Det är allmänt känt att man inte ska öppna eller klicka på länkar från okända avsändare, men man ska även vara kritisk till att öppna och installera program från någon man litar på. Det kan vara så att de har fått en trojan installerad av snuten som skickar till dig, så det bästa är att kolla av med personen muntligt innan du klickar på länken eller godkänner en installation! En god praxis är också att inte låta snuten ha tillgång till ens telefonnummer och alltid använda kontantkort.

Anarchist Black Cross Göteborg har skrivit en väldigt viktig och tydlig text om den nya lagen, om hur den kan komma att användas och jag rekommenderar att man tar och läser den, ni hittar den HÄR!

Här är några tips på god säkerhetspraxis:

Staten kommer att använda sig av repressiva lagar för att försöka tysta oss. De stiftar inte lagarna bara för att fälla utan även i avskräckande syfte. Snuten är mycket väl medvetna att de flesta försök att komma åt oss kommer att misslyckas, men de hoppas att det ska slå hårt mot oss ändå genom att avskräcka oss från att kommunicera digitalt och på så vis försvaga vår organisering. Vi får inte låta dessa nya lagar (även blåljuslagen) avskräcka oss från att agera mot staten, kapitalismen, fascismen och de andra förtryckarna i samhället. Vi vill i slutändan leva i ett frihetligt samhälle utan förtryckare och härskare och vägen dit är kantad av utmaningar, organisatoriska som personliga. Vi kan dock övervinna det mesta om vi är bra organiserade, redo och i solidaritet med varandra. Vi ska inte bli nojjiga eller rädda för att fortsätta vår digitala kommunikation, men vi ska vara medvetna om säkerheten kring den digitala kommunikationen. Vi i anarkism.info har tidigare hållit i ett föredrag kring just denna lagen och vad den kan innebära och vi planerar inte att sluta med det. Tvärtom så kommer en del av oss att försöka följa upp vad som händer kring både lagen om hemlig dataavläsning samt blåljussabotage och försöka underlätta för kamrater att organisera sig tryggt och säkert. Och för de kamrater som råkar ut för repression så kommer vi fortsätta stödja kampanjer och insamlingar för att underlätta för dom. Solidaritet är vår styrka och de kommer aldrig att kunna stifta bort den.

Inlägget Hemlig dataavläsning? Nej tack! dök först upp på anarkism.info.

Den 12 oktober i år är det 20 år sedan den facklige aktivisten Björn Söderberg mördad av nazister utanför sitt hem i Sätra i Stockholm. Ett par månader innan det jobbade Björn på ett lager där han upptäckte att den fackligt förtroendevalde är en aktiv nazist i bland annat det nazistiska nätverket Info14. Björn kontaktade bland annat Handels, facket där Robert var förtroendevald, och Robert fick avgå som förtroendevald. Han fick även sparken från jobbet kort därpå.

Robert Vesterlund blev ganska snart misstänkt men misstankarna avskrevs och han dömdes aldrig. Istället dömdes 3 andra nazister för mordet på Björn. Tingsrätten valde först att döma alla tre för medhjälp till mord, men hovrätten valde att ändra domen och två nazister blev dömda för mordet på Björn och den ena blev dömd för skyddande av brottsling.

SÄPO hade span på en av nazisterna, men valde att avbryta spaningen drygt en halvtimme innan mordet trots att man såg att nazisten hade handskar på sig den kvällen och trots att man tidigare hade sett nazisten tillsammans med de andra reka i området.

I närtid har nazismen fortsatt att vara en våldsam ideologi vars främsta syfte är att skapa ett rasistiskt och fascistiskt Sverige och våldet har drabbat människor som på något sätt inte passar in i deras skeva världsbild.

För ett par år sedan planterade nazister i den nazistiska sekten NMR en bomb utanför syndikalistiska lokaler i Göteborg. I samband med det planterade man även en bomb vid ett asylboende, något som kostade en städare benet. För ett par år sedan dog Jimi Karttunen av skador orsakad av misshandel från nazister (NMR) som han protesterade mot på gatan i Helsingfors i Finland. För ett par dagar sen mördades 22 människor i El Paso i Texas där mördaren hade publicerat ett nazistiskt manifest på nätet strax innan massakern.

Björns handlingar visar oss att civilkurage är en viktig del av kampen mot nazismen. Vi är inte rädda, och vi fortsätter att hedra Björns minne genom att följa hans exempel. Antifascism är inte bara en kamp som förs på gatan när nazisterna marscherar, det är även en kamp som vi för på våra arbetsplatser, i skolan och i hemmet. Överallt där nazismen visar sitt fula ansikte ska vi sätta stopp för den.

I år minns vi Björn Söderberg och hans handlingar genom kampanjen #12okt, vi uppmanar alla kamrater att använda #12okt för att minnas Björn och sprida information om mordet och Björn. Den 12 oktober kommer det även att hållas en demonstration i Stockholm för att hedra Björns minne och dela ut det årliga Civilkuragepriset.

Inget glömt, inget förlåtet!

Inlägget #12okt – Vi minns Björn dök först upp på anarkism.info.

Hur bör vi anarkister förhålla oss till massmedia? Självklart med en tydlig negativ inställning. När anarkister börjar tala om att media kan vara till vår fördel menar de att det skulle kunna gå att utnyttja medias plattform för att sprida vår egen propaganda. Men hur har det fungerat i praktiken? I många fall har anarkismens budskap drunknat i löjliga påstående och i de fall där det har försökt bli något seriöst har det inte fått den önskade spridningen som var ursprungliga anledningen till att anarkisterna använde sig av massmedier. Det finns som sagt väldigt få exempel då vi faktiskt har lyckats använda massmediernas plattform för vår egen framgång. Så var är meningen med att fortsätta och bör inte vi som anarkister ta ställning emot massmedia just för att det är den tredje statsmakten?

Men om vi fördömer massmedier helt, hur ska vi då nå ut till allmänheten? En av anarkismens absolut viktigaste grundprinciper är självorganisering. Precis som vi självorganiserar ute på gatorna bör vi självorganisera våra egna medier. Och i och med att en stor del av jordens befolkning har tillgång till internet bör vårt fokus vara riktad mot digitala medier, även om anarkistisk papperstidning är önskevärt då det främjar aktivism och livet utanför den digitala världen. En annan viktigt del av uppbyggande av våra egna medier är att vi börjar kommunicera och samarbeta samt sprida information mer koordinerat för att den ska nå maximal spridning.

Det finns massvis med fördelar som talar för att vi bör avvisa massmedia helt och istället fokusera på att bygga upp våra egna plattformar. Vi kan själva styra när, var och hur vi vill skriva och vad vi vill skriva om samt ge röst åt dem som aldrig får möjlighet att göra sin röst hörd i massmedia. Det är också säkrare för oss som aktivister att använda oss av våra egna plattformar och strukturer. Det finns väldigt få saker som talar för att vi ska använda massmedia, och vi bör avvisa dem även när de aktivt söker oss just på grund av den vinklade medierapportering. Trovärdigheten för massmedia bör vara allmänt låg, precis som för den första och andra statsmakten.

Det här är en viktigt fråga som bör diskuteras anarkister emellan och jag hoppas att jag har med denna artikel fått igång lite tankar kring hur vi bör förhålla oss till massmedier. Jag välkomnar diskussion i kommentarsfältet!

Inlägget Den tredje statsmakten dök först upp på anarkism.info.

Stockholmspolisen var dock inställda på att inte låta oss marschera i fred. Av oklar anledning attackerade dom vårt demonstrationståg flera gånger och misshandlade, pepparsprayade och trakasserade demonstrationsdeltagare. Polisen försökte gripa flera personer men misslyckades i flera fall då deltagarna ställde sig i kedjor och vägrade låta kamrater falla i händerna på den brutala statsmakten.

Den typen av solidaritet som vi hade med varandra på plats är precis det som gör oss starka, den typen av praxis kommer vi även att ha mot våra arbetsköpare när dom säger till oss att vi inte har rätt att kämpa för bättre villkor. Även när lagen träder i kraft är det viktigt att vi är enade och organiserade, att vi hjälper varandra och ser till att ingen av oss faller offer för denna brutala arbetarklassfientliga politiken. I lördags visade vi på gatorna att vi är starka när vi håller ihop. Vi ska fortsätta kämpa för bättre villkor och för ett samhälle utan klass och stat! För en frihetlig framtid!

Vad polisen visade oss i lördags är att dom är våra klassfiender, att statsapparaten gör vad som helst för att tysta ner människor som kämpar för bättre villkor och en bättre tillvaro. Vi kan inte lita på kapitalet oavsett vilken form den antar, våldsamma poliser på gator eller hotfulla arbetsköpare på våra arbetsplatser. Kapitalet har flera fula trynen och alla dom ska vi bekämpa!

Det är viktigt att en ska känna sig trygg efter en sådan händelse som i lördags, polisen använde övervåld och människor blev skadade, inslängda i polisbilar. Behöver du stöd eller legal support kan du vända dig till en lokal ABC-grupp. Om du är i behov av ekonomisk support kan du kontakta International Anarchist Defence Fund, det går bra att kontakta oss om du behöver mer information om hur du går tillväga när du söker support hos fonden.

Inlägget Polisbrutalitet under demonstration till försvar för strejkrätten dök först upp på anarkism.info.

However, we must admit to ourselves that we live in a world where surveillance is increasing, fascism is on the rise and growing within the police, and we need to be organized in order to face the growing threat. We can count on capital being well prepared and trying with all its power to crush even the smallest spark of resistance that is lit. A while ago, we published a text by the International Anarchist Defense Fund, a relatively newly started anarchist solidarity fund. Here comes a more in-depth interview with the collective behind the anarchist fund.

How did the project start?

The project is the result of a discussion on solidarity structures among people concerned with repression issues. Back then one of them has been part of decision-making crew of the International Antifascist Defense Fund for few years, and the support structure seemed simple and efficient. An idea of replicating this Fund specifically for anarchists appeared and was supported by a few comrades. Still, we were not enough to start a proper collective, so we issued a call for people to join the future collective. Thus, we got some more trusted comrades and started working on collective processes, security and the actual concent of the A-Fund. In February 2018, the Fund went public and has been operating since then.

Why do you feel there was a need for a project like this?

We felt that we need to facilitate a better distibution of financial resources for tackling repression on the international level. It’s common knowledge that there are some regions where solidarity structures and local funds exist for a long time and are able to cover all kinds of expenses connected with repression (legal costs, help to families, etc.), while in other places there is little or no tradition of these structures and the resources of the movement are insufficient. It’s quite difficult for people or groups from this places to receive international financial support without having contacts abroad. The Fund is an attempt to change this and to offer fairly equal access to international cash to people with less resources. But this doesn’t mean that people from richer countries cannot apply.

Another difference of the Fund from regular solidarity ctructures is an opportunity of direct involvement of the donors to the distribution of the money they donate. Anyone who donates 20 or more euros annually, joins the decision-making crew that considers all requests received by the Fund. This, in our opinion, makes the Fund less alienating than giving money anonymously at some event and relying on some other people to make decision about where the money goes. The latter donation process is also important, but we offer something more than that. The participation is not mandatory though, anyone is free to unsubscribe from the list.

Why is this project any different from for example ABC?

So, our Fund is not a competitor of existing solidarity and antirepression structures, but rather a complementary option. As mentioned above, the collective behind the A-Fund doesn’t have any powers of distributing the money, this is done by donors. At the same time, A-Fund doesn’t claim to be a group that offers a long-term support or legal advice, like many ABC groups do. We only offer one-time financial help and some informational support. Unlike most solidarity groups, we are totally transparent in our expenses – on our site you will find accounts on all our transactions. At the same time, the information about the current amount of the Fund is available to decision-making crew for security reasons. 

Also, upon request from the applicant, we can keep the transaction to them secret or anonymous.

How do you evaluate incoming requests, and how do you decide which to assign funds to?

Every request is first checked by the admin of the email account, just basic check if the situation really happened and the person in whose name the request is filed has really suffered. Then the request is forwarded to the list of decision-makers (people who donated money to the Fund), where the request is discussed for one week. If there are not objections, the decision is passed with concensus, and we send 10% of the current amount of the Fund to the applicant. If there are objections, the next week is dedicated to a simple majority vote, and then the decision is taken based on the option that got the most votes. Thus, any decision takes no more than 2 weeks, which is convenient both for the applicant and the decision-makers. The rule is to send 10% from the Fund’s money, but decision-makers can suggest to send more or less money, which can also become a decision through the same vote process.

The comments sent over the list are anonymised, only the admin knows who sent which comment, people don’t know who else is subscribed to the list.

Giving 10% means that there will always be money in the Fund, because even if you have 1 euro, you still have money left after subtracting 10% and so on.

How has the response been so far? Do you get many requests? Which parts of the world?

The fund has founded about 15 requests and donated around 3000 euros in total. Of course, all new structures need some time to get things going and received some trust from comrades. For many people it may seem like a project that will collapse after a year and the collective will dissappear with all the money. So it’s ok that people are cautious. We work on getting more vouchers among the ABC community with which we have close connections. Also, we were not able to get so much donations, so for the moment we can only offer minor support. But we are planning to work more on advertising the Fund and reach out to more people and groups that can make donations.

So far we have received requests from for instance Russia, Indonesia, France, USA and Canada. 

Do you have any suggestion for platforms to use for recurring payments, that are not paypal?

We understand the unwillingness to use bank tranfers for donations, because this deanonymises the donors. We also accept donations via Bitcoin and other cryptocurrencies, and at the moment we are thinking through an idea of having donation boxes in activist spaces around the world. Please follow the news about that on our website.

What can one do to support this project?

For the moment, we need volunteers who will help to spread the word about our project in their local communities. We want to compile a list of anarchist groups, of anarchist magazines, websites, spaces that we can address and ask for distributing our flyers, putting a banner on their website or an ad in their magazine or newspaper, etc. We are loking for people who can hepl us create such a database for their region or city.

People and collectives are also invited to donate and join our decision-making crew, to organise benefits, install donation boxes, and so on. 

If you can make a presentation about the A-Fund in your town, this is awesome, too!

Also, refer people in need to apply to the A-Fund.

If you have an idea of how to help spread the information about the Fund or attract donations, feel free to write us to a-fund@riseup.net

For more details visit our website A-fund

Inlägget [English] Interview with International Anarchist Defence Fund dök först upp på anarkism.info.

Jag själv har försökt undersöka hur den anarkistiska rörelsen fungerar i Kroatien och fått kontakt med en ockupant i det sociala centret BEK (hemsida) i huvudstaden Zagreb. Det ockuperades i januari i år men officiellt har kollektivet huserat där sedan april. Under sommaren har ockupanterna byggt upp verksamheten och idag driver de soppkök, olika kurser, hjälp till hemlösa, gratis shoppar och mycket mer.

Jag är så klart intresserad av bakgrunden till själva ockupationen, huset dom har valt att ockupera samt situationen i Kroatien, både generellt och den i anarkistiska rörelsen. V som vi kallar personen som jag har pratat med är en äldre aktivist med rötter i Food Not Bombs rörelsen i Kroatien.

Den anarkistiska rörelsen i Kroatien är väldigt mycket byggd på aktivism inom olika sociala rörelser som exempelvis Food Not Bombs och olika ockuperade sociala center. Det finns även en anarkosyndikalistisk rörelse, men V har inte sett att den har varit aktiv på gatan på senare år, så jag väljer att inte fråga mer om den just nu. Jag är nyfiken på vad som sker här och nu. Och det är väldigt mycket kamp kring bostäder och det allmänna utrymmet. Det är även mycket fokus på att införa olika former av bytes och gåvoekonomier och några grupper är på väg att starta en så kallad social bank byggd på anarkistiska grundprinciper. Efter den stora flyktingvågen har det även varit stort fokus på att hjälpa flyktingar och många är väldigt engagerade i frågan då det inte var så länge sedan många själva var på flykt från krig.

Huset som huserar kollektivet BEK har också sin egen tragiska historia. Jag hör på V att det finns stora misstankar att det ligger någon form av korruption bakom utrymningen av huset. Det har nämligen varit ett barnhem avsett för barn med funktionsvariationer som behöver extra stöd och därför inte kan bo kvar hemma. År 2015 bedömde staten att huset är i så dåligt skick att barnen måste omplaceras och huset behöver genomgå en totalrenovering. I skrivande stund är barnen fortfarande tillfälligt omplacerade och har ej fått ett stabilt hem än. Föräldrarna till barnen känner sig utnyttjade av systemet och lurade och fortsätter än att kämpa för att barnen ska få rätt till den vård som de är berättigade till. Vad det gäller själva huset BEK har inte föräldrarna gjort några anspråk på att det är just det huset som barnen ska tillbaka till. Däremot har kollektivet försökt och kommer återigen att försöka kontakta föräldrarna för att överlämna barnens konstverk bland annat, eftersom att föräldrarna har uttryckt att de har goda minnen från huset.

Här måste jag nämna att Kroatien fortfarande har stora problem med korruption och mutor. Det finns stora misstankar att huset inte alls är i så dåligt skick, utan huset finns nämligen i ett väldigt attraktivt område och det finns flera aktörer som har visat ett stort intresse för huset. Den besiktningen som staten gjorde visade att huset är obeboeligt och att renoveringen skulle kosta 3 miljoner EU. Ockupanterna själva har dock haft dit besiktningsperson som har bedömt att renoveringen inte alls kommer upp i dom summorna och att huset behöver en omfattande renovering men det är absolut inte på samma nivå som den statliga utredningen har bedömt. Renoveringen har påbörjats och BEK är idag en levande squat.

För tillfället är huset, trots sina stora brister, fullt användbart men då det inte finns någon el så behöves det en del arbete för att vintern ska bli så smidig som möjligt. BEK har därför startat en crowfundig kampanj och uppmanar alla kamrater som har möjlighet att stödja den. Förhoppningarna genom crowfunding är att kunna samla in tillräckligt med ekonomiska medel för att kunna genomföra en del renovering som ska göra det möjligt att hålla igång husets aktiviteter på ett smidigt sätt trots att vintern är bakom hörnet. Det går bra att stödja kampanjen genom att klicka här och följa anvisningarna. Utöver el så görs det även en del renovering på tak där det har skapats mögel genom att rör har gått sönder och läckt. Skador som misstänks ha uppkommit i samband med sabotage av huset efter att barnen har flyttats ut. Grannar vittnar om hur fönstren har stått öppna under vintern och vissa skador i huset ser ut att ha orsakats avsiktligen.

När det kommer till statlig repression så har BEK kollektivet varit relativt skonade. Polisen har varit och tagit upp en anmälan men i övrigt har det inte varit några problem för kollektivet. När det kommer till olika fascistiska grupperingar och hot därifrån känner V att det är ganska lugnt på den fronten. Just i Zagreb har det inte funnits några större problem med dessa grupperingar på senare år och hotet bedöms som väldigt litet för tillfället.

Idag flyter verksamheten på och det jobbas för fullt med att hålla igång huset med aktiviteter och genom att skapa en social och öppen plats där deltagarna är med och beslutar genom medlemsmöten där konsensusbeslut ligger i fokus. Att samla in kläder och andra nödvändigheter åt flyktingar och hemlösa är extra viktigt inför vintern nu och det arbetet är igång för fullt. Yogaklasser är också något som är populärt och folkkök med gratis mat är det mycket fokus på. Att få utveckla ett hus fyllt av liv och solidaritet är BEK kollektivets mål. Att lyfta frågan om det allmänna utrymmet och vem det tillhör är också en viktigt del i kampen liksom att skapa en öppen plats utanför den kommersiella bubblan där vår rörelse kan växa och där vi kan mötas och utbyta idéer och tankar. Aktivisterna hoppas att ockupationsrörelsen kommer att växa och sprida sig även till andra länder i världen.

Att få prata med V har gett mig en del inspiration och funderingar kring ockupationsrörelsen i Sverige. Idag finns det ingenting som en kan kalla för en ockupationsrörelse i Sverige även om det dyker upp enskilda och kortlivade ockupationer då och då. Men jag tänker att vi definitivt skulle behöva fler frihetliga och fysiska mötesplatser för att knyta kontakter och utbyta idéer. Vad som skiljer oss från södra Europa är bland annat den statliga repressionen som har lett till att ockupanter relativt snabbt blir avhysta och det är svårt att skapa en fortlöpande verksamhet inom kortlivade projekt. Istället har aktivister valt en annan väg som exempelvis kulturhuset Cyklopen i Stockholm, där de har ansökt om bygglov och skapat ett levande hus där det idag arrangeras allting från konserter till föreläsningar och möten. Men faktum kvarstår att det är mängder av hus som står tomma, att många människor idag saknar tillgång till egen bostad, att våra mötesrum som vi skapar ofta blir ett mål för repression (senast från Köpenhamn) och att privatiseringen av det allmänna utrymmet accepteras allt mer. Så frågan är, hur bygger vi motståndet?

(Text på bilden: Eliminera staten till förmån för samhället)

Inlägget From Croatia with love dök först upp på anarkism.info.

Kan du berätta lite bakgrunden varför ni väljer att agera mot just det här målet?

Området är väldigt rikt på naturgas, det finns en jättestor källa under marken som upptäcktes på 50-talet och sedan dess har gas utvunnits ur den. En skulle kunna jämföra situationen med Sveriges Norrland när det kommer till makt och resursutvinningen. De hittar ett område där det finns en naturresurs och det sugs sedan upp av det ekonomiska centrumet.

Utöver det så finns det även andra orsaker. Under de senaste 20 åren har resultaten av själva utvinningen börjat komma upp till ytan. Det sker otroligt många jordbävningar i området då marken har blivit instabil och många människor får sina hus och sina gårdar förstörda. Under de första 10 åren då problemen uppstod, så ville varken staten eller företaget erkänna att utvinningen var orsaken till jordbävningen. Idag finns det möjlighet att få ut skadestånd för söndriga hus men även det är svårt då du måste bevisa att skadorna har uppstått under perioden som staten har erkänt jordbävningarna skadat, dvs är dina skador äldre så har du ingen rätt till ersättning. Det är väldigt angeläget att få igång aktioner i området och stoppa utvinningen.

Anledningen till att vi åker dit är för att visa solidaritet med de boende men även på grund av att utvinningen av fossila bränslen påverkar själva klimatförändringarna vilket i sin tur påverkar oss andra också. EU satsar och bygger infrastruktur för gas för mångmiljarder. Och när dom har satsat så mycket kommer dom inte att ge upp utan att dom har fått igen för sina satsningar. EU kommer inte att stoppa klimatförändringarna.

Vad händer under själva Code Rood? Vad är målet?

Under Ende Gelände hade man som ambition att vara en stor massa som polisen har svårt att kontrollera och på så sätt uppnå framgång i aktionen. En inställning att inte ge upp, men samtidigt att inte vara våldsamma, och aktionsmässigt är det så här vi vill att det ska gå till. Vi har valt en taktik som kallas för flerfingertaktiken där man delar upp sig i olika fingrar, eller block, och varje finger utser ett mål som tex kan vara att ta sig in i gruvområdet eller att blockera infrastrukturen omkring. Det är denna typen av aktioner vi har att förvänta oss i år, och eftersom man har sett att det har fungerat bra i Tyskland under Ende Gelände så blir det även samma taktik under Code Rood. Själva aktionen kommer att ske under en dag, men Code Rood pågår under en vecka. Utöver de stora aktionerna kommer det att finnas ett läger med allt från föreläsningar till fysiska aktionsträningar. De fysiska träningarna är jätteviktiga för att kunna lära sig hur man bryter sig genom poliskedjor tex. Man lär sig även vad olika handsignaler betyder.

Är fossila bränslen verkligen något som den autonoma rörelsen bör lägga vikt på, och i så fall varför ska vi göra det?

Fossila bränslen är den huvudsakliga acceleratorn när det kommer till klimatförändringar. Det är relevant ur flera perspektiv för autonoma rörelsen. Dels det enkla perspektivet att alla politiska rörelser drömmer om en bättre framtid, och om samhället ska finnas om 100 år så är frågan om klimat högst relevant. Att hejda klimatförändringar är en förutsättning för att det ska finnas mänskligt liv i världen.

Sen finns det, om man kollar på hur historian ser ut, ett väldigt tydligt antirasistiskt perspektiv när det kommer till klimatförändringar. Det är tydligt vilka människor och var i världen det har släppts ut fossila bränslen, var i världen vinningarna har varit, och vart man har plockat frukten ur industrin. Det är väldigt tydligt att se vart klimatförändringarna slår hårdast. I Sverige har vi en del skogsbränder och extrem vattenbrist och det har med klimatförändringarna att göra, men vår situation är hanterbar och i ganska liten skala om man jämför hur klimatförändringarna kommer att slå generellt sett. När vi kollar på dom samtida och framtida konsekvenserna av klimatförändringarna, vart dom kommer slå hårdast, så ser vi att det är i fattiga länder. Och då skär etnicitet som en röd linje igenom vilka som kommer att bli mest drabbade av det här.

Hur hänger detta ihop med klasskamp och kamp mot kapital?

Det är lite samma sak som etnicitet. Grovt generaliserat, i ett internationellt perspektiv, så är världens överklass i huvudsak vit och världens underklass i huvudsak icke vit. Anledningen till att vi ser klimatfrågan som den mest tydliga att mobilisera runt är för att fossila bränslen är ett helt nödvändigt produktionsmedel för kapitalismen. Alla industrier är beroende av det här. Globala rörelser har ifrågasatt användningen av fossila bränslen, och då har kapitalismen försökt hitta på andra lösningar, som tex det här dom har hittat på med fossilgas istället för brunkol. Det är en effektiv och billig energikälla. Världen börjar få mer och mer grön energi säger dom. Men mängden av grön energi är liten och fossila bränslen är inte en del av grön energi. Om vi angriper fossila bränslen är det som att angripa kapitalismen i sig. Den radikala klimatkampen är antikapitalistisk eftersom att den angriper kapitalismen i sig.

Det finns tydliga fakta och klassanalys, det finns en vit rik elit som plockar frukterna och profiterar på fossila bränslen och dom är ett fåtal. Det ger väldigt bra möjlighet att peka ut den skyldiga och mobilisera brett.

Tror du att det finns möjlighet att bygga en bred rörelse emot fossila bränsle och radikalt motstånd mot industrin och klimatförändringarna?

Den radikala klimatkampen är den som har störst potential att bygga en stor och bred rörelse. Det råder en sorts enighet om att klimatförändringar är ett stort hot, och det ger utrymme att driva radikal politik och samtidigt kunna mobilisera brett. När det kommer till klimat är det väldigt enkelt att peka ut orsak och verkan. Tex så skrev The Guardian i våras att det är 100 företag som står bakom 71% av den totala utsläppen, under senaste 30 åren.

Om jag jämför många andra sammanhang som jag har varit i, så har klimatkampen mycket bredare stöd för mer radikala metoder och perspektiv. Problematiken är tydlig och det är lätt att mobilisera.

Vad tror du är det viktigaste när det kommer till att bygga en sådan rörelse?

En av kärnfrågorna är att väldigt tydligt kämpa emot det liberala individperspektivet, att lyfta frågan från individnivå. Att tex inte göra som Miljöpartiet när man pratar om klimatpolitk. Vi brukar ta gruvan i Tyskland som ett exempel. Den som ägdes av Vattenfall men nu sålts. Den här verksamheten släpper ut 20 gånger så mycket som Sverige årligen. Det här är ett bra exempel som visar att den individuella påverkan är ganska obefintlig. Det spelar ingen roll om vi återvinner och källsortera om våra politiker går och driver en gruva som släpper ut 20 gånger mer än vad vi gör årligen. Det är såna exempel som lyfter frågan till rätt nivå, att vi ska prata mer om vilka som verkligen släpper ut koldioxiden och bidrar till klimatförändringarna.

Något mer du vill lägga till?

Jag tycker att lägren och demonstrationerna har varit riktigt feta och stora och peppiga. Det har varit häftigt med känslan av att gå med massa människor, och lyckas trycka sig genom poliskedjorna. Man är väldigt tydlig och rak med sina mål och man har alltid lyckats, det är en väldigt häftig känsla att storma en gruva och lyckas med det. När man deltar på dessa saker är det som att allting är möjligt, det är väldigt peppande och en väldigt bra erfarenhet, även om man bara vill turistaktivista. Man träffar på mycket folk och lär sig mycket som kan användas i andra sammanhang. Det är tack vare Ende Gelände som vi har fått pepp att bygga ut rörelsen även i Skåne och organisera oss i frågan tydligare. Många som har varit där nere kommer tillbaka med ny energi.

Avslutningsvis, om man är intresserad att åka, hur ska man gå till väga?

Om man har fler frågor och vill ha mer information så hör man av sig till AG Hedvig på  aghedviq@riseup.net.

Det finns även ett event för bussresor på Facebook och det hittar ni via denna länken www.facebook.com/events/219958695274770/

och Code Rood har en hemsida code-rood.org

För mer info kring fossilgas och situationen i Sverige kan man besöka Fossila gasfällan på fossilgasfallan.se

Anmäla sig till bussen som vi kommer att åka med, det kan man göra på aktivisme.info. Om man ska med är det bra att tänka på att ta med tält och sovsäck och att man kommer vara på camping. Bussresan kostar 400 danska kronor tur och retur och det kommer att bli riktigt grymt!

(bild från Ende Gelände i Tyskland)

Inlägget Code Rood: klimat och antikapitalism! dök först upp på anarkism.info.

Det är direkt farligt att prata med poliser över huvud taget eftersom allting som du säger hjälper dom att skapa en bild av dig och på så vis kan dom kartlägga även dina kamrater och era aktiviteter.
Poliser kan komma att försöka utpressa dig om du ex är dömd eller har ett pågående ärende hos dom. Dom kan även komma att försöka utpressa dig via familjemedlemmar eller förstora hotbilden mot dig som kanske inte ens existerar. Det går inte att lita på polisen eftersom deras agenda är att krossa vår rörelse och se till att det blir svårt för oss att organisera oss.

Ibland kan det vara svårt att uppleva ett pressat möte med polisen. En kan exempelvis då ta kontakt närmaste lokala ABC (Anarchist black cross) grupp. Du bör i första hand ta kontakt med dina kamrater och meddela din närmaste lokala AFA grupp.

Tänk på att alltid skydda din information och hur du sköter kontakten med dina kamrater, se till att göra det genom säkra vägar. Använd Tor browser när du surfar, PGP kryptering när du mailar och appen Signal när du skriver mess och ringer.

Inlägget Information om polisen dök först upp på anarkism.info.

Och via olika kanaler får vi tag i en av medlemarna ur Rouvikonas, som ber oss att komma förbi K-Vox.

Första gången vi träffar Thanasis, medlem i Rouvikonas, är en väldigt högljudd fredagskväll på K-Vox. Thanasis verkar vara glad när vi presenterar oss och är vänligt inställd till att berätta för oss om Rouvikonas, så vi bestämmer en träff dagen efter. Vi bestämmer även att vi ska besöka Distomo på lördagen. Distomo är ett antifascistiskt hangout som finns i stadsdelen Agios Panteleimonas, inte långt ifrån Exarchia. Bilda Kedjor har gjort en podcast om Distomo och det antifascistiska arbete, lyssna gärna på deras på här.

Det första vi gör dagen efter är att vi tar en promenad ner till Agios Panteleimonas tillsammans med Thanasis. Under vår promenad går vi förbi ett gammalt squat. Under tiden som det var ockuperat var det en av Athens största husockupationer och samlade den största anarkistiska demonstrationen i Aten vid den tiden. Squatet är också det som hållit längst i Aten.

Distomo är en ganska liten lokal och framför, på torget har det hängts upp banderoller och det har även arrangerats en matutdelning denna lördagen. Lite längre bort står en grupp frivilliga läkare som har satt upp en provisorisk vårdcentral. Denna ”vårdcentral” byggs upp varannan vecka här på torget och varannan vecka på ett torg i närheten som heter Victoria Square.

Thanasis berättar för oss att lekparken som vi ser på torget är också ett projekt som drivits fram av Distomo. Innan antifascisterna kom till området hade Golden Dawn (det nazistiska partiet i Grekland) tagit över en lekplats i närheten och den var endast för grekiska barn. Som svar på det här öppnade Distomo en lekplats här på torget där alla barn var välkomna. Nu drivs lekplatsen av föräldrar som bor i området.

Vi frågar om hur verksamheten kring Distomo bedrivs idag, om det är lugnt eller om det är mycket konfrontationer med nazister som finns i området. Thanasis svarar att i början, när Distomo öppnade upp så var det en ganska hög grad av militans. Numera så är det mer lugnt, då nazisterna har blivit färre i området och situationen har lugnat ner sig. Militansnivån höjs och sänks efter behov helt enkelt. Just nu är det inte så många som vågar vara öppna med att dom är nazister, särskilt inte i området.

Thanasis pekar på en byggnad och förklara att det var där som nazisterna från ett parti som heter Lepen öppnade upp ett kontor förra året. ”Dom öppnade upp kontoret i augusti-september när det brukar vara ganska lugnt inom rörelsen. Vi kom dit och sa till dom att ni kommer åka ut innan årsskiftet och det var också vad som hände”, berättar han.

Thanasis berättar att dom gick dit ganska ofta, men att nazisterna aldrig vågade komma ut och att deras kontor övervakades av polisen. Till slut kraftsamlade Rouvikonas och gick in i byggnaden och slog upp ett stort hål i deras vägg (video) och sedan var dom borta.

En stund senare, när matutdelningen tycks vara över åker vi tillbaka till Exarchia och K-Vox där vi tar en kaffe tillsammans med Thanasis som berättar för oss att han har varit engagerad i rörelsen i ca 20 år och berättar för oss hur Rouvikonas växte fram.

Efter kravallerna 2008 och krisen som följde var det ett stort antal människor som tog sig ut på gatan och protesterade. Många som redan var engagerade i rörelsen började mer och mer avancera (Thanasis ordval) sitt engagemang och under tiden föddes många olika grupper, organisationer och initiativ. En av dom var K-Vox och på K-Vox startades 2010 en rörelse som bedrev solidaritetsarbete för politiska fångar. Ur denna rörelse, tre år senare, växte Rouvikonas fram. I början bestod gruppen av ca tio personer men och nu är dom någonstans mellan 50 och 70 medlemmar.

Vilka är det som är med i denna grupp då, undrar jag? Thanasis svarar att alla anarkister är välkomna och att dom inspireras av många olika grenar inom anarkismen.

Jag får senare veta att även marxister är välkomna i gruppen. Så länge en accepterar de anarkistiska principer som Rouvikonas är byggt på är det fritt fram att ansluta sig. Detta gäller oavsett om det handlar om frihetliga eller auktoritära marxister. Jag förstår av samtalet att det är en ganska ny organisationsform i Grekland, även om det kanske är vanligt här i Sverige att anarkister och marxister är med i en och samma grupp eller organisation så har det inte sett ut så i Grekland. Och jag undrar hur det här fungerar i praktiken, att en anarkistiskt grupp välkomnar auktoritära marxister, eller snarare att auktoritära marxister vill vara en del av en anarkistisk grupp, det återstår att se eftersom att det inte har varit några auktoritära marxister som har sökt sig till gruppen än.

Marxister (oavsett auktoritära eller frihetliga) tillhör ”vänstern” men anarkister gör inte det. En medlem i Rouvikonas, som vi kan kalla för N.K, förklarar att skillanden här är att vilka som röstar och vilka som inte röstar. Det är en ganska stor fråga i Grekland. Anarkisterna röstar inte och därför anses de inte tillhöra vänsterrörelsen. Så traditionellt har marxister och anarkister inte organiserat sig i samma grupper i Grekland.

Viktigt när det kommer till samarbete med vänstern är just det antifascistiska arbetet. Thanasis är mån om att fascisterna inte får utrymme på gatan, och ju fler människor som engagerar sig emot dom desto svårare är det för fascisterna att vara aktiva. Därför är det viktigt att även vänsterrörelsen är med och slåss mot fascismen, menar Thanasis.

När det kommer till den antifascistiska kampen så har Rouvikonas även kraftsamlat på läktarna. Numera finns det väldigt många antifascistiska huliganer i Grekland och AEKs medlemslokal ligger i Exarchia. Men ska en vara medlem i Rouvikonas är det inte okej längre att vara en del av en ”huliganrörelse” förklarar Thanasis. Detta är för att Rouvikonas ser sig själva som en ren anarkistisk grupp och tror att det skadar gruppen om huliganism tillåts, även om det är något en väljer att pyssla med utanför de organiserade. Det är helt enkelt nolltolerans mot det om en vill vara medlem eftersom att det anses gå emot de anarkistiska principerna.

Thanasis berättar att Rouvikonas kommer att rikta sin uppmärksamhet mot läkataren mer. Det är väldigt många som redan är antifascister men kanske inte är mer politiska än så som dom vill försöka värva till gruppen. Dom tror att i dom här kretsarna finns många kids från arbetarklassen som har stor revolutionär potential. Ett annat problem är den stora nazistiska närvaron på läktaren. Det är också en av anledningarna till att Rouvikonas själva kommer att öka sin närvaro. Precis som gatorna så ska läktarna vara nazifria, menar Thanasis.

Även om det antifascistiska arbetet är viktigt och brett inom Rouvikonas så är det långt ifrån allt som verksamheten består av. Många av aktionerna läggs upp på Facebook, ofta tillsammans med en video som visar delar av aktionen. För den som är nyfiken finns aktionerna uppe på Rouvikonas youtubekanal som kan ses här.

Att synas utåt och sprida anarkistisk praxis och teorier är en viktig del av kampen anser N.K. ”Vi bedriver alla frågor som är relevanta. Vi främjar anarkistiska ideal och förklara den politiska och sociala verkligheten ur en anarkistisk synvinkel, samtidigt som vi strävar efter att ge maximal publicitet åt våra ord och handlingar”, förklara N.K. Kritiken som Rouvikonas framför inom anarkistiska rörelsen är att det ofta tenderar att bli fokus på snuthat, antifascism eller solidaritetsarbete för fångar. Medan det inte är något fel på denna typ av verksamhet, som Rouvikonas själva också bedriver, borde fler anarkistiska grupper rikta fokus åt många fler olika problem inom samhället, menar N.K.

Någonting som är viktigt för medlemarna i gruppen är att det är en hög aktivismnivå med minst 1 aktion per vecka. Aktionerna är noga planerade och här krävs det att medlemarna är väldigt aktiva, och det är också ett krav som Rouvikonas har när en ansöker om medlemskap. Alltså att acceptera den höga aktivitetsnivån. Som medlem förväntas du dyka upp och ställa upp på aktioner och andra aktiviteter som är planerade. Hårda krav, men det lönar sig.

Rouvikonas är en het potatis i den politiska debatten i Grekland. Det har även hänt att gruppens aktioner har diskuterats under debatter i parlamentet och media skriver frekvent om deras aktioner. Och medias bild av gruppen är inte alltid så rättvis, vilket inte förvånar mig. ”Våra aktioner har skapat en del olika reaktioner från media, allt från raffinerad ironi till att utmåla oss som illavarslande terrorister” berättar N.K. När jag frågar Thanasis hur reaktionerna är från allmänheten svarar han att han upplever dom som positiva överlag, trots att vissa aktioner innefattar ex sabotage av kontorsmaterial och beskrivs i media som ”våldsamma”.

Rouvikonas som grupp har ökat sin aktivism markant, men i samband med det tillkommer även ökad statlig repression. I oktober ockuperade Rouvikonas Spaniens ambassad och för det åtalades 18 av medlemmarna. Hur ska ni skydda er från den ökade repressionen, frågar jag Thanasis. Det är helt enkelt att vi blir så många att staten inte kan komma åt oss lika lätt och obemärkt svarar Thanasis.

På K-Vox träffar vi även fler medlemmar ur Rouvikonas. Vi träffar även K.G som har varit medlem i ca 6 månader. Han är lite yngre än dom andra som vi har träffat men har själv varit aktiv i en annan grupp innan han bestämde sig för att byta grupp och istället bli medlem i Rouvikonas. Och det är just den höga aktivismnivån som har lockat K.G till Rouvikonas. Medan vi sitter och pratar visar det sig att det är ett möte för nya medlemar och K.G smiter iväg.

Det blir också det sista officiella samtalet vi har med Rouvikonas. Men så gott som varje kväll går vi ner till K-Vox och tar en öl/kaffe och småpratar med dom som hänger där. Det är svårt att låta bli, det är en otroligt behaglig atmosfär på K-Vox, det är billigt, folket är trevliga och det känns allmänt bra att vara omgiven av kamrater. Att liksom, bara vara och känna sig trygg med det. Den hemska världen utanför känns så långt bort när en sitter där.

Vi finner fler liknande ställen i Exarchia, och i nästa inlägg kommer jag att skriva om en annan anarkistisk gruppering som håller till i stadsdelen. Gruppen är mindre än Rouvikonas, väldigt informell och till skillnad från Rouvikonas håller dom till mer bakom kulisserna.

Inlägget Rouvikonas dök först upp på anarkism.info.

Jag saknar pengar, det gör jag. Jag kan aldrig spara en krona från min lön. Men jag vill inte säga att det är mitt största problem även om det självklart är problematiskt. Jag har åtmistone mat på bordet, jag vill inte klaga för mycket även om jag har all rätt att göra det.

Men i grund och botten så vill jag inte ha mer pengar, jag vill ha mer frihet.

Därför hatar jag löneslaveriet och min chef. Inte för att hen har mer pengar utan för att hen har mer frihet. Och det är vad hen tjänar på mitt löneslaveri, frihet. Man kan säga att ju mer pengar man har destå mer frihet har man. Min chef har mer frihet än mig för att hen har mer pengar. Ja visst, vi lever i ett sånt system. Då kanske det kommer någon och säger åt mig att jag ska ”jobba hårdare och bli chef så att jag får mer frihet”. Men om man inte föddes med silversked i munnen så blir man inte chef över en natt. Här menas det då att jag ska offra ännu mer av min frihet, offra andra människors frihet för att sedan kanske uppnå frihet. Hur tokigt låter inte det? Jag personligen, som rasifierad, har dessutom väldigt små chanser till att få en chefsposition.

Kalla mig naiv men jag anser inte att någon är fri förrän alla är fria. Att min chef har mer frihet än mig betyder det inte att hen är fri. Hen är helt enkelt en psykopat som njuter på andras bekostnad. Ärligt talat, min chef är det. Min chef tror att hen har uppnått total frihet för att hen har makt.

Jag vill ha frihet men jag vill inte ha min chefs frihet!

Vad vill jag då? Först och främst, jag vill inte ha något löneslaveri. Varken åt mig, mitt barn eller dig som läser det här. Det går absolut bra att få ett samhälle att gå runt utan något löneslaveri. Faktum är att vi inte ens skulle behöva arbeta så mycket om vi gjorde oss av med kapitalismen. Även om man skulle kunna tro precis tvärtom. Att vi kommer behöva lägga ner ännu mer arbete på att få samhället att gå runt.

Alexander Berkman har i sin bok Anarkismens ABC förklarat det på ett väldigt pedagogiskt sätt. Kapitalismens roll är att skapa flera jobb, flera jobbtillfällen, flera tjänster. Allting för att någon ska löneslava och för att någon ska tjäna på detta.

Så tänk alla onödiga tjänster som skulle försvinna tillsammans med kapitalismen. Självklart betyder inte det här att människor skulle bli arbetslösa. I ett samhälle finns det alltid något att göra. Det här skulle snarare betyda att vi inte behöver jobba lika mycket då många fler skulle dela på ansvaret att utföra samma arbete. Att ha mer tid över att ägna sig åt sådant som man personligen, som individ, strävar efter att uppnå är självklart frihet.

Även om vi är sociala varelser, är vi unika och har olika behov. Att inte ha tid eller tillgång till att förverkliga sig själv och sina idéer på annat sätt är inte att kalla det för frihet. Utan möjlighet för individen att utforska sin kreativitet, utan den möjligheten i ett samhälle kan man inte kalla det för ett frihetligt samhälle.

Att göra sig fri från det system som skapar löneslaveri är att uppnå total frihet för samhället och individer som samhället består av. Det är vad jag vill. Jag vill inte leva i en värld där en behöver tävla om individuell frihet, där makt är det som styr vem som är ska vara fri och vem som inte ska vara fri. Jag vill leva i ett samhälle där vi alla, tillsammans, skapar frihet åt varandra och åt oss själva. Vi måste sluta se oss själva som antigen individer eller massa. För vi är både och.

En massa utan respekt för individen eller en massa individer utan respekt för massan, det finns inget samspel där, det finns ingen frihet och det finns ingen njutning. Balansen mellan individen och massan kommer vi aldrig finna i ett samhälle som är byggt på löneslaveri. Att min chef behöver mig och att jag behöver henom betyder inte att det finns en balans utan snarare en obalans i vår relation till varandra. Det är för att hen håller mig fastkedjad i detta systemet. Enligt min chef är mina val att acceptera och överleva eller dö.

Nej du chefen, sakta i backarna. Det kommer en dag då jag kommer frigöra mig från ditt förtryck.

Det kommer att komma en dag då jag inte längre kommer att acceptera men jag kommer inte att dö.

Och den dagen kommer du, chefen, att förstå den verkliga styrkan i en människas vilja.

Den dagen är det du som kommer att ha två val, att acceptera eller att dö.

Inlägget Öppet brev till min chef dök först upp på anarkism.info.

Greklands moderna historia – kortfattad (skriven av Svartkatt)

Greklands moderna historia präglas av de olika diktaturer som rådde i landet från mitten av 30-talet och ända fram till 1974, med andra världskriget och det efterföljande inbördeskriget som ett av få tillfälliga avbrott.

Politisk turbulens på 60-talet bidrog till att ytterligare öka repressionen i landet. Det fanns få tillåtna kanaler att uttrycka politiskt missnöje, framför allt för anarkister och kommunister, som istället gick i exil eller organiserade i små underjordiska grupper samt på universitet och högskolor. Upproret på Atens tekniska högskola hösten 1973 var ett uttryck för det stora missnöje som rådde, och trots att det slogs ner brutalt med hjälp av militären så blev det början på slutet för den regerande militärjuntan.

Problemen i dagens Grekland har en komplicerad historia med många orsaker, men vad som är uppenbart är att den nykoloniala relationen med norra Europa som landet befinner sig i idag inte är en avvikelse, utan snarare en utveckling av tidigare maktdynamik. Europas centralmakter har länge sett den europeiska periferin som ett område att använda för sina syften. Länder som Grekland pressades att inte konkurrera med de europeiska industrierna. Istället skulle de förse Europa med råvaror och försörja sig på bland annat turism.

Den grekiska staten var efter 70-talets mitt fortfarande djupt präglad av den diktatur som så länge kontrollerat landet, vilket innebar en oerhörd byråkratisk apparat, och en utspridd korruption och klientelism. De nya ”demokratiska” partierna, främst socialdemokratiska PASOK och högerpartiet Ny Demokrati turades om att regera och spela med i det korrupta spelet – de lovade mycket och försökte allt som oftast frisera hur den verkliga ekonomiska situationen presenterades utåt. De enda vinnarna var de grekiska och europeiska eliterna.

När den ekonomiska krisen slog till runt 2009 så var landet därför i en väldigt utsatt position, med stora skulder, korruption, en ekonomi som inte längre var självständig på grund av integreringen med EUs ekonomiska och monetära politik, och ett alltmer desillusionerat folk. De europeiska stormakterna hade alltså själva varit delaktiga i att skapa denna situation. Den politiska mitten imploderade fullständigt i Grekland, och istället trädde vänsterkoalitionen Syriza fram som en politisk enande kraft, med en högerextrem nazistisk motsvarighet i Gyllene Gryning, som dock inte lockade lika många väljare.

Med Syriza vid makten påbörjade Europas ekonomiska och politiska elit en förtalskampanj där greker bland annat utmålades som lata, och samtidigt iscensattes en politisk-ekonomisk utpressningsprocess där Grekland skulle behöva genomgå ett ekonomiskt stålbad av åtstramningar och privatiseringar – en slags kollektiv bestraffning som inte ens en del av de egna institutionerna trodde skulle fungera. Syriza vek sig för detta hot, och landet blev i praktiken en koloni, där byråkrater som representerar trojkan (IMF, ECB, EU) kommenderade de grekiska politikerna vad de skulle göra som villkor för att få ekonomisk hjälp.

Inhemskt så började allt fler inse att Syriza inte hade några lösningar på problemen, och missnöjet började åter att gro. På grund av diktaturen och korruptionen fanns det sedan länge en ingrodd misstro mot institutionerna i Grekland, vilket bland annat manifesterade sig i en stark politiskt oberoende gräsrotsorganisering och kultur, med ockupationer, sociala center och nätverk av inbördes hjälp. Samtidigt finns det också en högerextrem rörelse kring Gyllene Gryning, som också har stora sympatier bland landets poliser.

Landet är nu alltså i kläm mellan de egna politikerna som aldrig på riktigt vågade trotsa EU-byråkratin, och den trojka som bit för bit privatiserar och monterar ned landet utan någon ekonomisk ljusning i sikte. De positiva aspekterna av krisen är den självorganisering som klivit in och räddat samhället där institutionerna svikit.

Den anarkistiska rörelsens historia i Grekland – kortfattad

Den anarkistiska rörelsen i Grekland är relativt ung vilket en kan förstå om en läser Greklands historia, från 30-talet var det väldigt begränsat med möjligheter att organisera sig och driva kampen framåt. Trots det har det funnits anarkistiska rörelser i Grekland sedan 1800-talet, bland annat ett anarkistiskt kollektiv ”Epi ta Proso” som bland annat gav ut en tidning.

År 1973 ockuperades Atens tekniska högskola av studentrörelsen och det blev startskottet för den anarkistiska rörelsen och var då starkt influerad av bland annat situationisterna.

Anarkisterna i Grekland var, innan 2008, aktiva främst via stormöten, som det kallades till om det var någon viktig fråga som behövde diskuteras, men i övrigt så fanns det inget behov av att organisera sig ytterligare.

Vad som skedde 2008 var dock inte bara en spontan reaktion på krisen och mordet på 15-årige anarkisten Alexis Grigoropoulos (The potential to storm heaven). Redan ett par år tidigare började missnöjet mot regeringen växa och den anarkistiska rörelsen började bli mer aktiv i direkta konfrontationer mot statsmakten.

Exempelvis de många stundetkravallerna som ägde rum mellan 2006-2007, och attraherade väldigt många, framförallt unga, människor till den anarkistiska rörelsen.

Under åren som följde efter december 2008 var rörelsen våldsam och nihilistisk. De många strejker som uppstod några år senare var väldigt våldsamma och Grekland befann sig i en otroligt djup ekonomisk kris.

Men här uppstod också nya tankesätt inom den anarkistiska rörelsen. Många började praktisera självorganisering, bland annat byteshandel och självorganiserade apotek. Ett annat praktiskt exempel är att det fanns dom som åkte runt och satte igång elen hos människor som inte kunde betala elräkningen och hade fått elen avstängd. Det pågick mycket solidaritetsarbete och tanken att behöva avancera sin organisering växte hos många grupper, grupper som tidigare hade endast varit aktiva via stormöten eller väldigt spontant. Många kände att det skulle behövas en mer långsiktig strategi inom den anarkistiska rörelsen. Därför kallade man till ett stormöte för att bland annat diskutera uppsatrten av en anarkistisk federation i Grekland.

Vad som skiljde detta stormötet från tidigare stormöten var att här var endast grupper inbjudna och inte enskilda individer. Här uppstod en tydlig distinktion mellan vad som kallas för sociala anarkister och nihilisterna.

Ännu idag är den anarkistiska rörelsen i Grekland väldigt uppdelad och många av anarkisterna som jag träffar i Aten menar att det knappast kan kallas för en rörelse utan snarare en väldigt stor skara av olika grupper som är aktiva, men det saknas en gemensam helhetsyn.

Det finns exempelvis idag två olika anarkistiska federationer eftersom att det skedde en splittring år 2014, då det ansågs vara en naturlig process i och med de politiska skillnaderna man upplevde.

Genom artiklarna som jag lägger upp och genom berättelser från de olika människor och anarkistiska grupper jag möter kommer en kunna läsa av och förstå att det finns en skillnad framförallt i hur dom organiserar sig och vilka mål dom fokuserar på.

Inlägget Greklands ekonomiska kris och den anarkistiska rörelsen dök först upp på anarkism.info.

En person vittnar om hur polisen ska ha tryckt ner en flykting på marken och ett dussintal poliser ska ha stampat på hans huvud innan några boende kom och drog honom undan.

Det är sällan den grekiska polisen går in i Exarchia på det här sättet. Det finns en polisstation i Exarchia övervakad av kravallpoliser. Inatt gick man dock in på torget i Exarchia.

Vid femtiden i morse var en jurist på plats på polisstationen och vittnade om att hen såg många människor med blodigt huvud och en demonstrant var så illa skadad att hans ansikte inte gick att känna igen.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av den grekiska polisen stödjer det nazistiska partiet Gyllene gryning. Vid senaste valet hade över 50% av poliserna röstat på partiet. Aktivister som blir arresterade vittnar om nazismen inom polisen. Många blir utsatta för grovt våld och får höra att ”Gyllene gryning kommer att ta hand om er”.

Gårdagens demonstration anordnades med anledning av minnesdagen för upploppen som var starskottet till att militärjuntan som styrde Grekland mellan 1967-1974 störtades. Mer om detta kommer jag att skriva om i ett annat inlägg, som en del av reportaget om Exarchia.

Inlägget Polisen sköt plastkulor mot demonstranter i Aten dök först upp på anarkism.info.

De beräknas kosta oss omkring 45 miljarder kronor om året. Vi kallar dom för skattesmitare. Värst är dom rikaste, som flyttar sina inkomster till diverse så kallade skatteparadis och på så vis slipper betala skatt i Sverige. Det är egentligen ingen större konst, det finns mängder med företag och bankanställda som hjälper kapitalisterna att förvara deras pengar säkert och tryggt samtidigt som dom betalar minimalt eller ingen skatt alls.

Men problemet är inte skattesmitarna i sig, problemet är inte heller dessa företag som underlättar skattesmitning. Problemet är att vi lever i ett system som möjliggör detta. Så det räcker inte att vi skjuter till några extra pengar till Skatteverket eller Ekobrottsmyndigheten. För vad kapitalisterna kommer göra är att hitta nya sätt att förvara sina pengar, och dom som är rikast kommer att komma undan lättast. För ju mer pengar man har desto mer säkerhet kan man köpa sig.

Att kräva fler åtgärder från myndigheter är som att stå och stampa på samma fläck. Att tro att de styrande politkerna kommer att lösa dessa problem är naivt. För det första är det just politiker som ofta förekommer i läckor där man avslöjar skattesmitning (Som tex senaste Paradisläckan eller förra årets Panamapapperna) och därför har dom ett stort intresse av att upprätthålla ett sådant system.

För det andra så är skattesmitningen alldeles laglig. Det är en del av det kapitalistiska systemet, och för att kunna göra sig av med detta problemet behöver man göra sig av med hela det kapitalistiska systemet. Vilken topp-politiker kommer att föreslå denna lösningen?

En annan ekonomi är möjlig

Så länge vi lever i ett samhälle där varan har ett värde och ett pris så kommer det vara möjligt att skapa en profit på detta, oavsett om det är statssocialism vi talar om eller fullt utvecklad kapitalism.

Och så länge det ekonomiska systemet är uppbygt på att göra det så lätt som möjligt att skapa sig denna profit kommer de som drar mest nytta av systemet vilja säkra sina tillgångar på bästa möjliga sätt.

I ett anarkistiskt samhälle kommer vi att behöva göra av oss med värdet på varan. Det är det första steget mot en mer jämnlik ekonomi. När vi har gjort oss av med värdet på varan finns det inte heller en möjligthet att räkna ut ett pris. Detta i sin tur leder till att ingen kan skapa sig en profit genom att sälja eller tillverka en vara. Det är inte möjligt att bygga kapital.

Det är endast på detta sättet som vi kan åtnjuta ekonomisk frihet i ett samhälle. System som förespråkar egendom och kapital kommer alltid att vara orättvist. Vi kan stifta så många lagar vi vill, men de som har kapital kommer alltid hitta på ett sätt att skydda den.

Som exempelvis helt laglig skatteflykt.

Inlägget Skattefusk är ett systemfel dök först upp på anarkism.info.

De flesta av oss har någon gång hört talas om det, inte minst efter kravallerna 2008 då polisen sköt ihjäl 15-åringen Alexandros Grigoropoulos mitt i Exarchia. Händelsen utlöste stora protester i Grekland och uppmärksammades världen över. Protesterna är även kopplade till den globala ekonomiska krisen som började 2008 då grekerna fick betala ett högt pris och många människor visade sitt missnöje.

Media älskar att avbilda Exarchia med brandbomber som flyger genom luften, skadade poliser och maskerade aktivister.
Med vårt reportage vill vi lyfta fram en annan del av Exarchia, även om brandbomber, skadade poliser och maskerade aktivister inte kan uteslutas. Exarchia är under attack varje dag. Från det liberala samhället bakom hörnet. Ändå är det tusentals människor som lever sitt liv här, dom äter, jobbar, pluggar, shoppar, läser, umgås, sover och organiserar sig. Vardagen i Exarchia flyter på trots det stora hotet från omvärlden och poliserna som provocerar så gott som varje dag.

De boende i Exarchia har åstadkommit mycket de senaste åren, särskilt när de blev trötta på maffian som sålde knark, och gjorde motstånd genom att beväpna sig och driva ut maffian ur sitt kvarter. Eller när man öppnade upp sina hus och hem för de många flyktingar som har flytt krig och misär. Eller när man öppnade en vårdcentral, där läkare och andra jobbar frivilligt för att alla människor ska kunna få den vård dem behöver.

I Exarchia pågår det dagligen föreläsningar, folkkök, poesi, skapande, solidaritetsarbete och andra gemensama aktiviteter som gör detta område till något sällsynt i vår annars ganska så livlösa värld.
Det är det här vi vill lyfta fram, ett livligt kvarter som genom sin styrka och organisering har skapat en gemenskap där varje människa och varje individ kan finna en meningsfull tillvaro och hopp om en bättre framtid.

Inlägget Exarchia – anarkism i praktiken dök först upp på anarkism.info.