresserade av anarkismens grundläggande människosyn, så går den snarare ut på att människor har allehanda – ofta motstridiga – benägenheter och att hur vi formar vårt samhälle kommer påverka hur vi relaterar till varandra. Människan är alltså föränderlig, och förändrar sig själv genom sina handlingar. Det här är något som anarkister kallar för prefiguration eller förebildande. För ett färskt exempel kan den intresserade läsa om anarkismens motstånd mot staten, där teorin om mänsklig utveckling/förändring sätts i ett relevant socialt sammanhang, här.

3) Skillnaden som poddavsnittet försöker framhäva mellan anarkister och marxister i Första Internationalen bygger på en komplett felkaraktärisering av anarkisterna som nämns och anarkismen i stort. Proudhon förespråkade inte ett småskaligt samhälle av hantverkare, utan kollektivisering av både små och stora industrier. Ett av hans nyckelbegrepp var just den kollektiva kraften som springer ur människors gemensamma arbete, och vars resultat kapitalisterna då som nu lägger beslag på. Han förespråkade bildandet av kooperativ, federationer, och kollektiva kreditverktyg, så kallade mutualistiska banker, och en något sånär ”fredlig” men välorganiserad övergång från kapitalism till frihetlig socialism.

Bakunin å sin sida avskrev i och för sig varken trasproletariat¹ eller bönderna i frågan om revolutionär kapacitet, men var också inblandad i arbetarorganisering på arbetsplatser och i industrierna, inte minst under Första Internationalen. Hela den föreställning som poddavsnittet gör gällande om att anarkismen är emot organisation är komplett tagen ur luften, vilket gång på gång leder till att poddens två värdar förvånat tror att anarkister inte är konsekventa när de deltar i olika former av organisering. Det här gäller också frågan om spontanitet kontra organisation. Anarkisterna hade redan då en större sympati för spontana uppror än många andra socialister, men såg dem inte som alternativ utan komplement till både småskalig och storskalig organisering. Det här är tydligt om en läser Proudhon, Bakunin eller Kropotkin.

4) Den minst dåliga delen i hela avsnittet är kanske den om Kropotkin och ömsesidig hjälp, där en av poddens deltagare faktiskt försöker ta sig an teorin. Podden hamnar ändå lite snett på flera sätt. För det första finns det gott om exempel på djur som samarbetar över artsgränser, vilket personerna i podden gör sig lustiga över. För det andra var Kropotkin tydlig med att hans beskrivning av ömsesidig hjälp var ett komplement – inte en ersättning av – teorierna om konkurrens. Därför är underrubriken till boken ”en faktor i evolutionen”. En faktor, inte den enda. Och redan i förordet påpekar Kropotkin att hans syfte är att bidra till en mer nyanserad bild. Vidare är det inte så att Kropotkin var ”idealist” som vägrade se samhället som det var. Tvärtom pekade han på tendenser som existerade i riktning mot ömsesidig hjälp trots det västerländska samhällets dåvarande auktoritära och individualiserande konkurrensdrivna etos. Det går att föra en diskussion om huruvida Kropotkins syn på samhällsutveckling och vetenskap var obefogat optimistisk, men någon sådan nyanserad diskussion förekommer tyvärr inte.

5) Propaganda genom våldsdåd var en otroligt liten del av Kropotkins livsverk, vilket knappast blir tydligt i poddavsnittets genomgång. Han problematiserade också i princip hela tiden sådana dåd, och skrev redan på 1880-talet saker som att ”en struktur med 100-tals år av historia kan inte sprängas bort med några kilo dynamit”. 1881 skrev han i Le Revolte att:

”We have to organise the workers’ forces ― not to make them into a fourth party in Parliament, but in order to make them a formidable MACHINE OF STRUGGLE AGAINST CAPITAL. […] And we must prosecute that war relentlessly, day by day, by the strike, by agitation, by every revolutionary means. […] once the workers of every land have seen that organisation at work, taking the workers’ interests into its hands […] once the workers from every trade, from village and city alike, are united […] crush[ing] the tyranny of Capital and State for good.”

6) Det är missriktat att kalla de anarkister som ändå i viss mån eller under en tidsperiod uppmanade till våld för ”hycklare”, speciellt med avseende på de som kritiken fokuseras på i podden, som Bakunin och Kropotkin, då båda dessa trots välbärgad barndom snabbt fick gå i exil, satt i fängelse och framför allt deltog i uppror och organisering mitt bland vanligt folk stora delar av sina liv. Bakunin blev själv inte speciellt gammal, och det berodde säkerligen på ett liv utan speciellt mycket ro eller komfort (som hans tid in fängelse, exempelvis). Kropotkins uppehälle garanterades oftast av hans popularitet som politisk agitator och vetenskapsman, inte av hans familjebakgrund som han bröt med tidigt.

7) Det finns ett helt segment i poddavsnittet om Narodniks och Narodnaja Volya i Ryssland som känns lite malplacerat, även om det i alla fall klargörs att detta inte var en anarkistisk utan generell socialistisk/radikal tendens och organisation. Det kan ändå vara intressant att nämna att de som såg kommunen, eller Obschina/Mir som den kallades på ryska, som en slags modell för alternativ till kapitalismen inte grundade sig i skimrande minnen utan i hur de ryska bönderna faktiskt fortfarande var organiserade på 1800-talet. Detta var något som bl. a. Bakunin också påpekade – och som Marx sent omsider också erkände som en möjlig grund för ett socialistiskt samhälle som inte behöver gå genom ett kapitalistiskt ”stadium” (se brevväxlingen mellan Marx och Vera Zasulich).

8) Anarkisterna ”föraktade” inte facklig kamp eller kampen för 8 timmars arbetsdag, vilket påstås i podden. Tvärtom var de otroligt engagerade i arbetarrörelsen och i den kampen. De pekade med rätta på att något sådant i sig självt var otillräckligt – de var ju anti-kapitalister och ville avskaffa hela systemet. I spår av Haymarket-massakern i Chicago, 1886, som kort nämndes i avsnittet, var det just 6 anarkister som utan bevis pekades ut som syndabockar för en bombattack mot polisen under en demonstration. Dessa valdes ut eftersom de ansågs vara farliga ledare i arbetarrörelsen – en rörelse som precis då var engagerad i en våldsam kamp för just 8 timmars arbetsdag. Anarkisterna hade olika kritiker av fackföreningar så som de såg ut, men var också med och bildade arbetsplatsorganisationer över hela världen. Under samma tidsperiod från vilken podden citerar den anarkistiska tidningen Le Revolte angående otillräckligheten av en 8 timmars arbetsdag, publiceras också massvis av artiklar om vikten att organisera i den ekonomiska sfären.

Det här är några av de mest uppenbara problemen i podden. En ytterligare diskussion skulle kunna tas om hur själva presentationen av handlingens propaganda kontextualiserades. Det känns som om poddens syfte var att söka sensationella detaljer istället för att måla upp en nyanserad bild. Detta förstärks av att dåden jämförs med moderna tiders masskjutningar, utan att det helt avgörande faktumet om sammanhang, målgrupp och maktrelationer tas upp. Medan de flesta dåden som ingår i sammanhanget för handlingens propaganda skedde mot mäktiga personer i en miljö av hårt förtryck och stora orättvisor, är moderna skjutningar ofta resultatet av rasistisk eller sexistisk ideologi.

Förhoppningsvis har denna text kunnat nyansera bilden lite och rätta de grövsta felen i poddavsnittet. Anarkismen är en inspirerande metod för samhällsförändring och analys, med en bred såväl som brokig historia av kamp och motstånd. Den är inte fri från problem och defekter, och är definitivt inte bortom kritik. Men för att vara meningsfull behöver sådan kritik framföras baserat på en god förståelse av teorin såväl som praktiken, och inte på en ytlig upprepning av nidbilder filtrerade genom härskande ideologiers olika blickar. Istället för att få lära oss om handlingens propaganda, blev det den här gången mer om propagandans handling.

1 – ”Trasproletariat” brukar beteckna hemlösa, vagabonder, tiggare, kriminella, osv, det vill säga folk som stod utanför den direkta relationen mellan arbete och kapital, som inte själva var arbetare eller beroende av en närstående arbetare för sin försörjning. Det är en problematisk kategorisering utan något speciellt stort analytiskt värde, som i sin ursprungliga form klumpar ihop allehanda människor på ett fördomsfullt sätt.

Inlägget Propagandans handling dök först upp på anarkism.info.

Jag har argumenterat för att anarkister inte bör rösta (här, här, och i Anarkistiska blickar), men jag tycker inte det är enkelt, och det finns andra aspekter av den här ganska snåriga frågan. I ett samhälle där ”demokrati” kan stå för allt som är sant, gott och vackert handlar detta dessutom en hel del om retorik och pedagogik.

För den som vill fördjupa sig kring detta teoretiskt och behärskar engelska finns nu Markus Lundströms bok Anarchist Critique of Radical Democracy: The Impossible Argument online här (via CrimethInc.) Boken tar sitt avstamp i Husbyhändelserna och Jacques Rancières teorier kring konflikten mellan styrande och styrda, och kopplar sedan detta till diskussionen om demokrati genom anarkismens historia. Markus är forskare vid Stockholms Universitet (ekonomisk historia med inriktning sociala rörelser), och har tidigare bland annat skrivit en avhandling om den brasilianska jordockupationsrörelsen MST.

Se också CrimethInc.´s ”From Democracy to Freedom”, och här, där det också finns posters om demokrati från CrimethInc. på svenska.

Inlägget Anarkokritik av radikal demokrati dök först upp på anarkism.info.

Ett av de vanligaste argumenten mot kommunismen är att människan inte är tillräckligt god för att leva under ett kommunistiskt samhällssystem. De skulle inte foga sig för en tvingande kommunism, men de är heller inte mogna för fri, anarkistisk kommunism. Århundraden av individualistisk utbildning har gjort dem för egoistiska. Slaveri, underkastelse inför de starka, samt arbete under nödvändighetens piska har gjort dem olämpliga för liv i ett samhälle där alla skulle vara fria och inte känna något tvång utom det som kommer av löften frivilligt givna till andra, samt deras ogillande ifall man inte skulle hålla det man lovat. Av den anledningen får vi höra att kommunismen är omöjlig, eller att det kommer att behövas någon form av övergångsperiod mellan kapitalismen och kommunismen.

Gamla ord i ny skepnad; ord uttalade och upprepade sedan det allra första försöket till någon reform, politisk eller social, i något mänskligt samhälle. Ord som vi hörde innan slaveriets avskaffande; ord som sades för tjugo och fyrtio århundraden sedan av de som är för förtjusta i sin egen frid och ro för att gilla snabba förändringar; de som förskräcks av djärva tankar, och som själva inte lider tillräckligt av de nuvarande orättvisorna för att känna av det djupa behovet av förändringar.

Människan är inte god nog för kommunismen, men de är goda nog för kapitalismen? Om alla människor vore godhjärtade, vänliga, och rättvisa, skulle de aldrig utnyttja varandra, trots att de hade möjligheten. Med sådana människor vore inte det privata ägandet av kapitalet något hot. Kapitalisten skulle skynda sig att dela med sig av sina vinster med sina arbetare, och de mest välbetalda arbetarna skulle genast hjälpa de som led av tillfällig fattigdom eller sjukdom. Om människan var vis skulle hen inte producera sammet och lyxartiklar samtidigt som människor svälter i torpen: hen skulle inte bygga palats så länge det fanns slumområden.

Om människor hade en långt utvecklad känsla för rättvisa så skulle de inte förtrycka andra människor. Politiker skulle inte lura sina väljare; Riksdagen skulle inte vara en sandlåda för pladder och lurendrejeri, och polisen skulle aldrig misshandla en demonstrant. Och om människan var tapper, självrespekterande, och mindre egoistisk, skulle inte ens en inkompetent kapitalist vara ett hot, då arbetarna snart skulle ha reducerat hen till rollen av en enkel medförvaltare. Inte ens en monark vore ett hot, då folket endast skulle betrakta hen som en människa inkapabel till att göra något mer värdefullt arbete som därmed gjorts anförtrodd endast med att skriva under några dumma papper som skickas ut till andra excentriker som kallar sig själva monarker.

Men människor är inte de fritänkande, självständiga, visa, kärleksfulla, och barmhärtiga varelser som vi skulle önska att de vore. Och just av den anledningen kan de inte fortsätta leva i det nuvarande systemet, som låter dem förtrycka och exploatera varandra. Ta, till exempel, de fattiga skräddarna som marscherade längs gatorna förra söndagen, och anta att en av dem skulle ärva 100 pund [ca. 120 000 kr i dagens penningvärde] från en amerikansk farbror. Med dessa hundra pund kommer hen knappast starta ett kooperativ samman med ett dussin andra fattiga skräddare, och därmed förbättra deras situation. Hen kommer att bli en fabrikör; en modern slavdrivare. Och därför säger vi att i ett samhälle där människor är så usla som denna amerikanska arvinge, är det mycket svårt för hen att ha fattiga skräddare runt sig. Så snart hen kan kommer hen att göra dem till sina löneslavar; men om dessa samma skräddare kunde säkra sin försörjning från de kommunistiska förnödenhetslagren, skulle ingen av dem behöva slava för att berika sin före detta kamrat, och den unge utsugaren skulle inte själv bli det odjur hen annars säkerligen kommer att bli om hen fortsätter vara utsugare.

Vi får höra att vi är för undergivna, för snobbiga, för att placeras under fria institutioner; men vi besvarar att, just därför att vi är så kuvade, borde vi inte vara kvar under de nuvarande institutionerna, som i sig skapar än mer undergivenhet. Vi ser att britter, fransmän, och amerikaner uppvisar den mest avskyvärda underkastelsen gentemot Gladstone, Boulanger eller Gould. Och vi drar slutsatsen att i en mänsklighet redan försedd med så underdåniga instinkter är det mycket dåligt att ha massorna tvångsmässigt fråntagna högre utbildning, och tvingade att leva under den nuvarande ojämlikheten av rikedom, utbildning, och kunskap. Bättre utbildning och en relationernas jämlikhet är det enda sättet att förstöra den nedärvda slavmentaliteten, och vi kan inte förstå hur en sådan instinkt kan göras till ett argument för bevarandet, även för endast en dag till, av ojämlika förhållanden; för att vägra en jämlik utbildning för alla samhällets medlemmar.

Vårt utrymme här är begränsat, men applicera samma analys på vilken aspekt som helst av vårt sociala liv, och du kommer att se att det nuvarande kapitalistiska, auktoritära systemet är fullständigt olämpligt för ett samhälle av människor som är så oförutseende, så giriga, så egoistiska, och så undergivna som de är idag. Därför undrar vi endast, när vi hör någon säga att anarkister tänker sig människor som mycket bättre än de egentligen är, hur intelligenta människor kan upprepa sådant nonsens. Säger vi inte hela tiden att det enda sättet att göra människan mindre girig och egoistisk, mindre ambitiös och mindre undergiven, är att eliminera de omständigheter som främjar framväxten av egoism och girighet, av undergivenhet och ambition? Den enda skillnaden mellan oss och de som presenterar den ovan nämnda invändningen är detta: Vi överdriver inte, som de gör, massans underlägsna instinkt, och stänger inte lydigt våra ögon när dessa samma dåliga instinkter visar sig hos de övre klasserna. Vi menar att både styrande och styrd förstörs av auktoritet; både exploaterade och exploatörer förstörs av exploatering; medans våra motståndare verkar erkänna att det finns en sorts jordens salt – härskarna, arbetsköparna och ledarna – som lyckligtvis stoppar dessa onda människor – de styrda, de exploaterade, de ledda – från att bli ännu sämre än de redan är.

Det är däri skillnaden ligger, och det är en väldigt viktig skillnad. Vi erkänner de ofullkomligheter som finns i mänsklighetens natur, men gör inget undantag för de styrande. De gör det, även om det ibland är omedvetet, och då vi inte gör något sådant undantag, säger de att vi är drömmare, “opraktiska människor”.

Det är en gammal konflikt, den mellan de ‘praktiska’ och de ‘opraktiska’, de så-kallade utopiska: en konflikt som återupplivas vid varje föreslagen förändring, och som alltid avslutas med ett fullständigt nederlag för de som kallade sig själva de praktiska människorna. Många av oss minns den diskussionen när den rasade i Amerika innan slaveriets avskaffande. När den fullständiga befrielsen för den svarta befolkningen förespråkades, brukade de praktiska människorna säga att om inte ägarens piska tvingade svarta till arbete så skulle de inte arbeta alls, och skulle därmed snabbt bli en börda för samhället. Tjocka piskor kunde förbjudas, sade de, och piskornas tjockhet kunde stegvis reduceras genom lagstiftning, först till en centimeter, och till slut till en bråkdel av en centimeter; men någon sorts piska måste man ha kvar. Och vad fick abolitionisterna höra när de sade – just som vi säger nu – att tillgången till det egna arbetets frukter skulle vara ett mycket mer kraftfullt incitament för arbete än den tjockaste piskan? ‘Nonsens, min vän,’ – precis som vi får höra nu. ‘Du förstår inte människans natur! År av slaveri har gjort dem oförutseende, lata och uppgivna, och människans natur kan inte förändras på en dag. Du har, så klart, de bästa av intentioner, men du är mycket “opraktisk”.’

Nå, under en tid hade de praktiska människorna sitt eget sätt att utveckla förslag för den gradvisa befrielsen av de svarta. Men olyckligtvis visade sig deras förslag vara mycket opraktiska, och det amerikanska inbördeskriget – det blodigaste genom tiderna – bröt ut. Men kriget resulterade i avskaffandet av slaveriet, utan någon övergångsperiod; – och, se, ingen av de hemska konsekvenser som de praktiska människorna hade förutspått inträffade. De svarta arbetar, de är flitiga och arbetsamma, de är förutseende, och det enda som man kan beklaga sig över är att den idé som förespråkades av det opraktiska lägrets vänsterfalang – total jämlikhet och omfördelning av land – inte förverkligades: det skulle ha besparat oss mycket problem idag.

Vid ungefär samma tid rasade en liknande debatt i Ryssland, och anledningen var denna: det fanns i Ryssland 20 miljoner trälar. Sedan många generationer tillbaka hade de varit under sina ägares kontroll, eller snarare björkkäpp. De blev slagna om de plöjde sin jord dåligt, slagna för bristande renlighet i sina hus, slagna om de inte vävde tyg tillräckligt bra, slagna om de inte gifte bort sina söner och döttrar tillräckligt tidigt – slagna för allt. Undergivenhet och oförutseende var deras påstådda karaktärsdrag.

Då kom utopisterna och krävde inget annat än följande: Total frigörelse av trälarna; direkt upphävande av alla förpliktelser trälen har mot sin ägare. Mer än så: omedelbart upphävande av ägarens rätt att stå till doms över dem, samt ett överförande av alla de affärer där han tidigare varit domare till en tribunal bestående av bönder och vald av bönderna själva, där de inte tvingas döma efter lagar de själva inte känner till, utan istället följer de egna oskrivna sederna. Sådant var det opraktiska förslaget från det opraktiska lägret. Det behandlades som ren dårskap av praktiska människor.

Men som tur var fanns det vid den tiden i Ryssland en stor mängd av opraktisk anda bland bönderna, som gjorde uppror med käppar mot gevär och vägrade ge sig, trots de många massakrerna. De tvingade därmed fram den opraktiska inställningen så till den grad att de gjorde det möjligt för det opraktiska lägret att tvinga Tsaren att skriva under på deras plan – om än något avgränsad. De mest praktiska människorna skyndade sig att fly från Ryssland så att de inte skulle få sina halsar skurna några dagar efter genomförandet av det där opraktiska förslaget.

Men allt fortskred i stort sett problemfritt, bortsett de många misstag som praktiska människor alltjämt begick. Dessa trälar som ryktades vara oförutseende, själviska odjur, uppvisade sådan intelligens, en sådan organiseringskapacitet, att de överträffade även de mest opraktiska utopisternas förväntningar; och tre år efter befrielsen hade byarnas karaktär fullständigt förändrats. Trälarna blev människor!

Utopisterna vann det slaget. De bevisade att de var de riktigt praktiska människorna, och att de som låtsades vara praktiska var imbeciller. Och de enda ångerfulla röster som nu kan höras bland alla de som känner de ryska bönderna är att allt för många eftergifter gjordes till de praktiska imbecillerna och de trångsynta egoisterna; att de råd som gavs av det opraktiska lägrets vänsterflank inte följdes till fullo.

Vi har inte utrymme för att ge fler exempel. Men vi bjuder i all välvillighet in de som gillar att tänka självständigt till att studera historien kring valfri stor social förändring som har skett i mänsklighetens historia, från kommunernas uppgång till Reformationen och till vår moderna tid. De kommer att se att historia inte är något annat än en kamp mellan styrande och styrda, de förtryckande och de förtryckta, och att det praktiska lägret i den kampen alltid tar de styrande och förtryckandes sida, medan det opraktiska lägret tar de förtrycktas sida; och de kommer att se att kampen alltid slutar i det praktiska lägrets slutgiltiga förlust efter mycket blodsspillan och lidande, på grund av vad de kallar för sitt ‘praktiska sunda förnuft’.

Om de som kallar oss opraktiska menar att vi förutser händelsernas förlopp mycket bättre än de praktiska, kortsynta ynkryggarna, så har de rätt. Men om de menar att de, de praktiska människorna, är mer förutseende än oss, så hänvisar vi dem till historieböckerna och ber dem att komma i fas med dess lärdomar innan de påstår något så arrogant.

(Stort tack till Svartkatt och Barbamamma för hjälp med korrekturläsning)

Inlägget Är vi bra nog? dök först upp på anarkism.info.

***

Det finns en viss typ av socialister som påminner mig om vägplanerare.

I åratal har forskning visat att fler körbanor på motorvägar inte minskar trängseln i trafiken. Det här går på tvärs med vad som intuitivt verkar rimligt: fler körfält betyder ju att det finns mer utrymme att köra på! Men empiriska studier har tydligt visat att resultatet snarare är att trafiken ökar och fyller den utökade kapaciteten, i vad som kallas för inducerad efterfrågan.

Om du pressar en företrädare för DOT [US Department of Transportation – ungefär en motsvarighet till transportstyrelsen] eller en vägplanerare om det här så kommer de att nicka allvarligt och erkänna att det krävs en fundamental omvärdering på detta område. Men det är nästan omöjligt att hitta dessa insikter införlivade i faktiskt planeringsarbete, vilket är en till synes permanent blind fläck som hålls på plats av en kombination av politik och organisatorisk tröghet. Eller som en stadsplanerare säger till Arthur Dent på de inledande sidorna av Liftarens guide till galaxen, ”Det är en förbifartsled. Man måste bygga förbifartsleder”.

På ett liknande sätt har de senaste århundradena försett oss med otaliga praktiska exempel på hur hopplöst det är att försöka uppnå socialism genom parlamentariska val. Men av växlande anledningar så rubbas för det mesta inte den uppfattning som blivit allmängods bland många socialister – den att vi rör oss närmare socialismen genom att hjälpa socialister att ta makten inom den kapitalistiska staten – inte ens när de tvingas erkänna alla de historiska misslyckanden som reser sig likt ett berg bakom oss.

Det senaste lockropet från den parlamentariska vänstern kommer från förväntat håll, Jacobin Magazine, men från en något otippad källa: Nathan J. Robinson, Current Affairs grundare och uttalad frihetlig socialist.

I sin text ”En socialist i varje distrikt” uppmanar Robinson till socialistiska valkampanjer på den parlamentariska politikens alla nivåer, en slags röd version av den förre ordföranden för Demokraternas Nationella Kommitté (DNC), Howard Deans ”de 50 staternas strategi”. Robinson skriver:

En demokratisk socialistisk president behöver en rörelse i ryggen. Den behöver också en kongress som är så långt åt vänster som möjligt. Därför behöver vi staka ut ambitiösa mål för 2020, om vi vill att ett eventuellt presidentskap för Sanders ska vara framgångsrikt: Det får inte finnas något val, på någon nivå, utan en socialistisk kandidat som ställer upp.

Varenda ett av underhusets säten. Varenda en av de 33 öppna platserna i senaten. Så många av de 50 guvernörerna och 7383 lagstiftarna på delstatsnivå som möjligt. […] Vart det än finns politisk makt som kan bestridas demokratiskt, så bör en socialist finnas som ett alternativ.

Ett av den frihetliga socialismens definierande attribut är dess förkastande av både Leninistiska förtruppspartier och socialdemokratins eller den demokratiska socialismens parlamentariska gradualism. Att uppmuntra socialister att på stor skala engagera sig i parlamentariska kampanjer är, för att uttrycka det milt, okaraktäristiskt för den politiska tradition som Robinson sällar sig till.

Robinsons huvudargument är att socialistiska idéer är populärare och mer spridda än någonsin tidigare, att det är omöjligt att på förhand veta vilka politiska positioner som går att vinna, och att även kampanjer som misslyckas är värdefulla verktyg för utbildning. I en eller annan tappning har det argument som Robinson framför sedan länge vederlagts, bland annat nyligen i texten ”The Lure of Elections” skriven av medlemmar i Black Rose/Rosa Negra Anarchist Federation.

Socialister som försöker gripa statsmakten sågar av den gren de sitter på. Socialistiska parlamentariska kampanjer har en parasitär och i slutändan destruktiv relation till de arbetarklassrörelser som de behöver för sitt momentum. Miterrand i Frankrike, Papandreou och Syriza i Grekland, Ortega i Nicaragua, Allende i Chile: socialister som når maktens finrum måste antingen böja sig för kapitalets diktat eller bli bortplockade. Det här händer också ständigt på lokal nivå, inklusive Bernie Sanders tid som borgmästare i Burlington, Vermont, som präglades av en ”pragmatiskt” reträtt från hans uppmärksammade kampanjlöfte om att stoppa privatiseringen av stadens sjönära områden. Samtidigt innebär detta dränerande av sociala rörelsers energi och deltagare, och dess omdirigering till valkampanjer och statsapparaten, att den enda riktiga motvikten till kapitalet – en organiserad arbetarklass – förlorar sitt oberoende och sin förmåga att tydligt se stridslinjerna i försöken att flytta fram sina positioner. (Det har länge varit allmänt känt att det bästa sättet att påföra nyliberalism och åtstramningar med så lite motstånd som möjligt är att låta socialdemokrater och andra vänsterpartier vara de som gör det.) Och som vi ser överallt i Europa och i länder som Brasilien och Venezuela, så leder den parlamentariska vänsterns oundvikliga stagnation till att röda mattan rullas ut för reaktionära krafter.

För att parafrasera Rudolf Rocker; invalda socialister har inte inneburit att den socialistiska rörelsen fått fotfäste i den kapitalistiska staten, utan att den kapitalistiska staten har fått fotfäste i den socialistiska rörelsen.

Mycket avlopp, lite socialism

Något jag framför allt skulle vilja diskutera är Robinsons nostalgiska åkallande av socialistiska politiker från den amerikanska historien. Han skriver:

Socialister har lyckas parlamentariskt förr. Det fanns en gång i tiden ett tusental invalda socialister. Socialister på delstatsnivå lade fram lagförslag som gick igenom. Milwaukees socialistiske borgmästare satt på sin post i tjugofyra år. Wall Street Journal har just publicerat en fascinerande diskussion om socialistiska kongressledamöter i USA, från Vito Marcantonio till Ron Dellums. Det är anmärkningsvärt att se landets främsta affärstidning erkänna att ”socialister inte är några främlingar i Kongressen.”

Parlamentariska kampanjer på lokalnivå kallas ofta för ”avloppssocialism”, ett erkännande av det faktum att lokalpolitikers och borgmästares politiska gärning har mer att göra med infrastruktur än, säg, sätta åt rika och uppmuntra arbetare att ta över fabriker. Faktum är att det fanns så lite subversivt innehåll i de parlamentariska socialisternas agendor att många av deras idéer lånades i sin helhet av deras liberala konkurrenter (det mest kända fallet är Roosevelt’s Nya Giv). De praktiska nödvändigheter som följer av att regera inom ramarna för den kapitalistiska staten betydde att mycket av den radikalitet som burit fram dessa politiker till makten helt enkelt övergavs, och det bästa som invalda socialister och deras väljarbas kunde hoppas på var en vänligare och mer kompetent förvaltning av kapitalismen. Och det är en uppgift som en inte behöver rösta fram socialister för att utföra.

Under den tid i början av nittonhundratalet då amerikanska socialister upplevde höjdpunkten av sina parlamentariska framgångar fanns det, precis som idag, också frihetliga socialister. Men istället för att samla pengar och röster för socialistiska politiker, kritiserade Robinsons politiska föregångare denna praktik som en kontraproduktiv distraktion från den helt oumbärliga uppgiften att organisera arbetarklassen.

En av de första ”avloppssocialisterna” var Emil Seidel, vald till borgmästare för Milwaukee 1910, och vald till Eugene Debs medkandidat inför den sistnämndes presidentvalkampanj 1912. Samtidigt som Socialistiska Partiets Viktor Berger valdes till Kongressen, blev Milwaukee ett sorts Mecka för aspirerande socialistiska politiker över hela landet. Trots Seidels kändisstatus, undkom hans tydligt icke-socialistiska mandatperiod inte uppmärksamhet från den tidens mest framstående frihetligt socialistiska tidskrift, Mother Earth. I sitt majnummer 1910 listar H. Kelly först Milwaukees socialistiska politikers nyckelfrågor – allt från billigare bensin och spårvagnsavgifter till sänkta priser på bränsle för uppvärmning av hus – för att därefter konstatera att ”Ingen av dessa reformer, utlovade av Milwaukees socialdemokratiska administration, är förkastlig för borgarklassen”. Det är värt att citera Kellys analys utförligt, eftersom den är applicerbar långt bortom Milwaukee:

Det kan inte poängteras nog att det inte är anarkisters eller socialisters sak att administrera den borgerliga statsapparaten mer effektivt. Deras uppgift är istället att förstöra kapitalismen, och på detta systems ruiner grunda den fria kommunen eller det socialistiska samväldet. Parlamentarisk politik kommer inte, för att den kan helt enkelt inte, åstadkomma förändring i grundläggande frågor, och om ”Segern i Milwaukee” spred sig till alla amerikanska städer, så skulle frågan om kapitalismen fortfarande vara obesvarad, såvida inte de exploaterade själva reste sig i revolt mot sina förtryckare och tog kontroll över land, järnvägar, fabriker, o.s.v.

[…]

En av de reformer som borgmästare Seidel genomförde omedelbart efter att han tog makten kommer att intressera socialister över hela världen. Han utökade arbetstiden för offentligt anställda från sex till åtta timmar om dagen. Varenda kapitalistisk tidning i landet har applåderat denna ”socialistiska reform”, och det med rätta, då det handlar om ”effektiv förvaltning” med eftertryck, och har utan tvekan fört oss flera steg närmare det kooperativa samväldet. Dessutom är reformen trogen partiets plattform, som kräver åtta timmars arbetsdag, tydligen även när det innebär att timmarna ökar istället för att minska.

Året därpå fällde Emma Goldman, med sin karaktäristiska sarkasm, en snarlik kommentar när hon rapporterade om sina resor i Mellanvästern:

Allvarligt talat, har något alls förändrats med denna socialistiska regims maktövertagande? Ja, borgmästare Seidel har förklarat att det enda sättet att hjälpa de 25 000 arbetslösa i Milwaukee är att sänka stadens offentliganställdas löner. Verkligen? Alla offentliganställda, inklusive borgmästaren Seidel, kongressledamot Berger, och resten av deras stab? Nejdå. Ingen sådan klassmedvetenhet till de egna. Med offentliganställda avses endast tvådollarskräken. Inte förväntas väl våra Seidels och Genossens att dela sina hårt förvärvade tusenlappar med urfattiga arbetare. De senare får svälta tills ekonomisk determinism levererat hela statsmaskineriet i socialistiska politikers händer.

Allt detta förutsätter dessutom att socialister tillåts ställa upp i val och ta makten om de vinner. Nittonhundratalets första hälft visar hur lätt socialister även på lokal nivå kan kastas ut från de ämbeten de spenderat stora resurser på att vinna. Exempelvis:

¤ I januari 1919 stoppades alla fem socialistiska delegater i delstaten New York från att tillträda ämbeten som de hade vunnit. Omröstningen enade både republikaner och demokrater och var i det närmaste enhällig, 140-6. Det är värt att notera att socialisterna inte svarade med att kritisera det genomruttna systemet, utan genom att hävda att de själva skulle vara bättre förvaltare av den kapitalistiska staten, där en av det socialistiska partiets ledare hävdade att ”detta kommer att klargöra skiljelinjen mellan å ena sidan de Republikanska och Demokratiska partierna som representerar godtycklig laglöshet, och det Socialistiska Partiet, som står för demokratiskt och representativt regerande.”

¤ Samma år stoppades det Socialistiska Partiets Viktor Berger från att återta sin plats i kongressen då han med hjälp av den så kallade spionerilagen [Espionage Act] hade dömts för sina offentliga tal mot kriget. Sedan han avstängts hölls nyval för den tomma plats som han lämnade efter sig – ett nyval som Berger vann igen – varefter han återigen förvägrades att ta platsen av kongressen, vilket medförde att hans plats förblev tom fram till 1921. (Inte förrän Högsta Domstolen avslog domen, vilket lämpligt nog skedde efter att Första Världskriget slutat, kunde Berger återta sin plats i kongressen efter att ännu en gång vunnit val 1922.)

¤ 1947 avskaffades proportionell representation i New York City, helt och hållet på grund av en skrämselkampanj – ledd av Demokraterna – kring faktumet att alltfler radikala ledamöter riskerade att väljas.

Den här typen av processuellt fiffel är fortfarande möjligt om individuella politiker eller partier skulle bli ett störningsmoment. På 00-talet, när Demokraterna i Maine fick se en första invald politiker från Gröna Partiet, så valde de att dra om valdistrikten istället för att samarbeta med honom. I Burlington, Vermont, samarbetade Republikaner och Demokrater för att avskaffa systemet med alternativröstning eftersom en kandidat från Progressiva Partiet vann flera borgmästarval.

Vi bör också hysa viss misstänksamhet mot idén att socialistiska valkampanjer skulle vara, som Robinson uttrycker det, ”utbildningsverktyg”, som utvidgar debatten vänsterut. Historien är full av vänsterkandidater och politiker som när det verkligen gällde stramade åt och begränsade spektrumet av godtagbara vänsteråsikter. I maj 1968 var det franska Socialistiska Partiets François Mitterand som fördömde de unga arbetare som revolterade i Paris och på andra håll, och hävdade att de vilseletts av ”en blandning av ytlig Marxism [och] ett hopkok av förvirrade idéer”. Det var Jean Quan som efter en kampanj där hon betonade sitt fackliga arbete och sin bakgrund som vänsteraktivist, när valsegern väl var i hamn skickade hundratals poliser för att med våld kväva Occupy Oakland 2011. I själva verket visar rörelser som just Occupy Wall Street och Black Lives Matter hur kraftigt vi kan förändra opinionen och det politiska medvetandet genom sociala rörelser, samtidigt som vi står emot inbrytningar från institutionaliserad vänster.

H. Kellys artikel från 1910 i Mother Earth avslutas med en jämförelse mellan resultatet av de röster som gjort sig hörda i Milwaukee och Philadelphia. Medan rösterna i Milwuakee tillhörde medborgare som skickade en handfull socialister till stadshuset, så kom rösterna i Philly från arbetare på företaget Philadelphia Rapid Transit Company. Den omröstningen engagerade tusentals arbetare för en strejk som snart förvandlades till en generalstrejk som omfattade hela staden, vilket ledde till avsevärda löneökningar för transportarbetare i regionen och formade områdets arbetarpolitik för det närmaste decenniet. Kelly uttrycker det träffande:

Den socialistiska administrationen i Miluwakee har efter 25 års agitation lyckats höja antalet timmar som arbetarna tvingas arbeta, medan strejken i Philadelphia höjde lönerna.

När de konfronteras med socialistiska politikers ständiga misslyckanden tenderar parlamentarismens förespråkare att antingen karaktärisera dem som beklagliga olyckor eller bittert förräderi. Men precis som vägplaneraren, som känner till bevisen och ändå hoppas att ännu en fil kanske löser det hela, så vägrar de inse att problemet är av en systemisk och strukturell art.

Att förstå frihetlig socialism

Vad betyder detta för Nathan Robinson och hans märkliga pro-parlamentariska variant av frihetlig socialism? Han utvecklar sitt resonemang kring termen i en text om Noam Chomsky:

Frihetlig socialism ter sig för mig som en vacker filosofi. Den förkastar både ’misär grundad i ekonomisk exploatering” och ’misär grundad i stalinistisk totalitarism’, och betonar att problemet är misären i sig, oavsett källa. Det är ett väldigt enkelt koncept, men det är lätt att missa på grund av ett slags binärt tänkande som ställer ’kommunism’ mot ’kapitalism’. På detta sättet utmålas motståndare av kapitalismen som nödvändigtvis försvarare av de mest brutala socialistiska regimer. Men varje gång sådana regimer kommer till makten, brukar frihetliga socialister vara bland de första att påkalla deras hyckleri. (Sådana människor brukar också vara bland de första som likvideras.)

Robinson verkar avsiktligt undvika den frihetliga socialismens motstånd mot socialdemokrati, då han på annat håll skrivit att han ”är en pragmatisk [socialist], som drömmer om ett statslöst samhälle men tror att en förnuftig regering vägledd av socialistiska principer om ekonomisk demokrati duger gott på kort sikt.”

”Pragmatism” är ett uttryck som nästan enbart används för att slå vänsterut och försöka begränsa de tänkbara utsikterna, så låt oss för våra syften frigöra termen från detta bagage och förstå pragmatism som helt enkelt användandet av de bäst fungerande metoderna för att nå delmål på vägen mot ett större mål. Då framstår de frihetligt socialistiska teorierna om hur förändring kan uppnås i dagens samhälle (det Robinson avser med ”på kort sikt”) som betydligt mer pragmatiska än sådana baserade på valkampanjer för socialister. Frihetliga socialister menar generellt sett att det är maktbalansen mellan klasserna, och inte sammansättningen av den politiska klassen, som avgör utfallen för stiftandet av nya lagar och policys under en kapitalistisk stat. Om vi vill vinna gynnsamma reformer, så behöver vi rubba maktbalansen genom bred folklig organisering och mobilisering, oavsett vem som är vid makten. (En ny våg av mer vänsterinriktade politiker är ofta en eftersläpande indikator: ett resultat av förändrad maktbalans, inte dess orsak.)

För att uttrycka det med Errico Malatestas ord, så ”kommer vi att motta eller vinna alla möjliga reformer med samma glöd med vilken en sliter ockuperat territorium från fiendens grepp.” Tanken att vi behöver en plats vid kapitalets bord för att kunna göra detta är ett fundamentalt misstag, och vi behöver inte gå tillbaka särskilt långt för att hitta bevis för detta.

Senast för en månad sedan avbröts de amerikanska federala myndigheternas nedstängning, och det inte av Demokraterna, kongressens progressiva falang, eller ens Bernie och Oscasio-Cortez: det var rörelsen av vilda strejker som spred sig bland federala arbetare och närliggande industrier – kanske framför allt arbetare vid flygbolag som de i Association of Flight Attendants. På ett liknande sätt stoppades Trumps första reseförbud i stor utsträckning tack vare utbredd direkt aktion som allvarligt störde flygplatser runtom landet. Och för bara några dagar sedan stoppade en lärarstrejk som omfattade hela West Virginia på bara några timmar ett lagförslag som skulle underminera delstatens offentliga utbildningssystem. Denna strejk ägde rum nästan exakt ett år efter att samma lärare och andra arbetare på skolorna organiserat en strejk som gav dem förbättrade villkor och blev gnistan som inspirerade en hel våg av lärarstrejker runtom i landet, både i delstater kontrollerade av Demokrater och Republikaner – en våg som alltjämt fortsätter.

Robinson har helt rätt att hans politiska övertygelse inte medför en skyldighet att på något sätt ursäkta för auktoritära stater under socialismens förtecken. Men om han insisterar på vad som i praktiken utgör socialdemokratiska strategier så behöver han däremot redogöra för dess brott och misslyckanden, inklusive:

¤ De ofantliga mängder av stulna resurser, miljoner av exploaterade människor långt bort, och alla fossilbränslen som bidrog till de vinster vilka utgjorde den skattebas som fick välfärdsstaten att ticka.

¤ Den historiskt villkorade, skakiga och korrupta basen för dess framgångar (världsekonomins specifika sammansättning, storleken och stridbarheten hos arbetar- såväl som andra rörelser, det underliggande hotet från Sovjetunionen, och den kapitalistiska klassens tillfälliga medgörlighet); och

¤ Dess glidning mot nyliberala åtstramningar överallt, inklusive Bernie Sanders älskade Skandinavien, vilket bäddat den politiska terrängen för extremhögern

Vad som är ännu mer besvärligt för folk som Robinson är att de därefter också behöver förklara varför det hela, denna gången, på något sätt skulle vara annorlunda. Det finns ingen anledning att tro att en socialdemokratisk strategi ens ska ge den ”förnuftiga regering” som han hoppas ska kunna ta oss igenom vår nuvarande situation, och all anledning att tro att en sådan strategi kommer att sabotera basen för positiva reformer här och nu och samtidigt ta oss ännu längre ifrån den brytning med kapitalismen som är helt nödvändig för mänskligheten.

På 1930-talet bevittnade Rudolf Rocker med egna ögon de parlamentariska socialisternas fullständiga misslyckande, inklusive sådana jättar som Tysklands SDP: I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

Men det är inte heller allt: Inte nog med att politisk socialism inte kunde uppbåda någon som helst ansträngning i riktning mot socialism, den hade inte ens den moraliska styrkan att hålla fast vid de framsteg som borgerlig demokrati och liberalism representerade, och överlämnade landet utan något som helst motstånd i händerna på fascismen, som slog hela arbetarrörelsen i bitar i ett enda slag.

Att motstå det falska löfte som ett övertagande av statsapparaten utgör är en livsviktig nödvändighet. Vi har inte råd att upprepa nittonhundratalets misstag, som lämnade en fåra av socialismen grundstött på nyliberalismens stränder och en annan fast besluten att omstöpa staten till att spela rollen som den allomfattande auktoritära kapitalisten.

Istället för ”en socialist på varje ämbete,” så är en mycket mer intressant och brådskande tanke en fackförening på varje arbetsplats (och i varje fängelse!). En hyresgästförening i varje bostadshus. Ett studentfack på varje skola. Ett lokalråd i varje arbetarklasskvarter. Det är det här som är byggstenarna som behövs för att vinna segrar idag, och grunden för ett framtida samhälle bortom kapitalismen och staten.

Det kommer alltid att finnas liberaler som gladeligen ställer upp som politiker och ämbetsmän från vilka vi kan vinna eftergifter. Men medan sådana opportunister är givna, så är en organiserad och stridbar arbetarklass långt ifrån en självklarhet. Det är upp till oss alla att förverkliga detta.

Inlägget Socialistiska politiker kommer inte att rädda oss dök först upp på anarkism.info.

Fight the Power

Underklassens kulturella preferenser har genom historien på olika vis avvikit eller stått i kontrast till överhöghetens estetik. Således har det funnits olika populärkulturer, dvs de kulturer som är populära för underklassen. Populärmusik är en del utav populärkulturen. Under den andra delen av 1900-talet etablerades fenomenet populärmusik i väst (England, USA). Från början handlade det främst om popmusik (t ex inte rock). Med tiden har gränserna till andra musikstilar dock suddats ut och idag ingår de flesta moderna musikgenrer ofta i resonemang om populärmusik. Hur väsensskilt det än kan tyckas verkar diverse brokiga artister med mer eller mindre anarkistiska kännetecken inom popkulturen.

Den som anammar en avvikande kulturell livsstil anses ibland tillhöra en subkultur. Vissa subkulturer har mer än andra dragit till sig anarkister. Punk, hiphop och ravekulturen är exempel som har tydliga anarkistiska kännetecken och som präglats med ett underdog-perspektiv (klass, kön, sexualitet, etnicitet, status). Idag finns dessa kulturer etablerade över hela jorden. Subkulturer har överlag en anarkistisk aura. Per definition är en subkultur mot överhöghet, mot etablerade normer, mot mainstream, mot majoritetssamhället eller mot ”den goda smaken”. Många subkulturer börjar som relativt avgränsade fenomen. Ofta dras ungdomar till friheten inom subkulturen. I och med den ungdomliga prägeln har subkulturer ofta nedvärderats som oseriösa. Pubertal musik behöver såklart inte vara något negativt. Många gånger inser jag att mina barn är bättre anarkistiska förebilder än jag själv. Även om jag med åren blivit lite mer ideologisk anarkist är jag smärtsamt medveten att jag med tiden också blivit färgad av det samhällssystem som jag vill krossa. T ex har jag blivit alltmer pragmatisk och kompromissvillig med åren. Med tiden blir även subkulturer mindre farliga, mindre ett utmanande alternativ till den härskande kulturen. T ex hiphop. Lagliga graffitiväggar, rappare som stående inslag i ”Så mycket bättre” och att Snoop Dogg gör reklam för Klarna känns inte särskilt samhällsomstörtande. Ur askan uppstår gärna nya avarter. Nya subkulturer föds, varvid ny moralpanik sprider sig i majoritetssamhället. Härligt!  

Anarkist javisst

Det finns anarkistiska tendenser i de flesta musikstilar. Vad gäller punk finns en mängd namnkunniga anarkistiska artister. Nordamerikanska Black Flag, The Clash, Crass, Ebba Grön och Cortex för att nämna några. Inom reggaekulturen har anarkistiska tendenser acklimatiserats väl med rastafarianismens postkoloniala kritik, artister som Linton Kwesi Johnson och svenska Regeringen är bra exempel. Vad gäller hårdare musik finns åtskilliga grymma anarkister såsom Refused, His Hero is Gone, SvartEskerm och feministiska Ragana. Bland mer traditionell rock bör nämnas artister som Mc5 och Sonic Youth samt inom krautrocken flera anarkistiska pionjärer, som CAN och Faust. Även Bob Hund förtjänar att uppmärksammas (att de skånska byrackorna gjorde sig av med sina instrument i syfte att försöka skapa musik utifrån nya förutsättningar är om något ett frihetligt projekt att hävda sitt oberoende). Inom vis/folk- och poptraditionen finns många anarkistiska artister, som Mattias Alkberg och Joe Hill. Elektronisk musik är ett brett område som inbegriper en mängd olika musikstilar, exempel på artister med anarkistiska kännetecken är Muslimguaze och Rome (de tidigare skivorna). Inom afrobeat har Fela Kuti om någon befäst ett postkolonialt perspektiv. Jazz har präglats av frihetliga tendenser och artister som Miles Davis är bra exempel på gränsöverskridande musiker. Vad gäller hiphop finns många artister med anarkistiska förtecken, exempelvis kanadensiska Dälek, Lee Reed eller Max Peezay.  

Vissa artister utgår återkommande ifrån specifika frågor i sitt skapande. T ex trans-feministiska punkbandet G.L.O.S.S (Girls Living Outside Society’s Shit), eller femi-punkarna Bikini Kill.  I vegan- och djurrättkretsar är såklart Earth Crisis framstående, också svenske Follow Him to the End of the Desert bör nämnas (”Die Wolfhater Die”). Vad gäller antirasism har artister som Body Count och Maxida Märak utmärkt sig. Inom religionskritik är Bad Religion självklara. Förutom dessa teman förekommer ofta andra frågor inom anarkistisk musik, som miljöaktivism, demokratiperspektiv, facklig kamp, kritik av äganderätten, snuthat, arbets- och kapitalismkritik, antifascism, våld- och förstörelseestetik.

Genreöverskridande är i grunden anarkistiskt. När överhögheten inte kan klassificera, kontrollera, eller genrebestämma blir subjektet subversivt och autonomt. Musiken gör uppror mot strukturen. T ex är brittiska The Fall eller svenska Dag Vag inte helt enkla att kategorisera.

Även om anarkistisk musik ofta intar en avvikande position i musikbranschen finns det etablerade och respekterade artister inom mainstreamkulturen som är övertygade anarkister. Artisters politiska åsikter är i och för sig inte alltid synliga i deras musik. Ibland blir dock en övertygade anarkist slätstruken och tråkig när hen vill anpassa samhällskritiken till en bredare publik. T ex var Hasse Alfredsson mer intressant som Lindeman eller att läsa i Arbetaren än att lyssna till i ”Gula Hund”. Nick Cave och Patti Smith är exempel på artister som har upprätthållit sin integritet och accepterats av allmänheten. Ibland kan det verka som en etablerad artist har ett anarkistiskt uttryck. Skrapar vi på den svarta ytan visar det sig ibland att artisten egentligen har ganska lite att göra med anarkism. Hur anarkistisk var egentligen Johnny Cash (lyssna på ”Man in Black”)?

Ibland hör vi att artister ger avkall från sina tidigare ideal. Framförallt för artister med ideologiskt patos kan sådana påståenden föregå höga fall. Vanligt är att artister kritiseras för att byta skivbolag och sälja sin anarkistiska själ. T ex som punkarna Against Me. Huruvida artister medvetet begår våld på sina egna värderingar eller om de systematiskt och omedvetet anpassar sig till systemet är dock ofta oklart. Ibland är det istället konstigt när kritik inte uppstår inom anarkistkretsar. Som när det åldrade punketablissemanget i Sverige våren 2019 ordnar en stödgala på Södra Teatern för Tompa Eken och inträdet kostar 800-900kr. Hur många av dagens punkkids har råd med den biljetten?

Musik för din Kravall

Att försöka klassificera musikens natur är i grunden ett o-anarkistiskt sätt att tänka. En låt kan såklart ha tusentals innebörder för tusentals personer. Något som dock verkar förena anarkistisk musik är det kritiska perspektivet. T ex samhälls- och normkritik. T ex hos brittiska post-punkarna Sleaford Mods. Utifrån den anarkistiska musikens kritiska anlag är det möjligt att generalisera och kategorisera hur musik kan användas av oss anarkister. Exempelvis, för att drömma, att informera, att skapa identitet/gemenskap eller för att kritisera.

Ibland behöver vi anarkister drömma oss bort. Hur många gånger blir vi inte arga, sorgsna eller frustrerade över något i samhället som vi tvingas vara en del utav? Som anarkister är vår första reaktion på orättvisor såklart att göra uppror eller organisera oss. Ibland finns emellertid varken ork eller möjlighet till aktivism. Vid sådana tillfällen kan musik hjälpa oss att inte förlora hopp eller förstånd. Ett sätt att fly vardagen samtidigt som vi fortsätter att kämpa för en bättre värld utan chefer, rasister eller politiker. Hur många gånger har jag inte med Kartellen i lurarna på väg hem från jobbet drömt hur livet blir efter att vi vunnit klasskriget. Det är sköna och naiva drömmar som hjälpt mig att stå ut och kämpa ännu en dag.    

Trött på okunskap, rasism eller korruption vill jag ibland bara lyssna på något jävligt allmänbildande. Jag vill bli informerad. I dessa lägen är jag oftast arg eller frustrerad. Då är det skönt att lyssna på musik med ideologiska texter. T ex Totalt jävla mörker eller Public Enemy. Det har hänt att jag i affekt spelat upp låtar riktat till vissa personer i min omgivning. Personer som enligt mig behövt en ideologisk uppläxning (tyvärr har dessa personer ofta ingen aning om mina intentioner). T ex att på högsta volym spela ”Hjälp dä brinner” riktat till en S-väljare på jobbet.

Att lyssna på anarkistisk musik kan vara sätt att förstå eller visa vem jag är/vill vara. Att identifiera mig med musiken på olika sätt. T ex som med “N.E.S.T.A” av Antibalas Afrobeat Orchestra (Never Ever Submit to Authority). Om vi är flera som, av samma anledning, lyssnar till musiken blir jag inte ensam i min övertygelse. Musiken kan således vara gemenskapsfrämjande och stärkande för oss anarkister. Hur många gånger har vi inte skrålat tillsammans, ”Fuck you, I won’t do what you tell me…”!

Burning Structures

Frihet brukar såklart vara en viktig aspekt för många anarkister. Individens autonomi är en grundbult i anarkistisk teori och praktik. Genom att maximera självständighet för flera individer blir jag friare. Individens frihet växer genom kollektivets styrka. Är anarkistisk musik för och av individen eller för kollektivet? Eller finns det inget motsattsförhållande? Det finns såklart både artister samt grupper som spelar anarkistisk musik. Ani DiFranco har genom åren gjort jävligt bra normkritisk musik på egen hand och har hon samarbetet med anarkister, som Utah Phillips.

Anthem for No State

I punkmiljön går det att hitta goda exempel på hur anarkistisk estetik och praktik förenas på bra sätt. Åtskilliga har funnit punken för att senare ”radikaliseras” och bli övertygade anarkister. I båda sammanhangen möter vi likasinnade, knyter kontakter och bildar vänskapsband.  Musiken blir ingången till aktivism och organisering. I den kreativa processen kommer många redskap och uttryck till användning. T ex fanzines, skivor, konserter, kläder, film, festivaler (som ”Burning Man”, och ”Black Flags Over Brooklyn”), teatrar, målningar/graffiti och podcast (som musikpodden ”Burning Cop Car”). Genom att först leva som punkare, t ex dumpstra, ockupera och fixa soppkök, är steget inte långt till att leva som anarkist. Genom att nätverka, organisera, samarbeta och leva motståndet blir vi anarkister. Som Pussy Riot. Genom DIY-kulturen praktiserar vi prefiguration långt innan vi kanske startar militant kamp för att frihetligt samhälle. ”Reclaim the Streets” hade aldrig blivit sådana schyssta upplevelser utan liknande erfarenheter. För vissa går aktivismen dock längre än till enstaka demonstrationer eller fester. T ex som Far och Son (som byggde en gaybar på ryskt territorium, stämdes av ryska staten och släppte sedan låten ”Dom tar oss aldrig levande”) eller Symbiotiska befrielsearmén (stadsgerillagrupp, där vissa medlemmar hade teatrala ambitioner, som använde lösensummor från en kidnappning till att köpa mat åt behövande).   

No Gold No Masters

På senare år har anarkistiska kollektiv blivit allt viktigare och intressantare för mig. T ex Godspeed You! Black Emperor, Oiseaux Tempete, Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Einsturzende Neubauten, Fat White Family, Swans och Circle. Något som kännetecknar dessa artister är att de ofta är subtila och samtidigt upplyftande subversiva i sin anarkism. GY!BE och Oiseaux Tempete är mästare på att göra radikal instrumental musik med otroligt snygg anarkistisk estetik. Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Swans och Circle är prestigelösa musikkollektiv, där nya medlemmar, samarbeten och musikstilar kommer och går. Einztursende Neubaten och Fat White Family är på olika sätt avantgarde och vilt kompromisslösa, både i sitt skapande och i sin samhällskritik. Något som tilltalar mig i allt detta är det genomgripande anarkistiska i sättet att skapa. Inte enbart genom musiken utan via hur de skapar/lever/förmedlar sin musik förmedlas också anarkism på befriande vis. Sättet att skapa påminner mycket hur tidigare konstnärskollektiv som surrealister, dadister och situationster bedrivit samhällskritik. Samt Adbuster.

Against the Grain

Att försöka definiera anarkistisk musik är ett dödsdömt uppdrag. Tolkningen bör finnas i betraktarens öra. För mig framstår dock vissa aspekter som kännetecknande för anarkistisk estetik. Musik byggt utifrån teorier och praktiker som är decentraliserade, anti-auktoritära och icke-hierarkiska är kännetecknande för anarkistisk musik och estetik. Gränsen mellan artist och publik är hårfin eller obefintlig i anarkistiska sammanhang. Vi som upplever och kommer på konserter är lika stor del i helheten som artisten. Tillsammans är vi upplevelsen. Detta perspektiv är en livsviktig motpol till idoldyrkan och det kapitalistiska samhällets hierarkier. Således bör anarkistisk musik inte vara beroende av ”musikbranscher”.  

Till syvende och sist är anarkistisk musik det obeständiga, det jobbiga, det underbara, det ohanterliga. Anarkistisk musik är som temporära autonoma zoner där vi antingen kan fly undan eller där vi smider planer att förgöra Babylon! Samt en möjlighet att komma med anarkistiska plattityder. Ya Basta!

Se Crimethinc:s artikel om punk & anarchism (”Music as a Weapon”)
https://crimethinc.com/2018/10/22/music-as-a-weapon-the-contentious-symbiosis-of-punk-rock-and-anarchism

Se TV-serien ”Eran”, om svensk punk
https://www.svtplay.se/eran-punk-i-tre-delar

Se Sub.Media, om radikal hiphop (Trouble: ”And You Don’t Stop”)
https://sub.media/video/trouble-15-and-you-dont-stop/

Se artiklar på lib.com.org om surrealister, situationister & anarkism
https://libcom.org/history/1919-1950-the-politics-of-surrealism

Se recension av festivalen ”Black Flags Over Brooklyn” https://www.rollingstone.com/music/music-live-reviews/black-flags-over-brooklyn-kim-kelly-anti-fascist-metal-fest-785088/

Inlägget Svart i blicken – reflektioner om anarkistisk musik dök först upp på anarkism.info.

Det är lite som att de här våldsdåden är vågor som regelbundet slår mot en strand, och med sin monotona rytm invaggar de oss i känslan av att det här är naturligt och oundvikligt. Och bakom de spektakulära fallen finns också ett lågintensivt men mycket mer utspritt våld som drabbar människor i vardagen. Ofta människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade, människor som bryter mot normbilden på grund av sin etnicitet eller sexuella läggning, eller människor som är politiskt aktiva och använder sig av direkt aktion för att försöka förändra samhället.

Därför är det förstås välkommet att polisers, väktares och andra institutionella tjänares våld uppmärksammas och kritiseras. Men samtidigt gäller det att försöka hitta realistiska och effektiva sätt att åstadkomma förändring, och här känns det som att många av de som är upprörda tyvärr fastnar i en föreställning som riskerar spela de våldsamma institutionerna i händerna, och kan tjäna som ett sätt att återlegitimera dem istället för att komma åt problemets rot. För om vi protesterar mot och kräver att ”övervåldet”, rasismen eller sexismen inom dessa våldsutövande grupper ska minska eller helt upphöra, så måste vi först fråga oss varför det händer, och vilken funktion de fyller i vårt samhälle.

Många lider idag tyvärr under vanföreställningen att polisen är en neutral rättsskipare som finns till för alla människors – eller åtminstone medborgares – bästa. I den fantastiska boken ”Batongerna slår nedåt” går författaren igenom just detta, baserat på egna upplevelser av åratal av aktivism, men också med en hel uppsjö av forskning – inklusive polisens egna – i ryggen. Jag rekommenderar varmt boken i dess helhet, men även enbart slutsatserna av genomgången är slående:

Den tes jag velat presentera är att rättssystemet med våld skyddar den rådande ordningen, och därmed samhällets ojämlikhet. Detta sker bland annat genom att kriminalisera det skikt av ”underklassen” som uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen. På så sätt avleds också uppmärksamheten från djupare samhällsproblem. I vår kontext, såväl som i många andra sammanhang, drabbar kriminaliseringen i mycket hög utsträckning rasifierade unga män med begränsade ekonomiska och sociala resurser och svag ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt maskeras delar av rättssystemets roll genom ideologiska omskrivningar. Om jag ska tillgripa ännu mer värderande begrepp menar jag att de brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande.

För den som vaggats in i föreställningen om polisens beskyddande roll kan detta verka som en chockerande överraskning. Men det räcker att kasta en snabb blick på polisens historiska framväxt och roll för att inse att det inte är så konstigt. Polisen har globalt sina rötter i behovet av kontroll över en växande ”omedgörlig” industriell arbetarklass, slavpatruller, samt koloniala projekt. Den gemensamma nämnaren här är att människor tvingades från sina tidigare liv och uppehällen och in i olika grader av tvångsarbete.

Polisväsendet i koloniala stormakter var ofta direkt inspirerat av hur slavar eller koloniala undersåtar hade kuvats, och dessa tekniker – samt ibland även personalstyrkor – transplanterades sedan till de framväxande industriella miljöerna hemma. Samtidigt som allmänningar slogs igen och människor i allt större utsträckning ekonomiskt tvingades in i de nya fabrikerna som modern teknologi möjliggjort, så upprättades lösdriverilagar och andra moralistiska disciplineringsformer som skulle se till så att de nya arbetarna inte hade några gångbara alternativ, och också var så produktiva som möjligt.

Polisen användes för att bryta upp oönskat beteende, förhindra arbetarnas organisering, och ytterst att kväsa de frekventa uppror och revolterna som uppstod i denna nya sociala värld. Målet var alltså från början att påföra folkmassor ett visst beteende samt agera för att skydda makten och eliminera hoten mot densamma. Även om polisens roll sedan dess utökats, och i vissa avseenden fått sig ett PR-lyft (inte minst tack vare ihärdig propaganda från utbildningsväsendet och media), så kvarstår de grundläggande funktionerna som helt centrala och essentiella för institutionen. Organisationsformen som följer av dessa funktioner är ofrånkomligen hierarkisk och jargongen blir rå och våldsglorifierande.

Kontentan är den att så länge vi lever i ett klassamhälle med fattiga och rika, så länge det finns en stat som har ett egenintresse i att bevara eller utöka sin makt och kontroll, så kommer det att behövas polis och väktare för att beskydda de rika ägarna och själva systemets politiska fundament från de fattiga och marginaliserade som har ett intresse att förändra det. Polisen ger i sin gärning förstås uttryck för de hierarkiska, rasistiska och sexistiska tendenser som finns i samhället runtomkring dem, men mer än så, så har denna institution varit en viktig pusselbit i själva upprättandet av dessa maktstrukturer.

Men protester mot institutionernas övervåld – kanske mer i Sverige än på många andra ställen – tenderar att i stor grad se våldet, rasismen och sexismen som löst hängande attribut, näst intill slumpmässiga karaktärsdrag, som helt enkelt behöver fixas till. Som om det bara är något som råkat hända och måste korrigeras. Som om rasismen, sexismen, övervåldet, de hierarkiska strukturerna, och lättheten med vilken institutionens tjänare kommer undan ansvar inte är konsekvenserna av institutionens historia och våldsmonopolets grundläggande uppdrag. Väger vi in dessa saker så blir de här slumpmässiga skönhetsfläckarna snarast logiska konsekvenser – konsekvenser som vi kan följa på en tydlig bana, likt en fallande stjärna på natthimlen, bunden av fysikens lagar.

Och när vi fastställt att skönhetsfläckarna i själva verket utgör själva ryggraden, inser vi att det inte finns någon annan möjlig utgång för en lyckad operation än patientens död. Vi kan inte lösa problemen med polisen på annat sätt än genom att avskaffa polisen.

I samma ögonblick som vi frigör oss från myten om polisens roll börjar också en del till synes märkliga fenomen att framstå som begripliga. Det är välbelagt att högre straff, fler poliser, eller tyngre vapen inte har något som helst samband med minskad brottslighet – snarare tvärtom. Varför envisas då exempelvis politiker med att prata om behovet av fler poliser och hårdare straff? För det första för att det är en bra slogan att använda för att vinna val. Det låter handlingskraftigt och presenterar en enkel lösning på komplicerade sociala problem.

Men det tjänar också ett andra syfte. Polisens grundläggande roll är som vi sett inte att bekämpa brott, utan att upprätthålla en given ordning. I ett kapitalistiskt samhälle som dessutom genomsyras av rasism och sexism, kommer den ordning som upprätthålls att vara till fördel för de få som äger det mesta i vårt samhälle, och de som stämmer överens med den givna normbilden. Fler poliser och hårdare straff kommer inte att göra ett sådant samhälle jämlikare eller tryggare för de flesta, men det kommer säkra den rådande ordningen för de få som tjänar på den.

Så när politiker från höger till vänster ropar på fler poliser och hårdare straff signalerar de att de är handlingskraftiga och har lösningarna på svåra sociala problem. Vad de i praktiken samtidigt gör är att försöka upprätthålla den givna ordningen som är så viktig för att de ska kunna fortsätta göra sitt jobb och utöva kontroll över samhället. Det de säger ger dem det offentliga förtroende de behöver, medan det de gör ger dem verktygen för att upprätthålla den ordning de är helt beroende av.

När vi kritiserar institutionellt våld behöver vi hålla detta i åtanke. För då blir det tydligt att en kritik som inte går tillräckligt långt och inte är tillräckligt bred bara riskerar att återlegitimera en våldsam, sexistisk och rasistisk institution vars roll är att upprätthålla privilegier. Om en lägger märke till hur diskussionen om polisen förs i media, så märks detta också ofta helt öppet – diskussionen handlar inte främst om människors välmående, utan om hur de våldsverkande institutionerna ska kunna återupprätta förtroende.

Utan att låta oss lockas in i alltför komplicerade spekulationer som faller utanför denna texts ramar kan vi också avsluta med att ge en fingervisning till svar på en förväntad fråga. Vi som förespråkar polisens (och fängelsesystemets, och kapitalismens, och statens, etc) avskaffande inser förstås att det inte kan ske i ett vakuum. Att avskaffa polisen är bara en aspekt av en mångfacetterad och djupgående samhällsförändring. Inte heller rör det sig om att bara ta bort något, utan snarare om att bygga något nytt, tills det gamla görs överflödigt.

Den som kräver detaljerade planer kommer att bli besviken, men det torde vara uppenbart att ett system för ”brottsbekämpning” som inte korrelerar med hur mycket brott som begås knappast fyller sitt påstådda syfte. Riktig brottsbekämpning handlar istället om att förebygga de sociala och ekonomiska faktorer som genererar socialt skadliga handlingar (något som långtifrån alltid är detsamma som vad som är olagligt idag), samt om samhällsfunktioner med återställande rättvisa som utgångspunkt, istället för system baserade på hämndbegär, kontroll och disciplinering.

Polisreformer lyfts ofta fram som svaret på protester mot institutionellt våld, men om det ses som den främsta vägen framåt så tjänar det just en återlegitimerande roll. Om hela trädet är ruttet, så kan vi inte få bra äpplen genom att klippa till en kvist här och där. Gör vi det, så har vi bara låtit oss bli lurade. Problemet är inte utbildning, tekniker eller ens utrustning, utan den maktdynamik som polisen verkar för att bevara och själva reproducerar.

Allt från icke-dödliga vapen och poliskameror till lokalpoliser har visat sig ha föga effekt på våldet eller benägenheten för institutionerna att ta ansvar för sitt agerande, och har ofta istället kunnat vändas mot människorna de var tänkta att skydda. Icke-dödliga vapen har skördat dödsoffer, medan kameror och lokalpolis inte avhjälper brottslighet och istället tenderar att drabba de redan mest utsatta med integritetskränkande och utbredd övervakning.

Vi måste därför, samtidigt som vi stödjer alla steg mot att avväpna och avfinansiera polisen, försöka bygga alternativ med målet att på sikt också avskaffa denna djupt samhällsskadliga institution. Detta måste vara vår utgångspunkt när vi protesterar mot polisens så kallade övervåld, om vi inte ska låta våra protester vändas till ett vapen i institutioners och reformisters händer.

Inlägget Polisens övervåld dök först upp på anarkism.info.

Friedrich Adler. Attentatsmannen från fin de siècle Wien

Denna artikel handlar om socialisten, medlemmen i det österrikiska socialdemokratiska partiet, fysikern och attentatsmannen Friedrich Adler. Det finns flera anledningar att komma ihåg honom just nu. Om några dagar blir det hundra år efter förstavärldskrigets slut. Kriget som avslutades med den största revolutionära vågen i mänsklighetens historia. Efter mordet på den österrikiska ministerpresidenten Karl Stürgkh den 21 oktober (den 3 november) blev Friedrich Adler en symbol för den rörelse som förespråkade en omedelbar fred mellan folken. En annan anledning handlar om Adlers engagemang inom socialdemokratin. Idag hör vi ofta om socialdemokratins kris. Det är särskilt intressant att titta närmare på en framstående socialdemokrat som i praktiken ofta tog ställningen för den frihetliga, demokratiska socialismen.

Inledning. Trotskijs flykt från Wien

Trotskij träffade julikrisen 1914 i Wien. Händelserna utvecklades snabbt. Den första augusti förklarade Tyskland kriget mot Ryssland. Då bestämde sig den ryske emigranten att besöka Arbeiter-Zeitungs redaktion. Arbeiter-Zeitung var den österrikiska socialdemokratins huvudtidning och Trotskij hoppades på en givande diskussion om den pågående politiska utvecklingen.

Han blev chockad av den bild som han fick att bevittna. Istället att diskutera arbetarrörelsens eventuella åtgärder för fred hånade de ledande österrikiska socialdemokraterna som satt på redaktionen öppet serber och ryssar. ”Den socialistiska kulturens lack gled ner från dessa nationalister inom några timmar” – ett sådant bildspråk kommer han att använda i sin artikel ”Viktor och Friedrich Adler” som publicerades i den ryska emigranttidningen Den nya världen i början av 1917, två veckor innan februarirevolutionens utbrott. Emigranten insåg: dessa människor är inte hans kamrater längre.

Trotskij fick audiens hos Viktor Adler. Eller ”doktorn”, som det socialdemokratiska partiets ledare kallades av sina kamrater. Första världskrigets början intresserade honom just utifrån psykologins perspektiv. ”Kriget öppnar dörren för alla mörka drifter, alla sinnesförvirringens former” – resonerade han under sitt sista samtal med Trotskij. Viktor Adler planerade inte att strida mot denna sinnesförvirring även inom hans eget parti, sammanfattade den ryske emigranten.

I samma artikel skrev Trotskij om Adlers son, Friedrich. Denne har alltid varit en rak motsats till dessa kompromissvilliga småborgare som ledde den österrikiska socialdemokratin, hävdade artikelförfattaren. Trotskij tillade att de österrikiska socialdemokraterna kommer att kalla Friedrich för ”sinnessjuk” om två år.

Några timmar senare satt Trotskij tillsammans med sin familj på tåget mot Zürich. Med hjälp av Viktor Adler tog han nämligen reda på att polisen planerade att arrestera alla serber och ryssar som var bosatta i Österrike-Ungerns huvudstad.

Fysikern

Viktor Adler, Friedrichs far, var den österrikiska socialdemokratins auktoritäre ledare. ”Ett sekulärt judiskt hem” kallar den amerikanske historikern Douglas D. Alder familjen Adler i sin artikel ”Friedrich Adler: Evolution of a Revolutionäry”. Redan i sina yngsta år bevittnade den unge Friedrich, som föddes 1879, ideologiska diskussioner och lyssnade på berättelser om demonstrationer och strejker. Den kommande attentatsmannen bekände senare att han upplevde en religiös hängivenhet till socialismen redan under sin barndom. Friedrich, eller ”Fritz”, som familjemedlemmar och nära kamrater kallade honom, hade nämligen tron.

Men Fritz engagerade inte sig i den österrikiska arbetarrörelsen trots att han uppenbarligen hade intresse till politiken. Viktor Adler tyckte att Friedrich borde få en bra teknisk utbildning istället. Den kommande revolutionären hade stor beundran för socialdemokratins ledare och vågade inte säga emot. Han åkte till Schweiz för att studera fysik i Zürich.

Vid sidan av sina studier deltog Friedrich i den lokala socialistiska klubbens verksamhet. Den schweiziska radikala miljön levde verkligen på den tiden. Anarkister, socialister, socialdemokrater från hela Europa argumenterade ivrigt för sin sak. Adler försvarade lojalt den andra internationalens ståndpunkter under dessa diskussioner.

Friedrich förde väldigt asketiskt liv under sina studieår i Schweiz. Han undvek alkohol, tobak och de vanliga underhållningar som många andra studenter ägnade sig åt. Men i Zürich blev Adler bekant med två personer som hade avgörande betydelse för hans liv. Den första var hans klasskamrat Albert Einstein. Deras vänskap fortsatts i decennier trots att Adler kritiserade relativitetsteorin. Einstein var en av de få som stannade på Friedrichs sida när hans kamrater, de österrikiska socialdemokraterna, svek honom. Adler träffade också i Schweiz sin blivande fru, Katharina Germanischkaja. Katharina, den ryska judinnan, studerade också fysik i Zürich. De gifte sig i januari 1903.

Som vetenskapsman arbetade Adler inom den teoretiska fysikens område. 1908 började han forska i Ernst Machs positivism. En betydelsefull och delvis kuriös händelse inträffade ungefär samtidigt. Friedrich, Katharina och deras barn levde väldig fattig. Att ta över stolen i fysiken var en möjlighet att förbättra familjens materiella villkor. Kantons regering organiserade ett valutskott som skulle välja den lämpligaste kandidaten. Resultatet var ganska förutsägbart. Adlers vetenskapliga insatser fick mycket beröm. De organiserade socialdemokraterna dominerade dessutom bland väljarna. Men den blivande attentatsmannen fick veta att Einstein också ställde sin kandidatur. Då skrev Friedrich ett brev till valutskottet. ”Min förmåga som forskningsfysiker bär inte ens den minsta jämförelsen med Einsteins” – påstod han själv. Ungefär samtidigt skrev han till fadern i Wien: ”Jag tror att jag måste överge teorin och leta efter en praktisk verksamhet”. Resultatet blev följande: Einstein blev vald till stolen och den unge Adler åkte så småningom tillbaka till Österrike-Ungern.

Socialdemokraten

Under sekelskiftet var den österrikiska socialdemokratin en bred rörelse som inkluderade ”alla från anarkister till monarkister”, skriver filosoferna Allan Janik och Stephen Toulmin i sitt briljanta verk Wittgensteins Wien. Det var Viktor Adlers personliga karisma som höll ihop detta politiska konglomerat. År 1911 fick hans son Friedrich som kommit tillbaka från Schweiz ett heltidsjobb inom det brokiga partiet. Han blev en av partiets fyra sekreterare.

Nu kunde Fritz kasta sig in i det önskade praktiska politiska arbetet. Han redigerade och utgav tidningen Das Volk och föreläste på kvällsskolor för arbetare. Tillsammans med socialdemokraterna Karl Renner och Otto Bauer arbetade han med en teoretisk tidskrift, Der Kampf, under 1913. Partiets vänsterradikaler började grupperas kring den unge Adler. Många av dem ingick i så kallade Karl Marx Verein (Karl Marx Klubben). Arbetet inom kejsardömets gränser kombinerade Friedrich med sin internationella verksamhet i den andra internationalen. Hans lojalitet till internationalen var lika stor som till partiet.

Kriget

Douglas D. Alder sammanfattar kort Friedrich Adlers ideologiska övertygelser innan sommaren 1914. Till skillnad från många andra mer ”pragmatiska” socialdemokrater betonade Adler den socialistiska ideologins betydelse; socialismen var inget begrepp utan innebörd för honom. Han trodde även att den österrikiska socialdemokratin tillsammans med sina systerpartier i den andra internationalen kunde stoppa ett eventuellt alleuropeiskt krig genom att uppmana vanliga arbetare och bönder att inte strida mot varandra.

Friedrich hade fel. Den 21 juli 1914, under julikrisen, stormade polisen Arbeiter-Zeitungs redaktion, samma byggnad som Trotskij besökte tio dagar senare. Syftet med razzian var att förhindra potentiella oppositionella aktiviteter. Men en riktig statlig terror krävdes inte för att uppnå detta ändamål. Arbeiter-Zeitung och de ledande figurerna inom socialdemokratin intog chauvinistiska positioner frivilligt. Viktor Adler förhöll sig passiv. Han hoppades att kriget skulle leda till ett mer demokratiskt, mindre aristokratiskt Europa. Dessutom förespråkade han alltid moderata lösningar. Fritz, som krävde omedelbara radikala aktioner mot kejsardömets militarism, var ensam.

Han försökte etablera kontakter med den berömde tyske socialdemokraten Karl Kautsky. Denne övertalade Friedrich att behålla sin position i partiet. Men det var nästan omöjligt att organisera en fungerande opposition inom den österrikiska socialdemokratin. Der Kampf censurerades hårt. Demonstrationer förbjöds. Partiet, som aldrig har varit ideologiskt enhetligt, och partiets högsta företrädare, Karl Renner, Karl Seitz, Friedrich Austerl, var lojala gentemot kejsardömet. I socialdemokratiska kretsar kallades Friedrich Adler för ”fanatiker”. Hans nära vänner och närmsta kamrater, bland annat Otto Bauer, inkallades till militärtjänsten under mobiliseringen och stred på den ryska fronten. Allt detta ledde till att den unge Adler inte bara upplevde ideologisk men också existentiell kris. Denna kris resulterade i följande beslut: Friedrich deklarerade för sig själv att han bör använda sin egen etiska kompass i politiskt syfte. Han trodde dessutom att den internationalistiska rörelsen behövde ett exempel, en handling som kommer att inspirera andra. Den terroristiska subjektivismen blev Friedrich Adlers svar på den internationella socialdemokratiska rörelsens degenerering. Han började planera ett attentat mot ministerpresidenten Karl Stürgkh.

Vem var Karl Stürgkh då? Denne blev en lysande symbol för Habsburgs brutala och militaristiska politik under kejsardömets sista år. Redan i mars 1914 stängde han ner parlamentet och vägrade att kalla nytt val. Censuren hårdnade och mer restriktiva lagar stiftades. I oktober 1916 förbjöd Stürgkh en offentlig diskussion som skulle hållas på Wiens universitet. Det var ett angrep mot yttrandefriheten men även mot mer demokratiska akademiska traditioner.

Friedrich Adler visste att Stürgkh brukade äta lunch i hotellet Meissel och Schaden. Lördag, den 21 oktober satte han sig på samma restaurang. Två bord separerade honom och Habsburgs ministerpresident. När Stürgkh avslutade sin måltid kom Adler intill honom (han ville nämligen inte skada förbipasserande) och sköt tre eller fyra gånger mot ministerns huvud. Friedrich sade samtidigt högt: ”Ned med absolutismen, vi vill ha freden!” Stürgkh överlevde inte.

Den österrikiska socialdemokratin tog direkt avstånd från attentatet. Viktor Adler deklarerade själv att mordet på Stürgkh inte var en socialistisk handling utan en sinnessjukdoms konsekvens. Friedrich, som befann sig på häktet, försvarade sig från dessa socialdemokratiska diagnoser. Han var ju helt medveten om sina mål. Den psykiatriska undersökningen fann inte honom sjuk. Fritz tyckte att det var hans seger. Även om segerns pris var döden. Men han skulle dö som en socialist och revolutionär.

Häktet blev inte slut på Adlers intellektuella verksamhet, snarare tvärtom. Han studerade fysik fjorton timmar varje dag och förde en produktiv brevväxling med Einstein. Till skillnad från de österrikiska socialdemokraterna var Einstein villig att bekräfta att Adler inte var en galning.

Rättegången började 18 maj 1917. Mycket förändrades under dessa sju månader som gick efter attentatet. Franz Josef dog i november 1916. Den nya kejsaren Karl I sökte försiktigt fredsförhandlingar med Ententen. Situationen var också annorlunda inom den österrikiska socialdemokratin. Revolutionen började i Ryssland; ”vi vill ha freden!” ropade hundratusentals beväpnade bönder och arbetare i uniform som skickades i skyttegravarna av Tsar-regeringen. Österrikiska socialdemokraterna tvingades således att förändra sin attityd gentemot kriget i en mer anti-imperialistisk riktning. Friedrich Adler förvandlade rättegången till en plattform där han kunde uttala sina idéer. Han försvarade följande idé: medborgaren har plikt att ingripa med våld om staten bryter mot rättvisan och individens rättigheter. Fritz blev dömd till dödsstraff. Karl I ändrade domstolsbeslutet till arton år straffarbete. Under förstavärldskrigets och kejsardömets sista dagar, den 1 november 1918, fick attentatsmannen full benådning.

Friedrich Adler hade rätt om attentatets konsekvenser. Attentatet ledde till en ny diskussion om förhållningssätt till det pågående kriget inom den internationella socialistiska rörelsen. Den österrikiska socialdemokratin intog mer radikala positioner. Mordet på Stürgkh ledde till de frihetliga idéernas framgång.

Efter

Vi började med Trotskijs flykt från Wien augusti 1914. Nu vänder vi blicken mot den sovjetiske folkkommissarien igen. Trotskij beundrade Adler efter attentatet. ”Ha tog sin socialistiska plikt på allvar” – skrev han om Friedrich i sin artikel ”Fritz Adler” som publicerades i den mensjevikiska tidskriften Början den 25 oktober 1916, bara några dagar efter attentatet. Redan 1922 rättade han sina gamla artiklar med fotnoter att Friedrich Adler blev ”förrädare” efter att han lämnade fängelset. Anledningen var att Adler, en av de mest populära figurerna på vänsterkanten i Österrike, vägrade att ansluta sig till Komintern och ledde istället den antibolsjevikiska Arbetarnas Socialistiska International. Sin kritik av Trotskij men framför allt av hela Sovjetrysslands antimänskliga system sammanställde Friedrich Adler i sin stridsskrift Häxrättegångarna i Moskva som publicerades 1936. Boken manifesterar även några av de ståndpunkter som ligger i grunden för s.k. Austro-Marxismen.

I skriften anklagas Trotskij och hans anhängare att det inte fanns någon egentlig skillnad mellan dem och Stalin. Olikheterna handlar endast om att Stalin blev vinnaren och Trotskij blev förloraren. Men varken Stalin eller Trotskij hade något att göra med den demokratiska socialismen. Vidare svarar Adler på bolsjevikernas anklagelser att hans international består av en slags gammaldags humanister. Bolsjevikerna har regerat i Ryssland nitton år och de har inte lärt sig att upprätthålla makten utan massmord, skrev han. Adler tillägger: ett land kan inte kalla sig för socialistiskt om människan är rättslös där. Individens rättigheter är lika viktiga som de kollektiva materiella villkoren, hävdade han som sin slutsats.

Friedrich Adler dog i Schweiz 1960. Under andra världskriget bodde han i USA där han hjälpte judiska flyktingar. Med detta avslutar vi mötet med den österrikiske revolutionären. Adler var forskaren, folkets hjälte och humanisten. Och fin de siècle* Wien skulle definitivt tappa lite av sin charm utan hans fyra skott i hotellet Meissel och Schaden.

A.M.

*Fin de siécle betyder ungefär ”slutet på seklet”, det vill säga i detta fallet slutet på 1800-talet

Litteratur:

Adler, Friedrich, Häxrättegångarna i Moskva https://www.marxists.org/archive/adler-friedrich/1936/trials.htm

Alder, Douglas D., “Friedrich Adler: Evolution of a Revolutionary”, German Studies Review, Vol. 1, No. 3 (Oct., 1978) https://www.jstor.org/stable/1429221?seq=1#page_scan_tab_contents

Janik, Allan, Stephen Toulmin, Wittgensteins Wien, Stockholm, Santerus förlag, 2014

Trotskij, Lev, ”Fritz Adler” https://www.marxists.org/russkij/trotsky/1926/historical_boundary/11.htm

Trotskij, Lev, ”Viktor och Friedrich Adler” https://www.marxists.org/russkij/trotsky/1926/historical_boundary/08.htm

Inlägget På tal om jubileum dök först upp på anarkism.info.

För tio år sedan sköts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos ihjäl av polisen i centrala Aten. Händelsen ledde till decemberupproret och blev starten på en av de tuffaste perioderna i det moderna Greklands historia.

Det var en tillsynes vanlig lördagskväll i stadsdelen Exarchia i centrala Aten. Klockan närmade sig nio och människor började samlas ute på caféerna och barerna. Normalt sätt brukar polisen inte röra sig i området då de det brukar kunna starta onödig disharmoni. Exarchia är ett politiskt område med många anarkistiska och antiauktoritära föreningar.

Men den här kvällen bestämde sig två poliser för att åka dit. Detta startade irritation bland de boende, och trots att polisstationen ska ha beordrat poliserna att vända om parkerade de sin bil, och promenerade mot en av de centrala gatorna i Exarchia.

Efter en stund stötte poliserna på Alexis kompisgäng och det är här som det otänkbara inträffar. En verbal smutskastning startar och en av poliserna avlossar sin pistol mot ungdomarna. Alexis är den som träffas och även om han snabbt fördes till sjukhus hinner hans han liv aldrig räddas.

Vittnen har berättat efteråt hur poliserna själva provocerade fram situationen genom att inleda den verbala smutskastningen. Ungdomarna ska inte ha varit speciellt aggressiva, inte heller ska situationen ha varit så hotfull att poliserna behövde dra vapen.

Efteråt försökte grekisk media täcka upp händelsen genom att bland annat manipulera en amatörvideo. En av landets största kanaler lade till buller och oväsen när de visade filmen för att inte människor skulle förstå hur omotiverad skottlossningen var.

Den riktiga videon: https://www.youtube.com/watch?v=bDQOn2mLUss

Videon som visades på kanalen MEGA: https://www.youtube.com/watch?v=DDI1W7lq_64

Man rapporterade också obefogat om att det kastats molotov-bomber och andra föremål mot poliserna från anti-auktoritära grupper. Allt för att mörka vad som verkligen hänt.

Men de försöken hjälpte föga. Bara timmar efter skottlossningen var Atens gator fulla av människor som ville visa sin solidaritet för Alexis, och protestera mot staten och polisens brutalitet. Allting skedde spontant och tillsynes oorganiserat, men budskapet var tydligt; grekerna hade fått nog.

Dagarna och veckorna efter mordet på Alexis kom att bli kritiska och kända som decemberupproret 2008.

Strejker, demonstrationer och stor politisk aktivitet följde den fruktansvärda avrättningen av Alexis. Universitetsområden ockuperades av studenter, människor sjukanmälde sig för att delta i protesterna och kulmen av upproret symboliserades av att julgranen utanför riksdagen i Aten brändes ner.

Hundratusentals greker samlades i riksomfattande protester och landet kokade av vrede, men också av hopp. Den fruktansvärda händelsen lyckades ena människor som normalt sett befann sig på motsatta sidor i den politiska kampen. Det spelade ingen roll om du var höger eller vänster, den grekiska befolkningen hade nu en gemensam fiende och det var det politiska styret och dess beskyddare, polisen. Man ville visa att Alexis inte mördats förgäves, man ville ha upprättelse.

Och viss upprättelse fick man. Man lyckades tydligt visa sitt missnöje och för en stund uppleva vilken kraft ett enat folk har. Den grekiska staten och dess legitimitet var utsatt. Människor började se förtrycket som det politiska- och ekonomiska systemet skapar, och man gav sig ut på gatorna för att ta tillbaka det som var deras.

Och är det något auktoriteter och maktinnehavare befarar så är det medveten politisk aktivitet, och ett enat folk. Ett folk som börjar förstå orättvisorna, se strukturerna och som inser hur orättmätig politikernas makt egentligen är. Ett sådant folk är farligt för vilket auktoritärt styrelseskick som helst.

Således intensifierades insatserna från staten och polisen i takt med att protesterna och den civila olydnaden ökade. Och ju längre tiden gick, desto mindre potenta blev demonstrationerna. Människorna hade sina liv att gå tillbaka till och eftersom det inte fanns någon direkt riktning för motståndet, avmattades det.

Det skulle däremot inte dröja länge innan den grekiska befolkningen på nytt gav sig ut på gatorna. Knappt två år efter mordet på Alexis Grigoropoulos utbröt den ekonomiska kris som än idag sliter isär det grekiska samhället. Stora politiska skandaler vecklades ut och den grekiska ekonomin har sedan 2010 befunnit sig i mer eller mindre avbrutet fritt fall.

Detta alltså strax efter decemberupproret och det vore dumt att inte spekulera i vad för sammanhang det kan tänkas finnas. Händelserna 2008 har benämnts som krisen före krisen och vissa menar på att det var en förvarning om vad som skulle komma. Andra menar på att protesterna 2008 snabbade på krisen i den mån att politikerna såg vilken mobiliseringsstyrka som fanns hos det grekiska folket, och att man därför ville underkuva de så snabbt som möjligt i form av omfattande ekonomisk åtstramning.

Svaren lär vi aldrig få, men att den ena händelsen påverkade den andra kan vi nästan ta för givet. Kanske kände den politiska- och ekonomiska eliten till att den ekonomiska krisen väntande, och att man därför ville förbereda sig på kraftiga protester? Många var inte förvånade att Alexis blev skjuten då polisvåldet hade trappats upp avsevärt perioden innan han sköts ihjäl, vilket tyder på att det som hände den 6:e december 2008 kanske inte var en ren slump.

Oavsett vad så är det ett datum som alltid uppmärksammas i Grekland, och i år var det alltså tio år sedan. Tio år som präglats av protester, missnöje och omänskliga ekonomiska åtstramningar som berövat landet på dess autonomi och självständighet. Inga beslut kan längre fattas utan ett godkännande av EU och de europeiska bankerna.

Den 6:e december är därför ett väldigt laddat datum i Grekland. Det är en symbol för det omfattande polisvåldet, men också för det våld staten och det politiska styret utför år efter år. Och protesterna i år blev kraftiga, nästan mer än vanligt. Både i Aten och Thessaloniki hölls stora manifestationer från mitt på dagen till sent på kvällen. Allt för att inte glömma bort lille Alexis som alldeles för tidigt lämnade denna värld.

– Toto

Källor:

BBC 2015 (2015): Greece debt crisis: Bailout deal at a glance [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.bbc.com/news/world-europe-33504487

Giannakidis, Kostas (2017) Τι απέγινε ο Δεκμέβρης του 2008; [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.protagon.gr/apopseis/editorial/44341527726-44341527726

Tran, Mark (2008) Greece riots: timeline [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.theguardian.com/world/2008/dec/08/greece

TVXS, (2018) Στο χαμηλότερο επίπεδο από το 2011 υποχώρησε η ανεργεία στην Ελλάδα [Elektronisk] Tillgänglig:
https://tvxs.gr/news/ellada/sto-xamilotero-epipedo-apo-2011-ypoxorise-i-anergia-stin-ellada

Inlägget Tio år efter mordet på Alexandros Grigoropoulos dök först upp på anarkism.info.

helig är sanningen, helig är rätten, lagen, den goda saken, majestätet, äktenskapet, samhället, ordningen, fäderneslandet o.s.v. o.s.v.

Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skapar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal, som vinkar åt dig. Du har en fix idé!

Stirner går hårt åt inte bara den kristna traditionen utan också humanismens placering av Människan i Guds ställe, och Moralen som ersättning för de kristna budorden. Både kommunister och liberaler får sig en rad kängor. ”[Liberalismens] mål är en ´förnuftig ordning´, ett ´sedligt förhållande´, en ´begränsad frihet´, icke anarkien, laglösheten, egoismen.” Inte ens Jaget eller vår strävan efter vilka vi vill bli är någon fast grund att bygga på, även dessa abstraktioner kan bli våra bojor.

När jag i somras läste om Stirner blev jag både glad och irriterad. Jag har svårt att förstå de som vill skriva ut Stirner ur den anarkistiska traditionen. Här finns intensiva och välformulerade angrepp på hierarkiska system som staten, polisen, politiska partier och kapitalismen. Men möjligen beror aversionen mot Stirner delvis på att det går att uppfatta det som att hen ställer individen i konflikt mot omgivningen, och därmed förespråkar en allas kamp mot alla. Och det är inte så konstigt, sådana formuleringar finns, och Stirner betonar egoismen på ett sätt som öppnar sig mot sådana här tolkningar. ”Den ende” vill äga världen och konsumera den för sina egna syften, som Stirner ser det. Solidariteten, förståelsen att mitt intresse kan sammanfalla med andras, lyser ofta med sin frånvaro. Här finns också en betoning av att makt är rätt och en kritik av underdånigheten som går att tolka som en ”skyll dig själv”-mentalitet.

Men Stirner verkar å andra sidan mena att det bara är genom att bejaka det egoistiska intresset som en verklig förening med andra är möjlig. Stirners ”förening av egoister” är kanske bekant för de flesta som kommit i kontakt med hens tänkande, men mot slutet av Den ende och [hens] egendom lyfts också kärleken och omsorgen om andra fram. Men inte som en abstrakt princip eller ett påbud, utan som en känsla hos en individ som riktas mot specifika objekt, och som även den kommer ur egenintresset:

Bör jag då icke taga levande del i den andras liv, bör icke [hens] glädje och [hens] väl ligga mig om hjärtat, skall icke den njutning, jag bereder honom, för mig vara mer än andra njutningar? Tvärtom, jag kan med glädje offra honom otaliga njutningar, oändligt mycket kan jag försaka för hans glädje […] Det är ju min lycka och min glädje att vederkvicka mig i [hens] glädje, [hens] lycka. Men mig, mig själv, offrar jag inte åt [hen] utan blir egoist (s. 364)

Men emedan jag icke kan tåla de bekymmersfulla fårorna på den älskades panna, så kysser jag bort dem: alltså för min skull (s. 366)

Dessutom kan kritiken av abstraktioner tyckas både för radikal och för moderat, samtidigt. För radikal, för att den ger intrycket att det går att frigöra sig från detta till förmån för det konkreta. För moderat för att den stannar vid vissa begrepp, och accepterar andra med tystnad (t.ex. ”religion”, ”intresse”). En av de mer nedslående delarna här är den explicita rasism och antisemitism som Stirner tar för given och reproducerar i sin text, som även flera andra anarkister gjorde vid den här tiden.

Vi är, möjligen på gott och ont, språkliga varelser. Och språket bygger på abstraktioner och metaforer som inte är exakta, och inte sällan på ett dualistiskt tänkande, och kan mycket väl vara förtryckande. Därför tänker jag att det är frihetligt nödvändigt att som Derrida, Foucault, Butler och andra poststrukturalistiska tänkare blottlägga språkets skörhet och montera sönder dess godtycklighet. Men det finns ingen väg bortom språket, och den radikala språkkritik som anarkoprimitivisten John Zerzan framhävt avfärdas därför med rätta av de flesta anarkister idag. Språket är ingen fotografisk bild av den värld vi lever i. Det kan skada och dominera oss, och det är sammanflätat med förtryckande och hierarkiska institutioner. Men det hjälper oss samtidigt att kommunicera och samarbeta, och även andra däggdjur har egna varianter av språk.

Som jag ser det är det inga konstigheter att bejaka egoism och individualanarkism som en del av den spretiga anarkistiska traditionen (en motsägelse!?), oavsett om detta är ens egen betoning eller om en ”håller med”. Och jag ser inte, som vissa, någon koppling till stolligheter (och oxymoroner) som ”anarkokapitalism” och ”anarkonationalism”. Stirner och andra individualanarkisters kritik av den religiösa tron på absoluta idéer är fortfarande användbar och relevant.

Men inte heller här behöver vi vara okritiska. Och i dagens samhällsklimat, när retoriken ändå handlar väldigt mycket om att ”bara vara dig själv”, kanske vi mer än något annat har behov av att betona hur sammanflätade vi är med andra människor, icke-mänskliga djur, växter och miljö, och visa hur vårt (långsiktiga) egoistiska intresse många gånger sammanfaller med en solidarisk kamp mot alla former av förtryck.

Bygger jag min sak på mig, den ende, då vilar den på sin egen, förgängliga, dödliga skapare, som förtär sig själv, och jag kan säga: Jag har byggt min sak på intet. […] Slut.

—
Citaten kommer från syndikalisten och anarkisten Albert Jensens svenska översättning av Den ende och [hens] egendom (1910), s. 66, 139, 364, 366, 461. Läs gärna Jensens introduktion och kommentar, den finns på SAC:s hemsida.

Inlägget Stirner dök först upp på anarkism.info.

***

Årtiondena som följde Berlinmurens fall 1989 har inneburit ett historisk uppsving för direktdemokratisk, federalistisk politik bland globala sociala rörelser på en skala utan motstycke sedan början av nittonhundratalet. Från Zapatistas och Magonistas i södra Mexiko, den globala rörelsen för social rättvisa, till torgrörelserna kring Tahrirtorget, 15M, Occupy, Geziparken, och många andra runtom i världen, till Black Lives Matters, kan vi se den kraftfulla inverkan av stilen med ledarlös (eller ledarfylld), [2] autonom, direktaktionsinriktad organisering som har karaktäriserat motstånd underifrån under denna tid. Några av de grupper och individer som utgör dessa rörelser har direkt, eller indirekt, influerats av den alltjämt bestående antiauktoritära anarkistiska traditionen, vars popularitet har skjutit i höjden under de senaste årtiondena, i samklang med ett förhöjt intresse för federalistisk antikapitalistisk politik. Många andra, däremot, kom att förkasta den auktoritära kommunismens hierarkiska partipolitik inte så mycket på grund av uttrycklig ideologisk påverkan, utan snarare för att ockupationer, folkliga samlingar, och konsensusbeslutsfattande ansågs vara de mest etiskt och strategiskt riktiga formerna av kamp givet befintliga förhållanden. Så var fallet för de flesta av de argentinare som reste sig i uppror och ockuperade sina arbetsplatser samt organiserade kvartersråd i kölvattnet av finanskrisen 2001. Ur detta folkliga uppror mot nyliberalism kom uttrycket ”horisontalism” (horizontalidad). Trots att den här vaga termen har betytt delvis olika saker för olika människor, så har den generellt betecknat en form av ”ledarlöst”, autonomt, direktdemokratiskt rörelsebyggande vars anhängare ser detta som icke-ideologiskt. Sen det argentinska upproret har termen ”horisontalism” etablerat sig som den övergripande benämningen för denna formlösa varianten av direktdemokratisk organisering som tagit världen med storm.

Horisontalism och anarkism överlappar förstås i sitt förespråkande av federerad, direktdemokratisk, direktaktionsbaserad, autonom organisering. Anarkister reagerade redan långt innan östblockets fall mot de inneboende skadliga effekterna av hierarkier och auktoritärt ledarskap, och byggde samtidigt storskaliga federerade modeller av arbetares självorganisering i form av anarkosyndikalistiska fack med medlemsantal som kunde räknas i hundratusentals, eller till och med över en miljon i fallet med spanska CNT på 1930-talet. I vissa fall, som med franska CGT i början av nittonhundratalet, förespråkade fackligt aktiva anarkister även icke-sekteristiska revolutionära syndikalistiska fack som kunde samla arbetarklassen bortom politiska uppdelningar (Maitron, 1992, 326; Maura, 1975, 495). Det är knappast överraskande att många anarkister har gjort gemensam sak med de senaste årtiondenas horisontalistiska massrörelser för att försöka säkra och främja dessa rörelsers anti-auktoritära tendenser. Den tydliga närhet som finns mellan dessa två strömningar väcker vissa viktiga frågor: är horisontalism helt enkelt ett nytt namn för anarkism? Är dessa två i princip samma idé förklädd i olika historik? Givet detta stora överlapp, är det bara semantiskt smågnabb om vi insisterar på en distinktion mellan de två?

För att besvara denna fråga kommer jag att göra en distinktion mellan ”horisontalism”, som jag använder som en historiskt specifik term för att avgränsa vågen av direktdemokratiska folkliga mobiliseringar som har uppkommit de senaste decennierna, och ”horisontell”, som jag använder för en analytisk beskrivning av alla former av icke-hierarkisk aktivitet, oavsett sammanhang. När denna distinktion väl gjorts blir det uppenbart att även om anarkismen är inneboende horisontell, så är de senaste årens historiska horisontalism ett flytande fenomen som ibland främjar värden och idéer som står i strid med anarkismen, till följd av horisontalismens minimalistiska ”anti-ideologiska” ideologi. Trots att vissa anarkister, liksom andra, även har karaktäriserat anarkismen som ”anti-ideologisk”, så visar rörelsens historia att de flesta av dess förespråkare och teoretiker sett den som en fast, om än flexibel, tendens förankrad i en uppsättning anti-auktoritära principer. Detta står i skarp kontrast till den gängse postmoderna tendensen bland horisontalismens förkämpar att se denna som en formbar uppsättning praktiker frånkopplade från något specifikt politiskt centrum. Det här ”anti-ideologiska” fokuset på form över innehåll, eller med andra ord, fokuset på hur beslut tas snarare än på vad som beslutas, har skapat märkbara spänningar i samband med mer eller mindre spontan folklig horisontalism för anarkister som stödjer massorganisering och hyser hopp om de politiska öppningar som sådana rörelser medför. Eftersom horisontalismen försöker frånskilja sig från ideologi, är dess strukturer och praktiker mottagliga för riktningsförändringar åt bestämt icke-horisontella håll, såsom deltagande i parlamentariska institutioner.

Det är viktigt att klargöra att denna kritik av horisontalismens ”anti-ideologi” gäller väsentligen spontana folkrörelser där tusentals människor från alla möjliga miljöer plötsligt och för första gången börjar utöva direktdemokrati tillsammans, inte exempel som Zapatistas i södra Mexiko, vars horisontella praktiker utvecklades sakta över generationer och ofrånkomligen genomsyrades av gemensamma värderingar. När rådsstrukturer uppstår utan möjlighet till sådan stadig tillväxt och utveckling, minskar frånvaron av formell ideologi inträdeströskeln för stora grupper av inbördes isolerade, missnöjda människor, men det gör också rörelsens innehåll och riktning nyckfull. Det underförstådda horisontalistiska antagandet att horisontella beslutsfattarmekanismer i sig själva är tillräckliga för att medföra jämlika utfall står i skarp kontrast till det anarkistiska åtagandet till både horisontella praktiker och utfall fria från en hierarkisk maktdynamik. Detta visar att även om anarkismen är horisontell (i ordets analytiska snarare än historiskt specifika mening), och horisontalismen är anarkistisk (att den alltså kan tillskrivas många anarkistiska karaktärsdrag), så är horisontalism och anarkism inte identiska.

Horisontalism
I slutet av 2001 utbröt ett spontant uppror i Argentina när regeringen beslutade att frysa bankkonton för att förhindra en gryende ekonomisk kris orsakad av 90-talets IMF-drivna privatiseringar och åtstramningar. På mindre än två veckor avsatte folkliga mobiliseringar 4 olika regeringar. Mot den politiska elitens hierarkiska manövrerande organiserade sociala rörelser demokratiska kvartersråd och arbetsplatsockupationer under vägledning av principer som alltmer utkristalliserades till horisontalismen som koncept. Ockuperade arbetsplatser skapade nätverk av ömsesidig hjälp och rådsförsamlingar tog form lokalt innan de etablerade sammanlänkade direktdemokratiska organismer som vägleddes av konsensusbeslutsfattande både som en slags attityd och som fungerande praktik. Detta uppror var i allra högsta grad prefigurativt eftersom det försökte förverkliga det önskade samhället i sina vardagliga praktiker. Som Marina Sitrin (2006, 4) skriver i sin inflytelserika bok Horizontalism: Voices of Power in Argentina, så är horisontalismen ”eftersträvansvärd och ett mål, men också medlet – verktyget – för att nå detta mål.” För många var den ”mer än bara en organisationsform,” den var ”en kultur” som främjade nya känslomässiga relationer och gemenskapsbaserad solidaritet (Sitrin, 2006, 49). Denna kultur av öppenhet och förkastandet av dogmer kan till och med begränsa utkristalliseringen av horisontalism som en fast enhet, eftersom, som argentinska Colectivo Situaciones argumenterade, ”horizontalidad [inte] bör ses som en ny modell, utan innebär snarare att det inte finns några modeller…. Horizontalidad är normaliseringen av mångfald…. Risken är att horizontalidad kan tysta oss, stoppa våra frågor och bli en ideologi” (Sitrin, 2006, 55).

Redogörelserna som Sitrin samlade in från deltagarna i det argentinska upproret visar att för många var horisontalism kanske en anti-ideologisk ideologi bestående av en flytande blandning av flexibla, deltagande, icke-dogmatiska värden och praktiker orienterade kring konsensus, federalism och självförvaltning. Dessa attityder uppstod emellertid i ett antal olika grupper och rörelser långt innan de började associeras med termen ”horisontalism”. I Unruly Equality: U. S. Anarchism in the 20th Century, visar Andrew Cornell (2016) hur de diffusa kvarlevorna av tidig nittonhundratalsanarkism, som alltmer genomsyrades av pacifism och var högsta mode på 40- och 50-talet

tillhandahöll teorier, värden, taktiker och organisationsformer som aktivister i antikrigs-, kontrakultur-, och feministrörelsen plockade upp [under de följande årtiondena]; dessa massrörelser radikaliserade i sin tur hundratusentals människor, varav en del antog anarkismen som sin ideologiska utsiktshorisont.

Omintetgörandet av den amerikanska anarkistiska rörelsen i mitten av århundradet och det kalla krigets polarisering ledde många amerikanska anarkister till att experimentera med nya taktiker och strategier. Detta inkluderade konsensus, som första gången användes av amerikanska anarkister i den radikala antikrigsorganisationen Peacemakers i slutet av 1940-talet (Cornell, 2016, 180-181). Över ett årtionde senare introducerades konsensus i medborgarrättsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) av Peacemakers-aktivisten James Lawson (Cornell, 2016, 229; Carmichael, 2003, 300). Detta inflytande fördes vidare till Students for a Democratic Society (SDS) och andra grupper på 1970- och 1980-talet där New Hampshire Clamshell Alliance var bland de första att använda spokecouncil-modellen¹ och vängrupper i rörelsen mot kärnkraft, feministiska cirklar för medvetandegörande experimenterade med icke-hierarkisk organisering, och Movement for a New Society (MNS) införlivade kväkarnas konsensusmetoder (Farrell, 1997, 241; Anarcho-Feminism, 1997; Cornell, 2011). Under samma årtionden spelade liknande tendenser en roll i Europa inom delar av den feministiska rörelsen, kärnkraftsmotståndet samt inom den autonoma rörelsen (Katsiaficas, 1997). Den tradition som dessa grupper utformade anammades av efterföljande grupper som den direktaktionsbaserade AIDS-aktivismgruppen ACT UP, den radikala miljögruppen Earth First!, Food Not Bombs, och andra som deltog i rörelsen för global rättvisa vid 2000-talets början (Gould, 2009; Wall, 2002; McHenry, 2012). Torgrörelser som den arabiska våren, 15M, Occupy, Geziparken, Nuit Debout och andra var delvis ett omtag av råd, spokescouncil-modellen, vängrupper och direktaktion från den globala rättviserörelsen, orienterade mot en specifik geografisk plats i form av torget. Andra har influerats av rhizomatisk organisering framlagd av Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987; Chalcraft, 2012; Anderson 2013). Medan de specifika praktikerna som dessa grupper och rörelser anammade varierade,

så står deras fokus på överläggningar, konsensus-byggande, individuellt deltagande, mångfald, nya teknologier, och kreativt engagemang som en medveten motpol till doktrinära och hierarkiska modeller av mobilisering, politisk och religiös sekterism, polariserande debatter om nationell identitet och till och med representativa former av demokrati.(Anderson, 2013, 154)

Horisontalistiskt motstånd mot representativ demokrati visar sig vanligtvis i form av konsensusbeslutsfattande. Snarare än att formulera ett förslag och helt enkelt bemöda sig om att samla tillräckligt med röster för att forcera igenom det, så kräver konsensus att deltagare tar allvarlig hänsyn till minoriteters ståndpunkter och anpassar förslag till deras situation. Tanken är inte att alla måste vara överens hela tiden (halmgubbe-bilden av konsensus), utan snarare att majoriteten tvingas göra eftergifter till minoriteten och, för att gruppen ska fungera, så måste minoriteten vänja sig vid tanken att tolerera beslut som den anser inte är ideala. Konsensus strävar inte bara efter att främja en formell praktik där förslag tillfredsställer minoriteten utan, mer djupgående, också efter att skapa en känsla av enighet inom gruppen och en kultur av omtanke som annars lätt trängs undan i jakten på en majoritet vid omröstning. Denna form av beslutsfattande fungerar bäst när alla medlemmar i en grupp har en känsla av ett underliggande gemensamt syfte. När de inte har det stannar processen upp. Occupy Wall Street tillämpade exempelvis modifierad konsensus där samstämmighet bara krävdes bland 90% snarare än 100% för att därmed ge lite andrum vid sådana tillfällen. Det krävs trots detta bara 11% för att stänga ner en handlingsplan som stöds av 89% när mötesdeltagarna jobbar utefter ömsesidigt motstridiga syften. Occupy Wall Street och många av de andra torgrörelserna stötte på sådana problem när de spontant införlivade tusentals slumpmässiga individer i sina beslutsfattarprocesser. Även när konsensus utövas av en sammansvetsad grupp med ett gemensamt syfte så har metoden en inneboende tendens mot att bevara status quo genom att göra det svårare att få igenom ett förslag eller en resolution. Som George Lakey från Movement for a New Society påpekade, så kan konsensus ”vara en konservativ kraft, som undergräver möjligheterna för organisatorisk förändring” (Cornell, 2011, 47). Det är tydligt att konsensus bär med sig en rad fallgropar, men det gör även majoritetsröstande. I slutändan är det väldigt svårt att navigera sig igenom konflikter, och det är av denna anledning som anarkister lägger stor vikt vid frivilliga sammanslutningar (och därför också möjligheten att frivilligt gå isär). Ibland är den enda lösningen att två grupper går skilda vägar, snarare än att de tvingas samexistera.

Många av horisontalismens mest uttalade förespråkare ser den som medel och mål sammanfogade till en enhetlig uppsättning praktiker och värden. Från det perspektivet så besjälar värdena praktiken, som i sin tur förändras när de möter på varierande omständigheter. Horisontalismens fientliga inställning till ”dogma” tillåter i sin tur värden att anpassa sig till människornas behov allteftersom rörelsens sammanhang genomgår förändringar. Horisontalismens ”icke-ideologiska”, ”apolitiska” fokus på form, praktik och omedelbar problemlösning istället för storskaliga ”sekteristiska” konflikter har tillfört denna historiskt specifika tendens en flyttbarhet och anpassningsförmåga som har tillåtit den att frodas i så olika miljöer som grekisk landsbygd, nedre Manhattan, Istanbul och Hong Kong. Föga förvånande har den politik som burit upp horisontalismen varierat drastiskt. Detta är oproblematiskt om en inte har ett fördefinierat mål; om en ansluter sig till den liberala hållningen som jag har refererat till på annat håll som ”utfallsneutralitet” (Bray, 2014). Men anarkism har alltid handlat om mycket mer än direkt demokrati; det är en revolutionär socialistisk ideologi grundad i en politik som vänder sig mot all dominans och ett främjande av icke-hierarkisk praktik.

Anarkism och horisontalism
Anarkistiska reaktioner på den folkliga horisontalismens framväxt har varierat från upprymdhet till avsky, med många någonstans där emellan. De som varit mer eller mindre entusiastiska har sett horisontalistiska rörelser som ett tillfälle att propagera för icke-hierarkisk politik på en masskala, medan kritiker har sett dem som ett svek gentemot verkligt horisontella principer, speciellt när sådana rörelser har omfamnat elektoralism. Det finns en rad av anarkistiska svar på horisontalism, som exemplen nedan från Spanien, USA och Turkiet kommer att visa.

Den federalism [3] som både anarkismen och horisontalismen delar kan spåras till sjuttonhundratalet. Även om den går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, så är det rimligt att inom ramarna för socialismens historia börja just med inflytandet från den diktatoriska Jakobinska ”dygdens republik” under franska revolutionen, som banade vägen för element av centralplanering såväl som modern värnplikt. Under de följande årtiondena var den europeiska republikanska rörelsen splittrad mellan Jakobiner och deras sympatisörer som drömde om ett förnyat ”terrorvälde” och federalistiska republikaner som var förskräckta av den centraliserade auktoritetens blodiga konsekvenser, även i republikanska händer, och istället förespråkade lokal och regional autonomi.

Föga förvånande började många anhängare av Proudhons och Bakunins anti-auktoritära verk sin politiska bana som federalistiska republikaner, medan många marxister har hyllat Jakobinernas diktatur som en försmak av den proletära diktatur de önskade och förutsåg. (Zimmer, 2015, 73; Esenwein, 1989, 16–17; Maura, 1975, 68; Toledo and Biondi, 2010, 365; Lenin, 1975; Mayer, 1999)

Anarkister vidareutvecklade det federalistiska republikanska motståndet mot centralisering genom att arbeta fram en kritik av staten, vare sig denna var federalistisk eller centraliserad, och genom att utveckla metoder för kamp och självorganisering som speglade den värld de sökte skapa. De flesta marxister avvisar tanken på att något som ens påminner om kommunism kan genomdrivas i ett kapitalistiskt samhälle och drar därmed slutsatsen att formen som organisationen eller partiet antar bara är av instrumentell betydelse. För Marxist-Leninister, till exempel, utgör detta i huvudsak inställningen att det är acceptabelt för ett avantgarde-parti att handla i proletariatets intresse – att handla som proletariatet antas ha handlat om de redan uppnått full klassmedvetenhet – så länge som samma slutresultat i form av kommunism tids nog uppnås (vilket, förstås, aldrig blev fallet). För anarkister däremot är ett potentiellt framtida samhälle ofrånkomligen en reflektion av de värden, principer och praktiker som låg till grund för dess skapande.

För att förstå hur anarkister har försökt att omvandla denna idé till prefigurativ praktik är det viktigt att skilja mellan det David Graeber (2002) och andra har refererat till som ”anarkism med stort A” och ”anarkism med litet a”. Även om skillnaden mellan dessa två ofta överdrivs väldigt mycket, så kan distinktionen hjälpa oss att identifiera kopplingen mellan konsensus- och majoritetsbeslutsfattande och de överlappande områden som finns mellan anarkism och horisontalism. Anarkisterna som Graeber refererar till som ”anarkister med stort A” är influerade av den klassiska anarkismens arv (från cirka 1860-talet till 1940) på ett mycket mer självmedvetet sätt. De tenderar att lägga fokus på byggandet av stora federalistiska organisationer, som anarkosyndikalistiska fackföreningar, som använder sig av majoritetsomröstningar och har ett stort fokus på klasskamp och massmotstånd. Historiskt har sådana organisationer drivits genom att federera lokala fackföreningar eller politiska grupper i regionala, nationella och till och med internationella organ som använder sig av majoritetsomröstningar genomförda av delegater som har tydliga mandat och kan återkallas. I motsats till parlamentarisk demokrati där valda företrädare bestämmer å sina väljares vägnar, så har anarkistiska delegater enbart befogenhet att uttrycka sin lokala fackförenings eller grupps ståndpunkt. Den ”stiftande” makten stannar därmed på basnivån samtidigt som den kollektiva självförvaltningen tillåts skala upp. Detta innebär inte att sådana system blir hierarkiska, utan snarare att lokalt förankrade beslutsfattande organ kan samordna över stora regioner. På sistone har konsensus i så stor utsträckning genomsyrat vissa horisontalistiska/anarkistiska cirklar att vissa inte inser att historiskt sett så har en majoritet av anarkister tillämpat majoritetsomröstningar.

Anarkisterna som Graeber refererade till som ”anarkister med litet a” är generellt de vars anarkism vuxit ur de antiauktoritära och kontrakulturella strömningarna under kalla kriget, snarare än ur ”klassisk” anarkism. De tenderar skapa mindre, inte lika formellt strukturerade grupper och kollektiv som utgår från konsensus, interagerar med en mer kontrakulturell miljö, och fokuserar inte främst på klasspolitik utan exempelvis miljökamper eller feminism. Anarkistiska kollektiv ”med litet a” är i huvudsak exempel på småskalig horisontalism som ingjutits med anarkistisk politik. Detta är inte speciellt förvånande eftersom både horisontalism och ”anarkism med litet a” vuxit fram ur samma konstellation av efterkrigstidens icke-hierarkiska, konsensusbaserade grupper som diskuterats ovan, och ”anarkister med litet a” förekommit bland de framträdande organisatörerna i många av de senaste uttrycken av folklig horisontalism. Detta visar att horisontalism till viss del växte fram ur vissa anarkistiska tendenser. De går dock skilda vägar när horisontalistisk praktik frånskiljs antiauktoritär politik. En del anarkister förkastade förstås till slut de horisontalistiska rörelser som de själva hjälpt till att skapa eftersom dessa rörelser påstods ha glidit för långt i en populistisk och/eller reformistisk riktning bort från de mer avsiktliga och radikala uttryck som en del av deras tidiga organisatörer hade tänkt sig. Men ändå har de anarkister som förespråkar deltagande i massrörelser (vare sig de är anarkister med litet eller stort a) fortsatt att spela viktiga roller i horisontalistiska rörelser eftersom de ser dem som tillfällen att propagera för element av anarkistisk politik på en masskala.

Jag var onekligen själv bland de som anslöt till Occupy Wall Street for att hjälpa till att utveckla rörelsens icke-hierarkiska agenda och ingjuta ett mer anarkistiskt innehåll i rörelsen samtidigt som dess folkliga dragningskraft bevarades. Jag argumenterade för ett sådant tillvägagångssätt i min bok Translating Anarchy: The Anarchism of Occupy Wall Street där jag dokumenterade att 72% av OWS-organisatörerna i New York City gav uttryck för en explicit eller implicit anarkistisk politik (Bray, 2013). För dessa anarkister eller anarkistiskt orienterade organisatörer, och deras motsvarigheter i andra rörelser, så är den horisontalistiska rörelsen en bred och dynamisk plats där folkliga kamper kan interagera med revolutionär politik, och i idealfallet skifta inriktning genom ett sådant utbyte. Sådana kamper är möjligheter för anarkister att återta demokratins fallna mantel och angripa det de anser vara de hierarkiska, kapitalistiska regeringarnas bedrägeri. I USA har anarkister exempelvis haft några av sina största framgångar i att vinna över liberaler och folk i politikens mittenfåra genom att argumentera att icke-hierarkisk direktdemokrati är den enda sanna demokratin. I ett land där demokratins ideal, om än inte den verkliga praktiken, är universellt aktat, kan sådana argument slå an en folklig sträng.

Ändå har inte alla anarkister varit lika förtjusta i torgrörelserna. Vissa anarkister förkastade Occupy antingen för att deras lokala läger verkligen var reformistiskt (de olika Occupy-lägrens politik varierade mycket) eller för att de var motståndare till folklig politik som inte var uttryckligen anarkistisk (Bray, 2013, 168). I Spanien, till exempel, så både stödde och deltog många anarkister i 15M rörelsen av liknande anledningar som anarkisterna i Occupy, men ett betydligt antal höll tillbaka helhjärtat stöd eftersom de ansåg rörelsen vara reformistisk (Taibo, 2011; 2014). Även när några av de anarkistiska facken ville stödja någon 15M-marsch, till exempel, så var de frustrerade över rörelsens vägran att låta fack och partier marschera med sina flaggor, något som hade sitt ursprung i 15Ms önskan om att förbli ”icke-sekteristiskt”.

En annan intressant aspekt i förhållandet mellan 15M och de spanska anarkisterna är att de generellt sett inte försöker återvinna ”demokratins” mantel från de politiska partierna och myndigheterna. Till exempel går en populär 15M-ramsa ”De kallar det demokrati, och det är det inte.” En gång marscherade jag nära en grupp anarkister som istället sarkastiskt ropade ”De kallar det demokrati, och det är det!” Här blir ramsans syfte att övertyga lyssnare att korruptionen och folkföraktet som personifierar regeringen är en inneboende del av dess natur. Från ett anarkistiskt perspektiv så är detta vad parlamentarisk ”demokrati” är och alltid kommer att vara. Detta härstammar delvis från den utbredda associationen mellan den parlamentariska post-Franco regimen och termen ”demokrati”. För många spanjorer är den regering som haft makten sedan 1970-talet ”la democracia”, och därför har termen en mer specifik betydelse än i USA, där det förstås mer som en egalitär beslutsfattarmetod som regeringsmakten påstås förkroppsliga i någon mening.

2013 publicerade spanska Grupos Anarquistas Coordinados (Koordinerade Anarkistiska Grupper) en liten bok som kallades Contra la democracia (Mot demokratin). Boken skapade rejäl uppståndelse i Spanien i december 2014, då den citerades som bevismaterial när 11 personer från Spanien, Italien, Uruguay och Österrike arresterades i Katalonien och Madrid och anklagades för att tillhöra vad staten hävdade vara ”en anarkistisk terroristorganisation” skyldig till ”flera bombattentat” (Katalanska Polisen, 2014). I det som blev känt som Operation Pandora hölls sju av de ursprungliga elva kvar anklagade för terrorism, bland annat för att de hade e-mejlkonton på ”Riseup”, ägde kopior av Contra al democracia, och hade en behållare gas som används vid camping i sin ägo när de arresterades. Den chilenske anarkisten Francisco Javier Solar, som tillsammans med en annan chilenare, Mónica Caballero, till slut dömdes för bombningen av Pilar Basilica i Zaragoza 2013, förnekade anklagelser om att vara en av textens huvudförfattare (Pérez, 2016).

Givet den vikt som myndigheterna fäste vid denna text skulle en kunna tro att den är en blodtörstig manual för bombtillverkning, men i själva verket är det bara en historisk analys och kritik av demokrati. Bokens inledning avslutas med påståendet att ”Om vi tror på att demokrati är frihet så kommer vi aldrig sluta vara slavar. Vi kommer att avslöja denna stora lögn! Vi kommer att bygga anarki” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 8). Senare, i bokens enda hänvisning till 15M, kritiserar texten rörelsen för att den ”ber om parlamentariska reformer som gynnar de små politiska partierna … den förespråkar medborgarism (ciudadanismo) som ideologi; en ’demokratisering’ av polisen … [och] total pacificering av konflikter genom medling och delegation via en kår av socialtjänstemän” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 68). Men trots denna kritik av ”democracia” och 15M är författarna till texten inte motståndare till all direktdemokratisk organisering. De förespråkar bildandet av nätverk av sociala center, fria skolor, och andra organ för ”byggandet av ett nytt samhälle som har kapaciteten till fri självförvaltning (den enda verkliga mening som termen ’demokrati’ skulle kunna ha) …” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 66). Det här är förstås precis vad anarkister som propagerar för verklig direktdemokrati har i åtanke. Contra la democracia visar oss att trots att många anarkister i Spanien och på andra håll har väldigt snarlika visioner av framtida självförvaltning i ett postkapitalistiskt samhälle så finner vissa det strategiskt användbart att slåss för att återta termen ”demokrati” medan andra försöker att förkasta den för gott.

Mycket av den motvilja som anarkister har uttryckt i relation till deltagande i spanska 15M och andra rörelser har att göra med den förhärskande tendensen att horisontalistiska massrörelser kanaliseras till icke-horisontell parlamentarisk politik. Den representativa maktens lockelse är så stark att trots att rörelser i ett tidigt skede kan utropa ”¡Que se vayan todos!” (”Bort med dem allihop!”) i Argentina eller ”¡Que no nos represent!” (”De representerar inte oss!”) i Spanien, så omvandlas sådana slogans ofta till uppmaningar att horisontalismen ska utvidgas till maktens korridorer genom valsedeln. Sådana argument kläs ofta i termer av perspektivet att efter den inledande vågen av protester har höjt medvetandet i en viss fråga, så krävs det en övergång till det ”allvarliga arbetet att genomföra konkreta förändringar” genom att regera. I Spanien var Podemos (Vi kan) det mest betydelsefulla partiet som växte fram ur 15M, och partiet bildade valkoalitioner med andra liknande partier och plattformar som Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) och Ganemos Madrid (Låt oss vinna Madrid) som söker propagera för ”demokratisk municipalism” och skapandet av politiska strukturer som är ”demokratiska, horisontella, inkluderande, och deltagande …” (Ganemos Madrid, 2016). Partiets retorik är full av horisontalistiska referenser till ”autonomi” och ”autogestión” (självförvaltning). De hävdar i huvudsak att de kopplar samman det horisontalistiska rådslagets anda med den beklagliga ”nödvändigheten” att ta makten inom institutionerna. De omfamnar dessutom fullt ut horisontalismens antagonism mot formell ideologi genom att avvisa vänster/höger binären och avhålla sig ifrån vänsterns sedvanliga accessoarer. Men inom ett år hade Podemos redan drastiskt förändrat sin plattform för att tillgodose mittenröster, och alienerade därmed ett antal av de ledande aktivister inom partiet som låg längst till vänster, som också senare avgick (”Spain’s Poll-Topping”, 2014; Hedgecoe, 2016). Efter valet 2016 tillkännagav Podemos ledare Pablo Iglesias att det var dags för hans okonventionella horisontalistiska parti att bli ”normaliserat”, och gå in i en fas ”av välbehövlig konventionell politik”. Han gick till och med så långt som att hävda att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn” (Rios, 2016).

Turkiska anarkister formulerade också kritik av horisontalism. När ockupationsrörelsen i Geziparken på Taksimtorget i Istanbul utvecklades delade den turkiska anarkistiska organisationen Devrimci Anarsist Faaliyet (Revolutionär Anarkistisk Aktion, DAF) ut hundratals kopior av en pamflett de hade skrivit som hette ”En anarkistisk kritik av ’Occupy’ som ’de 99 procentens’ aktivitet” Pamfletten försökte diagnostisera vad gruppen uppfattade som Occupys reformism och avpolitisering. Den hävdade att Occupys taktik hade ”klätts i en frihetlig diskurs men [är] långt, långt ifrån att praktisera den …” och att rörelsen istället, i deras ögon, tenderade att ”förtära koncept som ockupation, direktdemokrati, frihet, handling, osv.” Pamfletten innehåller en hel del insiktsfull kritik av Occupy, men vissa element av författarnas analys lider av det extrema avstånd som skiljer dem från händelserna. Vid ett möte med några av pamflettens författare flera år senare, i DAFs lokaler i Istanbul, hade jag tillfälle att svara på deras frågor och klargöra några missuppfattningar som de och många andra utvecklat om Occupy Wall Street genom pressen, och prata om anarkistiska organisatörers centrala roll. Men kärnan av deras kritik om den felaktiga appliceringen av frihetliga principer stämde för många (om inte de flesta) Occupyläger och horisontalistiska rörelser generellt sett. Trots DAFs närvaro och pamfletten, skedde också parlamentariska spinoffs i rörelsen kring Geziparken, såsom exempelvis Gezipartiet. I ett försök att vara troget rörelsens horisontalism, hävdade partiet att dess ledare bara skulle agera som ”talespersoner” (”Officiella Gezipartiet”, 2013).

En liknande utveckling skulle säkerligen ha skett under Occupyrörelsen i USA om det inte vore för tvåpartisystemets begränsande struktur. Men flera år senare kampanjade många tidigare Occupyaktivister för Bernie Sanders i dennes misslyckade försök att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat i primärvalen. Visserligen var många av de som deltog i Occupy innan de stödde Sanders helt enkelt vänsterfolk som hoppar mellan än det ena och än det andra uttrycket för vänsterpopulism utan någon starkare hängivenhet till (eller ofta direkt kunskap om) horisontalism. Andra däremot försökte argumentera för att Sanderskampanjen var en förlängning av Occupy. Det här tog sig tydligast uttryck i en artikel med namnet ”Ockupera Partiet” från kollektivet Not An Alternative som uppmanade tidigare Occupydeltagare att ta sig an kampanjen ”som vilken gata eller park som helst och ockupera den” (Not An Alternative, 2016). I den pragmatiska populismens namn försökte denna artikel dränera termen ”occupy” på all koppling till direktaktion, direktdemokrati, ”ledarlöshet,” och revolutionär politik för att övertyga läsare att den kan användas som ett käckt slagord för att låta sig dras med i en personlighetskult som utvecklats kring en måttfull socialdemokrat som försökte nästla sig in i ett stratifierat kapitalistiskt politiskt parti. Från ett anarkistiskt perspektiv är parker och gator del av en terräng som kan ockuperas eftersom icke-hierarkisk, direktaktionsbaserad politik kan överföras till dem. Att arbeta inom politiska partier, speciellt sådana som Demokraterna, kräver att en kastar ut sådana praktiker och införlivar sig själv i partistrukturen. Som organisatören Andrew Flood (2014) från irländska Workers Solidarity Movement hävdar i sin text ”An anarchist critique of horisontalism,” förser ”horisontalism [som är] utan en vision och metod för revolution helt enkelt protestboskap bakom vilken en regering kan bytas ut mot en annan.” Faktum är att många organisatörer fientligt inställda till horisontell organisering har varit villiga att tillfälligt godta horisontalistiska rörelsers direktdemokratiska ”nycker” och bida sin tid i väntan på tillfällen att omvandla folkliga omvälvningar till ”protestboskap” för reformistiska mål förklädda i upprorets bildspråk.

Slutsats
Debatter om valdeltagande i horisontalistiska rörelser är bara den senaste omgången av en konflikt som pågått inom den bredare socialistiska rörelsen sedan artonhundratalet. Även om han ändrade sin position ett antal gånger, så har konflikter om valdeltagande rasat ända sedan Proudhon propagerade valbojkott 1857 som svar på Napoleon den tredjes auktoritära politik (Graham, 2015, 62). Historiskt har anarkister motsatt sig parlamentariskt deltagande av olika skäl, inklusive deras motstånd mot representationens hierarkiska natur, förkastandet av den socialdemokratiska idén att det är möjligt att rösta bort kapitalismen (ett mål som socialdemokrater till slut övergav), och deras argumentation att, som Mikhail Bakunin uttryckte det, ”arbetarrepresentanter, transplanterade in i en borgerlig miljö … kommer upphöra att vara arbetare och, då de blivit statsmän, bli … kanske till och med mer borgerliga än borgarna själva” (citerad i Graham, 2015, 116).

1979 försökte en grupp tyska radikaler kringgå uppdelningen mellan socialistiska arbetarpartier och anarkistiskt förkastande av parlamentarismen genom att skapa ett icke-hierarkiskt ”antiparti” som skulle fungera baserat på konsensus och rotera representanter för att bevara sitt engagemang för direktdemokrati. Detta försök att pressa in horisontalism i parlamentarisk kostym kallades Gröna Partiet. Trots de bästa avsikterna visade sig interna konflikter och ”realistiska” krav på ”pragmatism” förödande när partiet väl hamnade i parlamentet. Inom mindre än ett årtionde hade det helt enkelt blivit ännu ett vänsterparti (Katsiaficas, 1997, 205-208).

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung. Som Michael Freedens (1996) arbete antyder, skiftar horisontalismens innebörd beroende på dess politiska innehåll. Från ett anarkistiskt perspektiv illustrerar detta värdet av anarkismens holistiska analys av hur olika former av förtryck hänger samman och hur former för självorganisering hänger ihop med sina politiska utfall. Medan de skiljde sig åt i detaljerna, så har anarkister från Mikhail Bakunin till Errico Malatesta, från Nestor Makhno till grundarna av Federación Anarquista Ibérica (FAI) i Spanien varit överens om behovet för anarkister att kollektivt engagera sig i massrörelser och sprida sina genuint horisontella politiska visioner.

Fotnoter till texten
[1]. Jag skulle vilja tacka Stephen Roblin, Deric Shannon, Miguel Pérez, Özgür Oktay och Yesenia Barragan för deras insiktsfulla feedback och användbara information.

[2]. Med ”ledarlös” menar Occupy och andra egentligen frånvaron av institutionaliserad ledarskap, inte frånvaron av människor som leder. Därför skiftade vissa till termen ”ledarfylld” som underförstått innebär att vem som helst kan bli en ledare inom horisontalistiska rörelser, helt enkelt genom att engagera sig i dem.

[3]. Jag använder termerna ”federal” och ”federalism” för att referera till någotsånär decentraliserade organisationsformer. Anarkistiskt användande av termen ”federation” eller ”konfederation” då de beskriver sina organisationer, exempelvis Fédération Anarchiste i Frankrike och Belgien eller Confederación Nacional del Trabajo i Spanien så innebär det synnerligen en högre grad av decentralisering än de federala stater som förespråkas av federalistiska republikaner. Det finns däri ändå en gemensam tendens.

Översättarnas egna noteringar
1) Spokescouncil är en speciell typ av rådslag för vängrupper. Spoke kommer från engelskans ”eker” som i ett cykelhjul. Mötet går till som så att vängrupperna formar en cirkel, och varje grupps talesperson (spoke) sitter framför gruppen, inåt mot cirkeln (se bild nedan).

Referenser
För alla referenser hänvisas till originalartikeln.

Inlägget Horisontalism dök först upp på anarkism.info.

Czesława Kwoka var en av de omkring 230 000 barn och unga bland de totalt 1 300 000 människor som deporterades till Auschwitz-Birkenau mellan 1940 och 1945. Närmare 211 000 av de här barnen var av judisk börd, ytterligare 11 000 kom från romska familjer, andra härrör från polska, vitryska, ukrainska och ryska områden och etniciteter. De flesta anlände tillsammans med sina familjer som en konsekvens av nazistiska operationer gentemot hela etniska och sociala grupper. Dessa operationer riktade sig bland annat mot judar i syfte om fullständig utrotning; romer i försök att isolera och förinta den romska befolkningen; vitryska och andra sovjetiska medborgare som hämnd för partisanmotståndet i tyskockuperade områden; polacker av samma anledning som Czesława fick utstå och som följd av revolten i Warszawa år 1944. Omkring 20 000 av samtliga barn och unga upptecknades i Auschwitz register. Vid koncentrationslägrets befrielse 1945 var endast 650 kvar i livet.

Bilderna ovanför på Czesława Kwoka togs efter hennes anländande i lägret 1943 för att sorteras i tredje rikets koncentrationslägerregister. Mellan 40 000 och 50 000 människor fotograferades här i identifikations syfte, till största delen av fången och utbildade fotografen Wilhelm Brasse (lägernummer 3444). Lägerfångarna skulle dokumenteras i tre poser, framifrån och från varsin sida. Både fotograf och den fotograferade medverkade under tvång. Brasse har senare vittnat om att en vakt misshandlade Czesława innan bilderna togs; det är troligtvis därför det syns att hon har sprucken läpp i porträttet. Vid krigsslutet beordrades Brasse att förstöra såväl fotografier och negativ, vilket han med fara för eget liv till fullo inte gjorde. Bland de bilder han lyckades smuggla ut fanns de på Czesława Kwoka. Tidigare har porträttet publicerats tillsammans med andra fotograferade lägerfångar av historikern Helena Kubica, men har nu kolorerats av den brasilianska experten Marina Amaral (se länk nedan).

Syftet med att skapa ett färgsatt porträtt på det här sättet är att bygga empati med alla dem som dödades under förintelsen, att se människorna bortom siffrorna. Men det är också en konkret påminnelse om vad nazismen innebär. Den vilar på ett vetenskapligt felaktigt antagande om att det inte bara finns mänskliga raser, utan att också dessa påhitt kan hierarkiseras. Det är inte bara att andra grupper är mindre beaktningsvärda, den egna tillskrivna gruppens intressen ska vara allenarådande. Den så kallade rasen upphöjs till den avgörande legitimerande faktorn för en nation. Den är vad som rättfärdigar etnisk rensning, förintelse eller deportation av andra grupper i syfte att skapa “livsutrymme”. Det är vad Nordiska Motståndsrörelsen menar när de nu tänker tänker demonstrera på 1:a maj i Ludvika och Boden under parollen “Vi är folket”. De ser sig själva ett uppdiktat ‘folk’ i nationen Sverige, företrädare och beskyddare av “vår rasliga identitet”, för att citera en av deras senare debattartiklar. I ett partiprogram från 2015 hävdar man att ett politiskt mål ska vara att skyndsamt deportera alla som inte är “etniska nordeuropéer” eller vad man kallar “näraliggande folkslag”. Det här ligger rakt i linje med med den viktiga idén om ‘blut und boden’ (blod och jord) i nazistisk ideologi. NMR:s hela syfte att etablera sig som ledare för en uppdiktad gemenskap som aldrig ska behöva se sig själv i andra, urskiljningslöst förfölja minoriteter och utrota vem än som står upp för sin medmänniska. Att se Czesława Kwoka och minnas hennes historia är därför en påminnelse om att nazister aldrig kan tillåtas ansvarsfrihet för alla människor man mördat. Liberalerna har fel. Fascism är ingen åsikt, utan ett brott.

Stockholms Anarkistiska Bokmässa uppmanar alla som har möjlighet att delta i protesterna mot NMR. För de som bor i Boden med omnejd organiserar nätverket Boden mot rasism #bodenmotrasism protester mot NMR:s marsch den 1:a maj. Samlingen sker 11:00 på Medborgarplatsen. Bussar organiseras även från Kiruna, Umeå och Stockholm. För Ludvikabor organiserar Dalarna mot rasism #DalarnaMotRasism protester med start 13:00 i Sockenstugeparken. Mer information nedan i länkarna.

Boden mot rasism: Inga nazister i Boden

Dalarna mot rasism: 1a maj i Ludvika – Ett Ludvika för alla

Marina Amarals arbete ingår i projektet ‘Faces of Auschwitz’ i samarbete med Auschwitz museum. Du kan läsa mer om hennes arbete med Czesława Kwoka och andra fotograferade förintelseoffer här: http://www.marinamaral.com/blog/2016/9/19/in-memory-of-czesawa-kwoka

(Disclaimers: Denna text kommer från Anarchist Bookfair Stockholm, Centrum för livsbejakande extremism publicerar texter från olika personer som arbetar självständigt och som inte nödvändigtvis är en del av mediekollektivet anarkism.info, och det är inte nödvändigtvis så att enskilda personer i mediekollektivet står bakom eller ens är medvetna om varje text som publiceras.)

Inlägget Att se Boden och Ludvika genom Czesława Kwoka dök först upp på anarkism.info.

I texten frågar sig Einstein, ödmjukt, om det är rimligt för en som inte är expert inom ekonomi att uttala sig i fråga om ekonomiska system och socialism. Han kommer fram till att svaret är ja – eftersom socialism i viss utsträckning handlar om ett slags mål, och vetenskapen kan inte förse oss med sådana mål. Det är alltså inte fråga om att sträva mot det torrt vetenskapligt korrekta, utan det personligt, och kollektivt etiskt åtråvärda.

Einsteins artikel var skriven till första upplagan av den nystartade socialistiska tidningen Monthly Review, 1949, och ämnad som ett sätt att med hans strålglans ge tidningen välbehövlig skjuts, i en tid då kalla krigets polarisering gjorde det svårt att prata om socialism på ett sätt som inte blev antingen västerländsk eller sovjetisk propaganda.

Något som är än mindre känt om Einstein, är att han inte bara var socialist, utan också uttryckte mycket stort intresse för den anarkosyndikalistiska organiseringen som spanska CNT byggde upp under 20-talet. I februari 1923 besökte Einstein Barcelona efter en invit från den lokala regeringen, för att föreläsa om sin relativitetsteori. Förutom de schemalagda föreläsningarna insisterade Einstein på att besöka och prata med en rad CNT-medlemmar.

Anarkosyndikalisterna i CNT var stora fans av den så kallade rationella eller moderna skolan (se bland annat Francisco Ferrer), en för tiden radikal avvikelse från de religiösa skolorna som dominerade landets utbildningssystem, och som istället baserade undervisningen på vetenskap och kritiskt tänkande. De var mycket glada att få över Einstein så att arbetarna kunde få några föreläsningar om de senaste vetenskapliga rönen. Einstein i sin tur var mycket angelägen om att höra om läget i Spanien och om arbetarnas situation.

De regeringstoppar som bjudit in Einstein såg det som en smärre skandal att den store vetenskapsmannen vistades bland anarkister och CNT-medlemmar, eller ”cenetistas” som de kallades. Dessutom hade han fräckheten att boka in sig själv och sin fru på ett billigt motell istället för på Ritz, som stadens toppar helst ville ha honom på. Einstein förklarade för dem att han trivdes bra där han var och vägrade flytta.

När han senare av några cenetistas tillfrågades varför han valt just det motellet, så visade det sig att detta var det motell som Mikhail Bakunin, den ryske anarkisten, bott på, inte långt före han deltagit i resningen i Lyon, som förebådade Paris-kommunen 1871. Einstein hade specifikt bett om att få samma rum, då han var en stor beundrare av Bakunin.

Första stoppet efter att han checkat in på motellet blev kontoret för Solidaridad Obrera – den stora anarkosyndikalistiska tidskriften. Personen som förvånat mötte upp honom beskrev sedan det korta mötet då Einstein stormade in och bad att få prata med Angel Pestaña, vilken han sökte på rekommendation från sina anarkistiska vänner i Berlin – Rudolf Rocker, Fritz Kater och Augustin Souchy:

’Salud!’ sade han, och grep tag om min hand med båda sina händer. ’Tillåt mig att presentera mig. Mitt namn är Albert Einstein, och jag är också en anti-auktoritär revolutionär.’

Huvudsaklig källa för denna text:

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=896945960350838&set=a.192054837506624.44583.100001063273102&type=3&theater

Inlägget Einstein och anarkosyndikalismen dök först upp på anarkism.info.

Begrepp är inte neutrala, och inte heller bara ”verktyg”. De blir en del av oss, förändrar oss, och präglar vårt sett att se på och dela upp världen. Och de är alltid framvuxna ur specifika historiska och sociala sammanhang. I väst är många centrala begrepp dualistiska och hierarkiska. De delar upp världen i tvåtal, ställer saker emot varandra, och får oss att höja vissa företeelser och sänka andra. Det här kan vara rimligt ibland, men vi bör också vara uppmärksamma på hur begreppen påverkar oss och vår syn på omgivningen och oss själva.

Inte heller det moderna religionsbegreppet har fallit ned från himlen. Det har vuxit fram i en västerländsk, protestantisk miljö kopplat till specifika politiska syften. Andra historiska perioder och samhällen saknar ett motsvarande koncept.

Begreppet ”religion” förknippas, som det oftast används, med tro, myter och tradition. Det sekulära knyts till förnuft, vetenskap och utveckling. Först kring sekelskiftet 1800-1900 får vi en etablerad diskurs med ”världsreligioner”. Bakgrunden är bland annat de koloniala projekten där västerländska regimer sökte att våldsamt kartlägga och kontrollera andra folk och samhällen och deras resurser. Mallen var i mycket den protestantiska religionsuppfattning där religion primärt är något privat, inre och individuellt, och där fokus i övrigt läggs på heliga texter och en specifik moral. De religioner som uppfattades stå närmast den här mallen sågs som ”högre”. Och där koloniserade folks traditioner, politik och etik inte stämde med de rådande kristna idealen blev de utsatta för mer eller mindre våldsam press att anpassa sig.

Det här förklarar också de rasistiska undertoner som finns inbäddade i religionsbegreppet. Religion förknippas med det primitiva, medan det sekulära och ofta kristna eller post-kristna samhället byggt kring nationalstaten associeras med utveckling. Begreppet ”religion” är i regel nedlåtande. Ytterst få personer, oavsett om de är ”troende” eller ej, har ”religiös” som identitet – religion är något som förknippas med ”de andra” (de ”mindre utvecklade”). Speciellt problematiskt uppfattas ”religion” vara när det ”blandas ihop med politik”, det vill säga när religionen inte följer den västerländska, (post)protestantiska, sekulära modellen.

Förutom religionsbegreppets knepiga historia är konceptet inte heller ett fungerande eller klargörande sätt att dela upp världen. Det finns dussintals olika mer eller mindre etablerade och delvis motstridiga definitioner av religion. Det finns traditioner som brukar hamna under etiketten religion, men som helt förnekar existensen av en skapargud eller till och med av gudar, exempelvis theravada-buddism. Och även inom teistiska traditioner finns en stor mångfald. Människor kan tillhöra en specifik religion utan att ansluta sig till alla (eller ens någon av) dess läror, och det finns många avvikande riktningar inom olika religioner. En hierarkisk gudsbild är långt ifrån självklar, gudomen eller gudomarna kan betraktas som ett mystikt något som inte går att ringa in med ord, eller som en vän. I Bibeln finns centrala personer och texter som brottas med Gud, övertalar Gud att ändra sig eller spyr galla över Gud.

Men problematiken går också i andra riktningen. Som kvantfysik och sociologi med flera discipliner visat finns det många grenar av vetenskapen som visar att tillvaron är gåtfull och delvis obegriplig, och vetenskapen måste för att komma framåt alltid i någon mån arbeta med hypoteser och antaganden, med ”tro”. Vad som är ”naturligt” respektive ”onaturligt” eller ”övernaturligt”, eller om dessa begrepp ens är användbara, är inte givet på förhand. Och även i det sekulära samhället finns det många osynliga strukturer, krafter och koncept som vi ”tror på” eller till och med följer eller hyllar, även om de inte kan ”bevisas”: organisationer, nationer, marknaden, kärleken. En hel del av dem pratar vi också (metaforiskt?) om som aktörer med vilja, precis som gudstroende (lika metaforiskt?) kan prata om Gud som en osynlig person. Många av de gängse religionsdefinitionerna skulle också i hög utsträckning träffa etablerade politiska ideologier, trots att de sällan beskrivs eller uppfattas som ”religion” av politiskt engagerade.

Så vad är slutsatsen? Ja, jag vet inte exakt. Men att avfärda något eller se ned på något eller någon för att en har gett det epiteten religion håller inte. Olika religiösa traditioner kan ha både frihetliga och förtryckande inslag. Och är religiositet ens något vi kan komma undan? De flesta svennar är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, ger sina barn kristna namn, firar kristna högtider, tror på ”någonting större”, men ser sig paradoxalt nog inte som religiösa. Och även om vi (som jag) är ateister och står utanför kyrkan, moskéer eller liknande organisationer, så färgas vi av majoritets- och/eller minoritetsreligioner, och även vi har trosföreställningar som inte går att bevisa på empirisk väg. Såsom anarkism, exempelvis.

Vill någon fördjupa sig i detta rekommenderas (icke-anarkistisk) kritisk religionsteori som bland andra David Thurfjell aktualiserat genom sina böcker Det gudlösa folket och Varför finns religion? (Thurfjells kapitel heter ”Religion finns inte”).

Lite krångligare och mer akademiskt rekommenderas Tomoko Masuzawas The Invention of World Religions och Talal Asads böcker i ämnet (Genealogies of Religion, Formations of the Secular).

Inlägget ”Religions”kritik dök först upp på anarkism.info.

Medvetenheten bland svenskar om att Sverige är en stat som ockuperat andra folks traditionella områden med hjälp av en rasistisk ideologi är fortfarande skrämmande låg. Amanda Kernells hyllade film Sameblod, och UR:s nya och seriösa dokumentärserie Samernas tid, och Svenska kyrkans vitbok är ett exempel på en växande medvetenhet om detta.

Anarkister borde ligga i framkant här. Vi delar med urfolk idealt en medvetenhet och/eller erfarenhet av det destruktiva i nationalstaternas och kapitalismens exploatering och förtryck. Även om det kan finnas avgörande skillnader och olika uppfattningar så borde vi, oavsett om vi är samer, anarkister eller både och, kunna göra gemensam sak när det gäller att kämpa för autonomi och miljöskydd, och mot exploatering, rasism och kolonialism. Ett konkret nutida exempel är det arbete som bedrivits mot gruvprospektering och etablering i Gállok (Kallak i Jokkmokks kommun) med bland annat omfattande direkt aktion (här, bild), och längre tillbaka striden om dammbygget i Alta.

Det här betyder inte att det är frågan om någon sammansmältning av kamper och perspektiv. De flesta anarkister tillhör (gissar jag) inte något urfolk, och många samer kommer aldrig att bli anarkister. För anarkister som tillhör den svenska majoritetsbefolkningen borde en anarkistisk respekt för andras autonomi göra både att en undviker kulturell appropriering och att en är ideologiskt återhållsam i relationerna med samer (och andra etniska ”minoriteter”).

Om det sedan skulle visa sig att anarkistiska praktiker eller analyser blir användbara i urfolkskampen så är det förstås bara härligt. I vilken utsträckning det är möjligt eller lämpligt måste få avgöras främst av samiska anarkister och aktivister. Och oavsett finns det alltid något litet andra anarkister kan göra för att ställa sig på rätt sida i konflikten mellan statens och kapitalets rasism och exploatering och ursprungsbefolkning, åtminstone lära sig mer om samernas historia och situation.

Inlägget Urfolkskamp dök först upp på anarkism.info.

Texten i Brand är i sig en översättning, och jag återger först det relevanta stycket innan jag kort presenterar min egen översättningen av ”svaret” på anklagelserna.

Brand skriver:

”’Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanke och enda passion: revolutionen’ – Sergej Netjajev

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmernas hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Mikhail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara anarkist hade han oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna hans formuleringar riktade mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Bakunin och Netjajev faktiskt skrivit så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao.”

För det första var Bakunin inte en ”nära alllierad till Netjajev”. De två korresponderade och umgicks en del, och Bakunin tyckte mycket om och beundrade den unge mannens hängivenhet, men de stod dels en bit ifrån varandra politiskt, dels såg sig Bakunin till slut tvungen att bryta med Netjajev då denne i allt större utsträckning gått bakom ryggen på honom, och relationen blivit alltmer skadlig för Bakunin. Det var av en personlig tillgivenhet, till viss del mot bättre vetande, och definitivt trots skillnader i teori och praktik, som vänskapen ändå höll ut så länge som den gjorde. Men ända sedan tiden för Internationalen har Bakunins motståndare kört med en slags ”guilt by association”-taktik, och låtsats som om Netjajevs idéer och gärningar i själva verket var Bakunins.

Det blir därför absurt att prata om Netjajev som ”Bakuninist”, och i lika stor utsträckning absurt att försöka framställa leninisterna som ”Bakuninismens direkta arvtagare”. Om något, så delade leninisterna samma självuppoffrande syn på revolutionären som Netjajev. Bakunin själv var en passionerad förkämpe för revolution både i teori och praktik, och ansåg liksom många andra att det krävdes en del seriös organisering och disciplin inom rörelsen, men hans relation till detta var också ofta fylld med just militant glädje, som när han mindes den revolutionära tiden i Paris 1848 som ”en helgdag utan början eller slut”.

När det gäller Bakunins ”fantasier” och ”auktoritära idéer” så krävs det en mycket selektiv och i princip avsiktligt missvisande läsning av hans texter och brev för att komma till en sådan slutsats. Något som tyvärr ofta förekommit bland hans och anarkismens motståndare. Där Marx ville bedriva och påtvinga Internationalen parlamentarisk politik, ville Bakunin och de andra anarkisterna att arbetarna skulle organisera sig i sina egna föreningar och federationer (se exempelvis boken The First Socialist Schism). Där Lenin hävdar att arbetarna bara kan uppnå en ”tradeunionistisk medvetenhet” och att ”[t]eorin om socialismen” utvecklades av ”bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella”, vilket naturligt ledde till idéer om avantgardepartier som officiellt skulle föra arbetarnas talan, och i slutändan till Partiets diktatur över folket, hävdade Bakunin att ”revolutionen överallt måste skapas av folket, och den yttersta makten alltid måste tillhöra folket organiserat i fria federationer av jordbruks- och industriassociationer […] organiserade från botten och upp med hjälp av revolutionära delegationer som tar sig an uppgiften att administrera gemensam nytta, inte bestämma över människor”.

Bakunin, liksom andra, gjorde det inte alltid lätt för sig med en del av sina idéer och en del ordval. I brev till vänner talade han om den ovan nämnda ”osynliga diktaturen”. Men i samma brev som dessa citat rycks ur talade han också uttryckligen om vad detta var och inte var. I samma andetag beskriver han detta som att revolutionärerna är ”som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen” och att de agerar ”utan utmärkelsetecken, titlar eller officiella rättigheter, och [är] desto starkare just på grund av att den inte har maktens attiraljer”. Han motsätter sig uttryckligen ”officiell, öppen diktatur” och förespråkar istället organisering som utgår från ”arbetare som sluter sig samman […] beväpnade och organiserade på gatu- och kvartersnivå, den federativa kommunen”.

Den kraft som Bakunin talar om benämns som ”osynlig”, för att den inte tar skepnaden av officiell makt, utan ”naturligt inflytande”:

”Den organiserade effekt som Internationalen har på massorna […] är ingenting annat än den helt naturliga organiseringen – varken officiell eller klädd i någon som helst auktoritet eller politisk makt – av effekten av en påtaglig grupp individer som inspireras av samma idé och strävar mot samma mål, först och främst i fråga om massornas åsikter och endast därefter, med dessa åsikter som förmedlare (återgivna i Internationalens propaganda), på massornas vilja och handlingar. Regimer däremot […] tvingar sig på massorna med våld, och massorna tvingas därmed lyda och genomföra regimens förordningar […] Internationalens inflytande kommer aldrig att vara något annat än en fråga om åsikter, och Internationalen kommer aldrig att vara något annat än en organisering av den naturliga effekten som ett givet antal individer har på massorna.”

Den påverkan som Bakunin argumenterade för hade inte heller något att göra med att föra in främmande ideologiska element in i arbetarklassen. Bakunin ansåg att den ”socialistiska instinkten” hos arbetarklassen var ”av nödvändighet resultatet av folkets historiska erfarenhet” och att arbetarnas ”mest grundläggande instinkter och deras sociala situation gör dem [till] socialister. De är socialister på grund av de förhållanden som utgör deras materiella existens”.

Istället rörde det sig om att främja tendenser och processer som redan pågick i arbetarklassen – om att hjälpa denna ”instinkt” att förvandlas till ”medvetenhet”. Han argumenterade att det bara fanns ”en enda väg, den av frigörelse genom praktisk handling […] genom arbetarnas solidaritet i deras kamp mot de som har makten över produktionen. Det betyder fackföreningar, organisation, och federerade stridsfonder […] [När arbetarna väl] börjar strida, i samarbete med sina kamrater, för kortare arbetsdagar och bättre löner […] och blir alltmer vana att lita till [sin] kollektiva styrka […] Blir arbetarna som på detta sätt deltar i kampen […] varse om att de är revolutionära socialister.”

Det enda som revolutionärerna därmed ”tillför” är ”ett mer exakt uttryck, en ny och mer samstämd form till proletariatets redan existerande instinkter […] [som] kan främja och påskynda utveckling […] [och] ge dem en medvetenhet om vad de har, vad de känner, av vad de redan instinktivt önskar, men det kan aldrig ge dem något de inte har”.

Snarare än att fantisera om auktoritära diktaturer så lämnade Bakunin efter sig en hel del intressanta teorier och idéer om hur anarkister och anarkistiska organisationer kan förhålla sig till sociala rörelser och organisering i stort. Många av dessa idéer är fortfarande relevanta idag, några få är utdaterade eller rentav dåliga. För precis som alla andra, så var Bakunin en vanlig människa, som också kunde göra fel, och anarkister är inte ”Bakuninister” av bland annat denna anledning. För den som vill få en lite djupare inblick i allt detta hänvisar jag till den översatta texten i sin helhet, men hoppas härmed att anklagelserna i de från Brand citerade styckena avslöjats som ganska tafatta.

Vidare läsning:

Bakunin och social organisering, redigerad och översatt av anarkism.info

Inlägget Bakunin, Brand och social organisering dök först upp på anarkism.info.

Denna ortodoxa marxistiska åsikt utelämnar en viktig faktor i sin analys – en faktor som kanske är mer central för möjligheten och framgången för en social revolution än industrialisering. Masspsykologin vid en given tidpunkt. En kan fråga sig – varför sker ingen social revolution i USA, Frankrike eller Tyskland? Dessa länder har ju trots allt nått den nivå av industriell utveckling som Marx såg som det slutgiltiga stadiet (av kapitalism). Sanningen är att industriell utveckling och skarpa sociala motsättningar i sig inte är nog för att föda fram ett nytt samhälle eller frambringa en social revolution. Det nödvändiga sociala medvetandet, masspsykologin, saknas i USA och de övriga omnämnda länderna. Det förklarar varför ingen social revolution skett där.

I det avseendet så hade Ryssland fördelar som saknas i industrialiserade och ”civiliserade” länder. Det är sant att Ryssland inte var lika industriellt utvecklat som sina grannar i väst. Däremot så mognade den ryska masspsykologin – inspirerad och intensifierad av Februarirevolutionen – så kvickt att efter några månaders tid, skanderade folket ultrarevolutionära slagord; ”All makt åt sovjeterna” och ”landet till bönderna – fabrikerna till arbetarna”.

Betydelsen av dessa slagord skall inte förminskas. De uttrycker i stor utsträckning den instinktiva och semi-medvetna viljan hos folket, men samtidigt så pekar de mot en total omställning av Ryssland – socialt, ekonomiskt och industriellt. Vilket land i Europa eller Amerika förmår att tolka sådana revolutionära slagord i praktiken? I Ryssland under juni och juli månad (1917) så blev dessa slagord populära och konkretiserades till direkt aktion av en arbetande och jordbrukande befolkning på 150 miljoner. Det är tillräckligt bevis för hur ”moget” det ryska folket var för en social revolution.

När det kommer till hur ekonomiskt ”förberett” (i den marxistiska meningen) Ryssland var så skall det inte glömmas att Ryssland primärt är ett jordbruksland. Marx analys av revolution förutsätter industrialiseringen av bondebefolkningen som ett nödvändigt steg för att kunna nå revolution. Händelserna i Ryssland 1917 visade tydligt att revolutionen inte ”väntar” på en industrialisering och än mer – inte kan tvingas att vänta. Ryska bönder började ta tillbaka mark från markägarna, arbetarna tog beslag om fabrikerna och struntade fullständigt i marxistiska påståenden. Slavernas psykologi visade sig vara starkare än socialdemokratiska teorier.

Denna psykologi innefattade en passionerad längtan efter frihet – närd av ett århundrade av revolutionär agitation bland alla samhällets klasser. Det ryska folket hade lyckligtvis bevarat sin politiska naivitet – orörda av den korruption och förvirring bland arbetare i andra länder som orsakats av ”demokratisk” frihet och parlamentarism. Ryssen var i detta avseende mer rak och enkel, obekant med politikens spel, parlamentariska dimridåer och juridiska omställningar. Å andra sidan var hens enkla känsla för rättvisa och rätt mycket stark och levande – utan den förvridande finessen av ”pseudo-civilisation”. Hen visste vad hen ville göra och väntade inte på en ”historisk nödvändighet” att ge det till hen – hen använde sig av direkt aktion. Revolutionen var för hen en livsfråga – inte blott en teori eller ett diskussionsämne.

Den sociala revolutionen skedde i Ryssland trots att landet var industriellt outvecklat. Det var dock inte tillräckligt att genomföra en revolution. Det var nödvändigt för revolutionen att sprida och fördjupa sig – att utvecklas till en ekonomisk och social omställning av samhället. Den fasen av revolutionen krävde stort personligt initiativ och kollektiva ansträngningar. Revolutionens utveckling och framgång krävde alla krafter av folkets kreativa skapande, samarbete mellan skrivbordsarbetare och manuella arbetare. Det gemensamma intresset är huvudmotivet för revolutionära ansträngningar – särskilt dess konstruktiva sidor. Denna anda av ett gemensamt mål och solidaritet svepte över hela Ryssland med ett mäktigt skalv de första dagarna i Oktober/November revolutionen. Inneboende i denna entusiasm fanns krafter som kunde flyttat berg om den inriktade sig på hela folkets välmående. Redskapen för denna entusiasm var fackföreningar och kooperativ som täckte Ryssland – från stad till landsbygd: sovjeterna som uppstod till det ryska folkets förfogande och slutligen en intellektuell klass vars tradition i ett århundrade uttryckt en heroisk tillgivenhet för Rysslands frigörelse.

En sådan utveckling var dock inte alls en del av Bolsjevikernas program. Under flera månader efter oktober så ”genomled” de att massornas kraft fick manifesteras och folket spred revolutionen genom allt fler kanaler. Så fort Kommunistpartiet kände sig starka nog i myndighetsstolen så började de begränsa massornas aktivitet. Alla Bolsjevikernas gärningar efter det, från deras lagstiftning, deras kompromisser, deras metoder av repression och förtryck, deras terrorism och förintande av andra politiska åsikter- allt detta var ett medel för ett ändamål – att behålla statsmakten i Kommunistpartiets händer. Bolsjevikerna (i Ryssland) gjorde inte ens en hemlighet av det. Kommunistpartiet ansåg att de var arbetarnas främste kader och därav måste de ha diktatorisk makt i sina händer. Bolsjevikerna hade dock en stötesten, bristen på stöd från bönderna – som varken razvyoriska, Tchekan och masskjutningar kunde ändra på. Bondeklassen blev klippan som krossade många av Lenins mest uttänkta intriger och planer. Lenin var dock en politisk akrobat som kunde prestera i de mest snäva av politiska utrymmen. Den nya ekonomiska politiken introducerades precis i tid för att välja undan en katastrof som sakta men säkert höll på att sluka upp hela det kommunistiska projektet.

Emma Goldman

Inlägget Den Ryska revolutionen vs Marxism dök först upp på anarkism.info.

Greklands moderna historia – kortfattad (skriven av Svartkatt)

Greklands moderna historia präglas av de olika diktaturer som rådde i landet från mitten av 30-talet och ända fram till 1974, med andra världskriget och det efterföljande inbördeskriget som ett av få tillfälliga avbrott.

Politisk turbulens på 60-talet bidrog till att ytterligare öka repressionen i landet. Det fanns få tillåtna kanaler att uttrycka politiskt missnöje, framför allt för anarkister och kommunister, som istället gick i exil eller organiserade i små underjordiska grupper samt på universitet och högskolor. Upproret på Atens tekniska högskola hösten 1973 var ett uttryck för det stora missnöje som rådde, och trots att det slogs ner brutalt med hjälp av militären så blev det början på slutet för den regerande militärjuntan.

Problemen i dagens Grekland har en komplicerad historia med många orsaker, men vad som är uppenbart är att den nykoloniala relationen med norra Europa som landet befinner sig i idag inte är en avvikelse, utan snarare en utveckling av tidigare maktdynamik. Europas centralmakter har länge sett den europeiska periferin som ett område att använda för sina syften. Länder som Grekland pressades att inte konkurrera med de europeiska industrierna. Istället skulle de förse Europa med råvaror och försörja sig på bland annat turism.

Den grekiska staten var efter 70-talets mitt fortfarande djupt präglad av den diktatur som så länge kontrollerat landet, vilket innebar en oerhörd byråkratisk apparat, och en utspridd korruption och klientelism. De nya ”demokratiska” partierna, främst socialdemokratiska PASOK och högerpartiet Ny Demokrati turades om att regera och spela med i det korrupta spelet – de lovade mycket och försökte allt som oftast frisera hur den verkliga ekonomiska situationen presenterades utåt. De enda vinnarna var de grekiska och europeiska eliterna.

När den ekonomiska krisen slog till runt 2009 så var landet därför i en väldigt utsatt position, med stora skulder, korruption, en ekonomi som inte längre var självständig på grund av integreringen med EUs ekonomiska och monetära politik, och ett alltmer desillusionerat folk. De europeiska stormakterna hade alltså själva varit delaktiga i att skapa denna situation. Den politiska mitten imploderade fullständigt i Grekland, och istället trädde vänsterkoalitionen Syriza fram som en politisk enande kraft, med en högerextrem nazistisk motsvarighet i Gyllene Gryning, som dock inte lockade lika många väljare.

Med Syriza vid makten påbörjade Europas ekonomiska och politiska elit en förtalskampanj där greker bland annat utmålades som lata, och samtidigt iscensattes en politisk-ekonomisk utpressningsprocess där Grekland skulle behöva genomgå ett ekonomiskt stålbad av åtstramningar och privatiseringar – en slags kollektiv bestraffning som inte ens en del av de egna institutionerna trodde skulle fungera. Syriza vek sig för detta hot, och landet blev i praktiken en koloni, där byråkrater som representerar trojkan (IMF, ECB, EU) kommenderade de grekiska politikerna vad de skulle göra som villkor för att få ekonomisk hjälp.

Inhemskt så började allt fler inse att Syriza inte hade några lösningar på problemen, och missnöjet började åter att gro. På grund av diktaturen och korruptionen fanns det sedan länge en ingrodd misstro mot institutionerna i Grekland, vilket bland annat manifesterade sig i en stark politiskt oberoende gräsrotsorganisering och kultur, med ockupationer, sociala center och nätverk av inbördes hjälp. Samtidigt finns det också en högerextrem rörelse kring Gyllene Gryning, som också har stora sympatier bland landets poliser.

Landet är nu alltså i kläm mellan de egna politikerna som aldrig på riktigt vågade trotsa EU-byråkratin, och den trojka som bit för bit privatiserar och monterar ned landet utan någon ekonomisk ljusning i sikte. De positiva aspekterna av krisen är den självorganisering som klivit in och räddat samhället där institutionerna svikit.

Den anarkistiska rörelsens historia i Grekland – kortfattad

Den anarkistiska rörelsen i Grekland är relativt ung vilket en kan förstå om en läser Greklands historia, från 30-talet var det väldigt begränsat med möjligheter att organisera sig och driva kampen framåt. Trots det har det funnits anarkistiska rörelser i Grekland sedan 1800-talet, bland annat ett anarkistiskt kollektiv ”Epi ta Proso” som bland annat gav ut en tidning.

År 1973 ockuperades Atens tekniska högskola av studentrörelsen och det blev startskottet för den anarkistiska rörelsen och var då starkt influerad av bland annat situationisterna.

Anarkisterna i Grekland var, innan 2008, aktiva främst via stormöten, som det kallades till om det var någon viktig fråga som behövde diskuteras, men i övrigt så fanns det inget behov av att organisera sig ytterligare.

Vad som skedde 2008 var dock inte bara en spontan reaktion på krisen och mordet på 15-årige anarkisten Alexis Grigoropoulos (The potential to storm heaven). Redan ett par år tidigare började missnöjet mot regeringen växa och den anarkistiska rörelsen började bli mer aktiv i direkta konfrontationer mot statsmakten.

Exempelvis de många stundetkravallerna som ägde rum mellan 2006-2007, och attraherade väldigt många, framförallt unga, människor till den anarkistiska rörelsen.

Under åren som följde efter december 2008 var rörelsen våldsam och nihilistisk. De många strejker som uppstod några år senare var väldigt våldsamma och Grekland befann sig i en otroligt djup ekonomisk kris.

Men här uppstod också nya tankesätt inom den anarkistiska rörelsen. Många började praktisera självorganisering, bland annat byteshandel och självorganiserade apotek. Ett annat praktiskt exempel är att det fanns dom som åkte runt och satte igång elen hos människor som inte kunde betala elräkningen och hade fått elen avstängd. Det pågick mycket solidaritetsarbete och tanken att behöva avancera sin organisering växte hos många grupper, grupper som tidigare hade endast varit aktiva via stormöten eller väldigt spontant. Många kände att det skulle behövas en mer långsiktig strategi inom den anarkistiska rörelsen. Därför kallade man till ett stormöte för att bland annat diskutera uppsatrten av en anarkistisk federation i Grekland.

Vad som skiljde detta stormötet från tidigare stormöten var att här var endast grupper inbjudna och inte enskilda individer. Här uppstod en tydlig distinktion mellan vad som kallas för sociala anarkister och nihilisterna.

Ännu idag är den anarkistiska rörelsen i Grekland väldigt uppdelad och många av anarkisterna som jag träffar i Aten menar att det knappast kan kallas för en rörelse utan snarare en väldigt stor skara av olika grupper som är aktiva, men det saknas en gemensam helhetsyn.

Det finns exempelvis idag två olika anarkistiska federationer eftersom att det skedde en splittring år 2014, då det ansågs vara en naturlig process i och med de politiska skillnaderna man upplevde.

Genom artiklarna som jag lägger upp och genom berättelser från de olika människor och anarkistiska grupper jag möter kommer en kunna läsa av och förstå att det finns en skillnad framförallt i hur dom organiserar sig och vilka mål dom fokuserar på.

Inlägget Greklands ekonomiska kris och den anarkistiska rörelsen dök först upp på anarkism.info.

Det som följer nedan är en skildring av händelseförloppet i dokumentären. Jag rekommenderar de som är intresserade av detaljer och laddade historiska filmklipp att se den i sin helhet här.

***

Sydney var en stad i förändring det första årtiondet efter andra världskriget. Genom migration dubblades stadens befolkning, vilket bland annat resulterade i en kraftig expansion av byggsektorn och förde på det sättet tusentals byggarbetare till de nya byggena i stadens centrum. En av de dominerande fackföreningarna i områdets byggbransch vid den tidpunkten var New South Wales-avdelningen av Builders Labourers Federation (NSW-BLF).

Fackföreningen var byråkratiserad, toppstyrd och i princip icke-existerande som faktisk stridbar organisation. Detta reflekterades i den låga status och de usla villkor som rådde på byggena. Ledarskapet i fackföreningen benämndes av arbetarna för ”gangsters”, så korrupta och ovilliga var de att låta arbetarna få inflytande över fackföreningen. Det hörde till exempel inte till ovanligheterna att fackpamparna hyrde hantlangare för att hota eller angripa byggarbetare som var på väg till möten.

Inflödet av nya arbetare intensifierade denna motsättning och utlöste en strid som skulle komma att pågå i nära tio år. Arbetarna på de nya stora byggarbetsplatserna började först organisera sig lokalt på sina byggen och diskutera problemen. De började därefter utöva påtryckningar på fackföreningsorganisationen, etablerade sina egna kommunikationskanaler, och vann bit för bit tillbaka fackföreningen. De demokratiserade den, kavlade upp ärmarna, och började kämpa för att förbättra branschens usla villkor.

Det var ett otacksamt jobb, som började i uppförsbacke eftersom byråkraterna hade lämnat fackföreningen skuldsatt, men i takt med att arbetarna kände att de nu hade inflytande över sin organisation och att den på riktigt satte sig för att kämpa för deras intressen, så började fler ansluta sig och betala avgifterna. Det självförtroende och den styrka som en sådan organisering gav arbetarna skulle komma väl till pass i de kommande striderna mot staten och de stora byggföretagen.

Fackföreningen bröt också med många av de byråkratiska organisationernas elitistiska principer. Bland annat infördes begränsningar på hur länge officiella poster kunde hållas av samma person, och de fackanställdas löner knöts till byggarbetarnas. Byråkrater och pampar från andra organisationer var ofta motståndare till detta, bland annat för att de menade att arbetarklassen hade ett ansvar att utbilda ledare, och att sådant kunde ta lång tid. NSW-BLF var inte intresserade av den teorin, och de ville istället utveckla kollektiv makt såväl som kollektivt ledarskap.

En av de som tagit initiativet till beslutet, Jack Mundey, beskriver det hela väldigt träffande:

Vi ville bekämpa byråkrati och tjänstemannavälde […] Allt för ofta i fackföreningar så ser vi hur militanta ledare går in i facken, men med årens gång mjuknar de, de lär känna arbetsköparna på förnamnsbasis, de kohandlar över huvudet på arbetarna, och involverar dem inte i beslutsfattandet.

Allt detta hände parallellt med det sena 60-talets väldigt militanta sociala rörelser mot bland annat Vietnamkriget, med blockader, demonstrationer, ockupationer och gatustrider mot polisen, och den militansen smittade av sig på byggarbetarna. De utvecklade exempelvis taktiker där de vid strejker patrullerade byggarbetsplatserna i grupper om 50-60 arbetare och omöjliggjorde för företagen att ta in strejkbrytare. Plötsligt var byggarbetarna en kraft som byggföretagen inte kunde ignorera.

Det här ledde till att fackföreningen lyckades höja statusen på byggjobben, göra dem säkrare, höja ersättningen för skadade eller sjuka arbetare, och höja arbetarnas löner – ofta med hjälp av olika typer av uppfinningsrik direkt aktion. En konflikt som sticker ut vid den här tiden är just den för ersättning för sjuka och skadade arbetare, som förvandlades till en stor kampanj med många inblandade fackföreningar.

Kampanjen hade på några veckor byggt upp ett oerhört momentum över hela New South Wales, men blåstes av när en av fackpamparna i en av de mer byråkratiska fackföreningarna lyckades få till en överenskommelse med skiljedom-kommissionen, och manade arbetarna att återgå till jobben innan det hela hade resulterat i konkreta eftergifter. På klassiskt fackpampsmanér hade en konflikt med oerhörd medvind på detta sätt neutraliserats, och villkoren i själva avtalet blev föga förvånande inte alls så bra som det annars kunde ha blivit, eftersom strejken var avblåst när de förhandlades fram.

Trots motgången var NSW-BLF nu en kraft att räkna med, och vann hela tiden makt och inflytande. Här skulle historien kunnat sluta, men byggarbetarna i New South Wales blev inte mätta på framgång, utan fortsatte kampen. De nöjde sig inte heller med att bara jobba för bättre villkor, utan började att blicka utanför sin egen arbetssituation och ut i den breda sociala omgivningen. De började forma ett politiskt självmedvetande – en process som fick skjuts från något oväntat håll.

Under sommaren och hösten 1970 hade ett till synes anspråkslöst grönområde i Sydneys utkanter, Kelly’s Bush, blivit brännpunkten för en konflikt. Området hade sålts till ett byggföretag som skulle omvandla det till bostäder, men de boende i området protesterade – det var ett av de sista grönområdena i Sydney och de ville att det skulle bevaras. Motståndet mot byggprojektet organiseras främst av kvinnor boende i området, som höll möten och försökte väcka opinion för att bevara det.

Kvinnorna anordnade bland annat öppna picnics för att människor skulle komma och se området med egna ögon, och försökte också komma i kontakt med alla möjliga organisationer som skulle kunna tänka sig att stödja kampen. En av byggarbetarna från NSW-BLF såg ett inslag om saken på TV, och kontaktade organisatörerna. Fackets medlemmar var till en början tveksamma till saken, inte bara för att fackföreningen i och med detta gav sig ut på, bokstavligt talat, okänd terräng, utan också för att det rörde sig om ett medelklassområde.

Efter långa diskussioner enades dock organisationen om att agera – när grönområdet försvann, så skulle det försvinna för alla, även byggarbetarna och deras familjer, och det här var inte ett tillfälle att låta misstänksamhet splittra människor, vilket bara skulle gynna de stora byggföretagen och de lokala myndigheterna som sålt marken. NSW-BLF och ett antal andra fackföreningar, bland annat grävmaskinisterna, utfärdade så kallade ”black bans”, svartlistningar, som innebar att de ansåg allt arbete i området under blockad, och stoppade på så sätt byggplanerna.

Det här var början på en lång rad svartlistningar – som någonstans under den här perioden döptes om till grönlistningar – riktade mot byggplaner som antingen ansågs utgöra en miljöfara eller som var en del av en pågående gentrifieringsprocess av arbetarklassområden i centrala Sydney, där arbetarna, precis som idag, bit för bit trängdes undan på grund av nybyggen och upprustningar de själva förvisso med sitt arbete genomförde, men sedan inte hade råd med.

NSW-BLF gick då in och stödde lokal boendeorganisering, patrullerade de grönlistade platserna, och förhindrade ofta utvecklingsplanerna eller tvingade fram förhandlingar för att garantera invånarna boende de kunde ha råd med. De här striderna kunde många gånger vara våldsamma, och involvera sammandrabbningar med polis, rena maffiametoder från byggherrarna, ockupationer, vräkningar, och till och med kidnappningar av aktivister och dödsfall som inte klarades upp på grund av en korrupt och ovillig poliskår. Men den organisatoriska mångfalden visade sig för det mesta vara för stark både för staten och de stora byggföretagen.

Den nya politiska linjen förklarades på följande sätt av Jack Mundey i ett tal under en av alla dessa kampanjer:

Så länge fackföreningar finns så är förstås deras främsta uppgift att kämpa mot kapitalisterna för att tvinga fram bättre löner och arbetsvillkor. Men å andra sidan, som jag sagt förut, så är det inte till någon nytta att vinna en 35-timmars arbetsvecka om vi kvävs till döds i förorenade städer helt berövade grönska, där hyrorna är för höga och där vanligt folk inte kan bo.

***

En helt annan aspekt av fackets ansträngningar var försöken att bryta diskrimineringen av kvinnliga byggarbetare genom att aktivt uppmuntra kvinnor att ansluta. Samtidigt utsattes arbetsköpare som vägrade anställa kvinnor för demonstrationer och strejker. Faktum är att filmens kvinnliga regissör, Pat Fiske, själv blev byggjobbare under just denna tidsperiod. Det här var dock tyvärr långt ifrån okontroversiellt även bland NSW-BLFs egna medlemmar. Även de som kunde acceptera kvinnor på arbetsplatsen såg dem ofta som ”annorlunda” och trodde exempelvis inte att deras egna partners och fruar skulle kunna utföra liknande arbete.

På den ekonomiska fronten rådde det i början av 70-talet en del arbetslöshet, även i byggbranschen. Dessutom var de anställningar som ändå fanns väldigt osäkra och arbetare kunde i princip sägas upp utan vidare varsel. Detta fick NSW-BLF att än en gång testa på nya metoder. Fackföreningen började att lista arbetslösa byggarbetare och försökte förmå arbetsköparna att direkt kontakta facket när det behövdes arbetskraft.

På så sätt kunde de försöka göra en insats för de arbetslösa och samtidigt flytta fram positionerna in på ett för arbetsköparna ”heligt” område; rätten att godtyckligt avskeda och anställa arbetare. För de som kan svensk syndikalistisk historia så kan det här låta väldigt mycket som ett första steg mot registermetoden, som så framgångsrikt användes på svenska arbetsplatser under 1900-talets första hälft.

NSW-BLF hade några år inpå 70-talet inte bara etablerat sig som ett starkt militant fack, utan också som en energisk och nyskapande politisk aktör i området. Detta retade förstås både de privata byggföretagen och myndigheterna, men vad värre är började även byggarbetarnas egen centralorganisation att vädra missnöje med de okontrollerbara elementen i New South Wales. Det hela berodde förstås till viss del på New South Wales arbetarnas höga profil, men hade också en hel dimension av politiskt och ideologiskt spel.

Under 60-talet skedde en splittring mellan Sovjetunionen och Kina, vilken ledde till att kommunistiska partier över hela världen också delades upp. I Australien resulterade denna delning i tre nya konstellationer; den pro-Sovjetiska, den pro-Kinesiska/Maoistiska, och en oberoende. BLF kontrollerades på det nationella planet av den Maoistiska falangen, och ledarfiguren var en viss Norm Gallagher.

New South Wales organisationen hamnade nu i en situation där de hade en liten men inte obetydlig intern opposition, som lovade att se över – och i praktiken försvaga – grönlistningarna, och denna fraktion hade direkt stöd från centralorganisationen såväl som indirekt från de privata byggherrarna. För Norm Gallagher handlade det dels om att fackföreningen inte skulle blanda sig i politiska angelägenheter, dels om att han i sin tur hotades på det nationella planet av den pro-Sovjetiska falangen, och behövde visa handlingskraft i frågan om de bångstyriga arbetarna i New South Wales.

När det i val till fackliga förtroendeposter stod klart att den militanta gräsrotsgrupperingen med god marginal behållit kontrollen i New South Wales, angreps fackföreningen på alla fronter; av regeringen; av byggherrarna; och av sin egen centralorganisation. Trots tappra strider blev det till slut för mycket, och de tre fienderna tillsammans underminerade fackföreningen fullständigt. Regeringen lyckades avregistrera dem, vilket gjorde det oerhört svårt att organisera effektivt. Samtidigt satte den nationella federationens ledning, med Norm Galalgher i spetsen, upp en konkurrerande lokalorganisation som fick både regeringens och byggherrarnas välsignelse.

Scenerna när Norm Gallagher anländer till Sydney för att genomföra detta, och möts av buande arbetare, är talande. Återigen hade partipolitik – från konservativa till kommunister – samt ideologisk dogma och maktaspirationer sålt ut arbetarnas självorganiserade kamp. Efter en tids försök kapitulerade den ursprungliga NSW-LBF och rekommenderade sina medlemmar att ansluta sig till den nya organisationen för att försöka påverka den inifrån. Många av de ledande och mest militanta arbetarna blev dock omedelbart utslängda ur den nya fackföreningen, och en militant era i New South Wales byggbransch hade nått sitt slut.

Men allt hade inte varit förgäves, och många av de kamper fackföreningen deltog i resulterade i långvariga förbättringar för många tusentals arbetare och boende, och för kvinnors situation i byggbranschen. De skakade sannerligen fundamenten i en stel och till synes orubblig värld, och bröt ny mark bland de som mest bara repeterade invanda rörelser. Det är något vi kan lära och inspireras av även idag.

Inlägget Rocking the Foundations – om byggarbetarna själva får bestämma dök först upp på anarkism.info.