“It is organized violence on top which creates individual violence at the bottom. It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act.”

Den 6 juli mördades Ing-Marie Wieselgren i Visby och misstänkt för mordet är en man med starka kopplingar till NMR. I Köpenhamn dödas tre och tio skadades den 3 juli. Den 25 juni dödades två och 21 personer skadades i Oslo. 

Enligt tankesmedjan Center for Strategic & International Studies begicks 21,8% av terrordåden i Europa mellan 2009 och 2020 av högerextrema. Till det kan läggas nästan 70% islamistisk terror som delar högerextremismens patriarkala, chauvinistiska och reaktionära maktanspråk. 

Oavsett hur en räknar är den här typen av vansinnesdåd ett problem kopplat till högerextremism. Nazism, fascism, och i mindre utsträckning nationalism, är ideologier som som inte syftar till att skapa ett så gott liv som möjligt för alla. Det är ideologier som vill skapa fördelar för en grupp människor på bekostnad av andra. Livet ses som en kamp mellan olika grupper där den ena gruppens välgång automatiskt innebär en förlust för alla andra grupper. 

Auktoritära ideologier utesluter fredlig samverkan mellan olika grupper av människor och den enda acceptabla relationen mellan olika grupper är dominans. I den högerextrema tankevärlden blir våld blir därför den naturliga konsekvensen av att olika grupper befinner sig på samma plats i tillvaron. I auktoritära och totalitära ideologier finns det inte en plats för gemenskap eller solidaritet utan bara för maktkamp mellan konkurrenter. Det för med sig att fascistiska och nazistiska organisationer är toppstyrda och endast kan styras av en stark ledare som förmår hålla tillbaka de andras maktanspråk. 

När nationalistiska och fascistiska politiker för fram idéer som SD:s Gunilla Schmidts ”Kan ingen ställa sig på [Öresunds]bron med en kulspruta?” eller konspirationsteorier som “The Great Replacement” skapar det en miljö där personer som har närmare till att faktiskt ta till våld ser detta som accepterat eller rent utav nödvändigt. 

De högerextrema ideologierna i sig leder till våld. När deras våldsdåd skylls på psykisk ohälsa pekas istället den gruppen ut som orsak till problemet. De blir ett alibi och en bortförklaring där korten blandas bort för att slippa se att nazism, fascism, islamism och högerextremism som är en orsak och en katalysator för ett större och djupare problem i samhället. 

En annan variant av denna strategi är när makthavare och tyckare skyller problemet på “våldsbejakande extremism”. En falsk dikotomi målas upp mellan extremister som står för våld och alla andra, som då står för motsatsen av våld. 

Istället för att itu med orsakerna till att människor söker sig till Nazistiska och Fascistiska grupper klumpas olika grupper med olika motiv och olika sätt att arbeta samman i halmgubbe-konstruktionen “våldsbejakande extremism”. 

Vänster-aktörer stod för 2% av terrorismen i Europa 2009-2020 och i det återfinns säkert agerande så som fritagande av djur, inbrott på vapenfabriker men såklart rymmer siffran även våldsamma händelser som syftar till att skapa politisk terror. Det finns dock en avsevärd skillnad i omfattningen och att det planlösa mördandet riktat mot allmänheten knappt, om alls förekommer inom vänstern. Våldsdåd mot människor på gatan gynnar inte anarkismens politiska agenda och är oförenligt med anarkismen som ideologi. Medan det finns gott om exempel som när den högerextrema konstnären Dan Park hyllade terroristen Anders Behring Breivik och fick stöd av Lars Vilks. Att skylla högerextrem terrorism på “våldsbejakande extremism” är att säga att dessa skillnader inte finns och att lokalisera problemet i när folk avviker från normerna för politiskt agerande och blir radikaliserade. Det politiska samtalets möjligheter kringskärs och demokratin urholkas.

Strategier för att flytta fokus från det problem Fascism och Nazism utgör är populära bland makthavare och tykonomer eftersom de flyttar fokus från att våld präglar vårt samhälle och är en del av den rådande ordningen. Våld och hot om våld utövas gentemot fackföreningsaktiva och mot politiska grupper eller stater som inte fogar sig i den hegemoniska internationella ordningen. Europas gränser och EUs regionala ekonomiska suveränitet upprätthålls med våld mot flyktingar. I Ukraina pågår proxykriget mellan de Ryska plutokraternas invasionsarmé, där Ukrainarnas försvarsvilja utnyttjas för att gynna stormakternas intressen (USA, Storbritannien och EU är knappast missnöjda med att den Ryska krigsmakten utarmas i Ukraina, vilket säkert bidrar till den politiska viljan att skicka vapen till landet). Politiker och ekonomiska makthavare kan inte göra någonting åt kapitalismens våld eftersom de själva är en del av problemet. 

Många av skjutningarna i USA har bland annat förklarats med att gärningsmännen (vita män) upplever att de fråntagits privilegier de har rätt till. Kontroll över personer med andra kön, ekonomisk framgång och att stå oemotsagda i privata och offentliga samtalet. Förlusten av privilegier skylls på marginaliserade grupper som tagit mer plats i samhället och som också ofta blir de som ofta hamnar i skottlinjen, när hämnd för de inbillade oförrätterna ska utkrävas. Men en del i förklaringen finns också i minskande reallöner, en sjunkande levnadsstandard, arbetsskador som leder till opiat-missbruk. Den här utvecklingen är en direkt följd av kapitalismens utveckling och ständiga jakt på större vinster, billigare arbetskraft och nya marknader.

När nya marknader saknas så nya skapas med ekonomisk och militär krigföring. Afghanistan, Irak, Venezuela, Bolivia, Ukraina. 

Våldet är inte en bugg i systemet utan en förutsättning för att det ska kunna fortsätta. Det organiserade våldet i toppen legitimerar och motiverar atomiserade, bittra män som upplever sig berövade privilegier, att ta hämnd på sina inbillade fiender. När makthavare och tyckonomer kommer med bortförklaringar för att skydda systemet som låter dem åtnjuta makt och privilegierade liv, istället för att hjälpa till att ta tag i rötterna till problemet, så skändar de offrens minne.

Inlägget Ingen går säker från fascism dök först upp på anarkism.info.

Polisaktivisten Peppe Larsson ironiserar på twitter över att människor han kallar vänsterextrema demonstrerar mot polisens övervåld eftersom demonstrationen I Malmö bevakades av polis. Demonstrationen I Malmö var inte tillståndsgiven, alltså hade ingen bett polisen att vara där utan deras närvaro var deras eget initiativ.

Med tanke på att polisen sköt 3 personer I Norrköping är polisens närvaro knappast önskvärd vid en demonstration mot polisvåld. Solidariteten och den inbördes hjälpen mellan kamrater är också ett bättre skydd och min erfarenhet är att det ger en större känsla av trygghet. Polisens beskydd kan också snabbt, och godtyckligt förvandlas I polisiär repression. Ett tydligt exempel på det är Göteborgshändelserna 2001. I närtid har anarkistiska demonstranter behövt och lyckats ingripa för att frita kamrater från polisära kidnappningsförsök. Polisen kan alltså lika gärna vara en aktör som en social rörelse behöver skydda sig ifrån.

Peppes och andra twitterpolisers ironiska hot takes för med sig en bitter bismak för den som engagerar sig för frihet och alla människors lika värde, i den senkapitalistiska samtiden. Jag förstår dock att det är ett perspektiv som Peppe Larsson har svårt att ta in.

Inlägget Dagens polis skyddar morgondagens Hitler dök först upp på anarkism.info.

Sociala rörelser kan förändra samhällsutvecklingen. Parallellt med en ökande grad av grön organisering pågår också något av en grön våg, där fler blir intresserade av att skala ner, leva enklare och mindre urbant.

Men när fler engagerar sig för en grön och hållbar framtid, eller byter livsstil, sker det också på ett sätt som avmaskerar de ökande klassklyftorna. Sverige har haft en skenande ojämlikhet där klassklyftorna (enligt OECD) ökat snabbast sedan 1990. Skillnaden mellan den som har ett privilegium och den som marginaliseras syns också tydligt i vilket miljöengagemang som är möjligt för vem.

Vem har råd att vara grön

Extinction Rebellion eller XR har med kreativa aktioner satt klimataktivismen på kartan med målet att förmå stater att utlysa klimatnödläge. XR har använt sig av en variant av civil olydnad som bland annat innefattar att aktivisten medvetet låter sig gripas. Metoden har därför kritiserats utifrån ett klass, ras och könsperspektiv. Att låta sig gripas är ett alternativ för dem som gynnas av systemet så som det ser ut idag, men mer svårsmält för exempelvis den som bär trauman kopplade till övervåld från polisen.

I podden Flashback Forever pratar värdarna Emma, Ina och Mia i förbigående om WOOF eller Work On an Organic Farm. WOOF är ett nätverk för ekologiska gårdar och volontärer som vill arbeta gratis på gårdarna. Poddvärdarna pratar avmaskerande om hur WOOFande blir en hobby för medelklasskids som vill resa billigt, men inte är ett alternativ för den som istället måste jobba.

Det finns en rad influensers (gig-reklamare), youtubers och andra som Downshiftat eller valt att leva enklare, till exempel flytta till ett torp på landet. Det som inte syns bland de vackra vyerna på Instagram-kontona är hur omställningsresan finansieras. För att dra igång ett eget företag, oavsett bransch, behövs oftast ett rejält startkapital. I alla fall en årslön, plus materialkostnader. Vissa har säkert jobbat hårt och sparat ihop pengar, men det verkar vara en minoritet (anekdotisk evidens). Jämfört med att leva som underbetald knegare i en storstad är det tveksamt om livet på landet är så mycket mer ekologiskt (stora ytor att värma upp, bilberoende). Det är kanske rentutav mer ekologiskt att så att säga samla skiten på ett ställe. Det är en minoritet som verkligen har turen att kunna välja hur de vill leva. För den som är priviligierad är det ändå lätt att inbilla sig att turen egentligen handlat om egen prestation och förträfflighet.

Baksidan av den gröna klassklyftan är klassföraktet och en brist på klassmedvetande och insikt om vilka som står för de stora utsläppen. Idén om att det är arbetarklassen som står för de stora utsläppsmängderna på grund av brist på pengar eller intresse. Konflikten och premissen för TV-serien Storuman Forever är till exempel idén om att den skoteråkande glesbygdsmannen är Problemet med stort P i klimatfrågan, samtidigt har serien fått bra kritik för att lyckas hantera frågor om klass, marginalisering och personligt klimatansvar på ett bra sätt. Men det har inte gjort någon tv-serie om kapitalister som utmanas att skrota båten eller ställa privatplanet.

För att hitta trovärdiga svar som håller för granskning behöver vi tillämpa en intersektionell och helhetlig analys på klimatfrågan och vara kritiska till symbolpolitik som i slutändan mest tjänar till att generera profit för ett fåtal investerare. Vi behöver undvika enkla svar som låter oss ignorera behovet av strukturella och systematiska förändringar.

De enda som tjänar på klassförakt är de som tillhör den kapitalägande klassen. Snarare borde vi alltid sparka uppåt. Den som sitter på mest pengar förstör som regel också klimatet mest. Oxfam rapporterar att den rikaste procenten släpper ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning. Blir bensinen billigare så tenderar folk att köra mer bil. Den som börjar cykla till jobbet av klimatskäl börjar som regel också kompromissa på andra områden, kanske genom att börja serieinvestera i cykelutrustning. En stor miljöinvestering som att byta till en elbil riskerar att bli en symbolhandling som maskerar andra problematiska beteenden.

De som sitter på ekonomisk och i förlängningen politisk makt bär också det största ansvaret. Det betyder inte att vi inte som individer har en viss makt, att vi inte kan ta ett visst ansvar eller kan göra skillnad. Det finns mycket vi kan göra, speciellt om vi organiserar oss.

Det är såklart bra att göra hållbara val och rannsaka sig själv. Men frågan är vilka val som gör mest skillnad. Jag önskar att fler som vill skulle få skala ner, flytta till landet och kunna leva enklare (vilket såklart betyder olika saker för olika personer) då kanske det vore bra att försöka skapa möjligheter, samarbeten och strukturer för att underlätta omställning till mer hållbara sätt att leva för den som annars inte haft råd eller möjlighet.

När klimatet blir vildare och problemen orsakade av global uppvärmning blir fler kommer fler att ställa sig frågan vad de kan göra för att nå förändring. Som anarkister är det vårt jobb att förklara hur den stundande klimatkrisen hänger ihop med patriarkat, kapitalism, rasism och andra maktordningar. Vi behöver nå ut till de individer och grupper som räknas ut och drabbas av klassförakt med budskapet om att vi alla sitter i samma båt och därför borde kunna dela samma strävan.

Inlägget Det gröna klassföraktet dök först upp på anarkism.info.

Alla som påverkas av ett beslut ska kunna påverka beslutet och den som påverkas mest av ett gemensamt beslut ska kunna påverka det mest.

Det här kriteriet är ett förslag på hur en skulle kunna skilja mellan en demokratisk regering och en diktatur. Det här är ingen allmänt accepterad definition men det finns en visdom i det som är svår att förneka. Varje gång jag hör om den allt mer repressiva asylpolitiken påminns jag om den här bristen i det som kallas demokrati. Jag tänker också på hur alla de människor, som riskerar livet för att få komma till Europa eller som lever i ovisshet och utsatthet i ett flyktingläger, inte har någon chans att påverka EU:s asylpolitik. De är röstlösa och rättslösa i gentemot ett EU som ändå kallar sig demokratiskt.

Igår presenterade Ylva Johansson och EU-kommissionen en ny migrationspolitik. Enligt journalisten Alice Petrén kan denna politik innebära att alla EU-länder tvingas bidra till asylsystemet, men att de kan få olika uppgifter.

”De som inte vill ta emot asylsökande kan till exempel komma att bli ansvariga för arbetet med att skicka tillbaka dem som inte har asylskäl.”

– SR 23/9 kl. 07:54

Bland de länder som inte vill ta emot asylsökande finns Ungern och Polen. Det här är länder som beskrivs som bristfälliga demokratier med en skrämmande auktoritär utveckling. Att föreställa sig att dessa länder med sina rasistiska regeringar, ska ta ansvar för alla Europas deportationer, är skräckinjagande.

Ylva Johansson visade i samband med inskränkningen av strejkrätten tydligt vilken sida av klasskonflikten hon står på. Det lönade sig visst och hon erbjöds posten som EU-kommissionär. Nu frontar hon EU:s nya, rasistiska migrationspolitik.

Vi lever i en tid av ökande repression, där allmänhetens rättigheter långsamt urholkas till förmån för den ekonomiska och politiska elitens intressen. Jag påminns om bilden av grodan som sitter i en kastrull med vatten som långsamt blir varmare, och som inte inser vad som är på väg att hända innan det är för sent.

Om du inte gör motstånd nu, vad krävs då för att du ska ställa dig på barrikaderna? Som tur är så finns det mycket du kan göra. Engagera dig för att underminera EU:s kontroll över gränserna genom att stötta organisationer som Ingen Illegal eller organisera dig med dina vänner eller grannar för att bygga kollektiv kapacitet utanför statens och företagens kontroll. Skapa kultur som visar att en annan värld är möjlig och nödvändig. Kämpa på din arbetsplats genom facklig kamp med dina kollegor, mot migranters och papperslösas osäkra situation på arbetsmarknaden vilket t.ex. Syndikalisterna gjort. Har du bättre förslag? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan.

Inlägget Murarna växer runt fort Europa dök först upp på anarkism.info.

– Emma Goldman

Enligt den liberalistiska hästsko-teorin så möts alla perspektiv som skiljer sig för mycket från den liberal åsiktsnormen i ytterkanterna. Enligt denna närmar sig de extrema perspektiven varandra och höger- och vänsterextrema sägs vara lika goda kålsupare. Det här är en teori som i stort sett saknar belägg, men den är populär för att osynliggöra och misstänkliggöra radikal samhällskritik från vänster.

När Facebook blockerade en rad högerextrema plattformar i maj 2019 var det svårt att gråta blod, samtidigt blev det tydligt att det var en tidsfråga innan en liknande utrensning drabbade vänsterplattformar. Nu har Facebook blockerat flera anarkistiska plattformar och andra radikala vänsterplattformar. Samtidigt bannas konton kopplade till högerkonspirationen Q-anon och plattformar från den amerikanska milisrörelsen. Anarkistiska plattformar som drabbats är till exempel itsgoingdown.org och crimethinc.com.  Händelsen visar tydligt hur Facebook omfamnar hästsko- och kålsuparteori och likställer perspektiv som avviker för mycket från den liberala normen så som våldsbejakande. Utan att veta det kastar Facebook sten i glashus.

Facebook rensar också ut antifascistiska initiativ, troligtvis på grund av hetsjakten på ”Antifa” i amerikanska högermedier. I detta avslöjar Facebook sig självt. Fascism är inte en fråga där det går att vara neutral. Indirekt innebär detta ett stöd till fascism, det vill säga till organiserat politiskt våld mot olika minoritetsgrupper.  

Facebooks motivation till utrensningen är att motverka röster som uppmanar till våld i politiska demonstrationer och protester. När kritik mot så kallad våldsbejakande vänster levereras från den politiska mitten så görs det alltid med en osmickrande omedvetenhet om det våld som krävs för att upprätthålla den rådande ordningen. Facebook rensar inte ut organisationer som står för elitens våld från stater och multinationella företag, mot arbetarklassen, minoritetsgrupper, djur eller ekosystem.

Om någon aktör är en lika god kålsupare som verkligt våldsbejakandeelit-aktörer så är det snarast Facebook självt. I Washington post skriver Nina Jankowicz om hur Facebook tillämpat en dubbel standard. Å ena sedan säger sig Facebook stå på barrikaderna för yttrandefriheten. Å andra sidan har företaget fått mycket kritik för eftergifter gentemot auktoritära regimer så som Turkiet och Ryssland, Cambridge Analytica-skandalen och generellt. Oerfarna politiska aktivister och organisatörer blir lätt utsatta för exponering och repression innan de fått erfarenheter av riskerna med att använda Facebook som ett organiserings-verktyg.  

Facebooks beslut är inte oväntat men minskar samhällskritiska rösters möjlighet att nå ut till en allmänhet vars internetnärvaro blir allt mer inskränkta av monopolsträvande företag. Det här är en tydlig illustration av hur den digitala kapitalistiska ekonomin fungerar enligt precis samma premisser som alla andra kapitalistiska företag och utan problem går över lik i jakt på större övervinster. Det är en agenda som gynnar en minoritet av rika investerare, på alla andras bekostnad. Utrensningen av anarkistiska plattformar från Facebook är ett agerande som visar att alla typer av motstånd behövs både online och offline. Både inom de sociala medierna, via egna kanaler och på gatan.

Vi kan inte besegra mästaren med mästarens verktyg. Facebook har återigen visat sitt rätta ansikte och påminner oss om att de är en människofientlig organisation och en fiende till all kamp för befrielse.

Bild: ”Neues Facebook Anti-Like” by greenoid is licensed under CC BY-SA 2.0

Inlägget Auktoritär stenkastning i det digitala glashuset dök först upp på anarkism.info.

Det här är verkligen spännande tider att leva i. De statiska slutsatserna från slutet av det förra årtusendena om den enda vägens politik och historiens slut har ställts på ändå och ett revolutionärt ögonblick börjar skymta med sin närvaro tack vare att den svarta i USA verkar ha bestämt sig för att måttet är rågat.

Klimatkampens utdragna momentum, tillfälligt överskuggat av Coronakrisen, lämnar en öppen fråga. För en del skapar krisen ett limbo, en paus. Andra upplever snarare att tillvaron framträder skarpare och att strukturella orättvisor, som dolts i det vardagliga skenet av normalitet, kommer upp till ytan och förtydligas i klyftan mellan de som säkert kunnat arbeta i sina hem och dem som tvingats till än mer stressiga, än mer prekära arbetsvillkor i så kallade essentiella yrken. Coronakrisen gör det möjligt för oss att tänka i termer av ett Före och ett Efter. I det läget har många röster höjts om att krisen manar oss att ställa om. Omställning, vad betyder det annat än en Revolution? I det läget kan vi vara tacksamma att det inte finns något tydligt spjutspetsparti att samlas bakom.

Klimatkrisen aktualiserar hur ohållbar den rådande ordningen är. Det har lett till att omställningsnätverk och omställningsgrupper grundats, aktionsnätverk, massaktioner och mer därtill. Vi lever med insikten om att omställningen behöver vara intersektionell och revolutionär, något som saknas i grupper som försöker förena hållbarhet med vinstintressen. Det finns ingen snäll kapitalism eftersom evig tillväxt är omöjlig inom ramen för ett slutet ekosystem. I omställningsrörelsen behövs därför både röda, gröna och svarta röster.

En bidragande förklaring till att #blacklivesmatter kunnat nå momentum just nu är att många saknar, eller inte kan delta i en 40+ timmars arbetsvecka. Hade vi haft tid hade kanske detta hänt för länge sedan. Vi agerar utifrån de materiella omständigheter vi lever i. En del av anarkismens idé är att vi gemensamt kan förändra våra materiella omständigheter. Vi kan ställa om i marginalerna och alternativa kollektiva strukturer som ger oss kapacitet att agera mer autonomt i förhållande till den rådande ordningen. Ett motstånd behövs, men vi behöver också bygga de alternativa rum där motstånd kan växa.

En röd, grön och svart omställning behövs. Jag föreställer mig att den börjar med att vi funderar på hur vi kollektivt kan lösa våra grundläggande behov utan inblandning av stat och företag. I självorganiserade grupper, anpassade efter de omständigheter vi befinner i oss i och efter de behov vi strävar efter att tillgodose. Genom att hjälpas åt att odla mat, förvalta kläder, ordna bostad och organisera vår trygghet. Är det inte precis det som är målet med den autonoma zonen i Seattle, Zad Notre-Dame-des-Landes, Rojava eller alla de andra inspirerande exempel som visat vägen mot hur en postkapitalistisk tillvaro kan tänkas se ut?

Anarkister har en självklar plats i sådana sammanhang och många anarkister deltar i de sammanhangen. Samtidigt saknar jag explicit revolutionära sammanhang som också drar slutsatser mellan olika kamper och engagemang, till en framtid där makt endast är någonting vi utöver med varandra och inte på någon annans bekostnad.

Inlägget Röd, grön och svart omställning dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info vill lyfta fram och sprida vidare information om olika inititativ till ömsesidig hjälp, för att klara Corona-krisen bättre.

Vad kan du tipsa oss om?

Några initiativ att hålla koll på:

https://fikk.se/hjalp-till-drabbade-och-riskgrupper-covid-19/

https://www.facebook.com/groups/Covid19sverige/

https://volontarskartan.com/
(Förvirrande nog gäller detta initiativ bara Sollefteå kommun, men andra kanske kan inspireras)

https://preppatillsammans.se/#corona

Sjukhusockupationen i Sollefteå sker nu på distans

Granne till granne i Malmö

Corona i Dalarna

Corona hjälpgrupp Stockholm

Hjälpgrupp Corona – Västmanland

PS:

Det går givetvis bra att lägga tips i kommentarerna, på så vis blir detta också ett litet monument över all självorganisering som pågått!

Inlägget Ömsesidig hjälp i Corona-tider dök först upp på anarkism.info.

Den anarkistiska rörelsen tenderar att vara rätt ung. En kommer in i den någonstans i sena tonåren och hänger oftast kvar till någonstans mellan 25 och 30, sedan har vuxenlivet hunnit ikapp en. Det här är kanske någonting som håller på att förändras, men vad som hänger kvar är att få sociala eller politiska rörelser har plats för barn. Den anarkistiska är inget undantag. Det här är säkert en patriarkal restprodukt där föräldra-ansvaret främst tilldelats kategorin kvinnor och politiskt arbete utanför hemmet främst tilldelats kategorin män. Anarkistiska rörelser som är anti-sexistiska och vill inkludera äldre personer behöver göra upp med denna uppdelning för att skapa plats så att föräldrar och barn ska kunna delta. Självklart hör barn eller föräldrar inte hemma i alla former av engagemang. Både barn och föräldrar skulle däremot mycket väl kunna bidra, till andra aktiviteter. Det kan handla om att vara med och driva sociala centra och annan autonom infrastruktur, stödkampanjer och demonstrationer eller att skapa anarkisk kultur. Genom att göra plats för barn kan rörelsen få en tidigare återväxt och rörelsens mål bli tydligare och mer allmänt kända. Genom att barn och andra vuxna som kommer i kontakt med en inkluderande anarkiströrelse ser att rörelsens engagemang gynnar allmänheten.

Barn behöver hänsyn, trygghet och uppmärksamhet. Barn behöver inte bara sina föräldrar eller utökade familj, utan också andra vuxna som tar sig tid. En rörelse som gör plats för barn kan inte heller göra det på ett allt för naivt sätt. Till exempel är en bra förhållningsregel att ingen annan vuxen ensam har ansvar för barn regelbundet eller under längre tid utan att det alltid är två vuxna med vid barnpassning eller barnaktiviteter.

Innan jag själv blev föräldrar tänkte jag inte mycket själv på hur föräldrars möjlighet till aktivism påverkades av föräldraskapet. Jag tyckte bara att det var tråkigt att det fanns en gräns mellan dem som kunde engagera sig och familjer med barn. Det fick mig att bestämma mig för att inte gå i aktivistpension den dagen jag själv blev förälder. Vad jag insåg när den dagen kom är visheten i talesättet att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Vill ni andra ha oss föräldrar kvar i rörelsen behöver vi er solidaritet. Annars får vi föräldrar samla oss för att kräva den plats vi har rätt till i befrielsekampen och återerövra det stöd samhället och våra kamrater är skyldiga oss.

Inlägget Barn, anarki och rörelse dök först upp på anarkism.info.

Enligt ett liberalt sätt att se på sociala medier och kulturen runt dessa är det positivt att vem som helst kan nå framgång genom sina tankar och takes. Idén om att vem som helst kan nå framgång är såklart långt från sanningen. Allmänhetens uppmärksamhet är en begränsad resurs och tillgången till finansiering för olika plattformar ännu mer begränsad. Även om företagens reklambudgetar svällt rejält de senaste decennierna (och influenserkakan växt ännu snabbare), så måste många många fler lockas att köpa produkten för att marknadsföring ska löna sig. Det finns ett begränsat antal konsumenter och därför är influenserlivet också bara tillgängligt för ett fåtal. Allt som oftast dem som redan gynnas av befintliga maktstrukturer.

Mot den bakgrunden är det lätt för den som producerar content att dras med i jakten efter följare och pinnar i användarstatistiken. Missförstå mig rätt. Folket bakom anarkism.info blir naturligtvis också glada när fler följare hakar på. Men jag tänker inte att det är för att få följare och socialt kapital som vi agiterar och skapar innehåll. Ett mål är såklart att sprida en idé, men min förhoppning när jag skriver är att drömmen om anarki ska slå rot och leda till handling.

Framgångsrik anarkistisk opinionsbildning märks inte för att den drar många följare till sig. Anarkistisk opinionsbildning märks när fler människor tänker ”kan de så kan jag”. När någon erbjuder sig att hjälpa till eller startar ett eget initiativ för att på olika sätt sprida anarki. Att bli en framgångsrik anarkistisk opinionsbildare handlar därför om solidaritet. Att lyfta kamraters initiativ både när de gör exceptionellt bra, men också när de bara gör helt okay grejer. Att peppa den som gör något, ge uppmuntran och kamratlig kritik. För att fler på så sätt ska känna att de också kan. Att de, liksom du, har en plats i kampen för människors frigörelse från alla maktstrukturer och all dominans av en människa över andra.

Vill du göra någonting på riktigt men är lite osäker på vart du ska börja så är mitt tips att låta nästa klick i läsningen bli den här peppande texten från It’s going down.

https://itsgoingdown.org/switching-things-up-beyond-banner-drops/

Inlägget Om siffrorna står still gör du kanske helt rätt dök först upp på anarkism.info.

I en diskussionstråd rörande frågan om vad som skulle vara en bra översättning för det engelska begreppet community organizing föreslogs orden gemenskapsbefrämjande grannskapsorganisering. En vitsig själ kommenterade att den som använder det begreppet antagligen är en snut. En annan kamrat länkade till en viktig kritik av Community organizing. I denna förespråkar Ray Valentine en strategi baserad på fackföreningarnas förmåga att hindra produktion genom strejk och andra verktyg. Valentine baserar tanken t.ex. på hyresstrejker som varit ett effektivt verktyg i kampen mot gentrifiering.

Anarkism.info beskriver anarkism som historisk rörelse baserad på en kombination av politisk filosofi och olika praktiker baserade på denna. I pamfletten Vad är anarkism nämns direkt aktion, prefiguration, ömsesidig hjälp och självorganisering. Inom motståndsaktivism, så som den Valentine beskriver är alla dessa praktiker användbara, men motstånd är bara ett ben som en anarkistisk rörelse kan tänkas vila. Motstånd är en viktig aspekt av aktivism och organisering, men en kombination av olika typer av engagemang, sinsemellan sammanlänkade kan skapa en mer levande och mer kapabel rörelse. Ett förslag är att använda tre kategorier eller ben.

• Motstånd
• Motkultur
• Institutioner för att lösa vardagsproblem genom inbördes hjälp

I viss mån är alla dessa lika viktiga. Vart och ett av dem kommer därför att kännas som den absolut viktigaste av dem vars engagemang vilar mest på ett av benen. Om en tänker sig att alla ben är lika viktiga är det lättare att hitta inspirerande och tydliga exempel på Motstånd och Motkultur än på aktiviteter för inbördes hjälp och det saknas bryggor och överlappning mellan de olika benen.

Det finns många artister som använder sig av ett anarkistiskt eller socialistiskt patos i sin konst, teater och musik kan exempelvis fundera på hur de kan bidra till att stärka det politiska motståndet på gatan, eller byggandet av institutioner för inbördes hjälp.

De flesta anarkister som menar allvar med att förverkliga sina politiska ideal är aktiva i någon form av politisk aktivism och det finns många initiativ och rörelser där det åtminstone finns en anarkistisk komponent eller anarkister som främjar ett anarkistiskt förhållningssätt. Däremot är det svårare att hitta konkreta exempel på institutioner som löser vardagsproblem.

Institution är ett krångligt begrepp, stater och myndigheter är formella institutioner, men en förankrad sedvänja eller förhållningssätt är också en typ av institutioner. Dessa kan kallas informella. Anarkismen har varit en utgångspunkt för en principfast kritik mot både formella och institutioner så som exempelvis Emma Goldmans äktenskapskritik (också en institution). Därför kan det vara svårt att förstå vad en anarkistisk institution skulle vara. Men det finns förtydligande och inspirerande exempel. Krossade fönsterrutor på Starbucks, svarta blocks-taktik skulle kunna beskrivas som informella anarkistiska institutioner.

Sociala center, info-shops och DIY-scener skulle kunna beskrivas som formella anarkistiska institutioner, men också vissa av de institutioner nobelpristagaren och nationalekonomen Elinor Ostrom beskriver i Governing the Commons. Här handlar det om självorganiserad förvaltning av allmänningar.

Idén om tre likvärdiga ben för anarkistisk organisering, 1) Motstånd, 2) Motkultur, 3) Institutioner, leder till frågan om varför det inte finns fler anarkistiska institutioner om vi faktiskt tror att ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och inbördes hjälp är ett möjligt alternativ till samhällen byggda på tvång.

Arbetande och arbetsvägrande människor har oavsett identitet några gemensamma problem. Mat, boende, kläder, trygghet, med mera. Att lösa dessa problem genom inbördes hjälp, självorganisering och direkt aktion är kanske inte lika spännande eller (inledningsvis) lika rebelliskt som att praktisera motstånd eller motkultur. Men det är precis lika viktigt. En annan fördel med att prioritera detta ben lika högt som de andra två är att personer som inte själva kan eller vågar ställa sig på barrikaderna, är konstnärliga eller har artistisk talang kan bidra till att bygga institutioner. Indirekt kan det engagemanget bidra till att skapa en infrastruktur som möjliggör ett mer slagkraftigt motstånd och skapar arenor för att praktisera motkultur. På så sätt finns en koppling mellan de olika benen.

Institutionsbyggande kan vara en aktivitet som passar personer som känner att de t.ex. annars är för gamla eller inte har ork att delta i spektakulära aktioner. Det kan i sin tur bidra till att skapa en kontinuitet mellan generationerna och ett historiskt minne. Risken för att uppfinna hjulet på nytt minskar också när generationsklyftorna överbyggs (Minns att dessa är en illusion skapade av kapitalet för att lättare marknadsföra produkter till olika demografier). En bredare och mer inkluderande anarkistisk rörelse blir också mer kapabel att prefigurera och förverkliga visionen om en värld där alla är fria.

Inlägget Revolutionsfrämjande institutionsbyggande dök först upp på anarkism.info.