Vi hade lite ljudproblem utöver det vanliga denna gången, men kände att ämnet var såpass viktigt att vi publicerar det trots lite skavanker. Hoppas ni har överseende med detta!

Länk till SAC:s informationsblad som diskuteras i podden

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Coronaviruset – anarkism.info podcast #14 – Kravallsamtal #3 dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info vill lyfta fram och sprida vidare information om olika inititativ till ömsesidig hjälp, för att klara Corona-krisen bättre.

Vad kan du tipsa oss om?

Några initiativ att hålla koll på:

https://fikk.se/hjalp-till-drabbade-och-riskgrupper-covid-19/

https://www.facebook.com/groups/Covid19sverige/

https://volontarskartan.com/
(Förvirrande nog gäller detta initiativ bara Sollefteå kommun, men andra kanske kan inspireras)

https://preppatillsammans.se/#corona

Sjukhusockupationen i Sollefteå sker nu på distans

Granne till granne i Malmö

Corona i Dalarna

Corona hjälpgrupp Stockholm

Hjälpgrupp Corona – Västmanland

PS:

Det går givetvis bra att lägga tips i kommentarerna, på så vis blir detta också ett litet monument över all självorganisering som pågått!

Inlägget Ömsesidig hjälp i Corona-tider dök först upp på anarkism.info.

Huruvida virus är en organism är däremot omtvistat. De kan inte existera självständigt utan är beroende av en värd. De har förvisso DNA eller RNA, men de har ingen egen ämnesomsättning eller reproduktionsmekanism, utan tar över värdens celler och får dem att reproducera viruset. Ett livlöst system som likväl tvingar andra att rätta sig efter dess logik och sprider sig på deras bekostnad. Det låter vagt bekant.

Coronaviruset har gått från att vara bakgrundsbrus i nyhetsflödet till att ta över alla sammanhang – det har inte bara utvecklats till en pandemi, utan också blivit viralt. Som ett resultat har det lagt ett tvärsnitt genom vårt samhälle, det har satt en spegel mot vårt kollektiva ansikte. Det mest intressanta är nämligen inte så mycket vad vi säger om viruset, utan vad viruset säger om oss.

För det första, låt oss få några saker klargjorda. Det går nämligen att både gripas av obefogad panik och underskatta det som nu händer – kanske till och med båda på samma gång. Coronaviruset är inte helt olikt en vanlig influensa, med den skillnaden att det drabbar något hårdare – något som bland annat visat sig i högre dödlighet. Men medan dödligheten för säsongsinfluensan är välkänd, är osäkerheten kring Coronaviruset mycket större.

Det finns ett stort mörkertal av mildare fall som aldrig testas, medan de allvarliga fallen oftare dokumenteras. Med det i åtanke har vissa uppskattat att där vanlig influensa kan ha en dödlighet kring 1-2% så kommer Coronaviruset att hamna på i runda slängar 3%. Det slår dessutom olika hårt, och de som är i riskgruppen är äldre människor (medelåldern för de som dött i Italien var exempelvis för några dagar sedan 81 år) eller de som har underliggande problem med immunförsvar, hjärta, eller lungor.

Det finns därför å ena sidan ingen anledning till allmän panik, men all anledning att göra sitt bästa för att minimera riskerna för de som kan drabbas hårdast och vars liv är i fara på grund av viruset. Viruset sprids främst genom att vattenburna partiklar i utandningen, nysningar, eller hosta förs över till andra, antingen direkt eller via beröring av olika ytor. Att tvätta händerna ofta och ordentligt, inte ta på sitt ansikte med dem, undvika stora folksamlingar (speciellt inomhus), inte nysa eller hosta rakt ut i luften, och för tillfället minimera kontakt med de i riskgruppen kan därför vara enkla sätt att minska spridningen.

En annan viktig aspekt att ha i åtanke är belastningen på vården. Ur det perspektivet är en inbromsning av spridningen väldigt viktig. Då kan fler få den vård de behöver och därmed klara sig, även om många till slut skulle få själva viruset – vilket är mycket troligt. Något som just nu tyvärr underminerar detta är den hamstring av allt från handsprit till toapapper som drabbat stora delar av världen.

Det går inte att poängtera starkt nog att det inte hjälper att sitta på ett berg av hygienartiklar – när det gäller sjukvård och pandemier, så är andras hygien lika viktig som din egen, och just nu undergrävs mångas förmåga att vidta viktiga åtgärder. Ofta är de som drabbas av sådant de som redan på andra sätt är marginaliserade och inte har tid eller råd att införskaffa de nödvändiga sakerna innan de tagit slut, och de kan inte heller välja att jobba hemifrån eller vara borta från jobbet på ekonomiska grunder.

Men det här är förstås inte bara eller ens främst problem som sker på grund av individuella val. Vi har som samhälle länge rustat ner, sålt ut och avskaffat lager och beredskap till fördel för en ”flexibel”, prekär just-in-time ekonomi. Vi har dessutom ett politiskt klimat där forskningen misstros eftersom den inte passar in i den populistiska högerns känslomässigt styrda världsbild.

Och det är här en hel värld av betraktelser öppnar sig för den som stannar upp och tittar lite. Vi ser hur privilegier överförs och förstärks i reaktionerna, och det rådande politiska klimatet sätter sin prägel på åtgärderna. För det första, huruvida kollektiv karantän, nedstängning av hela regioner eller hela skolsystem, är en vettig åtgärd, är en högst omtvistad fråga. Om vi exempelvis jämför Italien med Sydkorea, två länder som drabbades ungefär samtidigt, så har det senare kunnat stävja spridningen på ett bättre sätt utan någon karantän. Även om uppgifterna och siffrorna får tas med en nypa salt, så är det utan tvivel så att det som får politiker att se handlingskraftiga ut är en övergripande karantän. Precis som med ”hårda tag” mot brottslighet eller mot migranter.

Istället för en sjukvård väl rustad för pandemier, där arbetarna har goda villkor och rimlig belastning, istället för fri tillgänglighet till nödvändiga mediciner och tester samt bra informationsspridning, hamnar nu fokus bland annat på att begränsa människors möjlighet att röra sig fritt – i stor utsträckning helt utan konsekvensanalys eller en diskussion om vad som är proportionerligt och vad som faktiskt fungerar, eller hur människors psykiska välmående påverkas av olika sådana åtgärder.

För makten handlar det här nämligen inte i första hand om att hitta lösningar och förhindra att folk far illa, utan om att behålla eller återupprätta kontroll och legitimitet. Det vet de flesta som sysslat med autonoma hjälpprojekt i katastrofområden, som i det arbetet stött på och ständigt behövt kämpa mot ”institutionella grindvakter”.

När vi pratar om ”naturkatastrofer” så är det vi egentligen menar naturfenomen som blir katastrofer på grund av sociala omständigheter. Att människor dör i sjukdomar, stormar, översvämningar och så vidare har högst sociala orsaker. Det beror på hur vår infrastruktur ser ut samt vilka som har makt och resurser att hålla sig själva och andra trygga och friska.

Här blottas också brunhögerns oförmåga att hantera krissituationer. De kan inte annat än att använda dem som ett vapen för politiska syften, och har ingen möjlighet att faktiskt lösa kriserna. Ska alla dessa klimatskeptiker som vanligtvis spyr galla över forskningsvärlden nu plötsligt lyssna på i princip samma forskare när det gäller viruset? Kommer Jimmie Åkesson åka till Wuhan och dela ut flygblad?

Trumps kommentarer i förra veckan om att viruset är en överdrift och används av Demokraterna för att förstöra ekonomin och underminera honom är ett annat tydligt exempel – stick huvudet i sanden, prata om konspirationer, och om något, använd krisen för att utöva mer kontroll över samhället. Att han veckan senare fick göra en pudel och förklara nationellt nödläge är too little, too late.

Det är å andra sidan inte heller speciellt fruktsamt att proklamera att vi i alla fall tack vare coronaviruset kommer lära oss varför en välfungerande sjukvård är viktig. För vilka är ”vi” egentligen som behöver den lärdomen? De fattiga människor som sedan staters (och städers) begynnelse drabbats av sjukdomar och epidemier vet redan hur det ligger till. Fråga de människor i USA som överlevde AIDS-epidemin på 80- och 90-talet (bara i NYC dog över 125 000 människor) om de är förvånade över myndigheter som är mer ett hinder än en lösning i krissituationer.

Ett stilfall i absurditet sker i vårt grannland Danmark, där ceremonin för att bli medborgare kräver ett handslag med en person av motsatta könet (i sig ännu en falsk binär förstås) – och på grund av viruset har nu folk inte kunnat bli medborgare eftersom, ni vet, handskakningar inte precis är hygieniska. Eller de hårda tagen i Italien med karantän, samtidigt som fängelser är smittohärdar där 14 människor nu dött efter upplopp på grund av just oro för coronaviruset, och strejker brutit ut i hela landet.

Nej, ”vi” kommer inte lära oss något, för vi som drabbas vet redan, medan systemet vi lever under inte ser detta som misstag utan i det närmaste business-as-usual. Lika lite som inga lärdomar dras från ständiga krig, kolonialism, så-kallad flyktingkris, eller årtionden av utförsäljningar av allmännytta. Däremot är det läge att gå på en offensiv när det gäller att peka ut de här sakerna och börja organisera sig där vi är för att förändra dem, och att delta i ömsesidig hjälp för att underlätta informations- och resursspridning i den pågående krissituationen.

Karensdagen har tillfälligt slopats, vilket är bra, men den borde aldrig funnits från början. Att kämpa för att permanenta de få fördelaktiga saker som krisen för med sig är därför bra, men det viktigaste är hur vi använder det eventuella momentumet. Vi får inte fokusera för mycket på vad makten ska göra åt oss, utan behöver istället försöka organisera oss med grannar, arbetskamrater eller likasinnade för att på egen hand flytta fram positionerna och hjälpa varandra.

I den kusliga serien Carnivale kretsar handlingen kring goda och onda andar som för ett proxykrig i den amerikanska södern under depressionen på 1930-talet. I en nyckelscen konfronteras en av huvudpersonerna, pastorn Justin, av en annan präst som oroar sig över Justins mörka tendenser. ”Vi kan rädda dig,” säger han, ”du har en demon i dig.” Justin kastar i det ögonblicket av sig sitt ambivalenta skal och kampen inom honom klarnar. Han utbrister: ”Det finns ingen demon i mig, jag är demonen.”

Det stora problemet är inte att vi har en viruspandemi i vårt sociala system, utan att vårt sociala system i sig självt är som ett virus. Ett virus som tar över våra kroppar och tvingar oss att reproducera en auktoritär, exploaterande och otroligt skadlig tillvaro. Ett virus som inte bara hotar mänskliga kroppar utan även djur och natur, och det på global skala. Coronavirusets effekter är bara det senaste symptomet.

Kanske kan Justin inte räddas, utan behöver besegras. Kanske behöver vi sluta se på coronaviruset som något som angriper oss utifrån, och istället se det som närmast en del av systemet vi lever i. Då först kan vi börja ställa rätt frågor och börja vidta rätt åtgärder.

Inlägget Som ett virus dök först upp på anarkism.info.

Detta är del ett i en serie om ca fem avsnitt.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget En pamflett om anarkism, del 2 – anarkism.info podcast #7 dök först upp på anarkism.info.

Taget för sig själv är den uppkomna situationen bara en naturkatastrof – och en relativt mild sådan jämfört med vad andra delar av världen – händelsevis de med minst politiska, sociala och ekonomiska resurser – redan utsätts för på en betydligt mer regelbunden basis. Satt i sitt ekologiska och sociala sammanhang blir den dock något annat.

För det första är det varma vädret som ger upphov till situationen en del i en mycket större trend, med allt högre halter av växthusgaser i atmosfären, föroreningar av hav och luft, skogsskövling, artdöd och en hel rad andra fenomen som orsakas av människornas exploatering av både natur, djur och varandra. Bara själva problemet med stigande medeltemperatur kan lätt ge en skrämselhicka – att begränsa temperaturhöjningen till de 2 grader Celsius som Parisavtalet talar om ser hopplöst ut, och vad som kommer hända vid en höjning på 3-4 grader – stigande havsytor, extremväder, ekoflyktingar – är inget annat än en global katastrof.

Problemet är inte att detta är okänt – det finns siffror, svart på vitt. Det är inte heller en fråga om oöverstigliga utmaningar och brist på potentiellt välfungerande lösningar – förnybara energikällor, energieffektiv (vegansk) kosthållning, hållbart jordbruk som permakultur, bra bostäder, varor och verktyg gjorda för att hålla länge, krisberedskap osv. Problemet är snarare att de aktörer som sitter på den reella makten att åstadkomma förändring, inte har några incitament att förändra – de kan knappt ens, även om de i någon mån ”vill”, förmå att bryta sig ur sin egen logik. Katastroferna är alltså på många sätt skapade eller förstärkta av människor, och hur vårt samhälle är organiserat socialt, politiskt och ekonomiskt har gigantisk inverkan på vem som drabbas och hur hårt de drabbas. Det som vi kallar för naturkatastrofer är alltså i stor utsträckning onaturliga, socialt konstruerade sådana – de speglar på sätt och vis vårt samhälle.

Många har mycket riktigt påpekat hur vår krisberedskap kontinuerligt nedmonterats enligt den rådande neoliberala logiken. Hur den lämpas över på individualiserade medborgare eller privatiseras och administreras med vinstlogik. Hur detta är en del av en större kontinuerlig omfördelning av resurser från sfärer av socialt omhändertagande till sådana som kan generera bäst avkastning, en omfördelning som samtidigt koncentrerar kapital i allt färre privata aktörers händer.

Många pratar här förstås också om kapitalismen, det globala ekonomiska system vars förödande omättliga tillväxtdynamik gör våld på det mesta som kommer i dess väg i jakten på nya sätt och områden att kunna realisera profit på. Det är helt klart så att det är oerhört svårt att se en miljömässigt hållbar framtid med ett system som bygger på sådana inneboende premisser – att försöka förena oändlig exponentiell tillväxt med en ändlig miljö.

Men när röster i samband med detta höjs för att exempelvis förstatliga eller kommunalisera olika resurser för att undvika rovdriften så missar analysen en viktig poäng. Stater har själva nämligen spelat en central roll i den (o)naturliga förödelse vi ser omkring oss – sina tappra miljölagar och överenskommelser till trots. Det är dessa institutioner som varit garanten för den privata egendomen och kapitalismens fortlevnad – vare sig det var under den industriella kapitalismens vagga, som en socialdemokratisk kompromiss, eller neoliberal omdaning. Staten är dessutom i sin egen rätt en slags maktdynamik som underordnar människors välmående och ekologi sin egen strävan efter ansamlandet och bevarandet av makt och privilegier.

Det här knyter an till en djupare iakttagelse – kapitalismen är inte grundproblemet när det kommer till våra ekologiska problem. Grundproblemet är sociala hierarkier. Det är sociala hierarkier som skapar makteliter som kan ackumulera resurser samtidigt som ekologiska eller mänskliga kostnader förskjuts på marginaliserade grupper. Det är sociala hierarkier som sätter tonen för dominansen över naturen, genom dominansen av människa över människa, och vice versa. Istället för att se miljön som en slags avgränsad kategori, och kapitalismen som i princip ensam ansvarig för det skick i vilket vår miljö befinner sig – i grund och botten en slags ekonomisk reduktionism förklädd till miljöhänsyn – så måste vi se våra ekologiska problem som en spegling av våra sociala problem, som en samhällelig helhet.

Bara genom icke-hierarkiska sociala relationer kan vi skapa en verkligt och i termens alla betydelser hållbar värld – det är detta helhetstänk som brukar kallas för social ekologi, något som anarkister som Elysee Reclus förekom redan på 1800-talet, och som bland annat Murray Bookchin utvecklade från 60-talet och framåt i en rad böcker. Våra miljöproblem är alltså i grunden sociala problem, problem grundade i sociala hierarkier. Därför måste våra ekologiska lösningar också vara sociala lösningar där vi genom nya former av sociala relationer transformerar samhället omkring oss. Bookchin definierade själv dessa hierarkier på ett brett sätt:

Med hierarki menar jag alla kulturella, traditionella och psykologiska system av lydnad och ordergivning, inte bara de ekonomiska och politiska system med vilka termerna klass och stat främst förknippas. Följaktligen kan hierarki och förtryck med lätthet fortsätta finnas i ett ”klasslöst” eller ”statlöst” samhälle. Jag tänker här på de vuxnas dominans över unga, mäns över kvinnor, vissa etniska grupper över andra, byråkrater som påstår sig uttrycka ”ett högre socialt intresse” över ”massorna”, staden över landsbygden, och i en mer subtilt psykologisk mening, kroppen över sinnet och en ytlig instrumentell rationalitet över spiritualiteten, samt samhället och teknologin över naturen. (Bookchin, The Ecology of Freedom, min övers.)

För att omvandla våra sociala relationer på detta sätt kan vi knappast lita till att stater och andra liknande institutioner löser problemen åt oss. De lyder en logik som inte följer sådana banor, och de är strukturellt oförmögna att ens veta hur sådana lösningar skulle se ut på alla platser i samhället. Omsatt i mer konkreta termer, så kan lösningen varken vila på privat egendom eller statligt/publikt ägande. Det är två kategorier som båda faller inom ramarna för en dynamik där människor alieneras från kontroll över sin tillvaro, och resursförbrukning frikopplas både från de som behöver resurserna och de som får ta konsekvenserna av hur de används. Det är just sådana förhållanden som skapar incitament för agerande som är skadligt för hela vårt ekosystem.

Vi behöver bryta med sådana alienerade former av ägande och istället ägna oss åt att bygga horisontella decentraliserade gemenskaper och allmänningar. Allmänningar är platser, materiella såväl som virtuella resurser, eller praktiker som istället hela tiden återskapar deltagarna som jämlikar. Dessa saker görs gemensamma och förvaltas gemensamt av dem de berör, samt utvecklas och utökas hela tiden genom ett pågående tillgängliggörande. Det här handlar alltså inte bara om att i allt större utsträckning förvalta mark, verktyg eller annat gemensamt, utan om att också förvalta och skapa information, kunskap och kultur på ett gemensamt och tillgängligt sätt.

Det leder oss från ett mer abstrakt och teoretiskt granskande av vad våra problem kan tänkas härstamma ur, till en mer praktisk diskussion som dels handlar om hur vi bäst kan svara på problemen här och nu, och dels hur ett sådant svar hänger ihop med ovan skissade analys.

När krissituationer inträffar händer nämligen en rad saker som ger oss en fingervisning både om de problem vi står inför och potentiella lösningar. Vi lever idag i ett samhälle med en rad olika ideologiserade myter. En av dem, som bland annat växer sig stark genom populärkultur, är den om vad som händer när samhället på något sätt rämnar och staten drar sig tillbaka. I zombiefilmer, post-apokalyptiska serier och andra sammanhang råder oftast en slags rå och brutal individualistisk alla-mot-alla stämning.

Men vad forskning och erfarenhet från verkliga krissituationer – allt från krig till orkaner, jordbävningar eller terrordåd – istället visar är att det som tvärtom sker är att de drabbade går ihop och bygger upp nätverk av ömsesidig hjälp – där staten och institutioner drar sig undan utövas alltså istället i dessa situationer en slags katastrofanarkism. Istället för att vara till hjälp, tenderar myndigheter att stå lamslagna, oförmögna att agera, och när de väl gör något görs det ofta på ett sätt som reproducerar olika former av maktdynamik.

Bilder kablas ut i medier som förstärker rasistiska stereotyper av svarta som plundrare och vita som offer, soldater eller annan säkerhetspersonal skickas in för att förhindra att människor rör sig fritt och därmed riskerar att inte komma i säkerhet, och de resurser som staten sitter på fördelas illa eller inte alls. Ibland blir katastroferna rentav ett smidigt sätt för maktintressen att bli av med fattiga människor från ett område och påskynda gentrifiering. Statliga myndigheter och ibland till och med NGOs blir en slags resursstarka institutionella grindvakter som håller undan resurser från de som behöver dem bäst och också bäst vet hur de bör tillämpas.

Staten ser dessutom ofta sådana spontana strukturer av ömsesidig hjälp som ett hot mot den egna auktoriteten, och det här går igen i hur den och dess närliggande institutioner svarar på katastrofer. Det viktiga är oftast att återupprätta ”lag och ordning”, medan att se till så människor kommer i säkerhet ofta tilldelas sekundär betydelse. Här ser vi på mikronivå exempel på den logik som på större skala gör stater eller andra hierarkiska institutioner illa lämpade att organisera hållbara samhällen, vare sig vi pratar i termer av ekologi eller mänskligt välmående. Det finns helt enkelt en inbyggd spänning mellan hierarkiska institutioners tendens att påföra lag och ordning från ovan, och katastrofgemenskapers tendens att utöva ömsesidig hjälp underifrån.

Men i katastrofernas gemenskaper ser vi också fröet till det svar som vi behöver realisera långsiktigt och på stor skala. Genom upprättandet och främjandet av sådana gemenskaper, och krisberedskap som utgår från självorganiserad direktaktionsbaserad praktik, kan vi bygga strukturer som både fungerar fantastiskt som en slags krisberedskap och krisrespons, och samtidigt är en början till en större social förändring. På så sätt kan dessa strukturer av socialt omhändertagande bli de strukturer genom vilka vi realiserar en lokalt förankrad och globalt sammanflätad social ekologi.

För de strukturer som används vid katastrofer kan med lätthet också användas vid andra tillfällen. Exempelvis kapaciteten att omhänderta mat som annars skulle gå till spillo och göra den tillgänglig för människor, en metod som bland annat Food Not Bombs jobbar mycket med, kan fungera som en kontinuerlig solidaritetshandling i sig själv, men kan lätt bli användbar inte bara då någon slags katastrof slår till, utan även vid strejker, protester och andra tillfällen när vi behöver varandras hjälp för att stå starka tillsammans. Det är genom att se och aktivt jobba med dessa överlapp som vi kan bygga en riktigt stark och hållbar rörelse.

Ett annat exempel är Mutual Aid Disaster Relief (MAD Relief), som samlar erfarenheter från krishantering och åker ut för att bygga nätverk och förmedla den kunskapen, i syfte att försöka bygga upp en kultur där krishantering och en slags kollektiv prepping blir en naturlig del av ens radikala repertoar. Det här är precis den sortens förvaltande och tillgängliggörande av kunskap som bygger våra nätverk starka och är en del av den infrastruktur som utgör och utökar allmänningar, som alltså är början till de motinstitutioner genom vilka vi kan skapa en helt ny värld, socialt och ekologiskt hållbar. I den här visionen är eventuella positiva reformer eller eftergifter från de som innehar ekonomisk och politisk makt främst något som vi med vår självorganisering tvingar fram, och inte ett mål eller medel i sig.

Låter inte det här genast mer hoppfullt än att försöka verka inifrån tröga institutioner illa lämpade att genomföra genuint hållbar förändring? För till skillnad från mossiga toppmöten, val eller andra från oss fjärmade arenor, så kan vi gå ut och börja bedriva eko-anarkism i våra kvarter och rörelser redan idag.

Inlägget När världen står i brand dök först upp på anarkism.info.

Frihet och autonomi är inte samma sak som oberoende. Människan är ett djur med en behövande och bräcklig kropp, och individen kan aldrig bli sin egen lyckas smed. Varje andetag vi tar, varje tugga vi äter, varje toalettbesök, visar att det inte finns någon gräns mellan inre och yttre, mellan oss själva och omvärlden. Från födsel till gravsättning bärs vi av andras händer, och för att överleva behöver vi såväl andra människor som andra djur och miljön. Innan och efter hjärtslagen i de kroppar som blev våra, är atomerna i denna form utspridda och delaktiga i andra livsformer och ekologiska kretslopp.

Idén om oberoende har flera rötter eller komponenter. Platonskt influerade föreställningar beskriver vårt sanna jag som det innersta, en själ som ytterst inte hör hemma i en kropp på jorden. I upplysningstraditionen finns en stark dualism mellan själ och kropp, som rimmar väl med det teknoindustriella samhällets vurmande för en människa ställd ovanför naturen. I det patriarkala tänkandet finns en idé om den ”självständige” mannen. Men denne inbillat självständige fattar bara inte att han är beroende av andras arbete för att kunna ”försörja sig och sin familj”, eller sitta på sin kammare och filosoferande blicka ut över världen.

Idén om oberoendet har kritiserats från både feministiskt och ekologiskt tänkande, men även många anarkister har betonat både samhörighet och autonomi. Ofta ställs egoism emot altruism, och ”goda” handlingar anses vara de som är utgivande eller till och med självuppoffrande. Detta ifrågasatte Kropotkin bland annat i den lilla boken Anarkismens moral, och menade att solidaritet och ömsesidig hjälp är något människan och andra arter behöver av egoistiska skäl.

Vi stöttar andra för att vi själva behöver stöd. Vi vill hjälpa de som drabbas av förtryckande ordningar eftersom det nästa gång kan vara vi själva som drabbas. Solidaritet och ömsesidig hjälp handlar både om om att se sitt intresse i andras väl och ve, och att förstå att självförsvar och kärlek till sig själv kan vara viktigt även för andra.

Beroende är ingen problematik, att vara beroende och därmed sårbar tillhör våra existentiella grundvillkor. Frågan är vem eller vad vi är beroende av, och om våra beroenden främjar vår utveckling och frihet, eller om de tjänar de mäktigas intressen.

Inlägget Beroende dök först upp på anarkism.info.