I det revolutionära ögonblicket 2020 tydliggörs att en omställning behövs. Hur organiserar vi nästa steg?
Det här är verkligen spännande tider att leva i. De statiska slutsatserna från slutet av det förra årtusendena om den enda vägens politik och historiens slut har ställts på ändå och ett revolutionärt ögonblick börjar skymta med sin närvaro tack vare att den svarta i USA verkar ha bestämt sig för att måttet är rågat.
Klimatkampens utdragna momentum, tillfälligt överskuggat av Coronakrisen, lämnar en öppen fråga. För en del skapar krisen ett limbo, en paus. Andra upplever snarare att tillvaron framträder skarpare och att strukturella orättvisor, som dolts i det vardagliga skenet av normalitet, kommer upp till ytan och förtydligas i klyftan mellan de som säkert kunnat arbeta i sina hem och dem som tvingats till än mer stressiga, än mer prekära arbetsvillkor i så kallade essentiella yrken. Coronakrisen gör det möjligt för oss att tänka i termer av ett Före och ett Efter. I det läget har många röster höjts om att krisen manar oss att ställa om. Omställning, vad betyder det annat än en Revolution? I det läget kan vi vara tacksamma att det inte finns något tydligt spjutspetsparti att samlas bakom.
Klimatkrisen aktualiserar hur ohållbar den rådande ordningen är. Det har lett till att omställningsnätverk och omställningsgrupper grundats, aktionsnätverk, massaktioner och mer därtill. Vi lever med insikten om att omställningen behöver vara intersektionell och revolutionär, något som saknas i grupper som försöker förena hållbarhet med vinstintressen. Det finns ingen snäll kapitalism eftersom evig tillväxt är omöjlig inom ramen för ett slutet ekosystem. I omställningsrörelsen behövs därför både röda, gröna och svarta röster.
En bidragande förklaring till att #blacklivesmatter kunnat nå momentum just nu är att många saknar, eller inte kan delta i en 40+ timmars arbetsvecka. Hade vi haft tid hade kanske detta hänt för länge sedan. Vi agerar utifrån de materiella omständigheter vi lever i. En del av anarkismens idé är att vi gemensamt kan förändra våra materiella omständigheter. Vi kan ställa om i marginalerna och alternativa kollektiva strukturer som ger oss kapacitet att agera mer autonomt i förhållande till den rådande ordningen. Ett motstånd behövs, men vi behöver också bygga de alternativa rum där motstånd kan växa.
En röd, grön och svart omställning behövs. Jag föreställer mig att den börjar med att vi funderar på hur vi kollektivt kan lösa våra grundläggande behov utan inblandning av stat och företag. I självorganiserade grupper, anpassade efter de omständigheter vi befinner i oss i och efter de behov vi strävar efter att tillgodose. Genom att hjälpas åt att odla mat, förvalta kläder, ordna bostad och organisera vår trygghet. Är det inte precis det som är målet med den autonoma zonen i Seattle, Zad Notre-Dame-des-Landes, Rojava eller alla de andra inspirerande exempel som visat vägen mot hur en postkapitalistisk tillvaro kan tänkas se ut?
Anarkister har en självklar plats i sådana sammanhang och många anarkister deltar i de sammanhangen. Samtidigt saknar jag explicit revolutionära sammanhang som också drar slutsatser mellan olika kamper och engagemang, till en framtid där makt endast är någonting vi utöver med varandra och inte på någon annans bekostnad.
Kommentarer
Bra text Trym! Att fler fått tid nu, som en följd av corona, tror jag också kan vara en bidragande faktor till den uppslutning och därmed kraft som blm fick; att det blev så pass många bra konsekvenser av protesterna.
Men tror inte det är det starkaste skälet(tidsutrymmet).. Tror den kanske främsta faktorn vad gäller blm:s relativa framgång är: att det(rasism, polisvåld) pågått så länge(mest tydligt kanske usa) och att det är så himla grova grejer som liksom blir rakt i ansiktet på en. Det väcker enorm ilska. Inte bara dom som tillhör dom utsatta grupperna blir förbannade och kanske även sådana som annars har ganska hög tilltro till våldsmonopolet. Snutar som är totalt likgiltiga inför andra mänskoliv.
Frånsett blm, som ju gett överraskande bra effekt, har jag väldigt låg tilltro till massrörelser(ibland tycker jag begreppet är trubbigt, luddigt, för ospecifikt, populistiskt, anti-intellektuellt trots referenser till den ena och andra), och känner nästan att dom(i rörelsen)/den(“rörelsen”) är eller kan bli ett hinder i sig, iaf om en/man tror för mycket.., som om det är ett måste eller den enda och rätta vägen. Anakronistiskt på så vis att det är gamla metoder och gamla ideer om vad som ska öppna den bättre vägen eller “bygga framtiden”.
Och är det inte det, så ska det, likt en gymnasiepresentation presenteras fram som ett paket “i rörelsen”. Känner dock ingen slags total resignation inför ett tänkbart “utan massrörelserna”. Det vore ju som att leva död. Alltså att det kan bli lite som ett lock på ilskan, nål i balongen, något populistiskt, kryptosossigt hallelujah-aktigt, för snällt och överslätande (alla ska med), eller hur jag ska förklara.
Argumenten mot massrörelsen som prio 1, eller “det självklaraste som finns”, kan jag ta senare eller någon annan gång, om någon önskar höra dom.
“till en framtid där makt endast är någonting vi utöver med varandra och inte på någon annans bekostnad. ”
Tror inte jag helt förstår dig här, eller så ser jag det bara helt annorlunda. Ägande och inte bara ägande av materiella ting, samt en massa förgivet-tagna premisser om det mesta, tänker jag.
Face value, det som skrevs om “makt”, ja, då kan jag hålla med dig. Men face value är och blir till populism ofta, och när “informella” “ledare” skrattar som om dom är enormt härdade eller belästa eller “intellektuella”, så som jag ofta tar del av, känns allt lite bruksmentalitet och kryptosossigt. “Du kan också göra en klassresa, om du bara disciplinerar dig riktig hårt, låtsas som om du inte förstått kategorierna och de mekaniska leden i de belästas “logik”.
Sorry för utsvävning. Ni vet att jag gillar och läser era texter i vilket fall.