Antihegemoni och postanarkism

Senaste numret av Brand (2.2018) har temat Tid för monster och handlar om att analysera och förstå den tid vi befinner oss i nu, en tid där nyliberalismen inte längre fungerar, men inget alternativ ännu utkristalliserats och börjat ta dess plats. Det brukar sägas vara en tid för möjligheter, då allt kan omvärderas, nya allianser slutas, nya rörelser uppstå, och nya vägar utmejslas. Brand tar sig an detta tema främst genom Gramsci, och begrepp som hegemoni och interregnum.

Som det brukar vara med så ofta citerade och populära begrepp, så är de egentligen lite vaga och svåra att sätta fingret på. Hegemoni kan ändå sägas vara att ”en hegemonisk (styrande) klass får en eller flera klasser att acceptera den ordning som den hegemoniska klassen bestämmer” (Brands egen definition). När så en hegemoni börjar ge vika, hamnar vi i det tillstånd av möjligheter – eller monster – som kallas interregnum.

Gramscis teorier är intressanta, och kan definitivt inspirera till tänkande kring vår samtid och de olika faror och möjligheter som lurar. Men som den definitiva linsen för sådana resonemang fungerar det i min mening inte helt bra, och är delvis mer kuriosa än nyttigt. Det var därför roligt att i tidningen också hitta en artikel som istället utmanar hegemonitänket, och mot det ställer en antihegemonisk anarkism – eller postanarkism. Det hela blir genast intressant när hegemonibegreppet utsätts för en sådan anarkistisk kritik, men det är också intressant att med hjälp av denna kritik försöka förstå vad som egentligen menas med postanarkism.

Prefixet ”post” i postanarkism hämtas från engelskans ”efter”, och betyder på sätt och vis två saker. Å ena sidan är det en markering att den går bortom det som avses som anarkism, å andra sidan är det fortfarande en slags anarkism, eller åtminstone en teori och praktik såpass inspirerad av anarkismen att den är kvar i namnet. Den här texten ämnar litegrann också att göra två saker på samma gång; dels gå igenom artikelns intressanta postanarkistiska kritik av hegemonibegreppet, dels försöka reda ut vad det är postanarkismen distanserar sig från i anarkismen. I det första avseendet tycker jag att artikeln lyckas väldigt bra, i det andra är jag mer tveksam. Förhoppningsvis bidrar den här texten då till att dels spegla hegemonikritiken, och sedan försöka reda ut en del saker om anarkism och postanarkism.

***

Den postanarkistiska kritiken av hegemonibegreppet belyser mycket när det gäller hur vi kan se på och försöka organisera kamp mot de institutioner vars maktordningar vi vill omkullkasta, och riskerna med att mot dessa ställa organisationsformer och ideologier som skapar nya maktordningar, som istället för frihet reproducerar nya klassamhällen och hierarkier, under olika flagg. Det här resonemanget leder också till en förståelse av anarkismen som, i mångt och mycket, en process:

Att postanarkismen vänder sig mot idén om en naturlig politisk makt innebär att dess politik inte heller kan syfta till hegemonisk makt. Detta […] ska vi inte se som att anarkismen är dömd att aldrig nå fram till sitt slutmål, utan att anarkismen består i denna själva rörelse. Anarkismen är inte förlagd i ett utopiskt post-revolutionärt ursprungsland, utan uppkommer i de ögonblick då den politiska praktiken överskrider samhällets hegemoniska maktanordningar.

Och utöver en process, finns det också i den anarkistiska analysen och praktiken en förståelse av statens olika institutioner som ett klassintresse i sin egen rätt – inte bara resultatet av det kapitalistiska klassamhället. Något som Proudhon men än tydligare Bakunin formulerade redan innan vi hade ”facit” från 1900-talets olika revolutioner. Det här tar artikeln fasta på:

[D]et postanarkistiska perspektivet ser emellertid det etablerade nätverket av hegemoniska institutioner som omöjliga att demokratisera, i det att de i sig själva är politiska agenter.

Det är alltså lönnlöst att se på den rådande hegemonin som endast en snedfördelning av resurser (ekonomiska, politiska, sociala) inom en uppsättning neutrala institutioner, eftersom det som kan verka neutralt i allra högsta grad också är politiskt. Tanken på en mothegemoni kritiseras också som

att man ännu en gång ersätter den Dåliga staten med den Goda, såsom ambitionen var inte bara i det bolsjevikiska Sovjet, utan också i det socialdemokratiska Sverige. Oavsett regeringens politiska färg eller ideologi förblir makten centraliserad. Detta är inte detsamma som att säga att olika regeringar inte kan vara olika bra eller dåliga, eller att det svenska exemplet skulle vara jämförbart med det sovjetiska. Poängen är emellertid att hegemonin fylls med nya innehåll, men dess själva väsen, eller funktionen som gränsvakt för vad som görs möjligt att tänka, begära eller drömma, förblir ohotat.

Om det här förkastandet av de rådande institutionerna utgör (post)anarkismens negativa eller destruktiva sida, så innebär den positiva och konstruktiva en slags prefigurativ omedelbarhet, om att göra det mesta av nuet:

Om rörelsen […] inte syftar till att någonsin stanna vid ett slutmål, utan uppkommer i upphävandet av hegemonin, innebär det att det anarkistiska samhället också finns här och nu. På så vis får vi också anledning att återinföra begreppet om det ’utopiska’: enligt postanarkismen kan den utopiska kommunen aktiveras inom det förtryckande samhället, snarare än hinsides det. […] Vad som en gång dömdes ut som primitivt – att upprätta utopiska kommuner i geografiskt avlägsna områden – blir tvärtom en motstrategi i den sena kapitalismens globala by. I de blinda fläckar kapitalet för ett ögonblick inte omsluter med hegemonisk kontroll, kan en helt annan ordning uppstå.

***

Så långt har vi fått en intressant och kraftfull anarkistisk kritik av hegemonibegreppet och en syn på anarkismen som en process som hela tiden söker sig bort från och försöker underminera centraliserande makt. Den som undrar varför det hela behöver kallas postanarkism är förlåten, för det här låter som mycket av det som anarkismen från början har handlat om. Men nu ska vi gå in på just den biten, där postanarkismen försöker positionera sig gentemot vad som definieras som ”klassisk anarkism”. Det är också här artikeln – och i förlängningen kanske postanarkismen som sådan – inte riktigt håller i min mening.

Postanarkismen positionerar sig historiskt både i motsättning mot hegemoniska Marxist-Leninistiska regimer och en klassisk anarkism som beskrivs som främst kännetecknad av utopiskt undandragande från samhället:

1900-talet var de stora revolutionernas tid. Marxism-leninismen blev en stor makt av globala proportioner, och 1800-talets utopiska kommuner, där människor drog sig undan det övriga samhället för att praktisera ett fritt, anarkistiskt leverne, framstod som en ’barnsjukdom’ till det storskaliga projekt som var världskommunismen.

För det första finns det en tendens här, att som på så många andra håll, utmåla den utopiska trenden som överdrivet naiv, isolerad och ovetenskaplig, när faktum är att många sådana projekt främst var just experiment i självorganisering och självhushållning, ur vilka värdefull antikapitalistisk och frihetlig teori och praktik växte fram. Under benämningen utopisk buntas allehanda skilda idéer samman, och kritiseras för saker som de ofta inte ens hade gemensamt.

Den utopiska socialismen blir kritiserad för att den bara gör oförankrade teoribyggen, trots att många som stämplas som utopiska socialister i allra högsta grad praktiserade sina teorier. Den blir stämplad som ovetenskaplig, trots att mycket teoribyggen, diskussioner och experiment underbyggde delar av den. Den blir också i efterhand avfärdad som misslyckad, för att den inte ledde till en genomgripande samhällsförändring. På detta sätt kan mer eller mindre alla sociala rörelser och teorier avskrivas. Det blir helt enkelt en slask-kategori för positionering, mer än något annat.

För det andra var den utopiska socialismen knappast något som var synonymt med anarkism, utan tvärtom växte anarkismen, likt de flesta andra efterkommande socialistiska teorier och rörelser, ur den och skiljde sig från den. Anarkister genomförde projekt som kan kallas utopiska, men de gjorde också mycket annat, och på en rad grundläggande punkter byggde anarkismen vidare på och bröt med det utopiska, i den mån detta kan anses vara en sammanhängande tendens.

Den förste som exempelvis betonade det vetenskapliga och försökte göra en helhetsanalys av samhället, och som också för en kort tid kallade sin analys för just vetenskaplig socialism för att skilja det från föregångarna, var Pierre-Joseph Proudhon (han övergick så småningom till att kalla sin sociala vetenskap för mutualism). Proudhon trodde inte på att försöka bygga isolerade samhällen, utan på organisering inom samhället, bildandet av kooperativ och ömsesidiga relationer mellan arbetare, bönder och andra människor, och ifrågasatte både staten och det privata ägandet, som i hans vision bland annat skulle ersättas med både små- och storskalig kollektivisering.

Något senare drog Mikhail Bakunin och de andra anarkisterna som ingick i den Första Internationalen upp riktlinjer som inte bara inspirerar specifika anarkistiska organisationer än idag, utan som också lade grunden för radikal facklig organisering (som senare kom att inspirera (anarko-)syndikalismen), i motsättning mot parlamentarismen. Pjotr Kropotkin skrev också under 1800-talet uttryckligen att den vision av vad han och många andra kallade för den moderna kommunen, inte alls var en geografiskt isolerad plats, utan ett sammanlänkat nätverk av gemenskaper även bortom strikt geografiska linjer.

Den klassiska anarkismen hade, likt all annan socialism, drag av det utopiska, men inte ens den utopiska socialismen, och än mindre de rörelser som växte ur den, görs rättvisa genom att beskriva dem som ömsom praktiskt oförankrade, ömsom ovetenskapliga, och ömsom misslyckade projekt, och som en slags ”barnsjukdom”. Anarkistiska idéer och praktiker fanns representerade i de flesta stora revolutioner, ibland mer bärande, ibland mindre. Men texten om postanarkism misstar barnet som skulle komma att också växa upp, för en sjukdom.

Sedan vänder sig den postanarkistiska analysen kritiskt mot vad som anses vara ett ”naturaliserande” av ideologi:

Där de klassiska anarkistiska tänkarna såg att kapitalismens onaturliga förtryck måste ersättas av en i grunden naturlig anarkistisk förbrödring [menar postanarkismen] att vi inte längre kan förankra teori i idéer om vad som är ”naturligt”. Idén om det ursprungliga eller universella är någonting som alltid implicerar just ett ”naturaliserande” av en viss ideologi.

Här slår texten definitivt an något som är sant, men återigen förvandlas en strömning, en tendens, till det representativa för så kallad ”klassisk anarkism”. Det är helt sant att anarkismen inte undgick modernistiska influenser, något som inte minst ibland syns hos Kropotkin, som definitivt hade stunder då viljan att systematisera och göra vetenskap av anarkismen snarare satte den i en bur än satte den fri. Men det fanns många samtida kritiker av sådana ståndpunkter, och exempelvis Errico Malatesta, en anarkist så klassisk som någon, uttryckte en tydligt avvikande åsikt i frågan där han uttryckligen kritiserade den här dragningen hos Kropotkin.

Samtidigt gäller det att hamna rätt i den här spänningen mellan den modernistiska viljan mot helhetsanalyserna, det objektiva och det strukturerade, och å andra sidan det postmodernistiska dekonstruerandet. Vissa värden är svåra att relativisera bort, och känns definitivt som mindre beroende av historiskt sammanhang än andra. Begrepp som frihet kan i olika tider fyllas med olika innehåll, men att frihet, i någon mån, är ett centralt koncept för mänskligt välmående är svårt att komma undan. Kropotkins tendenser att se ”den goda människan” överdrivs också ofta. Redan i förordet till klassikern Ömsesidig hjälp, påpekar författaren själv att det mot boken kan anföras att den ställer samarbetsaspekten mellan olika arter i alltför positiv dager och inte ägnar någon tid åt konkurrensen och själviskheten bland djuren såväl som människorna.

Kropotkin menar att det var oundvikligt att fokusera på just samarbetsaspekten, eftersom den tidens klimat var så starkt präglat av klassiska socialdarwinistiska idéer om just konkurrens och den starkes överlevnad. Det behövdes med andra ord en bok som först agerade som motvikt, innan en balanserad diskussion i frågan kunde föras. Han påpekar också tydligt att boken framställer ömsesidig hjälp som en av de viktigaste faktorerna i evolutionen – men inte den enda. En anarkist som nyligen uttryckt samma idé på ett bra sätt är David Graeber, som något i förbifarten, i sin bok ”Skuld: De 5000 första åren”, i samband med att han gör sig lustig över olika ”naturaliserande” utsagor om just den mänskliga naturen, utbrister:

Vi [människor] har alla möjliga sorters benägenheter. I varje given situation har vi benägenheter som driver oss åt flera olika inbördes motsägelsefulla håll samtidigt. Ingen av dem är mer verklig än någon annan. Den riktiga frågan är vilka vi tar som fundamentet för vår mänsklighet, och därför, gör till grunden för vår civilisation. (min övers.)

Det är en sak – och en viktig sådan – att avtäcka olika hegemoniska naturaliseringar av maktordningar, samt hela tiden vara i rörelse och kasta av sig förstelnade idéer och traditioner, men en annan att utifrån en komplex verklighet ändå sticka ut hakan och säga att, det här vill jag för oss, för jag tror att det är bra för oss.

Här kan vi alltså se en del antaganden om den ”klassiska anarkismen” i artikeln, som redan i inledningen av den formuleras i följande analys:

I socialismens historia urskiljer sig anarkismen på två iögonfallande sätt: genom att den inte har haft för avsikt att ersätta kapitalismens institutioner och maktapparater med någonting annat än människors spontana sammanslutningar, samt att den aldrig lyckats åstadkomma någonting bestående. Även de mest anarkistiskt sinnade kan knappast vara naiva nog att förneka ett samband mellan de två.

Vad innebär det att inte åstadkomma någonting bestående? Å ena sidan, så finns det kanske inte så många saker som egentligen är bestående. Säg den politiska rörelse eller tendens som varat för evigt. Å andra sidan, om vi faktiskt mer nyanserat tittar på samhällsutvecklingen och sociala rörelser från 1800-talet och framåt, så har anarkismen funnits med nästan överallt, i radikala fackföreningar, arbetarrörelsen i stort, kamp för 8 timmars arbetsdag, miljörörelsen, feministisk kamp, trans- och queerkamp, och på så många andra ställen. Anarkistiska praktiker har i det närmaste blivit standard i alla möjliga utomparlamentariska rörelser, även när de inte uttrycks explicit anarkistiskt, och ibland till och med där anti-anarkistiska ideologier dominerar.

Det här är, i min mening, definitivt varaktiga bedrifter. Det är framför allt en del av den process som är samhällsförändring, en del av den anarkistiska processen. Men för den som mäter bedrifter med maktens – hegemoniernas – måttstock kommer det mesta av detta att förbli osynligt.

Det postanarkistiska perspektivet i artikeln siktar in sig på vad som är en aspekt snarare än kärnan i den klassiska anarkismen. Den ger en välbehövlig påminnelse om och höjer ett varningens finger mot stagnation. Men mer än att egentligen komma med något nytt, så blåser det perspektivet nytt liv i vad som i stor utsträckning är samma gamla anarkism, ständigt i rörelse, ständigt på väg mot något nytt, och bort från den centraliserade makten och hegemonierna. Som vi har sett i otaliga exempel ovan så tar texten spjärn – möjligen omedvetet – mitt i anarkismens klassiska historia, men uppmanar oss att därifrån blicka framåt och agera i nuet. Det här är bra – mycket bra till och med.

Men när den anstränger sig för att skilja sig från den klassiska anarkismen, genom att måla den klassiska anarkismen i färger som bara delvis representerar den, och med påståenden som att anarkismen ”aldrig lyckats åstadkomma något varaktigt” avslöjar texten, trots sin hegemonikritik, att den trots allt inte helt lyckats skaka av sig hegemonierna, utan analyserar anarkismen delvis genom den hegemoniska blicken. Postanarkismen visar sig, på sätt och vis, vara ett brev med bra innehåll, men kanske något fel adress.