I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom häktningen av aktivisten från Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med den häktade kamraten från Rojavakommittéerna! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Den frågan är inte ny. Redan för 125 år sedan menade anarkisten Errico Malatesta att mordet på Italiens kung Umberto, som då just skett, förvisso var att betrakta som en mänsklig tragedi. Men i nästa mening undrade han varför detta väckte så starka reaktioner när död och lidande togs för givet – producerades till och med – av det rådande systemet. Vem är det som orsakar våld? Vem gör våldet nödvändigt? frågade han sig.

Gaetano Bresci, anarkisten som sköt, menade å sin sida att han ”inte dödat Umberto, [utan] skjutit kungen […] dödat en princip”. Båda männen hade rätt. Det tragiska i att människoliv spills till trots, handlade historien den gången, liksom i fallet med Thompson, inte om en människas död, utan om vem han var och vad dådet representerade. Samma vecka som Thompson sköts, dödades också 17-årige Yeremi Colino i ett fruktansvärt rasistiskt angrepp i New York City, bara för att han inte kunde prata engelska. Hans namn och berättelse, till skillnad från Thompsons, försvann som en notis, och förpassades till att utgöra bakgrundsbrus i en av världens rikaste städer.

För den politiska och ekonomiska eliten var Brian Thompson en framgångsrik ledare, en VD för ett försäkringsbolag som gjort miljardvinster. De medier som ägs av samma elit basunerade också ut sin förfäran över det ohyggliga etikettsbrott som dådet utgjorde, att någon helt enkelt hade mage att ta livet av en sådan framgångsrik person – för att inte tala om alla hånfulla reaktioner och memes som följde de närmaste veckorna och månaderna efter händelsen.

Men för många vanliga människor i USA och i resten av världen representerade Thompson istället ett ohyggligt och långt mer omfattande våld, med enda skillnaden att hans föredragna vapen inte var en pistol, utan kalkylblad i Excel, fördelaktiga avtal, och AI-verktyg med mindre samvetskval än en modell T-800 Terminator. Om Thompson förkroppsligade sjukförsäkringssystemets specifika brutalitet, så är detta egentligen bara en liten del av ett ännu bredare strukturellt våld mot fattiga, mot de som faller utanför den vita patriarkala cis-normen, och mot alla som i bred bemärkelse ingår i arbetarklassen. Ett våld som pågår dag ut och dag in, i generation efter generation, och som just nu dessutom intensifieras.

Vi ser nu också hur det amerikanska systemet, med Trump och Musk vid rodret, förändras på ett sätt som för många framstod som närmast omöjligt, där de slaktar institutioner för att underlätta ett mer despotiskt styrelseskick. Medan demokraterna och otaliga socialdemokratiska regeringar runtom i världen mest sitter och beklagar sig när de har makten, samt genomför åtstramningspolitik kombinerad med repression och påstår att inget annat är möjligt, tycks de här extremhögerkrafterna kunna rita om kartan efter eget behag. Alla dessa olika Mad Max-äventyr kräver att vi gör mer än att bara förfasas eller fördömer, vi behöver också försöka dra slutsatser från dem.

***

Den första är att det inte finns någon människa bakom det mänskliga ansiktet. Staten och kapitalet är maskiner som varken sover eller vilar i sin jakt på ständig tillväxt. De känner ingen ånger, de går inte att resonera med, de har ingen empati, och exploateringen liksom repressionen slutar inte förrän vi är döda. Maskerna de bar var just bara det – ett annat sätt att låtsas i en annan tid, där makten faktiskt kände sig hotad. För människor utanför globala nord är det här självklart. Nu är det vi som tidigare var privilegierade som vaknar upp till en verklighet av folkmord, lögner, plundring och ett våld mot och förakt för mänskligt liv och natur som inte ber om ursäkt för sig.

De högerextrema krafter som dominerar politiken på många ställen gifter detta tvångsmässiga plundringsbegär med en hatisk och förljugen ideologi som utser syndabockar för att sedan njutningsfullt utsätta dem för våld och förnedring – de må vara queer- eller transpersoner, svarta, palestinier eller någon annan. Den internationella ”rättens” institutioner, som en gång klistrats ihop med tejp likt ett slöjdprojekt från mellanstadiet, står som en tom kuliss medan grova brott mot mänskligheten försvaras av överbetalda politiker mellan möten där de rear ut skolor och vårdcentraler till sina polare och intervjuer där de skyller allt på invandrare. Så vem fan är det ens vi ska göra oss till för, och i vilket syfte?

Den inte speciellt välbevarade hemligheten är såklart att de till synes håglösa liberala och socialdemokratiska partierna egentligen har samma intressen som resten av kapitalet och den statliga byråkratin, och hellre förlorar än gör ändringar som går dessa intressen emot. Detsamma gäller alla fascister i kostym, som inte bara ”missat” en historielektion om Auschwitz utan drivs av en ideologi där själva poängen är att begå både systematiskt och individualiserat våld mot vissa.

Den som vill vara effektiv i kampen mot dessa fenomen, måste sluta förvånas över de till synes apatiska centristerna, sluta kalla den höger som är fascisternas medlöpare för naiva, och sluta försöka skicka fascister på historielektion. De vet vad de gör och behöver inte bekämpas på ”idéernas marknadsplats” utan i verkligheten, på gator, torg, på arbetsplatser och i bostadsområden. Med klassbaserade folkrörelser som erbjuder materiella vinningar såväl som en vision om framtiden, och i den mån det behövs, genom att stänga ner dem och förhindra dem från att skada oss.

Precis som en bred och dynamisk rörelse behöver bejaka en mångfald av taktiker, behöver den också räkna med att ökad ojämlikhet och repression kommer att leda till en mångfald av reaktioner. Istället för att räddhågset försöka positionera oss i relation till sådana reaktioner – må det vara kravaller, mord på kapitalister, eller något annat – behöver vi dra strategiska och taktiska slutsatser från dem. När någon skjutit sönder illusionen av samförstånd, är det politiskt irrelevant att moralisera. Vi behöver istället fylla tomrummet som sprickorna skapar med våra visioner och vår organisering. Först då kan vi ta itu med händelser som mordet på Brian Thompson på rätt premisser.

De premisserna består i att mordet i positiv bemärkelse visar oss att de snäva och fantasilösa ramar som vanligtvis påförs inte bara praktiken utan också diskussionen och visionerna om vad som är möjligt är just en illusion. Det är enkelt att döda de rika. I den kapitalistiska klassens makt är vår egen medverkan en central del, och vi kan bryta såväl illusionen som reproduktionen genom att handla annorlunda. I negativ bemärkelse behöver vi konstatera att det trots denna insikt inte är fråga om att vi bara behöver genomföra sådana attentat tills det är slut på miljardärer och folkrättsförbrytare, hur lockande det än må låta.

Aktioner av den typen liksom de olika högerextrema regimernas framfart runtom i världen kan förvisso inspirera och visa att kungen är såväl naken som beväpnad, men de kan aldrig själva bygga den rörelse och den organisering som behövs för att på riktigt utmana och omkullkasta systemet. Den rollen behöver organisering och rörelse underifrån fylla. Enskilda attentat saknar också något som är helt centralt för en frihetsrörelse: Att liv, våra liv och vår frihet, är värdefulla saker. Vi behöver inte fler döda martyrer eller fler folk i fängelse om det går att undvika. Vi behöver ta hand om varandra. Det handlar om att bygga strukturer av socialt omhändertagande, som kan bli strukturer av social omvandling.

***

Den andra iakttagelsen är att vi måste förstå hur djupt den här mytologiserade berättelsen om vad som är möjligt går. I den brytningstid i vilken vi har befunnit oss har några få frågor dominerat mer än andra. Den ekonomiska diskussionen har kretsat kring brytningen med vad som grovt kan kallas keynesiansk politik, där en aktiv stat gör stora offentliga investeringar för att motverka kriser, och hur detta ersatts av nyliberala utförsäljningar och åtstramningar. Utöver det har frågan om migration och invandring i synnerhet och kulturkrig i allmänhet blivit helt centrala för hur de nya maktblocken formar sig.

Men diskussionen om vad som ryms i finanspolitiska ramverk är äldre än vad en kan tro, och pågick redan när den keynesianska politiken först började etableras innan andra världskriget. I ett tal från 1942 diskuterade exempelvis John Maynard Keynes frågor om samhällelig finansiering, och beklagade sig över de som menade att vi inte hade råd att bygga universitet, teatrar, konserthallar och liknande. Vi är både rikare och har tillgång till mer sofistikerad teknologi än våra föregångare, menade han, så vad är det för avancerat skitsnack som hela tiden säger oss att vi inte har råd? Keynes tog den vanligt förekommande devisen om att vi bara kan göra det som vi ekonomiskt har råd med, och vände på den: Allt vi kan göra har vi råd med.

Vi kan skapa vilka byggnader vi vill, och fylla dem med innehåll som tillfredsställer våra behov, istället för att slita med produktion av ändlösa mängder av meningslösa produkter vars syfte är att skapa vinster. Vi kan utbilda vårdpersonal i en sådan mängd att alla får de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv, och skapa platser där människor fritt kan inhämta kunskap tillsammans med andra. Vi kan välja nedväxt och fritid istället för att jaga timmar och minuter för vinstlogikens skull. Allt det här är möjligt, det är val vi kan göra, som kan och måste avmystifieras från snacket om vinster, skatter, budgetar i balans, tillväxt, inflation, invandring och annat.

Just invandringsfrågan är här bara ett av många exempel, vars brytpunkt var den så kallade flyktingkrisen 2015. Ekonomer och tyckare spådde att Sverige skulle drabbas negativt, och frågor om invandringens kostnader dryftades. Från en ändå tapper ”Refugees Welcome”-rörelse gick vi sedan på bara några år till en situation där även folk från rödgröna partier resonerade om hur många invandrare det var rimligt att ta emot. Nu i efterhand har det närmast etablerats som en sanning att det blev lite för mycket den där gången, trots att forskning visar att varken brottsstatistik eller ekonomi påverkades negativt. Faktum är att Sverige inte ens var i närheten av någon slags gräns för hur många människor som kunde tas emot på ett vettigt sätt om vi frigör oss från samtidens ekonomiska ideologier.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att enda anledningen att ens ge sig in i en diskussion om kostnader är för att visa att rasisterna har fel till och med på sina egna premisser, och att det både före, under, och efter den så kallade krisen egentligen handlade om rasism och inget annat. Huruvida det var rasism förklädd till ekonomisk oro eller ett accepterande av falska premisser om vad som är möjligt att göra, spelar mindre roll, eftersom utfallet i praktiken blev detsamma. Men människor ska aldrig värderas utifrån någon tänkt kostnad eller avkrävas något speciellt levnadssätt för att få leva där de vill, som de vill, och ha tillgång till de resurser de behöver.

Rika kapitalister beter sig idag som om deras tillgångar och vinster är något av naturen givet. Som om det vore sidledsregn och blåst i Göteborg en vårdag i april när man bara vill hitta ett schysst ställe på andra lång där man kan ta en öl, och där arbetarna inte fuckas av arbetsköparen. När de får höra om ens den blygsammaste förändringen så reagerar de därför som om det vore ett personangrepp. Världens miljardärer har blivit mer än dubbelt så rika bara de senaste tio åren, och den rikaste procenten äger hälften av världens kvantifierbara resurser, det vill säga så kallat kapital. Det här är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi måste bli av med de rika, och första steget är att bli av med lögnerna om vad som är möjligt att göra.

***

Medan den rådande högervridningen fått en del av den så kallade vänstern att anamma åtstramningslinjen med repression och ett rasistiskt anslag, så kastar en annan falang nostalgiska blickar på socialdemokratins storhetstid och uttrycker en vilja att backa tillbaka in i framtiden, på något sätt utan att nämnvärt bryta mot spelets uppställda och sönderriggade regler. De flesta diskussioner stöps också idag i en förlamande vilja att vara till lags och klä allting i någon slags patriotism.

De som från vänster kritiserat detta, brukar peka på att socialdemokratins storhetstid sammanfaller med en väldigt specifik historisk tidpunkt, och att den även i sina bästa stunder var beroende av en global uppdelning i exploaterad periferi och exploaterande centrum. Den tiden är över, samtidigt som många av de institutioner och styrmekanismer som hela systemet byggde på monterats ner. Socialdemokratin är därmed omöjlig. Den här kritiken är i sin analys av hur det hela fungerade sann, men den är i sin helhet också en del av en myt.

Det finns alla möjliga sorters myter. De allra största är de som lovar räddning eller proklamerar världens eller historiens slut. De är millenaristiska, religiösa såväl som sekulära. De pratar om kapitalismens olika stadier, historiens obevekliga gång igenom dem, eller dess nära förestående undergång. De har också det gemensamt att de alla haft fel hittills, och att de i viss mån är projiceringar av mänsklig önskan snarare än bara en saklig analys av omständigheter. Att de eliminerar osäkerhet och slump är inte bara faktiskt fel, utan riskerar också att kväva motstånd.

I varje kris kommer dessa tankar upp till ytan igen, i ny eller gammal skepnad, och det har de gjort även denna gång. Absolut, läget är skit, och världens slut känns närmare än på länge, men det finns inte någon förutbestämd väg som utvecklingen nödvändigtvis kommer följa. Att krisen är på liv och död, behöver inte heller betyda att utfallet inte blir någonting mitt emellan. Pendeln kan svänga, system kan snabbt eller sakta förändras åt ett annat håll. Något som påminner om socialdemokrati, oklart hur fritt från beroenden av exploatering av någon slags utsida eller från att dra gränser mellan olika områden och människokroppar, är trots allt varken omöjligt eller otänkbart.

Poängen är att det främsta problemet med socialdemokrati inte är att den är omöjlig, utan att den är icke önskvärd. Socialdemokratins drivkraft förutsätter alltjämt cancerns logik – tillväxt för tillväxtens skull. Och den är ett auktoritärt projekt som tyglar snarare än frigör i verklig mening. Den är en punkt på en linje mellan kapitalism och kapitalism, ett ekorrhjul drivet av Göran Persson-typer, inte en delsträcka på väg ut ur systemet. Den är också ineffektiv, passiviserande, kroniskt koopterande, och omöjlig att göra till vår egen i vår vardag, till skillnad från självorganisering och direkt aktion. Det är på dessa grunder den bör angripas och förkastas, så att vi vaccineras mot det falska hoppet som ett nytt Syriza eller en ny Corbyn lockar med, och förstå att även i det fallet så är den plats där vi är mest effektiva om vi vill nå våra drömmar alltjämt utanför och mot det parlamentariska systemet.

I en tid av repression och snabba negativa förändringar kan det vara lätt att bli uppgiven eller börja famla efter halvmesyrer som en slags livlina. Som rebellen och revolutionären Karis Nemik säger i fantastiska serien Andor, så överträffar repressionens takt vår förmåga att förstå den. Men då kan det hjälpa att gå tillbaka till grunderna. Nu, mer än på länge, är det inte tid att göra undergivna läten och vänta på att smulor ska falla ner till oss från ovan. Vi kan drömma om vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill. Allt vi kan göra, har vi råd med. Och gör vi det tillsammans, så kan vi bli riktigt starka. Framtiden må ha blivit inställd, men den fanns ändå aldrig på kompromissernas och det falska samförståndets väg. Den finns i det motstånd vars tid nu har kommit.

Inlägget Det är lätt att döda de rika dök först upp på anarkism.info.

Som upproriska tonåringar stängde kompisarna för många år sedan ner det lokala köpcentret på en ekonomisk högtidsdag genom bombhot. Den ekonomiska förlusten för företagen i köpcentret blev betydande. Kompisarnas glädje över att ha stoppat det kapitalistiska dödsmaskineriet, om bara för en dag, visste inga gränser. 

Flera år senare har jag för vana att regelbundet göra små uppror i vardagen. Det kan handla om alltifrån att lönearbeta strategiskt långsamt, planka, befria enskilda ickemänskliga djur, göra gatukonst, stjäla, till att inte rösta. Vissa kan säkert tycka att detta är banala och obetydliga sätt att påverka, uttrycka sig på (typ, ”vad gör det för skillnad i långa loppet?”). Men att kanalisera och manifestera min anarkism i insurrektionella ögonblick i vardagen är sätt för mig att orka leva i skitsamhället. 

Jag definierar mig i grunden som anarkist utan adjektiv. Det innebär bland annat att för mig är det exempelvis viktigt med både facklig organisering och sabotage. För mig finns ingen motsättning mellan att bygga upp och bryta ner, mellan att tänka långsiktigt och leva för stunden. Om någon ändå skulle tvinga mig att konkretisera (vilket skulle vara högst o-anarkistiskt), skulle jag nog placera mig en bra bit ut på det svarta/gröna fältet av anarkismen. Jag dras automatiskt ofta till och peppas av sammanhang med vängrupper, direkt aktion och konfrontation. 

Det finns flera sätt att göra motstånd. Jag tycker därför det är viktigt att organisera för att bygga upp och vidmakthålla anarkistiska alternativ till skitsamhället. Likväl består en stor del av min anarkism av att förstöra det som förstör mig. Att vägra samarbeta. Sådant som arbete, skola, konsumtion, utnyttjandet av andra arter, är otroligt tärande att leva med och delvis tvingas delta i. Hur hanterar en person som hatar nationalstaten och dess normer att dagligen leva i och förknippas med det system som man vill förstöra? Jag tror inte en världsvid revolution som mynnar ut i ett utopiskt världssamhälle är rimlig. Jag tror däremot på möjligheten att skapa egna alternativ till skitsamhället, etablerandet av upproriska öar, som naglar i ögat på nationalstaten. I dessa tillfälliga autonoma zoner kan den upproriske finna mening, om än bara för en kort stund. Det finns för mig något befriande i den anarko-nihilistiska perspektivet att allt inte måste bli bättre sen. Det ger mig större frihet att vara kreativ och agera idag, i vardagen. 

I sammanhanget blir det viktigt för mig att motarbeta, sakta ner och förstöra systemet i vardagen. Jag väntar inte på revolutioner, jag skapar dessa i ögonblicket. Likt en ensamagerande vardagsterrorist saktar jag ner, och strör grus i maskineriet. Jag är min egen vängrupp. Koncentrerad direkt aktion. Utan att behöva koppla mina handlingar till något större, utan krav på långsiktighet, eller att behöva ta ansvar offentligt, sover jag bättre på natten, har mer ork att fortsätta organisera på andra sätt, och får distans till att tvingas leva i skitsamhället. 

Ta vara på varje tillfälle att förstöra skitsamhället! 

Inlägget UPPROR I VARDAGEN dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Du sköna nya värld – anarkism.info podcast #29 – Kravallsamtal #8 dök först upp på anarkism.info.

Manifesto
https://manifestogbg.bandcamp.com/

Texter som det hänvisas till i podden
https://anarkism.info/2019/03/15/socialistiska-politiker-kommer-inte-att-radda-oss/
https://theanarchistlibrary.org/library/anarchopac-means-and-ends

Inlägget Frågor och svar, del 2 – anarkism.info podcast #23 dök först upp på anarkism.info.

Att göra motstånd och bygga gemenskap är roligt, men inte enkelt. Konflikter tillhör livet, och är i sig självt inget negativt. Spänningar finns i alla riktiga relationer. Konflikten för upp dem till ytan, och bär i sin famn möjligheter till förändring och utveckling. Konflikter kan och bör inte alltid undvikas, men de behöver hanteras.

I alla sociala rörelser har det förekommit retorik om att det bara är Saken som är viktig. Jag menar att Saken ska underordnas Livet. Vi bryr oss om Saken för att vänner, kamrater, andra levande varelser och miljön är viktiga. Därför får människor aldrig bli enbart medel i kampen.

Det har så klart sagts och skrivits oändligt mycket om konflikthantering, och jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon expert eller föredöme på området. Men jag vill lämna en kortfattat, skissartat förslag till konflikthanteringens process, som jag mer eller mindre hämtat från en specifik historisk rörelse jag studerat mycket (en del vet vilken jag syftar på). Poängen med att betona process är att konflikter kan handla om missförstånd eller bristande insikt, och behöver hanteras med varsamhet för att inte spridas, eskalera och bli enbart destruktiva. Ambitionen är att försöka lösa konflikter med så milda medel som möjligt, och med omsorg om alla inblandade. Det här är så klart ett förslag, en skiss, ingen exakt mall för alla situationer. Och poängen är att försöka nå målet med så få steg som möjligt…

Steg 1: Kommunicera med den berörda

Om du håller något emot någon, eller upplever att någon har något emot dig som du inte kan eller vill släppa, ignorera det inte. Konflikter som inte hanteras tenderar att växa. Kontakta personen ifråga och var inställd på att lyssna på den personens perspektiv utan att gå till attack eller flykt. Alla måste ha rätt att förklara sig gentemot anklagelser. Jag tror inte på onda människor, alla är mer än sina destruktiva sidor, och våra negativa beteenden har ofta förklaringar. Det här är en rimlig strategi i relationer som är hyfsat jämlika. Om det finns ett direkt förtryck, eller en kraftig maktobalans, eller rör sig om allvarliga övergrepp kan det vara direkt olämpligt eller i värsta fall farligt att gå direkt till personen ifråga.

Steg 2: Ta hjälp av andra

Om kontakten inte verkar leda någon vart är det dags att dra in andra. Det kan handla om att vända sig till någon eller ett par vänner, eller att kalla in en vettig person som kan fungera som medlare. Dra bara in så många personer som behövs.

Steg 3: Ta upp det i gruppen

Går det inte att komma vidare i konflikten, eller att ”agree to disagree” är det dags att ta upp det i den grupp som parterna tillhör (alternativt att kontakta den grupp som personen tillhör, om det rör sig om olika grupper). En infekterad relation mellan två personer kan förstöra en hel grupp om den inte behandlas. Låt inte en ”ledare” bestämma själv hur det hela ska lösas, se till att det verkligen är gruppen som bidrar.

Steg 4: Uteslut

En grupp är inte en grupp om det inte finns någon form av ”vi”. Finns det inte vissa trösklar, vissa gemensamma värderingar, så är det inte en grupp. Idealet om att ”alla får vara med” betyder om det skulle förverkligas att alla grupper och sammanslutningar upphör att existera. Det bästa är om det är hyfsat tydligt vad som gäller i en grupp på förhand, men samtidigt är en grupp alltid i förändring, och det går aldrig att spika fast en grupps anda t.ex. genom något dokument. Sen behöver inte en uteslutning vara ”hård”, även om den kan vara djupt sårande och hemsk för den som blir utsatt. Kanske finns det en annan grupp personen passar bättre i? Kanske finns det så småningom en väg tillbaka?

Steg 5: Offentliggör

Människor som återkommande begår övergrepp behöver vård och korrigering, men det kan också vara nödvändigt att varna andra. Som bäst handlar inte uthängningar om att straffa eller hämnas, utan om att värna om andras säkerhet.

Steg 6: Stoppa

Vissa människor har beteenden som helt enkelt behöver stoppas. Hur det bäst sker kan variera, men inte ens här behöver det handla om att (som i rättssystemet) bestraffa eller hämnas. Optimalt sker det på ett sätt som ändå öppnar för personen att förändras.

***

Det finns en oerhörd tillfredsställelse i att kunna lösa eller hantera konflikter med lämpliga medel. Det är både spännande, lärorikt och utvecklande. Det finns aspekter av det här som kan användas även när det handlar om externa relationer och möten eller direkt aktion, men primärt gäller detta hur interna konflikter kan tacklas. Konflikthantering är viktigt för att vi behöver värna om varandra för att alla ska må så bra som möjligt. Men det är också politiskt viktigt, menar jag. Som anarkister bejakar vi att mål och medel måste likna varandra i form och innehåll. Tror vi att ”another world is possible” behöver vi forma grupper, nätverk och rörelser som åtminstone i någon mån fungerar på ett sätt som sprider hopp om att det går att göra annorlunda. Konflikter och övergrepp måste inte som i det rådande samhällssystemet hanteras med väpnade styrkor, inlåsning, straff och hämnd. Det finns andra stigar att vandra och trampa upp.

(En kritik av rättssystemets sätt att hantera normbrott och konflikter finns i ”Batongerna slår nedåt”.)

Inlägget Konflikthantering i sociala rörelser dök först upp på anarkism.info.

Kampen för dessa territorium har varit i process sedan mitten av 90-talet, och sedan tio år tillbaka så har Wet’suwet’en och Unist’ot’en ockuperat deras egna landområden för att skydda dessa från våld och miljöförstörelse som kommer att ske om storföretagen får genom sina viljor med diverse rörledningar. De tre största av företagen är Transkanada, Chevron och Enbridge. De vill alla bygga rörledningar som kommer leda till massiv skada för djur, natur och och vattenresurser.

För att stoppa storföretagen så har man konstruerat olika byggnader och strukturer mitt i områdena där de vill bygga rörledningarna. Hittils har man byggt en stuga, ett pithouse och ett healingcenter. Det är en väldigt aktiv, daglig kamp som förs. Ofta i väldigt låga minusgrader. Det som sker i ”Kanada” i den närmsta tiden kommer att lägga grunden för miljö, aktivism och livstil för ursprungsbefolkningen i väldigt många år framåt.

Wet’suwet’en har redan kämpat i över 150 år för sina rättigheter till sina marker och sätt att leva, tillsammans med naturen. Och detta är en kamp de inte får förlora! Konskvenserna lär annars bli ödesdigra.

Vi åberopar att hålla koll på denna utvecklingen som sker just nu, eftersom den lär påvisa och framförallt påverka vår tids tendenser med storföretag och deras koloniala våldsapparat/medhjälpare: Staten.

Jag lämnar här en länk till donationer för de som inte har möjlighet att vara på plats:

Vi stödjer de oerhört modiga kamraterna i Unist’ot’en med omnejd i kampen mot de koloniala makterna!

DECOLONIALZATION NOW!

Inlägget Allt Stöd Till Wet’suwet’en och Unist’ot’en Camp! dök först upp på anarkism.info.

Än fler vakter, var dag
Sorgligare syn framförallt;
Fascismens breda smet
Total anti-kollektivitet.

Jag känner mig inte säkrare
I vår ”fria” stad…
Än en gång
Glor kontrollmakten med detta hat

Jag spånar för att stoppa
Ännu en medmänniska kastad
Rätt ut i vinterkylan,
Eftersom stationen ska vara låst enligt vakten…

Detta elände måste ta slut,
Med våran glöd bränner vi vakten
-VET HUT!

Tillsammans kan vi på stan
Vandra i mörkret för
Revolutionens sken;
Allehanda död till apparaten

Livets gnista född i varje frigörande handling!

Inlägget Vår ”Fria” Stad dök först upp på anarkism.info.

”Splittring” kan vara av godo. Livskraften bryter fram och skapar färgsprakande och spretiga paletter. Delningen tillhör livets DNA. Den främjar småskalighet och samband som motstår försök av mäktiga aktörer att kontrollera skeenden och grupper. Spänningar och konflikter är en del av detta, och även om konflikter kan vara extremt påfrestande är det inget vi till varje pris bör försöka undvika.

Nu finns det ju en avgörande skillnad på frivilliga sammanslutningar av människor som har gemensamma intressen å ena sidan, och organisationer som bygger på hot, tvång och/eller våld, som staten och arbetslivet. Samarbete och gemenskap kräver alltid ett mått av kompromiss, och en beredskap att acceptera obekväma olikheter i personlighet, tänkesätt, vision eller praxis. Men inte ens i fria grupper behöver splittring nödvändigtvis vara dåligt. Exempelvis tappar grupper och organisationer ofta sin udd över tid i det att de blir mer trygga och etablerade. Utbrytningar kan då vara ett effektivt sätt att erövra en nygammal radikalitet.

Givetvis finns det en hel del onödig splittring som bromsar eller slår sönder motstånd eller tar onödig energi från livsglädjen och kampen, och som därför gynnar makten. Men svaret borde för oss som är anarkister inte vara att försöka bygga nya Babelstorn, nya imperier, nya massorganisationer som ska representera allt och alla. Vi behöver knyta band och stärka den komplexa solidariteten mellan olika grupper och rörelser, men samtidigt bejaka en ständigt föränderligt och livskraftig organisatorisk mångfald, tror jag.

Inlägget Splittring! dök först upp på anarkism.info.

Och via olika kanaler får vi tag i en av medlemarna ur Rouvikonas, som ber oss att komma förbi K-Vox.

Första gången vi träffar Thanasis, medlem i Rouvikonas, är en väldigt högljudd fredagskväll på K-Vox. Thanasis verkar vara glad när vi presenterar oss och är vänligt inställd till att berätta för oss om Rouvikonas, så vi bestämmer en träff dagen efter. Vi bestämmer även att vi ska besöka Distomo på lördagen. Distomo är ett antifascistiskt hangout som finns i stadsdelen Agios Panteleimonas, inte långt ifrån Exarchia. Bilda Kedjor har gjort en podcast om Distomo och det antifascistiska arbete, lyssna gärna på deras på här.

Det första vi gör dagen efter är att vi tar en promenad ner till Agios Panteleimonas tillsammans med Thanasis. Under vår promenad går vi förbi ett gammalt squat. Under tiden som det var ockuperat var det en av Athens största husockupationer och samlade den största anarkistiska demonstrationen i Aten vid den tiden. Squatet är också det som hållit längst i Aten.

Distomo är en ganska liten lokal och framför, på torget har det hängts upp banderoller och det har även arrangerats en matutdelning denna lördagen. Lite längre bort står en grupp frivilliga läkare som har satt upp en provisorisk vårdcentral. Denna ”vårdcentral” byggs upp varannan vecka här på torget och varannan vecka på ett torg i närheten som heter Victoria Square.

Thanasis berättar för oss att lekparken som vi ser på torget är också ett projekt som drivits fram av Distomo. Innan antifascisterna kom till området hade Golden Dawn (det nazistiska partiet i Grekland) tagit över en lekplats i närheten och den var endast för grekiska barn. Som svar på det här öppnade Distomo en lekplats här på torget där alla barn var välkomna. Nu drivs lekplatsen av föräldrar som bor i området.

Vi frågar om hur verksamheten kring Distomo bedrivs idag, om det är lugnt eller om det är mycket konfrontationer med nazister som finns i området. Thanasis svarar att i början, när Distomo öppnade upp så var det en ganska hög grad av militans. Numera så är det mer lugnt, då nazisterna har blivit färre i området och situationen har lugnat ner sig. Militansnivån höjs och sänks efter behov helt enkelt. Just nu är det inte så många som vågar vara öppna med att dom är nazister, särskilt inte i området.

Thanasis pekar på en byggnad och förklara att det var där som nazisterna från ett parti som heter Lepen öppnade upp ett kontor förra året. ”Dom öppnade upp kontoret i augusti-september när det brukar vara ganska lugnt inom rörelsen. Vi kom dit och sa till dom att ni kommer åka ut innan årsskiftet och det var också vad som hände”, berättar han.

Thanasis berättar att dom gick dit ganska ofta, men att nazisterna aldrig vågade komma ut och att deras kontor övervakades av polisen. Till slut kraftsamlade Rouvikonas och gick in i byggnaden och slog upp ett stort hål i deras vägg (video) och sedan var dom borta.

En stund senare, när matutdelningen tycks vara över åker vi tillbaka till Exarchia och K-Vox där vi tar en kaffe tillsammans med Thanasis som berättar för oss att han har varit engagerad i rörelsen i ca 20 år och berättar för oss hur Rouvikonas växte fram.

Efter kravallerna 2008 och krisen som följde var det ett stort antal människor som tog sig ut på gatan och protesterade. Många som redan var engagerade i rörelsen började mer och mer avancera (Thanasis ordval) sitt engagemang och under tiden föddes många olika grupper, organisationer och initiativ. En av dom var K-Vox och på K-Vox startades 2010 en rörelse som bedrev solidaritetsarbete för politiska fångar. Ur denna rörelse, tre år senare, växte Rouvikonas fram. I början bestod gruppen av ca tio personer men och nu är dom någonstans mellan 50 och 70 medlemmar.

Vilka är det som är med i denna grupp då, undrar jag? Thanasis svarar att alla anarkister är välkomna och att dom inspireras av många olika grenar inom anarkismen.

Jag får senare veta att även marxister är välkomna i gruppen. Så länge en accepterar de anarkistiska principer som Rouvikonas är byggt på är det fritt fram att ansluta sig. Detta gäller oavsett om det handlar om frihetliga eller auktoritära marxister. Jag förstår av samtalet att det är en ganska ny organisationsform i Grekland, även om det kanske är vanligt här i Sverige att anarkister och marxister är med i en och samma grupp eller organisation så har det inte sett ut så i Grekland. Och jag undrar hur det här fungerar i praktiken, att en anarkistiskt grupp välkomnar auktoritära marxister, eller snarare att auktoritära marxister vill vara en del av en anarkistisk grupp, det återstår att se eftersom att det inte har varit några auktoritära marxister som har sökt sig till gruppen än.

Marxister (oavsett auktoritära eller frihetliga) tillhör ”vänstern” men anarkister gör inte det. En medlem i Rouvikonas, som vi kan kalla för N.K, förklarar att skillanden här är att vilka som röstar och vilka som inte röstar. Det är en ganska stor fråga i Grekland. Anarkisterna röstar inte och därför anses de inte tillhöra vänsterrörelsen. Så traditionellt har marxister och anarkister inte organiserat sig i samma grupper i Grekland.

Viktigt när det kommer till samarbete med vänstern är just det antifascistiska arbetet. Thanasis är mån om att fascisterna inte får utrymme på gatan, och ju fler människor som engagerar sig emot dom desto svårare är det för fascisterna att vara aktiva. Därför är det viktigt att även vänsterrörelsen är med och slåss mot fascismen, menar Thanasis.

När det kommer till den antifascistiska kampen så har Rouvikonas även kraftsamlat på läktarna. Numera finns det väldigt många antifascistiska huliganer i Grekland och AEKs medlemslokal ligger i Exarchia. Men ska en vara medlem i Rouvikonas är det inte okej längre att vara en del av en ”huliganrörelse” förklarar Thanasis. Detta är för att Rouvikonas ser sig själva som en ren anarkistisk grupp och tror att det skadar gruppen om huliganism tillåts, även om det är något en väljer att pyssla med utanför de organiserade. Det är helt enkelt nolltolerans mot det om en vill vara medlem eftersom att det anses gå emot de anarkistiska principerna.

Thanasis berättar att Rouvikonas kommer att rikta sin uppmärksamhet mot läkataren mer. Det är väldigt många som redan är antifascister men kanske inte är mer politiska än så som dom vill försöka värva till gruppen. Dom tror att i dom här kretsarna finns många kids från arbetarklassen som har stor revolutionär potential. Ett annat problem är den stora nazistiska närvaron på läktaren. Det är också en av anledningarna till att Rouvikonas själva kommer att öka sin närvaro. Precis som gatorna så ska läktarna vara nazifria, menar Thanasis.

Även om det antifascistiska arbetet är viktigt och brett inom Rouvikonas så är det långt ifrån allt som verksamheten består av. Många av aktionerna läggs upp på Facebook, ofta tillsammans med en video som visar delar av aktionen. För den som är nyfiken finns aktionerna uppe på Rouvikonas youtubekanal som kan ses här.

Att synas utåt och sprida anarkistisk praxis och teorier är en viktig del av kampen anser N.K. ”Vi bedriver alla frågor som är relevanta. Vi främjar anarkistiska ideal och förklara den politiska och sociala verkligheten ur en anarkistisk synvinkel, samtidigt som vi strävar efter att ge maximal publicitet åt våra ord och handlingar”, förklara N.K. Kritiken som Rouvikonas framför inom anarkistiska rörelsen är att det ofta tenderar att bli fokus på snuthat, antifascism eller solidaritetsarbete för fångar. Medan det inte är något fel på denna typ av verksamhet, som Rouvikonas själva också bedriver, borde fler anarkistiska grupper rikta fokus åt många fler olika problem inom samhället, menar N.K.

Någonting som är viktigt för medlemarna i gruppen är att det är en hög aktivismnivå med minst 1 aktion per vecka. Aktionerna är noga planerade och här krävs det att medlemarna är väldigt aktiva, och det är också ett krav som Rouvikonas har när en ansöker om medlemskap. Alltså att acceptera den höga aktivitetsnivån. Som medlem förväntas du dyka upp och ställa upp på aktioner och andra aktiviteter som är planerade. Hårda krav, men det lönar sig.

Rouvikonas är en het potatis i den politiska debatten i Grekland. Det har även hänt att gruppens aktioner har diskuterats under debatter i parlamentet och media skriver frekvent om deras aktioner. Och medias bild av gruppen är inte alltid så rättvis, vilket inte förvånar mig. ”Våra aktioner har skapat en del olika reaktioner från media, allt från raffinerad ironi till att utmåla oss som illavarslande terrorister” berättar N.K. När jag frågar Thanasis hur reaktionerna är från allmänheten svarar han att han upplever dom som positiva överlag, trots att vissa aktioner innefattar ex sabotage av kontorsmaterial och beskrivs i media som ”våldsamma”.

Rouvikonas som grupp har ökat sin aktivism markant, men i samband med det tillkommer även ökad statlig repression. I oktober ockuperade Rouvikonas Spaniens ambassad och för det åtalades 18 av medlemmarna. Hur ska ni skydda er från den ökade repressionen, frågar jag Thanasis. Det är helt enkelt att vi blir så många att staten inte kan komma åt oss lika lätt och obemärkt svarar Thanasis.

På K-Vox träffar vi även fler medlemmar ur Rouvikonas. Vi träffar även K.G som har varit medlem i ca 6 månader. Han är lite yngre än dom andra som vi har träffat men har själv varit aktiv i en annan grupp innan han bestämde sig för att byta grupp och istället bli medlem i Rouvikonas. Och det är just den höga aktivismnivån som har lockat K.G till Rouvikonas. Medan vi sitter och pratar visar det sig att det är ett möte för nya medlemar och K.G smiter iväg.

Det blir också det sista officiella samtalet vi har med Rouvikonas. Men så gott som varje kväll går vi ner till K-Vox och tar en öl/kaffe och småpratar med dom som hänger där. Det är svårt att låta bli, det är en otroligt behaglig atmosfär på K-Vox, det är billigt, folket är trevliga och det känns allmänt bra att vara omgiven av kamrater. Att liksom, bara vara och känna sig trygg med det. Den hemska världen utanför känns så långt bort när en sitter där.

Vi finner fler liknande ställen i Exarchia, och i nästa inlägg kommer jag att skriva om en annan anarkistisk gruppering som håller till i stadsdelen. Gruppen är mindre än Rouvikonas, väldigt informell och till skillnad från Rouvikonas håller dom till mer bakom kulisserna.

Inlägget Rouvikonas dök först upp på anarkism.info.

Texten i Brand är i sig en översättning, och jag återger först det relevanta stycket innan jag kort presenterar min egen översättningen av ”svaret” på anklagelserna.

Brand skriver:

”’Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanke och enda passion: revolutionen’ – Sergej Netjajev

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmernas hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Mikhail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara anarkist hade han oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna hans formuleringar riktade mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Bakunin och Netjajev faktiskt skrivit så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao.”

För det första var Bakunin inte en ”nära alllierad till Netjajev”. De två korresponderade och umgicks en del, och Bakunin tyckte mycket om och beundrade den unge mannens hängivenhet, men de stod dels en bit ifrån varandra politiskt, dels såg sig Bakunin till slut tvungen att bryta med Netjajev då denne i allt större utsträckning gått bakom ryggen på honom, och relationen blivit alltmer skadlig för Bakunin. Det var av en personlig tillgivenhet, till viss del mot bättre vetande, och definitivt trots skillnader i teori och praktik, som vänskapen ändå höll ut så länge som den gjorde. Men ända sedan tiden för Internationalen har Bakunins motståndare kört med en slags ”guilt by association”-taktik, och låtsats som om Netjajevs idéer och gärningar i själva verket var Bakunins.

Det blir därför absurt att prata om Netjajev som ”Bakuninist”, och i lika stor utsträckning absurt att försöka framställa leninisterna som ”Bakuninismens direkta arvtagare”. Om något, så delade leninisterna samma självuppoffrande syn på revolutionären som Netjajev. Bakunin själv var en passionerad förkämpe för revolution både i teori och praktik, och ansåg liksom många andra att det krävdes en del seriös organisering och disciplin inom rörelsen, men hans relation till detta var också ofta fylld med just militant glädje, som när han mindes den revolutionära tiden i Paris 1848 som ”en helgdag utan början eller slut”.

När det gäller Bakunins ”fantasier” och ”auktoritära idéer” så krävs det en mycket selektiv och i princip avsiktligt missvisande läsning av hans texter och brev för att komma till en sådan slutsats. Något som tyvärr ofta förekommit bland hans och anarkismens motståndare. Där Marx ville bedriva och påtvinga Internationalen parlamentarisk politik, ville Bakunin och de andra anarkisterna att arbetarna skulle organisera sig i sina egna föreningar och federationer (se exempelvis boken The First Socialist Schism). Där Lenin hävdar att arbetarna bara kan uppnå en ”tradeunionistisk medvetenhet” och att ”[t]eorin om socialismen” utvecklades av ”bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella”, vilket naturligt ledde till idéer om avantgardepartier som officiellt skulle föra arbetarnas talan, och i slutändan till Partiets diktatur över folket, hävdade Bakunin att ”revolutionen överallt måste skapas av folket, och den yttersta makten alltid måste tillhöra folket organiserat i fria federationer av jordbruks- och industriassociationer […] organiserade från botten och upp med hjälp av revolutionära delegationer som tar sig an uppgiften att administrera gemensam nytta, inte bestämma över människor”.

Bakunin, liksom andra, gjorde det inte alltid lätt för sig med en del av sina idéer och en del ordval. I brev till vänner talade han om den ovan nämnda ”osynliga diktaturen”. Men i samma brev som dessa citat rycks ur talade han också uttryckligen om vad detta var och inte var. I samma andetag beskriver han detta som att revolutionärerna är ”som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen” och att de agerar ”utan utmärkelsetecken, titlar eller officiella rättigheter, och [är] desto starkare just på grund av att den inte har maktens attiraljer”. Han motsätter sig uttryckligen ”officiell, öppen diktatur” och förespråkar istället organisering som utgår från ”arbetare som sluter sig samman […] beväpnade och organiserade på gatu- och kvartersnivå, den federativa kommunen”.

Den kraft som Bakunin talar om benämns som ”osynlig”, för att den inte tar skepnaden av officiell makt, utan ”naturligt inflytande”:

”Den organiserade effekt som Internationalen har på massorna […] är ingenting annat än den helt naturliga organiseringen – varken officiell eller klädd i någon som helst auktoritet eller politisk makt – av effekten av en påtaglig grupp individer som inspireras av samma idé och strävar mot samma mål, först och främst i fråga om massornas åsikter och endast därefter, med dessa åsikter som förmedlare (återgivna i Internationalens propaganda), på massornas vilja och handlingar. Regimer däremot […] tvingar sig på massorna med våld, och massorna tvingas därmed lyda och genomföra regimens förordningar […] Internationalens inflytande kommer aldrig att vara något annat än en fråga om åsikter, och Internationalen kommer aldrig att vara något annat än en organisering av den naturliga effekten som ett givet antal individer har på massorna.”

Den påverkan som Bakunin argumenterade för hade inte heller något att göra med att föra in främmande ideologiska element in i arbetarklassen. Bakunin ansåg att den ”socialistiska instinkten” hos arbetarklassen var ”av nödvändighet resultatet av folkets historiska erfarenhet” och att arbetarnas ”mest grundläggande instinkter och deras sociala situation gör dem [till] socialister. De är socialister på grund av de förhållanden som utgör deras materiella existens”.

Istället rörde det sig om att främja tendenser och processer som redan pågick i arbetarklassen – om att hjälpa denna ”instinkt” att förvandlas till ”medvetenhet”. Han argumenterade att det bara fanns ”en enda väg, den av frigörelse genom praktisk handling […] genom arbetarnas solidaritet i deras kamp mot de som har makten över produktionen. Det betyder fackföreningar, organisation, och federerade stridsfonder […] [När arbetarna väl] börjar strida, i samarbete med sina kamrater, för kortare arbetsdagar och bättre löner […] och blir alltmer vana att lita till [sin] kollektiva styrka […] Blir arbetarna som på detta sätt deltar i kampen […] varse om att de är revolutionära socialister.”

Det enda som revolutionärerna därmed ”tillför” är ”ett mer exakt uttryck, en ny och mer samstämd form till proletariatets redan existerande instinkter […] [som] kan främja och påskynda utveckling […] [och] ge dem en medvetenhet om vad de har, vad de känner, av vad de redan instinktivt önskar, men det kan aldrig ge dem något de inte har”.

Snarare än att fantisera om auktoritära diktaturer så lämnade Bakunin efter sig en hel del intressanta teorier och idéer om hur anarkister och anarkistiska organisationer kan förhålla sig till sociala rörelser och organisering i stort. Många av dessa idéer är fortfarande relevanta idag, några få är utdaterade eller rentav dåliga. För precis som alla andra, så var Bakunin en vanlig människa, som också kunde göra fel, och anarkister är inte ”Bakuninister” av bland annat denna anledning. För den som vill få en lite djupare inblick i allt detta hänvisar jag till den översatta texten i sin helhet, men hoppas härmed att anklagelserna i de från Brand citerade styckena avslöjats som ganska tafatta.

Vidare läsning:

Bakunin och social organisering, redigerad och översatt av anarkism.info

Inlägget Bakunin, Brand och social organisering dök först upp på anarkism.info.

Jag lastar ur mina egna bidrag – bröd, hummus och juice. På bordet finns redan allt från pasta, konserver, kaffe och vattenflaskor till kläder och böcker. Vi ska ha möte idag, och har i förväg bestämt att vi kör igång med lite solidaritetsarbete och inbördes hjälp för att knyta an till vår community. Allt på bordet är gratis, alla bidrar efter förmåga. På skylten står det Industrial Workers of the World, General Defense Committee.

Det är svårt att inte tänka på Joel Emmanuel Hägglund, mer känd som Joe Hill, som svensk nybliven Wobblie i USA. Och det är inte bara Joe Hill som inspirerat generationer genom sin aktivitet i IWW. Här har många fantastiska frihetskämpar verkat, från Lucy Parsons till Big Bill Haywood. Det är stora skor att fylla, men vi som organiserar oss idag måste hitta våra egna vägar och lösningar, för som de säger, en går aldrig ner i samma flod två gånger.

***

IWW är en internationell fackförening, och bildades 1905 i Chicago. Det var redan från början en radikal organisation, och väldigt snart utkristalliserades direkt aktion i form av strejker, propaganda och bojkotter som vägen framåt, medan kopplingar till politiska partier och reformism ansågs kontraproduktiva. Redan 1912 hade organisationen 25 000 medlemmar och höjdpunkten nåddes det explosiva året 1917, med 150 000 medlemmar. Trots ofta innovativa metoder och ett antal framgångar i stora konflikter så dalade tyvärr IWWs medlemsantal och inflytande på grund av en blandning av repression och interna konflikter som ledde till splittringar och demoraliserade stora delar av medlemmarna.

Efter en tung period på 1900-talets slut, som nästan utraderade IWW, började medlemsantalet återigen att öka under 00-talet, och det på flera intressanta sätt. Förutom att organisera på arbetsplatser så organiserar IWW också dels fångar genom IWOC, Incarcerated Workers Organizing Committee, och dels försvarskommittéer i lokalsamhällen genom sin General Defense Committee. Med tanke på hur många som sitter i fängelse i USA, hur brutalt de behandlas, och hur de utnyttjas för produktion i vad som bäst kan beskrivas som modernt slaveri, så har det funnits ett skriande behov att gå bortom solidaritetsarbete och börja främja fångarnas självorganisering.

IWOC har bara funnits sedan 2012, men redan i slutet av 2016 utlyste kommittén en fängelsestrejk på årsdagen av Attica-upploppen som infaller 9 september. 900 IWOC-medlemmar och många andra fångar deltog. Precis som den fackliga verksamheten så börjar IWOC i medlemmarnas dagliga situation, men har på sikt en radikal förändring som mål – att avskaffa hela fängelsesystemet. Det här sättet att strukturellt utöka organisering från arbetsplats till övriga sfärer i samhället har gått igen i mycket som IWW gjort de senaste åren. Fackföreningens försvarskommitté, ovan nämnda GDC, bär på en liknande närtidshistoria.

Högervridningen och polariseringen i politiken de senaste åren har väl knappast undgått någon hemma i Sverige, och precis samma process har pågått parallellt i USA. Det har skett både i och med valet av Trump till president, men också bland gräsrötterna där högerextrema grupper och den så kallade ”alt-right” rörelsen – egentligen bara en ompaketering av fascistiskt tankegods – börjat dyka upp i olika sammanhang. De trakasserar människor, sprider hatpropaganda och har begått ett flertal våldsdåd, som nyligen i Charlottsville där en person dog och många andra skadades när en fascist körde in i en demonstration med sin bil.

Å andra sidan har även antifascismen fått sig ett rejält uppsving, och antifa-grupper har ploppat upp runtom landet som svampar efter regn. Försvarskommittén GDC bildades ursprungligen 1917, när den statliga repressionen mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och IWW i synnerhet tilltog, men i modern tid har kommittéerna varit få och inte speciellt aktiva. Detta ändrades 2011 då en GDC bildades i Twin Cities, som storstadsområdet Minneapolis-Saint Paul i Minnesota kallas.

Kommittén började engagera sig mot det brutala polisvåldet som är så vanligt i nästan hela USA, men utökade snabbt sin verksamhet till att också anordna strejk- och protestträning, sociala evenemang, solidaritetsinsamlingar och en rad andra praktiker för att skydda lokalsamhället och arbetarklassen, och på så sätt främja och understödja intersektionell, antisexistisk och antirasistisk klasskamp.

Fram till 2016 var GDC fortfarande en marginell företeelse med knappt 100 medlemmar över hela landet. Men med Twin Cities som inspirerande exempel och den struktur som GDC-konceptet erbjöd så lyckades organisationen fånga upp den stora tillströmningen av människor som var helt desillusionerade med partipolitiken, oroade över den politiska utvecklingen, och ville hitta ett sammanhang att organisera sig för förändring. Under det senaste året har därmed medlemsantal och aktivitet formligen exploderat, till att nu närma sig tusentalet medlemmar i kommittéer över hela landet som utför ett brett solidaritetsarbete i sina närområden.

En intressant detalj med organisationsformen är att varje lokal försvarskommitté, trots att den formellt är en IWW-kommitté, inte kräver medlemskap i fackföreningen. Enligt de som varit med från början på den här ganska färska resan, så brukar det resultera i att väldigt få GDC-medlemmar börjar som anslutna till IWW, men att den andelen sakta stiger till väl över hälften. Medlemmarna får därmed inte bara ett mångsidigt engagemang i en gräsrotsförankrad försvarskommitté, utan också en radikal fackförening i ryggen, samtidigt som IWW växer och fler engagerar sig i fackliga frågor.

***

Jag kliver in i möteslokalen där Central New Jersey GDC precis ska ha möte. Vi är en av de här nya svamparna – en kommitté som startades nu på hösten 2017. Vi är 15 personer på mötet och runt ett tjugotal som redan aktiverat sig i organisationen. Stämningen är god och vi tar oss igenom dagens agenda medan bordet utanför får ett och annat besök av nyfikna förbipasserande som tar för sig av sakerna vi erbjuder.

Ambitionsnivån för gruppen är hög, och spänner en hel rad områden som alla bäst kan sammanfattas i den fina sloganen ”Community Self-Defense”. Det rör sig om allt från mental hälsa, självförsvarsträning, till att engagera sig i lokala frågor som rör boende, antifascism, antirepressionsarbete, solidaritetsarbete med papperslösa, eller studentfrågor. Arbetsgrupper bildas, och många visar sig ha ovärderliga erfarenheter, kunskaper och kontakter. Känslan är att vi redan är mitt i den lokala gemenskapen – vi är alla på olika sätt drabbade av de problem vi engagerar oss i, och vårt mål är att så många som möjligt engagerar sig med oss, för då kan vi förändra vår situation både på kort och lång sikt.

Det märks ändå att vi i uppstartsfasen fångar upp många som redan har en rätt bra idé om vad de vill politiskt och också har organisatorisk erfarenhet. Nästan alla är anarkister, och vi pratar om att det kanske kan vara bra att ha informationsmaterial som förklarar vad anarkism innebär, så att vi kan flytta fokus från sensationaliserad mediebild till det verktyg för självorganisering som anarkismen erbjuder. Men det är samtidigt viktigt att börja i den änden där vi tillsammans med vårt lokalsamhälle organiserar oss för att lösa reella problem, och där anarkismen helt enkelt blir samlingsnamnet på just de verktyg vi anser bäst gör detta, istället för något slags på förhand bestämt ideologiskt paket som vi försöker sälja på folk.

Just detta möte råkar infalla helgen närmast Halloween, och det är parad i staden vi möts i. Efter mötet flyttar vi vårt bord till paradrutten och fyller på våra depåer med godis. Vi får bra respons och stämningen är på topp när de utklädda deltagarna – barn som vuxna – passerar. Vi har bra samtal med varandra och med människorna runtomkring oss. Nästan allt vi har på bordet går åt, och någon ropar att vi givit bort godis för $70. Det må så vara, men vi har också fått ungefär lika mycket i donationer, och då är vi precis där vi vill vara – en icke-hierarkisk katalysator för lokal solidaritet och inbördes hjälp, som vi vill se växa och omfamna allt större delar av våra liv tills vi förändrat det här skitsamhället i grunden.

Parallellt med den rådande optimismen och explosionsartade tillväxten finns förstås också ett allvar. Inte bara för att repressionen är verklig, från både stat och högerextremister, men också för att det ligger en känsla av att förvalta ett ansvar i luften. Att omvandla den här aktiviteten till en strukturellt sund och långsiktig verksamhet. Diskussionerna i IWW går nu på flera fronter kring frågor om decentralisering, centralstyrning, icke-hierarkiska strukturer, frågor kring formella och informella strukturer, och vilken roll GDC egentligen bör spela i det större sammanhanget.

Det är frågor som definitivt behöver besvaras. En struktur som kan klara av växtvärken måste komma på plats, där allt från konflikthantering, inriktning och beslutsprocesser måste kunna hanteras, och vara definierade på ett sätt som inte skapar missförstånd och splittringar. Vi behöver också försöka se till att organiseringen förblir en association av individer som tillsammans vill lösa problem, istället för den serviceinrättning som fackliga organisationer ofta kan stelna till, och att inititiv och kreativitet inte stryps av byråkrati och hierarkiska beslutskedjor.

Men idag, i New Jersey-solen, kan jag inte annat än att kosta på mig en känsla av att vara med om något inspirerande och meningsfullt, något som gör den snåriga samtiden lite mer begriplig och hoppfull. Jag tror att Joe Hill hade gillat det här. Han trodde också att en annan värld var möjlig.

Inlägget I Joe Hills fotspår dök först upp på anarkism.info.