Anarkismen har som politisk tradition under sitt knappt 200-åriga liv lidit av vissa sjukdomar som kan framstå som kroniska. Möjligen kan de alla kopplas till det som av feminister i rörelsen kallats manarkism, en anarkism färgad av traditionella maskulina och patriarkala värderingar. Den sporadiska glorifieringen av våldsamma aktioner, fokuset på manliga arbetare och den industriella sfären, ett hyllande av individen, med mera, har i och för sig levt sida vid sida med feminism och med mjukare och mer ekologiska och gemenskapsinriktade motiv. Men som helhet har det anarkistiska skeppet lidit av en grabbig slagsida. I så hög utsträckning att det fått människor att hoppa av i oron att fartyget ska kapsejsa.

Den italienska historiefilosofen Chiara Botticis (född 1975) bok Anarchafeminism (2022) skulle kunna fungera som både medicin och vaccin mot den manarkistiska sjukligheten. Jag råkade springa på den här boken på Stockholms anarkistiska bokmässa i somras, och Örebro stadsbibliotek värmde mitt hjärta genom att acceptera mitt inköpsförslag. Det här är nämligen en anarkistisk teori för 2020-talet som innehåller i stort sett allt man [sic]vill ha, och som man gärna vill se på bibliotekens hyllor. Här befinner sig ett intersektionellt fokus på sambandet mellan olika förtryck och kamper i teorins hjärta, snarare än som ett pliktskyldigt påstruket utanpåverk. Feminismen är här inte bara skarp och djupgående, utan också queer och transpositiv. Antirasismen och solidariteten med urfolk är också viktig, och avkolonisering och ekologi central. Anarkafeminism är per definition ekofeminism, apropå det sistnämnda, menar Bottici. ”The globe first” heter därmed bokens tredje och avslutande del. Samtidigt står Bottici rotad i traditionen; hon använder många av de namnkunniga anarkistiska tänkarna, såväl kvinnor som andra kön, och tvekar inte i sitt motstånd mot både kapitalet och staten. Och genomgående är detta dessutom en klipsk, välskriven, underbyggd och tydligt strukturerad historia. ”This book does an excellent job in communicating the value of the anarchic”, som Judith Butler skriver i en blurb på bokens baksida.

I relation till annan anarkistisk teori är det några saker jag tycker sticker ut, inte minst betoningen på det Bottici kallar transindividualism. Vi har aldrig varit individer menar hon, i betydelsen tydligt avgränsade och självständiga enheter. Det finns krafter över, inom och mellan ”individer” som väver oss samman med omgivningen och varandra. Hela vår värld är i praktiken ett ”kroppskommunistiskt” samskapande. Vi är mångfald, till och med vår egen kropp är ett myller av interagerande liv. Ser vi detta utmanas såväl alla idéer om en isolerad, rationell individ höjd över miljön, som dogmerna om privat ägande och gränser. I västerländsk filosofi har (den maskulina) betoningen på allas vår framtida död och dödlighet främjat individualism, menar Bottici. Om vi istället låter födseln vara central i människoblivandet blir det tydligare hur beroende vi är av varandra i grunden. Den här betoningen rimmar förstås också bättre med ett mer ekologiskt tänkande och ett värnande av våra gemensamma livsmiljöer, och av andra varelsers ve och väl.

Sticker ut gör också hennes beskrivning av hur den västerländska mannen i slutet av 1700-talet vände ryggen åt det ljusa, färgstarka, yviga och flärdfulla sättet att klä och smycka sig för en enkel, funktionell och enhetlig klädstil som för tankarna till det militaristiska. Bottici beskriver slagkraftigt hur detta har påverkat och fortfarande påverkar de moderna dualistiska könsrollerna. Tittar vi kritiskt på normer kring hårlängder och klädstil får vi snabbt syn på hur djupt präglade vi är av föreställningar kring kön, och vilka funktioner vi förväntas fylla.

På minussidan hittar vi möjligen det faktum att boken är skriven på ganska avancerad akademiska, och därmed tyvärr inte kan rekommenderas för de flesta läsare. En lindring för detta utgör dock det nio sidor långa och betydligt mer tillgängliga avslutande anarkafeministiska manifestet. Här uppmanas vi bland annat att börja vår anarkafeministiska revolution nu, för ”medlen är målen”. Det är bara att hoppas Botticis revolutionära frön landar i bördig mylla.

No rebellion is ever too small or too big, and most importantly, rebellions are not mutually exclusive: Resist gender norms, play with them, refuse to comply, disobey, boycott, fight capitalism, practice radical democracy … If you cannot build an anarchafeminist society in your country, build it in your neighbourhood. If you cannot build it in your neighbourhood, build it in your household. If you cannot build it in your household, build it within yourself. These actions are not simply ”individualist strategies”, as some have labeled them. The are prefigurations of another world. They are political acts per se, which are the other side of collective projects, such as the increasing examples of mass mobilization, grassroots organizations, general strikes, occupations, communal and queer living that are proliferating around the globe and aiming at abolishing capitalism and the authoritarian state.

Inlägget Anarkafeminism för 2020-talet! dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Material som berörs i avsnittet:

Kronstadt:
Kronstadt 1921, Ida Mett

En kort genomgång av Kronstadt-händelserna i 3 delar:
Del 1 – Anarkismens sista ryska vinter
Del 2 – Alla rebeller ska skjutas, inga fångar ska tas
Del 3 –

För mer om ryska revolutionen se exempelvis libcoms läslista.

Anarkafeminism:
Feminism india om anarkafeminism
To Destroy All Forms of Oppression (Julia Tanenbaum)
Anarcho-Feminist Manifesto (Black Maria & Red Rosia)

För mer om anarkafeminism, se bland annat
Socialism, Anarchism and Feminism (Carol Ehrlich)
Free Women of Spain (Martha Ackelsberg)
Quiet Rumours:An Anarcha-Feminist Reader
Anarkafeminism (Pia Laskar m. fl.)

Inlägget Kronstadt och anarkafeminism, en rörelse i rörelse – anarkism.info podcast #20 – Kravallsamtal #6 dök först upp på anarkism.info.

Det verkar finnas en inofficiell (eller informell) maktbalans och frågan är hur man hanterar och förhåller sig till det. Det kan exempelvis vara personer (läs män) med ett större antal följare på en plattform och får då per automatik större inflytande, även om vi vet att det inte ska spela någon roll eller ens ha betydelse så tror vi ändå att människor kan ha det i aktning och just därför inte vågar kritisera eller ifrågasätta och är oroliga för vilka konsekvenser man kan tänkas få om man gör det. Är det inte viktigt att dessa män aktivt visar att det ligger på deras ansvar att ta några steg tillbaka och ge utrymme för andra att ta plats?

Detta är ett klassiskt exempel på att vara förtryckt av sexism. Rädslan för patriarkatet och hur repression från deras håll kan se ut men dem alla har en gemensam nämnare: Mannen!

Nu får det räcka med dessa ”upplysta” män som säger sig vara feminister, som står sida vid sida och förespråkar kvinnokamp när de själva är beredda förhandla bort det för egna syften och sina egna behov som faktiskt faller under sexism.

Exempel på hur mäns beteende kan se ut:

• Ignorans
• Ghosting
• Använda sig av nedsättande/kränkande ord mot kvinnor
• Härskartekniker
• Använda sin informella maktposition som de själva gjort anspråk på

Vi kommer alltid bekämpa sexism, kvinnoförtryck och hierarkier av alla slag för det anarkismen och anarkafeminism bygger på är just; frihet, jämlikhet och solidaritet! Vi som är anarkister och anarkafeminister kommer aldrig vilja kompromissa med sexistiska män i vår rörelse som har maktpositioner!

Never compromise with sexism!

Inlägget Varför vi alltid måste belysa den sexism som ständigt är närvarande? dök först upp på anarkism.info.

Vad är en bra demonstrationskultur? Vid demonstrationer och politiska aktioner är det viktigt att ta hand om sig själv och andra. Det är många saker att vara uppmärksam på och hålla ögonen på. Både i och utanför samlingen, så att alla som deltar kan känna sig så säkra som möjligt. Här är några av dem.

Ta vara på dig själv

• Ta reda på vart dina gränser går och på vilket sätt du vill delta. Vill du vara med och bära banderoller, vill du ropa slagord, har du planerat en fet aktion eller vill du bara gå med?

• Låt bli att göra något du inte har lust med (särskilt inte för att leva upp till en macho-standard för vad riktig aktivism är. Fuck det! Vi ska inte bevisa något för någon utan kunna ta hand om oss själva och varandra så att vi kan koncentrera oss på politiken.

• Blir dina gränser kränkta av andra deltagare kan du hämta stöd hos dina vänner eller så kan du prata med andra aktivister eller arrangörerna för att fråga om hjälp. Ibland finns det demovakter eller dialogpersoner som kan hjälpa till.

• Du kan till exempel fråga om hjälp om du upplever hotfullt beteende, oönskad beröring eller andra former av trakasserier eller övergrepp – både innanför och utanför demonstrationen.

Ta vara på dina kamrater

• Det är ofta en god idé att stämma av förväntningar med dina vänner, kamrater, systrar eller vem du nu skall iväg med. Vill ni olika saker med demonstrationen? Är demonstrationen rätt tid till att göra de saker ni gärna vill, eller kan ni utsätta kamrater och andra för fara?

• Undersök eventuellt om demonstrationen har ett kodex eller en plan som stämmer överens med eran. Är det till exempel explicit sagt från arrangörerna att det blir en färgrik demonstration, där det också ska finnas plats för barn?

• Kom ihåg att samma regler gäller i en demonstration som i andra rum. Det skall vara inkluderande: Ingen rasism, sexism, transfobi, homofobi, funkofobi eller andra förtryckande beteenden. Låt helt konkret bli att utgå från folks kön, låt bli att röra vid folk om du inte fått lov och var medveten om hur mycket plats du tar på bekostnad av andra.

Var uppmärksam på polisen

• Polisen vill lura dig att de är där för att skapa ordning och trygghet. Det är lögn! Lita inte på dem och svara inte på deras frågor. Det gäller också dem som har dialogväst på sig.

• Om polisen vill ha information om demonstrationen har arrangörerna som regel en poliskontakt – låt den personen vara den som pratar med polisen.

• Om polisen försöker att komma in i demonstrationen eller vill förbi för att få tag i en meddemonstrant, så försök att stå i vägen eller ropa, om du kan. De skall inte in i en demo och de skall inte anhålla våra kamrater om vi kan förhindra det!

• Polisen har inte rätt till någon information!

Inlägget Anarkafeministisk guide till en god demonstrationskultur dök först upp på anarkism.info.

Bakgrunden till konflikten är att Glasgow City Council (Motsvarande en kommunstyrelse, ungefär) har vägrat att acceptera att ge lika lön till manliga och kvinnliga arbetare, framförallt inom skötes- och utbildningssektorn – de har till och med tagit fackförbund till domstol för att försvara den. Detta trots att könsbaserad lönediskriminering har varit olagligt i snart 15 år i Storbritannien. City Council, som har kontrollerats av Labour och Scottish National Party, två partier som båda gillar att presentera sig själva som progressiva och feministiska – i Labours fall drar de till och med ibland Socialismen ur den dammiga vrå där de har stuvat undan den sedan decennier, har spenderat två miljoner pund på att bestrida lagliga krav på lika lön. Det har använt alla olika typer av smutsiga taktiker, de har hävdat att de inte har råd att betala samtidigt som de slänger miljoner på domare, de har försökt skrämma arbetare, splittra arbetarklassen efter män och kvinnor, de har försökt muta sina kvinnliga arbetare med en direkt utbetalning av en tiondel av det de är skyldiga dem för 15 år av rån, de har satt upp svartlistor av arbetare som har vägrat strejkbryta och alla andra trick som finns i arbetsköparnas handbok. Men trots alla deras fula knep, trots alla splittringsförsök, hade Glasgows kvinnliga arbetarklass enat sig, och gått ut i strejk.

Medans vi marscherade genom staden fortsatte de goda nyheterna att rulla in. Vi hörde att Glasgows (nästan helt och hållet manliga) gatustädare och sopgubbar hade gått ut i en vild solidaritets-strejk, trots att både vilda strejker och solidaritets-strejker har varit olagliga sedan Thatcher knäckte arbetarrörelsen på 80-talet. Vi hörde att alla förskolor i hela Glasgow  var stängda. Vi hörde berättelser om lärare som, trots att de inte täcktes av strejken, vägrade att bryta deras kollegors strejk. Vi hörde upplästa solidaritetshälsningar från hela Europa. Vi hörde arbetande kvinnor, strejkande kvinnor, tala till oss, och uppmana till kamp. Vi skrek så att till och med statsråden kunde höra det inuti sin fästning av granit, byggd stor och tung på rikedomar som Imperiet stal. Vi var, för en stund, oslagbara.

Den känslan skulle inte vara för länge. När vi kom hem hade det styrande nationalistpartiet, SNP, kommit överens om hur de ska svara. Konspirationsteorier som gör gällande att strejken har organiserats av Labour, i ett försök att diskreditera SNPs styre och därmed projektet med nationellt självbestämmande och självständighet sprids som en blå-vit sotsjuka över sociala medier. Som att kvinnorna inte hade någon egen agenda, som att de inte alltid var drivande – och som att de inte i praktiken fick driva sina manschauvinistiska och fega fackförbund framför sig för att handla. Denna hysteri greppar mängder av människor som till vardags brukar se sig själva som vänster. Vissa förespråkar öppet att bannlysa fackförbund i ett “fritt” Skottland, då de bevisligen är fulla av nationsförrädare. Det progressiva skynke som den skotska nationalismen har klätt sig i rycks av på en sekund, och det fascistoida trynet därunder blottläggs inför hela världen.

Sedan hör vi att City Council ämnar dra fackförbundet GMB, som representerar många av de strejkande kvinnorna samt Glasgows sopgubbar, inför rätta med hjälp av Thatchers anti-fackliga lagar. Vi hör att kvinnor som vägrat bryta strejken blir sparkade och hotade med att svartlistas och tvingas flytta. Reaktionen är enad och kraftful, och bara en samlad kamp från hela Glasgows arbetarklass kan vinna nu.

När den här artikeln skrivs har inget mer hänt, och hur historien kommer att utformas över de kommande dagarna och veckorna är fortfarande otydligt, men många olika möjligheter har visat sig. Vad som händer nu beror på hur arbetarklassen reagerar – om vi låter oss splittras efter kön, om vi låter oss splittras efter nationalitet, eller efter partisympatier. Det är dock redan nu möjligt att dra några slutsatser av vad vi har sett än så länge, och vad det här betyder för den Anarkistiska rörelsen, och den radikala vänstern generellt.

Den första lektionen handlar om nationalismen. Det finns i många vänster-kretsar en tanke om “de förtrycktas nationalism”, eller ibland “anti-imperialistisk nationalism”, som tydligen är kvalitativt annorlunda från andra former av nationalism. Detta applicerades av många – inte alla – till ett ganska enhetligt stöd för Skotsk självständighet under kampanjen inför omröstningen 2014, både internationellt men också i Skottland – även bland anarkister. Här i landet var det endast anarkisterna som påminde resten av vänstern om våra internationalistiska rötter, om våra grundprinciper – om att nationalismen i grunden är klasskollaborationistisk och har inneboende tendenser åt högern. Resten av vänstern lyssnade inte, utan kastade sig entusiastiskt in i “Radical Independence”, in i Scottish National Party, och i nationalismens stora tält – sida vid sida med fascistiska organisationer som Soil nan Gàidheal eller Scottish Nationalist Society. Nu blir SNPs och nationalisternas, till och med ‘progressiva’ sådana, attacker på facklig organisation och kvinnors självbestämmande tydliga och uttalade. Nationalismen har visat sitt rätta ansikte i Skottland, och det är inte vackert. Dock bör vi se det som en bekräftelse av vår analys, med praktisk relevans för vår vidare analys av tanken om “nationell självständighet” som ett sätt att kämpa mot imperialismen, även Svensk imperialism.

För det andra kan vi notera att lagen rent tekniskt har stått på kvinnornas sida sedan länge, det är bara det att lagen rent selektivt inte har applicerats, och att överheten bekämpat dess applikation- i 15 år. Man kan endast påminnas om alla strider som fackföreningarna behövde ta för att tvinga staten att applicera lagarna om åtta timmars arbetsdag som hade klubbats som lag.  Till syvende och sist är det inte att välja “progressiva” eller “arbetarvänner” till parlamenten som verkligen kommer att föra fram våra positioner som arbetare, utan det är arbetarklassens självaktivitet, det är kollektiv direkt aktion, som alltid kommer att behövas. Glasgows kvinnor har kämpat den lagliga vägen utan resultat. Nu går de framåt med direkt aktion, med strejken, som sitt vapen.

Glasgows arbetande kvinnor visar vägen framåt. Frågan är bara om vi andra kan följa.

Inlägget Feministisk strejk i Glasgow: Solidaritet och repression dök först upp på anarkism.info.

I detta avsnitt möter vi Gabrielle Högstadius från Kvinnofolkhögskolan i Göteborg i ett samtal om organisering och lesbisk och feministisk aktivism. Vad är det egentligen för skillnad på anarkafeminism och radikalfeminism? Vad var det som hände när queerrörelsen kom till Sverige i början av 2000-talet och varför blev så många provocerade av dragkings då? Vad betyder det för ens kamp och aktivism att vara lesbisk? Stora frågor diskuteras och vi tar även en titt på dagens feministiska rörelser i Latinamerika där Gabrielle är aktiv sedan många år. Avsnittet spelades in på Folkteatern i Göteborg den 19 oktober 2016.

Du hittar orginalavsnittet här och missa inte möjligheten att gilla podcasten Nyfiken Brun på Facebook.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Repost av Nyfiken Brun med Gabrielle Högstadius – anarkism.info podcast #4 dök först upp på anarkism.info.