“Identitetspolitik”

”Identitetspolitik” har blivit ett skällsord. Att liberaler och konservativa använder uttrycket för att värna den rådande ordningen och undergräva minoriteters kamp, överraskar knappast. Mer störigt är det när radikala vänsterpersoner nyttjar begreppet för att nedvärdera allt som inte är klasskamp.

Vad begreppet ”identitetspolitik” egentligen betyder framstår som minst sagt oklart. Är alla sammanhang där minoritetsgrupper, eller grupper med mindre makt ställer krav och organiserar sig ett uttryck för ”identitetspolitik”?

Och är det inte slående hur kritiken av ”identitetspolitik” går hand i hand med att de nationalistiska strömningarna växer? Den svenska staten är idag beredd att använda mer våld än någonsin för att deportera människor bara för att de inte är tillräckligt svenska. Finns det någon som bedriver en våldsam identitetspolitik är det nationalstaten, och alla som aktivt och frivilligt understöder staten (d.v.s. de flesta kritiker av ”identitetspolitik”).

Det som ligger innanför normerna är inte sällan osynligt för normpersonerna. De privilegier som (generellt och relativt sett) kommer av att vara kapitalist, rik, vit, man, cis, svensk, normalfungerande, medelålders, människa och så vidare skyddas av lagen och samhällstraditioner. Oavsett definition måste dessa väl anses ha med både ”politik” och ”identitet” att göra? Ändå kallas det sällan ”identitetspolitik”. Den beteckningen är förbehållen ”dom andra”.

För den som är systemkritisk finns det förstås samtidigt risker med en politik som lyfter fram identitet. Om marginaliserade grupper söker bekräftelse inom rådande ordning kommer denna ordning samtidigt att förstärkas, och även om en grupp skulle få mer inflytande kommer det alltid finnas andra som trycks tillbaka istället. Som anarkister vill vi därför ha en radikal och/eller revolutionär samhällsförändring. Ett annat problem kan vara tendenser till essentialism, en tro på att socio-politiska indelningar bygger på en självklar, naturlig och ahistorisk karaktär hos en specifik grupp.

Det är till detta, bland annat, som vi har begreppet intersektionalitet. Olika makt- och förtrycksordningar korsar varandra (engelska intersection, korsning) och påverkar varandra på komplexa sätt. Den som därför fokuserar på enbart en fråga eller en maktordning blir (i bästa fall) enögd. Både analys och motstånd behöver ha en intersektionell dragning, en vilja att förstå olika maktordningar och hur de uppträder och förhåller sig till varandra i specifika situationer.

Den anarkistiska traditionen har haft ett intersektionellt anslag långt innan begreppet uppfanns. Även om den klassiska anarkismen var djupt rotad i arbetarrörelsen, har alltid andra frågor än klass varit viktiga. Det fanns tidiga anarkister som kämpade mot bland annat patriarkat, religiöst förtryck, auktoritär utbildning, djurförtryck och militarism. Precis som vi alla är idag var de blinda för vissa aspekter, och hade varierande fokus. Olika betoningar är i sig oproblematiskt, det finns ingen anledning att spela ut olika maktordningar mot varandra, kanske inte ens att välja vilken som är den primära. Det är den hierarkiska ordningen i sig som är problemet, från ett anarkistiskt perspektiv.

Kritiken av identitetspolitik kan uppfattas som en vilja att driva en politik som är ”objektiv” eller universell, som sker i namn av en (idealt) homogen arbetarklass (historiskt ofta maskulint framställd), eller som framförs av en ”vänster” som inte vill inse att även ”vänster” är en identitet. I sämsta fall blir detta en ideologi som döljer de egna intressena och identiteterna i namn av det allmänna. Vi är präglade av sociala sammanhang i en mångfacetterad värld såväl som av individuella och subjektiva dimensioner och val, och har därför olika identiteter. Vi kan dessutom ha olika positioner i systemet, och även identifiera oss på varierande sätt i olika sammanhang. Att försöka bortse från detta är knappast en framkomlig väg. Politik har alltid med identitet att göra, men aldrig bara.