Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

För antikapitalister, miljö- och klimatkämpar som inte är djurrättsligt övertygade borde ändå veganismen kunna framhävas som en politisk bojkott av en industri som utnyttjar arbetare (mänskliga och ickemänskliga) våldsamt och bidrar mer än mycket annat till dagens miljö- och klimatkatastrofer.

Som anarkister borde vi i alla sammanhang och rörelser där vi finns arbeta för att underminera tilltron till ekonomiska och politiska makthavare och deras reformvilja, och istället lyfta det akuta behovet av direkt aktion mot lämpliga mål och det vackra i prefiguration, det vill säga att vi som individer, grupper och rörelser så långt det är möjligt och rimligt försöker praktisera och bygga något som pekar fram emot den tillvaro vi vill se.

Bilden är från Slakteriinspektionens aktion i Borås i augusti. Den 13/11 kl. 10 bjuder Slakteriinspektionen in till en öppen (ickevåldslig) aktion mot HKScan i Linköping.)

Inlägget Veganismens otillräcklighet dök först upp på anarkism.info.

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

I fascistiska ideologier sorteras levande varelser i ett hierarkiskt system. Längst upp finns de vita landsmännen, med Ledaren på toppen, och längst ned det som uppfattas som annorlunda och svagt. Det utrensande och nedtryckande våldet glorifieras.

Alla djurs befrielse däremot förutsätter ett motstånd mot allt förtryck, mot alla hierarkiska sorterande system, av såväl mänskliga som ickemänskliga djur. Är detta motstånd ideologiskt medvetet kallar vi det för anarkism. Det borde också ligga nära till hands för djurrättare att odla en skarp kritik av allt storskaligt, organiserat våld (d.v.s. att också vara antimilitarister), och främja empati och solidaritet, i synnerhet med de av oss som är mest sårbara och utsatta.

Det rimligaste är mot denna bakgrund att djurrättare är antifascister, och att antifascister har åtminstone en öppenhet för djurrätt/djurbefrielse. Organiserade fascister (från SD till NMR) borde givetvis inte ges tillträde eller utrymme i någon av våra grupper och organisationer. Deras ideologi är ett direkt hot mot bland annat de av oss som är icke-vita, hbtq-personer eller socialister, och deras mål är det motsatta mot våra. Fascism är inte heller en åsikt, det är att förbereda folkmord.

Samtidigt behöver vi reflektera över hur det är möjligt att både djurrätt och fascism kan rymmas i samma huvud. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det är långt ifrån första gången människor rört sig mellan politiskt radikala och fascistiska inriktningar. Finns det inslag i vår miljö, i våra grupper, i vårt tänkande, som möjliggör detta, och kan det i så fall förändras?

Hur påverkar det att djurrättsrörelsen och den organiserade anarkismen i Sverige är en ganska vit miljö?

Pratar vi om ”det naturliga” på ett sätt som påminner om fascisternas idé om en nationell återgång till en inbillad storhetstid?

Flörtar vi med djurrättsnationalism, med retorik om att Sverige är Det Bästa Landet för djuren, eller det minst orättvisa landet?

Finns det ett betonande av renhet, disciplin eller vi- och dom-tänkande i veganismen eller anarkismen som kan utgöra en oavsiktlig brygga till en fascistisk världsbild?

Hur hanteras rasism och sexism i våra rörelser?

Inser och hanterar vi att vi alla kan ha knasiga idéer och vanor, eller tror vi i självgodhet att vi står över sånt?

Att djurrättare, anarkister och andra politiskt radikala personer nu förfasar sig och hjälper till att hänga ut och motverka allt stöd till Hellmans verksamheter är viktigt och nödvändigt. Men ett frihetligt motstånd mot kapitalism, sexism, rasism, homofobi och speciesism m.m. behöver så mycket mer än bara ett motstånd mot organiserade fascister. Vi behöver bygga rörelser och gemenskaper som pekar fram mot den värld vi vill se, och samtidigt bejaka att vi kommer göra det på ett taffligt, trevande, tveksamt och orent sätt. Vi är inga fascistiska övermänniskor. Och vill inte bli det heller.

Källor:
Afa

Den nya djurrättsliga tidningen Anlib (med intervju).

Tidningen Syre

Lisa Hellman bedriver bl.a. ”änglahealing” vid Friskcentralen Helheten i Örebro (undrar hur många som vill bli healade av nazistiska änglar?).

Inlägget Våra fascister? dök först upp på anarkism.info.

Inlägget GP, terrorn och djurens befrielse dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.

En uppenbar risk är tendensen att hamna i moralism. Att ha värderingar och göra omdömen om vilka handlingar och praktiker som är önskvärda och oönskvärda (moral), och/eller att ha en moralisk vision, är troligen ofrånkomligt i mänskliga grupper (och bland många andra djur?). Moralism, däremot, handlar om att dogmatiskt propagera för regler som alla förväntas underordna sig oavsett kontext och personliga omständigheter.

Bland djurrättsaktivister är det inte ovanligt att resonera som om alla borde bli veganer. I värsta fall betraktas ”köttisar”, jägare, bönder eller slaktare som mer eller mindre ondskefulla. Det är väldigt enkelt att utifrån kritisera den här typen av moralism, men det görs i regel omedvetet om den moralism som häftar vid det etablerade samhällets normer. Att vara vegan kan på många sätt vara tillfredsställande och befriande, men det är också ett val som utsätter en för mycket mer eller mindre öppen kritik från köttnormsmoralismen. Det är inte så konstigt, eller farligt, att en då kompenserar för detta genom att slå sig själv lite på bröstet, och klappa varandra på axlarna.

Problemet, som jag ser det, är inte om en och annan vegan är lite dissig mot normpersoners matval. Men det blir knepigt när veganismen blir privilegieblind. Att angripa djurfabrikerna eller ifrågasätta jämlikars eller mer privilegierade personers konsumtion är en sak, att globalt och historiskt sett välbeställda människor med status (som typsvennen är) kritiserar mer utsatta människors och gruppers konsumtionsmönster, yrkesutövning eller försörjning är något helt annat. Det stämmer också dåligt överens med djurrättsligt/antispeciesistiskt-tänkande. Även människan är ju ett djur, och även människor kan vara förtryckta och sitter i burar av samhälleliga normer och förhållanden som kraftigt beskär våra möjligheter att välja och agera.

En annan oklarhet med veganismen är varför betoningen ska ligga på just att äta kroppsdelar, dricka kroppsvätskor eller bära andras hudar. Det finns ju många aspekter av vårt samhällssystem som innebär omfattande död och förstörelse för djuren och deras livsmiljöer som inte har direkt med mat eller kläder att göra. Miljöförstöringen utplånar inte bara djur utan hela arter, många tusen igelkottar dör på vägarna, plasttillverkningen slår ut fiskbestånd, och så vidare. Även odling kräver ofta att skog skövlas, djur fördrivs och gift sprids. Internationella Naturvårdsunionen uppskattar att närmare en tredjedel av världens arter är utrotningshotade (Sveriges Natur 2/18). Och idag är kanske klimatförändringen, orsakad av den enorma industriella konsumtionen av fossila bränslen, det bästa exemplet på att veganism i sig är en otillräcklig strategi, även om vi bara har speciesismen för ögonen. Animaliekonsumtion är i och för sig en av de viktigaste klimatbovarna, men det verkar mindre troligt att klimatförändringarna kan bromsas tillräckligt även om alla skulle bli veganer.

Här menar jag också att det är viktigt att lägga fokus på rätt plats. Djurförtrycket är inbyggt i samhällets strukturer, och hänger idag inte minst samman med det kapitalistiska systemet (även om det föregått kapitalismen med tusentals år). Om veganism ska vara en vettig motståndsstrategi måste det vara som något som pekar mot en radikal, strukturell förändring, och inte pekar för mycket mot det individuella och moraliska planet. Centrum i aktivismen borde därför inte ligga på avståndstagande (och ännu mindre på renhetstänkande), det behövs bland mycket annat konkreta ingrepp mot djurfabriker och slakterier, som exempelvis Djurfronts ockupation av ett slakteri utanför Örebro i april (bilden) eller Tomma burars blockader och djurfritagningar.

Förra året var första året då köttkonsumtionen minskade i Sverige. Djurrättsrörelsens idoga arbete har självklart spelat roll. Veganism kanske till och med kan ses som ett exempel på direkt aktion eller åtminstone prefigurativt handlande; vi väntar inte på att makten ska genomföra förändringar, utan lägger redan nu om kosten på ett sätt som pekar i en ickespeciesistisk riktning. Det är kalas. Människans härskande över andra arter är ett historiskt fenomen, och därför inte oundvikligt. Men, menar jag, vi varken kan eller bör kräva eller förvänta oss att alla ska bli veganer. Så länge vi är människor kommer vi att samarbeta med och vara beroende av annat och andra, men också alltid att i någon mån konkurrera med andra varelser om föda och utrymme. Och för många människor är veganism antingen inget alternativ (åtminstone inte än), eller kräver en orimlig uppoffring, exempelvis socialt.

Mitt förslag är därför en veganpositiv men flexibel linje där veganism uppfattas som ett av flera sätt att göra motstånd mot djurförtrycket. Hur tänker du?

Inlägget Ris och ros till veganismen dök först upp på anarkism.info.

Jag har deltagit i fackliga blockader, deportationsblockader, slakteriblockader, nazistblockader, och till och med en effektiv blockad av hamnen i Hamburg, och dessa erfarenheter har varit med och förändrat mitt liv. I dessa situationer har saker tydliggjorts och ställts på sin spets. I blockaden ställer vi kroppar och/eller barrikader direkt i vägen för förtryckande strukturer. Ibland är det möjligt att på det här sättet direkt stoppa eller bromsa en verksamhet, men även där detta inte är kortsiktigt möjligt kan en blockad vara viktig. Den sätter ljuset på ljusskygga aktivititeter, avnormaliserar dessa, förtydligar konfliktlinjer, gör destruktiva verksamheter dyrare och krångligare.

Så länge vi inte är hundratals eller tusentals vid en blockad kan en sådan i sig inte stoppa en verksamhet, när den, som ofta, försvaras av statens våldsapparat. Men en blockad behöver inte heller stå på egna ben, den är ofta eller alltid en del av ett bredare motstånd. Det innebär också att det är viktigt att vara medveten om risker och försöka hålla dessa på en nivå som är rimlig i förhållande till det som går att uppnå. Risken att polisen ska använda sig av skadligt våld verkar vara störst i situationer där det är otydligt från polisens perspektiv vilken sida som har övertaget, eller där situationen är oförutsägbar/svårkontrollerad. Att vara förberedd och i form, att arbeta med vängrupper, att ta hand om varandra, att försöka bedöma risker, och att undvika farlig impulsivitet och machoattityd kan vara avgörande. Om maskering eller barrikader med mera bör användas, eller vilken nivå av ”militans” som är lämplig, måste bedömas från fall till fall.

I de fall det handlar om att blockera kapitalistiska företag bör detta också om möjligt göras på ett sätt som uttrycker solidaritet med arbetare på platsen, även om det inte handlar om en facklig blockad. Det går aldrig att undvika friktion vid en blockad, och i den specifika situationen har arbetare och aktivister olika roller, och kan därför också ha olika kortsiktiga intressen. Konflikter mellan arbetare (anställda och aktivister) går inte alltid att undvika i dessa sammanhang, men det går att motverka att de eskalerar till direkta fientligheter. Och ofta går det att utforma aktionen på ett sätt som riktar den mot verksamheten i sig och ledningen, och inte mot arbetare.

Blockaden kan uppfattas som något ”negativ” och reaktivt, men den innehåller också en vision. Vi visar vilka verksamheter vi uppfattar som så destruktiva att vi är beredda att ställa oss själva i vägen. Själva aktionen demonstrerar också hur frivillig och autonom organisering och gemenskap i en kampsituation kan se ut. Att delta i en blockad kan, om det vill sig väl, vara en starkt positiv och till och med livsförvandlande upplevelse.

Naomi Klein har i sin Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet myntat begreppet Blockadia för det fenomen som handlar om att lokalbefolkning och allierade kastar grus i maskinen genom att direkt blockera kapitalistisk utsugning av resurser. Klein ser detta som en av de mest hoppingivande rörelserna i samtiden. (Se också AK Press-boken Grabbing back : Essays Against the Global Land Grab)

Oavsett om vi är lika optimistiska är blockaden en taktik som vi gör väl i att skaffa oss erfarenheter av, träna oss i, utveckla och sprida till andra.

Inlägget Blockadtaktik dök först upp på anarkism.info.