***

I takt med de senaste årens växande polarisering, som svept igenom den parlamentariska politiken, sociala medier, och även ut på gatorna där antifascister drabbar samman med snutar och fascister, så har en diskussion uppkommit om just själva metoderna och formerna under vilka antifascismen bedrivs. Tagna på sängen av den militanta responsen på Trumps presidentskap har amerikanska liberaler hamnat i en svår sits. De ser sig formellt som motståndare till fascism, men kan samtidigt inte förmå att uttrycka hur denna kan eller bör stoppas. Som skämtet går, så har de testat absolut ingenting, och har slut på idéer.

Typiskt för den här förvirringen – och det här går i allra högsta grad igen i Sverige – är en slags problemformulering som snarare ser själva polariseringen, och inte fascismen, som grundproblemet. Som de goda centrister de är, verkar många liberaler helt enkelt vilja hitta en ”kompromiss” där alla får komma till tals, och där fascismen eventuellt besegras på ”idéernas marknadsplats”. Skräckslagen av form och blind för innehåll, kan så den här tendensen resultera i att de som argumenterar för etnisk rensning, vit överhet och allehanda rasistiska konspirationsteorier jämställs med de som kompromisslöst och med alla till buds stående medel kämpar för frihet och jämlikhet för alla, och mot alla former av förtryck.

***

När vi kommer fram till DC är det mörkt, vi har börjat bli trötta, och stämningen är aningen mer spänd. Vi tar oss fram på stadens gator, omgivna av skenet från gatljus och lampor, tills vi lyckas hitta den kyrka där vi ska spendera natten, och beger oss in i sovsalen. Vi möter folk från andra organisationer och platser, och fördriver tiden med lite kortspel. En av organisatörerna hälsar på oss och bjuder in oss på pannkaksfrukost. ’Är ni nervösa inför imorgon?” frågar han, och svarar själv, ’Jag är lite nervös’. Efter ett ögonblicks blytung tystnad tillägger han, ’För jag är osäker på om pannkakorna kommer räcka till’ och vi brister alla ut i ett välbehövligt skratt.

***

Det här jämställandet av fascism och antifascism är en inställning som misslyckas med att identifiera varför fascismen uppkommer, och kan därför inte heller fånga in hur den bör bemötas. Framförallt är den helt blind för den verklighet som är vardag för de marginaliserade grupper som först drabbas av fascismens våld. Historiskt har sådana grupper aldrig kunnat räkna med staten eller en välvillig majoritet som kommer till undsättning, utan behövt förlita sig på sin egen och ett fåtal allierades solidaritet. Antifascismen, då som nu, är alltså inget som vi snällt kan be om lov att få bedriva från liberaler och mainstreammedier, utan någonting som måste utgå från de drabbade gemenskapernas omedelbara behov. Bara därifrån kan sedan en massbaserad folklig antifascism byggas.

Den liberala oförmågan har också att göra med den verklighet som en djupare analys avslöjar. Fascismen har nämligen inte kommit in i värmen som en slags vanskapt orch ur en oförklarlig skugga, utan närts och fått kraft mitt i den liberala världen. Den har tolererats och till slut accepterats, och mer ofta än inte kommit till makten på ’demokratisk’ väg. Fascismen är ofrånkomligen sammanflätad med liberalismen och kapitalismen, och kan därför inte helt besegras inom dess ramar. I grund och botten måste antifascismen alltså göra mer än att hålla fascisterna i schack på gatorna – den måste också erbjuda människor ett alternativ, en meningsfull tillvaro där de känner att de har makt över sin vardag och kan hysa framtidstro. Här är liberalismen ungefär lika nyttig som en motivationscoach för någon som just ska utvisas till Afghanistan.

***

Natten i kyrkosalen blir lång. Vi ligger på golvet mellan bänkraderna, på dynor från desamma, och försöker få några timmars sömn innan vi måste ut för att ge plats åt morgonmässan. När vi på morgonen försöker räkna ihop timmarna vi sovit så verkar vi hamna ungefär där – två-tre timmar vardera. Vi hittar inte vår pannkaksvärd, utan ger oss istället ut på stan för att rekognosera lite och komplettera den mat vi haft med oss samt det som frivilliga från bland annat Food Not Bombs donerat för ändamålet. Vi ger oss ut något ombytta, i så kallad ’soft bloc’. Inte fullt svartklädda, utan med relativt mörka generiska kläder som inte sticker ut, men samtidigt bara några plagg från ryggsäckarna bort från att helt kunna smälta samman med ett svart block. I den tidiga morgontimmen är vi dock nästan ensamma, och när ett äldre par cyklar förbi blir det uppenbart att vi inte är så anonyma som vi önskat. ’Are you antifa or the others?’ ropar mannen, innan kvinnan cyklar ikapp och oroligt ropar ’Don’t engage them!’. Vi skrattar och går vidare i vad som redan börjar kännas som obekvämt kvav luft.

***

Samtidigt har fascisterna också börjat utnyttja den här liberala handlingsförlamningen för sina syften. De kallar sina möten för ’free speech rallies’ och agerar stundom rätt ursäktande – säger sig vara medborgarrättsaktivister för vita, som de ser som en förtryckt ’ras’. De samlar på sig människor av olika etniciteter eller identiteter för att försöka bygga upp en fasad av ’tolerans’. Men även bland dessa mer modererade högerextremister döljs det under denna tunna fernissa en komplett inhuman migrationspolitik och en förföljelse av minoriteter och oliktänkande, samt en total brist på förståelse av genomgripande maktdynamiker som rasism eller patriarkat. Yttrandefrihet felrepresenteras som frihet från ansvar och konsekvenser för sitt tal och sina handlingar, och många liberaler faller för det.

I Sverige händer motsvarande när till och med Jonas Sjöstedt beklagar sig över människor som aktivt försöker demonstrera och störa Sverigedemokraternas eller andra brunhögerpartiers torgmöten. Som om det fanns någon slags magisk gräns mellan dessa torgmöten och den extrema utsatthet som de leder till för många människor. Som om fascismen i kostym inte alltid – även i sin linda och i deluxe-förpackning – utgjort ett hot för dessa marginaliserade grupper, drivit på normalisering, och underlättat för mer extrema grupper att få vind i seglen. Som om inte även tal och organisering i små grupper bär ett frö av folkmord inom sig. Som om ett parti vars företrädare inte ser muslimer och judar som svenska, med en öppet nazistisk närhistoria, inte kör en svensk variant av samma chimär.

***

Vi hittar ett brunchställe, njuter lite av den kalla AC-luften, kollar in avspärrningar, och hinner bevittna hur snutarna bryskt tömmer en park där en av flera motdemonstrationer ska äga rum, trots att arrangörerna har ansökt om och fått demonstrationstillstånd. Det är ett sätt att visa musklerna, snutarna vill bara visa att de bestämmer, säger någon, och vi andra nickar. Vi möter sedan upp några kontakter och börjar planera det som ska komma att bli vår huvuduppgift under dagen – vi kommer att dela ut mat och vatten med Socialist Snack Squad. Typiskt våldsbejakande vänsterextremister, med andra ord. Men det är klart, om och när en ruta går sönder eller en snut inte får som hen vill, då är det dit kamerorna riktas, och inte på de tusentals människor som med ett leende på läpparna utövar solidaritet och ömsesidig hjälp. Det är som om spelet vore riggat.

***

Samtidigt råder det ett samhällsklimat där det ofta framstår som att de högerextrema vinner vad vi än gör. Om vi inte gör något – då växer de. Om vi kallar dem för rasister, då växer de. Om vi stör deras möten, ja, då sätter de bara på offerkoftan och växer vidare. Hela den här retoriken lägger sig som en våt filt och kan döda även den mest entusiastiske antifascistens engagemang. Därför får vi aldrig glömma historien, och komma ihåg de gånger då fascismen faktiskt slagits tillbaka. Det ska inte vara kul att vara fascist. Vi måste avslöja dem och se till så att arbetskamrater och folk i närheten känner till vad de gör. Då kommer många att förlora vänner, jobb eller till och med kontakten med familjer.

När de försöker organisera möten behöver det vara tråkigt för dem. Saker går sönder, infiltratörer som sabbar organiseringen genom att låtsas ordna saker som sedan aldrig blir av, och, till syvende och sist, att antifascister finns på plats och i praktiken visar att när fascister försöker växa sig starkare på våra gator och torg, i våra samhällen, då kommer vi slå tillbaka med alla till buds stående medel. Men det här betyder inte att det alltid behöver bli våldsamt. Tvärtom är våld en sista åtgärd när det gäller hur antifascister resonerar. Vi hänger ut dem och förlöjligar dem, för att slippa konfrontera dem på gatan, vi konfronterar dem på gatan, för att slippa slåss mot dem med vapen, och så vidare.

***

När info till slut når oss om att fascisterna är på väg till sin demonstrationsplats känns det som att vi varit ute i en evighet, trots att klockan bara är runt tre. Vi har sedan tidigare hört att transportfacket nekat dem ett eget tåg in till stationen, och de fråntas också pinnarna till sina flaggor. När de till slut marscherar genom stan till demonstrationsplatsen så är det åtföljda av snutbeskydd och medieuppbåd som är större än hela demon. De visar sig vara väldigt få, och flera prominenta talare, däribland KKKs före detta Grand Wizard, David Duke, har ställt in. Vi vet redan att de inte är många, men det är först när de kommer, och hela motdemon rusar till den sida av avspärrningen som är närmast fascisterna, som det riktigt sjunker in. De är för fan tjugo stycken. Samtidigt har motdemonstrationerna runtom i staden lockat tusentals.

***

Slutligen finns det inte ett sätt att angripa fascismen, utan snarare en mångfald av taktiker och strategier som alla kommer behövas. Från stora folkliga mobiliseringar, till små anonyma grupper, från motstånd direkt där de visar sig, till byggandet av infrastruktur och beskydd i vår vardag. Från att säga vad vi tycker rakt upp i deras ansikte, till att bygga vår egen media och sprida vårt eget budskap så vitt och brett vi kan. Från att förhindra fascisterna från att kunna samlas och organisera sig, till att bygga de sociala alternativ vi själva vill se. Det fina med allt det här är att alla har en plats i det här antifascistiska arbetet.

Även de gånger när vi kanske inte känner att vi gjort något speciellt, har vi ofta åstadkommit mer än vi tror. Att tillsammans verkställa en plan, att möta och organisera med nya människor, alla de här sakerna bygger erfarenhet och solidaritet. Vi skapar band med andra organisationer och individer, som sedan kan visa sig vara livsviktiga nästa gång något behöver hända. Och de strukturer vi bygger för antifascistiskt arbete går ofta att använda till annat, samtidigt som det omvända också är fallet. Vi får helt enkelt inte låta oss luras av högerns och liberalernas tjafs. Vi måste förstås vara taktiska, men bortom det finns det all anledning att tro på det vi gör.

***

Fascisterna håller några förkortade tal tidigare än planerat – det finns liksom ingen vits när hela innerstaden är en stor antifascistisk fest – och som pricken över i:et börjar det att regna och åska. Någon ropar ’Till och med Thor hatar er’ varpå alla skrattar. På den utsatta tiden då de skulle börja, blir den sorgliga ansamlingen istället forslade till en rad av snuten försedda skåpbilar, och körs tillbaka dit de kom från. Svarta blocket leker katt och råtta med snuten en stund, och de resterande motdemonstranterna står kvar för att försäkra sig att fascisterna verkligen är borta. Vi går till Chinatown för en välbehövlig middag, och på skärmarna ser vi nyheter från dagen flimra förbi, där fokus ligger på hur få fascisterna var. Vi hör att de klagar på att ingen vågade sig ut efter den senaste tidens händelser, och trots att saker och ting aldrig är enkla, att vi lever i en komplicerad tid och att vi har mycket att fundera över och ännu mer att göra, så är det för dagen det bästa kvittot vi kan få på att det vi gör fungerar.

Inlägget Antifascism fungerar – tankar från årsdagen av Charlottesville dök först upp på anarkism.info.

På kort tid har snuten mördat 3 personer, ingen av dem beväpnad med ett eldvapen. Att liberaler skriker att vi måste reformera snuten nu, det hjälper inte, en utbildning i empati (?) kommer inte att få stopp på den statliga legala mördarmaskinen ”Polismyndigheten”. Lösningen är att bygga ett samhälle som är grundat på solidaritet och ömsesidig hjälp, utan utrymme för hierarkier och auktoriteter. Men det här samhället skapas inte genom reformer. Inte genom att reformera snuten till att bli en snäll och förståelig myndighet, inte genom att rösta för en snällare auktoritet eller genom att stifta lagar och införa domstolar.

Och det här förstår vi genom att titta på vilken roll snuten spelar i samhället. Är de till för att skydda dig, eller finns de här av någon annan anledning? En form av ”polisväsen” har funnits i samhället sedan antiken, men det ”polisväsen” som vi är bekanta med idag, det infördes för att hålla ordning på arbetarna. Och än idag så är det snutens största uppgift. Se bara på forskningen, vilken samhällsklass tillhör majoriteten av fångar? Överklassen står för en stor del av brottsligheten här i Sverige, ändå är det inte de som sitter bakom galler. Och för att inte tala om hela processen, från att ha mött snuten på gatan till att möta fångvakter i cellen. ”Alla är lika inför lagen” är rena rama tramset. Alla som någonsin har haft något att göra med snuten vet att det här inte stämmer. Till och med snuten själva vet att det här inte stämmer. Den som tror på det här förnekar verkligheten eftersom att det gynnar hens egna intressen.

Så varför är de här? För att försvara staten självklart, och alla hierarkier som den upprätthåller. I ett kapitalistiskt system som vi lever i, är snuten till för att se till att klassamhället upprätthålls, även om det måste ske genom hot och våld. I ett annat system som tex det spårade socialistiska experimentet ”Soviet” var snutens roll att försvara staten från ”kontrarevolutionärer”, dvs olydiga arbetare. Alltså har snutens roll alltid varit att skydda staten från det som kan ta ner den. Men vad har det här att göra med senaste tidens skjutningar? Det verkar inte alls som att snuten visste vilken samhällsklass dessa offer tillhör? Självklart måste snuten se till att hålla ordning på gatan i övrigt, så de skjuter på allt som rör på sig. Deras inställningen är att skjuta först, fråga sen. Det är bara det här att människor som hamnar i situationer med snuten tenderar att tillhöra arbetarklassen. I många situationer går snuten på det som kanske visar tydligt ens status i samhället som exempelvis ett medicinskt tillstånd eller hudfärg.

Vi lever i ett system som bygger på auktoritet och maktspel, vi lever i ett system där marknaden och staten styr våra liv, och de som tjänar på det här kommer inte att införa ”en snäll och empatisk Polismyndighet” för att dess syfte är att vara just precis tvärtom. Och när vi bygger ett nytt frihetligt samhälle måste vi utgår från att något likt ett ”polisväsen” inte kommer att vara nödvändigt för att upprätthålla ett sådant samhälle. Det är helt legit att hata snuten! Snuthat innebär solidaritet. För alla som trakasseras, för alla som har mördats och för alla frihetskämpar som sitter inlåsta. Det finns ingen anledning att hålla tillbaka mot snuten, attackera dem med full kraft och vänta inte på ”det rätta tillfället” för att det rätta tillfället existerar varje dag, så länge förtryckarmekanismen lever så lever snuthatet. Den enda legitimitet som vi behöver är snutens blotta existens, och den har vi.

Inlägget Snuthat är helt legit dök först upp på anarkism.info.

Aktionsdagen är ett svar mot LO, TCO och SACOs överenskommelse med Svenskt Näringsliv att strejkrätten skall inskränkas till fack som eftersträvar kollektivavtal på arbetsplatser. Arbetsplatser med befintliga kollektivavtal kommer i princip att ha fredsplikt – oavsett hur kollektivavtalen på arbetsplatsen ser ut. Klassfreden kommer bli juridiskt bindande – mot vår vilja.

Redan innan aktionsdagen ser vi hur sprickan mellan de som tar ställning för direkt aktion och de som tar ställning mot direkt aktion blir synlig. Mellan oss anarkister kan det röra sig om kamrater som tar avstånd från sabotage, materiell förstörelse (utanför massprotester) och de som vidhåller att materiell förstörelse inte behöver begränsas till massprotester. De som i princip tar avstånd från all materiell förstörelse – oavsett sammanhang – är personer som sprider restriktiv och disciplinär linje som är helt oförenlig med våra ideal om autonomi och självbestämmande för vängrupper. Om vi som anarkister skall kunna göra skillnad på gatorna så krävs det också att vi tolererar mångfald av taktiker i våra egna led. Vi behöver ha tålamod med varandra.

Olika förutsättningar för kamrater innebär också att vaksamhet under Strike Back är nödvändigt. En bred ”folklig” protest kommer ha riktlinjer och avgränsningar för agerande som det finns goda skäl att respektera. Aktionsdagen har fast tidsbegränsning och geografisk yta, det innebär att kamrater som utför aktioner utanför ytan och tidsbegränsningen inte behöver ta hänsyn till de riktlinjer som uttrycks för dagen. Målet från arrangörerna att ha en inkluderande dag av protester innebär att konfrontativt våld undviks i den mån det går. Ett eskalerande av våld innebär i den här situationen att barns, äldres och generellt oförbereddas säkerhet inte går att garantera.

Med det sagt, om borgarklassen (med klassförrädare) förmår att inskränka en av de fundamentala rättigheterna arbetarklassen vunnit utan att det innebär massiv social oro och enorma utgifter så är målet öppet för ännu mer extrema attacker mot arbetarklassen. Direkt aktion är ett medel vi arbetare har som i övrigt saknar resurser för att slå tillbaka mot borgarstaten. Vi måste konkret visa att det kostar att slå mot arbetarklassen. Vi är inte fastbundna till särskilda omfattande protestdagar för att använda oss av direkt aktion, därför behövs det vängrupper runt om i landet som kan slå tillbaka utifrån sina lokala förutsättningar – året runt.

Sveket från LO, TCO och SACO visar oss tydligt att reformistiska eller liberala fackföreningar är helt olämpliga för anarkister. De argument som anförs gällande t ex bra lokalklubbar går inte att vidhålla om ledningen får fria tyglar att begå klassförräderi. I princip handlar det om gula fackföreningar som primärt är ute efter att säkra fortsatt exploatering av arbetarklassen. Vi behöver självständiga fackföreningar för att konsekvent utöva motstånd mot borgarstaten. Idag har vi en sådan fackförening, SAC, men dess framtid är högst oviss. För att långsiktigt säkra SAC:s framtid behöver fackföreningen växa, men den behöver också radikaliseras. Att strejkrätten inskränks innebär att nya metoder av facklig kamp behöver utforskas. Fienden har ibland benämnt SAC som ett ”maffiafack” i bemärkelsen att SAC utpressar eller t ex trakasserar arbetsköpare. Om borgarklassen fortsätter sin resa för att helt eliminera facklig kamp så måste utpressning, trakasserier och materiell förstörelse att bli en del av vardagen för arbetsköpare. Om detta inte sker, om vi som arbetare passivt iakttar när borgarklassen försöker få fullständig kontroll över alla som säljer sin arbetskraft, så är vi redan i en korporativistisk fasciststat.

Det kommer vi aldrig att acceptera. Låt oss mötas på Strike Back och kollektivt agera mot borgarstaten – samt fortsätta kampen efter aktionsdagen och aldrig glömma att styrkan ligger i handling!

Anarchia Total!

On August 25, an action day will be held in Stockholm under the Strike Back slogan. As anarchists, we have many motives to participate in mass protests against the bourgeoisie’s attempts to discipline, control and coordinate the working class for exploitative purposes. Mass protests often provide space for direct action and give an educational exercise in resistance, insurgency and revolt. Without practice in concrete resistance to power, our anarchism will only be a theoretical construction we serve with our lips.

The action day is a response to LO, TCO and SACO’s agreement with the Confederation of Swedish Enterprise that the right to strike should be restricted to labour unions that seek collective agreements at workplaces. Workplaces with existing collective agreements will in principle have a duty of peace – no matter how collective agreements in the workplace look. Truce of peace between the bourgeoisie and the working class will be legally binding – against our will.

Even before the day of action, we see how the gap between those taking stand for direct action and those taking a stand against direct action becomes visible. Between us anarchists, comrades who distance themselves from sabotage, material destruction (outside mass protests) and those who maintain that material destruction doesn’t need to be restricted to mass protests. Those who basically distance themselves from all material destruction – regardless of context – are people who spread restrictive and disciplinary lines that are completely incompatible with our ideals of autonomy and self-determination for groups of friends. If we as anarchists are to make a difference in the streets, we also need to accept diversity of tactics in our own movements. We need to be patient with each other.

Different conditions for comrades also mean that vigilance under Strike Back is necessary. A broad ”popular” protest will have guidelines and delimitations for actions that there are good reasons to respect. The action day has a fixed time limit and geographical area, which means that comrades who perform actions outside the area and the time limit do not need to take into account the guidelines expressed for the day. The goal of the organizers to have an inclusive day of protests means that confrontational violence is avoided as far as possible. An escalation of violence means in this situation that the safety of children, the elderly and the general unprepared can not be guaranteed.

Having said that, if the bourgeoisie (with class traitors) is able to restrict one of the fundamental rights the working class has gained without causing massive social concerns and huge expenses, the goal is open to even more extreme attacks on the working class. Direct action is a means for us workers who otherwise lack the resources to strike back at the bourgeois state. We must concretely demonstrate that it costs to beat the working class. We are not tied up to special extensive protest days to use direct action, so it is necessary for affinity groups around the country who can strike back based on their local conditions – all year round.

The weaknesses of LO, TCO and SACO clearly show that reformist or liberal unions are totally unsuitable for anarchists. The arguments put forward in the case of good local branches can not be maintained if the management is allowed free reign to commit class treason. In principle, they are yellow’ that are primarily looking to ensure continued exploitation of the working class. We need independent unions to consistently exercise opposition to the bourgeois state. Today, we have such a labour union, SAC, but its future is highly uncertain. In order to secure SAC’s future for a long time, the union needs to grow, but it also needs to be radicalized. Stripping rights of strike means that new methods of union struggle need to be explored. The enemy has sometimes called SAC a ”union mafia” in the sense that SAC is extorting or, for example, harassing buyers of labour power. If the bourgeoisie continues its journey to completely eliminate union struggles, extortion, harassment and material destruction must become a part of everyday life for buyers of labour power. If this does not happen, if we as workers passively observe when the bourgeoisie tries to gain complete control of all those who sell their labour, then we are already in a corporative fascist state.

We will never accept that. Let’s meet at Strike Back and collectively act against the bourgeois state – and continue the fight after the action day and never forget that the force is in action!

Anarchia Total!

Strikeback.se
Fb.com/StrikeBackSTHLM

Inlägget Strike Back 25/8 dök först upp på anarkism.info.

Jag försöker lugna mig själv med en tanke: Varför tårgas? Vet de inte att vi redan gråter oss genom livet? Men skotten och våldet förstår jag – de är det mest logiska när du vill förinta någons mänsklighet.

De skjuter barn, vuxna, gamla, journalister, civila och alla andra som inte rättar sig i ledet i världens största utomhusfängelse. Ditt namn är Gaza.

Svart stiger röken upp mot himlen, och jag tappar för ett ögonblick balansen när det svartnar även för ögonen. Allt är som det ser ut, allt är som det ska vara – allting är svart i Gaza, och ingen gör något, fastän alla kan se och höra.

Svart är sorgens färg, det är sant. Den är en martyrernas minneslund och strand. Men svart är också någonting annat. Den svarta fanan är motsatsen till den vita, den som signalerar kapitulation.

Svarta är utsikterna för Palestinas alla människor, när de, sten och slunga mot stat och kapital, blod och svett mot iskall geopolitik, kämpar för sin värld av platser, för sina liv, och för en framtid.

Ockupationsmakten Israel har en enorm vapenarsenal och USAs närapå villkorslösa stöd i ryggen, människorna i Gaza har bara varandra. Visst ser det mörkt ut, men kanske är det just svarta utsikter vi behöver?

För svart är också negationen av alla färger i alla nationalstaters flaggor, svart är lugnet och ordningen i en värld av explosioner, det är den kreativa viljan att förstöra det som förstör oss, och i dess ställe bygga upp den värld av vackra strålande saker som vi när i våra svarta hjärtan.

Det pratas mycket om enstatslösning, tvåstatslösning, diplomatiska delegationer i olika konstellationer, men alla dessa så kallade lösningar är fast i den dynamik som är roten till själva problemet.

Någon sade, A no-state solution is the only real revolution. För ett ögonblick skingras röken, och jag ser en svart fågelsilhuett segla på utsträckta vingar mot en himmelsblå bakgrund.

Skotten och skriken tystnar, allting rör sig som i slow-motion, blir suddigt i kanterna, och flyter till slut helt ihop.

Palestina är inte bara en plats, det är i grund och botten inte heller bara ett folk. Det är, i sin renaste och svartaste form, en gemenskap vars kärna är själva idén om frihet. Du kan döda människor, fördriva dem från deras hem och utsätta dem för obeskrivligt lidande.

Men du kan aldrig döda idén om frihet förrän du utrotat allt som lever och känner. Kanske är det därför makten alltid är så ängslig och har så nära till brutalisering och våld? Den vet, innerst inne, att det är den som för en hopplös kamp. Att den, när den skördar våra kroppar, våra liv, och vår kollektiva kraft för sin egen vinning, samtidigt sår frön för sin egen undergång.

Det är det sista jag hinner tänka innan jag somnar om för att vaknar på en plats långt, långt bort.

Inlägget Svarta utsikter – drömmen om Palestina dök först upp på anarkism.info.

Czesława Kwoka var en av de omkring 230 000 barn och unga bland de totalt 1 300 000 människor som deporterades till Auschwitz-Birkenau mellan 1940 och 1945. Närmare 211 000 av de här barnen var av judisk börd, ytterligare 11 000 kom från romska familjer, andra härrör från polska, vitryska, ukrainska och ryska områden och etniciteter. De flesta anlände tillsammans med sina familjer som en konsekvens av nazistiska operationer gentemot hela etniska och sociala grupper. Dessa operationer riktade sig bland annat mot judar i syfte om fullständig utrotning; romer i försök att isolera och förinta den romska befolkningen; vitryska och andra sovjetiska medborgare som hämnd för partisanmotståndet i tyskockuperade områden; polacker av samma anledning som Czesława fick utstå och som följd av revolten i Warszawa år 1944. Omkring 20 000 av samtliga barn och unga upptecknades i Auschwitz register. Vid koncentrationslägrets befrielse 1945 var endast 650 kvar i livet.

Bilderna ovanför på Czesława Kwoka togs efter hennes anländande i lägret 1943 för att sorteras i tredje rikets koncentrationslägerregister. Mellan 40 000 och 50 000 människor fotograferades här i identifikations syfte, till största delen av fången och utbildade fotografen Wilhelm Brasse (lägernummer 3444). Lägerfångarna skulle dokumenteras i tre poser, framifrån och från varsin sida. Både fotograf och den fotograferade medverkade under tvång. Brasse har senare vittnat om att en vakt misshandlade Czesława innan bilderna togs; det är troligtvis därför det syns att hon har sprucken läpp i porträttet. Vid krigsslutet beordrades Brasse att förstöra såväl fotografier och negativ, vilket han med fara för eget liv till fullo inte gjorde. Bland de bilder han lyckades smuggla ut fanns de på Czesława Kwoka. Tidigare har porträttet publicerats tillsammans med andra fotograferade lägerfångar av historikern Helena Kubica, men har nu kolorerats av den brasilianska experten Marina Amaral (se länk nedan).

Syftet med att skapa ett färgsatt porträtt på det här sättet är att bygga empati med alla dem som dödades under förintelsen, att se människorna bortom siffrorna. Men det är också en konkret påminnelse om vad nazismen innebär. Den vilar på ett vetenskapligt felaktigt antagande om att det inte bara finns mänskliga raser, utan att också dessa påhitt kan hierarkiseras. Det är inte bara att andra grupper är mindre beaktningsvärda, den egna tillskrivna gruppens intressen ska vara allenarådande. Den så kallade rasen upphöjs till den avgörande legitimerande faktorn för en nation. Den är vad som rättfärdigar etnisk rensning, förintelse eller deportation av andra grupper i syfte att skapa “livsutrymme”. Det är vad Nordiska Motståndsrörelsen menar när de nu tänker tänker demonstrera på 1:a maj i Ludvika och Boden under parollen “Vi är folket”. De ser sig själva ett uppdiktat ‘folk’ i nationen Sverige, företrädare och beskyddare av “vår rasliga identitet”, för att citera en av deras senare debattartiklar. I ett partiprogram från 2015 hävdar man att ett politiskt mål ska vara att skyndsamt deportera alla som inte är “etniska nordeuropéer” eller vad man kallar “näraliggande folkslag”. Det här ligger rakt i linje med med den viktiga idén om ‘blut und boden’ (blod och jord) i nazistisk ideologi. NMR:s hela syfte att etablera sig som ledare för en uppdiktad gemenskap som aldrig ska behöva se sig själv i andra, urskiljningslöst förfölja minoriteter och utrota vem än som står upp för sin medmänniska. Att se Czesława Kwoka och minnas hennes historia är därför en påminnelse om att nazister aldrig kan tillåtas ansvarsfrihet för alla människor man mördat. Liberalerna har fel. Fascism är ingen åsikt, utan ett brott.

Stockholms Anarkistiska Bokmässa uppmanar alla som har möjlighet att delta i protesterna mot NMR. För de som bor i Boden med omnejd organiserar nätverket Boden mot rasism #bodenmotrasism protester mot NMR:s marsch den 1:a maj. Samlingen sker 11:00 på Medborgarplatsen. Bussar organiseras även från Kiruna, Umeå och Stockholm. För Ludvikabor organiserar Dalarna mot rasism #DalarnaMotRasism protester med start 13:00 i Sockenstugeparken. Mer information nedan i länkarna.

Boden mot rasism: Inga nazister i Boden

Dalarna mot rasism: 1a maj i Ludvika – Ett Ludvika för alla

Marina Amarals arbete ingår i projektet ‘Faces of Auschwitz’ i samarbete med Auschwitz museum. Du kan läsa mer om hennes arbete med Czesława Kwoka och andra fotograferade förintelseoffer här: http://www.marinamaral.com/blog/2016/9/19/in-memory-of-czesawa-kwoka

(Disclaimers: Denna text kommer från Anarchist Bookfair Stockholm, Centrum för livsbejakande extremism publicerar texter från olika personer som arbetar självständigt och som inte nödvändigtvis är en del av mediekollektivet anarkism.info, och det är inte nödvändigtvis så att enskilda personer i mediekollektivet står bakom eller ens är medvetna om varje text som publiceras.)

Inlägget Att se Boden och Ludvika genom Czesława Kwoka dök först upp på anarkism.info.

Vårt kollektiv erbjuder stöd till anarkister runt om i världen som är utsatta för repression eller som har hamnat i en svår situation på grund av deras politiska åsikter eller aktivism.
Stödstrukturen som vi i vårt kollektiv erbjuder skiljer sig från andra solidaritetsformer då vi erbjuder direkt stöd från vår fondkassa och inte genom välgörenhets-solidaritet. Anarkistiska försvarsfonden applicerar samma struktur av solidaritetsarbete som har introducerats av Internationella Antifascistiska försvarsfonden.

Vi tror att det är viktigt att organisera sig på det här sättet som vi gör, för att det på ett väldigt enkelt och framgångsrikt sätt informerar om repression och engagerar människor till direkt support och solidaritet. Det finns inte tillräckligt många lokala ABC (Anarchist Black Cross) grupper så att alla som är i behov av hjälp kan få det, och i många fall har lokala ABC grupper mycket press på sig särskilt om behovet av hjälpen innebär ett väldigt omfattande arbete och den lokala rörelsen är för liten och saknar medel för att hjälpa den behövande. Med vår fond kan en enkelt, oavsett vart i världen en befinner sig, söka internationellt ekonomiskt stöd.

Vi är ett kollektiv på det sättet att alla som bidrar årligen med minst 20 dollar kan joina de beslutsfattande organen som beslutar om en begäran kan beviljas av fonden. Besluten fattas online genom konsensus eller enkelt majoritetsbeslut om konsensusbeslut inte är möjligt.

Gå med oss i kampen för en bättre värld och stöd kamrater som strävar efter samma mål. Du kan donera till fonden och bli en del av de beslutfattande organen, och du kan även gå med i vårt kollektiv som håller igång hela strukturen bakom fonden. Donationer är välkomna, särskilt nu när vi är i uppstartsfasen. Vi välkomnar också eventuella försök till att samla in pengar till fonden genom lokala stödarrangemang.

Vi är också redo att ta emot förfrågningar om stöd, men stödet kan inte genomföras fullt ut förrän vi har byggt en stark bas av givare.

Tills alla är fria!

Inlägget Stöd Internationella Anarkistiska Försvarsfonden! dök först upp på anarkism.info.

Hur ska ett förstamajtåg med ett par tusen personer bedömas? Är det kommersiellt om det säljs böcker? Vem bestämmer vilka arrangörer som ska subventioneras? Enligt beslutet kunde det skilja många tusen kronor beroende på detta. Och vart skickas fakturan för ett ledarlöst torgmöte?

Det kom ett par tidningsartiklar, sedan blev det märkvärdigt tyst. Men vi är många som oroat oss för vad som ska hända med demonstrationsfriheten i Stockholm valåret 2018.

När personer ur Stockholms anarkistiska nätverk och Bokhandeln Info planerade solidaritetsaktioner till årsdagen av J20 (massarresteringarna i samband med protester mot Trump), kom vi på att det vore ett bra tillfälle att uppmärksamma även vår lokala yttrandefrihet. Med några dagars varsel drog vi ihop en manifestation: cirka 20 personer, under svarta/rödsvarta fanor, delade ut ett par hundra flygblad vid Fridhemsplan. Sedan gick vi till Trafiknämndens kontor i närheten, ropade slagord som ”Ingen hyra på våra gator”, och lämnade hälsningar på deras entré (se foto).

En av de stora vinsterna, kände vi då, var att prata om konkreta frågor med förbipasserande. Det var intressant och givande, i stort sett alla höll med om sakfrågan och några slog följe med oss en bit.

Hoppas vi får se fler anarkistiska åsiktsyttringar på gatorna i år!

Knappt två veckor senare kom en riktig seger. Vi ska nog inte ta åt oss hela äran, men vem vet? Kanske var våra hälsningar veckans samtalsämne i Trafiknämndens korridorer? Nu säger politikerna (miljöpartister) att de har backat. Demonstrationer ska inte alls kosta pengar, oavsett storlek, plats eller högtalare. Däremot ska ”kommersiell verksamhet” betala ny hyra till staden, skriver bland andra StockholmDirekt. De nya reglerna för uthyrning av stadens mark ska formellt tas i kommunfullmäktige den 19 februari. Vi förutsätter att det nu blir som trafikborgarrådet säger – inga gråzoner mellan politiska bokbord och företagsjippon vad gäller hyra. Annars får vi samla större krafter. Staden tillhör alla.

Anarkist i Stockholm

Inlägget Yttrandefrihet – liten seger i stor fråga dök först upp på anarkism.info.

***

Från en Facebookuppdatering skriven samma dag som aktionen:

Idag stängde studenter på Rutgers, New Jerseys delstatsuniversitet, ner förvaltningsstyrelsens möte med sång och ramsor, i vad som blev ännu en framgångsrik eskalering i kampen för drägliga löner för alla arbetare på campus – kampen för 15 dollar i timmen.

Det finns många saker att ha synpunkter på när det gäller utbildning i vårt samhälle; privatisering; prekarisering; brist på frihet och inflytande för studenter och arbetare; dålig tillgänglighet; och listan skulle kunna fortsätta. Men för de som inte är bekanta med just den här specifika situationen och behöver en bakgrundsbeskrivning:

Tänk dig att du lever i det rikaste och mäktigaste landet på jorden. Men trots detta är det av någon anledning knappast garanterat att du kan få en utbildning eller en lön som det går att leva på. För studenter från arbetarklassen är utbildning något som folk knappt, om alls, har råd med. Många av dessa studenter jobbar extra upp emot 30 timmar i veckan för att kunna betala hyra, terminsavgift och för att ha råd med mat, samtidigt som de alltså försöker studera. Det här har blivit något av en industri, där universiteten räknar med detta och använder billig studentarbetskraft för att pressa mer ur en redan snålt tilltagen budget.

Situationen är så allvarlig att det finns ett helt eget uttryck, food insecurity, som benämning på de många studenter som inte har råd med att äta ordentligt. Det öppnas soppkök för att studenter ska kunna få det allra mest basala. Och det här är alltså studenter som ofta redan jobbar extra!

Minimilönen i New Jersey är miserabla 8.44 dollar i timmen, och i New Brunswick, där Rutgers är den största arbetsköparen, lever 42.8% av människorna under fattigdomsgränsen. Så det här är alltså inte bara ett studentproblem, utan ett problem för hela samhället, och inget annat än en skam. Detta samtidigt som toppskiktet bland administratörerna på skolan tjänar enorma pengar, och vad de än säger, så finns resurserna där för att förändra situationen.

Administrationen, som räds att studenter och arbetare ska börja organisera gemensamt motstånd, har redan skyndat att lova en höjning till 11 dollar i timmen. De meddelade detta via mejl kvällen innan den utlysta aktionen. Varje höjning hjälper förstås, men 11 dollar är fortfarande inte en lön som det går att leva på. Höjningen kallades också av universitetets president Barchi för ”finansiellt stöd”, vilket säger allt ni behöver veta om hur den här administrationen ser på studenter och arbetare – som ovärdiga och hjälplösa varelser i behov av dess välvilliga hjälp.

Men de är långt ifrån hjälplösa, vilket tydligt demonstrerades idag. För det första är det knappast ett uttryck för välvilja att betala arbetare en lön som det går att leva på – en skulle kunna tro att det är det minsta en kan begära. För det andra var inte detta en gest av hjärtlig välvilja från Barchi och universitetet, utan något de kände sig tvungna att göra på grund av samstämda påtryckningar från studenter och fack. För det tredje så är det studenterna och arbetarna som har all makt i sina händer, och när de sluter sig samman så kan de stänga ner hela universitetet – eller själva förvalta det. Dagens seger må bara vara en delseger, men med sån här beslutsamhet, entusiasm och solidaritet, så är jag säker på att det bara är en tidsfråga innan studenterna och arbetarna vunnit 15 dollar i timmen och mer ändå.

För de som utför allt arbete, de som ser till så att detta samhälles hjul kan snurra, så är en dräglig lön som det går att leva på bara en början – det finns en hel värld därute att vinna.

***

Det är lätt att tänka sig att adrenalinrusningen och stundens eufori när ordföranden en halvtimme senare förklarat mötet avbrutet är det lyckliga slutet på den här historien. Men precis som den börjar med en lång upptrappning som sker delvis i det tysta, så finns det också en fortsättning efter själva klimaxen.

Bortanför tidningsrubriker, filmklipp och artiklar, sker en helt annan, mer osynlig kamp. Där i skuggan ruvar makten på sin hämnd. Olydiga måste disciplineras och straffas. Bara dagar efter att mötet avbrutits börjar de lokala snutarna trakassera studenter. De förföljs på campus, får telefonsamtal, och ombeds inställa sig till polisstationen utan att några officiella orsaker framförs. Sedan dras förfrågan plötsligt tillbaka, och precis innan jul får många istället en skriftlig begäran att inställa sig till stadens domstol. Ett flertal får också mejl och samtal från universitetets disciplinnämnd, eftersom de anses ha brutit mot universitetets policy.

Det är fortsättningen – eskaleringen – av ett spel som redan varit smutsigt, där administrationen svartmålar studenternas organisationer och anklagar dem för en massa saker de aldrig gjort. Nu fortsätter en lågmäld krigföring som ska bryta ner dem. De som knappt har råd med mat trots att de jobbar extra, och därför kämpar för sin sak, bryter mot policyn när de gör så – de som tjänar miljoner sitter säkert och bussar snutar, media och nämnder på dem.

Men studenterna har både vana, mod och drivkraft, och går istället på motoffensiv. Ringer ner polisstationen med klagomål, och tar en gruppbild utanför den för att visa att de inte kan skrämmas till tystnad. I bakgrunden jobbar de med advokater på ett försvar såväl som på offensiva överraskningar som kan få administrationen ur balans och samtidigt sätta intressanta exempel för organisering på universitet över hela landet. Några veckor efter jul släpps banderoller på en rad spektakulära och mycket synliga ställen runtom staden, i solidaritet med kampen för drägliga löner. Ingen vet vem som satt upp dem, men fackföreningar och studenter känner stödet i ryggen.

Den här kampen slutar inte i något klimax – det gör kamper sällan, de fortsätter när bilderna tagits och artiklarna skrivits, när kameraljuset slocknat. Och det är därför vi behöver bygga rörelser på lång sikt, och rörelser som överbryggar de skillnader som till synes delar upp oss och gör oss enklare offer för de som har makten över våra liv. Det här var bara en ögonblicksbild från en av kampernas frontlinjer. Men om alla är som de här studenterna, tänker jag, så blir nog det här bra till slut. För det är vi fan värda, allihopa.

Inlägget Studentorganisering i USA dök först upp på anarkism.info.