Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Extramaterial för avsnittet för den som vill ha mer information och bakgrund på det som händer i Frankrike:

https://twitter.com/cnd_global/status/1332399335154343937?s=19

https://twitter.com/cnd_global/status/1333511947170566147?s=19

https://www.opendemocracy.net/en/can-europe-make-it/frances-global-security-bill/

https://www.aljazeera.com/news/2020/11/30/french-police-charged-over-black-mans-beating

https://twitter.com/Loopsidernews/status/1332300846038716416?s=19

https://twitter.com/lex_kenney/status/1333444237405327371?s=19

https://twitter.com/CecileCoudriou/status/1330961136343273472?s=19

https://edition.cnn.com/2020/11/28/europe/france-protests-security-law-intl/index.html?utm_content=2020-11-28T19%3A30%3A06&utm_term=link&utm_source=twCNNi&utm_medium=social

https://twitter.com/jacobinmag/status/1331840105489649664?s=09

https://www.privateinternetaccess.com/blog/france-rocked-again-by-demonstrations-against-the-new-global-security-law-which-includes-mass-surveillance-by-police-drones/?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

https://civic-forum.eu/statement/france-civic-space-and-rule-of-law

https://www.anarchistcommunism.org/2020/11/26/france-thousands-demonstrate-against-extension-of-police-state/

Inlägget Intervju om protesterna i Frankrike – anarkism.info podcast #18 dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget Mordet på George Floyd – anarkism.info podcast #16 – Kravallsamtal #4 dök först upp på anarkism.info.

Det är lite som att de här våldsdåden är vågor som regelbundet slår mot en strand, och med sin monotona rytm invaggar de oss i känslan av att det här är naturligt och oundvikligt. Och bakom de spektakulära fallen finns också ett lågintensivt men mycket mer utspritt våld som drabbar människor i vardagen. Ofta människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade, människor som bryter mot normbilden på grund av sin etnicitet eller sexuella läggning, eller människor som är politiskt aktiva och använder sig av direkt aktion för att försöka förändra samhället.

Därför är det förstås välkommet att polisers, väktares och andra institutionella tjänares våld uppmärksammas och kritiseras. Men samtidigt gäller det att försöka hitta realistiska och effektiva sätt att åstadkomma förändring, och här känns det som att många av de som är upprörda tyvärr fastnar i en föreställning som riskerar spela de våldsamma institutionerna i händerna, och kan tjäna som ett sätt att återlegitimera dem istället för att komma åt problemets rot. För om vi protesterar mot och kräver att ”övervåldet”, rasismen eller sexismen inom dessa våldsutövande grupper ska minska eller helt upphöra, så måste vi först fråga oss varför det händer, och vilken funktion de fyller i vårt samhälle.

Många lider idag tyvärr under vanföreställningen att polisen är en neutral rättsskipare som finns till för alla människors – eller åtminstone medborgares – bästa. I den fantastiska boken ”Batongerna slår nedåt” går författaren igenom just detta, baserat på egna upplevelser av åratal av aktivism, men också med en hel uppsjö av forskning – inklusive polisens egna – i ryggen. Jag rekommenderar varmt boken i dess helhet, men även enbart slutsatserna av genomgången är slående:

Den tes jag velat presentera är att rättssystemet med våld skyddar den rådande ordningen, och därmed samhällets ojämlikhet. Detta sker bland annat genom att kriminalisera det skikt av ”underklassen” som uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen. På så sätt avleds också uppmärksamheten från djupare samhällsproblem. I vår kontext, såväl som i många andra sammanhang, drabbar kriminaliseringen i mycket hög utsträckning rasifierade unga män med begränsade ekonomiska och sociala resurser och svag ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt maskeras delar av rättssystemets roll genom ideologiska omskrivningar. Om jag ska tillgripa ännu mer värderande begrepp menar jag att de brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande.

För den som vaggats in i föreställningen om polisens beskyddande roll kan detta verka som en chockerande överraskning. Men det räcker att kasta en snabb blick på polisens historiska framväxt och roll för att inse att det inte är så konstigt. Polisen har globalt sina rötter i behovet av kontroll över en växande ”omedgörlig” industriell arbetarklass, slavpatruller, samt koloniala projekt. Den gemensamma nämnaren här är att människor tvingades från sina tidigare liv och uppehällen och in i olika grader av tvångsarbete.

Polisväsendet i koloniala stormakter var ofta direkt inspirerat av hur slavar eller koloniala undersåtar hade kuvats, och dessa tekniker – samt ibland även personalstyrkor – transplanterades sedan till de framväxande industriella miljöerna hemma. Samtidigt som allmänningar slogs igen och människor i allt större utsträckning ekonomiskt tvingades in i de nya fabrikerna som modern teknologi möjliggjort, så upprättades lösdriverilagar och andra moralistiska disciplineringsformer som skulle se till så att de nya arbetarna inte hade några gångbara alternativ, och också var så produktiva som möjligt.

Polisen användes för att bryta upp oönskat beteende, förhindra arbetarnas organisering, och ytterst att kväsa de frekventa uppror och revolterna som uppstod i denna nya sociala värld. Målet var alltså från början att påföra folkmassor ett visst beteende samt agera för att skydda makten och eliminera hoten mot densamma. Även om polisens roll sedan dess utökats, och i vissa avseenden fått sig ett PR-lyft (inte minst tack vare ihärdig propaganda från utbildningsväsendet och media), så kvarstår de grundläggande funktionerna som helt centrala och essentiella för institutionen. Organisationsformen som följer av dessa funktioner är ofrånkomligen hierarkisk och jargongen blir rå och våldsglorifierande.

Kontentan är den att så länge vi lever i ett klassamhälle med fattiga och rika, så länge det finns en stat som har ett egenintresse i att bevara eller utöka sin makt och kontroll, så kommer det att behövas polis och väktare för att beskydda de rika ägarna och själva systemets politiska fundament från de fattiga och marginaliserade som har ett intresse att förändra det. Polisen ger i sin gärning förstås uttryck för de hierarkiska, rasistiska och sexistiska tendenser som finns i samhället runtomkring dem, men mer än så, så har denna institution varit en viktig pusselbit i själva upprättandet av dessa maktstrukturer.

Men protester mot institutionernas övervåld – kanske mer i Sverige än på många andra ställen – tenderar att i stor grad se våldet, rasismen och sexismen som löst hängande attribut, näst intill slumpmässiga karaktärsdrag, som helt enkelt behöver fixas till. Som om det bara är något som råkat hända och måste korrigeras. Som om rasismen, sexismen, övervåldet, de hierarkiska strukturerna, och lättheten med vilken institutionens tjänare kommer undan ansvar inte är konsekvenserna av institutionens historia och våldsmonopolets grundläggande uppdrag. Väger vi in dessa saker så blir de här slumpmässiga skönhetsfläckarna snarast logiska konsekvenser – konsekvenser som vi kan följa på en tydlig bana, likt en fallande stjärna på natthimlen, bunden av fysikens lagar.

Och när vi fastställt att skönhetsfläckarna i själva verket utgör själva ryggraden, inser vi att det inte finns någon annan möjlig utgång för en lyckad operation än patientens död. Vi kan inte lösa problemen med polisen på annat sätt än genom att avskaffa polisen.

I samma ögonblick som vi frigör oss från myten om polisens roll börjar också en del till synes märkliga fenomen att framstå som begripliga. Det är välbelagt att högre straff, fler poliser, eller tyngre vapen inte har något som helst samband med minskad brottslighet – snarare tvärtom. Varför envisas då exempelvis politiker med att prata om behovet av fler poliser och hårdare straff? För det första för att det är en bra slogan att använda för att vinna val. Det låter handlingskraftigt och presenterar en enkel lösning på komplicerade sociala problem.

Men det tjänar också ett andra syfte. Polisens grundläggande roll är som vi sett inte att bekämpa brott, utan att upprätthålla en given ordning. I ett kapitalistiskt samhälle som dessutom genomsyras av rasism och sexism, kommer den ordning som upprätthålls att vara till fördel för de få som äger det mesta i vårt samhälle, och de som stämmer överens med den givna normbilden. Fler poliser och hårdare straff kommer inte att göra ett sådant samhälle jämlikare eller tryggare för de flesta, men det kommer säkra den rådande ordningen för de få som tjänar på den.

Så när politiker från höger till vänster ropar på fler poliser och hårdare straff signalerar de att de är handlingskraftiga och har lösningarna på svåra sociala problem. Vad de i praktiken samtidigt gör är att försöka upprätthålla den givna ordningen som är så viktig för att de ska kunna fortsätta göra sitt jobb och utöva kontroll över samhället. Det de säger ger dem det offentliga förtroende de behöver, medan det de gör ger dem verktygen för att upprätthålla den ordning de är helt beroende av.

När vi kritiserar institutionellt våld behöver vi hålla detta i åtanke. För då blir det tydligt att en kritik som inte går tillräckligt långt och inte är tillräckligt bred bara riskerar att återlegitimera en våldsam, sexistisk och rasistisk institution vars roll är att upprätthålla privilegier. Om en lägger märke till hur diskussionen om polisen förs i media, så märks detta också ofta helt öppet – diskussionen handlar inte främst om människors välmående, utan om hur de våldsverkande institutionerna ska kunna återupprätta förtroende.

Utan att låta oss lockas in i alltför komplicerade spekulationer som faller utanför denna texts ramar kan vi också avsluta med att ge en fingervisning till svar på en förväntad fråga. Vi som förespråkar polisens (och fängelsesystemets, och kapitalismens, och statens, etc) avskaffande inser förstås att det inte kan ske i ett vakuum. Att avskaffa polisen är bara en aspekt av en mångfacetterad och djupgående samhällsförändring. Inte heller rör det sig om att bara ta bort något, utan snarare om att bygga något nytt, tills det gamla görs överflödigt.

Den som kräver detaljerade planer kommer att bli besviken, men det torde vara uppenbart att ett system för ”brottsbekämpning” som inte korrelerar med hur mycket brott som begås knappast fyller sitt påstådda syfte. Riktig brottsbekämpning handlar istället om att förebygga de sociala och ekonomiska faktorer som genererar socialt skadliga handlingar (något som långtifrån alltid är detsamma som vad som är olagligt idag), samt om samhällsfunktioner med återställande rättvisa som utgångspunkt, istället för system baserade på hämndbegär, kontroll och disciplinering.

Polisreformer lyfts ofta fram som svaret på protester mot institutionellt våld, men om det ses som den främsta vägen framåt så tjänar det just en återlegitimerande roll. Om hela trädet är ruttet, så kan vi inte få bra äpplen genom att klippa till en kvist här och där. Gör vi det, så har vi bara låtit oss bli lurade. Problemet är inte utbildning, tekniker eller ens utrustning, utan den maktdynamik som polisen verkar för att bevara och själva reproducerar.

Allt från icke-dödliga vapen och poliskameror till lokalpoliser har visat sig ha föga effekt på våldet eller benägenheten för institutionerna att ta ansvar för sitt agerande, och har ofta istället kunnat vändas mot människorna de var tänkta att skydda. Icke-dödliga vapen har skördat dödsoffer, medan kameror och lokalpolis inte avhjälper brottslighet och istället tenderar att drabba de redan mest utsatta med integritetskränkande och utbredd övervakning.

Vi måste därför, samtidigt som vi stödjer alla steg mot att avväpna och avfinansiera polisen, försöka bygga alternativ med målet att på sikt också avskaffa denna djupt samhällsskadliga institution. Detta måste vara vår utgångspunkt när vi protesterar mot polisens så kallade övervåld, om vi inte ska låta våra protester vändas till ett vapen i institutioners och reformisters händer.

Inlägget Polisens övervåld dök först upp på anarkism.info.

För tio år sedan sköts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos ihjäl av polisen i centrala Aten. Händelsen ledde till decemberupproret och blev starten på en av de tuffaste perioderna i det moderna Greklands historia.

Det var en tillsynes vanlig lördagskväll i stadsdelen Exarchia i centrala Aten. Klockan närmade sig nio och människor började samlas ute på caféerna och barerna. Normalt sätt brukar polisen inte röra sig i området då de det brukar kunna starta onödig disharmoni. Exarchia är ett politiskt område med många anarkistiska och antiauktoritära föreningar.

Men den här kvällen bestämde sig två poliser för att åka dit. Detta startade irritation bland de boende, och trots att polisstationen ska ha beordrat poliserna att vända om parkerade de sin bil, och promenerade mot en av de centrala gatorna i Exarchia.

Efter en stund stötte poliserna på Alexis kompisgäng och det är här som det otänkbara inträffar. En verbal smutskastning startar och en av poliserna avlossar sin pistol mot ungdomarna. Alexis är den som träffas och även om han snabbt fördes till sjukhus hinner hans han liv aldrig räddas.

Vittnen har berättat efteråt hur poliserna själva provocerade fram situationen genom att inleda den verbala smutskastningen. Ungdomarna ska inte ha varit speciellt aggressiva, inte heller ska situationen ha varit så hotfull att poliserna behövde dra vapen.

Efteråt försökte grekisk media täcka upp händelsen genom att bland annat manipulera en amatörvideo. En av landets största kanaler lade till buller och oväsen när de visade filmen för att inte människor skulle förstå hur omotiverad skottlossningen var.

Den riktiga videon: https://www.youtube.com/watch?v=bDQOn2mLUss

Videon som visades på kanalen MEGA: https://www.youtube.com/watch?v=DDI1W7lq_64

Man rapporterade också obefogat om att det kastats molotov-bomber och andra föremål mot poliserna från anti-auktoritära grupper. Allt för att mörka vad som verkligen hänt.

Men de försöken hjälpte föga. Bara timmar efter skottlossningen var Atens gator fulla av människor som ville visa sin solidaritet för Alexis, och protestera mot staten och polisens brutalitet. Allting skedde spontant och tillsynes oorganiserat, men budskapet var tydligt; grekerna hade fått nog.

Dagarna och veckorna efter mordet på Alexis kom att bli kritiska och kända som decemberupproret 2008.

Strejker, demonstrationer och stor politisk aktivitet följde den fruktansvärda avrättningen av Alexis. Universitetsområden ockuperades av studenter, människor sjukanmälde sig för att delta i protesterna och kulmen av upproret symboliserades av att julgranen utanför riksdagen i Aten brändes ner.

Hundratusentals greker samlades i riksomfattande protester och landet kokade av vrede, men också av hopp. Den fruktansvärda händelsen lyckades ena människor som normalt sett befann sig på motsatta sidor i den politiska kampen. Det spelade ingen roll om du var höger eller vänster, den grekiska befolkningen hade nu en gemensam fiende och det var det politiska styret och dess beskyddare, polisen. Man ville visa att Alexis inte mördats förgäves, man ville ha upprättelse.

Och viss upprättelse fick man. Man lyckades tydligt visa sitt missnöje och för en stund uppleva vilken kraft ett enat folk har. Den grekiska staten och dess legitimitet var utsatt. Människor började se förtrycket som det politiska- och ekonomiska systemet skapar, och man gav sig ut på gatorna för att ta tillbaka det som var deras.

Och är det något auktoriteter och maktinnehavare befarar så är det medveten politisk aktivitet, och ett enat folk. Ett folk som börjar förstå orättvisorna, se strukturerna och som inser hur orättmätig politikernas makt egentligen är. Ett sådant folk är farligt för vilket auktoritärt styrelseskick som helst.

Således intensifierades insatserna från staten och polisen i takt med att protesterna och den civila olydnaden ökade. Och ju längre tiden gick, desto mindre potenta blev demonstrationerna. Människorna hade sina liv att gå tillbaka till och eftersom det inte fanns någon direkt riktning för motståndet, avmattades det.

Det skulle däremot inte dröja länge innan den grekiska befolkningen på nytt gav sig ut på gatorna. Knappt två år efter mordet på Alexis Grigoropoulos utbröt den ekonomiska kris som än idag sliter isär det grekiska samhället. Stora politiska skandaler vecklades ut och den grekiska ekonomin har sedan 2010 befunnit sig i mer eller mindre avbrutet fritt fall.

Detta alltså strax efter decemberupproret och det vore dumt att inte spekulera i vad för sammanhang det kan tänkas finnas. Händelserna 2008 har benämnts som krisen före krisen och vissa menar på att det var en förvarning om vad som skulle komma. Andra menar på att protesterna 2008 snabbade på krisen i den mån att politikerna såg vilken mobiliseringsstyrka som fanns hos det grekiska folket, och att man därför ville underkuva de så snabbt som möjligt i form av omfattande ekonomisk åtstramning.

Svaren lär vi aldrig få, men att den ena händelsen påverkade den andra kan vi nästan ta för givet. Kanske kände den politiska- och ekonomiska eliten till att den ekonomiska krisen väntande, och att man därför ville förbereda sig på kraftiga protester? Många var inte förvånade att Alexis blev skjuten då polisvåldet hade trappats upp avsevärt perioden innan han sköts ihjäl, vilket tyder på att det som hände den 6:e december 2008 kanske inte var en ren slump.

Oavsett vad så är det ett datum som alltid uppmärksammas i Grekland, och i år var det alltså tio år sedan. Tio år som präglats av protester, missnöje och omänskliga ekonomiska åtstramningar som berövat landet på dess autonomi och självständighet. Inga beslut kan längre fattas utan ett godkännande av EU och de europeiska bankerna.

Den 6:e december är därför ett väldigt laddat datum i Grekland. Det är en symbol för det omfattande polisvåldet, men också för det våld staten och det politiska styret utför år efter år. Och protesterna i år blev kraftiga, nästan mer än vanligt. Både i Aten och Thessaloniki hölls stora manifestationer från mitt på dagen till sent på kvällen. Allt för att inte glömma bort lille Alexis som alldeles för tidigt lämnade denna värld.

– Toto

Källor:

BBC 2015 (2015): Greece debt crisis: Bailout deal at a glance [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.bbc.com/news/world-europe-33504487

Giannakidis, Kostas (2017) Τι απέγινε ο Δεκμέβρης του 2008; [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.protagon.gr/apopseis/editorial/44341527726-44341527726

Tran, Mark (2008) Greece riots: timeline [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.theguardian.com/world/2008/dec/08/greece

TVXS, (2018) Στο χαμηλότερο επίπεδο από το 2011 υποχώρησε η ανεργεία στην Ελλάδα [Elektronisk] Tillgänglig:
https://tvxs.gr/news/ellada/sto-xamilotero-epipedo-apo-2011-ypoxorise-i-anergia-stin-ellada

Inlägget Tio år efter mordet på Alexandros Grigoropoulos dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Batongerna slår nedåt, föredrag från Anarkistiska bokmässan Stockholm 2017 – anarkism.info podcast #3 dök först upp på anarkism.info.

När organisationen Civil Rights Defenders beställde en rapport om förekomsten av etnisk profilering i Sverige beskrev de fenomenet såhär: ”Etnisk profilering innebär att använda etnisk tillhörighet som ett urvalskriterium, till exempel när polisen väljer vem som ska stoppas vid en kontroll. Trots att det saknas systematisk forskning om ämnet råder det litet tvivel om att etnisk profilering existerar”. I december blev Leandro Schclarek Mulinari klar med sin rapport, vilken bekräftar att etnisk profilering utgör ett strukturellt problem, och är ett vardagsinslag för många afrosvenskar, romer och muslimer.

Föreläsningen presenteras i samverkan mellan Syndikalistiskt Forum och Kvinnofolkhögskolans samtalsserie ”Aktivt Medborgarskap” som syftar till att öka samhällsengagemang och att få fler att delta i det offentliga samtalet.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Polisbrutalitet och etnisk profilering – anarkism.info podcast #2 dök först upp på anarkism.info.