Dax Resiste! Intervju om antifascistisk demo i Milano i mars – anarkism.info podast #31

Kommentarer

1. 
   Staffan Jacobson

   30 mars, 2023 kl. 12:18 f m

   Svara

   ***

   INTELLIGENTA VARELSER. En liten sci-fi-berättelse.
   ***
   Nu var det 2050. När världsrevolutionen gått in i ett lugnare skede återstod av staten och kapitalet endast en administration utan egen makt. Klimatet hade med en enorm ansträngning stabiliserats och fusionskraften levererade obegränsad energi. En global utjämning blev möjlig och människorna levde nu i federerade autonoma småsamhällen som återskapat kontakten med naturen. Rådsdemokrati utan tydliga nationsgränser. Militären ersattes av rymdteknologi och när överljusdriften bemästrats vidtog en systematisk utforskning av Vintergatan och dess närhet.
   Kapitalets gamla värld hade sjunkit ihop som en sufflé liksom före den Sovjetunionen, blodsutgjutelsen var minimal och all alienation försvann som genom ett trollslag; människorna talade med varandra igen, även med obekanta. Kapitalisternas egendom var redan exproprierad. All produktion var automatiserad och allt var gratis efter behov. ”Vi har inte bara tagit makten, vi har avskaffat den”. Inga kontrarevolutioner av betydelse hade gjort sig gällande. Israel och Palestina var nu ett enda land med total likabehandling av alla folkgrupper.
   Man har beskrivit kapten Marie Celeste, 32, som vänlig, kreativ och med stamina. Högrest, rödhårig och med klar blick, snabbt intellekt och stora varma händer. Ja, de som träffat henne sa att hon lyste med ett inre ljus, som en snölykta. Flera expeditioner pågick, en massiv diamantplanet undersöktes och från asteroidbältet bogserades nyttigheter till Jorden. Hennes uppdrag på denna expedition var i första hand etnologiskt: att besöka planeten Noor som såg lovande ut i det nya rymdteleskopets närbilder. Hon var en ensamvarg som uppskattade avskildheten under de långa resorna; hennes nyfikenhet på kosmos var den stora passionen. ”När vi nu äntligen har skakat av oss den gamla världen” tänkte hon, ”kan vi sprida det glada budskapet i hela galaxen. Många planeter verkar utvecklas i vad som är rätt riktning för dem, fast överlägsna och fredliga samhällen ska kanske helst lämnas åt sig själva. Några fientliga civilisationer har vi ännu inte stött på”.
   Hon levde i ett litet naturskönt kollektivsamhälle, en blandning av stad och landsbygd med många vänner och kamrater. Alla hade de uppgifter de intresserade sig för och sin försörjning tryggad genom de allmänna förråden, pengar existerade inte längre. Nu skulle hon ge sig up på ett uppdrag i rymden som hon länge längtat efter. På den stora rymdflygplatsen fanns alla galaxens civilisationer, livligt pokulerade. Hon satte sig vid ett cafébord och beställde ett glas oskadlig euforiserande drog med lila bubblor, en mjuk kaka med bär från Andromeda och en dubbel espresso. Snart var det klart för avresa och hon tog den rullande trottoaren fram till sitt skepp, lätt spänd men förhoppningsfull.
   Hennes moderskepp Zoe 2 hade dessutom en besättning av ett dussin alerta och charmerande androidrobotar som under gemytligt småprat skötte alla vitala funktioner som skeppet inte själv kunde utföra. Färden från Jorden tog ett år,
   mestadels i kryo, och Zoe 2 låg snart i omlopp kring Noor. Kapten Celeste tog ner landningsfarkosten utan incidenter och kom ner i en lummig glänta. Den lilla planeten var nästan helt övertäckt av tät, mossliknande växtlighet där den badade i ljuset från sin starka men avlägsna stjärna, dygnet runt och hela omloppsåret, i en tät atmosfär av vattenånga och syre. Temperaturen låg konstant på 25°. Närmast marken rann floderna kors och tvärs genom mossdjungeln och en jättelik sorts trollsländor hovrade över vattnet. Myriader av regnbågar, en del med hittills osedda färger. En vacker dimma låg över de blå bergen vid horisonten. Några däggdjur syntes inte till, men kanske kunde hominider leva i detta tropiska växthus med sina orkidéskogar och jättesvampar?
   Redan efter en vecka fick Marie kontakt. ”Jag satt under ett gigantiskt lavaträd när varelsen sakta och ljudlöst kom emot mig. Mitt första intryck var vagt människolikt – den hade huvud, armar, ben och ögon och gick upprätt. Men där slutade likheterna. Huden var vit och pärlemorskimrande med gröna vener och artärer synliga därunder; ögonen var stora och vita, någon mun syntes inte till. Vi kommunicerade ordlöst, försiktigt och tveksamt men utan större problem, jag vet inte hur, kanske var det telepatiskt. Jag presenterade mig som kvinnlig astronaut från Vintergatans utkant med uppdrag att hitta liv på andra planeter”. Efter en lång paus tog varelsen till orda.”Mitt namn är Gyllenlotus och jag tillhör en koloni på några hundra som lever i symbios med vår omgivning. Har du kommit för att plundra oss?” frågade varelsen ängsligt. ”Nej, absolut inte. Jag vill bara ha bekräftelse på liv och rapportera hem. Vi har inga onda avsikter. Ni kan ta egna initiativ till kontakt eller inga alls.” Gyllenlotus såg lite lugnare ut men
   verkade fortfarande lätt bekymrad. ”Jag har förstått att ni livnär er på varandra, de stora äter de små och de små äter de ännu mindre och det är därför ni har den öppning i ansiktet ni kallar ”mun”.
   

   ***
”Vi är intelligenta varelser.
   Men eftersom vi och alla andra existenser på denna planet
   lever enbart på till oss anpassad fotosyntes, vatten och luft,
   och inte några andra födoämnen
så är ’dödande’ av det som lever okänt hos oss.
   Trots att vi är intelligenta varelser
   har vi bestämt oss för att avstå alla ’åsikter’,
   alla och inte bara vissa.
Vi kommunicerar och samtalar förstås, men vi ’tycker’ inte i ord eller åtbörder.
   Vi lyssnar och känner in telepatiskt istället och vi är alltid samstämda.
   Därför finns här varken våld eller aggressivitet. Vi ser att det fungerar bra”.
   ***

   ”Ja, vår kropp är i princip en matsmältningskanal”, sade Marie. Men vi söker fred med vår omgivning, det pågår en frihetlig revolution och vi har satt stopp för naturförstörelsen. Och redan på 2020-talet visste vi att vissa havsdjur tillägnat sig fotosyntes, men vi har inte sett det hos högre organismer, än. Ni har kommit mycket längre i den utvecklingen”. Gyllenlotus såg glad ut. ”Om du lovar att inte komma tillbaka till vår värld”, sa den skimrande klorofyllvarelsen, ”ska jag ge dig en gåva som bevis på att du varit här”. ”Det skulle vara mycket vänligt av dig. Jag lovar, Gyllenlotus”. Den grönvita skimrande handen sträcktes ut mot Marie Celeste och öppnades i en sista hälsning.
   Det var ett frö.
   Planeten är numera fridlyst.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.