I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom demoniseringen av Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen och med Rojavakommittèerna. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med en häktad kamrat! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

“It is organized violence on top which creates individual violence at the bottom. It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act.”

Den 6 juli mördades Ing-Marie Wieselgren i Visby och misstänkt för mordet är en man med starka kopplingar till NMR. I Köpenhamn dödas tre och tio skadades den 3 juli. Den 25 juni dödades två och 21 personer skadades i Oslo. 

Enligt tankesmedjan Center for Strategic & International Studies begicks 21,8% av terrordåden i Europa mellan 2009 och 2020 av högerextrema. Till det kan läggas nästan 70% islamistisk terror som delar högerextremismens patriarkala, chauvinistiska och reaktionära maktanspråk. 

Oavsett hur en räknar är den här typen av vansinnesdåd ett problem kopplat till högerextremism. Nazism, fascism, och i mindre utsträckning nationalism, är ideologier som som inte syftar till att skapa ett så gott liv som möjligt för alla. Det är ideologier som vill skapa fördelar för en grupp människor på bekostnad av andra. Livet ses som en kamp mellan olika grupper där den ena gruppens välgång automatiskt innebär en förlust för alla andra grupper. 

Auktoritära ideologier utesluter fredlig samverkan mellan olika grupper av människor och den enda acceptabla relationen mellan olika grupper är dominans. I den högerextrema tankevärlden blir våld blir därför den naturliga konsekvensen av att olika grupper befinner sig på samma plats i tillvaron. I auktoritära och totalitära ideologier finns det inte en plats för gemenskap eller solidaritet utan bara för maktkamp mellan konkurrenter. Det för med sig att fascistiska och nazistiska organisationer är toppstyrda och endast kan styras av en stark ledare som förmår hålla tillbaka de andras maktanspråk. 

När nationalistiska och fascistiska politiker för fram idéer som SD:s Gunilla Schmidts ”Kan ingen ställa sig på [Öresunds]bron med en kulspruta?” eller konspirationsteorier som “The Great Replacement” skapar det en miljö där personer som har närmare till att faktiskt ta till våld ser detta som accepterat eller rent utav nödvändigt. 

De högerextrema ideologierna i sig leder till våld. När deras våldsdåd skylls på psykisk ohälsa pekas istället den gruppen ut som orsak till problemet. De blir ett alibi och en bortförklaring där korten blandas bort för att slippa se att nazism, fascism, islamism och högerextremism som är en orsak och en katalysator för ett större och djupare problem i samhället. 

En annan variant av denna strategi är när makthavare och tyckare skyller problemet på “våldsbejakande extremism”. En falsk dikotomi målas upp mellan extremister som står för våld och alla andra, som då står för motsatsen av våld. 

Istället för att itu med orsakerna till att människor söker sig till Nazistiska och Fascistiska grupper klumpas olika grupper med olika motiv och olika sätt att arbeta samman i halmgubbe-konstruktionen “våldsbejakande extremism”. 

Vänster-aktörer stod för 2% av terrorismen i Europa 2009-2020 och i det återfinns säkert agerande så som fritagande av djur, inbrott på vapenfabriker men såklart rymmer siffran även våldsamma händelser som syftar till att skapa politisk terror. Det finns dock en avsevärd skillnad i omfattningen och att det planlösa mördandet riktat mot allmänheten knappt, om alls förekommer inom vänstern. Våldsdåd mot människor på gatan gynnar inte anarkismens politiska agenda och är oförenligt med anarkismen som ideologi. Medan det finns gott om exempel som när den högerextrema konstnären Dan Park hyllade terroristen Anders Behring Breivik och fick stöd av Lars Vilks. Att skylla högerextrem terrorism på “våldsbejakande extremism” är att säga att dessa skillnader inte finns och att lokalisera problemet i när folk avviker från normerna för politiskt agerande och blir radikaliserade. Det politiska samtalets möjligheter kringskärs och demokratin urholkas.

Strategier för att flytta fokus från det problem Fascism och Nazism utgör är populära bland makthavare och tykonomer eftersom de flyttar fokus från att våld präglar vårt samhälle och är en del av den rådande ordningen. Våld och hot om våld utövas gentemot fackföreningsaktiva och mot politiska grupper eller stater som inte fogar sig i den hegemoniska internationella ordningen. Europas gränser och EUs regionala ekonomiska suveränitet upprätthålls med våld mot flyktingar. I Ukraina pågår proxykriget mellan de Ryska plutokraternas invasionsarmé, där Ukrainarnas försvarsvilja utnyttjas för att gynna stormakternas intressen (USA, Storbritannien och EU är knappast missnöjda med att den Ryska krigsmakten utarmas i Ukraina, vilket säkert bidrar till den politiska viljan att skicka vapen till landet). Politiker och ekonomiska makthavare kan inte göra någonting åt kapitalismens våld eftersom de själva är en del av problemet. 

Många av skjutningarna i USA har bland annat förklarats med att gärningsmännen (vita män) upplever att de fråntagits privilegier de har rätt till. Kontroll över personer med andra kön, ekonomisk framgång och att stå oemotsagda i privata och offentliga samtalet. Förlusten av privilegier skylls på marginaliserade grupper som tagit mer plats i samhället och som också ofta blir de som ofta hamnar i skottlinjen, när hämnd för de inbillade oförrätterna ska utkrävas. Men en del i förklaringen finns också i minskande reallöner, en sjunkande levnadsstandard, arbetsskador som leder till opiat-missbruk. Den här utvecklingen är en direkt följd av kapitalismens utveckling och ständiga jakt på större vinster, billigare arbetskraft och nya marknader.

När nya marknader saknas så nya skapas med ekonomisk och militär krigföring. Afghanistan, Irak, Venezuela, Bolivia, Ukraina. 

Våldet är inte en bugg i systemet utan en förutsättning för att det ska kunna fortsätta. Det organiserade våldet i toppen legitimerar och motiverar atomiserade, bittra män som upplever sig berövade privilegier, att ta hämnd på sina inbillade fiender. När makthavare och tyckonomer kommer med bortförklaringar för att skydda systemet som låter dem åtnjuta makt och privilegierade liv, istället för att hjälpa till att ta tag i rötterna till problemet, så skändar de offrens minne.

Inlägget Ingen går säker från fascism dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget (Trump-) 2020-2021- anarkism.info podcast #19 – Kravallsamtal #5 dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Intervju om Stoppa Marschen – anarkism.info podcast #13 dök först upp på anarkism.info.

På lördag-em samlades vi tillsammans med antifascistiska kamrater för att genom en demonstration hedra Björn på vårt eget vis. Demonstrationen var avslutningen på ett flera månader långt samarbete mellan flera autonoma grupper som på olika sätt jobbat med att mobilisera inför 12:e oktober. Vi möttes i Sthlm City och gick sedan tillsammans genom centrala delar av huvudstaden. Med banderoller, flaggor, slagord och bengaler tog vi plats på gator och torg och visade tydligt att vi som vanligt är beredda att försvara oss och andra från nazister. Vi gick via Drottninggatan, förbi riksdagshuset, till Gamla stan där vi stannade till för att hålla ett tal till minne av Björn. Därefter gick vi som avslutning till Slussen. Vid det laget hade snuten sedan länge gett upp sina tafatta försök att begränsa vår demonstration.

Den antifascistiska demonstrationen igår var vårt sätt att visa solidaritet med Björn och alla som på olika sätt kämpar dagligen mot fascister. Demonstrationen var också en kraftmätning för den antifascistiska rörelsen idag. Att vi på eget initiativ gick genom gatorna i Stockholm, att vi fick mycket positiv feedback från människor på vägen, att vi inte lät snuten eller nassar stoppa oss, visar på engagemanget och styrkan i den antifascistiska rörelsen i Sverige idag.

Senare på kvällen samlades vi igen tillsammans med hundratals andra på SAC:s minnesmanifestation för att hedra Björn med tal och kransnedläggning vid La Mano, följt av ett fackeltåget till Medborgarplatsen. Därpå avslutades manifestationen med utdelandet av civilkuragepriset, tal och musik. Därefter fortsatte samtalen och planerandet kamrater emellan långt in på natten.

Gårdagens manifestationer i Sthlm var inte de enda den dagen som syftade till att hedra Björn. På flera andra orter genomfördes olika aktioner. Sammantaget visade vi styrkan i den autonoma vänstern och den radikala fackföreningsrörelsen i Sverige. Såsom Björn gjorde för 20-år sedan förvägrar vi idag nazister att ta plats på våra gator och arbetsplatser.

För oss som deltog igår och är anarkister är det grundläggande att kämpa mot hierarkier, oavsett om det är mot snuten, staten, arbetsköpare eller fascister! Vi säger därför aldrig igen och kämpar kompromisslöst för en annan värld!

Inlägget God avslut på #12OKT kampanjen! dök först upp på anarkism.info.

Det finns i väst/nord ett utbrett men ofta omedvetet tankemönster där religiösa traditioner rangordnas efter en rasistisk måttstock. Högst upp finns traditioner som rasifieras som vita, inte minst sekulär protestantisk kristendom, medan de traditioner som uppfattas konkurrera och/eller rasifieras som icke-vita utmålas som farliga och hotfulla.

Som med annat är inte sällan normpersonen omedveten om att hen har en specifik identitet. De flesta svenskar, Gudstroende eller ej, är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, följer en kristen kalender, firar kristna högtider, ger sina barn kristna namn, låter kyrkan omgärda livshändelser som födsel, giftermål, dödsfall, tror på ”något större” (eller liknande) och är medborgare i ett land som i konstitutionen ger den protestantiska kyrkan en särställning. Men detta ses inte som ”religion”, trots att såna här praktiker betraktas som religion när de återfinns hos människor från minoritetstraditioner. ”Religion” är ett begrepp som används om det som främmande-görs, om ”de andra”, och en allmän religionskritik kan därför ha rasistiska drag.

Kampen mot islamofobi och antisemitism behöver vara en integrerad del av det antifascistiska och antirasistiska engagemanget, oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Det finns många sätt att göra motstånd och verka för en icke-hierarkisk och mångfacetterad värld. 17-åriga ”Eggboy” streamade när hen knäckte ett ägg i huvudet på en australisk nyfascistisk senator som skyllde terrorattacken på muslimer, och har blivit världskänd. Men det finns många andra, mindre dramatiska, men inte mindre viktiga sätt. Det handlar givetvis om en kamp mot rasistiska strukturer, men också om att kritisk granska och förändra föreställningar och praktiker i våra egna nätverk, gemenskaper och individuella liv.

Solidaritet med muslimer. Antiislamofobisk aktion!

Bilder från Radical Graffiti.

Inlägget Solidaritet med muslimer? dök först upp på anarkism.info.

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Inlägget Våra fascister? dök först upp på anarkism.info.

Vem vågar och orkar göra något? Som om vikten av att bära sitt liv på sina axlar i det här systemet inte vore nog? Som om vardagsrädslan och ångesten behöver mer sällskap? De står där redan, hatpojkarna, och vi tvingas reagera. Igen, och igen, och igen. De planerar sina hatresor – kanske månader i förväg – och skrapar ändå bara ihop några tiotal inresta människospillror.

Men när vi i stundens hetta tvingas reagera mäter vi oss ändå med dem som om vi möttes på samma villkor. Vi klandrar oss själva och varandra – vi är inte många nog! Vi måste sluta med det, och första steget är att inse att dessa möten inte alls är på lika villkor, de är på deras villkor. När vi reagerar kan vi inte alltid vara fler, men när vi själva organiserar är vi alltid det.

Det betyder inte att vi ska sluta bemöta dem där de är – absolut inte, snarare tvärtom. Men när vi gör det så får vi inte vara så hårda mot oss själva. Jag vet att vi alla vill springa, så fort vi kan, bort från den här skiten, mot något annat, och helst så fort som möjligt slå fascismen i spillror. Men vi kan inte röra oss snabbare än tillitens hastighet.

Det sägs – och det är helt sant – att den bästa antifascismen är den som skapar alternativ som slår undan benen för fascismen, som med ett praktiskt löfte om en bättre värld avslöjar fascismen som innehållslös under alla lager av myter, konspirationer och hat.

Men hur gör vi det i dessa möten på våra gator? Genom att insistera att vår antifascism måste vara social. Att svara på ett utrop om att möta fascister på gatorna är inte roligt. Vi vill alla vara någon annanstans. Men att göra det ensam är ändå mycket värre. Därför måste vi göra det tillsammans, så att vi också i vår reaktion faktiskt bygger den där andra världen.

För att kunna göra det tillsammans måste vi mötas redan innan, dela någonting, bygga något annat. För att kunna svara när fascisterna visar sig på våra gator, måste vi få namn, ansikten och en tillit till varandra. Först då förvandlas obehaget av att möta dem till styrkan i att krossa dem tillsammans.

Att svara upp på fascisternas närvaro måste alltså börja på bokcaféet, fiket, i vår lokala fackföreningslokal, eller på vårt sociala center. Där måste det svaret pågå kontinuerligt, och när vi möter dem på gatan är det bara toppen på vårt antifascistiska isberg, och de är skeppet som springer läck och sjunker till havets botten. Celine Dion sjunger ¡No pasarán!

Även när vi inte är många kommer vi då att vara tryggare. Men vi behöver också vara smarta, och det vet jag att vi kan vara tillsammans. Vi behöver väcka vår kreativitet till liv och fundera ut fler nya taktiker som gör det så tråkigt som möjligt för fascisterna att visa sig på gatorna. Maximal nytta med minimala medel, och så små risker som möjligt.

Vi måste också, för en gångs skull, inte fokusera på hur dåligt allting är, utan på hur bra det skulle kunna vara. Då tror jag också att vi hittar en slags antifascistisk glädje, sprungen ur den värld vi ser oss själva spinna genom vår kamp. Vad vi behöver är alltså: Breda, öppna, självorganiserade, välkomnande, kreativa antifascistiska sociala träffar.

Inlägget Social antifascism dök först upp på anarkism.info.

***

I takt med de senaste årens växande polarisering, som svept igenom den parlamentariska politiken, sociala medier, och även ut på gatorna där antifascister drabbar samman med snutar och fascister, så har en diskussion uppkommit om just själva metoderna och formerna under vilka antifascismen bedrivs. Tagna på sängen av den militanta responsen på Trumps presidentskap har amerikanska liberaler hamnat i en svår sits. De ser sig formellt som motståndare till fascism, men kan samtidigt inte förmå att uttrycka hur denna kan eller bör stoppas. Som skämtet går, så har de testat absolut ingenting, och har slut på idéer.

Typiskt för den här förvirringen – och det här går i allra högsta grad igen i Sverige – är en slags problemformulering som snarare ser själva polariseringen, och inte fascismen, som grundproblemet. Som de goda centrister de är, verkar många liberaler helt enkelt vilja hitta en ”kompromiss” där alla får komma till tals, och där fascismen eventuellt besegras på ”idéernas marknadsplats”. Skräckslagen av form och blind för innehåll, kan så den här tendensen resultera i att de som argumenterar för etnisk rensning, vit överhet och allehanda rasistiska konspirationsteorier jämställs med de som kompromisslöst och med alla till buds stående medel kämpar för frihet och jämlikhet för alla, och mot alla former av förtryck.

***

När vi kommer fram till DC är det mörkt, vi har börjat bli trötta, och stämningen är aningen mer spänd. Vi tar oss fram på stadens gator, omgivna av skenet från gatljus och lampor, tills vi lyckas hitta den kyrka där vi ska spendera natten, och beger oss in i sovsalen. Vi möter folk från andra organisationer och platser, och fördriver tiden med lite kortspel. En av organisatörerna hälsar på oss och bjuder in oss på pannkaksfrukost. ’Är ni nervösa inför imorgon?” frågar han, och svarar själv, ’Jag är lite nervös’. Efter ett ögonblicks blytung tystnad tillägger han, ’För jag är osäker på om pannkakorna kommer räcka till’ och vi brister alla ut i ett välbehövligt skratt.

***

Det här jämställandet av fascism och antifascism är en inställning som misslyckas med att identifiera varför fascismen uppkommer, och kan därför inte heller fånga in hur den bör bemötas. Framförallt är den helt blind för den verklighet som är vardag för de marginaliserade grupper som först drabbas av fascismens våld. Historiskt har sådana grupper aldrig kunnat räkna med staten eller en välvillig majoritet som kommer till undsättning, utan behövt förlita sig på sin egen och ett fåtal allierades solidaritet. Antifascismen, då som nu, är alltså inget som vi snällt kan be om lov att få bedriva från liberaler och mainstreammedier, utan någonting som måste utgå från de drabbade gemenskapernas omedelbara behov. Bara därifrån kan sedan en massbaserad folklig antifascism byggas.

Den liberala oförmågan har också att göra med den verklighet som en djupare analys avslöjar. Fascismen har nämligen inte kommit in i värmen som en slags vanskapt orch ur en oförklarlig skugga, utan närts och fått kraft mitt i den liberala världen. Den har tolererats och till slut accepterats, och mer ofta än inte kommit till makten på ’demokratisk’ väg. Fascismen är ofrånkomligen sammanflätad med liberalismen och kapitalismen, och kan därför inte helt besegras inom dess ramar. I grund och botten måste antifascismen alltså göra mer än att hålla fascisterna i schack på gatorna – den måste också erbjuda människor ett alternativ, en meningsfull tillvaro där de känner att de har makt över sin vardag och kan hysa framtidstro. Här är liberalismen ungefär lika nyttig som en motivationscoach för någon som just ska utvisas till Afghanistan.

***

Natten i kyrkosalen blir lång. Vi ligger på golvet mellan bänkraderna, på dynor från desamma, och försöker få några timmars sömn innan vi måste ut för att ge plats åt morgonmässan. När vi på morgonen försöker räkna ihop timmarna vi sovit så verkar vi hamna ungefär där – två-tre timmar vardera. Vi hittar inte vår pannkaksvärd, utan ger oss istället ut på stan för att rekognosera lite och komplettera den mat vi haft med oss samt det som frivilliga från bland annat Food Not Bombs donerat för ändamålet. Vi ger oss ut något ombytta, i så kallad ’soft bloc’. Inte fullt svartklädda, utan med relativt mörka generiska kläder som inte sticker ut, men samtidigt bara några plagg från ryggsäckarna bort från att helt kunna smälta samman med ett svart block. I den tidiga morgontimmen är vi dock nästan ensamma, och när ett äldre par cyklar förbi blir det uppenbart att vi inte är så anonyma som vi önskat. ’Are you antifa or the others?’ ropar mannen, innan kvinnan cyklar ikapp och oroligt ropar ’Don’t engage them!’. Vi skrattar och går vidare i vad som redan börjar kännas som obekvämt kvav luft.

***

Samtidigt har fascisterna också börjat utnyttja den här liberala handlingsförlamningen för sina syften. De kallar sina möten för ’free speech rallies’ och agerar stundom rätt ursäktande – säger sig vara medborgarrättsaktivister för vita, som de ser som en förtryckt ’ras’. De samlar på sig människor av olika etniciteter eller identiteter för att försöka bygga upp en fasad av ’tolerans’. Men även bland dessa mer modererade högerextremister döljs det under denna tunna fernissa en komplett inhuman migrationspolitik och en förföljelse av minoriteter och oliktänkande, samt en total brist på förståelse av genomgripande maktdynamiker som rasism eller patriarkat. Yttrandefrihet felrepresenteras som frihet från ansvar och konsekvenser för sitt tal och sina handlingar, och många liberaler faller för det.

I Sverige händer motsvarande när till och med Jonas Sjöstedt beklagar sig över människor som aktivt försöker demonstrera och störa Sverigedemokraternas eller andra brunhögerpartiers torgmöten. Som om det fanns någon slags magisk gräns mellan dessa torgmöten och den extrema utsatthet som de leder till för många människor. Som om fascismen i kostym inte alltid – även i sin linda och i deluxe-förpackning – utgjort ett hot för dessa marginaliserade grupper, drivit på normalisering, och underlättat för mer extrema grupper att få vind i seglen. Som om inte även tal och organisering i små grupper bär ett frö av folkmord inom sig. Som om ett parti vars företrädare inte ser muslimer och judar som svenska, med en öppet nazistisk närhistoria, inte kör en svensk variant av samma chimär.

***

Vi hittar ett brunchställe, njuter lite av den kalla AC-luften, kollar in avspärrningar, och hinner bevittna hur snutarna bryskt tömmer en park där en av flera motdemonstrationer ska äga rum, trots att arrangörerna har ansökt om och fått demonstrationstillstånd. Det är ett sätt att visa musklerna, snutarna vill bara visa att de bestämmer, säger någon, och vi andra nickar. Vi möter sedan upp några kontakter och börjar planera det som ska komma att bli vår huvuduppgift under dagen – vi kommer att dela ut mat och vatten med Socialist Snack Squad. Typiskt våldsbejakande vänsterextremister, med andra ord. Men det är klart, om och när en ruta går sönder eller en snut inte får som hen vill, då är det dit kamerorna riktas, och inte på de tusentals människor som med ett leende på läpparna utövar solidaritet och ömsesidig hjälp. Det är som om spelet vore riggat.

***

Samtidigt råder det ett samhällsklimat där det ofta framstår som att de högerextrema vinner vad vi än gör. Om vi inte gör något – då växer de. Om vi kallar dem för rasister, då växer de. Om vi stör deras möten, ja, då sätter de bara på offerkoftan och växer vidare. Hela den här retoriken lägger sig som en våt filt och kan döda även den mest entusiastiske antifascistens engagemang. Därför får vi aldrig glömma historien, och komma ihåg de gånger då fascismen faktiskt slagits tillbaka. Det ska inte vara kul att vara fascist. Vi måste avslöja dem och se till så att arbetskamrater och folk i närheten känner till vad de gör. Då kommer många att förlora vänner, jobb eller till och med kontakten med familjer.

När de försöker organisera möten behöver det vara tråkigt för dem. Saker går sönder, infiltratörer som sabbar organiseringen genom att låtsas ordna saker som sedan aldrig blir av, och, till syvende och sist, att antifascister finns på plats och i praktiken visar att när fascister försöker växa sig starkare på våra gator och torg, i våra samhällen, då kommer vi slå tillbaka med alla till buds stående medel. Men det här betyder inte att det alltid behöver bli våldsamt. Tvärtom är våld en sista åtgärd när det gäller hur antifascister resonerar. Vi hänger ut dem och förlöjligar dem, för att slippa konfrontera dem på gatan, vi konfronterar dem på gatan, för att slippa slåss mot dem med vapen, och så vidare.

***

När info till slut når oss om att fascisterna är på väg till sin demonstrationsplats känns det som att vi varit ute i en evighet, trots att klockan bara är runt tre. Vi har sedan tidigare hört att transportfacket nekat dem ett eget tåg in till stationen, och de fråntas också pinnarna till sina flaggor. När de till slut marscherar genom stan till demonstrationsplatsen så är det åtföljda av snutbeskydd och medieuppbåd som är större än hela demon. De visar sig vara väldigt få, och flera prominenta talare, däribland KKKs före detta Grand Wizard, David Duke, har ställt in. Vi vet redan att de inte är många, men det är först när de kommer, och hela motdemon rusar till den sida av avspärrningen som är närmast fascisterna, som det riktigt sjunker in. De är för fan tjugo stycken. Samtidigt har motdemonstrationerna runtom i staden lockat tusentals.

***

Slutligen finns det inte ett sätt att angripa fascismen, utan snarare en mångfald av taktiker och strategier som alla kommer behövas. Från stora folkliga mobiliseringar, till små anonyma grupper, från motstånd direkt där de visar sig, till byggandet av infrastruktur och beskydd i vår vardag. Från att säga vad vi tycker rakt upp i deras ansikte, till att bygga vår egen media och sprida vårt eget budskap så vitt och brett vi kan. Från att förhindra fascisterna från att kunna samlas och organisera sig, till att bygga de sociala alternativ vi själva vill se. Det fina med allt det här är att alla har en plats i det här antifascistiska arbetet.

Även de gånger när vi kanske inte känner att vi gjort något speciellt, har vi ofta åstadkommit mer än vi tror. Att tillsammans verkställa en plan, att möta och organisera med nya människor, alla de här sakerna bygger erfarenhet och solidaritet. Vi skapar band med andra organisationer och individer, som sedan kan visa sig vara livsviktiga nästa gång något behöver hända. Och de strukturer vi bygger för antifascistiskt arbete går ofta att använda till annat, samtidigt som det omvända också är fallet. Vi får helt enkelt inte låta oss luras av högerns och liberalernas tjafs. Vi måste förstås vara taktiska, men bortom det finns det all anledning att tro på det vi gör.

***

Fascisterna håller några förkortade tal tidigare än planerat – det finns liksom ingen vits när hela innerstaden är en stor antifascistisk fest – och som pricken över i:et börjar det att regna och åska. Någon ropar ’Till och med Thor hatar er’ varpå alla skrattar. På den utsatta tiden då de skulle börja, blir den sorgliga ansamlingen istället forslade till en rad av snuten försedda skåpbilar, och körs tillbaka dit de kom från. Svarta blocket leker katt och råtta med snuten en stund, och de resterande motdemonstranterna står kvar för att försäkra sig att fascisterna verkligen är borta. Vi går till Chinatown för en välbehövlig middag, och på skärmarna ser vi nyheter från dagen flimra förbi, där fokus ligger på hur få fascisterna var. Vi hör att de klagar på att ingen vågade sig ut efter den senaste tidens händelser, och trots att saker och ting aldrig är enkla, att vi lever i en komplicerad tid och att vi har mycket att fundera över och ännu mer att göra, så är det för dagen det bästa kvittot vi kan få på att det vi gör fungerar.

Inlägget Antifascism fungerar – tankar från årsdagen av Charlottesville dök först upp på anarkism.info.

Och via olika kanaler får vi tag i en av medlemarna ur Rouvikonas, som ber oss att komma förbi K-Vox.

Första gången vi träffar Thanasis, medlem i Rouvikonas, är en väldigt högljudd fredagskväll på K-Vox. Thanasis verkar vara glad när vi presenterar oss och är vänligt inställd till att berätta för oss om Rouvikonas, så vi bestämmer en träff dagen efter. Vi bestämmer även att vi ska besöka Distomo på lördagen. Distomo är ett antifascistiskt hangout som finns i stadsdelen Agios Panteleimonas, inte långt ifrån Exarchia. Bilda Kedjor har gjort en podcast om Distomo och det antifascistiska arbete, lyssna gärna på deras på här.

Det första vi gör dagen efter är att vi tar en promenad ner till Agios Panteleimonas tillsammans med Thanasis. Under vår promenad går vi förbi ett gammalt squat. Under tiden som det var ockuperat var det en av Athens största husockupationer och samlade den största anarkistiska demonstrationen i Aten vid den tiden. Squatet är också det som hållit längst i Aten.

Distomo är en ganska liten lokal och framför, på torget har det hängts upp banderoller och det har även arrangerats en matutdelning denna lördagen. Lite längre bort står en grupp frivilliga läkare som har satt upp en provisorisk vårdcentral. Denna ”vårdcentral” byggs upp varannan vecka här på torget och varannan vecka på ett torg i närheten som heter Victoria Square.

Thanasis berättar för oss att lekparken som vi ser på torget är också ett projekt som drivits fram av Distomo. Innan antifascisterna kom till området hade Golden Dawn (det nazistiska partiet i Grekland) tagit över en lekplats i närheten och den var endast för grekiska barn. Som svar på det här öppnade Distomo en lekplats här på torget där alla barn var välkomna. Nu drivs lekplatsen av föräldrar som bor i området.

Vi frågar om hur verksamheten kring Distomo bedrivs idag, om det är lugnt eller om det är mycket konfrontationer med nazister som finns i området. Thanasis svarar att i början, när Distomo öppnade upp så var det en ganska hög grad av militans. Numera så är det mer lugnt, då nazisterna har blivit färre i området och situationen har lugnat ner sig. Militansnivån höjs och sänks efter behov helt enkelt. Just nu är det inte så många som vågar vara öppna med att dom är nazister, särskilt inte i området.

Thanasis pekar på en byggnad och förklara att det var där som nazisterna från ett parti som heter Lepen öppnade upp ett kontor förra året. ”Dom öppnade upp kontoret i augusti-september när det brukar vara ganska lugnt inom rörelsen. Vi kom dit och sa till dom att ni kommer åka ut innan årsskiftet och det var också vad som hände”, berättar han.

Thanasis berättar att dom gick dit ganska ofta, men att nazisterna aldrig vågade komma ut och att deras kontor övervakades av polisen. Till slut kraftsamlade Rouvikonas och gick in i byggnaden och slog upp ett stort hål i deras vägg (video) och sedan var dom borta.

En stund senare, när matutdelningen tycks vara över åker vi tillbaka till Exarchia och K-Vox där vi tar en kaffe tillsammans med Thanasis som berättar för oss att han har varit engagerad i rörelsen i ca 20 år och berättar för oss hur Rouvikonas växte fram.

Efter kravallerna 2008 och krisen som följde var det ett stort antal människor som tog sig ut på gatan och protesterade. Många som redan var engagerade i rörelsen började mer och mer avancera (Thanasis ordval) sitt engagemang och under tiden föddes många olika grupper, organisationer och initiativ. En av dom var K-Vox och på K-Vox startades 2010 en rörelse som bedrev solidaritetsarbete för politiska fångar. Ur denna rörelse, tre år senare, växte Rouvikonas fram. I början bestod gruppen av ca tio personer men och nu är dom någonstans mellan 50 och 70 medlemmar.

Vilka är det som är med i denna grupp då, undrar jag? Thanasis svarar att alla anarkister är välkomna och att dom inspireras av många olika grenar inom anarkismen.

Jag får senare veta att även marxister är välkomna i gruppen. Så länge en accepterar de anarkistiska principer som Rouvikonas är byggt på är det fritt fram att ansluta sig. Detta gäller oavsett om det handlar om frihetliga eller auktoritära marxister. Jag förstår av samtalet att det är en ganska ny organisationsform i Grekland, även om det kanske är vanligt här i Sverige att anarkister och marxister är med i en och samma grupp eller organisation så har det inte sett ut så i Grekland. Och jag undrar hur det här fungerar i praktiken, att en anarkistiskt grupp välkomnar auktoritära marxister, eller snarare att auktoritära marxister vill vara en del av en anarkistisk grupp, det återstår att se eftersom att det inte har varit några auktoritära marxister som har sökt sig till gruppen än.

Marxister (oavsett auktoritära eller frihetliga) tillhör ”vänstern” men anarkister gör inte det. En medlem i Rouvikonas, som vi kan kalla för N.K, förklarar att skillanden här är att vilka som röstar och vilka som inte röstar. Det är en ganska stor fråga i Grekland. Anarkisterna röstar inte och därför anses de inte tillhöra vänsterrörelsen. Så traditionellt har marxister och anarkister inte organiserat sig i samma grupper i Grekland.

Viktigt när det kommer till samarbete med vänstern är just det antifascistiska arbetet. Thanasis är mån om att fascisterna inte får utrymme på gatan, och ju fler människor som engagerar sig emot dom desto svårare är det för fascisterna att vara aktiva. Därför är det viktigt att även vänsterrörelsen är med och slåss mot fascismen, menar Thanasis.

När det kommer till den antifascistiska kampen så har Rouvikonas även kraftsamlat på läktarna. Numera finns det väldigt många antifascistiska huliganer i Grekland och AEKs medlemslokal ligger i Exarchia. Men ska en vara medlem i Rouvikonas är det inte okej längre att vara en del av en ”huliganrörelse” förklarar Thanasis. Detta är för att Rouvikonas ser sig själva som en ren anarkistisk grupp och tror att det skadar gruppen om huliganism tillåts, även om det är något en väljer att pyssla med utanför de organiserade. Det är helt enkelt nolltolerans mot det om en vill vara medlem eftersom att det anses gå emot de anarkistiska principerna.

Thanasis berättar att Rouvikonas kommer att rikta sin uppmärksamhet mot läkataren mer. Det är väldigt många som redan är antifascister men kanske inte är mer politiska än så som dom vill försöka värva till gruppen. Dom tror att i dom här kretsarna finns många kids från arbetarklassen som har stor revolutionär potential. Ett annat problem är den stora nazistiska närvaron på läktaren. Det är också en av anledningarna till att Rouvikonas själva kommer att öka sin närvaro. Precis som gatorna så ska läktarna vara nazifria, menar Thanasis.

Även om det antifascistiska arbetet är viktigt och brett inom Rouvikonas så är det långt ifrån allt som verksamheten består av. Många av aktionerna läggs upp på Facebook, ofta tillsammans med en video som visar delar av aktionen. För den som är nyfiken finns aktionerna uppe på Rouvikonas youtubekanal som kan ses här.

Att synas utåt och sprida anarkistisk praxis och teorier är en viktig del av kampen anser N.K. ”Vi bedriver alla frågor som är relevanta. Vi främjar anarkistiska ideal och förklara den politiska och sociala verkligheten ur en anarkistisk synvinkel, samtidigt som vi strävar efter att ge maximal publicitet åt våra ord och handlingar”, förklara N.K. Kritiken som Rouvikonas framför inom anarkistiska rörelsen är att det ofta tenderar att bli fokus på snuthat, antifascism eller solidaritetsarbete för fångar. Medan det inte är något fel på denna typ av verksamhet, som Rouvikonas själva också bedriver, borde fler anarkistiska grupper rikta fokus åt många fler olika problem inom samhället, menar N.K.

Någonting som är viktigt för medlemarna i gruppen är att det är en hög aktivismnivå med minst 1 aktion per vecka. Aktionerna är noga planerade och här krävs det att medlemarna är väldigt aktiva, och det är också ett krav som Rouvikonas har när en ansöker om medlemskap. Alltså att acceptera den höga aktivitetsnivån. Som medlem förväntas du dyka upp och ställa upp på aktioner och andra aktiviteter som är planerade. Hårda krav, men det lönar sig.

Rouvikonas är en het potatis i den politiska debatten i Grekland. Det har även hänt att gruppens aktioner har diskuterats under debatter i parlamentet och media skriver frekvent om deras aktioner. Och medias bild av gruppen är inte alltid så rättvis, vilket inte förvånar mig. ”Våra aktioner har skapat en del olika reaktioner från media, allt från raffinerad ironi till att utmåla oss som illavarslande terrorister” berättar N.K. När jag frågar Thanasis hur reaktionerna är från allmänheten svarar han att han upplever dom som positiva överlag, trots att vissa aktioner innefattar ex sabotage av kontorsmaterial och beskrivs i media som ”våldsamma”.

Rouvikonas som grupp har ökat sin aktivism markant, men i samband med det tillkommer även ökad statlig repression. I oktober ockuperade Rouvikonas Spaniens ambassad och för det åtalades 18 av medlemmarna. Hur ska ni skydda er från den ökade repressionen, frågar jag Thanasis. Det är helt enkelt att vi blir så många att staten inte kan komma åt oss lika lätt och obemärkt svarar Thanasis.

På K-Vox träffar vi även fler medlemmar ur Rouvikonas. Vi träffar även K.G som har varit medlem i ca 6 månader. Han är lite yngre än dom andra som vi har träffat men har själv varit aktiv i en annan grupp innan han bestämde sig för att byta grupp och istället bli medlem i Rouvikonas. Och det är just den höga aktivismnivån som har lockat K.G till Rouvikonas. Medan vi sitter och pratar visar det sig att det är ett möte för nya medlemar och K.G smiter iväg.

Det blir också det sista officiella samtalet vi har med Rouvikonas. Men så gott som varje kväll går vi ner till K-Vox och tar en öl/kaffe och småpratar med dom som hänger där. Det är svårt att låta bli, det är en otroligt behaglig atmosfär på K-Vox, det är billigt, folket är trevliga och det känns allmänt bra att vara omgiven av kamrater. Att liksom, bara vara och känna sig trygg med det. Den hemska världen utanför känns så långt bort när en sitter där.

Vi finner fler liknande ställen i Exarchia, och i nästa inlägg kommer jag att skriva om en annan anarkistisk gruppering som håller till i stadsdelen. Gruppen är mindre än Rouvikonas, väldigt informell och till skillnad från Rouvikonas håller dom till mer bakom kulisserna.

Inlägget Rouvikonas dök först upp på anarkism.info.