Anarkafeminism för 2020-talet!

Denna bokrecension är en gästtext, och publicerades först på följande Patreonsida.

Anarkismen har som politisk tradition under sitt knappt 200-åriga liv lidit av vissa sjukdomar som kan framstå som kroniska. Möjligen kan de alla kopplas till det som av feminister i rörelsen kallats manarkism, en anarkism färgad av traditionella maskulina och patriarkala värderingar. Den sporadiska glorifieringen av våldsamma aktioner, fokuset på manliga arbetare och den industriella sfären, ett hyllande av individen, med mera, har i och för sig levt sida vid sida med feminism och med mjukare och mer ekologiska och gemenskapsinriktade motiv. Men som helhet har det anarkistiska skeppet lidit av en grabbig slagsida. I så hög utsträckning att det fått människor att hoppa av i oron att fartyget ska kapsejsa.

Den italienska historiefilosofen Chiara Botticis (född 1975) bok Anarchafeminism (2022) skulle kunna fungera som både medicin och vaccin mot den manarkistiska sjukligheten. Jag råkade springa på den här boken på Stockholms anarkistiska bokmässa i somras, och Örebro stadsbibliotek värmde mitt hjärta genom att acceptera mitt inköpsförslag. Det här är nämligen en anarkistisk teori för 2020-talet som innehåller i stort sett allt man [sic]vill ha, och som man gärna vill se på bibliotekens hyllor. Här befinner sig ett intersektionellt fokus på sambandet mellan olika förtryck och kamper i teorins hjärta, snarare än som ett pliktskyldigt påstruket utanpåverk. Feminismen är här inte bara skarp och djupgående, utan också queer och transpositiv. Antirasismen och solidariteten med urfolk är också viktig, och avkolonisering och ekologi central. Anarkafeminism är per definition ekofeminism, apropå det sistnämnda, menar Bottici. ”The globe first” heter därmed bokens tredje och avslutande del. Samtidigt står Bottici rotad i traditionen; hon använder många av de namnkunniga anarkistiska tänkarna, såväl kvinnor som andra kön, och tvekar inte i sitt motstånd mot både kapitalet och staten. Och genomgående är detta dessutom en klipsk, välskriven, underbyggd och tydligt strukturerad historia. “This book does an excellent job in communicating the value of the anarchic”, som Judith Butler skriver i en blurb på bokens baksida.

I relation till annan anarkistisk teori är det några saker jag tycker sticker ut, inte minst betoningen på det Bottici kallar transindividualism. Vi har aldrig varit individer menar hon, i betydelsen tydligt avgränsade och självständiga enheter. Det finns krafter över, inom och mellan ”individer” som väver oss samman med omgivningen och varandra. Hela vår värld är i praktiken ett ”kroppskommunistiskt” samskapande. Vi är mångfald, till och med vår egen kropp är ett myller av interagerande liv. Ser vi detta utmanas såväl alla idéer om en isolerad, rationell individ höjd över miljön, som dogmerna om privat ägande och gränser. I västerländsk filosofi har (den maskulina) betoningen på allas vår framtida död och dödlighet främjat individualism, menar Bottici. Om vi istället låter födseln vara central i människoblivandet blir det tydligare hur beroende vi är av varandra i grunden. Den här betoningen rimmar förstås också bättre med ett mer ekologiskt tänkande och ett värnande av våra gemensamma livsmiljöer, och av andra varelsers ve och väl.

Sticker ut gör också hennes beskrivning av hur den västerländska mannen i slutet av 1700-talet vände ryggen åt det ljusa, färgstarka, yviga och flärdfulla sättet att klä och smycka sig för en enkel, funktionell och enhetlig klädstil som för tankarna till det militaristiska. Bottici beskriver slagkraftigt hur detta har påverkat och fortfarande påverkar de moderna dualistiska könsrollerna. Tittar vi kritiskt på normer kring hårlängder och klädstil får vi snabbt syn på hur djupt präglade vi är av föreställningar kring kön, och vilka funktioner vi förväntas fylla.

På minussidan hittar vi möjligen det faktum att boken är skriven på ganska avancerad akademiska, och därmed tyvärr inte kan rekommenderas för de flesta läsare. En lindring för detta utgör dock det nio sidor långa och betydligt mer tillgängliga avslutande anarkafeministiska manifestet. Här uppmanas vi bland annat att börja vår anarkafeministiska revolution nu, för ”medlen är målen”. Det är bara att hoppas Botticis revolutionära frön landar i bördig mylla.

No rebellion is ever too small or too big, and most importantly, rebellions are not mutually exclusive: Resist gender norms, play with them, refuse to comply, disobey, boycott, fight capitalism, practice radical democracy … If you cannot build an anarchafeminist society in your country, build it in your neighbourhood. If you cannot build it in your neighbourhood, build it in your household. If you cannot build it in your household, build it within yourself. These actions are not simply ”individualist strategies”, as some have labeled them. The are prefigurations of another world. They are political acts per se, which are the other side of collective projects, such as the increasing examples of mass mobilization, grassroots organizations, general strikes, occupations, communal and queer living that are proliferating around the globe and aiming at abolishing capitalism and the authoritarian state.