Filmen How to Blow Up a Pipeline är, föga förvånande, löst inspirerad av Andreas Malms bok med samma namn från 2021. Full disclosure – jag har inte läst Malms bok, trots att svallvågorna av uppmärksamheten den fått på olika håll inte gått mig förbi. Det finns ingen enskild anledning till varför jag inte läst den, och den främsta är egentligen att jag haft ett antal riktigt dåliga läsår där jag inte läst speciellt mycket böcker överhuvudtaget. Men de saker jag sedan hört om boken, exempelvis i Gabriel Kuhns recension här, har inte heller fått mig att prioritera den särskilt högt. Å ena sidan tycks den behandla frågor som redan diskuterats på olika håll, och å andra sidan verkar den göra det genom en snäv ekoleninistisk lins som inte känns så inspirerande.
Dessa korta betraktelser om filmen kommer därmed inte innehålla några jämförelser med boken, utan blir en reflektion där filmen får stå på egna ben.
Först och främst tycker jag att det är en sevärd film. Det märks snabbt att det inte är en Hollywoodrulle, och filmen bygger sakta upp en spänning med snygga tagningar och stämningsfull musik som får mig att tänka på Bladerunner. Vi får följa processen när en brokig grupp aktivister går från ord till handling, och försöker spränga en oljeledning i Texas. Vi följer handlingen, men får också tillbakablickar som presenterar de olika karaktärerna och deras motivation till aktionen. Filmen lyckas på ett bra sätt undvika en del vanliga fallgropar i den här typen av scenarion. Å ena sidan finns ingen mystisk ”master mind” i gruppen, som fungerar som den egentliga ledaren, utan det är ett mer organiskt samarbete mellan människor med olika idéer och kunskaper som kompletterar varandra. Vi slipper också den så tröttsamma liberala tropen som går någonting i stil med:
”De ville så väl i teorin, men nu mördade de en massa oskyldiga människor, oj så tokigt det blev, helgar ändamålen verkligen medlen? Kanske skulle de använt energin till att rösta hårdare istället, då hade de också varit moraliskt överlägsna varelser.”
Just det här har jag också sett en del förnärmade liberaler beklaga sig över när det gäller filmen. Att den skriver folk på näsan, eftersom den inte presenterar ett scenario långt inne på en gråskala, utan ganska tydligt tar ställning för att det som personerna gör är rättfärdigt.
Problemen för liberaler består här egentligen av två delar. Den första är att liberaler förvisso i någon mån medger orättvisor, men gärna ser att de förfördelade försöker åtgärda dem genom att följa det riggade spelets etablerade spelregler. För att minska avståndet mellan ideal och verklighet kan sedan en liberal våt filt läggas över historien och sanera ”bråkiga” folkrörelser så att de framstår som fredliga, reformistiska och laglydiga. Det andra problemet är att liberal kritik av orättvisor sällan är djupgående och systematisk, och att där de ändå ser inneboende problem med exempelvis rasism och sexism så finns inte motsvarande analys när det gäller kapitalism i allmänhet och privat ägande i synnerhet. Det är för liberaler strukturer som är rimliga, näst intill heliga, och problemen med miljön eller rätten till territorium måste förskjutas någon annanstans. Att attackera privat egendom (eller statlig egendom) är därför fullständigt tabu.
Av den anledningen kan inte kämpande ursprungsbefolkning, aktivister, arbetare eller andra som bryter mot denna heliga lag utmålas som annat än i bästa fall moraliskt grå. Men grejen är att inte allting i vår omvärld – och därmed i vårt historieberättande – är först och främst ett moraliskt dilemma. Frågor om gränser och nischfall är förstås relevanta, men i det här sammanhanget används de ofta snarare som en slags säkerhetsventil, en tvångströja, en slags ”opt out” möjlighet för såväl berättaren som betraktaren. Kan idén vara farlig för den rådande ordningen? Ja, då kan man gömma sig bakom det gråskaliga moraliska dilemmat som ”problematiserar” utan att ge något annat alternativ än att fortsätta springa i samma hamsterhjul som de rådande makterna ställt fram för att trötta ut och splittra radikal kritik och praktik.
How to Blow Up a Pipeline gör inga sådana akrobatkonster, utan fokuserar istället på vad som driver de olika personerna, på hur själva processen går till, och till en lite mindre del på hur de brottas med sina olika valmöjligheter och hur de ser sina handlingar i ett större sammanhang. I det här avseendet vill jag mena att filmen på riktigt är radikal och tar ett kliv bortom liberala ramar.
Ska en däremot hitta något att kritisera så tycker jag exempelvis att karaktärerna är något platta. Jag har redan nämnt att jag gillar draget att inte fokusera på en huvudperson, och inte framställa någon i gruppen som tydlig ledare. Men där detta gör filmen mindre klyschig, så får det tyvärr också den konsekvensen att vi får väldigt lite tid med varje karaktär – och då tvingas filmskaparen jobba hårt med stereotyper för att vi ändå ska få en igenkänningsfaktor – något som tyvärr skiner igenom i min mening. Budgeten sätter säkert vissa ramar här, men i en drömvärld hade jag velat se en film av den här typen med lite mer utvecklade karaktärer, det vill säga längre helt enkelt – eller rentav en miniserie.
På sina håll är det också svårt att hålla fast vid det som ibland kallas för ”suspension of disbelief”, vilket olika berättelseformer kräver i olika utsträckning. Kort handlar det här om att vi, när vi exempelvis ser film eller spelar spel, i viss mån är villiga att ha överseende med grejer som inte är helt realistiska eller som stökas undan väl snabbt. Om vi gillar storyn och känner oss engagerade i karaktärerna, så gör sådant inte så mycket. Men det handlar om att ge och ta, och också om vilken typ av berättelse som målas upp. I en fantasyvärld med storslagna äventyr är det lättare att komma undan med sånt här, även om det fortfarande kan vara tecken på lat berättarteknik, medan en hårdkokt deckare kommer att få mer problem om den på ett orealistiskt sätt för handlingen framåt.
I How to Blow Up a Pipeline förekommer en del scener av den typen. Några av dem är actionscener där det var svårt att köpa att vissa personer kunde komma undan på det sätt som skedde, i andra fall var det de höga höjderna och djupa dalarna när det gäller säkerhetstänk. Utan att avslöja för mycket kokar karaktärerna i filmen ihop olika avancerade sätt för att försöka undkomma myndigheterna, men har ibland såpass bristande säkerhetstänk att jag varit med och satt upp banderoller med avsevärt högre säkerhetströskel.
Men den kanske viktigaste kritiken av filmen är hur den porträtterar radikal aktivism. Mycket av de faktiska sabotage mot oljeledningar som ägt rum i verkligheten har skett i form av – eller som en del av – öppna landkonflikter där myndigheter och företag försöker kuva en motvillig lokalbefolkning på vars land ledningen ska dras. De radikala handlingarna är både som mest radikala och också rent historiskt som mest realistiska, tycker jag därför, när de sker som en del av ett större socialt sammanhang. Även när det inte främst är människor från en viss geografisk plats som genomför ett visst sabotage på platsen, så är de ofta från en befintlig och ganska väldefinierad politisk och social sfär och rörelse.
Detta gör för det första att gruppens sammansättning i filmen känns orealistisk. De har så vitt skilda bakgrunder, och har kommit i kontakt med varandra på så osannolika sätt, att det är svårt att köpa det. Istället fungerar filmen bäst om gruppen i sig ses som en metafor – de sätt på vilka staten och kapitalet förstör vår miljö drabbar många olika människor på många olika sätt, och även om vi drabbas olika mycket, så är vi på många sätt en del av samma kamp. Som representationer för allianser mellan olika grupper, som leder till olika former av styrkor men också motsättningar, fungerar det hela därför bättre. Och här kan en till och med gissa att processen för filmskapandet gått precis såhär fast tvärtom. Rörelser är svårare att representera, och har då destillerats ner till individer. Men jag vill mena att filmen på detta sätt har tappat en otroligt viktig dimension.
Istället blir personerna som utgör gruppen både isolerade från ett bredare socialt sammanhang, och samtidigt också i det närmaste en slags ”low key” superhjältar med olika ”origin stories”. Visst framställs de som vanliga personer utan superkrafter och med sina vardagliga anledningar till motstånd, men detta motstånd realiseras under former som knappast är realistiska eller möjliga för de allra flesta av oss. Förvisso är det uppfriskande med kreativa och förändrande pseudosuperhjältar, till skillnad mot den norm med reaktionära sådana som exempelvis David Graeber beskrev i sin text Superposition, men vad blir lärdomen för oss andra? Att valet står mellan liberal reformism eller att med en liten cell främlingar ställa sig i garaget och försöka skapa egna sprängämnen, och genomgå en rad nära-döden upplevelser medan en samtidigt försöker hålla FBI på armslängds avstånd?
Det här ska inte tolkas som en kritik av metaforer i sig. Det går naturligtvis bra och är ofta nödvändigt att ta till sådana, exempelvis i ett hypotetiskt fall med en faktisk superhjältefilm som försöker säga något om en viss samhällsfråga. Men i fallet med faktiska superhjältestories är metaforen uppenbar – obviously kommer inte Spindelmannen att rädda arbetarklassfolk från giriga storföretag, utan det är ett inspirerande ”call to action”. Men när själva handlingen i all väsentlighet är materialet som metaforen beskriver, så är det lätt att förväxla de två. Där det är lätt att förstå denna bildliga roll hos Spindelmannen, blir det alltså lätt att tro att det faktiskt är såhär våra radikala aktioner ska se ut i fallet med How to Blow Up a Pipeline. Och här är det viktigt att påpeka att det inte är mot den här typen av militanta handlingar i sig jag vänder mig. Tvärtom, all heder till de som genomför sabotage mot staten, fossilkapitalet, fascister och andra rörelser eller annan infrastruktur som förstör människor, andra djur och natur. Vi behöver mer sånt.
Men verkligheten är att radikalitet ser ut på många olika sätt, och i bästa fall är aktioner som en sprängd oljeledning bara toppen på ett isberg. Ett isberg som består av att på riktigt bebo territorier, av möten, konferenser och workshops, av att bygga motmakt bland gräsrötter på arbetsplatser eller i bostadskvarter, av att underminera gränser, genomföra djurfritagnignar eller inbrott i syfte att blotta djurfabrikers innandöme, av organisering kring ömsesidig hjälp och koalitionsbyggande, av att tillsammans drömma om andra världar över en öl på något ockuperat socialt center, eller vid lägerelden på någon miljöaktion tillsammans med tusentals andra, eller i fikarummet på jobbet, och så vidare. Det handlar om att bygga och delta i sociala rörelser, och i dessa finna och förfina en mångfald av uttrycksformer.
Filmer och serier har väldigt ofta detta problem där radikalitet framställs som en slags karikatyr av den mest extrema sortens gärningens propaganda. En elitgrupp som utför ett storslaget dåd, ett coolt uttalande, och sedan ett antal copycats som fortsätter och utökar konflikten i små isolerade celler eller som en del av en abstrakt, ofta internetbaserad massa, men i princip ingen verklig rörelse däremellan. Det kan såklart vara svårt att fånga verkliga brokiga rörelser som består av oerhört många människor som bidrar på väldigt olika sätt, och kanske under lång tid, i ett så kort format som en film. Filmens hjältar står i det avseendet alltför ofta i ett självslutet vakuum, och säger därför på ett sätt väldigt lite om oss själva och våra kamper. Kanske är det här till viss del en reell begränsning inbyggd i dessa medier, men jag tror att det går att göra dessa skildringar på ett mer träffande sätt än vad som blev fallet denna gång.
Filmen How to Blow Up a Pipeline lyckades i alla fall med att spränga gråskalan när det gäller rätt och fel kring militanta miljöaktioner och därmed bli en inspirerande gnista för radikal aktivism. Men det återstår att befolka tomrummet explosionen lämnar efter sig med rörelser som visar att den verkliga sprängkraften ligger i vår kollektiva styrka.
