I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom demoniseringen av Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen och med Rojavakommittèerna. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med en häktad kamrat! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

Stöd dina kamrater i Ukraina genom att köpa en flagga. Gör din beställning via mail: fgstockholm@protonmail.com eller instagram: FGStockholm
200kronor (eventuell frakt tillkommer)

Inlägget Stöd kamrater i Ukraina! dök först upp på anarkism.info.

På lördag-em samlades vi tillsammans med antifascistiska kamrater för att genom en demonstration hedra Björn på vårt eget vis. Demonstrationen var avslutningen på ett flera månader långt samarbete mellan flera autonoma grupper som på olika sätt jobbat med att mobilisera inför 12:e oktober. Vi möttes i Sthlm City och gick sedan tillsammans genom centrala delar av huvudstaden. Med banderoller, flaggor, slagord och bengaler tog vi plats på gator och torg och visade tydligt att vi som vanligt är beredda att försvara oss och andra från nazister. Vi gick via Drottninggatan, förbi riksdagshuset, till Gamla stan där vi stannade till för att hålla ett tal till minne av Björn. Därefter gick vi som avslutning till Slussen. Vid det laget hade snuten sedan länge gett upp sina tafatta försök att begränsa vår demonstration.

Den antifascistiska demonstrationen igår var vårt sätt att visa solidaritet med Björn och alla som på olika sätt kämpar dagligen mot fascister. Demonstrationen var också en kraftmätning för den antifascistiska rörelsen idag. Att vi på eget initiativ gick genom gatorna i Stockholm, att vi fick mycket positiv feedback från människor på vägen, att vi inte lät snuten eller nassar stoppa oss, visar på engagemanget och styrkan i den antifascistiska rörelsen i Sverige idag.

Senare på kvällen samlades vi igen tillsammans med hundratals andra på SAC:s minnesmanifestation för att hedra Björn med tal och kransnedläggning vid La Mano, följt av ett fackeltåget till Medborgarplatsen. Därpå avslutades manifestationen med utdelandet av civilkuragepriset, tal och musik. Därefter fortsatte samtalen och planerandet kamrater emellan långt in på natten.

Gårdagens manifestationer i Sthlm var inte de enda den dagen som syftade till att hedra Björn. På flera andra orter genomfördes olika aktioner. Sammantaget visade vi styrkan i den autonoma vänstern och den radikala fackföreningsrörelsen i Sverige. Såsom Björn gjorde för 20-år sedan förvägrar vi idag nazister att ta plats på våra gator och arbetsplatser.

För oss som deltog igår och är anarkister är det grundläggande att kämpa mot hierarkier, oavsett om det är mot snuten, staten, arbetsköpare eller fascister! Vi säger därför aldrig igen och kämpar kompromisslöst för en annan värld!

Inlägget God avslut på #12OKT kampanjen! dök först upp på anarkism.info.

Vi minns Björn ! Vi ses i Sthlm #12okt!

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.
Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget 10 anarkism.info podcast – Samtal om Björn Söderberg dök först upp på anarkism.info.

helig är sanningen, helig är rätten, lagen, den goda saken, majestätet, äktenskapet, samhället, ordningen, fäderneslandet o.s.v. o.s.v.

Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skapar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal, som vinkar åt dig. Du har en fix idé!

Stirner går hårt åt inte bara den kristna traditionen utan också humanismens placering av Människan i Guds ställe, och Moralen som ersättning för de kristna budorden. Både kommunister och liberaler får sig en rad kängor. ”[Liberalismens] mål är en ´förnuftig ordning´, ett ´sedligt förhållande´, en ´begränsad frihet´, icke anarkien, laglösheten, egoismen.” Inte ens Jaget eller vår strävan efter vilka vi vill bli är någon fast grund att bygga på, även dessa abstraktioner kan bli våra bojor.

När jag i somras läste om Stirner blev jag både glad och irriterad. Jag har svårt att förstå de som vill skriva ut Stirner ur den anarkistiska traditionen. Här finns intensiva och välformulerade angrepp på hierarkiska system som staten, polisen, politiska partier och kapitalismen. Men möjligen beror aversionen mot Stirner delvis på att det går att uppfatta det som att hen ställer individen i konflikt mot omgivningen, och därmed förespråkar en allas kamp mot alla. Och det är inte så konstigt, sådana formuleringar finns, och Stirner betonar egoismen på ett sätt som öppnar sig mot sådana här tolkningar. ”Den ende” vill äga världen och konsumera den för sina egna syften, som Stirner ser det. Solidariteten, förståelsen att mitt intresse kan sammanfalla med andras, lyser ofta med sin frånvaro. Här finns också en betoning av att makt är rätt och en kritik av underdånigheten som går att tolka som en ”skyll dig själv”-mentalitet.

Men Stirner verkar å andra sidan mena att det bara är genom att bejaka det egoistiska intresset som en verklig förening med andra är möjlig. Stirners ”förening av egoister” är kanske bekant för de flesta som kommit i kontakt med hens tänkande, men mot slutet av Den ende och [hens] egendom lyfts också kärleken och omsorgen om andra fram. Men inte som en abstrakt princip eller ett påbud, utan som en känsla hos en individ som riktas mot specifika objekt, och som även den kommer ur egenintresset:

Bör jag då icke taga levande del i den andras liv, bör icke [hens] glädje och [hens] väl ligga mig om hjärtat, skall icke den njutning, jag bereder honom, för mig vara mer än andra njutningar? Tvärtom, jag kan med glädje offra honom otaliga njutningar, oändligt mycket kan jag försaka för hans glädje […] Det är ju min lycka och min glädje att vederkvicka mig i [hens] glädje, [hens] lycka. Men mig, mig själv, offrar jag inte åt [hen] utan blir egoist (s. 364)

Men emedan jag icke kan tåla de bekymmersfulla fårorna på den älskades panna, så kysser jag bort dem: alltså för min skull (s. 366)

Dessutom kan kritiken av abstraktioner tyckas både för radikal och för moderat, samtidigt. För radikal, för att den ger intrycket att det går att frigöra sig från detta till förmån för det konkreta. För moderat för att den stannar vid vissa begrepp, och accepterar andra med tystnad (t.ex. ”religion”, ”intresse”). En av de mer nedslående delarna här är den explicita rasism och antisemitism som Stirner tar för given och reproducerar i sin text, som även flera andra anarkister gjorde vid den här tiden.

Vi är, möjligen på gott och ont, språkliga varelser. Och språket bygger på abstraktioner och metaforer som inte är exakta, och inte sällan på ett dualistiskt tänkande, och kan mycket väl vara förtryckande. Därför tänker jag att det är frihetligt nödvändigt att som Derrida, Foucault, Butler och andra poststrukturalistiska tänkare blottlägga språkets skörhet och montera sönder dess godtycklighet. Men det finns ingen väg bortom språket, och den radikala språkkritik som anarkoprimitivisten John Zerzan framhävt avfärdas därför med rätta av de flesta anarkister idag. Språket är ingen fotografisk bild av den värld vi lever i. Det kan skada och dominera oss, och det är sammanflätat med förtryckande och hierarkiska institutioner. Men det hjälper oss samtidigt att kommunicera och samarbeta, och även andra däggdjur har egna varianter av språk.

Som jag ser det är det inga konstigheter att bejaka egoism och individualanarkism som en del av den spretiga anarkistiska traditionen (en motsägelse!?), oavsett om detta är ens egen betoning eller om en ”håller med”. Och jag ser inte, som vissa, någon koppling till stolligheter (och oxymoroner) som ”anarkokapitalism” och ”anarkonationalism”. Stirner och andra individualanarkisters kritik av den religiösa tron på absoluta idéer är fortfarande användbar och relevant.

Men inte heller här behöver vi vara okritiska. Och i dagens samhällsklimat, när retoriken ändå handlar väldigt mycket om att ”bara vara dig själv”, kanske vi mer än något annat har behov av att betona hur sammanflätade vi är med andra människor, icke-mänskliga djur, växter och miljö, och visa hur vårt (långsiktiga) egoistiska intresse många gånger sammanfaller med en solidarisk kamp mot alla former av förtryck.

Bygger jag min sak på mig, den ende, då vilar den på sin egen, förgängliga, dödliga skapare, som förtär sig själv, och jag kan säga: Jag har byggt min sak på intet. […] Slut.

—
Citaten kommer från syndikalisten och anarkisten Albert Jensens svenska översättning av Den ende och [hens] egendom (1910), s. 66, 139, 364, 366, 461. Läs gärna Jensens introduktion och kommentar, den finns på SAC:s hemsida.

Inlägget Stirner dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.

Jag försöker lugna mig själv med en tanke: Varför tårgas? Vet de inte att vi redan gråter oss genom livet? Men skotten och våldet förstår jag – de är det mest logiska när du vill förinta någons mänsklighet.

De skjuter barn, vuxna, gamla, journalister, civila och alla andra som inte rättar sig i ledet i världens största utomhusfängelse. Ditt namn är Gaza.

Svart stiger röken upp mot himlen, och jag tappar för ett ögonblick balansen när det svartnar även för ögonen. Allt är som det ser ut, allt är som det ska vara – allting är svart i Gaza, och ingen gör något, fastän alla kan se och höra.

Svart är sorgens färg, det är sant. Den är en martyrernas minneslund och strand. Men svart är också någonting annat. Den svarta fanan är motsatsen till den vita, den som signalerar kapitulation.

Svarta är utsikterna för Palestinas alla människor, när de, sten och slunga mot stat och kapital, blod och svett mot iskall geopolitik, kämpar för sin värld av platser, för sina liv, och för en framtid.

Ockupationsmakten Israel har en enorm vapenarsenal och USAs närapå villkorslösa stöd i ryggen, människorna i Gaza har bara varandra. Visst ser det mörkt ut, men kanske är det just svarta utsikter vi behöver?

För svart är också negationen av alla färger i alla nationalstaters flaggor, svart är lugnet och ordningen i en värld av explosioner, det är den kreativa viljan att förstöra det som förstör oss, och i dess ställe bygga upp den värld av vackra strålande saker som vi när i våra svarta hjärtan.

Det pratas mycket om enstatslösning, tvåstatslösning, diplomatiska delegationer i olika konstellationer, men alla dessa så kallade lösningar är fast i den dynamik som är roten till själva problemet.

Någon sade, A no-state solution is the only real revolution. För ett ögonblick skingras röken, och jag ser en svart fågelsilhuett segla på utsträckta vingar mot en himmelsblå bakgrund.

Skotten och skriken tystnar, allting rör sig som i slow-motion, blir suddigt i kanterna, och flyter till slut helt ihop.

Palestina är inte bara en plats, det är i grund och botten inte heller bara ett folk. Det är, i sin renaste och svartaste form, en gemenskap vars kärna är själva idén om frihet. Du kan döda människor, fördriva dem från deras hem och utsätta dem för obeskrivligt lidande.

Men du kan aldrig döda idén om frihet förrän du utrotat allt som lever och känner. Kanske är det därför makten alltid är så ängslig och har så nära till brutalisering och våld? Den vet, innerst inne, att det är den som för en hopplös kamp. Att den, när den skördar våra kroppar, våra liv, och vår kollektiva kraft för sin egen vinning, samtidigt sår frön för sin egen undergång.

Det är det sista jag hinner tänka innan jag somnar om för att vaknar på en plats långt, långt bort.

Inlägget Svarta utsikter – drömmen om Palestina dök först upp på anarkism.info.

Vårt kollektiv erbjuder stöd till anarkister runt om i världen som är utsatta för repression eller som har hamnat i en svår situation på grund av deras politiska åsikter eller aktivism.
Stödstrukturen som vi i vårt kollektiv erbjuder skiljer sig från andra solidaritetsformer då vi erbjuder direkt stöd från vår fondkassa och inte genom välgörenhets-solidaritet. Anarkistiska försvarsfonden applicerar samma struktur av solidaritetsarbete som har introducerats av Internationella Antifascistiska försvarsfonden.

Vi tror att det är viktigt att organisera sig på det här sättet som vi gör, för att det på ett väldigt enkelt och framgångsrikt sätt informerar om repression och engagerar människor till direkt support och solidaritet. Det finns inte tillräckligt många lokala ABC (Anarchist Black Cross) grupper så att alla som är i behov av hjälp kan få det, och i många fall har lokala ABC grupper mycket press på sig särskilt om behovet av hjälpen innebär ett väldigt omfattande arbete och den lokala rörelsen är för liten och saknar medel för att hjälpa den behövande. Med vår fond kan en enkelt, oavsett vart i världen en befinner sig, söka internationellt ekonomiskt stöd.

Vi är ett kollektiv på det sättet att alla som bidrar årligen med minst 20 dollar kan joina de beslutsfattande organen som beslutar om en begäran kan beviljas av fonden. Besluten fattas online genom konsensus eller enkelt majoritetsbeslut om konsensusbeslut inte är möjligt.

Gå med oss i kampen för en bättre värld och stöd kamrater som strävar efter samma mål. Du kan donera till fonden och bli en del av de beslutfattande organen, och du kan även gå med i vårt kollektiv som håller igång hela strukturen bakom fonden. Donationer är välkomna, särskilt nu när vi är i uppstartsfasen. Vi välkomnar också eventuella försök till att samla in pengar till fonden genom lokala stödarrangemang.

Vi är också redo att ta emot förfrågningar om stöd, men stödet kan inte genomföras fullt ut förrän vi har byggt en stark bas av givare.

Tills alla är fria!

Inlägget Stöd Internationella Anarkistiska Försvarsfonden! dök först upp på anarkism.info.

Medvetenheten bland svenskar om att Sverige är en stat som ockuperat andra folks traditionella områden med hjälp av en rasistisk ideologi är fortfarande skrämmande låg. Amanda Kernells hyllade film Sameblod, och UR:s nya och seriösa dokumentärserie Samernas tid, och Svenska kyrkans vitbok är ett exempel på en växande medvetenhet om detta.

Anarkister borde ligga i framkant här. Vi delar med urfolk idealt en medvetenhet och/eller erfarenhet av det destruktiva i nationalstaternas och kapitalismens exploatering och förtryck. Även om det kan finnas avgörande skillnader och olika uppfattningar så borde vi, oavsett om vi är samer, anarkister eller både och, kunna göra gemensam sak när det gäller att kämpa för autonomi och miljöskydd, och mot exploatering, rasism och kolonialism. Ett konkret nutida exempel är det arbete som bedrivits mot gruvprospektering och etablering i Gállok (Kallak i Jokkmokks kommun) med bland annat omfattande direkt aktion (här, bild), och längre tillbaka striden om dammbygget i Alta.

Det här betyder inte att det är frågan om någon sammansmältning av kamper och perspektiv. De flesta anarkister tillhör (gissar jag) inte något urfolk, och många samer kommer aldrig att bli anarkister. För anarkister som tillhör den svenska majoritetsbefolkningen borde en anarkistisk respekt för andras autonomi göra både att en undviker kulturell appropriering och att en är ideologiskt återhållsam i relationerna med samer (och andra etniska ”minoriteter”).

Om det sedan skulle visa sig att anarkistiska praktiker eller analyser blir användbara i urfolkskampen så är det förstås bara härligt. I vilken utsträckning det är möjligt eller lämpligt måste få avgöras främst av samiska anarkister och aktivister. Och oavsett finns det alltid något litet andra anarkister kan göra för att ställa sig på rätt sida i konflikten mellan statens och kapitalets rasism och exploatering och ursprungsbefolkning, åtminstone lära sig mer om samernas historia och situation.

Inlägget Urfolkskamp dök först upp på anarkism.info.