Medkänsla och manarkism

I vårt patriarkala samhälle har som bekant omsorgsarbete och relationsbyggande formats som en kvinnlig specialitet, i såväl familjer och vänskapssammanhang som offentlighet. Detta syns även bland aktivister. Kvinnor är överrepresenterade inom freds-, asyl- och djurrättsrörelser, och dessa frågor har kommit att kodas som mjuka. Samtidigt syns överdrivet många snubbar och gubbar i det teoretiska arbetet, och i mer konfrontativa situationer. Snedfördelningen av omsorgsarbetet i samhället har bidragit till att empati knutits till kvinnlighet.

I den anarkistiska rörelsen har den från början manligt dominerande arbetarkampen och antifascismen varit centrala inslag. Möjligen bidrar det här till att det finns drag av hårdhet, machoattityd och maskulinitetsvurm i delar av denna miljö, än idag. Det här syns inte bara i de tendenser som betonat attacker, kravaller eller väpnad kamp. Vi har över lag ett stort problem med grabbighet. Risken är att den nödvändiga ilska som orättvisor genererar svämmar över och sätter en ovälkommen stämpel även på våra inbördes relationer.

Det är därför viktigt i en social rörelse som denna (för människor av alla kön) att aktivt skapa utrymme för icke-män. Kvotering är ett av flera användbara redskap. Män kan också medvetet söka sig och inbjudas till uppgifter som är kvinnligt kodade, både i personliga relationer och i hemmen, i organisationer och aktivism.

Empati är något som kommer enklare för vissa personer, men det är också något vi kan träna oss i. Det är möjligt att lära sig leva nära människor i utsatta situationer och inte ”stänga till”, det går att lära sig att lyssna inkännande på andras problem, utan att direkt komma med råd och svar. Kanske går det också för oss som har svårt att gråta med andra att lära sig även detta.

Det här betyder inte att empatin är oproblematisk. Den kan vara knuten till en välgörenhetsanda där den överordnade ”tycker synd om” den utsatta. Detta bekräftar eller förstärker den rådande ojämlikheten. Det finns också en risk att vi slukas av andras problem, att vi kommer så nära andras smärta att vi förtärs. Det går att bli manipulerad. Den som vill stötta en annan människa kan behöva utveckla en egen stabilitet och integritet med ett mått av distans. Risken finns också att empatin fördelar sig efter den status människor ges av samhället. Miljoner kan fälla tårar över en statsledare eller kändis som dör, medan få sörjer den hemlösa narkoman som dör av en överdos på en offentlig toalett.

Solidaritet är ett viktigt komplement till empati. Solidaritet handlar primärt om handlande. Vi kan agera solidariskt även när vi inte känner något, och ibland kommer medkänsla som en följd. Solidaritet handlar inte om att välja bort sina egna intressen till förmån för någon annans, utan om att se sitt eget intresse i andras bästa. Vi kan i ord och handling ställa oss på de förtrycktas sida, och på så sätt disciplinera empatin. Vi tar parti för de av oss som mest drabbas av maktordningar, för att det gynnar alla frihetliga människor att omfördela makt i jämlik riktning.

Förhoppningsvis behöver det inte sägas, men det här är inte ett ord mot militans i de sammanhang där det behövs och är lämpligt. Tvärtom kan en väl utvecklad empati och solidaritet med de nedtryckta vara en viktig drivkraft för en bestämd, aktiv kamp.

Fram för en empatisk, mjuk, solidarisk och resolut anarkism. Död åt manarkismen!