Givet att vi inte godtar människans dominans över de icke-mänskliga djuren, vilka strategier för motstånd är rimliga? (Vi) veganer undviker (åtminstone) att inta mat eller dryck som innehåller animalier. Detta går sällan att göra hemligt, och blir därför en gemensam sociopolitisk handling som utmanar djurfabrikernas existens, speciesistisk ideologi och karnismen. Veganism behöver därför inte alls vara något uttryck för en tilltro till liberal konsumentmakt. Rörelser för djurbefrielse har och har alltid haft en del band till anarkistiska miljöer, och veganism utgör ett kollektivt, löst organiserat motstånd mot djurförtrycket. Betyder det att alla måste bli veganer? Vilka möjligheter och problem finns med veganismen?
En uppenbar risk är tendensen att hamna i moralism. Att ha värderingar och göra omdömen om vilka handlingar och praktiker som är önskvärda och oönskvärda (moral), och/eller att ha en moralisk vision, är troligen ofrånkomligt i mänskliga grupper (och bland många andra djur?). Moralism, däremot, handlar om att dogmatiskt propagera för regler som alla förväntas underordna sig oavsett kontext och personliga omständigheter.
Bland djurrättsaktivister är det inte ovanligt att resonera som om alla borde bli veganer. I värsta fall betraktas ”köttisar”, jägare, bönder eller slaktare som mer eller mindre ondskefulla. Det är väldigt enkelt att utifrån kritisera den här typen av moralism, men det görs i regel omedvetet om den moralism som häftar vid det etablerade samhällets normer. Att vara vegan kan på många sätt vara tillfredsställande och befriande, men det är också ett val som utsätter en för mycket mer eller mindre öppen kritik från köttnormsmoralismen. Det är inte så konstigt, eller farligt, att en då kompenserar för detta genom att slå sig själv lite på bröstet, och klappa varandra på axlarna.
Problemet, som jag ser det, är inte om en och annan vegan är lite dissig mot normpersoners matval. Men det blir knepigt när veganismen blir privilegieblind. Att angripa djurfabrikerna eller ifrågasätta jämlikars eller mer privilegierade personers konsumtion är en sak, att globalt och historiskt sett välbeställda människor med status (som typsvennen är) kritiserar mer utsatta människors och gruppers konsumtionsmönster, yrkesutövning eller försörjning är något helt annat. Det stämmer också dåligt överens med djurrättsligt/antispeciesistiskt-tänkande. Även människan är ju ett djur, och även människor kan vara förtryckta och sitter i burar av samhälleliga normer och förhållanden som kraftigt beskär våra möjligheter att välja och agera.
En annan oklarhet med veganismen är varför betoningen ska ligga på just att äta kroppsdelar, dricka kroppsvätskor eller bära andras hudar. Det finns ju många aspekter av vårt samhällssystem som innebär omfattande död och förstörelse för djuren och deras livsmiljöer som inte har direkt med mat eller kläder att göra. Miljöförstöringen utplånar inte bara djur utan hela arter, många tusen igelkottar dör på vägarna, plasttillverkningen slår ut fiskbestånd, och så vidare. Även odling kräver ofta att skog skövlas, djur fördrivs och gift sprids. Internationella Naturvårdsunionen uppskattar att närmare en tredjedel av världens arter är utrotningshotade (Sveriges Natur 2/18). Och idag är kanske klimatförändringen, orsakad av den enorma industriella konsumtionen av fossila bränslen, det bästa exemplet på att veganism i sig är en otillräcklig strategi, även om vi bara har speciesismen för ögonen. Animaliekonsumtion är i och för sig en av de viktigaste klimatbovarna, men det verkar mindre troligt att klimatförändringarna kan bromsas tillräckligt även om alla skulle bli veganer.
Här menar jag också att det är viktigt att lägga fokus på rätt plats. Djurförtrycket är inbyggt i samhällets strukturer, och hänger idag inte minst samman med det kapitalistiska systemet (även om det föregått kapitalismen med tusentals år). Om veganism ska vara en vettig motståndsstrategi måste det vara som något som pekar mot en radikal, strukturell förändring, och inte pekar för mycket mot det individuella och moraliska planet. Centrum i aktivismen borde därför inte ligga på avståndstagande (och ännu mindre på renhetstänkande), det behövs bland mycket annat konkreta ingrepp mot djurfabriker och slakterier, som exempelvis Djurfronts ockupation av ett slakteri utanför Örebro i april (bilden) eller Tomma burars blockader och djurfritagningar.
Förra året var första året då köttkonsumtionen minskade i Sverige. Djurrättsrörelsens idoga arbete har självklart spelat roll. Veganism kanske till och med kan ses som ett exempel på direkt aktion eller åtminstone prefigurativt handlande; vi väntar inte på att makten ska genomföra förändringar, utan lägger redan nu om kosten på ett sätt som pekar i en ickespeciesistisk riktning. Det är kalas. Människans härskande över andra arter är ett historiskt fenomen, och därför inte oundvikligt. Men, menar jag, vi varken kan eller bör kräva eller förvänta oss att alla ska bli veganer. Så länge vi är människor kommer vi att samarbeta med och vara beroende av annat och andra, men också alltid att i någon mån konkurrera med andra varelser om föda och utrymme. Och för många människor är veganism antingen inget alternativ (åtminstone inte än), eller kräver en orimlig uppoffring, exempelvis socialt.
Mitt förslag är därför en veganpositiv men flexibel linje där veganism uppfattas som ett av flera sätt att göra motstånd mot djurförtrycket. Hur tänker du?
