Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

Som misstänkt har du rätt att inte prata med polisen under förhör. För att inte riskera säga något som kan användas emot dig i en förhandling. För att inte riskera säga något som kan förvärra situationen för dina kamrater. Snacka inte med snuten! 

Även om din tystnad kan nämnas i en eventuell rättegång, är din tystnad inte godtagbart som bevis mot dig, dvs att du skulle riskera att framställas som mer skyldig till brott. Du har därför egentligen inget att förlora på att inte snacka med snuten! 

Snuten har olika knep för att få dig att prata. T ex kan snuten försöka vara din vän, de kan prata om annat än förhöret. Snuten får dock aldrig hota dig, eller erbjuda dig fördelar. Vad än snuten gör, håll tyst! 

Du har mycket att vinna på att inte snacka med snuten. Efter ett förhör har du bättre koll på vad snuten vill veta, och du har större möjlighet att planera vad som är bäst att göra. Likväl är varje situation unik, och du behöver i slutändan själv bestämma hur du ska agera mot snuten. (Ibland kan det vara lämpligt att diskutera olika strategier med din försvarare).**

Kom ihåg. Staten har givit snuten våldsmonopol för att försvara skitsamhället. Därför är snuten aldrig en vän. Snuten vill inte hjälpa dig. Underlätta därför inte snutens arbete. SNACKA INTE MED SNUTEN! 

*Det är andra förutsättningar som gäller om du är kallad till förhör som vittne. Eller om du står anklagad för brott i en rättegång. 

**Om snuten kallar dig till förhör har du tid att i förväg planera hur du ska agera. Snuten behöver dock inte berätta vad förhöret handlar om. Samt kan snuten ibland hämta dig under tvång, utan att du blivit kallad. I stressiga situationer är det generellt lättare att trassla in sig och berättar mer än vad som är bra. Du har därför mycket att vinna på att vara inställd på att aldrig snacka med snuten! 

Det finns mycket som är bra att känna till, om hur du kan agera mot snuten. Tips på fortsatt läsning:

• Snutkoll

• ”Aktivistens lagbok” av Åsa Ågren

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #3: ”snacka inte med snuten” dök först upp på anarkism.info.

Det andra avsnittet av COPWATCH:s nya filmserie handlar om snuten och drönare. 

Svenska snutar har fått alltmer makt att bestämma vilka de ska övervaka med drönare. Resultatet? Allt oftare använder snuten drönare i tjänst, på olika sätt. Hela bostadsområden filmas kontinuerligt med drönare, och snuten använder drönare för att dokumentera demonstrationer. Det innebär att människor som vare sig är misstänkta för, eller begått, brott bevakas. Den så kallade rättsstaten använder filmmaterial från drönare som bevisföring, för att i efterhand sätta dit folk. 

Vi som övervakas är inte sällan de som demoniseras och marginaliseras i samhället, som arbetare, fattiga, icke-vita och radikala. 

Som bekant skyddas snuten av lagen. Ganska nyligen instiftade den svenska staten lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”(2020). De som uppfattas sabotera snutens verksamhet riskerar höga fängelsestraff. Om du hindrar snuten från att filma dig med drönare är det inte omöjligt att det kan räknas som blåljussabotage. ACAB includes cop drones! 

För dig som inte vill bli filmad av snutdrönare, om du inte vill bli igenkänd av snuten, för den som vill undvika snutens repression, är det bra att ha koll på snuten och dess drönare. Exempelvis vilka drönare svenska snutar använder, och hur drönarna fungerar. 

Be careful with each other, so we can be dangerous together…

(Snuten på Minuten är en filmserie för alla som vill avskaffa polisen. Har du förslag på ämnen till avsnitt? Tipsa gärna oss på Wickr: anarkotips01, anarkotips03)

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #2: drönare dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

Formellt börjar svenska snuten använda elchockpistoler, så kallade tasers, i tjänst nästa år. I praktiken har snuten testat elchockvapen i flera år. Snuten är såklart nöjd att få tillskott i sin vapenarsenal. Polismyndigheten vill få oss att tro att tillgången till elchockvapen ska minska snutens dödliga våld. De försöker sälja in lögnen att snutens skjutningar kommer att minska. Studier visar dock att snuten generellt inte skjuter mindre, med elpistoler i bältet. Istället blir snuten mindre intresserade av att förhandla, eller diskutera med sina offer. Snutarna blir mer våldsbenägna, de använder batong och pepparsprej mer frekvent. Med elpistolen får snuten helt enkelt ytterligare ett redskap i sin repression. 

Om du har fotograferat eller filmat när snuten använder elchockvapen får du gärna skicka materialet till oss. Vi publicerar!

Tiden är förbi när våldsbejakande snutar kom undan. FTP! 

Inlägget Snuten på Minuten dök först upp på anarkism.info.

COPWATCH planterade såklart professionella anarkister på konferensen. Dels för att ha koll på vilken repression staten planerar, men också för att kunna delge dissidenter och upprorsmakare användbar information i kampen mot skitsamhället.

CVE är statens vakthund med uppgift att sniffa reda på och analysera ”våldsbejakande extremism”, i syfte att hjälpa staten utradera radikal systemkritik. De som jobbar på CVE har gärna bakgrund i det militära eller inom snuten (Jonas Trolle, chef CVE, är ex-snut, han har också byggt en karriär på att han fångade Kapten Klänning). Staten visar inget annat än okunskap i komplexa samhällsfrågor, och bristande respekt för utsatta människor, när erfarenhet av repressiv verksamhet är en merit för att bli experter vid myndigheter, som CVE.

Idagsläget försöker CVE studera tre former av så kallade ”våldsbejakare”: fascister, islamister och vänsterextremister. CVE har i år publicerat rapporter om dessa miljöer. Därutöver har CVE släppt en studie om så kallad ”militant djurrättsaktivism”, som anses ha ”våldsbejakande” element. Vi ser en tendens att staten utökar begreppet ”våldsbejakande” till att gälla flera aktörer, fler metoder, och fler åsikter. Det är därför inte orimligt att vi framöver kommer se hur staten demoniserar andra frihetskamper, t ex militanta miljögrupper.

CVE informerade på konferensen om nya metoder som ska hjälpa lärare, socialarbetare och snutar, att kontrollera så ingen tänker ”fel” i nationalstatens grepp. CVE har alltså inte bara fokus på att förhindra det våld som staten ogillar, utan också på nolltolerans för tankar om det staten stämplar som våld. Det ska inte finnas något substantiellt motstånd mot staten. Lärare och socialarbetare ska känna igen tecken på ”extremism”, och de ska gola till snuten och socialen. CVE har utarbetat samtalsmetoder för att få tag på, och av-radikalisera, individer med extrema tankar. Via kapitalistisk indoktrinering i skolan, till gränslöst agerande av socialarbetare, sträcker sig statens tentakler allt längre in i våra huvuden (detta tillåts ske trots att studier visar att det är få, om några, kommuner som har problem med vänsterextremister som ska omvändas). Den som inte rättar in sig i ledet demoniseras och riskerar falla i snutens våldsamma famn.

Det är såklart vettigt att staten förstår vikten av att bekämpa fascister (även om staten inte är en antifascistisk organisation). Men det blir samtidigt tydligt att staten är blind för sin egen våldsamhet, och att staten genom sin existens skapar problemen den inte tolererar. Genom klassklyftor, rasism, utanförskap, extrem miljöförstöring, klimatförändring och djurförtryck underbyggs en rättmätig vrede som staten via CVE talanglöst försöker radera. Som vanligt ser staten inte sitt eget våldsamma ansikte.

Utifrån redogörelser på konferensen kan vi dra slutsatser hur den förtryckande statsapparaten fungerar, och hur en kan bekämpa den (vi ställde såklart frågor till SÄPO, frågor som ignorerades).

Enligt SÄPO och CVE är ”ensamagerande terrorister” och ”radikalisering på nätet” två aktuella hot mot staten. Vi kan använda statens rädsla för detta till vår fördel. Vi kan,

1) Fortsätta organisera oss i små militanta vängrupper, vars organisationsform förvirrar makten, och som lättare undkommer statens radar. Vi fortsätter utföra ändamålsenliga aktioner.
2) Utveckla hur vi använder internet för att mobilisera mot staten. Vi kan också utöka våra operativa säkerhet på nätet.
3) Fortsätta samarbeta och bygga alternativa strukturer som utgår från andra behov än skitsamhället (enligt SÄPO och CVE är solidariteten stark mellan extremister).
4) Fortsätta blottlägga statens egen extrema och förtryckande våldsapparat.

Den statliga indoktrineringen av medborgare kommer fortgå. Liksom nu kommer delar av allmänheten troligtvis acceptera statens repression framöver. Anarkister kommer att demoniseras, jagas och fängslas. I USA och i Sverige. Vi låter oss varken tystas eller kuvas. Vi fortsätter kämpa mot hierarkier. För frihet. Vi är motståndet!

Inlägget COPWATCH GRANSKAR CVE & SÄPO dök först upp på anarkism.info.

Inlägget COPWATCH: Vad gör polisen? dök först upp på anarkism.info.

Det är kanske inte så konstigt att ”teknikvisionärer” som Schmidt seglar upp i diskussionen i en tid då nästan allt förutom de stora teknikföretagen går på knäna. Jeff Bezos fortsätter att suga ut enorma mängder resurser ur arbetarklassen och är på väg att bli världens första biljonär (ja, tusen miljarder – dollar…), samtidigt som över 33 miljoner amerikaner just blivit arbetslösa och i många fall förlorat all grundläggande sjukvård. Men för att förstå vidden av det som händer behöver vi backa bandet en bit.

***

Den blixtsnabba teknikutvecklingen som pågått alltsedan datorer blivit vardagsmat och internet tagit över allt mer av våra liv har gått i olika faser och passerat en rad skiljevägar. Efter att den stora it-bubblan spruckit fanns det en tendens till nyktert uppvaknande från den mer naiva teknikoptimismens dimma, och frågor om bland annat tillgänglighet och integritet började få ett uppsving. Många av de företag som skulle bli dagens giganter var då med all rätt oroliga för att deras möjlighet att realisera vinster skulle begränsas av en gryende rörelse som ifrågasatte vilka intrång i våra privatliv som var lämpliga, samt vem som skulle ha makten i ”cyberrymden” och över data. Många av de som tog de första stora innovativa kliven var hackers och garageverksamheter, och det skulle ännu dröja några år innan stater och företag lyckades få ett rejält grepp om utvecklingen.

Här blev terrorattackerna den 11 september en viktig brytpunkt. Även om terrorism redan tidigare användes som förevändning för olika auktoritära åtgärder, öppnades nu dammluckorna på alla fronter.

Så kunde exempelvis den konservative Alabama-republikanen sommaren 2000 säga att ”tekniken löpt amok” och ifrågasätta hur mycket intrång i våra privatliv vi skulle acceptera. USAs representanthus röstade samma sommar med överväldigande majoritet igenom förslag på begränsningar kring hur polisen kunde använda digital avläsning. Efter attackerna ändrades detta, och folk som Bachus inte bara röstade för grova inskränkningar av privatlivet, utan var med och utformade förslagen.

De militära invasionerna i Mellanöstern följdes av en digital omläggning där de flesta farhågor kring integritet och privatliv snabbt sopades under mattan för att möjliggöra massövervakning på en tidigare aldrig skådad skala. Ingenstans var detta tydligare än i stormens öga – i USA. Landet fick snabbt Patriot Act, massiv legaliserad övervakning från NSA, och Department of Homeland Security (och därmed också fruktansvärda ICE) bildades. Samtidigt hade staten plötsligt stort överseende med de integritetskränkande vanor som många it-företag redan lagt sig till med. Även i Sverige kom nya lagar som möjliggjorde ökad telefonavlyssning, buggning, mobilspårning och DNA-lagring.

Det uppstod nu en enorm synergi mellan en privat tekniksektor som hade mycket pengar att tjäna på massövervakning och redan tryckt på för att detta skulle bli norm, och staters intressen att visa sig handlingskraftiga och skapa nya verktyg för att bekämpa både interna och externa hot mot den egna makten.

Men det är viktigt att inte heller övervärdera stora händelser som 11 september i den här frågan. Det är lätt att skriva den här historien som om ett katastrofalt sammanträffande i en känslig tid då den digitala tekniken på allvar började ta sig in i vår vardag ledde oss åt fel håll.

I själva verket hade både privata aktörer och stater redan innan visat på en tendens att vilja tumma på privatliv och integritet, även om frågan då var mer omtvistad. Det nya var den tydliga kopplingen till terrorism, och att det som hänt accelererade processen. Kriget mot terrorism blev alltså nytt bränsle och en ny förevändning för en strid om digital frihet och integritet som redan pågick.

När Sveriges radio, 10 år efter terrordåden summerade dess konsekvenser för integritetskränkande avlyssning, sade bland annat Dennis Töllborg, professor i rättssäkerhet på Göteborgs Universitet, följande:

9/11 spelade framför allt en roll att det är kostnadseffektivt att bugga och telefonavlyssna. Det är billigt och väldigt enkelt att göra detta och rätt ofarligt. Och det är en konsekvens av den digitala revolutionen. Kan man göra det så gör man det, alltid naturligtvis i det godas namn. Det som hände var att 9/11 gav den hegemoniska rätten. Helt plötsligt fick man en acceptens för detta, som man inte hade fått lika lätt annars, vilket gjorde att man mycket snabbare och tydligare kunde legalisera det och tydliggöra vad man […] hade gjort ändå, så att säga[.]

Det kan vara värt att notera att Sverige också spelade en aktiv roll i detta internationellt, och har varit en viktig samarbetspartner för USA, på nivå med Israel, vilket bland annat material som Edward Snowden läckte visat.

Men i den mån 9/11 försåg utvecklingen med ”den hegemoniska rätten” och gav en knuff i en viss riktning, så var grundorsakerna bakom utvecklingen mer komplexa, och måste placeras in i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang av framförallt nyliberala utvecklingar med en förskjutning i maktbalans mellan arbetarklassen, stat och kapital.

***

Här har vi alltså en av grundpelarna på vilken företag som Google, Facebook, Amazon och liknande byggt sina respektive imperier. Med de flesta hoten kring integritet ur världen, och villiga stater som samarbetspartners, kunde de nya teknikerna slå rot och utvecklas. Samtidigt som nyliberalismen gick in i en ny etapp, med fler privatiseringar, utförsäljningar och prekariseringar, framväxten av ett informations- och tjänstesamhälle i takt med att produktion globaliserades, tillsammans med logistiska flöden och just-in-time paradigmer, blev vi alla också produkter på en informationsmarknad, där allt vi gjorde på våra datorer och telefoner kartlades av privata såväl som statliga intressen.

Med allt detta på plats var massövervakningen redo för nästa steg. Från att ha varit ett fenomen som främst berört datorer och på senare tid telefoner, klev tekniken nu ut i allt fler prylar, under bland annat namn som ”the internet of things”. Smarta brödrostar, kylskåp, röststyrda assistenter som Alexa i allt fler hem – och med detta nya möjligheter att skörda data. I sin kanske allra modernaste form handlar det nu också om det som kallas ”smart cities”, som under tunna förevändningar om miljövänlighet, bekvämlighet och medborgardeltagande omvandlar städer till ett nätverk av sensorer och kameror. På så sätt är den smarta staden allestädes närvarande, den vet när du senast öppnade kylskåpet eller slängde soporna, och vilken väg du tog till jobbet. Informationen forslas sedan via sofistikerad kommunikationsinfrastruktur till gigantiska serverhallar där den lagras, analyseras, klassificeras, säljs, och köps.

Ett exempel på sådana projekt är Sidewalk Labs, ägt av Googles moderbolag Alphabet Inc. Företaget lyckades övertyga staden Toronto i Kanada att använda det attraktiva området Quayside för att bygga en hypermodern smart stad. Den blivande stadsdelen marknadsfördes som en universallösning på allt från miljöproblem till trafikstockningar och höga bostadspriser. I projektet ingick bland annat ett centraliserat informationssystem som skulle ha hand om allt från de boendes bibliotekskort till sjukvårdsärenden, förarlösa bilar, liksom sensorer för allehanda system, och ”mixed spaces” som används för olika syften beroende på ”marknadsefterfrågan”.

Eller som Eric Schmidt själv uttryckte det när projektet lanserades:

Idén på Sidewalk Labs växte fram när Googles grundare blev upprymda över alla de saker vi skulle kunna göra om någon gav oss en stad och lät oss bestämma över den.

Trots en del farhågor lyckades Sidewalk Labs dra igång projektet, men det plågades kontinuerligt av kontroverser och avhopp. Allt fler, inklusive många som till en början stödde projektet, såg det utvecklas från PR-broschyrernas teknologiska utopi till en Orwellsk dystopi där företaget körde över integritetsfrågor och vägrade såväl allmänhet som en del partners insyn och möjligheter att påverka. En kritiker kallade projektet för ”ett koloniserande experiment i övervakningskapitalism”. En Toronto-baserad journalist skrev att ”det är en sak när någon självmant installerar Alexa hemma. Det är en helt annan när gemensam infrastruktur – gator, broar, parker och torg – är Alexa, så att säga.”

Det var i fallet med Quayside inte heller fråga om att det ”råkade” bli på det sättet, eller att projektet missade att ha integritetsaspekten i åtanke. Tvärtom marknadsfördes projektet med ett helt ramverk som kallades ”privacy by design”. Detta visade sig vara föga mer än tomt snack, kunde avhoppade deltagare bittert konstatera. Hela projektet lades till slut ner efter två år.

Det kan här vara relevant att säga lite om en viktig anledning till varför dessa projekt kring smarta städer, som alltid är en samverkan mellan myndigheter och privata företag, blivit så populära. För något år sedan skrev jag en text om kopplingen mellan gentrifiering och dataspel. I den beskrev jag kort en del av de processer som driver gentrifiering idag:

[Här] finns […] också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Fenomenet smarta städer är alltså nära sammankopplat med detta sätt på vilket länder, regioner och städer idag tvingas jobba, och en förklaring till varför många så ivrigt kastar sig in i liknande samarbeten när det gäller att massövervaka städer.

Ett skräckexempel på samarbete mellan teknikföretag och staten är Kina. Där har jättar som Huawei, Baidu och Alibaba hand i hand med regimen redan utvecklat långt gående massövervakning som gynnar båda parter. Från det vidriga systemet med sociala poäng som bedömer människors duglighet och foglighet eller appar där du kan se om det finns skuldsatta människor i din närhet, till massavlyssning och övervakning av politiska motståndare, minoriteter, och arbetarklassorganisering.

Det här leder oss till nästa punkt i historien, ännu ett steg närmare presskonferensen i New York med Eric Schmidt. Sedan 11 september har kriget mot terrorismen sakta men säkert förlorat sin ideologiska kraft. Delvis på grund av alla de uppenbara brott som stormakter begått i det ”kriget”, och alla lögner de sålt under dess täckmantel, samt delvis för att det helt enkelt inte känns lika aktuellt längre och andra frågor hamnat i strålkastarljuset.

För teknikjättarna har detta inneburit ett problem, eftersom det under en period blev lite besvärligare att sälja in massövervakning igen. Detta har dock lösts med hjälp av att utse Kina till ett hot – men inte riktigt på det sätt som en först kan tänka sig. Det är inte på grund av den auktoritära massövervakningen som Kina utmålas som farligt – utan tvärtom, som en marknad där det nära samarbetet mellan regim och storföretag ger kinesiska teknikbranschen ett försprång som riskerar att rubba de västerländska företagens maktposition.

Innan coronapandemin slog till hade figurer som just Eric Schmidt rest runt och pitchat det här problemet för investerare. I material från ett sådant möte som hölls i maj 2019 står det bland annat mycket avslöjande att ”massövervakning är en ’killer application’ för djup inlärning”. Djup inlärning är en gren av artificiell intelligens och maskininlärning, där AI ska kunna lära sig saker mer självständigt – något som är en nyckel när det gäller att kunna analysera stora datamängder och återskapa människors beteendemönster.

I föredraget noteras det också att det nära samarbetet med staten gör att de kinesiska företagen inte behöver ta sig igenom besvärlig byråkrati för att kunna sjösätta sina olika projekt, vilket ger dem en konkurrensfördel. Den här genialiska marknadsföringen har två syften: Det första är att skrämma upp oss och få oss att identifiera oss med västerländska teknikjättar istället för med vanliga människor i Kina, och det andra är att få oss att acceptera den auktoritära massövervakningen som nödvändig för att vinna detta nätverkade kalla krig.

Visionen Schmidt förmedlade består i ett nära samarbete mellan staten och teknologijättar för att både digitalisera och privatisera många av de grundläggande funktioner som idag utförs av skolor, sjukvården, polisen och militären. Medborgarna ska stå för utgifterna i form av bidrag eller avgifter till de privata företagen, som förmedlar sin know-how och sina tjänster för att utföra uppdragen och kamma hem såväl en stor påse skattepengar som vinster från den teknologi de utvecklar och den data de samlar in.

Men när pandemin på allvar bröt ut i februari, ändrades plötsligt budskapet. Naomi Klein, som tidigare skrivit om katastrofkapitalism och den ekonomiska ”shockdoktrin” som alltid följer med kriser och katastrofer, har kallat denna nya vändning för ”The Screen New Deal”, och skrivit utförligt om den och dess effekter i flera artiklar på sistone.

Det teknikjättarna bland annat har tagit fasta på är hur coronaviruset gjort sociala möten svåra, och skyndat med att erbjuda virtuella och digitala alternativ. Sjukvård, som fram tills helt nyligen i bästa fall varit en parentes i de teknikutopiska visionerna, sägs nu vara ett av de främsta skälen för att digitalisera, samla in data och kartlägga. I denna nya framtid behöver vi knappt lämna våra hem – något som förut paketerades som ”bekvämlighet”, men nu marknadsförs som hälsomedvetet. Hemmet blir ett nätverkat och uppkopplat kontor, skola, vårdcentral, gym eller fängelse.

För den som har resurserna, blir allt hemlevererat, antingen digitalt, eller via olika typer av drönare och förarlösa bilar. Vi får erbjudanden vi inte själva visste att vi ville ha, baserat på AI-analyser av data som samlas in så fort vi rör på oss, ställer en fråga till Alexa, eller tittar på en video på nätet. Det är en framtidsvision som påstås drivas av artificiell intelligens, men i praktiken bygger på hyperutnyttjad och prekär arbetskraft undanskuffad ur synhåll i något lager, en serverhall, ett kontrollrum, i hemmen, eller en litiumgruva.

I väntan på att utopin fulländas är dock inte ens de automatiserade lösningarna alltid så automatiska som de framställs – case in point, när det visade sig att fräcka små robotar som levererar mat i Berkeley, CA, i själva verket kontrolleras av arbetare i Sydamerika som tjänar två dollar i timmen.

Sidewalk Labs, som kraschade ut ur Toronto efter år av skandaler, är nu tillbaka med en strid ström av investeringar. Schmidt pratar plötsligt om hur massövervakning och hypernätverkade publika miljöer ska hjälpa oss att bekämpa pandemin – och inte bara det, utan också leda oss in i en ny högteknologisk framtid. I artiklar och offentliga uttalanden har Schmidt sedan februari pratat om hur viktiga företag som Amazon är för samhället, och hur vi behöver skynda på det ”experiment i distansinlärning” som nu pågår i USA och världen över.

Staten måste enligt Schmidt satsa mer pengar och investera i högteknologisk infrastruktur som kan hjälpa dessa företag att förändra samhället. Han påpekar också att vi bör vara tacksamma mot dessa företag som ”hade kapitalet, investerade det, och tog fram verktygen” som vi nu av nödvändighet i allt större utsträckning använder under pandemin.

Vad dessa olika välgörare i Silicon Valley, Schmidt, Bezos, Gates, och så vidare, egentligen säger, är att vi ska låta dem göra som de vill. De vet att de gång på gång stött på motstånd från människor och rörelser som haft farhågor kring demokrati, insyn, integritet, privatliv eller arbetsvillkor, men ser dessa främst som utslag av otacksamhet. Nu vill de använda pandemin – precis som de använt terror och Kina – för att driva igenom samma agenda som de haft i årtionden. Det ekar ganska likt det sätt på vilket gamla önskelistor hos Svenskt Näringsliv plötsligt blev politiskt nödvändiga för att inskränka strejkrätten på grund av hamnkonflikten i Göteborg.

Än allvarligare blir det i och med att dessa visionärer inte bara vill genomföra nödåtgärder, utan permanent förändra vårt förhållande till varandra och till informationsteknologi och data. Det här har redan länge varit fallet med olika ”nödåtgärder”, terrorlagar och andra inskränkningar som sagts vara ”tillfälliga” men sedan permanentats. I pandemins spår är dock teknikmiljardärerna öppna med att de vill ha en långsiktig förändring.

Detta är inte minst tydligt i det nära på absurt optimistiska snacket om de ”experiment” i hemskolning och distansinlärning som pågår i USA just nu när många skolor och universitet hålls stängda. Dagen innan den förebådande presskonferensen där Schmidt presenteras som en av de som ska leda arbetet med att framställa en plan för delstaten efter pandemin – en plan som vi nu vet består av gammal ompaketerad skåpmat – presenterades ett samarbete med Bill Gates för att ”utveckla ett smartare utbildningssystem”.

Det mest talande i den presentationen var när Cuomo förkunnade att vi nu hade ett historiskt tillfälle att implementera många av de idéer som ”visionärer” som Bill Gates länge närt. Han frågade sig bland annat, till synes retoriskt: ”[A]lla dessa byggnader och fysiska klassrum, varför, med all den teknologi vi har?”

För alla de som under pandemin kämpat med att försöka hålla en underbemannad och underbetald sjukvård flytande, som jobbar inom transportsektorn, eller som kämpat med att försöka hålla utbildning igång via Zoom-möten och andra digitala plattformar framstår den här retoriken tom på flera sätt. Kärnan i det hela är att Schmidt, Gates och den industri de representerar ser tekniken som lösningen inom den rådande nyliberala kontexten. Svaret på problem med för stora klasser eller sjuka människor blir för dem inte bättre löner, mindre klasser, fler sjukplatser, mer självbestämmande, och mer bemanning inom viktiga yrken som sjukvård och utbildning, utan tekniska lösningar som i bästa fall döljer problemen och i värsta fall förvärrar dem och gör folk arbetslösa.

Just när det gäller utbildning har frågan också en tydlig feministisk vinkel. Förutom att teknikmiljardärerna inte verkar inse hur svårt och jobbigt ”experimentet” med inlärning på distans varit under coronapandemin, får sådana förändringar också stora konsekvenser för det reproduktiva arbete (städning, matlagning, att ta hand om barn, osv) som allra oftast utförs obetalt av kvinnor. Redan på 70-talet var bland annat Silvia Federici inblandad i en kampanj kallad ”Wages for Housework”, som försökte belysa de strukturella patriarkala aspekterna som det kvinnligt kodade och marginaliserade reproduktiva arbetet var ett utslag av.

När folk plötsligt ska börja undervisas på distans lämpas en hel mängd sådant arbete över på hushåll och individer, och tiotals om inte hundratals år av feministisk kamp för kvinnors frihet riskerar att skjutas ”tillbaka till spisen”. Generellt sett förflyttas också ansvar från arbetsköpare till arbetare. Kapitalister behöver plötsligt varken förse arbetarna med en arbetsplats, eller se till så att den är säker. Hur kan ett skyddsombud genomföra sitt arbete om alla sitter hemma? Vem tror ni kommer få skulden om hemarbetare får problem på grund av oergonomiska arbetsställningar, eller psykiska problem på grund av svårigheter med att koppla bort jobb från så kallad fritid? Det som redan är vardagsmat för många prekära arbetare inom tjänstesektorn ska nu bli standard för allt fler.

Det allra senaste när det gäller att utnyttja pandemin för att implementera massövervakning är virusspårning och upprätthållandet av karantänåtgärder. På många håll sker detta via appar och genom att staten begär ut information om människors rörelse, och på ställen som exempelvis Rysslands används den senaste teknologin för ansiktsigenkänning för att övervaka och disciplinera människor. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att detta är ett experiment i massövervakning som hjälper till att utveckla dessa tekniker för syften långt efter att pandemin är borta, och skapar verktyg samt sätter prejudikat som vi kommer att få leva med under lång tid.

***

Mer generellt handlar det här också om den fallgrop som en riskerar hamna i om en tror att teknologin inom vårt sociala, ekonomiska och politiska sammanhang är neutral. Huruvida teknologi i sig – om nu en sådan abstraktion alls är meningsfull – är neutral, kan vi för tillfället lämna därhän. Faktum är dock att specifika teknologier alltid tas fram i ett specifikt sammanhang, där frågor kring vem som har makten och vilka incitament som finns är helt avgörande. Eller som David Noble uttrycker det i boken Progress Without People:

[G]ångbarheten för en specifik teknologisk design har inte bara att göra med en teknisk eller ens ekonomisk utvärdering, utan snarare främst en politisk sådan. En ny teknologi anses gångbar om den kan inrättas i de rådande maktförhållandena.

Det är så det är möjligt att få självkörande bilar som är vårdslösa eller rasistiska. Det är på det här sättet ett auktoritärt samhälle kan utveckla tekniker som övervakar och disciplinerar människor istället för att göra dem fria och tillfredsställa deras behov, kan ge upphov till teknologier som centraliserar, och som gör människor till sitt bihang istället för tvärtom. Och det är så här vi får ett samhälle där teknologi gör så att människor förlorar sin försörjning eller görs utbytbara för kapitalet istället för att få mer fritid.

Det finns också en fråga kring vad som händer när de flesta jobb kan automatiseras bort. I ett samhälle utformat efter mänskliga behov hade något sådant varit positivt, men i ett samhälle där hotet om svält eller hemlöshet är det främsta vapnet för att disciplinera människor blir frågan en annan. Kapitalismen har genom århundradena visat en otrolig anpassningsförmåga, och därför finns det ingen anledning att tro att slutet för detta ekonomiska system nödvändigtvis är nära.

Istället har allt fler av teknikoptimisterna och högern anammat basinkomst som ett svar på massarbetslöshet. Vissa ser förstås basinkomst som ett sätt att just omdana ekonomin och ge människor frihet att själva bestämma hur de spenderar sin tid, men för andra är det bara ett nytt sätt att disciplinera folk. Hur det än blir finns det ingen anledning att tro på basinkomst som en magisk lösning som kan kringgå det faktum att vi här i grunden har att göra med maktrelationer och maktkamp mellan arbetarklassen, staten och kapitalet.

Med coronaviruset som täckmantel har teknikbranschen med Silicon Valley i spetsen hittat ett nytt sätt att både skrämma och locka oss att anamma en vision som de länge drömt om och redan är i färd med att implementera. Det handlar om massövervakning och datalagring, och om att kartlägga våra liv i minsta detalj i syfte att kunna profitera på allt vi gör. För stater, regioner och städer har detta samtidigt både varit ett sätt att fixa ekonomin och utöka sin kontroll över människor. Det brukar ske genom privatiseringar och stora bidrag eller skatteavdrag till teknikföretag, och trots fina ord om miljötänk och respekt för privatliv är varken företagen eller staten speciellt sugna på att begränsa övervakningen.

Men det betyder inte att loppet är kört. Teknikbranschen och staten har lagt enorma resurser på att övertyga oss om den här teknikdystopins förträfflighet. De är ständigt rädda för rörelser som ifrågasätter, avtäcker de egentliga motiven bakom förslagen och visionerna, omdanar teknologi och tekniker till sin egen fördel, och pekar på en annan väg. Jag tror att det viktigaste för att kunna fortsätta det här motståndet är att inte låta sig luras att det här är någonting nytt, och placera både kritiken och våra idéer om alternativ i ett större sammanhang. Det handlar helt enkelt om makt. Om politiska pampar, stenrika miljardärer och globala teknikjättar, mot vanliga människors solidaritet och den myriad av nätverk av ömsesidig hjälp som sprungit upp som svampar ur jorden under pandemin. Choose your fighter.

Inlägget Den digitala shockdoktrinen dök först upp på anarkism.info.

Året är 2019. I Dalarna bestämmer sig några djurrättsaktivister för att demonstrera. En av aktivisterna jobbar som lärare på en av arbetarrörelsens mest prestigefyllda folkhögskolor. Demonstrationen går som planerat, sakligt uttrycker aktivisterna sina åsikter, flera åhörare stannar till och diskuterar. Vissa gillar och andra håller inte med. Som sig bör. 

Några dagar efter demonstrationen kontaktar en lokal lantbrukare folkhögskolan, hen hotar samt anklagar läraren för brottsliga handlingar. Läraren hävdar sin oskuld. Lantbrukaren hänger likafullt ut läraren, både i media och till polis, som en ”extremist”. Utifrån lantbrukarens anklagelser startas polisutredningar, en utredning som senare läggs ned och en annan som inte innefattar läraren. Ledningen på folkhögskolan avvaktar inte resultaten av utredningarna utan handlar omedelbart i rädsla för att skolan ska förknippas med ”militant djurrättsaktivism”. Denna ledning består av en styrelse med uppsatta personer inom arbetarrörelsen, ombudsmän/kvinnor på LO och ABF samt en socialdemokratisk riksdagsledamot. Ledningen uttrycker oro för att jordbrukarens anklagelser ska fläcka skolans rykte. Kanske blir ledningen också rädda för att anklagelserna i förlängningen skulle skada socialdemokratin?

Styrelsen och rektorn på socialdemokraternas folkhögskola agerar i detta läge i strid med grundläggande arbetsrätt. I konflikt med arbetsrätten stänger ledningen av läraren ifrån hens tjänst. Samtidigt får läraren och hens familj ta emot hat och mordhot, från jägare, jordbrukare och högertroll. I bakgrunden passar diverse högerpolitiker på att vinna politiska poänger, t ex i kommunfullmäktige samt i parlamentarismens högborg där ärketrollet Bali ser sin chans i riksdagen. Högerpolitiker anklagar folkhögskolan för att fostra ”terrorister”, en anklagelse som i förlängning slår hårt mot läraren som alltmer knuffas ut i kylan av skolledningen. Bakom stängda dörrar verkar ledningen alltmer paranoida, man diskuterar sinsemellan om läraren är en ”vänsterextremist” som har ”infiltrerat” skolan. Ledningen uttalar sig i media, alltjämt med hjälp av negativa associationer om läraren, såsom ”vi på skolan tar såklart avstånd ifrån allt våld”. Ledningen medverkar i socialdemokratisk dagspress och styrelsens ordförande låter sig t.o.m. intervjuas av Jaktjournalen. När SVT hör av sig för intervjuer, av läraren och deltagare på skolan, låser ledningen dörrarna till skolan för utomstående. På folkhögskolans Facebooksida trollar högerdrev mot läraren, skolan låter hat och hot-kommentarer ligga kvar för allmän beskådan ett bra tag innan kräkningarna modereras bort.

När en av deltagarna på skolan slår larm och ifrågasätter om avstängningen av läraren gått rätt till ingriper skolans arbetsgivarorganisation. Det visar sig att ledningen felaktigt stängt av medarbetaren och därför återinsätts hen i tjänst omgående. Dock dröjer det ett bra tag innan läraren är tillbaka på skolan. Förhandlingar inleds mellan skolan och lärarens fackförbund gällande en offentlig upprättelse av lärarens förtroende ifrån skolledningen. Under förhandlingen granskas och ifrågasätts läraren av rektor och styrelseledamöter. T ex undrar ledningen för arbetarrörelsens folkhögskola vad läraren tycker om ”direkt aktion” och om ”våld”. Det tar tre månader innan läraren är tillbaka i tjänst, men med hjälp av sitt fackförbund får läraren igenom alla sina krav. I samband med återgången redogör ledningen offentligt på skolan att man nu har förtroende för sin anställde. Samtidigt hävdar ledningen bakom stängda dörrar att läraren agerat opassande när hen engagerat sig offentligt i en sådan olämplig fråga som djurrätt. T ex kommenterar riksdagsledamoten att ”många bönder är med rätta rädda, vad ska jag säga till bönderna?”.

Under avstängningen, samt när läraren är i aktiv tjänst igen, fortsätter läraren sitt engagemang i djurrättsfrågor. Det dröjer endast några dagar efter återgången innan en jägare mejlar ledningen och ifrågasätter varför skolan har en djurrättsaktivist som anställd. Ledningen konfronterar då återigen läraren, denna gång mer aggressivt än tidigare. Skolans styrelse ställer nu läraren inför ett ultimatum, antingen upphör hen med sitt politiska engagemang annars kommer skolan att avpollettera läraren, trots att det saknas grund för uppsägning. Styrelsen är väl införstådd med att läraren inte gjort något fel, såsom juridiskt (paradoxalt nog sitter styrelsens ordförande till vardags i riksdagens justitieutskott, bl.a är hon delaktig i utredningen om ifall staten ska förbjuda rasistiska organisationer). Att läraren är omtyckt på skolan, både av deltagare och kollegor, verkar oväsentligt för styrelsen. Ledningen menar att det väsentliga är att lärarens agerande riskerar att skada den socialdemokratiska skolans rykte. Läraren argumenterar gentemot styrelsen att det inte är hens agerande som eventuellt skadar skolans rykte utan det är agerandet av en tredje part som utifrån sina politiska motiv använder läraren som ett redskap för att skada skolan. Läraren understryker att en anställd på arbetarrörelsens skola borde ha en ledning som visar klassolidaritet och skyddar personal från yttre hot, framförallt ideologiskt motiverande angrepp från höger. Läraren poängterar självklarheter som att anställda har rätt att utnyttja sin frihet att utrycka sina åsikter. Därefter pressar ledningen läraren med hot om uppsägning. Ledningen börjar samtidigt strategiskt erbjuda läraren möjligheten till en ”fördelaktig överenskommelse” om läraren säger upp sig själv (det är fascinerande hur enkelt chefer kan få till komplexa förändringar på jobbet om det gynnar arbetsköparen!).

På samma gång blir arbetsmiljön på folkhögskolan alltmer ansträngd. Några i personalen slutar och andra som mår dåligt. Läraren får ta emot negativa kommentarer ifrån vissa kollegor om att det är jobbigt att läraren arbetar på skolan, att läraren är ett ”hot” mot deras status. Läraren, som vägrar acceptera styrelsens krav om att hen ska begränsa sitt politiska engagemang och sluta med djurrättsaktivism, vill inte längre jobba kvar på skolan och väljer att ingå en överenskommelse med ledningen. En överenskommelse som innebär att läraren avslutar sin tjänst med en längre uppsägningstid. Ledningen kräver dock att läraren lämnar skolan omgående, endast en dryg vecka efter att läraren återgått i tjänst, med skolans förtroende, och bara några veckor innan slutet på läsåret. Läraren tillåts inte ta avsked av sina kollegor och deltagare. Lärarens tidigare mentorsgrupp kräver dock av ledningen att läraren ska närvara på skolavslutningen. Studierektorn på socialdemokraternas folkhögskola vägrade tillmötesgå deltagarnas önskemål.

En ny värld i våra hjärtan…

År 2019 är djurrätt fortsatt en av de mer politiskt laddade frågorna i Sverige. Det är svårt att sansat diskutera djurrätt utan att behöva försvara varför man inte är en galen terrorist. Via parlamentarismens bakgårdar utövar LRF och jägarlobbyister starka påtryckningar och mobiliserar gentemot privatpersoner såväl som mot organisationer. T ex har Djurfront, Djurens Rätt och läraren på arbetarrörelsens folkhögskola behandlats utifrån lobbyverksamheter som härstammar ifrån dessa intressegrupper. Samarbetet mellan Djurens Rätt och Max avslutades. Vegomässan stängdes ned. Påtryckningarna kan få omfattande konsekvenser för människor som har mindre möjligheter att försvara sig rättvist i media eller mot arbetsköpare. Läraren på socialdemokraternas folkhögskola utmanövrerades av en skolledning helt okunnig om grundläggande djurrättsfrågor. Ledningen var aldrig intresserad att på allvar diskutera djurrätt. Däremot var ledningen väl insatt i den arbetsrätt man gick emot. Detta är en ledning som förväntas kämpa och tillvarata arbetarklassens intressen och uppmana till kritiskt tänkande hos deltagarna samt personalen på skolan. Ledningen gjorde tvärtom. Styrelsen lät en utomstående part, lantbrukaren, sätta agendan i interna angelägenheter gällande personalen. Ledningen föreföll mest vilja göra sig av med den anställde. Därutöver undanhöll ledningen detaljer, såväl för personal, deltagare, som för media, hur skolan resonerat och hanterat avstängningen samt uppsägningen av läraren. Finns det någon annan fråga än djurrätt som hade hanteras lika ängsligt idag?

Vid vissa tillfällen blir det extra tydligt hur viktigt det är med status i den parlamentariska demokratin. När prestige och makt för enskilda riksdagsledamöter hotas säljer det politiska etablissemanget i samma ögonblick ut det opassande. Ibland blir det också påtagligt hur godtyckligt demokratins och rättssystemets spelregler används av politiker och andra makthavare. I fallet med folkhögskolan i Dalarna verkade skolledningen strunta i fackliga rättigheter när bilden av socialdemokraternas statusbygge krackelerade. Det är tyvärr vanligt förekommande att sossarna ”glömmer” sitt radikala förflutna, T ex att vilda strejker en gång i tiden var en vanlig kampmetod, även för sossar. Idag betraktas vilda strejker som extremism. Skolledningens extrema ängslighet gällande ”våld” blottar deras auktoritära inställning i frågan. Ledningen verkade endast intresserad av att demonisera det ”våld” som ”andra” gör. Mönstret känns igen. Alltifrån en begränsad strejkrätt, inskränkt LAS, till enskilda arbetares arbetsmiljö offras i samma ögonblick när sossar med makt ska skydda sig själva och sina luftslott. Maktfullkomliga ”statsbärande” politiska partier tappar till sist perspektiven och gör vad som helst för att behålla makten. Å ena sidan är det är inte konstigt att politiker försöker påverka genom lobbyism. Likväl är det motbjudande när politiker använder sin makt för att trycka ned ”underlägsna”. Kvar blir en glåmig bild av verklighetens socialdemokrati, maktlös, utan ideologiskt innehåll eller moraliskt hjärta och i avsaknad av klassmässig förankring. Det är en socialdemokrati som inte bara i regering eller via riksdagen säljer ut sina värderingar för att klamra sig fast vid makten, utan också kastar sina gräsrötter, partimedlemmar, väljare och anställda till vargarna om det krävs för att ingen ska se att kejsaren är naken.

När sossarna agerar riskerar människor att lämnas i spillror på arbetsplatser. Det kan handla om medarbetare som utmanövreras av chefer, anställda som hängs ut offentligt av ledningen eller personal som allierar sig med makten mot sina kollegor. Splittringar bland medarbetare används gärna strategiskt av arbetsköpare för att kontrollera sina anställda. En underordnad arbetarklass som strider sinsemellan har mindre ork till fackligt engagemang i syfte att försvara sina rättigheter och märker inte när strategiska försämringar implementeras på jobbet av ledningen.

Till slut orkade delar av personalen på folkhögskolan i Dalarna inte bry sig längre, ”det spelar ingen roll vad en säger för det förändrar ingenting ändå”. I samma stund köpte ledningen ut läraren vars politiska engagemang blivit ett problem för kompisgänget i styrelsen. Sossarna på folkhögskolan hade valmöjligheter. De kunde ställt sig bakom lärarens politiska engagemang, tagit det som ett exempel på att någon ”Gör sin röst hörd” (skolans slogan). Grundbulten i skolans agerande är troligen styrelsens rädsla att förlora status. Sossarna verkade ängsliga att inte uppfattas som respektabla av allmänheten. Ängsligheten underbyggde troligen ledningens agerande gentemot läraren. Det är emellertid samma ängslan som i slutändan riskerar att leda till det som sossarna är mest rädd för, att allmänheten ser det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som hycklare och partiet hamnar i politisk karantän. Rädslan är befogad, vem vill ha samröre med hycklare?

Folkhögskolan som skolform har historiskt erbjudit människor på samhällets skuggsida möjligheter att utveckla egenmakt. På arbetarrörelsens folkhögskola i Dalarna råder idag helt andra förutsättningar och normer. Istället för att uppmana till kritiskt tänkande och politiskt engagemang, hos deltagare och personal, verkar skolan motarbeta allt och alla som utmanar status quo. I samband med konflikten kring läraren upplevde deltagare att de lämnades vind för våg av skolledningen. Inställda lektioner och brist på lärarvägledning gjorde att deltagare kom med klagomål på skolan och ställde krav till ledningen. De deltagare som var mest kritiska mot ledningen riskerade i slutändan sin gymnasiebehörighet. En av deltagarna fick en varning för att hen opponerade sig alltför mycket. Deltagarna upplevde i slutändan att deras ansträngningar inte gav något resultat. Ledningen verkade mer intresserade av att skydda sin status än att tillmötesgå deltagarnas behov. Hur ska den största deltagargruppen på folkhögskolan idag, ”nyanlända”, förväntas ta sin rättmätiga plats i samhället utifrån detta studieklimat? Vilket ansvar har skolor och politiker för den strukturella rasism som idag begränsar livet för deltagare som vill bygga nya liv i Sverige? Precis som att läraren motarbetades av ledningen kan deltagarnas framsteg hindras när potentater och personal på skolan känner sin makt eller status hotad.

Är det en mörk framtid som väntar med förtyck på arbetsplatser och med begränsad social frihet? Inte nödvändigtvis! Utmaningarna är stora men vi kan agera, ta initiativ, bygga motstånd och vinna mark. Dock kräver kampen att vi mobiliserar och håller ihop. Att vi jobbar strategiskt och kompromisslöst på olika sätt. Såväl via fristående fackförbund, som med organisering och med aktioner på gatan. Solidaritet är grundläggande om vi ska bjuda motstånd gentemot överhögheten i dess olika former, må vara chefer, styrelseledamöter, politiker, journalister, företagare eller lantbrukare. Fallet med folkhögskolan i Dalarna är ett lärorikt exempel hur det kan gå när makthavare inom företag, media och politiken mobiliserar kring ”känsliga frågor”, som djurrätt. Friheten för ”arbetare”, ”aktivister”, ”icke-mänskliga djur”, begränsas till fördel för makthavarnas inflytande. Ängsligheten kring djurrättsfrågor kan vara till vår fördel om vi använder situationen rätt. Det kräver dock att vi sluter upp och kämpar mot makten, mot lagen och mot normer.

Vi som tar striden, ifrågasätter staten och överhöghetens normer, riskerar att hängas ut i media, vår ”status” sätts på spel, vårt arbetsliv kan offras när politiker och chefer manipulerar rättssystemet. Därav är det desto viktigare att vi tar hand om varandra. Vi kan använda deras falskspel till vår fördel, genom deras agerande blir det tydligt vilket samhälle vi inte vill ha. Utifrån deras dystopi bygger vi vår utopi, Vi upprättar samarbeten och strukturer som gynnar solidaritet och omsorg, varigenom vi blir starka och tar kontroll över våra egna liv. Radikal organisering borde vara en av de viktigaste frågorna framöver. Istället för att förlita oss på etablissemanget, politiker eller arbetsköpare, skapar vi obevekligt våra egna frihetliga förutsättningar. På så sätt kan vi börja bo, äta och umgås utifrån andra villkor än idag. Kampen är antikapitalistisk. Om makten, låt vara sossar på folkhögskolan, jägare eller lantbrukare i Dalarna, tror att de kan vinna över oss kommer de att bli besvikna! Berättelsen om folkhögskolan i Dalarna slutar här. Framtidens historia skriver vi tillsammans, idag!

(Idag är läraren med förnyad glöd engagerad i djurrättsfrågor. Hen kan mycket väl tänka sig att återigen jobba med folkbildning. Däremot kommer läraren aldrig mer att jobba för en så kallad socialdemokratisk arbetarrörelse.)

Aktionsgrupp Informationsbyrån

Inlägget Socialdemokrati till varje pris? dök först upp på anarkism.info.

C har permanent uppehållstillstånd – ett så kallat green card – är gift med en medborgare, och hans fyra barn är alla födda i USA. Han har bott i landet i många år, och är en omtyckt och aktiv person i sitt lokalsamhälle. Det här är hans hem, det här är hans liv. Ändå är det han som förs bort denna morgon, medan jag – i allt väsentligt en främling – ligger kvar och sover några kvarter bort, intet ont anande.

Det visar sig att staten vill utvisa honom till Filippinerna, där han med sin historia av missbruk, som han efter en lång kamp övervunnit, skulle kunna fara riktigt illa under Dutertes hänsynslösa regim. Han har inga starka band kvar till det landet, och ingenstans att ta vägen där. Det skulle säkert gå att säga att det som sker, sker är på grund någon regelteknisk detalj i immigrationslagen, men låt oss vara ärliga: Det handlar egentligen om djup, systematisk, och organiserad rasism – en företeelse som är en del av USAs själva fundament.

Senare samma dag rycks även jag till slut ur min vardagslunk, om än på ett betydligt mildare sätt. Jag knappar in Cs nummer och skickar iväg ett meddelande. Undrar om han kan hjälpa oss med att installera en grej hemma, som han gjort förut. Får inget svar, vilket jag tycker är märkligt. Snart ser jag nyheter flimra förbi om ett ICE-tillslag i vår stad. De har blivit djärvare, tänker jag, och drar mig till minnes en episod tidigare under våren när ICE i samma område bestämde sig för att ligga i bakhåll på papperslösa då de skjutsade sina barn till skolan på morgonen.

Det tar några sekunder, sedan fryser jag till. Gör lite eftersökningar och hittar sedan en redogörelse av vad som hänt från pastorn för en närliggande kyrka, som känner den drabbade familjen väl. Jag själv är inte direkt berörd – känner inte C personligen utan bara via vänner – och väl medveten om vad som händer runtom i detta land, hur människor slits från sina familjer, och hur våldsamma gränserna gjorts de senaste 30 åren under den extrema centrism som här i USA går under benämningen bipartisanship.

Jag brukar ibland sitta nattvakt i en närbelägen kyrka, som agerar fristad för papperslösa och speciellt utsatta individer. På väggen i allrummet där nattvakten spenderar största delen av passen hänger instruktioner om vad vi ska göra om ICE kommer. Öppna inte dörren. Tro inte på nåt de säger eftersom de ljuger och manipulerar. Be att få se skriftligt tillstånd för husrannsakan. De har oftast ingen, eller försöker luras med ogiltiga dokument. Fördröj och ring efter hjälp. Instruktionen bär i sig själv ett bistert vittnesmål om ett sjukt och omänskligt system.

Jag vet redan hur det här systemet fungerar. Ändå känns det hela overkligt när det kommer så nära, när någon vars nummer jag har i telefonboken plötsligt kidnappats av vad som känns som uniformerad ondska.

Under samma vår, 2018, uppstod en rörelse i USA under namnet ”Occupy ICE”. Efter ett antal avslöjanden om förhållandena i ICE-anläggningar och om myndighetens metoder gick en ilska som länge pyrt under ytan slutligen över i handling. Förvaringsanläggningar i olika delar av landet besattes med tältläger och protester. I New Jersey pågick i radikala kretsar en diskussion om detta när C rycktes från sitt liv och sin familj, men den handlade då om hur engagemang kunde förvandlas till något som gav konkreta resultat. Ockupationsrörelsen satte definitivt ICE på kartan, skrämde upp myndigheterna, och fördyrade processen, men vi ville ha en mer långsiktig vision innan vi satte igång med någonting som vi visste kunde landa folk i trubbel, eller dö ut lika snabbt som det började.

Vid den här tidpunkten var avskyn mot ICE dessutom knappast något som begränsade sig till de drabbade människorna och en klick aktivister. ”Abolish ICE” hördes som slogan från sociala rörelser, fack, såväl som aspirerande kongressledamöter som New Yorks Alexandria Ocasio-Cortez. Hela rörelser försökte pressa områden eller städer att inte låta ICE etablera sig, och vissa städer utropade sig själva till s.k. ”sanctuary cities” vilket innebar att de uttryckligen förbjöd den lokala polisen att samarbeta med federala immigrationsmyndigheter som ICE. Motståndet mot ICE var alltså vid det här laget redan brett, brokigt och djupgående.

I diskussionen om ICE missar folk ibland att denna myndighet inrättades 2003, och därmed inte ens funnits i 20 år. Att avskaffa ICE är alltså på ett sätt ett högst tänkbart projekt, trots att det ibland utmålas som rena utopin. Sedan ICE upprättades i kölvattnet av 11 september och kriget mot terrorn har dess anslag, användningsområde och djärvhet stadigt ökat. I och med valet av Trump till president har lagändringar genomförts som dels givit upphov till att allt fler familjer splittras vid gränserna, dels att allt fler räder genomförs i landet i syfte att hitta och deportera papperslösa.

Människor som förut knappast behövde oroa sig för att bli ifrågasatta eller arresterade har nu också hamnat i riskzonen. Det har till och med rapporterats om fall där amerikanska medborgare, inklusive militärveteraner eller barn, tagits i förvar i strid med de federala lagar som myndigheten på pappret ska rätta sig efter, bara för att de inte sett tillräckligt vita ut.

Men även om det är bra att en bred rörelse har uppstått där de flesta är överens om att underminera ICE på alla möjliga sätt, så är tyvärr lösningen för den liberala falangen av detta motstånd att helt enkelt göra förvar, gränser och utvisningar mer mänskliga. Det är en taktik som stannar vid reformer som legitimerar ett något snällare system med samma funktion, istället för att kontinuerligt underminera hela gränspolitiken för att på sikt avskaffa gränser som sådana. Till och med den populäre vänsterkandidaten Bernie Sanders lovar hårda gränskontroller för att förhindra människor från att komma in i landet.

Detta kunde också redan från början utläsas även i de mest radikala demokraternas retorik, och demonstrerades tydligt när bland annat Ocasio-Cortez under sin första tid som kongressledamot, trots sitt högljudda motstånd mot ICE, röstade för att finansiera Homeland Security, den övergripande myndighet under vilken ICE faller. Problemet för radikala sociala rörelser har därför varit hur praktiken ska se ut för att i denna missnöjesvåg vinna omedelbara förbättringar genom organisering tillsammans med papperslösa, utan att sugas in i ett liberalt eller demokratiskt projekt som samtidigt legitimerar utvisningar, gränser och en uppdelning mellan ”lagliga” och ”olagliga” individer och grupper.

Faktum är att hela den rådande gränspolitiken i USA i stora delar är ett relativt nytt fenomen. Även om kontroll av gränser länge förekommit, så var det inte förrän på 80-talet som militariseringen av dem påbörjade, främst förstås på USAs södra gräns. I samklang med en pågående avindustrialisering, transplanterades tankegångarna från den så kallade ”tough on crime” strategin till gränsövervakning, under namnet ”prevention through deterrents”. Migranter och flyktingar skulle avskräckas från att nå USA genom att de populära urbana övergångarna övervakades stenhårt, vilket tvingade ut flyktingströmmar i livsfarliga ökenområden.

Som följd ökade antalet dödsfall, samtidigt som en hel lukrativ industri för människo- och drogsmuggling växte fram, vilket ytterligare ökade riskerna och fortsatte våldsspiralen. Bill Clinton var en av de drivande presidenterna i denna nya gränspolitik. I tidiga dokument från arkitekterna för denna process går det också att rakt upp och ner utläsa att fler dödsfall och ökat våld skulle vara indikatorer på att taktiken ”fungerade”.

Enorma summor pengar läggs sedan 80-talet årligen på denna gränspolitik, och som resultat har något som kan kallas det gränsindustriella komplexet uppstått. Detta har på sätt och vis lett till att vända många samhällen mot sig själva. Industrijobb som under 80- och 90-tal försvann ersattes av en allt större säkerhetsapparat, till den grad att det numera finns mycket stora pengar i att jaga, förhindra, transportera och förvara migranter. På samma sätt har människor i många samhällen, både på gränserna och längre inåt landet, där förvaringsfaciliteter finns, blivit beroende av gränsekonomin för sin försörjning.

Här blir det också uppenbart varför inte ens de mer radikala demokraterna på riktigt kan arbeta mot denna utveckling. För det första är det som händer idag inte någon egentlig avvikelse från tidigare politik, utan en utveckling av den som demokraterna själva varit med och drivit på. För det andra har demokraterna varit i det närmaste blinda för den avindustrialisering som gick hand i hand med den nya gränspolitiken och ekonomiska omställningen. Att ta tag i problemets rot vore att ifrågasätta och förkasta över 30 år av nyliberal politik. Något som varken det demokratiska partiets etablissemang eller det kapital som de är beroende av har några större intressen av att göra.

Samtidigt är denna militariserade gränspolitik inte nödvändigtvis problematisk för företag som är beroende av billig ”illegal” arbetskraft. För att parafrasera Aaron Bobrow-Strain, som nyligen givit ut en bok om den amerikanska gränspolitiken, så är gränserna inte ett misslyckat försök att avskräcka folk från att förflytta sig över dem, utan en brutalt välfungerande prekariseringsmaskin. Den utsatthet som gränsindustrin försätter människor i genererar inte bara i sig själv stora vinster åt de inblandade privata företagen, den ger också tillgång till en mycket utsatt och desperat arbetskraft för den inhemska marknaden i stort.

Gränspolitiken är dessutom egentligen bara en av många pusselbitar som tillsammans speglar den sociala, ekonomiska och politiska situationen i USA. Valet av Trump till president 2016 är i det här avseendet både en orsak och en verkan. Det speglar redan pågående trender i USAs politik men agerar också som en katalysator. De lagar han infört och den retorik med vilken han slänger sig har försatt massor med människor i livsfara både när det gäller att drabbas av myndigheters allt djärvare angrepp på migranter, och de fristående högerextrema grupper eller individer som ser retoriken och politiken som ett grönt ljus för egna rasistiska attacker.

För några veckor sedan riktade Trump exempelvis in sig på ett antal progressiva kvinnliga icke-vita kongressledamöter (bland annat just Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar) och sade att de borde åka hem till ”sina länder” om de inte gillar USA. När han några dagar senare i ett tal återigen kritiserade Ilhan Omar, började publiken skandera ”send her home”. Detta alltså om en amerikansk medborgare. Trump strålade sig med nöjd min i tillropen innan han fortsatte sitt tal. Även för de som är kritiska till de progressiva demokraternas politik och ser den som en avledning eller återvändsgränd, är det därför viktigt att inse allvaret i den hotbild som skapas för människor genom normaliseringen av högerextremism som sker i USA just nu.

Efter den senaste tidens milkshakeattacker, och kanske framför allt efter Willem Van Spronsens angrepp på ICEs transportfordon, som kostade honom livet, har Trump, Ted Cruz och andra republikaner också gjort utspel som syftar till att försöka terrorstämpla ”antifa”. Även om bristen på förståelse för hur antifascism fungerar och de påhittade myterna som cirkulerar om ”organisationen ANTIFA” i dessa sammanhang är rätt löjeväckande, så är själva försöken allvarliga. I de resolutioner som nu börjat flyta runt i kongressen sammanblandas antifa med ”vänsteraktivism”, ICE-protester och andra löst definierade termer, vilket kan ge utrymme för en bred repression av inte bara antifascistiska initiativ, utan också facklig aktivism, organisering mot det gränsindustriella komplexet, och andra viktiga arbetarklassfrågor.

Samtidigt är hyckleriet kring utspelet uppenbart. Sedan 1990 har högerextrema, enligt mycket försiktiga siffror, mördat 500 personer i USA. Under samma tid har en enda person dödats som resultatet av antifascistisk aktivism, och detta i en konfrontation mellan antifascister och nazister, där båda sidor var beväpnade. Ted Cruz, en av kongressledamöterna som introducerat resolutionen, har dessutom själv starka kopplingar till sådana högerextremister. Syftet är alltså på inget sätt att stävja ”extremism”, utan att underminera organisering mot fascism och andra repressiva maktordningar eller institutioner.

Även om situationen på många sätt kan se dyster ut, finns det ändå en hel del hopp i all den gräsrotsorganisering som skett de senaste åren när det gäller både de militariserade gränserna och mer utpräglad antifascism. Den amerikanska alt-right rörelsen har också i flera avseenden tappat luften, när dess ironiska dimridåer fallit bort, bland annat efter våldet i Charlottesville, och när flera organisationer därefter fallit ihop i spåren av granskningar eller interna stridigheter. Faran är på intet sätt över, men det finns potential för organisering och bevis för att de här trollen fortfarande spricker i solen, även om de gjort sig lite mer hemtama i dagsljus.

Efter ett antal veckor av kampanjande och protester släpptes C från ICE-förvaret, och kunde återförenas med sin familj. Många andra är inte lika lyckligt lottade, och spenderar istället sin tid i vinstdrivna fängelseanläggningar under avsiktligt fruktansvärda förhållanden, eller till fots i en livsfarlig och stekhet vildmark – precis som de två politiska partierna i kapitalismens högborg har tänkt sig. Men bortom denna parlamentariska återvändsgränd finns det alltid små stigar, sprickor i murarna, och imperfektioner i stängslen, i vilka vårt motstånd kan gro och växa sig starkare.

Länktips:
No Wall They Can Build – CrimethInc
Who Benefits from the Militarized Border? – Against the Grain (Podcast)

Inlägget Imperiets gräns dök först upp på anarkism.info.

Hur startades Green Anti-Capitalist Front?

GAF växte fram ur en arbetsgrupp inom London Anarchist Federation. Vi diskuterade ekologi och Extinction Rebellion (XR), som just då figurerat i nyheterna på grund av blockader av broar i London, kom på tal. Vi var kritiska till deras taktik, framför allt samarbetet med polisen och den inte helt transparenta organisationsstrukturen, men vi ville inte heller bara cyniskt sitta vid sidan om och inte göra något annat än att kritisera. Vi hade också just deltagit i den nystartade London AntiFascist Assembly (LAFA) som är en allians av olika vänstergrupper runtom London som alla vill konfrontera fascism. Så GAF inspirerades av dessa två rörelser i sitt inledningsstadium.

Såvitt vi har kunnat se så har ni deltagit i klimataktioner runtom London. Är gruppen främst inriktad på det här området? Är ert mål att expandera, eller försöker ni kanske snarare att länka upp med liknande initiativ på andra håll?

Vi ser GAF som en samlande symbol för autonoma rörelser vartsomhelst i världen, och har uppmuntrat de som kontaktat oss och visat intresse, men vill samtidigt undvika en situation där London ses som centrum för en global rörelse. Även lokalt siktar vi på att vara ett nätverk av etablerade grupper och enskilda individer snarare än en formell grupp med en centralkommitté. Ett av de främsta syftena med GAF var att sammanföra grupper och individer som inriktar sig på miljöfrågor och aktioner, men med en antikapitalistisk förståelse av orsakerna, med mer traditionella socialistiska grupper som förstår att miljöförstörelse och ekologisk förödelse är något de behöver konfrontera. Snarare än att skapa ännu en grön eller socialistisk grupp så vill vi bygga nätverk och en större kollektiv kraft.

Vilka ser du som de huvudsakliga hoten mot vår miljö idag?

1) Kapitalistiskt vinstmotiv och marknadskonkurrens som innebär ett oupphörligt förbrännande av fossila bränslen, utvinning av resurser, nedskärningar i produktionskostnader och ökad varukonsumtion.

2) Ökad nationalism, fascism, och förstärkandet av våldsamma gränser, som skapar illusionen att ett land på egen hand kan undkomma eller mildra inverkan av globala klimatförändringar samtidigt som det värsta lidandet externaliseras till världens fattigaste och mest marginaliserade befolkningsgrupper.

3) Massrörelsers accepterande av skenbara lösningar som syftar till att ytligt ”gröntvätta” (greenwash) kapitalistiska sociala relationer och varor utan att ta itu med de grundläggande problemen.

Ni pekar specifikt på kapitalismen som en central del av problemet, och påtalar att klasskampen är absolut nödvändig som en del av klimatkampen. Varför är detta så viktigt?

Kapitalismen kan inte existera utan en klassuppdelning, hur en nu exakt förstår denna uppdelning, och de som har makten att ackumulera kapital vill behålla den makten. Kapitalismen utgår inte från en rationell distribution av resurser, utan från en strikt disciplinering av arbetare och konsumenter så att värde, i form av kapital, kan omdirigeras till den kapitalistiska klassen.

Det här står i motsättning till tanken att människor och samhällen ska kunna bestämma över sin tid, energi och sina resurser på ett autonomt sätt. Vårt eget klassintresse är tätt sammanlänkat med att vi upprätthåller en planet vi kan bebo såväl som ett ekosystem vi kan leva i.

Vad har ni för mål, och vad för slags praktik föreslår ni för att nå dem?

Vi tror att en mångfald av taktiker är viktig, vilket gör att vi kan stödja XRs aktioner även om de inte uttryckligen stödjer våra. Men vi är också en helt ny grupp och de specifika praktiker vi kommer att stödja och använda oss av kommer att bero på vilken riktning denna växande rörelse utvecklas i.

På lång sikt vill vi förstås avskaffa kapitalismen, men för stunden måste vi arbeta med att bygga upp kollektiv kraft genom att exempelvis bygga upp organisatoriska nätverk, kollektivt självförsvar, och alternativ till kapitalistisk konsumtion.

Våra nuvarande miljöproblem har medfört att en rad sociala rörelser har sett dagens ljus, där Extinction Rebellion är en av de mest framträdande just nu. Från vad vi har sett så tycks GAF relatera till XR på ett sätt som skulle kunna beskrivas som ”kritiskt stöd”. Skulle du kunna utveckla hur ni resonerar kring XRs för- och nackdelar, varför ni kände att en kompletterande rörelse behövdes, och vad er relation till XR är just nu?

XRs främsta och mest uppenbara framgång är att lyckas mobilisera och organisera tusentals människor ute på gatorna. De har lyckats med detta genom att ha tydliga mål, ett tydligt narrativ och en väldigt välstrukturerad träningsplan som också är enkel att reproducera. Det här kan förvisso begränsa autonoma initiativ något, men har å andra sidan medfört att de kunnat sprida sig över landet väldigt snabbt och leverera ett budskap som många kunde relatera till, till den grad att tusentals människor var villiga att bli arresterade.

Den främsta nackdelen är deras taktik och (skulle jag säga) naiva tro att de skulle kunna tvinga regeringen att gå med på deras krav genom att utföra en mild form av civil olydnad i samarbete med polisen. De fokuserar också tydligt på att ses som fredliga demonstranter. Det här är förståeligt och har stärkt deras kapacitet att mobilisera många människor, men saknar den flexibilitet som en mångfald av taktiker medför.

Första dagen på Rebellion Week organiserade GAF en inofficiell stödaktion, men vi sa inget till polisen på förhand. Detta gjorde att vi kunde genomföra störande aktioner i hjärtat av Londons finansiella distrikt med mycket färre deltagare än vad XR hade. Om bara en bråkdel av de involverade med XR hade genomfört liknande aktioner hade vi på riktigt kunna lamslå London. Till deras förtjänst ska det sägas att några mindre XR-grupper har genomfört mer radikala aktioner som exempelvis att blockera Londonbörsen.

Vi stödjer XR som rörelse men är alltjämt skeptiska till dess organisatörer och en del av deras kopplingar. Med organisatörer menar vi ”The Holding Group” eller vem det nu är som kan driva igenom ett initiativ som ”XR Business” (som sedan drogs tillbaka). Vi tror att många radikala människor har deltagit i deras ockupationer för att det just nu är det bästa alternativet när det gäller att göra något kollektivt. Vi gick till en av XRs ockupationer i slutet av första veckan och höll i en diskussion om anti-kapitalistiska perspektiv som fick en hel del positiv uppmärksamhet. Vi hoppas att XR rör sig mot en mer radikal hållning och radikalare aktioner, som exempelvis den nyligen genomförda blockaden av Londonbörsen. Om vi kan stödja dem i sådana aktioner så kommer vi att göra det, men vi har ännu inte kontaktats av XR om något sådant, vilket är synd.

Hur föreställer ni er att horisontella och/eller anti-auktoritära rörelser kan få globalt genomslag när det gäller miljöfrågor, och på vilket sätt är sådana lösningar bättre än, säg, lagar och regleringar? Vissa skulle kunna fråga, varför inte bara införa lagar på global, EU, eller nationell nivå?

Historiskt har lagar alltid stiftats till förmån för den klass som för närvarande har makten. När lagar som gynnar arbetarklassen har införts har de varit kompromisser och/eller lätta att dra tillbaka. Även när sådana lagar kommer till stånd som resultatet av energisk och organiserad kamp, så har de försvagats allteftersom hotet av en socialistisk revolution minskat, vilket vi exempelvis kan se i de nyliberala angreppen på fackföreningsrörelsen. När vi nu hotas av en miljökris och ekologisk katastrof så har vi inte råd att ingå kompromisser eller genomdriva lagar som med lätthet kan dras tillbaka.

Vidare så skulle globala lagar med nödvändighet påtvinga homogena lösningar på problem som ser olika ut på olika håll i världen, samt lägga över ansvaret och makten på en liten grupp människor med ett intresse att bevara sin beslutsfattande makt. Det är upp till våra lokalsamhällen runtom i världen att förbli aktiva och vaksamma för att försäkra sig om att vi gör de förändringar som är nödvändiga för att överleva en svår framtid.

Slutligen, är det något mer du skulle vilja säga till folk i Sverige som vill kämpa för vår miljö?

Solidaritet med alla de som deltar i denna kamp, och det gäller inte bara miljöaktioner. Solidaritet med de som bekämpar fascism, jobbar med bostadsfrågor, organiserar mot de våldsamma gränserna, och kämpar mot cishetero-patriarkatet. Vår kamp är en och densamma. Vi startade GAF med idén att andra skulle kunna plocka upp GAF som sin symbol och vi uppmuntrar andra att göra det om det känns rätt för dem. Men vi stödjer också dem som vill göra sin egen grej med sitt eget namn. Love and rage.

Inlägget Intervju med Green Anti-Capitalist Front (GAF) dök först upp på anarkism.info.

However, we must admit to ourselves that we live in a world where surveillance is increasing, fascism is on the rise and growing within the police, and we need to be organized in order to face the growing threat. We can count on capital being well prepared and trying with all its power to crush even the smallest spark of resistance that is lit. A while ago, we published a text by the International Anarchist Defense Fund, a relatively newly started anarchist solidarity fund. Here comes a more in-depth interview with the collective behind the anarchist fund.

How did the project start?

The project is the result of a discussion on solidarity structures among people concerned with repression issues. Back then one of them has been part of decision-making crew of the International Antifascist Defense Fund for few years, and the support structure seemed simple and efficient. An idea of replicating this Fund specifically for anarchists appeared and was supported by a few comrades. Still, we were not enough to start a proper collective, so we issued a call for people to join the future collective. Thus, we got some more trusted comrades and started working on collective processes, security and the actual concent of the A-Fund. In February 2018, the Fund went public and has been operating since then.

Why do you feel there was a need for a project like this?

We felt that we need to facilitate a better distibution of financial resources for tackling repression on the international level. It’s common knowledge that there are some regions where solidarity structures and local funds exist for a long time and are able to cover all kinds of expenses connected with repression (legal costs, help to families, etc.), while in other places there is little or no tradition of these structures and the resources of the movement are insufficient. It’s quite difficult for people or groups from this places to receive international financial support without having contacts abroad. The Fund is an attempt to change this and to offer fairly equal access to international cash to people with less resources. But this doesn’t mean that people from richer countries cannot apply.

Another difference of the Fund from regular solidarity ctructures is an opportunity of direct involvement of the donors to the distribution of the money they donate. Anyone who donates 20 or more euros annually, joins the decision-making crew that considers all requests received by the Fund. This, in our opinion, makes the Fund less alienating than giving money anonymously at some event and relying on some other people to make decision about where the money goes. The latter donation process is also important, but we offer something more than that. The participation is not mandatory though, anyone is free to unsubscribe from the list.

Why is this project any different from for example ABC?

So, our Fund is not a competitor of existing solidarity and antirepression structures, but rather a complementary option. As mentioned above, the collective behind the A-Fund doesn’t have any powers of distributing the money, this is done by donors. At the same time, A-Fund doesn’t claim to be a group that offers a long-term support or legal advice, like many ABC groups do. We only offer one-time financial help and some informational support. Unlike most solidarity groups, we are totally transparent in our expenses – on our site you will find accounts on all our transactions. At the same time, the information about the current amount of the Fund is available to decision-making crew for security reasons. 

Also, upon request from the applicant, we can keep the transaction to them secret or anonymous.

How do you evaluate incoming requests, and how do you decide which to assign funds to?

Every request is first checked by the admin of the email account, just basic check if the situation really happened and the person in whose name the request is filed has really suffered. Then the request is forwarded to the list of decision-makers (people who donated money to the Fund), where the request is discussed for one week. If there are not objections, the decision is passed with concensus, and we send 10% of the current amount of the Fund to the applicant. If there are objections, the next week is dedicated to a simple majority vote, and then the decision is taken based on the option that got the most votes. Thus, any decision takes no more than 2 weeks, which is convenient both for the applicant and the decision-makers. The rule is to send 10% from the Fund’s money, but decision-makers can suggest to send more or less money, which can also become a decision through the same vote process.

The comments sent over the list are anonymised, only the admin knows who sent which comment, people don’t know who else is subscribed to the list.

Giving 10% means that there will always be money in the Fund, because even if you have 1 euro, you still have money left after subtracting 10% and so on.

How has the response been so far? Do you get many requests? Which parts of the world?

The fund has founded about 15 requests and donated around 3000 euros in total. Of course, all new structures need some time to get things going and received some trust from comrades. For many people it may seem like a project that will collapse after a year and the collective will dissappear with all the money. So it’s ok that people are cautious. We work on getting more vouchers among the ABC community with which we have close connections. Also, we were not able to get so much donations, so for the moment we can only offer minor support. But we are planning to work more on advertising the Fund and reach out to more people and groups that can make donations.

So far we have received requests from for instance Russia, Indonesia, France, USA and Canada. 

Do you have any suggestion for platforms to use for recurring payments, that are not paypal?

We understand the unwillingness to use bank tranfers for donations, because this deanonymises the donors. We also accept donations via Bitcoin and other cryptocurrencies, and at the moment we are thinking through an idea of having donation boxes in activist spaces around the world. Please follow the news about that on our website.

What can one do to support this project?

For the moment, we need volunteers who will help to spread the word about our project in their local communities. We want to compile a list of anarchist groups, of anarchist magazines, websites, spaces that we can address and ask for distributing our flyers, putting a banner on their website or an ad in their magazine or newspaper, etc. We are loking for people who can hepl us create such a database for their region or city.

People and collectives are also invited to donate and join our decision-making crew, to organise benefits, install donation boxes, and so on. 

If you can make a presentation about the A-Fund in your town, this is awesome, too!

Also, refer people in need to apply to the A-Fund.

If you have an idea of how to help spread the information about the Fund or attract donations, feel free to write us to a-fund@riseup.net

For more details visit our website A-fund

Inlägget [English] Interview with International Anarchist Defence Fund dök först upp på anarkism.info.

Kampen för dessa territorium har varit i process sedan mitten av 90-talet, och sedan tio år tillbaka så har Wet’suwet’en och Unist’ot’en ockuperat deras egna landområden för att skydda dessa från våld och miljöförstörelse som kommer att ske om storföretagen får genom sina viljor med diverse rörledningar. De tre största av företagen är Transkanada, Chevron och Enbridge. De vill alla bygga rörledningar som kommer leda till massiv skada för djur, natur och och vattenresurser.

För att stoppa storföretagen så har man konstruerat olika byggnader och strukturer mitt i områdena där de vill bygga rörledningarna. Hittils har man byggt en stuga, ett pithouse och ett healingcenter. Det är en väldigt aktiv, daglig kamp som förs. Ofta i väldigt låga minusgrader. Det som sker i ”Kanada” i den närmsta tiden kommer att lägga grunden för miljö, aktivism och livstil för ursprungsbefolkningen i väldigt många år framåt.

Wet’suwet’en har redan kämpat i över 150 år för sina rättigheter till sina marker och sätt att leva, tillsammans med naturen. Och detta är en kamp de inte får förlora! Konskvenserna lär annars bli ödesdigra.

Vi åberopar att hålla koll på denna utvecklingen som sker just nu, eftersom den lär påvisa och framförallt påverka vår tids tendenser med storföretag och deras koloniala våldsapparat/medhjälpare: Staten.

Jag lämnar här en länk till donationer för de som inte har möjlighet att vara på plats:

Vi stödjer de oerhört modiga kamraterna i Unist’ot’en med omnejd i kampen mot de koloniala makterna!

DECOLONIALZATION NOW!

Inlägget Allt Stöd Till Wet’suwet’en och Unist’ot’en Camp! dök först upp på anarkism.info.

För tio år sedan sköts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos ihjäl av polisen i centrala Aten. Händelsen ledde till decemberupproret och blev starten på en av de tuffaste perioderna i det moderna Greklands historia.

Det var en tillsynes vanlig lördagskväll i stadsdelen Exarchia i centrala Aten. Klockan närmade sig nio och människor började samlas ute på caféerna och barerna. Normalt sätt brukar polisen inte röra sig i området då de det brukar kunna starta onödig disharmoni. Exarchia är ett politiskt område med många anarkistiska och antiauktoritära föreningar.

Men den här kvällen bestämde sig två poliser för att åka dit. Detta startade irritation bland de boende, och trots att polisstationen ska ha beordrat poliserna att vända om parkerade de sin bil, och promenerade mot en av de centrala gatorna i Exarchia.

Efter en stund stötte poliserna på Alexis kompisgäng och det är här som det otänkbara inträffar. En verbal smutskastning startar och en av poliserna avlossar sin pistol mot ungdomarna. Alexis är den som träffas och även om han snabbt fördes till sjukhus hinner hans han liv aldrig räddas.

Vittnen har berättat efteråt hur poliserna själva provocerade fram situationen genom att inleda den verbala smutskastningen. Ungdomarna ska inte ha varit speciellt aggressiva, inte heller ska situationen ha varit så hotfull att poliserna behövde dra vapen.

Efteråt försökte grekisk media täcka upp händelsen genom att bland annat manipulera en amatörvideo. En av landets största kanaler lade till buller och oväsen när de visade filmen för att inte människor skulle förstå hur omotiverad skottlossningen var.

Den riktiga videon: https://www.youtube.com/watch?v=bDQOn2mLUss

Videon som visades på kanalen MEGA: https://www.youtube.com/watch?v=DDI1W7lq_64

Man rapporterade också obefogat om att det kastats molotov-bomber och andra föremål mot poliserna från anti-auktoritära grupper. Allt för att mörka vad som verkligen hänt.

Men de försöken hjälpte föga. Bara timmar efter skottlossningen var Atens gator fulla av människor som ville visa sin solidaritet för Alexis, och protestera mot staten och polisens brutalitet. Allting skedde spontant och tillsynes oorganiserat, men budskapet var tydligt; grekerna hade fått nog.

Dagarna och veckorna efter mordet på Alexis kom att bli kritiska och kända som decemberupproret 2008.

Strejker, demonstrationer och stor politisk aktivitet följde den fruktansvärda avrättningen av Alexis. Universitetsområden ockuperades av studenter, människor sjukanmälde sig för att delta i protesterna och kulmen av upproret symboliserades av att julgranen utanför riksdagen i Aten brändes ner.

Hundratusentals greker samlades i riksomfattande protester och landet kokade av vrede, men också av hopp. Den fruktansvärda händelsen lyckades ena människor som normalt sett befann sig på motsatta sidor i den politiska kampen. Det spelade ingen roll om du var höger eller vänster, den grekiska befolkningen hade nu en gemensam fiende och det var det politiska styret och dess beskyddare, polisen. Man ville visa att Alexis inte mördats förgäves, man ville ha upprättelse.

Och viss upprättelse fick man. Man lyckades tydligt visa sitt missnöje och för en stund uppleva vilken kraft ett enat folk har. Den grekiska staten och dess legitimitet var utsatt. Människor började se förtrycket som det politiska- och ekonomiska systemet skapar, och man gav sig ut på gatorna för att ta tillbaka det som var deras.

Och är det något auktoriteter och maktinnehavare befarar så är det medveten politisk aktivitet, och ett enat folk. Ett folk som börjar förstå orättvisorna, se strukturerna och som inser hur orättmätig politikernas makt egentligen är. Ett sådant folk är farligt för vilket auktoritärt styrelseskick som helst.

Således intensifierades insatserna från staten och polisen i takt med att protesterna och den civila olydnaden ökade. Och ju längre tiden gick, desto mindre potenta blev demonstrationerna. Människorna hade sina liv att gå tillbaka till och eftersom det inte fanns någon direkt riktning för motståndet, avmattades det.

Det skulle däremot inte dröja länge innan den grekiska befolkningen på nytt gav sig ut på gatorna. Knappt två år efter mordet på Alexis Grigoropoulos utbröt den ekonomiska kris som än idag sliter isär det grekiska samhället. Stora politiska skandaler vecklades ut och den grekiska ekonomin har sedan 2010 befunnit sig i mer eller mindre avbrutet fritt fall.

Detta alltså strax efter decemberupproret och det vore dumt att inte spekulera i vad för sammanhang det kan tänkas finnas. Händelserna 2008 har benämnts som krisen före krisen och vissa menar på att det var en förvarning om vad som skulle komma. Andra menar på att protesterna 2008 snabbade på krisen i den mån att politikerna såg vilken mobiliseringsstyrka som fanns hos det grekiska folket, och att man därför ville underkuva de så snabbt som möjligt i form av omfattande ekonomisk åtstramning.

Svaren lär vi aldrig få, men att den ena händelsen påverkade den andra kan vi nästan ta för givet. Kanske kände den politiska- och ekonomiska eliten till att den ekonomiska krisen väntande, och att man därför ville förbereda sig på kraftiga protester? Många var inte förvånade att Alexis blev skjuten då polisvåldet hade trappats upp avsevärt perioden innan han sköts ihjäl, vilket tyder på att det som hände den 6:e december 2008 kanske inte var en ren slump.

Oavsett vad så är det ett datum som alltid uppmärksammas i Grekland, och i år var det alltså tio år sedan. Tio år som präglats av protester, missnöje och omänskliga ekonomiska åtstramningar som berövat landet på dess autonomi och självständighet. Inga beslut kan längre fattas utan ett godkännande av EU och de europeiska bankerna.

Den 6:e december är därför ett väldigt laddat datum i Grekland. Det är en symbol för det omfattande polisvåldet, men också för det våld staten och det politiska styret utför år efter år. Och protesterna i år blev kraftiga, nästan mer än vanligt. Både i Aten och Thessaloniki hölls stora manifestationer från mitt på dagen till sent på kvällen. Allt för att inte glömma bort lille Alexis som alldeles för tidigt lämnade denna värld.

– Toto

Källor:

BBC 2015 (2015): Greece debt crisis: Bailout deal at a glance [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.bbc.com/news/world-europe-33504487

Giannakidis, Kostas (2017) Τι απέγινε ο Δεκμέβρης του 2008; [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.protagon.gr/apopseis/editorial/44341527726-44341527726

Tran, Mark (2008) Greece riots: timeline [Elektronisk] Tillgänglig:
https://www.theguardian.com/world/2008/dec/08/greece

TVXS, (2018) Στο χαμηλότερο επίπεδο από το 2011 υποχώρησε η ανεργεία στην Ελλάδα [Elektronisk] Tillgänglig:
https://tvxs.gr/news/ellada/sto-xamilotero-epipedo-apo-2011-ypoxorise-i-anergia-stin-ellada

Inlägget Tio år efter mordet på Alexandros Grigoropoulos dök först upp på anarkism.info.

Bakgrunden till konflikten är att Glasgow City Council (Motsvarande en kommunstyrelse, ungefär) har vägrat att acceptera att ge lika lön till manliga och kvinnliga arbetare, framförallt inom skötes- och utbildningssektorn – de har till och med tagit fackförbund till domstol för att försvara den. Detta trots att könsbaserad lönediskriminering har varit olagligt i snart 15 år i Storbritannien. City Council, som har kontrollerats av Labour och Scottish National Party, två partier som båda gillar att presentera sig själva som progressiva och feministiska – i Labours fall drar de till och med ibland Socialismen ur den dammiga vrå där de har stuvat undan den sedan decennier, har spenderat två miljoner pund på att bestrida lagliga krav på lika lön. Det har använt alla olika typer av smutsiga taktiker, de har hävdat att de inte har råd att betala samtidigt som de slänger miljoner på domare, de har försökt skrämma arbetare, splittra arbetarklassen efter män och kvinnor, de har försökt muta sina kvinnliga arbetare med en direkt utbetalning av en tiondel av det de är skyldiga dem för 15 år av rån, de har satt upp svartlistor av arbetare som har vägrat strejkbryta och alla andra trick som finns i arbetsköparnas handbok. Men trots alla deras fula knep, trots alla splittringsförsök, hade Glasgows kvinnliga arbetarklass enat sig, och gått ut i strejk.

Medans vi marscherade genom staden fortsatte de goda nyheterna att rulla in. Vi hörde att Glasgows (nästan helt och hållet manliga) gatustädare och sopgubbar hade gått ut i en vild solidaritets-strejk, trots att både vilda strejker och solidaritets-strejker har varit olagliga sedan Thatcher knäckte arbetarrörelsen på 80-talet. Vi hörde att alla förskolor i hela Glasgow  var stängda. Vi hörde berättelser om lärare som, trots att de inte täcktes av strejken, vägrade att bryta deras kollegors strejk. Vi hörde upplästa solidaritetshälsningar från hela Europa. Vi hörde arbetande kvinnor, strejkande kvinnor, tala till oss, och uppmana till kamp. Vi skrek så att till och med statsråden kunde höra det inuti sin fästning av granit, byggd stor och tung på rikedomar som Imperiet stal. Vi var, för en stund, oslagbara.

Den känslan skulle inte vara för länge. När vi kom hem hade det styrande nationalistpartiet, SNP, kommit överens om hur de ska svara. Konspirationsteorier som gör gällande att strejken har organiserats av Labour, i ett försök att diskreditera SNPs styre och därmed projektet med nationellt självbestämmande och självständighet sprids som en blå-vit sotsjuka över sociala medier. Som att kvinnorna inte hade någon egen agenda, som att de inte alltid var drivande – och som att de inte i praktiken fick driva sina manschauvinistiska och fega fackförbund framför sig för att handla. Denna hysteri greppar mängder av människor som till vardags brukar se sig själva som vänster. Vissa förespråkar öppet att bannlysa fackförbund i ett “fritt” Skottland, då de bevisligen är fulla av nationsförrädare. Det progressiva skynke som den skotska nationalismen har klätt sig i rycks av på en sekund, och det fascistoida trynet därunder blottläggs inför hela världen.

Sedan hör vi att City Council ämnar dra fackförbundet GMB, som representerar många av de strejkande kvinnorna samt Glasgows sopgubbar, inför rätta med hjälp av Thatchers anti-fackliga lagar. Vi hör att kvinnor som vägrat bryta strejken blir sparkade och hotade med att svartlistas och tvingas flytta. Reaktionen är enad och kraftful, och bara en samlad kamp från hela Glasgows arbetarklass kan vinna nu.

När den här artikeln skrivs har inget mer hänt, och hur historien kommer att utformas över de kommande dagarna och veckorna är fortfarande otydligt, men många olika möjligheter har visat sig. Vad som händer nu beror på hur arbetarklassen reagerar – om vi låter oss splittras efter kön, om vi låter oss splittras efter nationalitet, eller efter partisympatier. Det är dock redan nu möjligt att dra några slutsatser av vad vi har sett än så länge, och vad det här betyder för den Anarkistiska rörelsen, och den radikala vänstern generellt.

Den första lektionen handlar om nationalismen. Det finns i många vänster-kretsar en tanke om “de förtrycktas nationalism”, eller ibland “anti-imperialistisk nationalism”, som tydligen är kvalitativt annorlunda från andra former av nationalism. Detta applicerades av många – inte alla – till ett ganska enhetligt stöd för Skotsk självständighet under kampanjen inför omröstningen 2014, både internationellt men också i Skottland – även bland anarkister. Här i landet var det endast anarkisterna som påminde resten av vänstern om våra internationalistiska rötter, om våra grundprinciper – om att nationalismen i grunden är klasskollaborationistisk och har inneboende tendenser åt högern. Resten av vänstern lyssnade inte, utan kastade sig entusiastiskt in i “Radical Independence”, in i Scottish National Party, och i nationalismens stora tält – sida vid sida med fascistiska organisationer som Soil nan Gàidheal eller Scottish Nationalist Society. Nu blir SNPs och nationalisternas, till och med ‘progressiva’ sådana, attacker på facklig organisation och kvinnors självbestämmande tydliga och uttalade. Nationalismen har visat sitt rätta ansikte i Skottland, och det är inte vackert. Dock bör vi se det som en bekräftelse av vår analys, med praktisk relevans för vår vidare analys av tanken om “nationell självständighet” som ett sätt att kämpa mot imperialismen, även Svensk imperialism.

För det andra kan vi notera att lagen rent tekniskt har stått på kvinnornas sida sedan länge, det är bara det att lagen rent selektivt inte har applicerats, och att överheten bekämpat dess applikation- i 15 år. Man kan endast påminnas om alla strider som fackföreningarna behövde ta för att tvinga staten att applicera lagarna om åtta timmars arbetsdag som hade klubbats som lag.  Till syvende och sist är det inte att välja “progressiva” eller “arbetarvänner” till parlamenten som verkligen kommer att föra fram våra positioner som arbetare, utan det är arbetarklassens självaktivitet, det är kollektiv direkt aktion, som alltid kommer att behövas. Glasgows kvinnor har kämpat den lagliga vägen utan resultat. Nu går de framåt med direkt aktion, med strejken, som sitt vapen.

Glasgows arbetande kvinnor visar vägen framåt. Frågan är bara om vi andra kan följa.

Inlägget Feministisk strejk i Glasgow: Solidaritet och repression dök först upp på anarkism.info.

För tillfället är jag huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag som cykelbud för UberEats.

Couriers Network har organiserat arbetare över hela Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började allt? Och varför IWW?

IWW har organiserat arbetare genom nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW.  Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin], vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i deras område.

Genom nätverkssystemet hoppas vi påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar – om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater. Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!

IWW är det perfekta fackförbundet för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.

Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?

Bud bör organisera då det är ett tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.

I gigekonomin, och speciellt inom buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.

Bud aktiva i Storbritannien borde välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den 4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.

Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?

Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.

Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.

Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?

Våra metoder skiljer sig åt på ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det, men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger – inte vad vi vill höra.

Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.

Till skillnad från andra fackförbund har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer, utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier, och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den “parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner” bland de rika och mäktiga.

Vi kallar det för Couriers Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network, snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt. Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.

Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?

Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.

Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?

En av huvudutmaningarna för oss har alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera, vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett riktiga vinster på det området.

Vi har fantastiska relationer till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO, inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott förhållande till dem också.

När man strejkar så upptäcker man dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige. Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska underhållande.

Jag tror att mainstreamfacken ser oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen – framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på 2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver ‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!  

Med allt det sagt så är vi fullt villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma reservationer så underhållande!

Om jag får tala i en personlig kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons. Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!

Som jag sade, dock, så har den största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer, vilket jag tycker är mycket viktigare.

Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga anti-fackliga och anti-strejk-lagar?

Vi lyckades genomföra den senaste strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan ‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och ge dem kontroll.

Dessutom är de flesta fackförbund väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är viktigt.

Att organisera i Storbritannien kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting man kan komma undan.

Det är dock fascinerande (och rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’ rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker. Vad de än gör så vinner vi.

Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.

Överge alla förutfattade idéer som ni har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.

Kom också ihåg att det här är en internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd, kontakta oss på couriers.network@iww.org.uk. Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to One is an Injury to All”

Inlägget Klasskrig på hjul: IWW Couriers Network dök först upp på anarkism.info.

Jag själv har försökt undersöka hur den anarkistiska rörelsen fungerar i Kroatien och fått kontakt med en ockupant i det sociala centret BEK (hemsida) i huvudstaden Zagreb. Det ockuperades i januari i år men officiellt har kollektivet huserat där sedan april. Under sommaren har ockupanterna byggt upp verksamheten och idag driver de soppkök, olika kurser, hjälp till hemlösa, gratis shoppar och mycket mer.

Jag är så klart intresserad av bakgrunden till själva ockupationen, huset dom har valt att ockupera samt situationen i Kroatien, både generellt och den i anarkistiska rörelsen. V som vi kallar personen som jag har pratat med är en äldre aktivist med rötter i Food Not Bombs rörelsen i Kroatien.

Den anarkistiska rörelsen i Kroatien är väldigt mycket byggd på aktivism inom olika sociala rörelser som exempelvis Food Not Bombs och olika ockuperade sociala center. Det finns även en anarkosyndikalistisk rörelse, men V har inte sett att den har varit aktiv på gatan på senare år, så jag väljer att inte fråga mer om den just nu. Jag är nyfiken på vad som sker här och nu. Och det är väldigt mycket kamp kring bostäder och det allmänna utrymmet. Det är även mycket fokus på att införa olika former av bytes och gåvoekonomier och några grupper är på väg att starta en så kallad social bank byggd på anarkistiska grundprinciper. Efter den stora flyktingvågen har det även varit stort fokus på att hjälpa flyktingar och många är väldigt engagerade i frågan då det inte var så länge sedan många själva var på flykt från krig.

Huset som huserar kollektivet BEK har också sin egen tragiska historia. Jag hör på V att det finns stora misstankar att det ligger någon form av korruption bakom utrymningen av huset. Det har nämligen varit ett barnhem avsett för barn med funktionsvariationer som behöver extra stöd och därför inte kan bo kvar hemma. År 2015 bedömde staten att huset är i så dåligt skick att barnen måste omplaceras och huset behöver genomgå en totalrenovering. I skrivande stund är barnen fortfarande tillfälligt omplacerade och har ej fått ett stabilt hem än. Föräldrarna till barnen känner sig utnyttjade av systemet och lurade och fortsätter än att kämpa för att barnen ska få rätt till den vård som de är berättigade till. Vad det gäller själva huset BEK har inte föräldrarna gjort några anspråk på att det är just det huset som barnen ska tillbaka till. Däremot har kollektivet försökt och kommer återigen att försöka kontakta föräldrarna för att överlämna barnens konstverk bland annat, eftersom att föräldrarna har uttryckt att de har goda minnen från huset.

Här måste jag nämna att Kroatien fortfarande har stora problem med korruption och mutor. Det finns stora misstankar att huset inte alls är i så dåligt skick, utan huset finns nämligen i ett väldigt attraktivt område och det finns flera aktörer som har visat ett stort intresse för huset. Den besiktningen som staten gjorde visade att huset är obeboeligt och att renoveringen skulle kosta 3 miljoner EU. Ockupanterna själva har dock haft dit besiktningsperson som har bedömt att renoveringen inte alls kommer upp i dom summorna och att huset behöver en omfattande renovering men det är absolut inte på samma nivå som den statliga utredningen har bedömt. Renoveringen har påbörjats och BEK är idag en levande squat.

För tillfället är huset, trots sina stora brister, fullt användbart men då det inte finns någon el så behöves det en del arbete för att vintern ska bli så smidig som möjligt. BEK har därför startat en crowfundig kampanj och uppmanar alla kamrater som har möjlighet att stödja den. Förhoppningarna genom crowfunding är att kunna samla in tillräckligt med ekonomiska medel för att kunna genomföra en del renovering som ska göra det möjligt att hålla igång husets aktiviteter på ett smidigt sätt trots att vintern är bakom hörnet. Det går bra att stödja kampanjen genom att klicka här och följa anvisningarna. Utöver el så görs det även en del renovering på tak där det har skapats mögel genom att rör har gått sönder och läckt. Skador som misstänks ha uppkommit i samband med sabotage av huset efter att barnen har flyttats ut. Grannar vittnar om hur fönstren har stått öppna under vintern och vissa skador i huset ser ut att ha orsakats avsiktligen.

När det kommer till statlig repression så har BEK kollektivet varit relativt skonade. Polisen har varit och tagit upp en anmälan men i övrigt har det inte varit några problem för kollektivet. När det kommer till olika fascistiska grupperingar och hot därifrån känner V att det är ganska lugnt på den fronten. Just i Zagreb har det inte funnits några större problem med dessa grupperingar på senare år och hotet bedöms som väldigt litet för tillfället.

Idag flyter verksamheten på och det jobbas för fullt med att hålla igång huset med aktiviteter och genom att skapa en social och öppen plats där deltagarna är med och beslutar genom medlemsmöten där konsensusbeslut ligger i fokus. Att samla in kläder och andra nödvändigheter åt flyktingar och hemlösa är extra viktigt inför vintern nu och det arbetet är igång för fullt. Yogaklasser är också något som är populärt och folkkök med gratis mat är det mycket fokus på. Att få utveckla ett hus fyllt av liv och solidaritet är BEK kollektivets mål. Att lyfta frågan om det allmänna utrymmet och vem det tillhör är också en viktigt del i kampen liksom att skapa en öppen plats utanför den kommersiella bubblan där vår rörelse kan växa och där vi kan mötas och utbyta idéer och tankar. Aktivisterna hoppas att ockupationsrörelsen kommer att växa och sprida sig även till andra länder i världen.

Att få prata med V har gett mig en del inspiration och funderingar kring ockupationsrörelsen i Sverige. Idag finns det ingenting som en kan kalla för en ockupationsrörelse i Sverige även om det dyker upp enskilda och kortlivade ockupationer då och då. Men jag tänker att vi definitivt skulle behöva fler frihetliga och fysiska mötesplatser för att knyta kontakter och utbyta idéer. Vad som skiljer oss från södra Europa är bland annat den statliga repressionen som har lett till att ockupanter relativt snabbt blir avhysta och det är svårt att skapa en fortlöpande verksamhet inom kortlivade projekt. Istället har aktivister valt en annan väg som exempelvis kulturhuset Cyklopen i Stockholm, där de har ansökt om bygglov och skapat ett levande hus där det idag arrangeras allting från konserter till föreläsningar och möten. Men faktum kvarstår att det är mängder av hus som står tomma, att många människor idag saknar tillgång till egen bostad, att våra mötesrum som vi skapar ofta blir ett mål för repression (senast från Köpenhamn) och att privatiseringen av det allmänna utrymmet accepteras allt mer. Så frågan är, hur bygger vi motståndet?

(Text på bilden: Eliminera staten till förmån för samhället)

Inlägget From Croatia with love dök först upp på anarkism.info.

***

I takt med de senaste årens växande polarisering, som svept igenom den parlamentariska politiken, sociala medier, och även ut på gatorna där antifascister drabbar samman med snutar och fascister, så har en diskussion uppkommit om just själva metoderna och formerna under vilka antifascismen bedrivs. Tagna på sängen av den militanta responsen på Trumps presidentskap har amerikanska liberaler hamnat i en svår sits. De ser sig formellt som motståndare till fascism, men kan samtidigt inte förmå att uttrycka hur denna kan eller bör stoppas. Som skämtet går, så har de testat absolut ingenting, och har slut på idéer.

Typiskt för den här förvirringen – och det här går i allra högsta grad igen i Sverige – är en slags problemformulering som snarare ser själva polariseringen, och inte fascismen, som grundproblemet. Som de goda centrister de är, verkar många liberaler helt enkelt vilja hitta en ”kompromiss” där alla får komma till tals, och där fascismen eventuellt besegras på ”idéernas marknadsplats”. Skräckslagen av form och blind för innehåll, kan så den här tendensen resultera i att de som argumenterar för etnisk rensning, vit överhet och allehanda rasistiska konspirationsteorier jämställs med de som kompromisslöst och med alla till buds stående medel kämpar för frihet och jämlikhet för alla, och mot alla former av förtryck.

***

När vi kommer fram till DC är det mörkt, vi har börjat bli trötta, och stämningen är aningen mer spänd. Vi tar oss fram på stadens gator, omgivna av skenet från gatljus och lampor, tills vi lyckas hitta den kyrka där vi ska spendera natten, och beger oss in i sovsalen. Vi möter folk från andra organisationer och platser, och fördriver tiden med lite kortspel. En av organisatörerna hälsar på oss och bjuder in oss på pannkaksfrukost. ’Är ni nervösa inför imorgon?” frågar han, och svarar själv, ’Jag är lite nervös’. Efter ett ögonblicks blytung tystnad tillägger han, ’För jag är osäker på om pannkakorna kommer räcka till’ och vi brister alla ut i ett välbehövligt skratt.

***

Det här jämställandet av fascism och antifascism är en inställning som misslyckas med att identifiera varför fascismen uppkommer, och kan därför inte heller fånga in hur den bör bemötas. Framförallt är den helt blind för den verklighet som är vardag för de marginaliserade grupper som först drabbas av fascismens våld. Historiskt har sådana grupper aldrig kunnat räkna med staten eller en välvillig majoritet som kommer till undsättning, utan behövt förlita sig på sin egen och ett fåtal allierades solidaritet. Antifascismen, då som nu, är alltså inget som vi snällt kan be om lov att få bedriva från liberaler och mainstreammedier, utan någonting som måste utgå från de drabbade gemenskapernas omedelbara behov. Bara därifrån kan sedan en massbaserad folklig antifascism byggas.

Den liberala oförmågan har också att göra med den verklighet som en djupare analys avslöjar. Fascismen har nämligen inte kommit in i värmen som en slags vanskapt orch ur en oförklarlig skugga, utan närts och fått kraft mitt i den liberala världen. Den har tolererats och till slut accepterats, och mer ofta än inte kommit till makten på ’demokratisk’ väg. Fascismen är ofrånkomligen sammanflätad med liberalismen och kapitalismen, och kan därför inte helt besegras inom dess ramar. I grund och botten måste antifascismen alltså göra mer än att hålla fascisterna i schack på gatorna – den måste också erbjuda människor ett alternativ, en meningsfull tillvaro där de känner att de har makt över sin vardag och kan hysa framtidstro. Här är liberalismen ungefär lika nyttig som en motivationscoach för någon som just ska utvisas till Afghanistan.

***

Natten i kyrkosalen blir lång. Vi ligger på golvet mellan bänkraderna, på dynor från desamma, och försöker få några timmars sömn innan vi måste ut för att ge plats åt morgonmässan. När vi på morgonen försöker räkna ihop timmarna vi sovit så verkar vi hamna ungefär där – två-tre timmar vardera. Vi hittar inte vår pannkaksvärd, utan ger oss istället ut på stan för att rekognosera lite och komplettera den mat vi haft med oss samt det som frivilliga från bland annat Food Not Bombs donerat för ändamålet. Vi ger oss ut något ombytta, i så kallad ’soft bloc’. Inte fullt svartklädda, utan med relativt mörka generiska kläder som inte sticker ut, men samtidigt bara några plagg från ryggsäckarna bort från att helt kunna smälta samman med ett svart block. I den tidiga morgontimmen är vi dock nästan ensamma, och när ett äldre par cyklar förbi blir det uppenbart att vi inte är så anonyma som vi önskat. ’Are you antifa or the others?’ ropar mannen, innan kvinnan cyklar ikapp och oroligt ropar ’Don’t engage them!’. Vi skrattar och går vidare i vad som redan börjar kännas som obekvämt kvav luft.

***

Samtidigt har fascisterna också börjat utnyttja den här liberala handlingsförlamningen för sina syften. De kallar sina möten för ’free speech rallies’ och agerar stundom rätt ursäktande – säger sig vara medborgarrättsaktivister för vita, som de ser som en förtryckt ’ras’. De samlar på sig människor av olika etniciteter eller identiteter för att försöka bygga upp en fasad av ’tolerans’. Men även bland dessa mer modererade högerextremister döljs det under denna tunna fernissa en komplett inhuman migrationspolitik och en förföljelse av minoriteter och oliktänkande, samt en total brist på förståelse av genomgripande maktdynamiker som rasism eller patriarkat. Yttrandefrihet felrepresenteras som frihet från ansvar och konsekvenser för sitt tal och sina handlingar, och många liberaler faller för det.

I Sverige händer motsvarande när till och med Jonas Sjöstedt beklagar sig över människor som aktivt försöker demonstrera och störa Sverigedemokraternas eller andra brunhögerpartiers torgmöten. Som om det fanns någon slags magisk gräns mellan dessa torgmöten och den extrema utsatthet som de leder till för många människor. Som om fascismen i kostym inte alltid – även i sin linda och i deluxe-förpackning – utgjort ett hot för dessa marginaliserade grupper, drivit på normalisering, och underlättat för mer extrema grupper att få vind i seglen. Som om inte även tal och organisering i små grupper bär ett frö av folkmord inom sig. Som om ett parti vars företrädare inte ser muslimer och judar som svenska, med en öppet nazistisk närhistoria, inte kör en svensk variant av samma chimär.

***

Vi hittar ett brunchställe, njuter lite av den kalla AC-luften, kollar in avspärrningar, och hinner bevittna hur snutarna bryskt tömmer en park där en av flera motdemonstrationer ska äga rum, trots att arrangörerna har ansökt om och fått demonstrationstillstånd. Det är ett sätt att visa musklerna, snutarna vill bara visa att de bestämmer, säger någon, och vi andra nickar. Vi möter sedan upp några kontakter och börjar planera det som ska komma att bli vår huvuduppgift under dagen – vi kommer att dela ut mat och vatten med Socialist Snack Squad. Typiskt våldsbejakande vänsterextremister, med andra ord. Men det är klart, om och när en ruta går sönder eller en snut inte får som hen vill, då är det dit kamerorna riktas, och inte på de tusentals människor som med ett leende på läpparna utövar solidaritet och ömsesidig hjälp. Det är som om spelet vore riggat.

***

Samtidigt råder det ett samhällsklimat där det ofta framstår som att de högerextrema vinner vad vi än gör. Om vi inte gör något – då växer de. Om vi kallar dem för rasister, då växer de. Om vi stör deras möten, ja, då sätter de bara på offerkoftan och växer vidare. Hela den här retoriken lägger sig som en våt filt och kan döda även den mest entusiastiske antifascistens engagemang. Därför får vi aldrig glömma historien, och komma ihåg de gånger då fascismen faktiskt slagits tillbaka. Det ska inte vara kul att vara fascist. Vi måste avslöja dem och se till så att arbetskamrater och folk i närheten känner till vad de gör. Då kommer många att förlora vänner, jobb eller till och med kontakten med familjer.

När de försöker organisera möten behöver det vara tråkigt för dem. Saker går sönder, infiltratörer som sabbar organiseringen genom att låtsas ordna saker som sedan aldrig blir av, och, till syvende och sist, att antifascister finns på plats och i praktiken visar att när fascister försöker växa sig starkare på våra gator och torg, i våra samhällen, då kommer vi slå tillbaka med alla till buds stående medel. Men det här betyder inte att det alltid behöver bli våldsamt. Tvärtom är våld en sista åtgärd när det gäller hur antifascister resonerar. Vi hänger ut dem och förlöjligar dem, för att slippa konfrontera dem på gatan, vi konfronterar dem på gatan, för att slippa slåss mot dem med vapen, och så vidare.

***

När info till slut når oss om att fascisterna är på väg till sin demonstrationsplats känns det som att vi varit ute i en evighet, trots att klockan bara är runt tre. Vi har sedan tidigare hört att transportfacket nekat dem ett eget tåg in till stationen, och de fråntas också pinnarna till sina flaggor. När de till slut marscherar genom stan till demonstrationsplatsen så är det åtföljda av snutbeskydd och medieuppbåd som är större än hela demon. De visar sig vara väldigt få, och flera prominenta talare, däribland KKKs före detta Grand Wizard, David Duke, har ställt in. Vi vet redan att de inte är många, men det är först när de kommer, och hela motdemon rusar till den sida av avspärrningen som är närmast fascisterna, som det riktigt sjunker in. De är för fan tjugo stycken. Samtidigt har motdemonstrationerna runtom i staden lockat tusentals.

***

Slutligen finns det inte ett sätt att angripa fascismen, utan snarare en mångfald av taktiker och strategier som alla kommer behövas. Från stora folkliga mobiliseringar, till små anonyma grupper, från motstånd direkt där de visar sig, till byggandet av infrastruktur och beskydd i vår vardag. Från att säga vad vi tycker rakt upp i deras ansikte, till att bygga vår egen media och sprida vårt eget budskap så vitt och brett vi kan. Från att förhindra fascisterna från att kunna samlas och organisera sig, till att bygga de sociala alternativ vi själva vill se. Det fina med allt det här är att alla har en plats i det här antifascistiska arbetet.

Även de gånger när vi kanske inte känner att vi gjort något speciellt, har vi ofta åstadkommit mer än vi tror. Att tillsammans verkställa en plan, att möta och organisera med nya människor, alla de här sakerna bygger erfarenhet och solidaritet. Vi skapar band med andra organisationer och individer, som sedan kan visa sig vara livsviktiga nästa gång något behöver hända. Och de strukturer vi bygger för antifascistiskt arbete går ofta att använda till annat, samtidigt som det omvända också är fallet. Vi får helt enkelt inte låta oss luras av högerns och liberalernas tjafs. Vi måste förstås vara taktiska, men bortom det finns det all anledning att tro på det vi gör.

***

Fascisterna håller några förkortade tal tidigare än planerat – det finns liksom ingen vits när hela innerstaden är en stor antifascistisk fest – och som pricken över i:et börjar det att regna och åska. Någon ropar ’Till och med Thor hatar er’ varpå alla skrattar. På den utsatta tiden då de skulle börja, blir den sorgliga ansamlingen istället forslade till en rad av snuten försedda skåpbilar, och körs tillbaka dit de kom från. Svarta blocket leker katt och råtta med snuten en stund, och de resterande motdemonstranterna står kvar för att försäkra sig att fascisterna verkligen är borta. Vi går till Chinatown för en välbehövlig middag, och på skärmarna ser vi nyheter från dagen flimra förbi, där fokus ligger på hur få fascisterna var. Vi hör att de klagar på att ingen vågade sig ut efter den senaste tidens händelser, och trots att saker och ting aldrig är enkla, att vi lever i en komplicerad tid och att vi har mycket att fundera över och ännu mer att göra, så är det för dagen det bästa kvittot vi kan få på att det vi gör fungerar.

Inlägget Antifascism fungerar – tankar från årsdagen av Charlottesville dök först upp på anarkism.info.

Kan du berätta lite bakgrunden varför ni väljer att agera mot just det här målet?

Området är väldigt rikt på naturgas, det finns en jättestor källa under marken som upptäcktes på 50-talet och sedan dess har gas utvunnits ur den. En skulle kunna jämföra situationen med Sveriges Norrland när det kommer till makt och resursutvinningen. De hittar ett område där det finns en naturresurs och det sugs sedan upp av det ekonomiska centrumet.

Utöver det så finns det även andra orsaker. Under de senaste 20 åren har resultaten av själva utvinningen börjat komma upp till ytan. Det sker otroligt många jordbävningar i området då marken har blivit instabil och många människor får sina hus och sina gårdar förstörda. Under de första 10 åren då problemen uppstod, så ville varken staten eller företaget erkänna att utvinningen var orsaken till jordbävningen. Idag finns det möjlighet att få ut skadestånd för söndriga hus men även det är svårt då du måste bevisa att skadorna har uppstått under perioden som staten har erkänt jordbävningarna skadat, dvs är dina skador äldre så har du ingen rätt till ersättning. Det är väldigt angeläget att få igång aktioner i området och stoppa utvinningen.

Anledningen till att vi åker dit är för att visa solidaritet med de boende men även på grund av att utvinningen av fossila bränslen påverkar själva klimatförändringarna vilket i sin tur påverkar oss andra också. EU satsar och bygger infrastruktur för gas för mångmiljarder. Och när dom har satsat så mycket kommer dom inte att ge upp utan att dom har fått igen för sina satsningar. EU kommer inte att stoppa klimatförändringarna.

Vad händer under själva Code Rood? Vad är målet?

Under Ende Gelände hade man som ambition att vara en stor massa som polisen har svårt att kontrollera och på så sätt uppnå framgång i aktionen. En inställning att inte ge upp, men samtidigt att inte vara våldsamma, och aktionsmässigt är det så här vi vill att det ska gå till. Vi har valt en taktik som kallas för flerfingertaktiken där man delar upp sig i olika fingrar, eller block, och varje finger utser ett mål som tex kan vara att ta sig in i gruvområdet eller att blockera infrastrukturen omkring. Det är denna typen av aktioner vi har att förvänta oss i år, och eftersom man har sett att det har fungerat bra i Tyskland under Ende Gelände så blir det även samma taktik under Code Rood. Själva aktionen kommer att ske under en dag, men Code Rood pågår under en vecka. Utöver de stora aktionerna kommer det att finnas ett läger med allt från föreläsningar till fysiska aktionsträningar. De fysiska träningarna är jätteviktiga för att kunna lära sig hur man bryter sig genom poliskedjor tex. Man lär sig även vad olika handsignaler betyder.

Är fossila bränslen verkligen något som den autonoma rörelsen bör lägga vikt på, och i så fall varför ska vi göra det?

Fossila bränslen är den huvudsakliga acceleratorn när det kommer till klimatförändringar. Det är relevant ur flera perspektiv för autonoma rörelsen. Dels det enkla perspektivet att alla politiska rörelser drömmer om en bättre framtid, och om samhället ska finnas om 100 år så är frågan om klimat högst relevant. Att hejda klimatförändringar är en förutsättning för att det ska finnas mänskligt liv i världen.

Sen finns det, om man kollar på hur historian ser ut, ett väldigt tydligt antirasistiskt perspektiv när det kommer till klimatförändringar. Det är tydligt vilka människor och var i världen det har släppts ut fossila bränslen, var i världen vinningarna har varit, och vart man har plockat frukten ur industrin. Det är väldigt tydligt att se vart klimatförändringarna slår hårdast. I Sverige har vi en del skogsbränder och extrem vattenbrist och det har med klimatförändringarna att göra, men vår situation är hanterbar och i ganska liten skala om man jämför hur klimatförändringarna kommer att slå generellt sett. När vi kollar på dom samtida och framtida konsekvenserna av klimatförändringarna, vart dom kommer slå hårdast, så ser vi att det är i fattiga länder. Och då skär etnicitet som en röd linje igenom vilka som kommer att bli mest drabbade av det här.

Hur hänger detta ihop med klasskamp och kamp mot kapital?

Det är lite samma sak som etnicitet. Grovt generaliserat, i ett internationellt perspektiv, så är världens överklass i huvudsak vit och världens underklass i huvudsak icke vit. Anledningen till att vi ser klimatfrågan som den mest tydliga att mobilisera runt är för att fossila bränslen är ett helt nödvändigt produktionsmedel för kapitalismen. Alla industrier är beroende av det här. Globala rörelser har ifrågasatt användningen av fossila bränslen, och då har kapitalismen försökt hitta på andra lösningar, som tex det här dom har hittat på med fossilgas istället för brunkol. Det är en effektiv och billig energikälla. Världen börjar få mer och mer grön energi säger dom. Men mängden av grön energi är liten och fossila bränslen är inte en del av grön energi. Om vi angriper fossila bränslen är det som att angripa kapitalismen i sig. Den radikala klimatkampen är antikapitalistisk eftersom att den angriper kapitalismen i sig.

Det finns tydliga fakta och klassanalys, det finns en vit rik elit som plockar frukterna och profiterar på fossila bränslen och dom är ett fåtal. Det ger väldigt bra möjlighet att peka ut den skyldiga och mobilisera brett.

Tror du att det finns möjlighet att bygga en bred rörelse emot fossila bränsle och radikalt motstånd mot industrin och klimatförändringarna?

Den radikala klimatkampen är den som har störst potential att bygga en stor och bred rörelse. Det råder en sorts enighet om att klimatförändringar är ett stort hot, och det ger utrymme att driva radikal politik och samtidigt kunna mobilisera brett. När det kommer till klimat är det väldigt enkelt att peka ut orsak och verkan. Tex så skrev The Guardian i våras att det är 100 företag som står bakom 71% av den totala utsläppen, under senaste 30 åren.

Om jag jämför många andra sammanhang som jag har varit i, så har klimatkampen mycket bredare stöd för mer radikala metoder och perspektiv. Problematiken är tydlig och det är lätt att mobilisera.

Vad tror du är det viktigaste när det kommer till att bygga en sådan rörelse?

En av kärnfrågorna är att väldigt tydligt kämpa emot det liberala individperspektivet, att lyfta frågan från individnivå. Att tex inte göra som Miljöpartiet när man pratar om klimatpolitk. Vi brukar ta gruvan i Tyskland som ett exempel. Den som ägdes av Vattenfall men nu sålts. Den här verksamheten släpper ut 20 gånger så mycket som Sverige årligen. Det här är ett bra exempel som visar att den individuella påverkan är ganska obefintlig. Det spelar ingen roll om vi återvinner och källsortera om våra politiker går och driver en gruva som släpper ut 20 gånger mer än vad vi gör årligen. Det är såna exempel som lyfter frågan till rätt nivå, att vi ska prata mer om vilka som verkligen släpper ut koldioxiden och bidrar till klimatförändringarna.

Något mer du vill lägga till?

Jag tycker att lägren och demonstrationerna har varit riktigt feta och stora och peppiga. Det har varit häftigt med känslan av att gå med massa människor, och lyckas trycka sig genom poliskedjorna. Man är väldigt tydlig och rak med sina mål och man har alltid lyckats, det är en väldigt häftig känsla att storma en gruva och lyckas med det. När man deltar på dessa saker är det som att allting är möjligt, det är väldigt peppande och en väldigt bra erfarenhet, även om man bara vill turistaktivista. Man träffar på mycket folk och lär sig mycket som kan användas i andra sammanhang. Det är tack vare Ende Gelände som vi har fått pepp att bygga ut rörelsen även i Skåne och organisera oss i frågan tydligare. Många som har varit där nere kommer tillbaka med ny energi.

Avslutningsvis, om man är intresserad att åka, hur ska man gå till väga?

Om man har fler frågor och vill ha mer information så hör man av sig till AG Hedvig på  aghedviq@riseup.net.

Det finns även ett event för bussresor på Facebook och det hittar ni via denna länken www.facebook.com/events/219958695274770/

och Code Rood har en hemsida code-rood.org

För mer info kring fossilgas och situationen i Sverige kan man besöka Fossila gasfällan på fossilgasfallan.se

Anmäla sig till bussen som vi kommer att åka med, det kan man göra på aktivisme.info. Om man ska med är det bra att tänka på att ta med tält och sovsäck och att man kommer vara på camping. Bussresan kostar 400 danska kronor tur och retur och det kommer att bli riktigt grymt!

(bild från Ende Gelände i Tyskland)

Inlägget Code Rood: klimat och antikapitalism! dök först upp på anarkism.info.

*Varför startade ni Södra Klubben?
Vi är en multifacetterad anarkistisk grupp med bas i Malmö. När vi startade SödrⒶ Klubben fanns det inte någon organiserad anarkistisk grupp i vår närhet. Det fanns individer, sociala center och mötesplatser som identifierar sig som anarkister, men alltså inte någon aktiv organiserad grupp. Vi uppfattade att det i Malmö saknades en grupp som stod på en anarkistisk ideologi. Vi vill kombinera vår praktik med att utveckla en anarkistisk diskurs genom texter, propagandamaterial och aktioner.

*Vad har ni för ambitioner med er grupp?
En av våra främsta ambitioner är att driva och stödja lokala kamper, så som mot gentrifieringen av malmös bostadsområden, antifascism och solidaritet med nykomna flyktingar, men även att arbeta med självorganisering och antisexistiska och antiauktoritära strukturer både inom vår egna grupp och den autonoma rörelsen i stort. Vi vill vara en del av den nordiska autonoma rörelsen genom att sprida anarkistiska idéer och metoder (solidaritet, självorganisering, horisontella strukturer etc). Ett exempel på detta är vårt engagemang i nätverket The Autonomous Revolutionary Nordic Alliance, ARNA. För att den anarkistiska, eller autonoma, rörelsen på allvar ska utgöra ett alternativ behöver fler människor bli aktiva. Vår rörelse måste därför växa. Vi tror att synliggörandet av de konflikter som finns i samhället idag i kombination med gatuaktivism gör att rörelsen växer. Förutom gatuaktivism är vår ambition att utveckla en anarkistisk diskurs genom våra texter som stödjer en antistatlig och antikapitalistisk retorik. Det är lika viktigt för oss att vår diskurs tar plats i den offentliga debatten såsom våra aktioner.

*Vad för behov ser ni i den anarkistiska rörelsen i Sverige?
Eftersom den anarkistiska rörelsen i Sverige inte är så stor väljer vi att prata om den autonoma rörelsen i bred bemärkelse. Vi ser ett behov av att den autonoma rörelsen behöver tillåta mer politisk diversitet. Vi tror på “Låt tusen blommor blomma”. Vår rörelse måste överge idén om att vara en autonom version av socialdemokratin. Vi kämpar inte för en bättre välfärdsstat eller en human kapitalism, vi röstar inte rött, vi röstar inte alls! Om vi ska tala om självorganisering kan vi inte vara beroende av privata eller statliga bidrag utan måste hitta egna sätt. Rörelsen behöver en mer direkt och seriös ideologisk följd, inte bara i tanke utan även i praktik.

*Kan vi dra några lärdomar av den anarkistiska rörelsen utanför Sverige,
tror ni?
Historiskt är den anarkistiska rörelsen internationalistisk i sig själv. Flera kamper och deltagare har lämnat ett arv som vi alla drar lärdom av, samtidigt som vi bidrar med vår egen utveckling. Vi strävar därför mot att också delta i internationalistiska kamper, såsom No Border camps, G20-protesterna och miljöaktivism. Vi kan lära av alla anarkistiska rörelser och radikala kamper i världen. Därför har vi kontakt och starka band med andra anarkistiska grupper i hela Europa och vi praktiserar ofta solidaritet genom insamling av pengar, deltagande i internationella demonstrationer och nätverk. Våra kamrater i utlandet räknar med oss på samma sätt som vi räknar med dom. Internationell solidaritet är vårt vapen och en enorm källa till kunskap.

*Vad anser ni borde vara den högsta prioriteringen inom en vängrupp?
För att skapa en välfungerande vängrupp är det viktigt att bygga förtroende mellan individer, andra vängrupper, organiserade grupper och rörelsen i stort. Det är därför viktigt att de personer som utgör en vängrupp också är aktiva i rörelsen förutom vid demonstrationer och aktioner. Rättvis fördelning av uppgifter efter förmåga och vilja. En måste vara konsekvent med sin aktivism både i form av gatunärvaro men också i form av politiska initiativ och deltagande i större autonoma forum och nätverk.

*Hur borde vi anarkister förhålla oss till andra autonoma som är aktiva
motståndare till anarkism?
Historiskt har stalinister och vissa vänstergrupper varit fientligt inställda mot anarkistiska grupper, från Kronstadt 1921 och Spanien 1936 till Stoppa Matchen i Malmö 2009 och den antifascistiska demonstrationen mot NMR i Göteborg i september 2017, för att nämna några lokala exempel, historien upprepar sig som ett skämt. Det är inte sällsynt att vi anarkister blir beskyllda för att vara ”provokatörer”, ”lakejer för systemet”, ”användbara idioter”, ”våldsromantiker”, ”lika goda kålsupare som fascister”, ”våldsbejakande extremister” etc. Detta är enbart sätt att reducera oss från att vara ideologiska varelser. Det finns även fientliga vänsteraktivister som vill måla en bild av den autonoma rörelsen som en oskyldig, fredlig och passiv subkultur. Vi kämpar inte för att skapa en välfärdsstat, eller tror på proletariatets diktatur eller att kommunism nås genom olika stadier. Vi tror fortfarande på den sociala revolutionen och det sociala, nödvändiga, våldet i enlighet med Malatesta. Vi är konsekventa i vår kamp. Frågan är: är de andra autonoma som är aktiva motståndare till anarkism lojala till sin egen ideologi?

*Vad tänker ni kring Post-left och traditionell anarkism? Hur förhåller
ni er till massorganisationer?
Vi lever i 2018 och historisk materialism borde vara ett användbart analytiskt verktyg. Vi har mycket att lära av såväl nya definitioner och tendenser inom den anarkistiska rörelsen som av traditionell anarkism, vi kan dock inte direkt översätta de ekonomiska, politiska och sociala förhållanden som fanns på 1800- och 1900-talet till vår tid. Å andra sidan låter vi inte den insurrektionella entusiasmen berusa oss. Vi gillar att balansera mellan traditionella texter (Bakunin, Kropotkin, Prudhon, Malatesta, Goldman mfl) och nya anarkistiska strömningar (Situationisterna, Den osynliga kommitéen etc). Vi är varken individualister eller primitivister. Vi tror på den politiska organisationen när den historiska tiden och de politiska förutsättningarna tillåter det. Vi tror inte att det i Sverige just nu finns den kritiska massan för en större anarkistisk organisation. I länder som Grekland, med en redan stor anarkistisk rörelse, har vi dessutom sett sådana politiska initiativ (anarkistisk federation) nyligen misslyckas. Det är dock viktigt att arbeta idag, och alla andra dagar, för den sociala revolutionen och organiseringen av det post-revolutionära samhället.

*Vad tycker ni om samarbetet med andra grupperingar inom den autonoma
rörelsen i den mån som det går?
Vi tror på samarbete med andra grupperingar inom den autonoma rörelsen så länge de driver en antistatlig, antikapitalistisk, antifascistisk, antisexistisk, oparlamentarisk kamp. Alla dessa adjektiv är inte bara fina ord. Varenda en av dem måste bevisas i praktiken. Vi har varit del av flera större kamper med flera grupper i Malmö, däribland solidaritet med migranter, antifascism, antikapitalism och antirepression. Det är viktigt för oss att samarbeta och få inspiration från andra kamrater. Vi tror på politisk mångfald.

*Vad tycker ni om fackföreningar? Kan de spela en roll i en radikal
autonom rörelse? Kan de ha revolutionär potential?
Radikala, syndikalistiska, oberoende fackföreningar har definitivt revolutionär potential. Det ser vi historiskt (Wobblies i USA, CNT i Spanien) men också idag på vissa håll (bas fackföreningar i Grekland). Vi tror inte på den reformistiska fackföreningsrörelsen som sålt ut sig själva till chefer och staten. Död åt Saltsjöbadsavtalet nu! Kampen i Göteborgs hamn är ett typiskt exempel på hur den reformistiska fackföreningsrörelsen har misslyckats fatalt, vilket nu även lett till att strejkrätten riskeras att inskränkas.

*Vad är er syn på SAC specifikt, och har ni någon kontakt eller samarbete med ert lokala LS av SAC?
SAC är en revolutionär fackförening nära vår ideal. I Malmö och Skåne finns idag få synliga fackliga konflikter, om det beror på val av förhandlingsmetod eller att det de facto är få konflikter kan vi inte överskåda. Men kanske kan SAC spetsa till lite sina metoder lite.

*Vilka är styrkorna med anarkistisk teori/praktik som de ser ut idag,
och var behöver vi bli bättre?
Styrkan med den anarkistiska teorin är att den inte är dogmatisk, den funkar inte som en bibel eller en en ideologisk manual. Det finns inga anarkismer som definieras utifrån namnet på en manlig teoretiker. Dessutom rör anarkismen flera aspekter av den sociala verksamheten och ser inte människan enbart som en ekonomisk varelse. Den anarkistiska teorin kan vara flexibel och lättillgänglig. Den är inte elitistisk. Den måste dock kunna svara på frågor om hur vi ska gå från det moderna kapitalistiska samhället till ett antiauktoritärt samhälle. När det gäller praktiker finns det många exempel från rörelser i utlandet, bland annat när det gäller självorganisering, squats, motstånd, antifascism, antisexism, arbetsmarknadsfrågor m.m. Vi borde försöka dra lärdom från dessa praktiker och testa/anpassa det till den svenska kontexten. Den största utmaningen för rörelsen i Sverige är att kunna matcha praktik och teori.

*Är militant kamp något som kan appliceras på den revolutionära kampen
idag eller bör vi lägga mer vikt och resurser på mer fredliga metoder?
Det fredliga, klasslösa och rättvisa samhället är förstås vårt mål. Detta mål nås dock inte genom en passiv och fredlig verksamhet. Att vara anarkist innebär att inte acceptera att vara en statlig egendom. För att göra detta måste en ifrågasätta statens och kapitalets våldsmonopol. SK gjorde en affischkampanj nyligen på temat Våld! där vi definierar våld utifrån våra upplevelser av vardagen på arbetsplatsen, i skolan, på sjukhuset, på gatorna osv. Samtidigt ser vi hur polisen militariseras, gränserna stängs, våldtäktsmän kommer undan, vapen tillverkas och säljs till auktoritära regimer som en statlig inkomst, strejkrätten hotas, transpersoner förtrycks av staten, våra löner beror på hudfärg och kön m.m. Vi menar att våld är en nödvändighet i den stats-kapitalistiska hybriden. Staten, massmedia och kapitalisterna börjar prata om våld bara när vi slår tillbaka. En revolutionär kamp är synonym med våld mot statens och kapitalets våld. Vi är inte fetischister av våld men vi vägrar att bli offer. Hårt mot hårt! Det är vårt historiska arv och en av våra metoder.

Kamratligen,
SödrⒶ Klubben

Inlägget Frågor och svar – SödrⒶ Klubben dök först upp på anarkism.info.

Onsdag 28 februari 2018. På utbildningsdepartementets hemsida, där en karta i realtid visar vilka skolor som förväntas vara öppna i West Virginia nästkommande dag, händer plötsligt något märkligt. County efter county ändras från grått till rött – vilket betyder att countyts skolor kommer att hålla stängt. Vid 18 lokal tid är de bara några stycken som lyser rött på kartan. Men sakta tänds de små områdena, ett efter ett. Halv elva på kvällen lyser hela kartan, alla 55 counties, som en julgran. Ingen kommer att gå till skolan i West Virginia på torsdag. Strejkkampanjens hashtag, #55United, lever vidare.

Vad är det frågan om? En skolstrejk har just gått från att vara uppseendeväckande till historisk. Det går svallvågor på twitter och Facebook, alltmedan stora medier försöker ignorera det som händer och rapporterar om en uppgörelse. För att förstå vad det är som händer måste vi först backa några steg. För jag menar, ärligt talat, vem tusan har ens hört talas om West Virginia överhuvudtaget?

***

West Virginia är kanske inte det första en tänker på när tankarna går till USA. Med sina 1.8 miljoner invånare och relativt blygsamma yta är det en plats som för de flesta bara är ett namn på en karta, mitt i ingenstans. Delstaten är känd främst för sitt bergiga och kulliga landskap, och för sina naturresurser i form av skog, kol och naturgas.

Delstaten har därför också lite av en arbetarhistoria, med kulmen i de så kallade kolkrigen i början av 1900-talet. Ett namn som knappast är sensationaliserat, då verkliga strider med tusentals deltagare faktiskt ägde rum – den mest kända av dem är kanske slaget om Blair Mountain. Delstaten utgör den nordligaste delen av det som räknas till amerikanska södern. Ett område historiskt präglat av låga löner och även med amerikanska mått mätt ojämlika och dystra förhållanden, som till stor del beror på arvet efter slaveriet och en våldsamt antifacklig maktelit.

Senast det hettade till ordentligt i West Virginias arbetarrörelse var i slutet av 70-talet, då gruvstrejker skakade delstaten i en konflikt som förebådade den neoliberala eran. 160 00 gruvarbetare över flera delstater gick ut i strejk och kämpade inte bara mot de stora kolbolagen utan också delvis mot de egna facktopparna. 1990 var det så lärarnas tur att gå ut i storstrejk, när nästan 50 av delstatens 55 counties strejkade.

Men på senare tid har West Virginia närmast avskrivits av landets så kallade progressiva krafter – Trump fick nästan 70% av rösterna 2016, och inte sedan 1996 har Demokraternas presidentkandidat vunnit en majoritet i delstaten. Lokalt bröts en lång period av Demokraternas styre och numera dominerar Republikaner. Detta dessutom i en delstat med starkt antifacklig lagstiftning och en för USA typiskt låg facklig anslutningsgrad – runt 14%, vilket ändå är över medelvärdet som ligger på 11% nationellt.

Efter nära 40 år av neoliberala privatiseringar, åtstramningar, avvecklingar och lönemässig stagnation uppfattades presidentvalet 2016 och några uppseendeväckande legalistiska strider som något av en dödsstöt för många i den amerikanska arbetarrörelsen, och fackliga toppar har ägnat mycket tid åt att i det närmaste skriva dödsrunor över rörelsen och organiseringen.

Mitt i allt detta, mitt i alla nedskärningar och neoliberala angrepp, och bland fackliga toppar som uppgivet beklagar sig över valet samtidigt som de själva sitter i knät på kolmiljonärer, får en lärare på en av delstatens skolor nog, och skriver sommaren 2017 en arg artikel. Han kan inte tro den uppgivenhet och brist på tilltro till gräsrötterna som topparna uppvisar, och efterlyser en ny militans som kan ta tag i de allt sämre villkoren för delstatens lärare. Det visar sig snart att han inte är ensam om att känna så.

***

Problemen som lärarna i West Virginia reagerar på är många. För det första rör det sig om stagnerade lönenivåer som gör att det knappt lönar sig att bo i delstaten. För det andra utsätts skolväsendet av privatiseringar och nedskärningar som gör det allt svårare att arbeta och få det att gå ihop ekonomiskt.

”Det handlar om åratal av nedskärningar och underfinansiering, från både demokrater och republikaner”, säger Michael Mochaidean, en av de lärare i delstaten som tog initiativ till rörelsen, i en intervju med sajten It’s Going Down. ”I alla delstater runomkring oss får lärare exempelvis ungefär $10 000 mer om året”, fortsätter han, och tillägger med en suck: ”Det finns väldigt liten anledning för folk att vara kvar här och jobba som lärare.”

Fram tills nyligen har de anställda på skolor ändå haft en hyfsad sjukförsäkring att falla tillbaka på, men droppen kom när detta system började urholkas. För det första fick skolarbetarna bära en allt större del av kostnaderna för denna sjukförsäkring, till en grad där det tog upp en avsevärd del av lönen, och dessutom började delstaten införa en slags New Public Management metod på steroider.

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom det rent integritetskränkande med detta, så visade det sig att systemet i praktiken var oerhört osmidigt och ofta inte funkade som det skulle. Dessutom är lönerna i branschen så dåliga, att många lärare och andra anställda på skolorna har två eller tre jobb för att klara sig – och nu förväntades de alltså utöver det spendera två till tre pass på gym varje vecka. Det var som att strö salt i redan öppna sår.

Vi pratar här också i huvudsak inte om privata aktörer, utan om lärare och annan personal i den offentliga verksamheten i West Virginias utbildningssystem. En verksamhet som, vilket vi redan berört, förstås ändå har mycket gemensamt med det privata, eftersom många av politikerna – däribland guvernören Tim Justice, är mångmiljonärer med rötterna i delstatens olika storbolag inom skogsavverkning, naturgas eller kolindustrin, och prioriteringarna därför ofta blir därefter.

Det är också viktigt att påpeka att läraryrket är ett kvinnligt dominerat yrke, vilket till viss del förklarar de låga lönerna, och visar på den patriarkala aspekten som alltid är närvarande i dessa klasskonflikter. Och det är också många kvinnor som leder och deltar i den här rörelsen – kvinnor som inte sällan är barnbarn till de gruvarbetare som för många år sedan satte tonen för regionens arbetarrörelse.

Michael Mochaiden är med i ett av de stora lärarfacken och är en regional delegat, men är också anarkosyndikalist, och engagerad i det radikala syndikalistiska facket Industrial Workers of the World, IWW. IWW använder sig av en strategi som kallas ”dual carding”, vilket betyder att medlemmar uppmanas att också vara med i de etablerade facken om sådana finns på arbetaplatsen, och sympatisörer i andra fack uppmanas att teckna medlemskap även i IWW, för att börja bygga upp en radikal infrastruktur vid sidan om de byråkratiska och ofta något loja storfacken utan att för den sakens skull så splittring på arbetsplatser.

Michael är den lärare som skrivit artikeln vi nämnde tidigare, och snart efter att han gjort det kontaktas han av en annan lärare som, precis som Michael, tycker att något måste hända. Tillsammans startar de en hemlig Facebokgrupp och nätverkar bland sina kollegor för att få med så många som möjligt i diskussionerna kring vad som kan göras åt situationen. De behöver knappast vara påflugna – lärarna och andra anställda på skolorna flockas till gruppen och den växer explosionsartat.

***

Under hösten får de fackliga topparna till slut reda på att något håller på att ske, och är inte alltför glada. De inser dock att detta är en chans att faktiskt åstadkomma något som de inte kan förspilla, och börjar därför ta över organiserandet av de tänkta protesterna från gräsrötterna. Stämningen bland gräsrötterna fortsatte dock att trappas upp, samtidigt som många misstänkte att beslut i delstatens politiska församlingar var på väg som skulle försämra situationen ytterligare.

Organiseringen och upptrappningen pågick sedan under hela vintern. En stor aktion skulle ske 17 februari, och redan innan den hade delstatens alla fackliga organisationer omröstat om huruvida konflikt och strejk skulle ses som en möjlig utväg – över 85% röstade ja. Det beslutades att arbetet skulle läggas ner på alla skolor i hela delstaten den 22 februari. Samma dag slöt 5000 offentligt anställda och allierade upp utanför stadshuset. Nu började även politikerna ana att det var allvar.

En faktor som komplicerade konflikten var att delstatens arbetarfientliga lagar i princip innebar att lärarnas och andra offentliganställdas arbetsnedläggelse och strejker lätt kunde framställas som olagliga av makthavarna. Varse om detta, och från början inte fullt så entusiastiska till idén om en fullskalig strejk, hade ledningen för facken istället planerat rullande arbetsnedläggelse: Ett antal countys lägger ner arbetet, och efter några dagar tat andra vid, för att undvika domstolsbeslut och legalistiska repressalier.

Det här kan låta som en sund säkerhetsåtgärd, men gräsrötterna protesterade. De hade byggt upp ett otroligt momentum, och om strejkerna bara varade en bestämd tid och var begränsade i omfattning så skulle delstaten kunna rida ut stormen, vänta tills momentum tappats, och sedan förhandla fram ett svagt avtal som inte alls motsvarar vad många ansåg vara både nödvändigt och möjligt i dagsläget. De hade alla kommit för långt, de var för starka tillsammans för att låta sig skrämmas.

Rörelsen hade nämligen också lyckats bredda konflikten på flera sätt under vintern. Den hemliga gruppen ändrade fokus från att bara omfatta lärarna till att vända sig till alla offentligt anställda i delstaten. Alla på skolorna, och alla bortom dem. Resonemanget var att höjda löner, förbättrade sjukförsäkringar samt stopp för privatiseringar, stopp för skatter som slog mot fattiga, och ett slut på naturgasbolagens pågående utplundringar skulle gynna alla offentligt anställda i delstaten.

Konflikten började med andra ord aktivt spridas ut i samhället – lärarnas position knöts inte bara i retoriken utan i praktiken samman med andra offentliganställda, och tillsammans skulle de vara starkare och betydligt svårare för delstaten att sätta stopp för – oavsett vad lagen säger. Samtidigt organiserades också barnomsorg och mat för de barn som vid en längre konflikt, förutom skola, också skulle gå miste om sina skolmåltider – något som för många i dessa trakter var en ekonomiskt viktig fråga.

På så sätt kunde den strejkande skolpersonalen också undvika bakslag i form av föräldrar som, även om de ideologiskt kunde identifiera sig med personalens krav, kanske av rent ekonomiska skäl kunde vara skeptiska till den. Nu knöts istället täta band åt alla håll, och även elever har engagerat sig och stött strejken. Samtidigt pågick insamlingar över hela landet för att finansiera de strejkande. En väv av solidaritet och inbördes hjälp började ta form, och i princip allt av detta stod gräsrötterna för.

Facebookgruppen som var navet för allt detta hade nu nått över 20 000 aktiva medlemmar. Fackföreningarnas ledning gav vika, och informerade att strejken skulle fortsätta i full skala efter de två första strejkdagarna torsdag-fredag 22-23 februari. Som så många gånger förr hade taggade fackliga gräsrötter släpat en motvillig fackföreningsbyråkrati in i en konflikt som började anta uppseendeväckande proportioner. 20 000 arbetare var nu i strejk, utan någon lättnad i sikte. Det var lärare, busschauförer, cafeteriapersonal, och alla andra anställda på skolorna.

***

Och på det viset når vi tisdag 27 februari – dagen som den här texten började med. Den här dagen hade fackföreningsledningen samtalat med guvernören, och kommit fram till en ”lösning”. Tillsammans framträdde de i media och manade arbetarna att gå tillbaka till jobben på torsdag. Löftet? 5% löneförhöjning under året. Förvisso bättre än inget, men långt ifrån vad lärarna och de andra hade kämpat för. Framför allt fanns det inga garantier, inga beslut, och inte heller några tecken på att det oerhört dyra och alltmer påfrestande sjukförsäkringssystemet skulle förändras.

Återigen rör det sig här om ett klassiskt fenomen. Fackföreningsledare försöker avblåsa en strejk som har uppnått oerhörd styrka, innan det finns konkreta resultat som motsvarar rörelsens kraft. De agerar alltså som en slags medlare mellan arbetare och delstaten, snarare än som arbetarnas företrädare. Men när medlingsförslaget skickas ut till alla lokala fackliga avdelningar så träder konflikten in på historisk mark.

De strejkande vägrar gå med på det här, fortsätter strejka, och återvänder till stadshuset, vars stora entréhall de börjar prata om att ockupera. 20 000 lärare och skolanställda – detta är alltså alla lärare och skolanställda i delstaten – är nu ute i en strejk som delstatens myndigheter egentligen bedömer som olaglig och som facktopparna försökt avblåsa, men som med sin kraft är svår att hejda. Redan på onsdagen var massor med folk ute och bland tillropen kunde en höra ”Det är inte över!” och ”De sålde ut oss!”. På torsdagen syns plakat bland de strejkande som ockuperar kongresshallen där det står ”Vi tänker inte gå härifrån!”

Det drama som utspelade sig på onsdagen på utbildningsdepartementets hemsida upprepades också på torsdagen. Ett efter ett, lös de små områdena upp och skolorna annonserades som stängda även på fredagen. På själva fredagen fortsatte utvecklingen. En motion i senaten som rörde de strejkandes situation sköts upp – samtidigt röstades lönehöjningar till polisen samt fängelse- och häktespersonal igenom. Det uppdagades också att det bara veckan innan gjorts ändringar i lagar som rör polisens möjligheter att skingra ”olagliga församlingar” och mildra ansvaret vid skada eller dödsfall när så sker.

Under den gångna helgen har en extrainsatt session ägt rum i stadshuset, och rörelsen mobiliserade med stort deltagande och stora demonstrationer. Men de förslag som politikerna nu arbetar med är fortfarande för dåliga, och allt tyder på att strejken kommer att fortsätta under den kommande veckan. Samtidigt gick 1400 telekommunikationsarbetare i delstaten och angränsande Virginia ut i strejk efter att de under nära ett års tid har försökt förhandla fram ett nytt avtal med telejätten Frontier Communications.

Den strejken är på sätt och vis orelaterad, men på ett annat går det inte att ta miste på tidpunkten, och det är svårt att tro att kommunikationsarbetarna inte är medvetna om vad som händer runtomkring dem. En av de viktigaste aspekterna av strejkrörelsens organisering i West Virginia har varit just att kontinnuerligt bredda solidariteten och engagera fler i rörelsen för att öka pressen på både privata aktörer och politikerna. Om strejkvågen sprider sig även till privata företag, och kan kopplas samman till djupare politiska och ekonomiska problem i delstaten, och om de strejkande kan hitta konkreta sätt att samarbeta och stärka varandra, så kommer det bli mycket svårt att stoppa rörelsen.

En annan aspekt är de nätverk och den infrastruktur som byggts upp under strejkvågens gång. West Virginias lilla IWW-avdelning, som kontinuerligt uppdaterat om de pågående händelserna från ett gräsrotsperspektiv via sin Facebook-sida, har de senaste veckorna nära tiodubblat antalet följare. Bakom kulisserna har många människor för första gången fått upp ögonen för radikal social organisering, och hur effektiv direkt aktion kan vara även i vad som ”politiskt” ser ut som en hopplös situation.

Oavsett hur strejken slutar – och just nu blir rörelsen fortfarande bara starkare och starkare, så finns här potentialen att förutom direkta förbättringar på en skala som West Virginia inte sett under vare sig demokrater som republikaner, och definitivt inte sedan den neoliberala eran inleddes, också bygga en radikal infrastruktur för fortsatta konflikter, för fortsatt solidaritet och för utökad inbördes hjälp. Medan stormedierna har i det närmaste ignorerat konflikten, så har budskapet istället spridits via radikala sajter som It’s Going Down, The Hampton Institute eller Jacobin Magazine och en rad olika mindre fackföreningars och andra gruppers och privatpersoners sociala medier.

Många människor har nu genom egna erfarenheter fått upp ögonen för hur hopplös den parlamentariska politiken är jämfört med bred folklig direkt aktion, och att även den egna fackliga byråkratin ofta blir till ett problem om inte facken är organiserade horisontellt och direktdemokratiskt. De årtionden av försämringar som leddes av Demokraterna kan nu genom självorganiseringens styrka förändras till historiska landvinningar, trots lagar, tröga byråkrater och Republikaner vid makten. Det finns inget som på ett lika djupt sätt kan radikalisera människor som sådana självupplevda erfarenheter, och om dessa kan fångas upp och engagera sig i olika horisontella nätverk eller fack som IWW, så har mycket också vunnits för framtiden. Plötsligt går det att i en krisartad nationell och global situation skönja en potential inte bara för defensivt utan också omvandlande och offensivt motstånd.

Inlägget West Virginias vildkatter dök först upp på anarkism.info.

Och via olika kanaler får vi tag i en av medlemarna ur Rouvikonas, som ber oss att komma förbi K-Vox.

Första gången vi träffar Thanasis, medlem i Rouvikonas, är en väldigt högljudd fredagskväll på K-Vox. Thanasis verkar vara glad när vi presenterar oss och är vänligt inställd till att berätta för oss om Rouvikonas, så vi bestämmer en träff dagen efter. Vi bestämmer även att vi ska besöka Distomo på lördagen. Distomo är ett antifascistiskt hangout som finns i stadsdelen Agios Panteleimonas, inte långt ifrån Exarchia. Bilda Kedjor har gjort en podcast om Distomo och det antifascistiska arbete, lyssna gärna på deras på här.

Det första vi gör dagen efter är att vi tar en promenad ner till Agios Panteleimonas tillsammans med Thanasis. Under vår promenad går vi förbi ett gammalt squat. Under tiden som det var ockuperat var det en av Athens största husockupationer och samlade den största anarkistiska demonstrationen i Aten vid den tiden. Squatet är också det som hållit längst i Aten.

Distomo är en ganska liten lokal och framför, på torget har det hängts upp banderoller och det har även arrangerats en matutdelning denna lördagen. Lite längre bort står en grupp frivilliga läkare som har satt upp en provisorisk vårdcentral. Denna ”vårdcentral” byggs upp varannan vecka här på torget och varannan vecka på ett torg i närheten som heter Victoria Square.

Thanasis berättar för oss att lekparken som vi ser på torget är också ett projekt som drivits fram av Distomo. Innan antifascisterna kom till området hade Golden Dawn (det nazistiska partiet i Grekland) tagit över en lekplats i närheten och den var endast för grekiska barn. Som svar på det här öppnade Distomo en lekplats här på torget där alla barn var välkomna. Nu drivs lekplatsen av föräldrar som bor i området.

Vi frågar om hur verksamheten kring Distomo bedrivs idag, om det är lugnt eller om det är mycket konfrontationer med nazister som finns i området. Thanasis svarar att i början, när Distomo öppnade upp så var det en ganska hög grad av militans. Numera så är det mer lugnt, då nazisterna har blivit färre i området och situationen har lugnat ner sig. Militansnivån höjs och sänks efter behov helt enkelt. Just nu är det inte så många som vågar vara öppna med att dom är nazister, särskilt inte i området.

Thanasis pekar på en byggnad och förklara att det var där som nazisterna från ett parti som heter Lepen öppnade upp ett kontor förra året. ”Dom öppnade upp kontoret i augusti-september när det brukar vara ganska lugnt inom rörelsen. Vi kom dit och sa till dom att ni kommer åka ut innan årsskiftet och det var också vad som hände”, berättar han.

Thanasis berättar att dom gick dit ganska ofta, men att nazisterna aldrig vågade komma ut och att deras kontor övervakades av polisen. Till slut kraftsamlade Rouvikonas och gick in i byggnaden och slog upp ett stort hål i deras vägg (video) och sedan var dom borta.

En stund senare, när matutdelningen tycks vara över åker vi tillbaka till Exarchia och K-Vox där vi tar en kaffe tillsammans med Thanasis som berättar för oss att han har varit engagerad i rörelsen i ca 20 år och berättar för oss hur Rouvikonas växte fram.

Efter kravallerna 2008 och krisen som följde var det ett stort antal människor som tog sig ut på gatan och protesterade. Många som redan var engagerade i rörelsen började mer och mer avancera (Thanasis ordval) sitt engagemang och under tiden föddes många olika grupper, organisationer och initiativ. En av dom var K-Vox och på K-Vox startades 2010 en rörelse som bedrev solidaritetsarbete för politiska fångar. Ur denna rörelse, tre år senare, växte Rouvikonas fram. I början bestod gruppen av ca tio personer men och nu är dom någonstans mellan 50 och 70 medlemmar.

Vilka är det som är med i denna grupp då, undrar jag? Thanasis svarar att alla anarkister är välkomna och att dom inspireras av många olika grenar inom anarkismen.

Jag får senare veta att även marxister är välkomna i gruppen. Så länge en accepterar de anarkistiska principer som Rouvikonas är byggt på är det fritt fram att ansluta sig. Detta gäller oavsett om det handlar om frihetliga eller auktoritära marxister. Jag förstår av samtalet att det är en ganska ny organisationsform i Grekland, även om det kanske är vanligt här i Sverige att anarkister och marxister är med i en och samma grupp eller organisation så har det inte sett ut så i Grekland. Och jag undrar hur det här fungerar i praktiken, att en anarkistiskt grupp välkomnar auktoritära marxister, eller snarare att auktoritära marxister vill vara en del av en anarkistisk grupp, det återstår att se eftersom att det inte har varit några auktoritära marxister som har sökt sig till gruppen än.

Marxister (oavsett auktoritära eller frihetliga) tillhör ”vänstern” men anarkister gör inte det. En medlem i Rouvikonas, som vi kan kalla för N.K, förklarar att skillanden här är att vilka som röstar och vilka som inte röstar. Det är en ganska stor fråga i Grekland. Anarkisterna röstar inte och därför anses de inte tillhöra vänsterrörelsen. Så traditionellt har marxister och anarkister inte organiserat sig i samma grupper i Grekland.

Viktigt när det kommer till samarbete med vänstern är just det antifascistiska arbetet. Thanasis är mån om att fascisterna inte får utrymme på gatan, och ju fler människor som engagerar sig emot dom desto svårare är det för fascisterna att vara aktiva. Därför är det viktigt att även vänsterrörelsen är med och slåss mot fascismen, menar Thanasis.

När det kommer till den antifascistiska kampen så har Rouvikonas även kraftsamlat på läktarna. Numera finns det väldigt många antifascistiska huliganer i Grekland och AEKs medlemslokal ligger i Exarchia. Men ska en vara medlem i Rouvikonas är det inte okej längre att vara en del av en ”huliganrörelse” förklarar Thanasis. Detta är för att Rouvikonas ser sig själva som en ren anarkistisk grupp och tror att det skadar gruppen om huliganism tillåts, även om det är något en väljer att pyssla med utanför de organiserade. Det är helt enkelt nolltolerans mot det om en vill vara medlem eftersom att det anses gå emot de anarkistiska principerna.

Thanasis berättar att Rouvikonas kommer att rikta sin uppmärksamhet mot läkataren mer. Det är väldigt många som redan är antifascister men kanske inte är mer politiska än så som dom vill försöka värva till gruppen. Dom tror att i dom här kretsarna finns många kids från arbetarklassen som har stor revolutionär potential. Ett annat problem är den stora nazistiska närvaron på läktaren. Det är också en av anledningarna till att Rouvikonas själva kommer att öka sin närvaro. Precis som gatorna så ska läktarna vara nazifria, menar Thanasis.

Även om det antifascistiska arbetet är viktigt och brett inom Rouvikonas så är det långt ifrån allt som verksamheten består av. Många av aktionerna läggs upp på Facebook, ofta tillsammans med en video som visar delar av aktionen. För den som är nyfiken finns aktionerna uppe på Rouvikonas youtubekanal som kan ses här.

Att synas utåt och sprida anarkistisk praxis och teorier är en viktig del av kampen anser N.K. ”Vi bedriver alla frågor som är relevanta. Vi främjar anarkistiska ideal och förklara den politiska och sociala verkligheten ur en anarkistisk synvinkel, samtidigt som vi strävar efter att ge maximal publicitet åt våra ord och handlingar”, förklara N.K. Kritiken som Rouvikonas framför inom anarkistiska rörelsen är att det ofta tenderar att bli fokus på snuthat, antifascism eller solidaritetsarbete för fångar. Medan det inte är något fel på denna typ av verksamhet, som Rouvikonas själva också bedriver, borde fler anarkistiska grupper rikta fokus åt många fler olika problem inom samhället, menar N.K.

Någonting som är viktigt för medlemarna i gruppen är att det är en hög aktivismnivå med minst 1 aktion per vecka. Aktionerna är noga planerade och här krävs det att medlemarna är väldigt aktiva, och det är också ett krav som Rouvikonas har när en ansöker om medlemskap. Alltså att acceptera den höga aktivitetsnivån. Som medlem förväntas du dyka upp och ställa upp på aktioner och andra aktiviteter som är planerade. Hårda krav, men det lönar sig.

Rouvikonas är en het potatis i den politiska debatten i Grekland. Det har även hänt att gruppens aktioner har diskuterats under debatter i parlamentet och media skriver frekvent om deras aktioner. Och medias bild av gruppen är inte alltid så rättvis, vilket inte förvånar mig. ”Våra aktioner har skapat en del olika reaktioner från media, allt från raffinerad ironi till att utmåla oss som illavarslande terrorister” berättar N.K. När jag frågar Thanasis hur reaktionerna är från allmänheten svarar han att han upplever dom som positiva överlag, trots att vissa aktioner innefattar ex sabotage av kontorsmaterial och beskrivs i media som ”våldsamma”.

Rouvikonas som grupp har ökat sin aktivism markant, men i samband med det tillkommer även ökad statlig repression. I oktober ockuperade Rouvikonas Spaniens ambassad och för det åtalades 18 av medlemmarna. Hur ska ni skydda er från den ökade repressionen, frågar jag Thanasis. Det är helt enkelt att vi blir så många att staten inte kan komma åt oss lika lätt och obemärkt svarar Thanasis.

På K-Vox träffar vi även fler medlemmar ur Rouvikonas. Vi träffar även K.G som har varit medlem i ca 6 månader. Han är lite yngre än dom andra som vi har träffat men har själv varit aktiv i en annan grupp innan han bestämde sig för att byta grupp och istället bli medlem i Rouvikonas. Och det är just den höga aktivismnivån som har lockat K.G till Rouvikonas. Medan vi sitter och pratar visar det sig att det är ett möte för nya medlemar och K.G smiter iväg.

Det blir också det sista officiella samtalet vi har med Rouvikonas. Men så gott som varje kväll går vi ner till K-Vox och tar en öl/kaffe och småpratar med dom som hänger där. Det är svårt att låta bli, det är en otroligt behaglig atmosfär på K-Vox, det är billigt, folket är trevliga och det känns allmänt bra att vara omgiven av kamrater. Att liksom, bara vara och känna sig trygg med det. Den hemska världen utanför känns så långt bort när en sitter där.

Vi finner fler liknande ställen i Exarchia, och i nästa inlägg kommer jag att skriva om en annan anarkistisk gruppering som håller till i stadsdelen. Gruppen är mindre än Rouvikonas, väldigt informell och till skillnad från Rouvikonas håller dom till mer bakom kulisserna.

Inlägget Rouvikonas dök först upp på anarkism.info.

***

Från en Facebookuppdatering skriven samma dag som aktionen:

Idag stängde studenter på Rutgers, New Jerseys delstatsuniversitet, ner förvaltningsstyrelsens möte med sång och ramsor, i vad som blev ännu en framgångsrik eskalering i kampen för drägliga löner för alla arbetare på campus – kampen för 15 dollar i timmen.

Det finns många saker att ha synpunkter på när det gäller utbildning i vårt samhälle; privatisering; prekarisering; brist på frihet och inflytande för studenter och arbetare; dålig tillgänglighet; och listan skulle kunna fortsätta. Men för de som inte är bekanta med just den här specifika situationen och behöver en bakgrundsbeskrivning:

Tänk dig att du lever i det rikaste och mäktigaste landet på jorden. Men trots detta är det av någon anledning knappast garanterat att du kan få en utbildning eller en lön som det går att leva på. För studenter från arbetarklassen är utbildning något som folk knappt, om alls, har råd med. Många av dessa studenter jobbar extra upp emot 30 timmar i veckan för att kunna betala hyra, terminsavgift och för att ha råd med mat, samtidigt som de alltså försöker studera. Det här har blivit något av en industri, där universiteten räknar med detta och använder billig studentarbetskraft för att pressa mer ur en redan snålt tilltagen budget.

Situationen är så allvarlig att det finns ett helt eget uttryck, food insecurity, som benämning på de många studenter som inte har råd med att äta ordentligt. Det öppnas soppkök för att studenter ska kunna få det allra mest basala. Och det här är alltså studenter som ofta redan jobbar extra!

Minimilönen i New Jersey är miserabla 8.44 dollar i timmen, och i New Brunswick, där Rutgers är den största arbetsköparen, lever 42.8% av människorna under fattigdomsgränsen. Så det här är alltså inte bara ett studentproblem, utan ett problem för hela samhället, och inget annat än en skam. Detta samtidigt som toppskiktet bland administratörerna på skolan tjänar enorma pengar, och vad de än säger, så finns resurserna där för att förändra situationen.

Administrationen, som räds att studenter och arbetare ska börja organisera gemensamt motstånd, har redan skyndat att lova en höjning till 11 dollar i timmen. De meddelade detta via mejl kvällen innan den utlysta aktionen. Varje höjning hjälper förstås, men 11 dollar är fortfarande inte en lön som det går att leva på. Höjningen kallades också av universitetets president Barchi för ”finansiellt stöd”, vilket säger allt ni behöver veta om hur den här administrationen ser på studenter och arbetare – som ovärdiga och hjälplösa varelser i behov av dess välvilliga hjälp.

Men de är långt ifrån hjälplösa, vilket tydligt demonstrerades idag. För det första är det knappast ett uttryck för välvilja att betala arbetare en lön som det går att leva på – en skulle kunna tro att det är det minsta en kan begära. För det andra var inte detta en gest av hjärtlig välvilja från Barchi och universitetet, utan något de kände sig tvungna att göra på grund av samstämda påtryckningar från studenter och fack. För det tredje så är det studenterna och arbetarna som har all makt i sina händer, och när de sluter sig samman så kan de stänga ner hela universitetet – eller själva förvalta det. Dagens seger må bara vara en delseger, men med sån här beslutsamhet, entusiasm och solidaritet, så är jag säker på att det bara är en tidsfråga innan studenterna och arbetarna vunnit 15 dollar i timmen och mer ändå.

För de som utför allt arbete, de som ser till så att detta samhälles hjul kan snurra, så är en dräglig lön som det går att leva på bara en början – det finns en hel värld därute att vinna.

***

Det är lätt att tänka sig att adrenalinrusningen och stundens eufori när ordföranden en halvtimme senare förklarat mötet avbrutet är det lyckliga slutet på den här historien. Men precis som den börjar med en lång upptrappning som sker delvis i det tysta, så finns det också en fortsättning efter själva klimaxen.

Bortanför tidningsrubriker, filmklipp och artiklar, sker en helt annan, mer osynlig kamp. Där i skuggan ruvar makten på sin hämnd. Olydiga måste disciplineras och straffas. Bara dagar efter att mötet avbrutits börjar de lokala snutarna trakassera studenter. De förföljs på campus, får telefonsamtal, och ombeds inställa sig till polisstationen utan att några officiella orsaker framförs. Sedan dras förfrågan plötsligt tillbaka, och precis innan jul får många istället en skriftlig begäran att inställa sig till stadens domstol. Ett flertal får också mejl och samtal från universitetets disciplinnämnd, eftersom de anses ha brutit mot universitetets policy.

Det är fortsättningen – eskaleringen – av ett spel som redan varit smutsigt, där administrationen svartmålar studenternas organisationer och anklagar dem för en massa saker de aldrig gjort. Nu fortsätter en lågmäld krigföring som ska bryta ner dem. De som knappt har råd med mat trots att de jobbar extra, och därför kämpar för sin sak, bryter mot policyn när de gör så – de som tjänar miljoner sitter säkert och bussar snutar, media och nämnder på dem.

Men studenterna har både vana, mod och drivkraft, och går istället på motoffensiv. Ringer ner polisstationen med klagomål, och tar en gruppbild utanför den för att visa att de inte kan skrämmas till tystnad. I bakgrunden jobbar de med advokater på ett försvar såväl som på offensiva överraskningar som kan få administrationen ur balans och samtidigt sätta intressanta exempel för organisering på universitet över hela landet. Några veckor efter jul släpps banderoller på en rad spektakulära och mycket synliga ställen runtom staden, i solidaritet med kampen för drägliga löner. Ingen vet vem som satt upp dem, men fackföreningar och studenter känner stödet i ryggen.

Den här kampen slutar inte i något klimax – det gör kamper sällan, de fortsätter när bilderna tagits och artiklarna skrivits, när kameraljuset slocknat. Och det är därför vi behöver bygga rörelser på lång sikt, och rörelser som överbryggar de skillnader som till synes delar upp oss och gör oss enklare offer för de som har makten över våra liv. Det här var bara en ögonblicksbild från en av kampernas frontlinjer. Men om alla är som de här studenterna, tänker jag, så blir nog det här bra till slut. För det är vi fan värda, allihopa.

Inlägget Studentorganisering i USA dök först upp på anarkism.info.

Greklands moderna historia – kortfattad (skriven av Svartkatt)

Greklands moderna historia präglas av de olika diktaturer som rådde i landet från mitten av 30-talet och ända fram till 1974, med andra världskriget och det efterföljande inbördeskriget som ett av få tillfälliga avbrott.

Politisk turbulens på 60-talet bidrog till att ytterligare öka repressionen i landet. Det fanns få tillåtna kanaler att uttrycka politiskt missnöje, framför allt för anarkister och kommunister, som istället gick i exil eller organiserade i små underjordiska grupper samt på universitet och högskolor. Upproret på Atens tekniska högskola hösten 1973 var ett uttryck för det stora missnöje som rådde, och trots att det slogs ner brutalt med hjälp av militären så blev det början på slutet för den regerande militärjuntan.

Problemen i dagens Grekland har en komplicerad historia med många orsaker, men vad som är uppenbart är att den nykoloniala relationen med norra Europa som landet befinner sig i idag inte är en avvikelse, utan snarare en utveckling av tidigare maktdynamik. Europas centralmakter har länge sett den europeiska periferin som ett område att använda för sina syften. Länder som Grekland pressades att inte konkurrera med de europeiska industrierna. Istället skulle de förse Europa med råvaror och försörja sig på bland annat turism.

Den grekiska staten var efter 70-talets mitt fortfarande djupt präglad av den diktatur som så länge kontrollerat landet, vilket innebar en oerhörd byråkratisk apparat, och en utspridd korruption och klientelism. De nya ”demokratiska” partierna, främst socialdemokratiska PASOK och högerpartiet Ny Demokrati turades om att regera och spela med i det korrupta spelet – de lovade mycket och försökte allt som oftast frisera hur den verkliga ekonomiska situationen presenterades utåt. De enda vinnarna var de grekiska och europeiska eliterna.

När den ekonomiska krisen slog till runt 2009 så var landet därför i en väldigt utsatt position, med stora skulder, korruption, en ekonomi som inte längre var självständig på grund av integreringen med EUs ekonomiska och monetära politik, och ett alltmer desillusionerat folk. De europeiska stormakterna hade alltså själva varit delaktiga i att skapa denna situation. Den politiska mitten imploderade fullständigt i Grekland, och istället trädde vänsterkoalitionen Syriza fram som en politisk enande kraft, med en högerextrem nazistisk motsvarighet i Gyllene Gryning, som dock inte lockade lika många väljare.

Med Syriza vid makten påbörjade Europas ekonomiska och politiska elit en förtalskampanj där greker bland annat utmålades som lata, och samtidigt iscensattes en politisk-ekonomisk utpressningsprocess där Grekland skulle behöva genomgå ett ekonomiskt stålbad av åtstramningar och privatiseringar – en slags kollektiv bestraffning som inte ens en del av de egna institutionerna trodde skulle fungera. Syriza vek sig för detta hot, och landet blev i praktiken en koloni, där byråkrater som representerar trojkan (IMF, ECB, EU) kommenderade de grekiska politikerna vad de skulle göra som villkor för att få ekonomisk hjälp.

Inhemskt så började allt fler inse att Syriza inte hade några lösningar på problemen, och missnöjet började åter att gro. På grund av diktaturen och korruptionen fanns det sedan länge en ingrodd misstro mot institutionerna i Grekland, vilket bland annat manifesterade sig i en stark politiskt oberoende gräsrotsorganisering och kultur, med ockupationer, sociala center och nätverk av inbördes hjälp. Samtidigt finns det också en högerextrem rörelse kring Gyllene Gryning, som också har stora sympatier bland landets poliser.

Landet är nu alltså i kläm mellan de egna politikerna som aldrig på riktigt vågade trotsa EU-byråkratin, och den trojka som bit för bit privatiserar och monterar ned landet utan någon ekonomisk ljusning i sikte. De positiva aspekterna av krisen är den självorganisering som klivit in och räddat samhället där institutionerna svikit.

Den anarkistiska rörelsens historia i Grekland – kortfattad

Den anarkistiska rörelsen i Grekland är relativt ung vilket en kan förstå om en läser Greklands historia, från 30-talet var det väldigt begränsat med möjligheter att organisera sig och driva kampen framåt. Trots det har det funnits anarkistiska rörelser i Grekland sedan 1800-talet, bland annat ett anarkistiskt kollektiv ”Epi ta Proso” som bland annat gav ut en tidning.

År 1973 ockuperades Atens tekniska högskola av studentrörelsen och det blev startskottet för den anarkistiska rörelsen och var då starkt influerad av bland annat situationisterna.

Anarkisterna i Grekland var, innan 2008, aktiva främst via stormöten, som det kallades till om det var någon viktig fråga som behövde diskuteras, men i övrigt så fanns det inget behov av att organisera sig ytterligare.

Vad som skedde 2008 var dock inte bara en spontan reaktion på krisen och mordet på 15-årige anarkisten Alexis Grigoropoulos (The potential to storm heaven). Redan ett par år tidigare började missnöjet mot regeringen växa och den anarkistiska rörelsen började bli mer aktiv i direkta konfrontationer mot statsmakten.

Exempelvis de många stundetkravallerna som ägde rum mellan 2006-2007, och attraherade väldigt många, framförallt unga, människor till den anarkistiska rörelsen.

Under åren som följde efter december 2008 var rörelsen våldsam och nihilistisk. De många strejker som uppstod några år senare var väldigt våldsamma och Grekland befann sig i en otroligt djup ekonomisk kris.

Men här uppstod också nya tankesätt inom den anarkistiska rörelsen. Många började praktisera självorganisering, bland annat byteshandel och självorganiserade apotek. Ett annat praktiskt exempel är att det fanns dom som åkte runt och satte igång elen hos människor som inte kunde betala elräkningen och hade fått elen avstängd. Det pågick mycket solidaritetsarbete och tanken att behöva avancera sin organisering växte hos många grupper, grupper som tidigare hade endast varit aktiva via stormöten eller väldigt spontant. Många kände att det skulle behövas en mer långsiktig strategi inom den anarkistiska rörelsen. Därför kallade man till ett stormöte för att bland annat diskutera uppsatrten av en anarkistisk federation i Grekland.

Vad som skiljde detta stormötet från tidigare stormöten var att här var endast grupper inbjudna och inte enskilda individer. Här uppstod en tydlig distinktion mellan vad som kallas för sociala anarkister och nihilisterna.

Ännu idag är den anarkistiska rörelsen i Grekland väldigt uppdelad och många av anarkisterna som jag träffar i Aten menar att det knappast kan kallas för en rörelse utan snarare en väldigt stor skara av olika grupper som är aktiva, men det saknas en gemensam helhetsyn.

Det finns exempelvis idag två olika anarkistiska federationer eftersom att det skedde en splittring år 2014, då det ansågs vara en naturlig process i och med de politiska skillnaderna man upplevde.

Genom artiklarna som jag lägger upp och genom berättelser från de olika människor och anarkistiska grupper jag möter kommer en kunna läsa av och förstå att det finns en skillnad framförallt i hur dom organiserar sig och vilka mål dom fokuserar på.

Inlägget Greklands ekonomiska kris och den anarkistiska rörelsen dök först upp på anarkism.info.

Jag lastar ur mina egna bidrag – bröd, hummus och juice. På bordet finns redan allt från pasta, konserver, kaffe och vattenflaskor till kläder och böcker. Vi ska ha möte idag, och har i förväg bestämt att vi kör igång med lite solidaritetsarbete och inbördes hjälp för att knyta an till vår community. Allt på bordet är gratis, alla bidrar efter förmåga. På skylten står det Industrial Workers of the World, General Defense Committee.

Det är svårt att inte tänka på Joel Emmanuel Hägglund, mer känd som Joe Hill, som svensk nybliven Wobblie i USA. Och det är inte bara Joe Hill som inspirerat generationer genom sin aktivitet i IWW. Här har många fantastiska frihetskämpar verkat, från Lucy Parsons till Big Bill Haywood. Det är stora skor att fylla, men vi som organiserar oss idag måste hitta våra egna vägar och lösningar, för som de säger, en går aldrig ner i samma flod två gånger.

***

IWW är en internationell fackförening, och bildades 1905 i Chicago. Det var redan från början en radikal organisation, och väldigt snart utkristalliserades direkt aktion i form av strejker, propaganda och bojkotter som vägen framåt, medan kopplingar till politiska partier och reformism ansågs kontraproduktiva. Redan 1912 hade organisationen 25 000 medlemmar och höjdpunkten nåddes det explosiva året 1917, med 150 000 medlemmar. Trots ofta innovativa metoder och ett antal framgångar i stora konflikter så dalade tyvärr IWWs medlemsantal och inflytande på grund av en blandning av repression och interna konflikter som ledde till splittringar och demoraliserade stora delar av medlemmarna.

Efter en tung period på 1900-talets slut, som nästan utraderade IWW, började medlemsantalet återigen att öka under 00-talet, och det på flera intressanta sätt. Förutom att organisera på arbetsplatser så organiserar IWW också dels fångar genom IWOC, Incarcerated Workers Organizing Committee, och dels försvarskommittéer i lokalsamhällen genom sin General Defense Committee. Med tanke på hur många som sitter i fängelse i USA, hur brutalt de behandlas, och hur de utnyttjas för produktion i vad som bäst kan beskrivas som modernt slaveri, så har det funnits ett skriande behov att gå bortom solidaritetsarbete och börja främja fångarnas självorganisering.

IWOC har bara funnits sedan 2012, men redan i slutet av 2016 utlyste kommittén en fängelsestrejk på årsdagen av Attica-upploppen som infaller 9 september. 900 IWOC-medlemmar och många andra fångar deltog. Precis som den fackliga verksamheten så börjar IWOC i medlemmarnas dagliga situation, men har på sikt en radikal förändring som mål – att avskaffa hela fängelsesystemet. Det här sättet att strukturellt utöka organisering från arbetsplats till övriga sfärer i samhället har gått igen i mycket som IWW gjort de senaste åren. Fackföreningens försvarskommitté, ovan nämnda GDC, bär på en liknande närtidshistoria.

Högervridningen och polariseringen i politiken de senaste åren har väl knappast undgått någon hemma i Sverige, och precis samma process har pågått parallellt i USA. Det har skett både i och med valet av Trump till president, men också bland gräsrötterna där högerextrema grupper och den så kallade ”alt-right” rörelsen – egentligen bara en ompaketering av fascistiskt tankegods – börjat dyka upp i olika sammanhang. De trakasserar människor, sprider hatpropaganda och har begått ett flertal våldsdåd, som nyligen i Charlottsville där en person dog och många andra skadades när en fascist körde in i en demonstration med sin bil.

Å andra sidan har även antifascismen fått sig ett rejält uppsving, och antifa-grupper har ploppat upp runtom landet som svampar efter regn. Försvarskommittén GDC bildades ursprungligen 1917, när den statliga repressionen mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och IWW i synnerhet tilltog, men i modern tid har kommittéerna varit få och inte speciellt aktiva. Detta ändrades 2011 då en GDC bildades i Twin Cities, som storstadsområdet Minneapolis-Saint Paul i Minnesota kallas.

Kommittén började engagera sig mot det brutala polisvåldet som är så vanligt i nästan hela USA, men utökade snabbt sin verksamhet till att också anordna strejk- och protestträning, sociala evenemang, solidaritetsinsamlingar och en rad andra praktiker för att skydda lokalsamhället och arbetarklassen, och på så sätt främja och understödja intersektionell, antisexistisk och antirasistisk klasskamp.

Fram till 2016 var GDC fortfarande en marginell företeelse med knappt 100 medlemmar över hela landet. Men med Twin Cities som inspirerande exempel och den struktur som GDC-konceptet erbjöd så lyckades organisationen fånga upp den stora tillströmningen av människor som var helt desillusionerade med partipolitiken, oroade över den politiska utvecklingen, och ville hitta ett sammanhang att organisera sig för förändring. Under det senaste året har därmed medlemsantal och aktivitet formligen exploderat, till att nu närma sig tusentalet medlemmar i kommittéer över hela landet som utför ett brett solidaritetsarbete i sina närområden.

En intressant detalj med organisationsformen är att varje lokal försvarskommitté, trots att den formellt är en IWW-kommitté, inte kräver medlemskap i fackföreningen. Enligt de som varit med från början på den här ganska färska resan, så brukar det resultera i att väldigt få GDC-medlemmar börjar som anslutna till IWW, men att den andelen sakta stiger till väl över hälften. Medlemmarna får därmed inte bara ett mångsidigt engagemang i en gräsrotsförankrad försvarskommitté, utan också en radikal fackförening i ryggen, samtidigt som IWW växer och fler engagerar sig i fackliga frågor.

***

Jag kliver in i möteslokalen där Central New Jersey GDC precis ska ha möte. Vi är en av de här nya svamparna – en kommitté som startades nu på hösten 2017. Vi är 15 personer på mötet och runt ett tjugotal som redan aktiverat sig i organisationen. Stämningen är god och vi tar oss igenom dagens agenda medan bordet utanför får ett och annat besök av nyfikna förbipasserande som tar för sig av sakerna vi erbjuder.

Ambitionsnivån för gruppen är hög, och spänner en hel rad områden som alla bäst kan sammanfattas i den fina sloganen ”Community Self-Defense”. Det rör sig om allt från mental hälsa, självförsvarsträning, till att engagera sig i lokala frågor som rör boende, antifascism, antirepressionsarbete, solidaritetsarbete med papperslösa, eller studentfrågor. Arbetsgrupper bildas, och många visar sig ha ovärderliga erfarenheter, kunskaper och kontakter. Känslan är att vi redan är mitt i den lokala gemenskapen – vi är alla på olika sätt drabbade av de problem vi engagerar oss i, och vårt mål är att så många som möjligt engagerar sig med oss, för då kan vi förändra vår situation både på kort och lång sikt.

Det märks ändå att vi i uppstartsfasen fångar upp många som redan har en rätt bra idé om vad de vill politiskt och också har organisatorisk erfarenhet. Nästan alla är anarkister, och vi pratar om att det kanske kan vara bra att ha informationsmaterial som förklarar vad anarkism innebär, så att vi kan flytta fokus från sensationaliserad mediebild till det verktyg för självorganisering som anarkismen erbjuder. Men det är samtidigt viktigt att börja i den änden där vi tillsammans med vårt lokalsamhälle organiserar oss för att lösa reella problem, och där anarkismen helt enkelt blir samlingsnamnet på just de verktyg vi anser bäst gör detta, istället för något slags på förhand bestämt ideologiskt paket som vi försöker sälja på folk.

Just detta möte råkar infalla helgen närmast Halloween, och det är parad i staden vi möts i. Efter mötet flyttar vi vårt bord till paradrutten och fyller på våra depåer med godis. Vi får bra respons och stämningen är på topp när de utklädda deltagarna – barn som vuxna – passerar. Vi har bra samtal med varandra och med människorna runtomkring oss. Nästan allt vi har på bordet går åt, och någon ropar att vi givit bort godis för $70. Det må så vara, men vi har också fått ungefär lika mycket i donationer, och då är vi precis där vi vill vara – en icke-hierarkisk katalysator för lokal solidaritet och inbördes hjälp, som vi vill se växa och omfamna allt större delar av våra liv tills vi förändrat det här skitsamhället i grunden.

Parallellt med den rådande optimismen och explosionsartade tillväxten finns förstås också ett allvar. Inte bara för att repressionen är verklig, från både stat och högerextremister, men också för att det ligger en känsla av att förvalta ett ansvar i luften. Att omvandla den här aktiviteten till en strukturellt sund och långsiktig verksamhet. Diskussionerna i IWW går nu på flera fronter kring frågor om decentralisering, centralstyrning, icke-hierarkiska strukturer, frågor kring formella och informella strukturer, och vilken roll GDC egentligen bör spela i det större sammanhanget.

Det är frågor som definitivt behöver besvaras. En struktur som kan klara av växtvärken måste komma på plats, där allt från konflikthantering, inriktning och beslutsprocesser måste kunna hanteras, och vara definierade på ett sätt som inte skapar missförstånd och splittringar. Vi behöver också försöka se till att organiseringen förblir en association av individer som tillsammans vill lösa problem, istället för den serviceinrättning som fackliga organisationer ofta kan stelna till, och att inititiv och kreativitet inte stryps av byråkrati och hierarkiska beslutskedjor.

Men idag, i New Jersey-solen, kan jag inte annat än att kosta på mig en känsla av att vara med om något inspirerande och meningsfullt, något som gör den snåriga samtiden lite mer begriplig och hoppfull. Jag tror att Joe Hill hade gillat det här. Han trodde också att en annan värld var möjlig.

Inlägget I Joe Hills fotspår dök först upp på anarkism.info.

De flesta av oss har någon gång hört talas om det, inte minst efter kravallerna 2008 då polisen sköt ihjäl 15-åringen Alexandros Grigoropoulos mitt i Exarchia. Händelsen utlöste stora protester i Grekland och uppmärksammades världen över. Protesterna är även kopplade till den globala ekonomiska krisen som började 2008 då grekerna fick betala ett högt pris och många människor visade sitt missnöje.

Media älskar att avbilda Exarchia med brandbomber som flyger genom luften, skadade poliser och maskerade aktivister.
Med vårt reportage vill vi lyfta fram en annan del av Exarchia, även om brandbomber, skadade poliser och maskerade aktivister inte kan uteslutas. Exarchia är under attack varje dag. Från det liberala samhället bakom hörnet. Ändå är det tusentals människor som lever sitt liv här, dom äter, jobbar, pluggar, shoppar, läser, umgås, sover och organiserar sig. Vardagen i Exarchia flyter på trots det stora hotet från omvärlden och poliserna som provocerar så gott som varje dag.

De boende i Exarchia har åstadkommit mycket de senaste åren, särskilt när de blev trötta på maffian som sålde knark, och gjorde motstånd genom att beväpna sig och driva ut maffian ur sitt kvarter. Eller när man öppnade upp sina hus och hem för de många flyktingar som har flytt krig och misär. Eller när man öppnade en vårdcentral, där läkare och andra jobbar frivilligt för att alla människor ska kunna få den vård dem behöver.

I Exarchia pågår det dagligen föreläsningar, folkkök, poesi, skapande, solidaritetsarbete och andra gemensama aktiviteter som gör detta område till något sällsynt i vår annars ganska så livlösa värld.
Det är det här vi vill lyfta fram, ett livligt kvarter som genom sin styrka och organisering har skapat en gemenskap där varje människa och varje individ kan finna en meningsfull tillvaro och hopp om en bättre framtid.

Inlägget Exarchia – anarkism i praktiken dök först upp på anarkism.info.