I artikeln ”What about the kids?” ifrån det senaste numret av den anarkistiska tidningen Orkanen reflekterar artikelförfattaren hur det påverkar kampen att vara anarkist och förälder samtidigt. ”Kampen” är i Orkanen synonymt med regelrätta konfrontationer, uppror mot staten och dess olika hantlangare. Denna typ av kamp, som även jag anser är nödvändig, benämns i det följande också som ”radikal kamp”.[1]
Artikeln entusiasmerade mig. Främst för att jag alltför sällan läser om föräldraskap och radikal kamp i anarkistisk media (jag är själv förälder till fyra barn). Jag blev inspirerad av artikelförfattarens kompromisslöshet, texten osar av radikal kamp och engagemang, varvid seger är det enda alternativet. Personligen har jag en positiv inställning till att använda en mångfald av taktiker i kampen för ett frihetligt samhälle. Samtidigt lämnade artikeln mig en aning otillfredsställd. Det känns som att det finns mer att säga i frågan. Min text bör därmed ses som kommentarer till artikeln i Orkanen, inte som en diss.
En slutsats i artikeln från Orkanen är att föräldraskap riskerar försvaga den radikala kampen. Artikelförfattaren menar att det är alltför vanligt att anarkister som blir föräldrar också blir mindre aktiva i kampen. Premissen till detta är att föräldrar har mer att förlora, t ex att förlora kontakten med sitt barn om en hamnar i fängelse. Artikelförfattaren ser en koppling mellan att föräldrar blir mindre aktiva i kampen och att pacifister samt pragmatiker passar på att förespråka att alla anarkister borde besinna sig. Artikelförfattaren ser det som negativt att föräldrar av-radikaliseras och hen argumenterar att det bästa för barnen är att föräldrarna istället fortsätter kampen, om möjligt ännu mer militant. En mer militant kamp ökar möjligheten för seger, något som i förlängningen gynnar barnen. Som förälder är det alltså bättre om du inte kompromissar med dina åsikter och blir försiktigare i kampen. Du kan då med gott samvete se dina barn i ögonen. Om du ändå hamnar i fängelse är det inte hela världen, det finns alltid någon annan som kan ta hand om ditt barn.
Fördelar med förhållningssättet i artikeln är tydligheten i argumentationen och rimligheten i antagandet att den som har något att förlora troligtvis kalkylerar riskerna innan en agerar. En svårighet med argumentationen är att långt ifrån alla anarkister har möjligheten att leva upp till detta kompromisslösa ideal. Många som skulle försöka riskerar nog att bli ångestfyllda utifrån den potentiellt ansträngda relationen till barnet det kan genera. Risken är inte enbart att en förlorar kontakten med sitt barn den stund en sitter i fängelse. En riskerar också att relationen till barnet försämras. En rörelse där flera av oss mår dåligt är väl inget bra utgångsläge? Det är varken attraktivt eller hållbart. Är det ens önskvärt med en rörelse där föräldrarna är hårdföra och biter ihop? Riskerar vi inte som rörelse att tappa lekfullheten om vi börjar fjärma oss från barnen på olika sätt?
Finns det kanske andra förhållningssätt för föräldrar? En hållning som är mer inkluderande, samtidigt som det ger möjlighet för föräldrar att vara radikala? Målet är kanske inte att överbrygga gapet mellan pacifister och radikaler? Utan istället att göra det möjligt för fler att vara radikala på olika sätt. Istället för att stå på barrikaderna och enbart uppmana föräldrar att köra in i kaklet kanske en också kan fokusera på säkerhet, solidaritet och bygga alternativa strukturer? Vi som är föräldrar kanske kan bli bättre på att dela med oss av våra tankar till varandra, om våra rädslor och behov? Om en som förälder blir mer medveten om sina gränser, sina mål, vilka metoder en vill använda, vad en är villig att riskera, kanske ens eventuella oro blir mindre och en blir mer kraftfull i kampen? I detta sammanhang är det viktigt med solidaritet. Att vi hjälper varandra praktiskt. Att vi vågar vara sårbara och ärliga mot varandra. Att inte hårdheten du eventuellt anammat i kampen mot staten motverkar att du öppnar upp inför dina kamrater, samtidigt som du är radikal. Varför skulle inte föräldrar känna att också de har en plats i den radikala kampen?
Det är på flera sätt en utmaning att vara förälder och anarkist. Det samhällssystem en motsätter sig blir tydligt och utmanande på ett helt annat vis efter att en blivit förälder. Det är en sak att vilja krossa systemet, det är en annan femma att mer eller mindre tvingas utsätta sitt barn för det system du själv kämpar att förstöra. Kanske stigmatiseringen som anarkist också blir mer påtaglig om du är förälder, kanske anses du mer avvikande om samhället tycker att du indoktrinerar ditt barn till ”extremist”? Genom att du lever öppet som anarkist riskerar ditt barn att påverkas negativt. Ditt barn kan få höra negativa kommentarer ifrån andra föräldrar och barn. Barnet kan också utsättas för hot ifrån troll, nazister och kapitalister. Den som utmanar status qou anses generellt vara en säkerhetsrisk. T ex föräldrar som idag förespråkar oskolning för sina barn, föräldrar som utmanar den paternalistiska ordningen och inte vill att barnen indoktrineras till liberalkramande kapitalister i det officiella skolsystemet.[2]
I detta samhällsklimat är det troligt att du som förälder tänker dig för flera gånger innan du deltar i alltför radikala aktioner. Vissa metoder kanske blir mindre tänkbara i kampen när du blivit förälder? Kanske priset är högt med civila olydnadsaktioner där en förväntas utmana systemet genom att ta sitt straff? Eventuellt blir det mer intressant med dolda, subversiva, aktioner där den uppenbara risken för repression är mindre? Kanske föräldrar i detta sammanhang har en större benägenhet till att radikaliseras? På samma gång blir det viktigt med säkerhetsfrågor, med tillit och goda kamrater. Idag finns det bra möjligheter att använda existerande (eller bygga upp nya) solidaritetssystem där vi bistår varandra, t ex med ekonomisk hjälp (som Anarchist Defense Fund, ARA SG). Sådan hjälp är betydelsefull för den som döms till böter efter rättegång. Det är viktigt att föräldrar vet att denna hjälpen finns, för hjälpen kanske kan förhindra att en avstår ifrån att delta i radikal kamp. Samt kan det hjälpa en ekonomiskt ansträngd situation och underlätta barnets uppväxtmiljö praktiskt. Det är också viktigt att komma ihåg att inte alla gynnsamma radikala metoder behöver vara turbulenta. Alla medel behövs i kampen och vi kan alla bidra på något sätt!
En tendens idag är att en del anarkister argumenterar för barnlöshet. Några menar att det av olika anledningar inte är önskvärt att sätta barn till världen. Såsom utifrån miljöperspektiv, att barn (dvs fler människor) tär för mycket på jordens ansträngda resurser. Den som tycker att kampen påverkas negativt av att bli förälder kanske inte ska skaffa barn? Precis som det kan vara valbart att föda barn kan det också vara ett val att inte skaffa barn. Eller att du som förälder väljer att vara kompromisslös som revolutionär. Om något borde alla dessa levnadssätt inte vara konstiga för oss anarkister! Men hur önskvärt är det utifrån ett frihetligt perspektiv om en kompromissar bort sitt barn för kampen? Begränsar jag inte friheten för mitt barn om mina val riskerar att påverka barnet negativt, t ex känslomässigt? Finns det inte en risk att den vita medelåldersman som väljer bort sitt barn för kampen reproducerar de patriarkala strukturer och normer en vill förgöra?
Visst finns det mycket vi som föräldrar kan göra redan idag för att bygga det samhälle vi vill se. En del lever som veganer, några vägrar lönearbeta, medan andra organiserar på jobbet. Vissa tar med barnen på demonstrationer och aktioner, andra väljer den minst dåliga skolformen åt sitt barn. Kanske kunde vi ändå göra mer? Kanske kunde vi vägra foga oss i skolplikten och mobilisera för att istället bygga upp alternativ av frihetlig skolform? Att vi i större utsträckning bistår varandra att bli fristående från staten, mer autonoma, mer självförsörjande och mer radikala. Om en som förälder inte behöver förlita sig på statens falska trygghetssystem kommer en nog ha mindre dåligt samvete för sina barn? Detta kan i förlängningen göra att en har mer ork till kampen, samtidigt som barnen upplever ett annat sätt att leva.
Avslutningsvis. I grund och botten delar jag oron med artikelförfattaren från Orkanen. Jag vill inte att anarkistiska kamper ska försvagas, tvärtom. Frågan om föräldraskapets eventuellt negativa inverkan på den radikala kampen är på inget sätt ny, den har diskuterats tidigare på flera sätt. T ex av Emma Goldman som ifrågasatte att anarkister per automatik skulle vara bättre lämpade att ta hand om barn.[3] Samt häromsistens i Total Liberation. Författaren i denna text har en liknande inställning som jag vill förespråka, dvs alla behövs i kampen:
“These issues (parenthood) need to be addressed if we’re going to extend the possibility of autonomous living beyond the easy grasp of those in their twenties. It’s often forgotten that, besides increasing our capacities as militants, revolutionising the struggle means broadening out meaningful involvement in ways that allow much greater numbers to participate.”.[4]
Om föräldraskap är något som riskerar försvaga anarkistiska kamper tycker jag det borde finnas goda möjligheter att få stöd inom rörelsen, samt hjälp att fortsätta vara radikal samtidigt som en är förälder. Visst ska det gå att vara förälder och revolutionär anarkist samtidigt. Vilket samhälle bygger vi annars? Vi behöver både barn och föräldrar i kampen, annars har vi kanske redan förlorat? Eller som det uttrycktes i en annan grym (och saknad) tidning, Upprorsbladet:
”Revolten behöver allt: tidningar och böcker, vapen och sprängmedel, reflektion och svordomar, gift, dolkar och bränder. Den intressanta frågan är hur vi ska kombinera dem.”.
Seger är det enda alternativet, tillsammans!
Din mamma
[1] https://orkanen.noblogs.org/files/2019/05/enedspring2019-print.pdf
[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-avslojar-foraldrar-tipsar-om-hur-man-undviker-skolplikten-i-sluten-facebook-grupp
[3] https://theanarchistlibrary.org/library/emma-goldman-the-child-and-its-enemies
[4] https://theanarchistlibrary.org/library/total-liberation-anonymous-english
Kommentarer
JAG HAR VART ANARKIST I C;A 5O ÅR, HAR BARN OCH BARNBARN, SER INGET PROBLEM MED ATT AKIVISTER LEVER FAMILJELIV EN PERIOD – BARA DOM KOMMER TLLBAKA, OCH DET GÖR DOM I DE FLESTA FALL – NÄR BARNEN BLIVT STÖRRE (REBELLER). SÅ TÄNKER JAG.