Svart i blicken – reflektioner om anarkistisk musik

Fiendskap mot överklassen, hat mot det existerande, cementerat motstånd och allmänt jävlar-anamma har på olika sätt uttryckts inom populärkulturell musik med anarkistiska tendenser. En del av oss som inte längre uppfattas som unga började vår anarkistiska bana genom att vråla ”I am an anarchist” mot en förtryckande vuxenvärld. Det kändes förlösande och farligt. Vi visste inte exakt vad vi ville, men vi visste fan vad vi inte ville. Endast vi själva skulle ha rätten att bestämma vad vi ska tycka eller göra. Genom upplevelser och kreativitet har musik varit en källa till styrka, tröst, hopp, kärlek och gemenskap för många anarkister. Men finns det någon musikstil som är mer anarkistisk än en annan? Är något populärkulturellt uttryck mer i linje med anarkistiska tankegångar? Finns det någon anarkistisk estetik inom populärkulturen? Eller är den anarkistiska populärkulturen endast byggstenar i den kapitalistiska konsumtionsideologin? Är vi egentligen konsumenter i Babylon, fastän (eller tack vare att) vi citerar Johnny Rotten?

Fight the Power

Underklassens kulturella preferenser har genom historien på olika vis avvikit eller stått i kontrast till överhöghetens estetik. Således har det funnits olika populärkulturer, dvs de kulturer som är populära för underklassen. Populärmusik är en del utav populärkulturen. Under den andra delen av 1900-talet etablerades fenomenet populärmusik i väst (England, USA). Från början handlade det främst om popmusik (t ex inte rock). Med tiden har gränserna till andra musikstilar dock suddats ut och idag ingår de flesta moderna musikgenrer ofta i resonemang om populärmusik. Hur väsensskilt det än kan tyckas verkar diverse brokiga artister med mer eller mindre anarkistiska kännetecken inom popkulturen.

Den som anammar en avvikande kulturell livsstil anses ibland tillhöra en subkultur. Vissa subkulturer har mer än andra dragit till sig anarkister. Punk, hiphop och ravekulturen är exempel som har tydliga anarkistiska kännetecken och som präglats med ett underdog-perspektiv (klass, kön, sexualitet, etnicitet, status). Idag finns dessa kulturer etablerade över hela jorden. Subkulturer har överlag en anarkistisk aura. Per definition är en subkultur mot överhöghet, mot etablerade normer, mot mainstream, mot majoritetssamhället eller mot ”den goda smaken”. Många subkulturer börjar som relativt avgränsade fenomen. Ofta dras ungdomar till friheten inom subkulturen. I och med den ungdomliga prägeln har subkulturer ofta nedvärderats som oseriösa. Pubertal musik behöver såklart inte vara något negativt. Många gånger inser jag att mina barn är bättre anarkistiska förebilder än jag själv. Även om jag med åren blivit lite mer ideologisk anarkist är jag smärtsamt medveten att jag med tiden också blivit färgad av det samhällssystem som jag vill krossa. T ex har jag blivit alltmer pragmatisk och kompromissvillig med åren. Med tiden blir även subkulturer mindre farliga, mindre ett utmanande alternativ till den härskande kulturen. T ex hiphop. Lagliga graffitiväggar, rappare som stående inslag i ”Så mycket bättre” och att Snoop Dogg gör reklam för Klarna känns inte särskilt samhällsomstörtande. Ur askan uppstår gärna nya avarter. Nya subkulturer föds, varvid ny moralpanik sprider sig i majoritetssamhället. Härligt!  

Anarkist javisst

Det finns anarkistiska tendenser i de flesta musikstilar. Vad gäller punk finns en mängd namnkunniga anarkistiska artister. Nordamerikanska Black Flag, The Clash, Crass, Ebba Grön och Cortex för att nämna några. Inom reggaekulturen har anarkistiska tendenser acklimatiserats väl med rastafarianismens postkoloniala kritik, artister som Linton Kwesi Johnson och svenska Regeringen är bra exempel. Vad gäller hårdare musik finns åtskilliga grymma anarkister såsom Refused, His Hero is Gone, SvartEskerm och feministiska Ragana. Bland mer traditionell rock bör nämnas artister som Mc5 och Sonic Youth samt inom krautrocken flera anarkistiska pionjärer, som CAN och Faust. Även Bob Hund förtjänar att uppmärksammas (att de skånska byrackorna gjorde sig av med sina instrument i syfte att försöka skapa musik utifrån nya förutsättningar är om något ett frihetligt projekt att hävda sitt oberoende). Inom vis/folk- och poptraditionen finns många anarkistiska artister, som Mattias Alkberg och Joe Hill. Elektronisk musik är ett brett område som inbegriper en mängd olika musikstilar, exempel på artister med anarkistiska kännetecken är Muslimguaze och Rome (de tidigare skivorna). Inom afrobeat har Fela Kuti om någon befäst ett postkolonialt perspektiv. Jazz har präglats av frihetliga tendenser och artister som Miles Davis är bra exempel på gränsöverskridande musiker. Vad gäller hiphop finns många artister med anarkistiska förtecken, exempelvis kanadensiska Dälek, Lee Reed eller Max Peezay.  

Vissa artister utgår återkommande ifrån specifika frågor i sitt skapande. T ex trans-feministiska punkbandet G.L.O.S.S (Girls Living Outside Society’s Shit), eller femi-punkarna Bikini Kill.  I vegan- och djurrättkretsar är såklart Earth Crisis framstående, också svenske Follow Him to the End of the Desert bör nämnas (”Die Wolfhater Die”). Vad gäller antirasism har artister som Body Count och Maxida Märak utmärkt sig. Inom religionskritik är Bad Religion självklara. Förutom dessa teman förekommer ofta andra frågor inom anarkistisk musik, som miljöaktivism, demokratiperspektiv, facklig kamp, kritik av äganderätten, snuthat, arbets- och kapitalismkritik, antifascism, våld- och förstörelseestetik.

Genreöverskridande är i grunden anarkistiskt. När överhögheten inte kan klassificera, kontrollera, eller genrebestämma blir subjektet subversivt och autonomt. Musiken gör uppror mot strukturen. T ex är brittiska The Fall eller svenska Dag Vag inte helt enkla att kategorisera.

Även om anarkistisk musik ofta intar en avvikande position i musikbranschen finns det etablerade och respekterade artister inom mainstreamkulturen som är övertygade anarkister. Artisters politiska åsikter är i och för sig inte alltid synliga i deras musik. Ibland blir dock en övertygade anarkist slätstruken och tråkig när hen vill anpassa samhällskritiken till en bredare publik. T ex var Hasse Alfredsson mer intressant som Lindeman eller att läsa i Arbetaren än att lyssna till i ”Gula Hund”. Nick Cave och Patti Smith är exempel på artister som har upprätthållit sin integritet och accepterats av allmänheten. Ibland kan det verka som en etablerad artist har ett anarkistiskt uttryck. Skrapar vi på den svarta ytan visar det sig ibland att artisten egentligen har ganska lite att göra med anarkism. Hur anarkistisk var egentligen Johnny Cash (lyssna på ”Man in Black”)?

Ibland hör vi att artister ger avkall från sina tidigare ideal. Framförallt för artister med ideologiskt patos kan sådana påståenden föregå höga fall. Vanligt är att artister kritiseras för att byta skivbolag och sälja sin anarkistiska själ. T ex som punkarna Against Me. Huruvida artister medvetet begår våld på sina egna värderingar eller om de systematiskt och omedvetet anpassar sig till systemet är dock ofta oklart. Ibland är det istället konstigt när kritik inte uppstår inom anarkistkretsar. Som när det åldrade punketablissemanget i Sverige våren 2019 ordnar en stödgala på Södra Teatern för Tompa Eken och inträdet kostar 800-900kr. Hur många av dagens punkkids har råd med den biljetten?

Musik för din Kravall

Att försöka klassificera musikens natur är i grunden ett o-anarkistiskt sätt att tänka. En låt kan såklart ha tusentals innebörder för tusentals personer. Något som dock verkar förena anarkistisk musik är det kritiska perspektivet. T ex samhälls- och normkritik. T ex hos brittiska post-punkarna Sleaford Mods. Utifrån den anarkistiska musikens kritiska anlag är det möjligt att generalisera och kategorisera hur musik kan användas av oss anarkister. Exempelvis, för att drömma, att informera, att skapa identitet/gemenskap eller för att kritisera.

Ibland behöver vi anarkister drömma oss bort. Hur många gånger blir vi inte arga, sorgsna eller frustrerade över något i samhället som vi tvingas vara en del utav? Som anarkister är vår första reaktion på orättvisor såklart att göra uppror eller organisera oss. Ibland finns emellertid varken ork eller möjlighet till aktivism. Vid sådana tillfällen kan musik hjälpa oss att inte förlora hopp eller förstånd. Ett sätt att fly vardagen samtidigt som vi fortsätter att kämpa för en bättre värld utan chefer, rasister eller politiker. Hur många gånger har jag inte med Kartellen i lurarna på väg hem från jobbet drömt hur livet blir efter att vi vunnit klasskriget. Det är sköna och naiva drömmar som hjälpt mig att stå ut och kämpa ännu en dag.    

Trött på okunskap, rasism eller korruption vill jag ibland bara lyssna på något jävligt allmänbildande. Jag vill bli informerad. I dessa lägen är jag oftast arg eller frustrerad. Då är det skönt att lyssna på musik med ideologiska texter. T ex Totalt jävla mörker eller Public Enemy. Det har hänt att jag i affekt spelat upp låtar riktat till vissa personer i min omgivning. Personer som enligt mig behövt en ideologisk uppläxning (tyvärr har dessa personer ofta ingen aning om mina intentioner). T ex att på högsta volym spela ”Hjälp dä brinner” riktat till en S-väljare på jobbet.

Att lyssna på anarkistisk musik kan vara sätt att förstå eller visa vem jag är/vill vara. Att identifiera mig med musiken på olika sätt. T ex som med “N.E.S.T.A” av Antibalas Afrobeat Orchestra (Never Ever Submit to Authority). Om vi är flera som, av samma anledning, lyssnar till musiken blir jag inte ensam i min övertygelse. Musiken kan således vara gemenskapsfrämjande och stärkande för oss anarkister. Hur många gånger har vi inte skrålat tillsammans, ”Fuck you, I won’t do what you tell me…”!

Burning Structures

Frihet brukar såklart vara en viktig aspekt för många anarkister. Individens autonomi är en grundbult i anarkistisk teori och praktik. Genom att maximera självständighet för flera individer blir jag friare. Individens frihet växer genom kollektivets styrka. Är anarkistisk musik för och av individen eller för kollektivet? Eller finns det inget motsattsförhållande? Det finns såklart både artister samt grupper som spelar anarkistisk musik. Ani DiFranco har genom åren gjort jävligt bra normkritisk musik på egen hand och har hon samarbetet med anarkister, som Utah Phillips.

Anthem for No State

I punkmiljön går det att hitta goda exempel på hur anarkistisk estetik och praktik förenas på bra sätt. Åtskilliga har funnit punken för att senare ”radikaliseras” och bli övertygade anarkister. I båda sammanhangen möter vi likasinnade, knyter kontakter och bildar vänskapsband.  Musiken blir ingången till aktivism och organisering. I den kreativa processen kommer många redskap och uttryck till användning. T ex fanzines, skivor, konserter, kläder, film, festivaler (som ”Burning Man”, och ”Black Flags Over Brooklyn”), teatrar, målningar/graffiti och podcast (som musikpodden ”Burning Cop Car”). Genom att först leva som punkare, t ex dumpstra, ockupera och fixa soppkök, är steget inte långt till att leva som anarkist. Genom att nätverka, organisera, samarbeta och leva motståndet blir vi anarkister. Som Pussy Riot. Genom DIY-kulturen praktiserar vi prefiguration långt innan vi kanske startar militant kamp för att frihetligt samhälle. ”Reclaim the Streets” hade aldrig blivit sådana schyssta upplevelser utan liknande erfarenheter. För vissa går aktivismen dock längre än till enstaka demonstrationer eller fester. T ex som Far och Son (som byggde en gaybar på ryskt territorium, stämdes av ryska staten och släppte sedan låten ”Dom tar oss aldrig levande”) eller Symbiotiska befrielsearmén (stadsgerillagrupp, där vissa medlemmar hade teatrala ambitioner, som använde lösensummor från en kidnappning till att köpa mat åt behövande).   

No Gold No Masters

På senare år har anarkistiska kollektiv blivit allt viktigare och intressantare för mig. T ex Godspeed You! Black Emperor, Oiseaux Tempete, Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Einsturzende Neubauten, Fat White Family, Swans och Circle. Något som kännetecknar dessa artister är att de ofta är subtila och samtidigt upplyftande subversiva i sin anarkism. GY!BE och Oiseaux Tempete är mästare på att göra radikal instrumental musik med otroligt snygg anarkistisk estetik. Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Swans och Circle är prestigelösa musikkollektiv, där nya medlemmar, samarbeten och musikstilar kommer och går. Einztursende Neubaten och Fat White Family är på olika sätt avantgarde och vilt kompromisslösa, både i sitt skapande och i sin samhällskritik. Något som tilltalar mig i allt detta är det genomgripande anarkistiska i sättet att skapa. Inte enbart genom musiken utan via hur de skapar/lever/förmedlar sin musik förmedlas också anarkism på befriande vis. Sättet att skapa påminner mycket hur tidigare konstnärskollektiv som surrealister, dadister och situationster bedrivit samhällskritik. Samt Adbuster.

Against the Grain

Att försöka definiera anarkistisk musik är ett dödsdömt uppdrag. Tolkningen bör finnas i betraktarens öra. För mig framstår dock vissa aspekter som kännetecknande för anarkistisk estetik. Musik byggt utifrån teorier och praktiker som är decentraliserade, anti-auktoritära och icke-hierarkiska är kännetecknande för anarkistisk musik och estetik. Gränsen mellan artist och publik är hårfin eller obefintlig i anarkistiska sammanhang. Vi som upplever och kommer på konserter är lika stor del i helheten som artisten. Tillsammans är vi upplevelsen. Detta perspektiv är en livsviktig motpol till idoldyrkan och det kapitalistiska samhällets hierarkier. Således bör anarkistisk musik inte vara beroende av ”musikbranscher”.  

Till syvende och sist är anarkistisk musik det obeständiga, det jobbiga, det underbara, det ohanterliga. Anarkistisk musik är som temporära autonoma zoner där vi antingen kan fly undan eller där vi smider planer att förgöra Babylon! Samt en möjlighet att komma med anarkistiska plattityder. Ya Basta!

Se Crimethinc:s artikel om punk & anarchism (”Music as a Weapon”)
https://crimethinc.com/2018/10/22/music-as-a-weapon-the-contentious-symbiosis-of-punk-rock-and-anarchism

Se TV-serien ”Eran”, om svensk punk
https://www.svtplay.se/eran-punk-i-tre-delar

Se Sub.Media, om radikal hiphop (Trouble: ”And You Don’t Stop”)
https://sub.media/video/trouble-15-and-you-dont-stop/

Se artiklar på lib.com.org om surrealister, situationister & anarkism
https://libcom.org/history/1919-1950-the-politics-of-surrealism

https://libcom.org/thought/situationists-an-introduction

Se recension av festivalen ”Black Flags Over Brooklyn” https://www.rollingstone.com/music/music-live-reviews/black-flags-over-brooklyn-kim-kelly-anti-fascist-metal-fest-785088/