Strike Back 25/8

ENGLISH BELOW FOR OUR NON-SWEDISH FOLLOWERS

Den 25 augusti kommer en aktionsdag att hållas i Stockholm under parollen Strike Back. Som anarkister har vi många motiv att delta i massprotester mot borgarklassens försök att disciplinera, kontrollera och koordinera arbetarklassen för exploaterande syften. Massprotester innebär ofta utrymme för direkt aktion och ger en pedagogisk övning i motstånd, uppror och revolt. Utan övning i konkret motstånd mot makten kommer vår anarkism blott vara en teoretisk konstruktion vi tjänar med läpparna.

Aktionsdagen är ett svar mot LO, TCO och SACOs överenskommelse med Svenskt Näringsliv att strejkrätten skall inskränkas till fack som eftersträvar kollektivavtal på arbetsplatser. Arbetsplatser med befintliga kollektivavtal kommer i princip att ha fredsplikt – oavsett hur kollektivavtalen på arbetsplatsen ser ut. Klassfreden kommer bli juridiskt bindande – mot vår vilja.

Redan innan aktionsdagen ser vi hur sprickan mellan de som tar ställning för direkt aktion och de som tar ställning mot direkt aktion blir synlig. Mellan oss anarkister kan det röra sig om kamrater som tar avstånd från sabotage, materiell förstörelse (utanför massprotester) och de som vidhåller att materiell förstörelse inte behöver begränsas till massprotester. De som i princip tar avstånd från all materiell förstörelse – oavsett sammanhang – är personer som sprider restriktiv och disciplinär linje som är helt oförenlig med våra ideal om autonomi och självbestämmande för vängrupper. Om vi som anarkister skall kunna göra skillnad på gatorna så krävs det också att vi tolererar mångfald av taktiker i våra egna led. Vi behöver ha tålamod med varandra.

Olika förutsättningar för kamrater innebär också att vaksamhet under Strike Back är nödvändigt. En bred ”folklig” protest kommer ha riktlinjer och avgränsningar för agerande som det finns goda skäl att respektera. Aktionsdagen har fast tidsbegränsning och geografisk yta, det innebär att kamrater som utför aktioner utanför ytan och tidsbegränsningen inte behöver ta hänsyn till de riktlinjer som uttrycks för dagen. Målet från arrangörerna att ha en inkluderande dag av protester innebär att konfrontativt våld undviks i den mån det går. Ett eskalerande av våld innebär i den här situationen att barns, äldres och generellt oförbereddas säkerhet inte går att garantera.

Med det sagt, om borgarklassen (med klassförrädare) förmår att inskränka en av de fundamentala rättigheterna arbetarklassen vunnit utan att det innebär massiv social oro och enorma utgifter så är målet öppet för ännu mer extrema attacker mot arbetarklassen. Direkt aktion är ett medel vi arbetare har som i övrigt saknar resurser för att slå tillbaka mot borgarstaten. Vi måste konkret visa att det kostar att slå mot arbetarklassen. Vi är inte fastbundna till särskilda omfattande protestdagar för att använda oss av direkt aktion, därför behövs det vängrupper runt om i landet som kan slå tillbaka utifrån sina lokala förutsättningar – året runt.

Sveket från LO, TCO och SACO visar oss tydligt att reformistiska eller liberala fackföreningar är helt olämpliga för anarkister. De argument som anförs gällande t ex bra lokalklubbar går inte att vidhålla om ledningen får fria tyglar att begå klassförräderi. I princip handlar det om gula fackföreningar som primärt är ute efter att säkra fortsatt exploatering av arbetarklassen. Vi behöver självständiga fackföreningar för att konsekvent utöva motstånd mot borgarstaten. Idag har vi en sådan fackförening, SAC, men dess framtid är högst oviss. För att långsiktigt säkra SAC:s framtid behöver fackföreningen växa, men den behöver också radikaliseras. Att strejkrätten inskränks innebär att nya metoder av facklig kamp behöver utforskas. Fienden har ibland benämnt SAC som ett ”maffiafack” i bemärkelsen att SAC utpressar eller t ex trakasserar arbetsköpare. Om borgarklassen fortsätter sin resa för att helt eliminera facklig kamp så måste utpressning, trakasserier och materiell förstörelse att bli en del av vardagen för arbetsköpare. Om detta inte sker, om vi som arbetare passivt iakttar när borgarklassen försöker få fullständig kontroll över alla som säljer sin arbetskraft, så är vi redan i en korporativistisk fasciststat.

Det kommer vi aldrig att acceptera. Låt oss mötas på Strike Back och kollektivt agera mot borgarstaten – samt fortsätta kampen efter aktionsdagen och aldrig glömma att styrkan ligger i handling!

Anarchia Total!

On August 25, an action day will be held in Stockholm under the Strike Back slogan. As anarchists, we have many motives to participate in mass protests against the bourgeoisie’s attempts to discipline, control and coordinate the working class for exploitative purposes. Mass protests often provide space for direct action and give an educational exercise in resistance, insurgency and revolt. Without practice in concrete resistance to power, our anarchism will only be a theoretical construction we serve with our lips.

The action day is a response to LO, TCO and SACO’s agreement with the Confederation of Swedish Enterprise that the right to strike should be restricted to labour unions that seek collective agreements at workplaces. Workplaces with existing collective agreements will in principle have a duty of peace – no matter how collective agreements in the workplace look. Truce of peace between the bourgeoisie and the working class will be legally binding – against our will.

Even before the day of action, we see how the gap between those taking stand for direct action and those taking a stand against direct action becomes visible. Between us anarchists, comrades who distance themselves from sabotage, material destruction (outside mass protests) and those who maintain that material destruction doesn’t need to be restricted to mass protests. Those who basically distance themselves from all material destruction – regardless of context – are people who spread restrictive and disciplinary lines that are completely incompatible with our ideals of autonomy and self-determination for groups of friends. If we as anarchists are to make a difference in the streets, we also need to accept diversity of tactics in our own movements. We need to be patient with each other.

Different conditions for comrades also mean that vigilance under Strike Back is necessary. A broad “popular” protest will have guidelines and delimitations for actions that there are good reasons to respect. The action day has a fixed time limit and geographical area, which means that comrades who perform actions outside the area and the time limit do not need to take into account the guidelines expressed for the day. The goal of the organizers to have an inclusive day of protests means that confrontational violence is avoided as far as possible. An escalation of violence means in this situation that the safety of children, the elderly and the general unprepared can not be guaranteed.

Having said that, if the bourgeoisie (with class traitors) is able to restrict one of the fundamental rights the working class has gained without causing massive social concerns and huge expenses, the goal is open to even more extreme attacks on the working class. Direct action is a means for us workers who otherwise lack the resources to strike back at the bourgeois state. We must concretely demonstrate that it costs to beat the working class. We are not tied up to special extensive protest days to use direct action, so it is necessary for affinity groups around the country who can strike back based on their local conditions – all year round.

The weaknesses of LO, TCO and SACO clearly show that reformist or liberal unions are totally unsuitable for anarchists. The arguments put forward in the case of good local branches can not be maintained if the management is allowed free reign to commit class treason. In principle, they are yellow’ that are primarily looking to ensure continued exploitation of the working class. We need independent unions to consistently exercise opposition to the bourgeois state. Today, we have such a labour union, SAC, but its future is highly uncertain. In order to secure SAC’s future for a long time, the union needs to grow, but it also needs to be radicalized. Stripping rights of strike means that new methods of union struggle need to be explored. The enemy has sometimes called SAC a “union mafia” in the sense that SAC is extorting or, for example, harassing buyers of labour power. If the bourgeoisie continues its journey to completely eliminate union struggles, extortion, harassment and material destruction must become a part of everyday life for buyers of labour power. If this does not happen, if we as workers passively observe when the bourgeoisie tries to gain complete control of all those who sell their labour, then we are already in a corporative fascist state.

We will never accept that. Let’s meet at Strike Back and collectively act against the bourgeois state – and continue the fight after the action day and never forget that the force is in action!

Anarchia Total!

Strikeback.se
Fb.com/StrikeBackSTHLM